onsdag 31 augusti 2011

Om demokrati, yttrandefrihet och min blogg

Jag har bloggat flera gånger om hur jag ser på demokrati, yttrandefrihet, pressfrihet m.m.
”Demokrati, normer och extremism”
Har också bloggat om samtal och dialog.

Jag bloggar för att jag gillar att uttrycka mig, för att jag har erfarenheter och tankar som jag gärna delar med andra och för att jag vill ha samtal och dialog. Tycker om att andra kommenterar min blogg, när syftet är just samtal och dialog. Har nu fått en del kommentarer, där syftet snarare verkar vara att basunera ut sina egna åsikter. Till en kommentar var det kopplat massor med länkar till bloggar med helt andra värderingar än mina. Dessutom har några kommentarer varit föraktfulla mot mitt parti, som t ex denna

”tyvärr har fakta och sunt förnuft aldrig varit någonting som är särskilt intressant för Vänsterpartiet”


Har också haft inlägg där romer döpts om till zigenare, vilket medför att etniska grupper kränks om de läser kommentarerna på min blogg. Detta medför att jag rensat bort kommentarer och åtminstone tillfälligt väljer att granska kommentarer innan de publiceras.

Jag framför själv många kritiska synpunkter mot såväl mitt eget parti som mot andra partier. Tar självklart gärna emot andras kritiska synpunkter på det jag skriver. Kritik är utvecklande och jag försöker undvika såväl homosocialt som heterosocialt beteende, se även denna blogg.

Jag står upp för demokrati, yttrandefrihet och pressfrihet. Det ser jag som något helt annat än att jag ska behöva tillåta alla sorters kommentarer på min blogg. Har du åsikter som strider mot min värdegrund, så får du därför hitta andra sätt att debattera och föra ut dina budskap.

Jag har helt enkelt inte lust att lägga en massa tid på att försvara mina värderingar om samtalet inte leder till någon förändring hos någon av oss som deltar.

tisdag 30 augusti 2011

Våld föder våld

Det är min bestämda uppfattning att våld föder våld. Alla former av kränkningar och krav på underordning gör att kränkningskulturen får jordmån att leva vidare i. Uttrycket Våld föder våld får aldrig vara en ursäkt för att använda våld om en själv har varit utsatt. Däremot är risken större att människor som varit utsatta sedan utsätter andra. Denna onda kedja behöver brytas och att lära ut ickevåldsprinciper på ett genomtänkt sätt är ett sätt att åstadkomma förändring. Ett annat är att arbeta normkritiskt, men det viktigaste är alltid att i alla sammanhang arbeta politiskt för ökad jämlikhet, vilket jag ständigt tjatar om.

Organisationer som bygger sina aktiviteter på ickevåldsprinciper har jag stor respekt för. Särskilt när medlemmar genomför ickevåldsaktioner och bygger dem på noggranna förberedelser och träning.

Ett exempel är SNAIV Stoppa nazismen aktivt ickevåld i Stockholm. Andra exempel är plogbillrörelsen

Per Herngren är en ickevåldsaktivist som har deltagit i flera av plogbillsrörelsens civila olydnadsaktioner. Han utbildar också om ickevåld, konfliktlösning m.m. Hittade denna sida idag och ser att det finns mycket intressant att läsa på dessa sidor. Bland annat blir jag intresserad av utbildningarna i proaktiv konflikthantering som presenteras så här

”Proaktivt konfliktingripande har utvecklats av Per Herngren för att träna tekniker för att bygga fungerande gemenskap/samhälle, ingripa konstruktivt i konflikter och utveckla ett sunt samarbete där diskussion, stöd och oenighet befruktar varandra snarare än hämmar.”


Läser att de teoretiska grunderna bygger både på ickevåldsprinciper, på queerteori och på intersektionalitet. Ska läsa mer och återkommer.

Fred i våra händer har tagit fram ett bra utbildningsmaterial om ickevåld och konflikthantering som du kommer till här

Ickevåld är både medel och mål för Kristna Fredsrörelsens.

Att våld föder våld har jag också bloggat om tidigare.

Det här blev en uppräkning av lite av varje. Har haft en lång dag som började med ca 80 minuters väntan för att få ta blodprov. Därefter lite jobbande, bilkörning till Skolkloster med jobbarkompisarna, en härlig dag där med god mat, lite samtalslekar, guidning på slottet, bilresa tillbaka till jobbet, hem och sedan till kören. Idag har jag alltså inte vilat en endaste minut och det har gått bra. Jag är starkare och orkar mer!!!

På Per Herngrens blogg hittade jag detta (välkända)citat:

”Världen är alldeles för farlig att leva i – inte på grund av de människor som gör det onda, men på grund av de människor som står bredvid och låter dem göra det.”
Albert Einstein

måndag 29 augusti 2011

Allas ansvar att rösta

Har visst lätt för att reagera med ilska just nu. I förrgår skrev jag att jag ”hatar” hur ordet politiker används.

Har sedan lyssnat på Konflikt igen. Tycker att programmet var bra. Ilskan kommer av att många människor låter bli att rösta. I P1-programmet representerades röstskolkarna av portugiser. En framför att det inte finns någon att rösta på, så en låter bli. Alla ansågs vara lika opålitliga.

15 procent av Sveriges befolkning röstade inte i riksdagsvalet 2010. Det kan finnas praktiska skäl till att några inte röstade, såsom att en var sjuk eller av andra skäl inte kunde använda sin demokratiska rättighet. Men en stor andel var säkert röstskolkare. Människor som låter bli att rösta på något parti för att inget duger gör mig just nu arg. Har träffat flera som framför sådana argument. Tycker att de signalerar en slags självgodhet, typ ”Jag är mycket bättre än alla dom där politikerna”.

Jag har tidigare bloggat om att jag tycker moderaterna raserar välfärden Tycker att alla som röstskolkade har ansvar för hur välfärden raseras. Hade dessa personer röstat på moderaterna så hade ställningstagandet varit tydligt. När en röstar på ett parti, oavsett vilket, så har en i varje fall stått upp för vår representativa demokrat och troligen agerat utifrån vad en tror är bäst för samhället.

Ingenting är svart eller vitt och det kan finnas gradskillnader i politiken som är svåra att upptäcka för den som inte är insatt. Oavsett politik handlar om gradskillnader eller artskillnader, så finns det alltid något parti vars ideologi på ett acceptabelt sätt stämmer med en individs politiska uppfattning. Duger inget parti så får en organisera sig och ställa upp själv i nästa val, tycker moraltanten Britt. Att röstskolka är oacceptabelt.

Det här skrev jag natten till söndagen. Tycker fortfarande att innehållet stämmer med hur jag tänker. Däremot har ilskan lagt sig. Idag har jag promenerat fram och tillbaka till jobbet, vilket innebär 70 minuters motion. I morse lyssnade jag på musik när jag gick. Hörde bl.a. Helena Sjöholm när hon sjunger Gabriellas sång. Hör den på You Tube här. Det gav energi år vandrandet.


”Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv ”


Ibland lyssnar jag på Helena Sjöholm innan jag somnar.

Bilden på storbladig Benved har jag hämtat från Uppsala linneanska trädgårdars nyhetsbrev.

söndag 28 augusti 2011

Cancer och nyfikenhet

Jag har drabbats av en sjukdom som många någon gång i livet drabbas av. En sjukdom som många är rädda för och en sjukdom som det skrivs och forskas mycket om. Nästan varje dag är det en ny nyhet om cancer i något media. Cancer är nästan som medeltidens digerdöden.

Största skillnaden är att digerdöden var smittsam och att det inte fanns läkemedel då. Drabbas du av cancer idag så kan du få hjälp och ofta också bli botad.
Som kroniskt sjuk tänker jag naturligtvis ofta på cancer. När jag läser dödsannonser tittar jag på födelseår och om personen inte är över 80 år så undrar jag om han/hon/hen har dött av cancer. När jag hör att någon blivit sjuk och måste bli sjukskriven under längre tid, så undrar jag också om det är cancer.

Läste på Jonas Sjöstedts blogg att vänsterpartiets drivande och engagerade EU-parlamentariker Eva- Britt Svensson slutar p.g.a. sjukdom. Min första tanke är vad tråkigt och sedan kommer nästa tanke – är det cancer. Det borde inte ha betydelse för mig vad Eva-Britt Svensson drabbats av. Det viktigaste är förstås att hon blir frisk, men tankarna på cancer finns alltid där för mig. Säger till mig själv – sluta vara nyfiken – men det hjälper inte. Däremot tror jag inte jag ska prata med andra om mina tankar – onödig nyfikenhet ska hållas kort.


För övrigt har jag fått njuta av mitt tre-åriga barnbarn idag. Hon har varit här i flera timmar. Vill komma hit och också sova över nästa gång. Jättemysigt.
Igår gjorde jag hela yogapasset, i morse genomförde jag fler övningar än jag brukar på morgonen och nu ska jag göra hela passet igen. Märker att det gör mig mjukare. Har dessutom mindre ont. Tar bara smärtstillande ibland och då ofta på morgonen. Taxotere, motion, barnbarn och yoga är härligt för hälsan.
På bild är min mamma med barnbarnsbarn i handen

Om konsensus och maktordningar

På 80-talet var jag drivande i att ett kollektivhus startades i ett av Gottsundas hyreshöghus. Då ville jag gärna medverka till att olika beslutsprocesser ledde till konsensus. Var drivande i att utveckla nya mötes- och demokratiformer. Först skulle alla olika perspektiv av förslagen granskas gemensamt, rundor genomföras och sedan skulle en komma överens.

Hörde berättelser om hur människor innan den representativa demokratin infördes arbetade utifrån ett konsensustänkande i många delar av världen. Minns att jag skrev insändare om att en borde försöka uppnå konsensus i olika sammanhang.
I går skrev jag ”Vägra gå med på konsensus om konsensus medför att dina politiska intressen underordnas andra partiers politiska intressen. Stå upp för demokratin och att olika intressen ska representeras i politiken.”

Jag tycker fortfarande att konsensus är bra om grunden till beslutet är att ingen har underordnat sig någon annan för att slippa uppfattas som besvärlig, men är mer medveten om att det finns osynliga maktordningar. På 80-talet utgick jag från att allas lika värde gällde såväl i teorin som på mötena. Om jämlikhet råder när människor möts är det inget problem att försöka uppnå konsensus. Eftersom det är vanligt att några utgör normen, medan andra ses som underordnade i möten mellan människor, så bör en arbeta normkritiskt och tänka intersektionellt innan en ställer krav på konsensusbeslut.

lördag 27 augusti 2011

Jag ”hatar” hur ordet politiker används!!!

I morse på P1 hörde jag ordet ”politikerna” igen, denna gång i dagens konflikt. Som om alla politiker har samma intressen.
Avskyr denna stereotypa benämning, som trumpetar ut bilden av att alla politiker är likadana, att alla politiker slåss om ”köttgrytorna” och bara vill ha makt för maktens skull. Alla som värnar den representativa demokratin borde ställa sig frågan:

Hur har denna förenklade och ytliga bild kunnat få så stort genomslag?

Jag tänker så här.

1. Intressen som vill flytta makten från demokratiskt tagna beslut i parlamenten till bankerna och det kapitalistiska systemet har allt att vinna på att framställa alla politiker som egoistiska individualister. Högerkrafter och högerpartiet gynnas. Högerjournalister medverkar villigt till att sprida detta budskap. Andra hakar oreflekterat på.

2. Budskapet är bekvämt för alla som önskar utse syndabockar och vill se enkla lösningar. Det gynnar nånanismen, alltså att allt är någon annans fel. Individer kan även i fortsättningen göda sitt eget ego och underlåta att agera solidariskt och kollektivt.

3. Bilden av politiker som en homogen grupp gynnar personer som vill göra karriär genom att följa enkla koder. Det är enkelt att spela spelet. Moral och etik behöver en inte bry sig om. Normen om hur en förväntas vara som politiker förblir smal. Det är lätt att bestraffa ”avvikare” genom olika former av härskartekniker.

Förslag på strategier för att fördjupa bilden av politiker som personer som står upp för olika ideologier.

1. Protestera i alla sammanhang mot bilden av politiker som en homogen stereotyp kategori.

2. Vidga normen för vad det innebär att vara politiker. Synliggör att politiska partier har olika och motstridiga intressen. Bli mer queera och utmana stereotypa bilder av politiker. Se även tidigare blogg om att vara queera.

3. Vägra gå med på konsensus om konsensus medför att dina politiska intressen underordnas andra partiers politiska intressen. Stå upp för demokratin och att olika intressen ska representeras i politiken.

Jag inledde denna blogg med att politiker stereotypiseras. Tycker i övrigt att det jag hörde av dagens konflikt var intressant.

Så här presenteras dagens program
”I media pratar man mycket om vikten av att marknaden har förtroende för att politikerna reder ut krisen. Men vad händer om medborgarna tappar förtroendet för dem de väljer, för hela det politiska systemet?"

Tänker ofta på Jörn Svenssons bok ”Du ska ta ledningen och makten” vars titel bygger på

Lärandets lov av Bertolt Brecht

Lär dig det enklaste! Gör det nu,
ty nu är stunden här
det är aldrig försent!
Lär dig ditt ABC, det är inte nog men lär det!
Inget får hejda dig, börja nu
Allting bör du veta
Du skall ta ledningen och makten

Lär dig, du som är arbetslös!
Lär dig, du som är fängslad!
Lär dig, kvinna i köket!
Lär dig, sextioårige!
Du skall ta ledningen och makten

Skynda till skolan, du som hemlös är!
Öka din kunskap, du som fryser!
Du som är hungrig, grip efter boken:
den är ett vapen!
Du skall ta ledningen och makten

Var inte rädd för att fråga, kamrat
Låt ingen lura dig,
se efter själv!
Vad du inte själv vet
vet du ej!

Granska din räkning,
du ska ju betala.
Sätt ditt finger på varje siffra,
fråga: Hur kom den hit?
Du skall ta ledningen och makten


Det är aldrig för sent. Stå upp för demokratin och våga ifrågasätta kapitalismen och patriarkatet!!!

Glömska och ikoner

Jag har ganska få inbokade saker idag om jag jämför med mitt tidigare liv. Ändå glömmer jag. Jag glömmer lyssna av telefonsvararen. När jag hör ett meddelande kan det ha gått en vecka. Jag glömmer också saker jag lovat. I morse kom jag på att jag lovat ringa en kompis om en kräftskiva jag var bjuden på i går kväll. Glömde det.

Blandar också ihop dagar och månader. Fick i veckan för mig att det var 23 september när det bara var 23 augusti. Tror att min glömska är störst den vecka jag får cellgifter. Känns också som om ”huvudet” inte riktigt har kommit igång efter sommarens långsamma behagligheter och orosstormar. Tror alltså att denna glömska är delvis övergående, delvis kopplad till cellgiftbehandlingsveckan. Tror och hoppas.


I dagens lokaltidning läste jag om en ikonmålare, Christina Lundström i Åkerby. Hon är intervjuad för att hon målat en Maria-ikon till Östervåla kyrka. I intervjun säger hon ”Ikonen är, kan man säga, numera en funktion för reflexion över jaget i nuet. Den skall skapa trygghet.”

Har tidigare bloggat om ikoner här.

Tittar på min ikon från sängen. ”Låt mig leva i tillit till livet och till min egen förmåga, i vördnad inför det ogreppbara. Ge mig kraft att fortsätta strida för det jag tror på.”

Bilden på Maria-ikonen har jag hämtat här

fredag 26 augusti 2011

Lojalitet och solidaritet

Har i går kväll tittat på “Kvinna och partiledare - ett samtal om maktens strukturer i Sverige” med Sahlin, Wetterstrand och Schyman på Rival. Hela samtalet finns på SVT Forum och sändes tisdag 23 augusti. Du hittar det här.

Tycker att Mona Sahlin hade mest att säga om ledarskap. Gudrun pratade hellre politik än ledarskap. Maria framförde sina egna erfarenheter. Deltagarnas olika erfarenheter och tankar om att vara en del av en rörelse framgick tydligt.

Ingen av kvinnorna var feminister i sin ungdom. Det tog tid för dem att upptäcka osynliga manliga maktstrukturer. När de väl såg mönstren så började de stödja andra kvinnor. Alla nickade instämmande om att kvinnor ibland motarbetar andra kvinnor. Detta är en strategi för kvinnor som själva vill ha möjlighet att bli bekräftade och framlyft av män med makt.

Gudrun trodde inte att hon skulle ha blivit partiledare om hon hade varit feminist 1993 när hon valdes på kongressen i Stockholm. Jag kommer ihåg en hel del mäns och även några kvinnors föraktfulla kommentarer om Gudrun innan och under kongressen. Som ombud på kongressen minns jag också med glädje Gudruns Pippi Långstrumptal.

Mest intressant tycker jag samtalet om lojalitet och solidaritet var när dessa tre tidigare kvinnliga partiledare träffades. Begreppet lojalitet kan betyda olika saker.

Lojalitet mot tagna beslut
Jag anser att en partiledare ska vara lojal mot fattade beslut i det egna partiet. Partiledares viktigaste uppdrag är att föra fram sitt partis politik och då får en inte använda sin maktposition till att kritisera det egna partiets tagna beslut. Ju mer makt en har desto försiktigare ska en vara med offentlig kritik mot partiets beslut. Som partiledare får en arbeta för att förändra tagna beslut som en tycker är viktiga internt eller avgå.

Tycker att partistyrelseledamöter som inte tillhör högsta ledningen har större frihet att även efter att beslut är tagna kunna kritisera besluten. Medlemmar i organisationen har förstås också full frihet att inte vara lojala mot tagna beslut. Om du representerar partiet i olika sammanhang ska du däremot företräda de beslut partiet har fattat.

En kultur där alla i alla sammanhang tiger om sin kritik mot tagna beslut riskerar att leda till stagnation.

Lojalitet mot personer på högre maktpositioner
Osynliga manliga maktordningar bygger ofta på lojalitet. Män stöttar män och förväntar sig sedan att få stöd tillbaka. Även kvinnor stöttar män. Detta har jag tidigare bloggat om, se homosocialitet och heterosocialitet.

En kultur där underordnade personer alltid är lojala mot överordnade är ofta osund. Olika perspektiv och synpunkter behöver komma upp till ytan. Det är illa om makthavare omgesav JA-sägare. Däremot tycker jag det kan finnas skäl för överordnade personer att vara lojala mot underordnade.

Solidaritet mellan människor
För mig handlar solidaritet mycket om att stödja varandra som människor och vara omtänksam, medan lojalitet framförallt innebär att bekräfta varandras förslag och försöka få fram sina ”vänner” på olika maktpositioner.

I ett parti som vänsterpartiet, där en ofta blir utsatt för härskartekniker, är det viktigt med solidaritet. Vi behöver stötta varandra. Det är särskilt viktigt att människor som tillhör underordnade kategorier, såsom kvinnor, färgade, HBT-personer är solidariska mot varandra. Kvinnor som blir medvetna om hur könsmaktsordningen fungerar i praktiken utvecklar ofta olika system för att peppa varandra. Solidaritet med såväl underordnade som överordnade i en organisation som vill åstadkomma förändring är nödvändigt. Det är däremot viktigt att skilja på att stå upp för det en själv tror på och att vara solidarisk.

Jag har tidigare bloggat om såväl individ och kollektiv som om lojalitet.

Tror att såväl synliga som osynliga lojaliteter gör att en del människors kraft och lust inte tas tillvara i såväl partier, som i övriga samhället. Många far illa och en del ger upp sitt engagemang.

torsdag 25 augusti 2011

Ingen inspiration

Idag har jag gott om tid att blogga, eftersom min kropp är trött av Taxoterebehandlingen i måndags och jag är hemma. Har svårt att hitta någon tydlig tråd att hålla mig till. Prövar lite olika tankar, men det blir liksom inget.

Här kommer ett citat från forumSkill webbsidor

"Skulle jag önska mig något så skulle jag inte
önska mig rikedom eller makt utan möjlighetens
lidelse, det öga som evigt ungt och evigt brinnande överallt ser möjligheten."
(Antingen - eller 1843) 

Och här en dikt Omsorgska
av Karin Barron, docent i sociologi vid Uppsala universitet


Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte ha ett hem utan en LSS insats

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte vara en hyresgäst utan en boende

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte ha ett arbete utan en daglig verksamhet

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte ta ledigt från jobbet utan ha en hemmadag

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte bli upprörd över att behandlas på ett kränkande sätt, utan aggressivitet ingår i min handikappbild

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte enträget försöka bli förstådd utan ha fastnat i ett negativt beteende

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte vara energisk utan överaktiv

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle inte mina föräldrar älska mig, utan överbeskydda mig

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte besluta mig för något utan få för mig något

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte vara orolig och ledsen utan stökig

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte spontant ändra vad jag vill göra utan bryta en överenskommelse (t.ex. i form av en individuell plan)

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte ha sexuella behov, utan problem med det sexuella

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte vara kunnig och kompetent utan habiliterbar

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte bidra till andras välfärd utan vara en omsorgstagare

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte vara en kreativ individualist utan ha problem med gruppanpassning

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inta vara uttråkad utan ha dålig koncentrationsförmåga

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte åka buss utan bussträna

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte tycka om Kalle och Eva utan vara för beroende av personalen

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte vara en unik individ utan en brukare

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte ha kul med mina vänner utan ha social träning

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte vara ung eller gammal, kvinna eller man utan just utvecklingsstörd

Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte ta avstånd från denna enda grupptillhörighet utan ha dålig handikappinsikt.

Bilden har jag hämtat från Psykekampanjen

Jag döpte inlägget till Ingen inspiration och tänker att det finns mycket att låta sig inspireras av.

onsdag 24 augusti 2011

Cancerforskning

Det kommer ständigt information om nya metoder för att upptäcka och bekämpa cancer. Hopp finns kanske även för mig. Här är några studier och forskningsresultat:

Hundar känner doften av cancer
Ett mycket viktigt sätt att minska antalet dödsfall i cancer är att upptäcka cancern tidigt. Cancersjukdom ger i från sig dofter som hundar kan känna igen. Nu hävdar ett tyskt forskarlag att man för första gången lyckats visa att hundar verkligen på ett tillförlitligt sätt kan upptäcka lungcancer.Lyssna på P1

Stor cancerstudie om vilka tumörer som svarar på cancerbehandling
Flera framstående forskargrupper samlas kring en ny avancerad cancerstudie. Målet är att förstå vilka tumörer som kommer att svara på behandling och ta reda på varför vissa cancerläkemedel mister sin effekt efter en tids behandling. Studien leds av Tobias Sjöblom, docent i tumörbiologi, vid Uppsala universitet

Enzymer kanske kan skydda kroppen mot cancer och åldrande
Seniorprofessor i biokemi vid Uppsala universitet Bengt Mannervik, ska föreläsa som gästprofessor i Frankrike om sin forskning. Han forskar om en slags enzymer som kallas glutationstransferaser och deras roll vid avgiftning, cancer och åldrande. Ökad produktion av dessa enzymer, kan troligen förlänga livet hos människor, enligt en artikel i lokaltidningen.

Jag har i tidigare bloggar skrivit om cancerforskning och om läkemedelsindustrin

Också lite hälsa
Har sovit dåligt både natten till i går och natten till idag. I går när jag var på toaletten vid fyratiden märkte jag att mina lakan var blodiga. Fragminsprutan jag tog sent på kvällen hade träffat ett blodkärl och blodet fortsatte rinna ända tills jag upptäckte det. Först blev jag rädd. Sedan insåg jag att det var marginellt med blod jag förlorat. I natt hade jag en massa idéer som snurrade i huvudet om vad jag vill skriva etc. Tror att kortisonbehandlingen gjorde att jag hade svårt att varva ner, så det blev bara tre timmars sömn. Kompenserade men en lugn och skön morgon. Cyklade till jobbet och anlände först strax före tolv.

För övrigt är jag sämre i högerhanden, men har fortfarande lite ork kvar.

tisdag 23 augusti 2011

Uppföljning av tidigare utrikespolitiska bloggar

Nu handlar allt om Libyen och det är tyst i media om Syrien. Vi får också veta väldigt lite om vad som händer i Egypten, Israel/Palestina, Tunisien, Grekland, Spanien i riksmedia. Jag saknar analyserna, gärna ur ekonomiska, feministiska och demokratiska perspektiv.

Revolutioner kan gå snabbt eller ta längre tid när diktaturer störtas. Men de svåra frågorna är hur ett samhälle sedan kan bygga en långsiktigt hållbar och jämlik demokrati.
Jag har hela tiden vacklat när det gäller andra länders krigsinsatser i Libyen. Detta ställningstagande var svårt när Khaddafi mördade sitt eget folk, som inte hade möjlighet att försvara sig mot Khaddafis krigsmaskineri. Tror att vänsterpartiet gjorde en klok avvägning, men är osäker.

Nästan samma problematik som i Libyen finns i Syrien. NATO:s insatser i f.d Jugoslavien har medfört en positiv förändring. Insatserna i Afghanistan och i Irak har däremot slagit sönder strukturerna ännu mer och ofta stött giriga odemokratiska ledare. I alla dessa krig beror problemen framförallt på kapitalistiska och patriarkala system.


Just nu går västvärlden in med krigsinsatser mot Khaddafi och i kväll har rebellerna intagit högkvarteret i Tripolis . Vad är syftet med NATOS insatser? Handlar insatserna om egenintressen, om att få ekonomiskt lönsamma kontrakt på oljan? Handlar de om att bygga relationer med framtida makthavare i Libyen eller handlar de om att bygga en demokrati? Jag vet inte, men saknar feministiska perspektiv från journalister och experter. Tänk att få igång en diskussion om patriarkatets makt i dessa länder och gärna också få lyssna på feministers strategier och erfarenheter som är medborgare i några av länderna. Tycker att en vänsterstrategi är att synliggöra alla arabiska feminister. Har tidigare bloggat om manliga maktstrukturer, men då ur ett västerländskt perspektiv.

Tycker det är intressant med debatter om ickevåld. Gillade Jonas Thunbergs debattartikel för ett tag sedan om fredsvänstern. Han skriver bland annat att många idag anser att ”Krig för fred är okej, bara det är i FN-regi.” och nämner dessutom Nürnbergprinciperna om att krig är det värsta brottet mot mänskligheten och folkrätten.

Mer debatt om fredsfrågor behövs. Märker hur jag enkelt ramlar in i krigshetsarnas känslostormar när människor som med fredliga medel står upp för demokrati och jämlikhet blir fängslade och nedskjutna av diktatorer som mördar för att få behålla sina privilegier. Diktatorer som ofta har gynnats av USA och Europa när de tillträdde p.g.a västs maktintressen.

Fängslade reportrarna i Etiopen
Det var några små blänkare i dagspressen när de två fängslade journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson blev omhäktade. Annars har det varit tyst. Mest tydliga i sin kritik mot det svenska agerandet har svenska journalistförbundet varit. Se också tidigare blogg.

Israel/Palestina
, Västbanken och israelernas protester mot nedskärningarna i Israel har det också varit väldigt tyst om i media. Israel har igen släppt bomber över Gaza som straff för att några palestinier dödade åtta israeler genom att attackera fordon i Negev-öknen. Se korta TT-telegram i DN.

Hoppas att Ship to Gaza snart kan segla igen så att så at Israels vägran att släppa in nödvändiga varor över gränsen till Gaza återblir synlig och palestiniers villkor förbättras. Har tidigare bloggat om detta, t ex här.

Mer om medias roll
Söndagens God morgon Världen hade en intressant krönika av Po Tidholm. Han beskriver hur tidningarnas artiklar har förändrats. Syftet från början var att mobilisera människor för olika visioner. Tidningarna startades av föreningar och partier. Nu ägs alla media av få inflytelserika maktkonglomerat. Lokaltidningarna skriver om det som ligger nära, så läsarna får läsa om det de redan gjort. Analyserna försvinner, liksom granskningar och förklaringar. Han argumenterar bl.a för vidgade vyer i lokalsamhällena.

Jag har tidigare bloggat om medias roll. Min blogg efter att ha läst Fria tidningens skrämmande reportage om hur en kan betala för att få in artiklar i media.

måndag 22 augusti 2011

Tillit, funktionsnedsättning och normer

I söndags kväll gjorde jag en snabbvisit hos min dotter för att lämna en sak jag köpt. Min dotter vilade på rygg med minstingen på bröstet. Hela bilden jag såg andades tillit. Lillasyster hade hakan i min dotters grop ovanför bröstbenen, kinderna hängde ner mot huden och benen var uppvikta i fosterställning. Denna avspända bild av närhet mellan liten människa och stor människa har jag sedan dess burit med mig. Kanske ett alternativ till alla mediterande Buddhafigurer. Bilder behövs om att leva i nuets tidlöshet, befriat från alla maktordningar.

Dessförinnan samtalade jag med en bröstcancervän om cancersjukdom, funktionsnedsättning och normalitet.

När du drabbas av en svår sjukdom som cancer, så får du alltid omgivningens stöd. Det skickas blommor, presenter och omtänksamma ord. Alla vill visa sin medmänsklighet. Detta är positivt. Den person som drabbats och ibland även omgivningen hamnar i chock. Omtanke hjälper till att bearbeta chocken. Likaså är det alltid skönt att få bada i alla andras medmänsklighet.

Men vad händer när sjukdomen eller skadan blivit kronisk?

Jag minns en högstadieklass som jag undervisade mycket i under slutet av 80-talet. En flicka i klassen hade mycket svår astma. Fanns det inte mediciner i närheten som kunde häva astmaanfallet var det risk för hennes liv. Minns hur jag pratade med henne om klasskompisarnas avundsjuka. Varför skulle hon få så mycket uppmärksamhet? Hon försökte ständigt tona ner sina besvär för att på så sätt få vara en del av normen och slippa bli behandlad som krävande och annorlunda.

Tänker på alla äldre och personer med funktionsnedsättningar som jag möter vid mina sjukhusbesök. En del är rullstolsburna, andra går med rullator, några har svåra utslag och allvarliga hudskador, andra går långsamt och skakigt. Alla kämpar, men hur ser en på dem om en är s.k. normal och frisk. Tror att en del blir provocerade och stressade av andras darrighet och oförmåga att klara olika fysiska krav. Dessutom är risken stor att bli objektifierad och nedvärderad som tänkande människa när du har en funktionsnedsättning. Ser jag på mina egna reaktioner, så märker jag att jag behöver medvetandegöra mig själv om allas lika värde i vår praktiska vardag. Tror att jag har blivit bättre på att se människan bakom funktionsnedsättningen, men känner att det är lätt att halka tillbaka i gamla tankar och förhållningssätt. Se även tidigare blogg.

Tänker också att det är svårt och ibland smärtsamt att se sig själv i andras ögon. Funderar över och samtalade också med min vän om hur andra ser på mig. Några ser mig som frisk och mitt hårglesa huvud har inkluderats i individen Britt. Många återkommer ständigt till att jag ser så pigg ut, troligen för att visa uppskattning för min kamp, men också för att markera att jag tillhör normen och inte underordnas. Jag tror också att jag hos en del väcker samma avundsjuka känslor som jag beskrev att flickan med astma möttes av. Detta innebär att en tycker att jag inte ska ta plats med min sjukdom. Kanske att jag också blivit ett objekt hos några få, en person som ska underordna sig eftersom jag är cancersjuk och inte fullt funktionsduglig.

Det är svårt att veta vad andra tänker eftersom det finns så mycket rädslor och känslor runt kroniska sjukdomar. Jag har massor med ”spöken” och fantasier och är därför ytterst försiktig med att tolka andras bemötande av mig. Behöver däremot tid för reflektion och att för mig själv synliggöra och bekräfta de känslor som jag har. Och ge tid för känslorna. Känslor och intellekt är ömsesidigt beroende av varandra tror jag. Om inte känslorna finns där, så är det svårt att sätta ord på vardagen. Och om inte intellektet och analysen finns där så kan en fastna i sina egna känslostormar.

Det var så skönt att få samtala med en vän om detta. Det stärkte min självkänsla och gav bekräftelse och nya bilder över hur en kan tänka.

Tillit är viktigt men svårt. Särskilt svårt är det för oss som i våra liv ofta har fått kämpa mot andras krav på vår underordning. Tillit är samtidigt nödvändigt och ibland livsviktigt.

Dagens Cellgiftsbehandling och dagsform

I förmiddags var det dags för min tjugonde Taxoterebehandling. Var lite seg på morgonen och blev något sen. Sedan piggade jag på mig och gjorde yogaövningar i sängen under behandlingen. Vet inte om det var kortisontabletterna, dagsformen eller att jag helt enkelt tycker det är skönt att få cellgifter som slår ut mina cancerceller, som gjorde mig pigg.

Mina blodvärden var glädjande nog bättre. Hb hade hoppat upp från 102 till 105 och immunförsvaret var bra. Min benmärg verkar fungera trots alla behandlingar. Yippi.
Har tidigare försökt beskriva de faser, inte fasor, jag går igenom efter en Taxoterebehandling.

Jag har fått problem med naglarna på min vänsterhand. De är lite vitaktiga i ytterkanten och det ser ut som om det finns luft mellan nagel och innerhud. Dessutom kan jag räkna de senaste Taxoterebehandlingarna, genom att naglarna har röda åsar.

Var orolig för att jag också drabbats av infektioner under naglarna, vilket jag fick sommaren 2006, se tidigare blogg. Men eftersom naglarna inte vätskar något så tror jag inte det.

Min sjuksköterska tyckte inte eller jag behövde vara orolig för infektioner. Hon berättade också att en kan få en kylhandske fört att minska risken för att Taxoterebehandlingen påverkar naglarna.

Eftersom jag tidigare tappat naglar, så är jag inte så orolig för att det ska göra ont när naglarna faller. Är mer orolig för att jag inte någon hand ska fungera, eftersom högerhanden är totalt orkeslös. Ville däremot inte ha kylhandskar idag. Det kändes för kallt och omständigt. Får se om jag ångar mig.

För övrigt har jag cyklat idag. Blev kvar ganska länge på jobbet, så det blev mer än full halvdag. Planerar att promenera i morgon för att hålla igång leder och muskler. Försöker bl.a. jobba med fotlederna. Tror att förra veckans alla promenader har mjukat upp vristerna och förbättrat balansen. Gjorde sjukgymnastikövning och yoga när jag kom hem. Känner mig nöjd och glad.

söndag 21 augusti 2011

Städar gör jag om det finns tid över

Min prioriteringsordning är:
1. Min hälsa
2. Min dotter med familj
3. Jobbet
4. Bloggande och politik
5. Facebook och politik
6. Släkt och vänner
7. Ta hand om lägenhet och bil

Jag jobbar bara halvtid och är hemma ganska mycket . Ändå hinner jag sällan städa för att allt annat går före. Tänker nästan varje idag att nu ska jag…. Och så går något annat före. Jag som har så gott om tid och ändå så hinner jag inte.

I går hade jag planerat att gå i skogen och plocka svamp med en kompis, en kvinna 50+. Hon ringde på morgon och sa att hon behövde vara hemma. Inte för att hon hade långa listor med saker att göra, utan enbart för att hon behövde vara hemma. Strax därefter ringde en annan kompis, en kvinna 50+. Hon berättade att hon oftare behövde vara ensam hemma och hade minskat ner på sina sociala kontakter. Hon ville berätta att om hon inte tog kontakt så berodde det inte på mig utan på att hon helt enkelt mådde bra av att koncentrera sig mer på sitt eget liv och görande. Tror att det är fler som gör som oss, ger sig själv mer tid till reflektion och minskar ner på görandet och sociala kontakter med andra.

När människor frågar vad jag gjort i sommar, så svarar jag levt balkongliv. Jag har inte haft behov av en massa resande och upptäckande här och där. Tror att jag mått bäst av att tillbringa mycket tid på min balkong och hemma i Uppsala. Jag får så mycket inputs från radio, mitt läsande, internet, barnbarn och andra sociala kontakter, så det har känts fullt tillräckligt att bara göra kortare utflykter. Trots detta hemmavarande har det känts som om tiden inte räcker till allt jag vill. Blir då och då påmind genom min ikon och min Buddhafigur.

För övrigt har jag varit barnvakt åt mina två äldsta barnbarn i natt och sovit över hos min favoritfamilj. Därefter distriktsstyrelsemöte i vänsterpartiet och därefter yoga hemma. I kväll kommer mina två bröstcancervänner hit, så visst det blir det också en del görande. Få se om jag hinner städa innan…

lördag 20 augusti 2011

Beslut, maktordningar och genomförande

När jag var ny i kommunfullmäktige i Uppsala, blev jag väldigt glad när det blev en majoritet bakom vänsterpartiet förslag. Att ha varit med och påverkat innehålet i en att-sats gjorde det meningsfullt att lägga en massa tid på kommunalpolitik tänkte jag. Sedan har jag insett att det kan vara stora skillnader mellan beslut och genomförande. Det är ganska vanligt att beslut inte genomförs och orsakerna kan variera.

Ett skäl kan vara brist på kunskap, så att dem som ska genomföra besluten missförstår avsikterna. Ett annat att det finns brister i byråkratin så att tagna beslut inte sprids till dem som är ansvariga för genomförandet. Ett tredje skäl kan vara brist på prioriteringar hos beslutsfattare vilket gör att tid och resurser inte räcker för att genomföra alla beslut. Och ett fjärde informella maktstrukturer.

Brist på politiska prioriteringar var nog den viktigaste orsaken till att tagna beslut inte genomfördes när jag var ny i politiken. Idag är politiska församlingar betydligt mycket tydligare i sina prioriteringar för att möjliggöra att besluten också genomförs.

Vanligaste orsaken till att beslut inte genomförs tror jag är kombinationer av olika saker, men det vanligaste skälet är nog informella maktstrukturer. Personer på ledande och ansvariga befattningar gör helt enkelt passivt eller aktivt motstånd mot av politiken fattade beslut. Jag har erfarenhet av alla dessa fyra skäl till att beslut inte har genomförts.

När det gäller riksdagens beslut så är det ganska vanligt att intentionerna i olika lagar bara påverkar samhället marginellt. Jämställdhetslagen från 1991, som nu överförts till nya diskrimineringslagen, har knappast minskat lönediskrimineringen mot kvinnor, trots att det är en bra lag.

Miljöbalken trädde i kraft den 1 januari 1999 och är en samordnad, breddad och skärpt miljölagstiftning för en hållbar utveckling, står det på naturvårdsverkets webbsidor.

I miljöbalken finns straffbestämmelser avseende miljöbrott, artskyddsbrott, vållande till miljöstörning, otillåten miljöverksamhet, bristfällig miljöinformation m.m. Men hur många har blivit dömda? I miljöbalken finns också de allmänna hänsynsreglerna och regler om hur mark och vatten ska användas för att främja en hållbar utveckling, men hur mycket har detta förbättrat vår gemensamma miljö?

Riksdagen har antagit en sexualbrottslag som ska ge barn ett starkt skydd mot att utnyttjas sexuellt av vuxna. En 14-åring som blev våldtagen av flera män, vars fall prövats av tingsrätt, hovrätt, RÅ och i någon mån även av HD, är enligt rättsväsendet inte ett brottsoffer. I tingsrätten dömdes två män som hade ”haft sex” med 14-åringen för våldtäkt mot barn, men hovrätten friade samtliga med motiveringen att dessa vuxna män inte insett – och inte haft skälig anledning att anta – att hon var under 15 år.

Stockholmspolisen avvisade förra året 45 romer, de flesta gatumusiker. En hänvisade till tiggeri och dagdriveri - trots att det inte är olagligt och trots att alla européer har rätt att vara i Sverige i tre månader utan krav på försörjning.

Lagarna har inte blivit det verktyg för att åstadkomma förändringar som varit avsikten. Och jag tror det är ganska vanligt att intentionerna i politiska beslut inte verkställs. Har tidigare bloggat om en avhandling, vars slutsatser är att när den politiska ledningen blev mer jämställd så ökade tjänstemännen sin makt.

Kvinnors ökade formella deltagande i den aktuella kommunen åtföljdes inte av verklig makt, eftersom den informella makten var osynlig och manligt könskodad. Enligt pressmeddelandet från Linköpings universitet kan frågan om makt och genus inte förstås utifrån individuella perspektiv. Det handlar om system och strukturer, vilket innebär att enbart kvotering inte kommer att leda till ett jämställt politiskt samhälle.

Det är mot bakgrund av mina erfarenheter och många avhandlingar, artiklar och radioinslag som jag tycker det är viktigt att granska hur de informella maktstrukturerna fungerar i vardagen. Osynliga maktmodeller måste synliggöras. Det gör en bäst genom att tänka intersektionellt och arbeta normkritiskt.

Det är ingen slump att polisen i strid med rådande lagstiftning avvisar romer och misshandlar manliga utslagna alkoholister till döds. Det är ingen slump att män som våldtar ett barn inte blir dömda, eftersom flickan som utsattes är begåvningshandikappad och rom. Det är ingen slump att det är svårare för kvinnliga ordförande att få sina beslut genomförda och det är ingen slump att när vänsterpartiet har drivit igenom ett beslut så är det svårare att få beslutet genomfört. Det handlar om osynliga maktordningar utifrån hudfärg, kön, klass, funktionsnedsättning m.m. Det räcker alltså inte med att ta bra beslut i de parlamentariska församlingarna.

fredag 19 augusti 2011

Vad innebär vänsterpartiets feminism?

Vänsterpartiet har sedan sin kongress i Södertälje 1996 varit ett feministiskt parti. Partiet tog fram ett särskilt feministiskt program för att beskriva det politiska innehållet . April 2010 antog partiet en feministisk plattform. I plattformen har vissa politiska områden utvecklats, men den ideologiska grunden för partiets politik ligger kvar i andra vågens feminism. Läs plattformen här

Vill du veta mer om de tre feministiska vågorna, får du kortfattade beskrivningar här.

Så här skriver en student som i sin masteruppsats ”Att göra kunskapen till sin egen” följt mitt arbete med utbildningar för personal i den förvaltning där jag är anställd.

”Kvinnorörelsen i Sverige var en revolterande proteströrelse, den inkluderade stora grupper kvinnor och blev starkt opinionsbildande. Med utgångspunkten i privata erfarenheter av underordning och förtryck och i sina gemensamma intressen som kvinnor skapades ett kvinnokollektiv där man tillsammans kunde bygga upp en stark handlingskraft. Sociologen Eva Schmitz beskriver det som ”systerskapet som strategi” (2007:77). Det skedde en radikalisering av åsikter och det ställdes krav på förändring. Rörelsen växte sig stark och blev vida spridd med hjälp av verktyg som kvinnoböcker och tidsskrifter, kvinnosånger, demonstrationer, kulturfestivaler och sociala mötesplatser – engagemanget innebar en livsstil och en hel motståndskultur. Genom att sprida feministisk kritik av maktförhållandet mellan könen och föreställningar om könen arbetade man för ökad kunskap och förhöjt medvetande, vilket var en betydelsefull praktik inom rörelsen. Proteströrelsen fungerade således som ett kunskapsprojekt. Alla situationer av underordning analyserades. Erfarenheter som kunde tyckas vara högst personliga visade sig vara väldigt allmängiltiga - och därmed politiska – och kvinnor lärde sig att se på sin situation på nya sätt."

”Denna feministiska motståndsvåg som engagerade många medborgare blev tillräckligt stark för att vara en politisk kraft. I hela samhället och inte minst bland politikerna blev intresset för kvinnofrågan större. Detta var början på vägen fram till det kommunala jämställdhets- och jämlikhetsarbete som de flesta kommunerna idag bedriver och som utgör ämnet för min fallstudie. De politiska partierna tog till sig medborgarnas opinionsbildande arbete och lyfte upp frågan på agendan, dock kanske delvis enbart som en symbolisk fråga med vars hjälp man skulle kunna vinna fler röster. Arbetet för kvinnors förbättrade villkor gick plötsligt från att vara utomparlamentariskt organiserat till att bli ”statlig politik” (Florin & Nilsson, 2000:74) med, åtminstone enligt vissa, stora framgångar.”

Kvinnorörelsen i Sverige under 60/70- talet var en revolterande proteströrelse som tillhörde andra vågens feminism och som har lett fram till många bra riksdagsbeslut. Vi har många kvinnors kamp från både första vågens feminism och andra vågens feminism att tacka för att Sverige blivit mer jämställt.

Vänsterpartiet har i riksdagen drivit många bra frågor för att öka jämställdheten i Sverige och gör det idag också. Riksdagens beslut har betydelse för jämställdheten. Den borgerliga regeringens politik har medfört backlash för kvinnor och Sverige är inte längre världens mest jämställda land.

Jag vet inte alls vad mina partikamrater som kandiderar till partiledare menar när de skriver att de vill stärka och utveckla feminismen i partiet. Ska partiet ännu hårdare driva välfärdsfrågorna, som en redan gör på ett bra sätt? Eller ska en också börja analysera hur de maktstrukturer kan brytas, som gör att lönegapet fortsätter vara lika stort mellan kvinnor och män, pojkar fortsätter att prata två tredjedelar av tiden i skolan, sexuella trakasserierna och våldtäkterna verkar öka mot kvinnor? För att bryta könsmaktsordningen behövs teorier, analyser och metodutveckling.

Fullständig jämställdhet kan aldrig uppnås genom statliga beslut, vilket bl. a. framkommer i den uppsats jag hänvisat till ovan. Det krävs ett också ett ”underifrån arbete”, med såväl aktiviteter i partier och föreningar, som medvetandegörande på arbetsplatserna, som ökad kunskap och metodutveckling i förskolan och skolan. Upproret mot könsmaktsordningen behöver komma underifrån.

Min uppfattning är att upproren i dag kommer från HBTQ-rörelsen, de kommer från kvinnor som inte har etniskt svenskt ursprung, de kommer från unga feminister på universitet och högskolor och de kommer från aktivister som utgår från en normkritiskt tänkande i sina analyser. Däremot upplever jag att kvinnor som finns kvar i tänkandet från den andra vågens feminism framförallt försvarar det som då gjordes och istället har blivit stoppklossar. Dessa kvinnor är rädda för att andra maktordningar än kön synliggörs. Jag har tidigare bloggat flera gånger om olika maktordningar och om queer, om intersektionalitet och om postmodernism.

Jag tror alltså inte på att vänsterpartiets nuvarande grunder för sin feministiska politik bidrar till en aktiv underifrånrörelse. Ska partiet finnas med som en aktiv del i en ny feministisk motståndsvåg så behövs nya analyser och ställningstaganden. Däremot kan partiets nuvarande politik bidra till bättre statliga beslut om fler röstar på vänsterpartiet.

torsdag 18 augusti 2011

Trötthet

Har känt mig trött och lite uppgiven sista dagarna. Försöker kämpa på med att gå, cykla, yoga, gå i trappor men det känns just nu som om mitt motionerande inte gör skillnad. Har också varit segare och känt mindre engagemang på jobbet.

Nu är snart tredje veckan efter semestern avklarad, men har fortfarande inte riktigt hittat min energisjäl i jobbet. Hoppas att detta bara är en tillfällig formsvacka. Mitt intellekt påminner mig om att det inte är särskilt konstigt om jag är trött efter alla känslomässigt starka både positiva och negativa besked under sista året.

I går var jag och pratade inför ca 30 medarbetare på en förskola. Efteråt kände jag mig inte särskilt nöjd med min insats.

Idag fick jag ett mejl från förskolechefen med detta innehåll

”Tack för en kanoninsats igår. Har hört flera positiva röster under morgonen kring din insats.”

Så det jag tänker och känner själv, märks inte alltid utåt. Liksom många andra väluppfostrade människor har jag lärt mig att inte visa det jag bär på. Detta kan vara bra i vissa sammanhang som igår när jag träffade en personalgrupp som jag inte har någon relation till, men dåligt vid andra situationer.

När jag cyklade under järnvägen i morse var cykelvägen omdragen igen. Denna gång på ett positivt sätt. Januari 2007 när jag flyttade in i min nuvarande lägenhet hade arbetet med en ny viadukt under järnvägen redan påbörjats. En ständig ström av gående och cyklister har sedan dess fått vänja sig vid att ständigt få ta sig fram på nya och ofta branta, grusiga och smala vägar. Bilisterna får ta en lång omväg. I december i år ska allt vara färdigt. I morse fick jag svischa fram på den nästan färdiga cykelvägen. Det var härligt att äntligen få cykla på en smidig och nästan säker underfart . Den som väntar på något gott väntar sällan för …..

Tänker att det är lättare att stå ut med svårigheter när målet blir positivt. När det gäller mina cellgiftbehandlingar så tror jag inte att målet blir lika positivt. Jag tror alltså att den bröstcancer jag har kommer att bli min död. Jag har en ytterst liten tro på att jag ska kunna bli frisk, utan tänker framförallt på två olika alternativ.

Antingen så dör jag för att det inte finns några cellgifter som kan hjälpa mig. Eller så dör jag för att min kropp inte längre klarar av de cellgifter som slår ut cancern.

Det kanske inte är så konstigt att jag känner mig trött och sliten.

onsdag 17 augusti 2011

Mer om delat ledarskap och representant för en grupp

I debatten om vem/vilka som ska ingå i vänsterpartiets ledning efter kongressen framkommer ibland synpunkten att det måste vara en kvinna, eftersom det historiskt sett framförallt varit män som varit partiledare. En del verkar tänka att en kvinna kan representera alla kvinnor och därför är kön viktigt. Det blir nästan en fråga om rättvisa.

Jag har tidigare bloggat om ifall en person kan representera sitt kön, sin etnicitet, sin religion etc.

Hoppas att alla som uttalar att de är feminister har kommit längre i sitt tänkande än att de sätter likhetstecken mellan feminism och fler kvinnor på maktpositioner.
För hundra år sedan var det nödvändigt att kvinnor också gavs möjlighet att studera, att rösta och att bli invalda i parlamenten. Fortfarande är alldeles för få professorer kvinnor, under 20 procent. Och kvinnor som partiledare är fortfarande ytterst ovanligt. Kvinnliga förebilder på olika maktpositioner har varit nödvändigt och är fortfarande viktigt. Att kvinnor inte är representerade i olika ledningsgrupper till minst 40 procent visar att Sverige inte är jämställt.

Men representativitet med minst 40 procent i alla beslutande församlingar är inte samma sak som att jämställdheten är uppnådd. Vänsterpartiet blir naturligtvis inte ett jämställt parti bara för att en kvinna är partiledare. Titta bara på hur den första kvinnliga partiledaren i det andra arbetarpartiet socialdemokraterna motarbetades. Gamla manliga maktstrukturer sitter betydligt hårdare än att det räcker med att byta kön på ledaren.

När jag skriver detta tänker jag bland annat på en avhandling ”Gubbvälde trots fler kvinnor” som jag tidigare bloggat om.

Så här stod det i pressmeddelandet om avhandlingen
”Fler kvinnor i politiken är ingen garanti för en mer jämställd fördelning av makten. Så länge den informella makten fortsätter att vila på manliga maktstrukturer kan ”gubbväldet” bestå.”

I morse klev Rossana Dinamarca fram som partiledarkandidat. Du kan lyssna på P1 intervjun här.

Jag tycker att Rossana har missat viktiga argument om för varför det är bra med delat ledarskap när hon menar att argumenten för delat ledarskap handlat om jämställdhet.

I intervjun säger Rossana Dinamarca:
”De argument som framförts handlar om att det skulle bli mer jämställt. Jag tror inte att vi bara för att man har femtio-femtio överallt så kommer vi att stärka feminismen i vårt parti. Snarare har jag sett det som ett sätt att fortsätta ha en manlig partiledare”.

Jag tycker istället att Rossana Dinamarca argumenterar för att den enda möjliga partiledaren är en kvinna, ungefär som om västerpartiet inte väljer enbart en kvinna så är vänsterpartiet inget feministiskt parti.

Vänsterpartiets riksdagsledamot Jens Holm har bloggat om hur argumenteringen för enbart en ledare, som bör vara kvinna utestänger andra lämpliga kandidater.

Det bekymrar mig att vänsterpartiets båda kvinnliga partiledarkandidater är tveksamma till delat partiledarskap. Jag saknar fler argument mot delat partiledarskap än att kvinnan i så fall hamnar i skymundan eller att delat partiledarskap alltid innebär att en ledare är man. Se min argumentation för delat ledarskap här.

Nu får det nog räcka om detta. Måste ständigt kolla mig själv så jag inte tjatar om samma argument på blogg efter blogg. Känner väl till uttrycket ”Det är vattendroppen som urholkar stenen” men vill inte se min blogg som en ständigt återkommande, likformig, irriterande vattendroppe.

tisdag 16 augusti 2011

Kör, Ring P1 och avmonopoliseringen av apoteken

Nu har jag börjat i kören igen. I våras blev jag hes och kunde inte sjunga när jag behandlades med antikroppsläkemedlet Avastin. Nu när jag slutat med denna behandling fungerar rösten bättre. Dessutom är jag lite piggare. Det var ovant men roligt att sjunga igen och dessutom kul att träffa alla körkompisar.

Lyssnade på Ring P1 i morse när jag gick till jobbet. Det var ganska tröttande att höra alla inslag, där inringarna bara utgick från sig själva och sina snäva verkligheter.

Den första kvinnan som ringde hade ett vidare perspektiv och pratade om vikten av preventivmedelsrådgivning och möjligheter att få preventivmedel i stora delar av Afrika. Hennes åsikt var också att många kvinnor inte vill ha så många barn, men har svårigheter att skydda sig.

Detta inlägg missförstods medvetet eller omedvetet av flera personer, som pratade utifrån ett etniskt svenskt perspektiv. En sexbarnsmamma ansåg att hon blev mobbad av den första kvinnan, eftersom hon fött många barn. Rena snurren alltså.

Det finns många som ofta finns i normens mitt, men som tror sig vara offer för olika oförätter. Egentligen är det tragiskt med perspektivlösa människor, som fastnar i sina egna problem och som är blinda för livets alla härliga möjligheter och frihetsgrader. Jag tror att den ökade individualismen har lett till att andelen människor som mår dåligt har ökat. Tänk i första hand på dig själv-politiken slår nog mot folkhälsan.

Har flera gånger skrivit om läkemedelsindustrin, Läkemedel, media m.m. Debatten har fortsatt i lokaltidningen. Nu har representant er för ett privat apotek gett sig in i diskussionen. Denna gång är fokus på generikareformen som innebär att apoteken ska byta originalläkemedel till billigare kopior.

Debattörerna skriver bland annat:

”För att säkerställa avmonopoliseringen av apoteksmarknaden år 2009 höjde staten apotekens handelsmarginal. De ökade vinstmöjligheterna skulle locka nya aktörer att etablera sig på marknaden.”

Regeringen lovade att avmonopoliseringen inte skulle leda till högre läkemedelspriser och statens ökade kostnad måste täckas på annat vis. Därför infördes skärpta regler avseende utbyten av läkemedel med samma verksamma substans. Genom att apoteken varje månad tvingas ersätta det hittills billigaste generikat med ett några ören billigare ska ytterligare 60 miljoner kronor sparas.

De skriver också:

”Tidigare hade apoteken kunnat expediera det billigaste lagerhållna generikat inom en läkemedelsgrupp och sälja det tills lagret var slut. Efter att ”månadens vara” ersatts av en ny måste den hitintills billigaste kasseras. Generikaföretagen, som pressat sina marginaler, vill inte ta tillbaka överblivna produkter från föregående månad. Det har å ena sidan lett till att mindre apotek tar hem små volymer av månadens vara, som tar slut innan nästa generikum blir obligatorium. I andra fall går överblivna läkemedel till förbränning. Detta är slöseri med resurser och negativt för miljön.”

Tycker alltså att debattörerna synliggör många intressanta aspekter av apoteksprivatiseringen. Regeringens brådska med att privatisera apoteken har alltså medfört försämringar för apotekskunderna, ökade kostnader för apoteken och slöseri med resurser. Detta är inte första gången den borgerliga regeringen slarvar fram sina reformer. Jag är framförallt kritisk till innehållet i regeringens förda politik, men tycker också att snabba och dåligt genomtänkta beslut är ett stort problem.

måndag 15 augusti 2011

Gnäll, offer och förväntningar

Har gått fram och tillbaka till jobbet, klädd i jympaskor som skär sig mot klänningen, stavar och med hörlurar. Lyssnat på radion. På hemvägen var det ett reportage från Nossebro skola i P1 programmet Reportage Sverige. I Nossebro skola i Essunga vändes utvecklingen på tre år, från att ha legat i botten bland Sveriges skolor – till att bli bäst. Och man använde sig av de resurser och den personal en redan hade.

I radioprogrammet berättar skolans personal om att resultaten förbättrades när en såg på och grupperade eleverna på ett nytt sätt. Skolan förändrade sitt förhållnings- och arbetssätt från att ha lägre förväntningar på en del elever och snabbt sätta dem i liten grupp om de fick problem, till att tro att alla elever kan lyckas och låta alla gå i en klass med två lärare. Schablonmässig enskild undervisning med speciallärare och smågruppsundervisning för vissa elever togs bort. Däremot var det möjligt att få hjälp av speciallärare med en del moment. Skolan slutade lägga skulden för dåliga resultat på eleverna.

Detta sätt att tänka känner jag igen från Uppsalas kommunala grundskolor. Tycker att det är riktigt. Vuxna ska ta sitt ansvar, istället för att ”klaga” på eleverna.

Ibland tycker jag att det finns en gnällkultur, där allting är någon annans fel. När människor enbart ser sig som offer för andras agerande gör en sig själv en björntjänst. Och när gnällkulturen sprider sig till en hel arbetsplats kan det bli riktigt illa. Individer har alltid ett ansvar för sitt eget handlande.

Jag har flera gånger bloggat om hur jag ser på offerrollen, Texter som gör mig nästan lycklig och Goda och onda finns inte och Om tävling, offer och normer

Som också framgår av tidigare bloggar tycker jag att individen och verksamheten också har ett ansvar att säga ifrån och protestera om arbetsvillkoren är oacceptabla eller resurserna inte räcker till för att tillgodose elevernas eller brukarnas behov. Gränserna mellan en gnällkultur och en kultur när en tiger och lider pga av brist på resurser är inte alltid självklara. Jag tror att problemen idag framförallt är att människor tiger och lider istället för att en säger ifrån. Men ibland kanske en också tiger mot dem som har makt att förändra och istället klagar på elever/brukare och företeelser som en själv kan påverka.

Kanske är det också så att de som oftast framställer sig som offer är människor som har bäst förutsättningar och makt att skapa förändringar och de som tiger istället skulle må bra av att ta plats med sina svårigheter.

söndag 14 augusti 2011

Läkemedel, media m.m.

Jag är kritisk till den tredje statsmakten, media, vilket jag skrev om igår och i januari i år. Media har ett stort inflytande över människors värderingar och politiska ställningstaganden. En annan problematik är att all reklam som vi ständigt möter påverkar vår självbild, hur vi ska se ut och klä oss för att duga. Unga människor påverkas mest. Det är t. ex. vanligt att flickor redan i lågstadiet önskar bli smalare. I gymnasieåldern bantar nära hälften av flickorna, i många fall med hjälp av extrema metoder. Oftast misslyckas bantningsförsöken. Läs mer i lokaltidningen om just detta. Jag har också tidigare bloggat om reklamen.

Min dröm är alltså reklamfria media och kritiskt granskande journalistik. Likaså en värld fri från all reklam. Känns som om denna dröm inte är möjlig att uppnå. Det jag kan göra som enskild individ är att tacka nej till reklam i brevlådan, låta bli att ta emot reklamfinansierade tidningar och undvika radio och TV med reklaminslag. Dessutom göra politiskt medvetna prenumerationer.

Jag prenumererar på lokaltidningen trots att jag tycker illa om alla TT-telegram och en del andra artiklar. Att läsa om vad enskilda människor som journalister intervjuar på stan tycker är tröttsamt. Alla dessa reportage för att enskilda individer ska synas, när syftet är att locka fler prenumeranter har jag svårt för.

Tycker ändå att det finns information som gör det värt att lägga tid och pengar på lokaltidningen. Jag vill läsa om politiken i min hemkommun, liksom om skeenden som påverkar människors vardag. Tycker också att det finns en del duktiga kritiskt granskande journalister. Gillar också en av ledarskribenterna som är kunnig på mellanöstern och arabvärlden. Tidningen har också några intressanta krönikörer. Läser alla debattartiklar och många artiklar om kultur och existentiella frågor. Tycker också det känns rätt att betala för arbetet med tidningen istället för att den reklamfinansieras helt.

Det finns tidningar som agerar helt oacceptabelt, såsom den nu nedlagda News of the World, det finns halvdana borgerliga tidningar och det finns både bra och dåliga vänstertidningar. Oavsett tidningar är bra eller har en farlig inverkan på samhället, så är pressfriheten en nödvändig förutsättning för att demokratin ska fungera. Och även om jag avskyr all reklam på internet, så använder jag mig också av alla reklamfinansierade gratistjänster. Dagens kapitalistiska tillväxtfokuserade samhälle äter sig in i allt jag gör och tänker. Ibland är det lätt att ge upp.

Andra svårpåverkade områden är den globala läkemedelsindustrin som jag skrivit om i torsdags och för drygt ett år sedan.

Debattartikeln jag nämnde i torsdags har besvarats av en läkare, som är ansvarig för MS-vården som överläkare. Denne läkare tycker inte att det är etiskt försvarbart att behandla en cancerpatient med ett läkemedel som kostar 740 000 kr per patient. Han menar att det finns så många andra patienters behov som borde gå före, Svåra men nödvändiga val http://www.unt.se/debatt/svara-men-nodvandiga-val-1425115.aspx . Debatten om vem som ska få och vem som ska vara utan är alltså igång, eftersom läkemedel är så dyra.

Jag tror att MS-läkaren har missförstått den tidigare debattartikeln. Han är nog ovan vid att läsa statistik över hur cancerläkemedel fungerar. Min erfarenhet är att statistik över hur väl ett läkemedel för patienter med metastaser fungerar ger en skev uppfattning. Statistiken visar medelvärdet, men det finns många patienter som lever bra och länge när de får sina cancerbehandlingar. Jag har sett statistik som ger en bild av att medelpatienten får leva några månader, men jag har fått leva i snart 13 år sedan mina metastaser upptäcktes. Ska jag inte få behandlingar som hjälper mig för att de är dyra och för att andra patienter i livets slutskede fått pröva samma läkemedel och inte blivit hjälpta. Dessutom är det oerhört viktigt att patienter vars cancer kanske har spridit sig får adekvat behandling i ett tidigt skede som kan bota dem från eventuella metastaser. Det handlade onkologernas debattartikel också om. Hoppas de svarar MS-överläkaren. Men framförallt önskar jag att samverkan mellan olika länder för att motverka konsekvenserna av läkemedelsindustrins vinstintressen snarast påbörjas.

För övrigt har jag kört till Järna med tre kompisar. Den miljö antroposoferna byggt upp i Yttergärna känns läkande att vandra runt i. Jag har varit igång hela dagen utan att vila.

lördag 13 augusti 2011

Media m.m.

Jag prenumererar på tre (fem) vänstertidningar, ETC/Uppsalademokraten, Fria tidningen/Uppsala Fria och Flamman. Dessutom har jag en dagstidning, lokaltidningen UNT. Det blir mycket tidningsläsande under en vecka. Dessutom lyssnar jag mycket på P1 och mitt bloggande tar en hel del tid. Inte konstigt att jag behöver vara hemma mycket för att hinna med allt jag vill läsa och lyssna på.

Idag har jag varit med min favoritfamilj. Det mesta känns enkelt, trots att det nu sedan tre dagar finns tre barn i familjen. Har svårt att först att det bara är tre dagar sedan minstingen föddes. Hon känns som en självklar del av familjen och samtidigt är det helt overkligt med detta lilla nya liv. Ett nytt liv med hög närvaro och mycket fjärrsyn, som är både uråldrig och bebis. En förutsättning för att allt ska flyta så smidigt i familjen är nog att föräldrarna släpper det mesta av tidningsläsande, analyserande av artiklar och fördjupat bloggande. Min vardag och min favoritfamiljs vardag är alltså helt olika.

Märker att jag behöver alla tre vänstertidningarna för att kunna ta del av de nyheter som refuseras av den borgerliga normen om vad som ska lyftas som nyhet i vanliga media. Är ytterst kritisk till lokaltidningens alla artiklar som bygger på politiskt borgerligt korrekta subjektivaTT-telegram.

Veckans krönika av Maria-Pia Boëthius i ETC handlar om den s.k. tredje statsmakten, media.

Hon beskriver hur Murdoch har ”styrt” Storbritanniens politik på ett totalt hänsynslöst sätt genom utpressning och kriminella metoder ända sedan Tony Blair valdes till premiärminister i England. Efter avlyssningsskandalen, som bara växer i Storbritannien, och som ger kriminaljournalistiken en vidrig kusin, kriminelljournalistik, tvangs Murdoch ha ihjäl en av de mest lönsamma tidningarna i den engelskspråkiga världen, News of the World.

Djupt korrupta förhållandena mellan medier, politiker och polismakt har äntligen kommit upp i ljuset och börjat granskas. Den brittiska fria vänstertidningen The Guardian, som år efter år framhärdat i sin undersökande journalistik av ”kollegerna” på News of the World, har trots hot och hån och alla möjliga stoppförsök avslöjat tidningens metoder.

Maria-Pia Boëthius skriver att:

”Allt det som medieoliktänkare av min typ runtom i världen sagt, skrivit och visat exempel på, år efter år, och som arrogant avfärdats som – just det – ”konspirationsteorier” av till exempel svenska medier, visar sig nu inte bara stämma utan vara värre än till och med vi trott.”

Hon framför också att det finns en helt annan, global berättelse om världen, förmedlad genom internet, som t.ex. gör att greker demonstrerar mot nedskärningarna och som fällde Mubarak i Egypten. Den värld man här lever i har lämnat all världens mediekonglomerat bakom sig, deras makt håller systematiskt på att undergrävas.

Fria tidningen har i dag lördag en bra artikel om upploppen i London, Upplopp splittrar Storbritannien. Artikeln synliggör hur klassamhället har förstärkts under både Labours och nuvarande högerregerings tid vid makten. De ekonomiska klyftorna är större än någon gång sedan andra världskriget.

” …den förväntade livslängden hos de som föds i fattiga områden 13 år kortare än den hos de rikaste, och en femåring från en välmående familj har en nästan dubbelt så stor vokabulär som en femåring i en fattig familj.

I spåren av de massiva nedskärningar som den konservativa regeringen nu genomför i alla delar av den offentliga sektorn kommer klyftorna oundvikligen fortsätta att öka. Många åtgärder pekar också mot ännu hårdare segregering i London. Enligt en intern rapport från bostadsministeriet som publicerades av The Observer i början av juli beräknas 40 000 familjer förlora sina hem på grund av minskade bostadsbidrag. Arbetarklassen kommer helt att fördrivas från stora delar av London i vad somliga kritiker kallar en ”social rensning”: Resultatet blir en ännu högre koncentration av låginkomsttagare och arbetslösa i just de områden som den senaste veckan skakats av oroligheter.”


Samtidigt som klassklyftorna ökar förstärks hatet mellan olika grupper. Ökade klyftor leder till ökat våld. Många engelsmän påverkas av det förenklade politiska budskapet om moralens förfall och fler skaffar basebollträn och batonger.

Upploppen i London har också beskrivits i kulturnytt i P1 ”Unga buntas ihop som ligister”. Kulturarbetare som intervjuas anser att nedskärningar och politisk frustration är några av orsakerna bakom veckans upplopp i Storbritannien. Unga är frustrerade över att deras röster sällan blir hörda och att de inte har någon maktposition i samhället.

Alltför många engelsmän verkar tro på maktens megafoner. I Israel pågår däremot ett uppvaknande och stora demonstrationer genomförs, som förenar många olika grupper. Detta beskrivs i kulturnytt i onsdags, liksom i Uppsala Fria i veckan. Höga levnadskostnader och social orättvisa har fått människor att protestera.

Maria-Pia Boëthius skrev att internet har möjliggjort att människor får kunskap, möts och protesterar. Jag tänker att för att internet också ska fungera som ett reflekterande och analyserande medium, så behövs också grävande, uppsökande och kritiska vänsterjournalister. Till dig som liksom jag har tid och råd: Prenumerera gärna på en vänstertidning. Lyft fram analyser och nyheter som refuseras och ibland också förlöjligas av borgerliga media. Stöd den grävande journalistiken och skippa all som Maria-Pia Boëthius skriver ”total och fatal skräpmat för hjärnan och hjärtat. ”

fredag 12 augusti 2011

Kan en också representera andra

Det pågår en diskussion om Vänsterpartiet ska ha delat/dubbelt partiledarskap och vilket kön personerna ska ha. Ska det vara en person anser många att det ska vara en kvinna och ska det vara delat partiledarskap ska det vara minst en kvinna. Jag vill också gärna att det blir en kvinna, men tycker att det också är viktigt att diskutera varför.

Så här tänker jag:

De flesta ledare är män, vilket inte är en slump. Könsmaktsordningen är stark och fortfarande ”kvoteras” män till posterna. Det behövs fortfarande också många olika kvinnliga förebilder, som andra personer med såväl kvinnliga som manliga egenskaper kan identifiera sig med. Viktigast för mig är att vänsterpartiets nästa partiledare har många kvinnliga egenskaper. Jag vill alltså inte ha en patriarkal ledare, oavsett personen är en han, en hon eller en hen.

En spännande möjlighet med dubbla partiledare, är att personernas egenskaper kan komplettera varandra. Då kan fler identifiera sig med vänsterpartiets politik. Tycker att Jonas Sjöstedt på ett tydligt sätt argumenterade för delat ledarskap under P1 morgon i onsdags. Jag har tidigare bloggat om fler skäl till delat ledarskap.

I övrigt tycker jag att bilden av män och kvinnor lätt blir stereotyp när en ska motivera varför en vill ha en man eller kvinna. Det låter nästan som om en kvinna kan representera alla kvinnor genom sina kvinnliga erfarenheter.

När jag föreläser på jobbet brukar jag prata om normens mitt. Personer som finns i normens mitt, alltså personer som inte behöver underordna sig andras normer, eftersom de själva har makten att ”sätta” normerna har ansvar att lyssna på andra som finns i normens periferi. Människor i normens mitt har mycket att lära av andra som ständigt tvingas underordna sig den rådande kulturen. Människor i normens utkant behöver ofta strategier för att få fram sina budskap om det inte är så illa så att de har gett upp och tystnat. Människor i normens mitt kan däremot bara prata på för de utgår från att de är viktiga och att andra lyssnar och respekterar deras åsikter.

Maktordningar är mer eller mindre starka och mer eller mindre synliga, men de finns överallt. Jag vill och försöker se människor som individer. Individer som har olika erfarenheter av maktordningar utifrån vilken kategori en tillhör. Dessa erfarenheter är viktiga att synligöra. Ju fler olikheter som delar den reella makten i en organisation eller ett parti desto mer tror jag maktordningarna krymper. Det är därför bra att i alla sammanhang reflektera runt vilka individer som föreslås till olika positioner. Annars ser ”magkänslan” till att bara människor i normens mitt hamnar i maktpositioner.

Lika lite som en kvinna kan representera alla kvinnor kan en mörkhyad representera alla mörkhyade eller en muslim representera alla muslimer o.s.v. Enda gången jag kan representera en grupp är om jag är vald att representera just den gruppen, alltså om jag har fått ett mandat av gruppen. Detta har jag bloggat om tidigare, se Om normer och representation.

Det jag vill säga med detta blogginlägg är nog framförallt ”Tänk individ, men reflektera runt, synliggör och reducera maktordningar”

För övrigt har jag gått långt idag. Först 35 minuters promenad till jobbet – sedan 45 minuters promenad till stan – sedan 20 minuters promenad hem. Ska byta till bättre skor, så kanske promenerandet kan bli roligare. Idag hade jag hörlurar till mobilen, vilket var en kvalitetshöjning.

torsdag 11 augusti 2011

Dagsläget

Promenerade till jobbet i morse, för att få mer motion. Det tog 35 minuter. Idag harjag alltså gått ganska mycket, eftersom jag också gick hem. Har tidigare haft en glädje i att röra mig, men dagens promenerande var urtråkigt. Det beror framförallt på att jag har så stel gång. Varje steg känns i fotlederna. Upplever att jag inte helt och fullt kan styra min kropp. Är nästan rädd för att ramla, trots att jag aldrig snubblar.
Ska försöka mjuka upp fötterna mer, men tror att problemen framförallt beror på skador av alla cellgiftbehandlingar. Funderar också på att kontakta sjukhusets dietist för att få kostråd. Kanske kan viss mat stärka min kropp.

Går jag i morgon så tar jag med mig hörlurar för att lyssna på radio eller på musik.

Detta är min andra jobbvecka och äntligen har jag kommit igång. Har haft samtal med en chef vars personalgrupp jag ska till nästa vecka. När en ska göra en konkret planering och får konkreta problembeskrivningar så blir det så mycket lättare att jobba. Alla typer av frågor är alltid välkomna men roligast är mer komplexa problemformuleringar.

En stilla lunk när allt som ska göras känns vardagligt gör mig uttråkad. Jag behöver fyllas på med utmaningar och nya frågeställningar. Annars kan jag bli väldigt lat.

Cancerläkemedel och vinster

Det kommer ständigt nya cancerläkemedel för behandling av de vanligaste cancersjukdomarna. Jag har tidigare skrivit om Halaven, ett nytt cellgift mot bröstcancer.

I P1 morgon berättades om ett cancerläkemedel mot leukemi. Läkemedlet kunde förändra T-cellerna i kroppens immunförsvar så att dessa angrep cancercellerna. Behandlingen av leukemipatienter verkade mycket lovande. Kanske kan denna metod för att slå ut cancerceller utvecklas till att också gälla andra cancerformer.

9 augusti hade onkologer från flera universitetssjukhus en debattartikel i lokaltidningen, där de ifrågasatte rimligheten med att priset för vissa läkemedel var extremt högt. Debattörerna exemplifierade med ett nytt läkemedel mot Malignt Melanom som kostade 740 000 kronor för att behandla en patient. Artikelförfattarna argumenterade för en jämlik sjukvård och påtalar att i Storbritannien har vissa antikroppsbehandlingar bedömts som för dyra och subventioneras inte av det allmänna systemet. Den som vill bli behandlad får själv betala.

Det finns en orsak till att staten tidigare ägde läkemedelsföretag. Samhället lägger ner stora summor på forskning, som blir underlag för nya läkemedel. När ett läkemedel väl har godkänts har läkemedelföretaget i princip monopol. Det är kopplat till stora kostnader att ta fram nya läkemedel, men när en produkt som har stort användningsområde är framtagen tvingas samhället betala enorma summor till företagets vinster.

Det är dags att starta ett internationellt samarbete och bygga upp nya läkemedelsföretag i offentlig regi. Något annat har vi nog inte råd med om sjukvården ska fortsätta vara jämlik. Ett samhälle där enbart den rike har tillgång till de bästa behandlingarna är helt oacceptabelt.

onsdag 10 augusti 2011

Lycklig mormor

Nu har jag äntligen fått träffa mitt tredje barnbarn. Hon föddes tjugu minuter i sex i morse. Jag var barnvakt åt de två äldre syskonen. Känner mig jätteglad över att allt gått bra, men också över att jag har orkat vara barnvakt. Vi har haft en mysig morgon och förmiddag.

Barnens pappa kom hem strax före elva. Sedan åkte vi allihop och hämtade lillasyster och min dotter på Akademiska sjukhuset efter lunch. Lillasyster fick sitta mittemellan sin storebror och storasyster i bilen. Satt bakom och såg goa barnhänder gunga bilbarnstolen och klappa lillasyster på kinden.
När jag var tonåring fick jag en bok om Snobben som hette Lycka. Så banalt lycklig som bilderna förmedlar i denna bok känner jag mig nu.

LYCKA är en barnahand som håller mjukt i en ännu mindre barnahand

LYCKA är när storasyster säger ”Min fina lillasyster”

LYCKA är att igen få bli mormor

LYCKA är att jag som cancersjuk kan och orkar

LYCKA är att nya liv föds

LYCKA är lillasyster i mitten med en stolt storebror på ena sidan och en stolt storasyster på andra sidan. Alla åker säkert i bilen på väg till ett ombonat hem där alla viktiga behov kan tillgodoses


Jag är trött men väldigt lycklig.

tisdag 9 augusti 2011

Tack Lasse

Tack Lasse Ohly för:

Ditt enträgna arbete med att bygga ett parti

Att du finns till för alla vänsterpartiets medlemmar, alla distrikt och alla partiföreningar

Att du i första hand ser till det du anser är vänsterpartiets bästa

Att du alltid står upp för vänsterpartiets beslut

Att du på ett utmärkt sätt för fram vänsterpartiets politik

Din omtänksamhet mot partikamrater

Ditt tålamod med ett parti som är svårt att leda

Din solidaritet och generositet

Dina positiva lagledaregenskaper

Jag har tidigare bloggat om att jag anser att Lasse Ohly ska avgå som partiledare. Partiledarskap och motstånd och Ny partiledare och delat partiledarskap Det är bra att Lasse Ohly nu bestämt sig och kallat till presskonferens. Du kan lyssna på Studio Etts intervju här, som han genomförde på ett positivt och sakligt sätt.

Nu när Lars Ohly bestämt sig kommer det stora vemodet. Minns när han valdes på kongressen i Stockholm. Då kändes det så bra. Gillade särskilt att Lasse upprepade Gudrun Schymans så kallade talibantal. Vänsterpartiet har haft stor nytta av att det var just Lasse Ohly som blev partiledare efter Gudrun Schyman. Minns också Lasse som partisekreterare och särskilt när jag fick en stor spontan kram p.g.a. att jag genomgick cellgiftbehandlingar år 1999. Borgerliga medias försök att måla upp Lasse Ohly som den hårdkokte kommunisten är verkligen en nidbild av en varm och sympatisk person.

Jag är övertygad om att du kommer att fortsätta att prioritera vänsterpartiet.

Så tack Lasse.

måndag 8 augusti 2011

Motstånd

Jag har fler gånger bloggat om att försök att göra förändringar leder till motstånd, se Jämställdhet, ledarskap och makt.

Ju mer försöken att förändra berör människors grundläggande värderingar och omfördelning av makt, desto vanligare är det med motstånd. Motståndet kan vara passivt eller aktivt, det kan vara öppet eller dolt, det kan vara demokratiskt eller odemokratiskt, lagligt eller olagligt. De som utövar motståndet kan till och med använda hot, våld och terror för att försöka förhindra ett genomförande.

Erfarenheter av motstånd i jämställdhetsarbetet är väl beskrivet. Umeå kommun har arbetat uthålligt med jämställdhet. Kommunen har tagit fram ett dokument om motstånd i jämställdhetsarbetet som du hittar här.

I detta dokument beskrivs Claes Janssens modell Förändringens fyra rum. Förändring är en rörelse mellan fyra psykologiska ”rum” eller livslägen. Modellen visar tydligt hur motstånd, förnekelse, konfl ikt och förvirring är nödvändiga steg för att komma till en förnyad och förhoppningsvis förbättrad situation. Fyra rum modellen synliggör varken maktordningar eller vilka som har störst intresse av att göra motstånd. Däremot blir det tydligt att det inte räcker med att ta beslut, någon måste hålla i processen så förändringen blir reell.

Motståndet mot att minska könsmaktsordningen på arbetsplatser, i föreningar och i utbildningsverksamheter synliggör att förändringsarbete kräver uthållighet. Förändringar som påverkar och syns i hela samhället och som berör normer och maktordningar kan också leda till hot om våld och våld. Jag tror att risken för våld och terror är större när privilegierade upplever att deras privilegier ifrågasätts.

Lunchekot lördagen 6 augusti hade ett inslag om att hatbrotten ökar i USA, alltså brott mot människor på grund av deras sexuella läggning. Under förra året mördades en HBT-person varannan vecka i USA.

Gay-rörelsen har gjort flera framsteg på senare år. Till exempel genom att New York som sjätte delstat har sagt ja till samkönade äktenskap, eller att USA:s militär beslutat stryka öppen homosexualitet som ett hinder för tjänstgöring. Homo- bi och transpersoner är numera en helt vanlig del av gatubilden i alla USA:s större städer. Forskare menar att fler rättigheter och ökad synlighet har en provocerande effekt på dem, mestadels yngre, vita män, som blir så hotade, och som hatar så mycket, att dom tar till våld.

Det finns rapporter som visar att när ett land genomför radikala reformer som underlättar för flyktingar och invandrare att bo och leva i Sverige så ökar det rasistiska våldet. Det är ingen slump att terrordåden i Norge genomfördes under en socialdemokratisk regeringsinehav.

Palmehatet som jag tidigare bloggat om kan bero på radikala reformer i Sverige som omfördelade resurser från rik till fattig i slutet av 70-talet.

Åtskilliga artiklar efter massakern i Norge har synliggjort att det vanligaste politiska våldet i Europa kommer från högerextremister, från grupper som ser sina privilegier hotade. Det islamistiska våldet drabbar sällan vita västerlänningar i Europa utan befolkningen i muslimska länder.

Allt jämlikhetsarbete kan alltså leda till ökat våld i samhället från högerkrafter. Likaså kan ojämlikhetsarbete, alltså en politik för att öka klasskillnaderna mellan människor leda till våld. I London fortsätter upploppen i flera stadsdelar, se lokaltidningens artikel.

För mig kan politiskt omfördelningsarbete delvis jämföras med en dragkamp. Jag som tillhör vänstern vill omfördela mer resurser och öka jämlikheten. Högern vill istället öka skillnaderna mellan människor och ge privilegierade grupper ökad makt och inflytande. I båda ytterlighetsändarna finns grupper som är beredda att använda våld för att få gehör för sina politiska åsikter.

Sedan början av 90-talet har ojämlikheten ökat i hela Europa. Det började med Thatcherismen i England 1979 - 1990. Resurser och makt omfördelas från dem som inte har till dem som har. Högern har haft mer och mer inflytande över politiken. Ändå kommer det politiska våldet framförallt från höger i dagens Europa. Vägen för att minska våldet är inte att tillmötesgå högerkrafterna.

Om etablerade partier använder hat och förlöjligande i sin retorik, så ger det bränsle åt våldet. Därför är den politiska kulturen viktig. Men viktigast är att konsekvent arbeta för ökad jämlikhet och inte ge upp när motståndet kommer. Politiskt vänsterarbete kräver uthållighet och en beredskap för att arbetet leder till motstånd!

söndag 7 augusti 2011

Hur Taxotere påverkar mig varje treveckorsperiod

Alla mynt har två sidor. I mitt förra inlägg skrev jag om hälsofascismen. Jag vill ha frihetsgrader i min vardag, vill inte ruta in allt jag gör och äter. Samtidigt vill jag kunna planera och ha rimliga förväntningar. Därför mäter också jag och skriver ner. Men jag vill ha lagom och också våga vara i tomrummen, i mellanrummen, i livets nu.

Jag har papper på alla blodprover jag tagit under de sista 7 åren. Jag noterar hur min kropp påverkas av Taxotere.

Ungefär så här ser en tre veckors påverkan av Taxotere ut för mig. Känselbortfallet i händer och fötter är konstant, men högerhanden är mycket sämre. Har torra fötter som behöver smörjas. Ögonen är ofta också torra och rinner. Blodvärdet försämras kontinuerligt och senaste Hb-värdet var 102.

Dag 1. Behandlingsdagen. Märker inte så mycket av behandlingen. Efter förra behandlingen var jag igång och promenerade mycket.

Dag 2: Det börjar märkas, men jag orkar fortfarande cykla. Magen är mer påverkad. Diarréproblem i några dagar. Sover ganska OK, trots kortisonet.

Dag 3: Orkar stå och gå kortare sträckor. Kortisonet går ur kroppen. Gör yogan som vanligt.

Dag 4 och 5. Orkar inte gå och knappt stå. Värsta trötthetsdagarna. Orkar varken med sjukgymnastiken eller mitt lilla morgonyogaprogram. Kompisar hjälper mig ofta med maten. I torsdags och fredags var jag inte utanför dörren. Har mer ont i hand och arm. Känns som om handen har klor istället för fingrar. Känslobortfall, domningar och ökad stelhet. Candidasvampen börjar märkas. Äter 100 mg Fluconalzol från och med torsdagen (dag 4). Sover sämre. Känner mig ibland ganska deppig och less. Behöver sociala kontakter.

Dag 6 och 7. Orkar lite mer. Cyklar igen, men är fortfarande trött och behöver sätta mig ofta. Gör min morgonyoga och några sjukgymnastikövningar. Magen är trög. Sover något bättre igen. Halsen är påverkad och torr. Äter salivstimulerande tabletter när jag ska sova för att minska obehaget. Har lätt för att blöda näsblod.

Dag 8 – 11. Orken bli bara bättre. Har som sämst immunförsvar. Känner av Canidasvampen och medicinerar. Dricker Pau Darcote

Dag 12 – 21 Immunförsvaret blir bättre för varje dag. Kan sluta behandla mot Candidasvamp. Försöker hålla igång och förbättra min kondition inför nästa behandling.

För övrigt tror jag mer och mer på att Taxotere ska hjälpa mig länge. Tycker att orken förbättras för varje behandlingsomgång. Kanske orkar jag hänga med ett bra tag till. Kanske till och med vågar planera lite mer framtid.

Strålrudbeckior från min gamla trädgård

Närmar vi oss hälsofascismen

Enligt en artikel i lokaltidningen ökar bullar och kakor risken för att drabbas av livmodercancer. Vi vet också att fetma kan öka risken för bröstcancer.
Ett programinslag i dagens God morgon världen handlar om en befolkningsstudie. Över en halv miljon svenskar ska kartläggas inpå bara generna.

Vad vi gör och vad vi äter ska granskas. Hela undersökningen har ett biologiskt fokus. Sociala faktorer räknas inte in så det strukturella osynliggörs.

Idéhistorikern Karin Johannisson uttalar sig om risken av att vi krymper normen för hur en ska vara som människa. Hon pratar bland annat om biomakt. Vad händer när den medicinska bedömningen styr vår självbild allt mer. Hon efterlyser försiktighet, tolerans och varnar för att redan privilegierade gynnas.

Vilket samhälle vill vi ha? Vilket samhälle strävar olika politiska partier mot? Vilket samhälle ger högst vinst och tillväxt och hur mycket tillåts kapitalismen styra?

Vill vi ha ett samhälle där hälsoindustrin gör ännu mer vinster på människors oro, individer som inte ”gör och äter rätt” får skylla sig själva och statens kontroll av individer ökar? Risken finns att Stefan Hannas tankar om särskild skatt för överviktiga införs framöver, liksom dyrare försäkringar för människor med ”fel” gener och ”fel” vanor. Är vi på väg mot ett samhälle där det som kan mätas mäts, ett samhälle där människor lever för en drömd framtid som en aldrig kommer att uppnå?

Det finns många skäl att engagera sig politiskt idag.