torsdag 29 september 2011

Artikel om döden

Läser en artikel i lokaltidningen som har rubriken ”Döden ska skilja dem åt”. Känner mig ambivalent när jag läser.

1. Funderar över rubriksättningen och allt tungt som artikeln förmedlar
2. Och var mina egna gränser går för vad jag vill berätta.
3. Och vem som har rätten att bedöma detta – jag? –du? –den som berättar? - media?

Tänker att jag håller mig inom min gränser. En del tycker säkert att jag inte borde lämna ut mig så mycket, men det är mina val som andra gärna får tycka till om. Så jag vill gärna ha dina synpunkter.

Utöver att artikeln berör mina känslor så beskriver den hur en kan uppleva ett cancerbesked. Likaså att besked om obotlig cancer nog ofta medför att en väljer mer noga hur en vill använda sin tid.

Rubriken ”Döden ska skilja dem åt” startar mina kritiska tankar. Döden kommer att skilja alla människor åt och ingen kan vara helt säker på vem som dör först. Jag upplever rubriken som lite snyft – locka-läsare- aktig. Samtidigt skriver jag ju själv om döden och min oro, så det handlar som alltid om var gränsen går.

I artikeln står det vidare

”De har bestämt sig för att vara helt öppna om sjukdomen och inte hymla om något. De har berättat allt för familj, vänner och arbetskamrater, de svarar på frågor och undviker inga samtalsämnen, de pratar om att Kajsa ska dö.”


Tror verkligen det är viktigt att prata om döden och att förbereda sig på att den finns, men tänker att det gäller oss alla. Kvinnan i artikeln har tillsammans med sin man planerat för hennes begravning. Tänker att det borde jag också göra, men känner att jag inte vill. Vet inte om min ovilja beror på att jag vill förtränga min egen död eller på att vi människor är olika. Jag vill att mina släktingar som överlever mig ska påverka var, när och hur jag ska begravas. För mig är det inte vikigt. Jag är död då.

Samtidigt reagerar jag på det definitiva i uttrycket ”Kajsa ska dö”. Åter kommer tanken att det ska jag och alla andra också, men ingen kan veta när. Jag lever dessutom utan partner, så jag vet inte hur jag skulle agera om jag bodde tillsammans med en man eller kvinna.

Tänker också på hur olika vi reagerar på och tänker runt cellgifter. Jag har haft turen att inte må illa av cellgifter. Naturligtvis är det tungt att behöva kontinuerlig behandling, men annars hade jag nog inte levt idag.

Har mött många andra som upplevt det väldigt tungt med cellgifternas biverkningar. Vet människor som har valt döden direkt istället för cellgiftbehandling som har kunnat förlänga livet i några/många månader.

Vi är olika, mår olika mycket dåligt och har olika förutsättningar att bli hjälpta av behandlingarna. Alla har rätt att få välja vad just de vill.
Kvinnan i artikeln har fått metastaser av sin bröstcancer i bröstben och lungor. Hon är ”bara” 35 år. Hon har fått strålning under sommaren.

”Som första åtgärd får hon hormonell behandling, fungerar inte den kommer hon att få cellgifter. Men hon hoppas slippa, det kan försämra livskvaliteten avsevärt. ”

Jag tänker att cellgifter är den enda möjliga behandlingen när hormonbehandlingen har slutat hjälpa. Tänker också att en aldrig kan bli frisk av strålning eller hormonbehandling, när en har drabbats av metastaserad bröstcancer. Däremot finns det en minimal möjlighet att bli frisk av cellgifter eller nya läkemedel som forskas fram.

Det jag verkligen kan identifiera mig med i artikeln är orden

”De gör sitt bästa för att leva ett så vanligt liv som det går och de vill inte bli bemötta med en tycka-synd-om-attityd.”


Önskar att alla vi människor får ha ett värdigt liv under de månader/år/decennier vi får leva.

För övrigt har även denna dag varit full av olika aktiviteter. Orken har även idag räckt till allt jag vill. Höll på att glömma att betala mina räkningar. I morgon eftermiddag tar jag tåget till Nyköping för att träffa min mamma. Åter lördag kväll.

Längtar efter att få läsa en rapport ”Politiska konstruktioner av svenskhet” som jag hittade på nätet på UNG&DUM idag. Återkommer om innehållet.

onsdag 28 september 2011

Om tillväxt, konsumtion och miljö

Hela dagen har jag haft fullt upp. I helgen kände jag oro för att jag inte skulle orka med allt jag ville genomföra denna vecka. Det har blivit lite mer än vad jag trodde och jag har orkat. Känns härligt att kroppskrafterna räcker till det som jag vill och planerar.

Kom nyss hem från ett medlemsmöte, där vi diskuterat motioner till vänsterpartiets kongress i januari. En motion handlade om att många av oss i västvärlden lever över våra tillgångar. Utsläppen av klimatpåverkande gaser har förvandlat klimatförändringen och relaterade miljöfrågor till överordnade politiska frågor. Det innebär att vi inte längre kan avstå från omfattande förändringar i den västerländska livsstilen i stort.

Det som känns nytt och viktigt och som jag känner starkt för är att målsättningen om ekologisk hållbarhet är i konflikt med den ekonomiska teori som även vänsterpartiet utgår ifrån. Vi behöver utveckla nya teorier och politiska förslag som är förenliga med de långsiktiga målen och som inte bygger på ständig materiell tillväxt. Är glad över att motionen väckts av partikamkrater och att den fick stöd på medlemsmötet.

Tycker att Fria tidningens Nette Enström skriver engagerat och starkt om ”Konsumtion som frihet och slaveri”. Hennes text lyfter samma frågor som motionen jag beskriver ovan. Ledare avslutas med orden

”Vår frihet att konsumera beror på att andra tvingas odla vår mat, producera våra konsumtionsprylar och serva oss med råvaror och arbetskraft. Livegenskap, slaveri och skuldslaveri är bärande delar i den globala ekonomi som ger oss ”frihet”. Vi är ett plundrarsamhälle, tills den dag vi själva börjar skapa vår frihet och inte tvingar andra att slava för oss.”

Tror inte att vi helt behöver avskaffa privatbilismen, men nuvarande energiförbrukning är helt ohållbar. Bilen behöver bli ett litet komplement till en väl utbyggt kollektivtrafik. Läs mer i Fria tidningen

Zygmunt Bauman är sociologen som gång på gång sätter fingret på det som vi allra minst vill se – i oss själva och i vår samtid. Han säger sig vara ”besatt av samtiden”, just därför att det är våra val i dag som kommer att avgöra framtiden.

Zygmunt Bauman menar att vi är indoktrinerade i att tro att konsumtion är fri vilja – och till och med ett mått på fri vilja. Han beskriver hur gallerior har blivit en slags apotek. När vi är ledsna shoppar vi, har vi tråkigt så shoppar vi. Men inte enbart för att stilla våra individuella önskningar. Vi intalas att det också är för nationens bästa, att tillväxt genom konsumtion är enda vägen framåt – mot välstånd och lycka. Han efterfrågar en generell välfärd, för den främjar solidaritet och stigmatiserar inte människor. Läs mer på Arbetaren Zenit.

Alla dessa texter pekar på samma sak: internationell solidaritet, jämlikhet och ändrad livsstil är nödvändiga förutsättningar för att människor ska överleva på vår planet.

I eftermiddag träffade jag mina barnbarn. Mänskliga rättigheter och en god miljö måste också gälla dem och alla andra födda och ofödda barn.
Tänker att jag också måste bidra till en förändring genom att minska min resursförbrukning . Känner hur svårt och nödvändigt det är. Enda vägen är att förändra tillsammans.

tisdag 27 september 2011

Fler nya behandlingsmetoder

Läser i ett TT-telegram att antiinflammatorisk medicin kombinerat med antivirala läkemedel kan vara hämmande på cancer. Varje morgon tar jag en Ipren för att motverka spänningar och värk i kroppen. Kanske håller Ipren också tillbaka mina metastaser.

I dagens tidning står det också om en alldeles ny medicin som hämmar tumörtillväxt hos patienter med spridd östrogenberoende bröstcancer. Min onkolog är huvudansvarig för den svenska delen av studien. Han berättar om den nya medicinen i lokaltidningen. Den cancer jag har är östrogenberoende.

Idag har jag varit på konferens mellan 9 – 16.30. Känner mig inspirerad och inte särskilt trött. Tänker att kombinationen Xeloda och Taxotere, alla nya läkemedel och kanske också en Ipren varje morgon förlänger mitt liv. Kan jag hoppas på att få leva till sommaren, ja kanske tom några år till. Hopp, hopp, hopp, cancerstopp.

måndag 26 september 2011

Om Palestina och frihetsgrader

Israel betraktar palestiniernas försök att få medlemskap i FN som ett brott mot tidigare ingångna avtal med Israel och förbehåller sig rätten att svara på det med motåtgärder mot palestinierna. Det sade den israeliske premiärministerns talesman Mark Regev 20 september. Läs och lyssna på P1
En propalestinsk insändare i min lokaltidning, som ger en bra historisk bild av händelserna efter 1947 kan du läsa här.
Insändarens avslutas med:

” Islam är inte emot judendomen, utan är emot orättvisor. Israels ockupation och apartheidsystem måste upphöra! Det är apartheid, ockupation och orättvisor som skapar ofred, inte palestinierna i sig eller islam i sig. Inte ens judendomen i sig.

Jag anser att den mest humana lösningen för alla är att palestinska flyktingar får återvända hem och leva tillsammans jämlikt med judar, kristna och muslimer i en demokratisk stat. Om den staten sedan heter Israel eller Palestina eller något annat är av underordnad betydelse.”


I USA finns många högerextremister, som hotar med våld. Det har jag bloggat om tidigare. Jag har också bloggat om svenska varghatare som skjuter vargar och hotar länsstyrelsens personal.

Israel bemötte palestiniernas avsikt att ansöka om att bli FN:s 194 medlemsstat med hot om våld. Är inte särskilt förvånande eftersom en hot- och våldskultur har byggts upp ända sedan 1947 då sionister började fördriva hela byar med palestinsk befolkning.

Manliga maktstrukturer har varit ett tema i mitt bloggande. Obama har inte lyckats bryta med Buschs terrorpolitik och i tidigare blogg funderar jag över vilka frihetsgrader han har.
Som president har han stor formell makt, men vilka möjligheter har han som färgad demokratisk president att också leda landet.

Det finns ett talesätt ”Makt korrumperar” som gör att makthavare vill behålla makten, oavsett vilka beslut en har möjlighet att genomföra. Obama har nu börjat lägga upp strategier för hur han ska kunna bli återvald. Jag har ofta hört påståendet att en amerikansk presidentkandidat måste ha stöd av USA:s inflytelserika judar för att bli vald. Enligt media var Obamas tal i FN väldigt proisraeliskt till skillnad mot hans tidigare tal om Mellanöstern.

Jag tolkar detta som att Obama har övergett den politiska riktning han gick till val på, för att försöka behålla presidentposten. Troligen innebär det att han misslyckas med att föra såväl inrikes- som utrikespolitiken åt vänster. Våld, hot och manliga magkänslor får fortsätta styra. Har en väl börjat underordna sig dessa maktstrukturer så växer tuppkammarna. Obama har inte använt de få frihetsgrader han har och gör ingen positiv skillnad som president.

På samma sätt innebär regeringens vargpolitik, när en försöker gå varghatarna till mötes ett misslyckande om syftet är att utveckla en hållbar vargstam.

Är glad över att Abbas brutit trenden med palestinsk underordning. Han har utnyttjat sina frihetsgrader väl denna gång.

Och så vill jag hänvisa till ytterligare en ledare av Maria-Pia Boëthius

”Fjantexperter kallar oss ”rotlösa”. Jag ser det som om jag tillhör ett helt nytt folk, man kan kalla dem planetens väktare och varandras vänner om man vill och de finns i varje land på hela jorden. De vill inte leva såhär, på dessa villkor, de har inga vapen och tror inte på våld som lösning; men de tänker att om de blir tillräckligt många kan de förändra den värld som är i så skriande behov av förändring. De följer ingen skrivbordsideologi, men de känner igen varann när de träffas, helst i verkligheten, men också på nätet. De är inte PK (politiskt korrekta) men PV (planetens väktare).”

För övrigt känner jag mig pigg och glad. Tror att tillägget med Xeloda hjälper mig. Varje fall just idag.

söndag 25 september 2011

Acceptans och ojämlikhet

Lyssnar på ”Vård på olika villkor”. Vilken behandling du får kan bero på klasstillhörighet. Svensk sjukvård är inte jämlik. P1 har sänt tre av fem program i serien.

Dagens tema var dyrare mediciner till rika. Förra veckan handlade det om kortare liv för lågutbildade. Flera bröstcancerpatienter blev då intervjuade. Inslaget hänvisar också till socialstyrelsens rapport ”Cancer i Sverige”.

Rapporten visar att skillnaden är större mellan socioekonomiska grupper, både när det gäller insjuknade och överlevnad, än mellan olika regioner. Läs rapporten här.

Har skrivit många motioner till vänsterpartiets kongress. En handlar om klass som diskrimineringsgrund.

Så här har jag formulerat mig

”I nuvarande diskrimineringslag finns sju diskrimineringsgrunder, nämligen kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder sexuell läggning och ålder. En för vänsterpartiet viktig grupp saknas, nämligen klasstillhörighet. I forskningen förekommer ofta klass eller socioekonomiska faktorer, när olika maktordningar i samhället redovisas och analyseras.

Det är den enskilde som själv ska definiera klasstillhörighet, precis som den enskilde själv idag definierar etnisk tillhörighet. Om diskrimineringsgrunden klass införs i diskrimineringslagen bidrar det till att utbildningsanordnare på en mer strukturerat sätt utifrån diskrimineringslagens kapitel 3 Aktiva åtgärder ska motverka att barn/elev/studenter diskrimineras utifrån klasstillhörighet.”

I P1:s Vård på olika villkor framkommer att människor diskrimineras utifrån klasstillhörighet. Elever i skola drabbas också av strukturell diskriminering. Ett skäl till sämre vård och sämre resultat i skolan kan bero på att en lågutbildad person inte kräver sin rätt. En annan att en underordnar sig och litar på systemet och en tredje att en inte kommunicerar på samma sätt som en högutbildad. Ren diskriminering där en inte får samma information och erbjudande är nog ganska vanligt. Ansvaret ska självklart inte ligga på individen, utan offentliga sektorn har ansvar för att alla får likvärdig vård och utbildning. När samhället inte tar sitt ansvar så måste individen däremot stå på sig.

Även olika folkgrupper värderas olika. Det finns en hierarki där vissa folkgrupper värderas högre än andra. Väst har accepterat att Israel på ett olagligt sätt kränker, fängslar och mördar palestinier . Även ledare för folkgrupper måste ibland stå på sig för att synliggöra och förändra maktordningar. Tror det är nödvändigt att palestinierna gör det.

” Palestinierna kommer bara att gå in i nya förhandlingar med Israel, om Israel stoppar allt bosättningsbyggande på ockuperad palestinsk mark och går med på att förhandla på basen av de gränser som gällde innan Västbanken, Gaza och östra Jerusalem ockuperades, sa Abbas.”

Läs och lyssna på P1


För övrigt är min ork sämre. Grät när jag gick hem från gårdagens seminarium. Grät när jag vandrade i skogen idag. Gråter för att jag har svårt att acceptera att jag orkar så lite, att handen fungerar dåligt och att jag nog inte får leva så länge till. Vill inte acceptera min kropps begränsningar. Tidigare när jag blivit sämre har jag fått behandlingar som hjälpt och så har jag återhämtat mig. Nu vet jag inte om förbättring är möjlig.

lördag 24 september 2011

Demokratiunderskott

Klas Lundströms inledare i Fria tidningen pekar på allvarliga demokratiunderskott när han skriver

”Regeringsmedlemmar som tillåts debattera sin politik och sina egna åsikter utan mothugg från politiska motståndare är ett växande problem. Och växande trend. Det är en strategi från ministeriernas pressapparater. ”herr Reinfeldt kommer inte om Juholt kommer”, ”Herr Bildt kommer absolut inte om Jan Eliasson sitter med.”

Tänker på Bildt-regeringens uttalande om den enda vägens politik, när jag ser och hör borgerliga politikers krav på att få framföra sina monologer. Läs mer i Fria tidningen.

Har idag deltagit i en konferens om ekonomisk demokrati och ekologisk ekonomi som vänsterpartiet och Ung Vänster anordnat. Många inledare hade intressanta idéer. En framförde att Vänsterpartiet, som en liten organisation inte ska framföra sina svar utan istället leda en förändringsprocess.

En annan hade lång erfarenhet av kooperativt arbete. Han ville bygga socialismen underifrån. Hade erfarenhet av att demokratin i ett skolkooperativ förstördes. Först hade medlemmarna i kooperativet under lång tid format stadgar och strukturer. Sedan valdes nya medlemmar in, som valde underordning som strategi. Istället för att dela makt och ansvar så agerade de så att en hierarki skapades, där de nyinvalda från en underordnad position kritiserade ”dom” i ledningen.

Han menade också att en inte ska ta snabba beslut genom att ställa saker mot varandra, besluten blir inte legitimerade. Istället ska alla förslag processas tills det är möjligt att inte bara ha en majoritet bakom beslutet utan också en legitimitet för beslutet.

Skönt att lyssna på och samtala med andra som också är oroliga för de demokratiska underskotten i samhället. Demokrati är så mycket mer än att välja representanter och fatta majoritetsbeslut.

Moderaternas megafonpolitik berördes ovan. Jag saknar också mer fördjupade demokratisamtal i vänsterpartiet utöver de som fördes under dagens seminarium.

Det finns en alldeles för stor tilltro till att det räcker med att få fler väljare, ingå i majoriteten i regering och styrelser i kommuner och landsting och sedan ta bra beslut i riksdag och fullmäktigeförsamlingar. Tycker också det är vanligt att vänsterpartiets representanter på valda positioner ser medlemmarna som en flock människor som en ska föra ut färdiga budskap till för att sedan få applåder för att en har gjort något bra. Alldeles för många ser kritiska frågor som något hotfullt och tycker det räcker med att medlemsmöte, eller kongress eller partistyrelse har tagit ett majoritetsbeslut.

Gillade uppmaningar från inledare om att vi måste organisera oss, utbilda oss och vägra underordna oss andras färdiga modeller.

Nu har jag också läst Lena Sommerstads blogg om att vi behöver ta strid för en jämlik och kunskapsbaserad demokrati. Utöver att lyfta demokratifrågorna så skriver hon också om nationalekonomernas inflytande över politiken.

”En viktig faktor är tveklöst framväxten av en expansiv, teoribaserad nationalekonomisk forskning med anspråk på att kunna förstå och förklara alla samhällsfenomen. Sedan 1990-talets början har en förenklad ekonomisk konkurrensmodell utgjort grunden för storskaliga och illa genomtänkta reformer inom en rad sektorer i Sverige, från skola och sjukvård till järnvägar och energiförsörjning.”


Detta berördes också under dagens seminarium. Gläder mig när samma frågeställningar kommer från många olika håll.

För övrigt var jag väldigt trött efter att ha deltagit i seminariet i 7 timmar, inklusive lunch och fikaraster.

fredag 23 september 2011

Veckan som gått

Nyheter om bröstcancer
Kvinnor som drabbas av bröstcancer senare i livet löper en högre risk att dö jämfört med yngre bröstcancerpatienter, eftersom äldre patienter underbehandlas. Läs mer i GP

För kvinnor som behandlats för bröstcancer har graviditet efteråt ansetts öka risken för återfall. Nu visar ny forskning att de som lyckas få barn har en betydligt minskad risk för att dö i sin sjukdom jämfört med dem som inte blev gravida. Läs mer i SvD

I Malmö finns det en metod för att lindra för lymfödempatienterna. Läs och lyssna på P4

Antalet nya fall av bröstcancer ökar och framförallt bland kvinnor i fertil ålder i Asien och Mellanöstern. Längre livslängd och högre levnadsstandard som ligger bakom. Ju mer västerländskt levnadssätt man har, desto större bli risken. Och i länder som inte har motsvarande resurser som i västvärlden kommer det att bli oerhört kostsamt att behandla bröstcancer. Jag tycker det är en jämställdhetsfråga om alla kvinnor får hjälp eller om länderna prioriterar annat. Läs och lyssna på Ekot.

Palestina
När jag skriver detta har president Mahmud Abbas precis talat i generalförsamlingen i FN. Innan talet överlämnade han en ansökan om att FN ska erkänna Palestina som självständig stat till FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon. Jag lyssnar och njuter. Agerandet är strategiskt klokt. Läs och lyssna på Ekot.

Lyssna också på Jonas Gahr Støre norges utrikesminister, Carl Bildt, utrikesminister, Sten Sjöström, Sveriges Radios korrespondent i New York, Agneta Ramberg. Är inte förvånad över att Carl Bildt istället tycker att vi ska fortsätta som vi alltid har gjort.

Läs också en debattartikel i Sydsvenskan av diplomaten och Mellanösternkännaren Ingmar Karlsson.
”Den fredsprocess som nu sägs vara hotad av ett internationellt erkännande av en palestinsk stat har systematiskt motarbetats av Israel i mer än trettio år. ”

Jobb
Har haft en ganska intensiv jobbvecka. I måndags pratade jag inför alla medarbetarna på ett korttidshem, i onsdags inför en gymnasieklass och idag var jag och pratade på ett möte anordnat av Gottsunda Sisterhood. Målgrupperna har varit helt olika, men alltihop har varit väldigt roligt. Är glad över att jag har förmånen att ha ett jobb jag trivs med.

Hälsa
Orken är inte så stor, men tycker att jag klarar en hel del. Cyklade till Gottsunda i morse. Kämpade på uppför hela Kungsängsledsbacken utan att kliva av cykeln. Sedan tillbaka till stan för att träffa dotter och barnbarn i stadsparken. Promenad hem till mig.

Nästan hela veckan har jag utöver jobbet haft en massa andra trevliga aktiviteter, som gått i ett. Framförallt har jag haft flera vänner här. Igår genomförde jag hela yogaprogrammet som jag har på CD, tillsammans med en körkompis. Märkte att orken inte var den bästa men det gick varje fall att genomföra nästan alla övningarna.

Övrigt
Läste och njöt av Maria-Pia Boëthius ledare i dagens ETC. Har bloggat om tidigare ledare här och här och här.

Dagens ledare handlade om att mediedraken tappar kraft. DN kan inte längre ensamma sätta dagordningen tack vara internet. Hon förutspår att dagens svenska sätt att bedriva politik genom debattartiklar på DN-debatt snart tjänat ut. Unga kommer att följa politiken och agera på helt andra arenor. Dessutom synliggör hon att stora mediaägare och tidningsutgivare ofta själva gömmer sig för journalister. En del har tom haft livvakter för att skydda sig från närgångna frågor.

Och så lite om konsekvenserna när kommunal verksamhet privatiserats. Svenskundervisningen för invandrare har försämrats efter att privata aktörer tog över 2007, visar statistik från Skolverket. Läs mer i UppsalaDemokraten

torsdag 22 september 2011

Längtan efter att få ha långtråkigt

Minns när jag som barn- och ungdom hade långtråkigt. Beklagade mig över att det inte fanns något att göra. Ibland längtar jag efter barndomens långtråkighet – att bara sitta och glo och gnälla. Jag har egentligen mycket tid att välja vad jag ska göra idag, men valen är gjorda inne i mig innan jag hunnit reflektera. Och så rullar timmarna på och jag både vill och inte vill stoppa livets framfart.

En sak på min vill-göra-lista är att läsa Dag Hammarskölds Vägmärken och KG Hammars lilla bok ”Vägen valde dig” med meditationer över Vägmärken.

Denna lilla bok har jag köpt men inte Vägmärken. Bläddrar lite i lilla boken och hittar

”I vinden och ljuset går det inte att vara någon på egen hand eller välja en egen väg. Därtill är vi för små och obetydliga. Vår förvillelse kan vara att vi söker lyckan på det viset. Men på den som ger upp sin egen väg väntar erfarenheten av att vara ett med skaparkraften och bli använd av denna. Häri väntar lyckan och den verkliga friheten. Ett med!”
KG Hammar
Lilla bokens namn ”Vägen valde dig” kommer från en central dikt i Dag Hammarskjölds Vågmärken.

Gråt,
om du kan,
gråt
men klaga inte.
Vägen valde dig –
och du skall tacka.

I valfrihetens västerländska tidevarv – vad är valfrihet egentligen?

onsdag 21 september 2011

Vem kan representera vilka

Det är vanligt att individer eller föreningar/samfund gör sig till representanter för större grupper/organisationer/religioner.

Partiföreträdare som är valda till olika positioner ska självklart föra partiets talan i olika sammanhang. Likaså ska valda representanter för olika föreningar föra föreningens talan utåt, svara på frågor från media etc. Detta är nödvändiga förutsättningar för att demokratin ska fungera. Representantskap har jag bloggat om tidigare.

Däremot har jag svårt för när människor som tillhör olika kategorier ger sig själva rätten att uttala sig för hela kategorin. Jag tänker på uttalanden som vi kvinnor, vi ungdomar, vi landsbygdsbor, vi företagare etc. Som om alla levde under likadana villkor. Det är viktigt att visa på strukturella skillnader mellan olika kategorier, men inte prata i generella termer typ, ungdomar vill inte ha fasta jobb. En strukturell skillnad mellan könen som ökar är stressrelaterade sjukdomar som utbrändhet, depression, ångest och oro hos unga kvinnor, läste jag idag i ett pressmeddelande från Stockholms universitet.

Mer problematiskt är det när män i ledande positioner utger sig för att vara samhällets norm och därmed utgår ifrån att deras världsbild är den enda sanna. Den delvis osynliga mansnormen är viktig att granska. Detta är ett (litet) skäl till att jag använder ”en” istället för ”man”. Men mansnormen är nog också skälet till att andra kategorier tagit strid för att påvisa att makt och inflytande ser olika ut, att t.ex. kvinnor som grupp underordnas män som grupp. När kvinnor diskriminerades av lagstiftaren fanns det skäl att prata om vi kvinnor som ett stort kollektiv. Utan kamp hade kvinnor nog aldrig fått rösträtt, samma rätt att studera som männen, föräldraförsäkring etc. Idag har vi vad jag vet ingen lagstiftning som missgynnar kvinnor. Däremot behövs riksdagsbeslut som stärker den strukturella jämlikheten.

Jag tycker direkt illa om när organisationer som jägarförbundet gör sig till tals för hela landsbygden. Det finns jägare som påstår att alla landsbygdsbor är för att vargen ska utrotas. Dessutom har många som bor i mindre tätorter och glesbygd blivit hotade och trakasserade av varghatare. Detta medför att människor som är för artrikedom och att rovdjur ska ges möjlighet att överleva fritt i vårt land skräms till tystnad. Här kan du läsa och höra på P1 om att hälften av alla tjänstemän som arbetar med rovdjursfrågor på Länsstyrelsen i något av Sveriges varglän har blivit utsatta för hot eller trakasserier.

Andra exempel är när några tar sig rätten att uttala sig kollektivt för alla som tror på samma Gud. Det går säkert också att hitta motsvarande uttalanden när det gäller höger- och vänsterextrema partier. Även här har ibland ingått hot och trakasserier mot individer som har annan uppfattning.

Så oavsett i vilka sammanhang och inom vilka områden dessa generella uttalanden om olika kategorier görs kommer jag att förhålla mig ytterst kritiskt.

tisdag 20 september 2011

Individ och kollektiv

På förmiddagen träffade jag en kvinna jag samarbetat med på olika sätt under närmare tio år. Vi pratade om hedersrelaterade problem och våld mot kvinnor. Hon har arbetat nära många utsatta människor och samtidigt ständigt sökt ny teoretisk kunskap genom att läsa högskolepoäng parallellt med arbetet. Jag trivs att samtala med engagerade människor som förenar praktik med teori. Lär mig alltid något nytt.

Vi pratade bland annat om svårigheterna att förstå begreppet intersektionalitet, särskilt när en behöver se sig själv som en del av ett maktsystem. Hon sa att många då glömmer bort sina egna lojalitetsband, vilket gör att en inte ser de olika maktordningarna lika tydligt. Lojaliteten med släktingar, vänner, kulturer, organisationer, grupper, kategorier blir viktigare.

Jag tänker på homosocialitet som medför starka lojalitetsband mellan män. I ordenssällskap är dessa lojalitetsband formaliserade. Se tidigare blogg om ordenssällskap och om homosocialitet


Jag tror att graden av lojalitetsband beror på graden av jämlikhet och välfärd och den politiska situationen i ett land. Om individen är beroende av lojaliteter med andra för att vara trygg och överleva, så tvingas en in i lojalitetskulturer.

Så här beskrivs individen och kollektivet i boken ”När man krockar” som min vän från morgonens samtal varit med och jobbat fram.

”I tidigare släktbaserade samhällen har familjen och släkten utgjort sam¬hällsorganisationens bas och varit individens sociala och ekonomiska trygghet. När släktens betydelse och sammanhållning betonas socialt och kulturellt spelar den också en avgörande roll för den enskilde individens identitet. Sammanhållningen kan ge individen trygghet och ett självklart sammanhang men släktbaserade samhällen har också ofta varit tydligt hierarkiskt uppbyggda och individen har skyldigheter att inrätta sig i grup¬pens normsystem. Individen definieras i första hand utifrån sin position i familjen och släkten och inte utifrån ”sig själv”. En kvinna är, till exempel, i första hand en mans dotter eller en mans hustru och ibland kan hennes värde och position främst förknippas med att hon är mor. Äktenskapet var ofta centralt för hela den sociala organisationen och därför ses äktenskap som det ”normala” och enda möjliga valet.

För inte så länge sedan var Sverige på många sätt ett kollektivistiskt samhälle med husbondevälde. Länge var också en hederskultur rådande som till en början var kopplad till en kollektivistisk religionsutövning. De svenska hederstraditionerna har en del gemensamma drag med de som finns i nutida samhällen där hedersrelaterat våld förekommer. Man kunde till exempel uteslutas ur den kollektiva gemenskapen och straffas om man bröt mot hedersnormer och fick status av ärelös.”

Jag är ett medelklassbarn av den svenska välfärdsmodellen, som aldrig har tvingats in i olika former av lojaliteter för att överleva och uppnå trygghet. Jag tror att kollektiv kamp är nödvändig för att omfördela makt och resurser och uppnå mer jämlika villkor. Jag känner lojalitet med olika politiska idéer och med demokratin. Min lojalitet är koppla till teorier och sakfrågor och till moral och etik, inte till olika individer och grupper. Som individ är jag nog extremt individualistisk. Det gör att jag har lätt för att ta till mig ett intersektionellt förhållningssätt för jag är inte uppbunden av några lojalitetsband. Jag kan känna mig fri, obunden. Samtidigt kan mitt sätt att vara ibland medföra att jag känner mig väldigt ensam. Att vara individualistisk är både en fördel och en nackdel.

måndag 19 september 2011

Tillväxt och ojämlika villkor

Jag läser och ser mycket som gör mig upprörd och arg.

Fullerö Park är ett företagsinitiativ som nuvarande borgerliga ledning i Uppsala stöder. Området ligger vid E4 drygt en mil norr om staden. Inriktningen är att bygga ett stort handels- och upplevelsecentrum i denna vackra kulturarvsmiljö. V, mp och s är emot planerna. Ett skäl är negativ påverkan på växthuseffekten. Ett annat att det redan finns gått om handelsområden och konkurrensen kan göra att andra områden som ligger bättre till ur resandesynpunkt slås ut. Ett tredje argument är att det tänkta vikingacentret kommer att trivialisera och förenkla kulturarvet. Ett fjärde är att vårt klot inte tål ökad konsumtion och att tillväxtargumenten därför är ohållbara

Exploatörerna lyfter fler jobb argumentet för att få stöd för projektet. Så här står det på företagets egna webbsidor

”Fullerö Park kommer att skapa omkring 1 500 nya arbetstillfällen. Majoriteten av dessa är så kallade ingångsjobb. Förklaringen till benämningen ingångsarbeten är att den här typen av ingångsarbeten ofta är vägen in på arbetsmarknaden för i synnerhet tre grupper; unga, kvinnor och utlandsfödda.”

Det texten ger uttryck för är att vita män över 25 år inte förväntas vara arbetare på ett sådant här ställe, för här ska bara människor i underordnad ställning jobba.

När jag är ute och utbildar brukar jag prata om jämställdhetsparadoxen, alltså att både behöva tala om flickor/kvinnor som grupp och samtidigt vilja upplösa kategorin flickor/kvinnor för att bli bemötta som de individer vi är.

Tycker alltså att det är viktigt att synliggöra att det finns en strukturell diskriminering. Kvinnor som grupp får lägre lön, färgade som grupp har svårare att få jobb, unga förväntas vara tacksamma för tillfälliga jobb och taskiga arbetsvillkor o.s.v. Detta måste upp i ljuset, skrivas om och ifrågasättas. Vi ska kämpa kollektivt för en förändring, samtidigt som individerna behöver stöd när de kräver rimliga villkor.

Om förväntningen är att en ska bli sämre bemött och få mindre makt om en tillhör en av ovanstående kategorier, så blir det ingen förändring. Tänker att Fullerö Park AB hoppas få många anställda som kan arbeta med låg lön och under dåliga villkor, vilket är ett vanligt problem för handels- och restauranganställda. Därför gör ovanstående text mig upprörd.

För övrigt har jag tillbringat tre timmar i en arbetsgrupp inom vård- och omsorg i eftermiddag. Roligt att få tid att samtala om jämställdhet och mångfald, roligt att märka att det jag pratar om skapar intresse och reflektion, roligt att uppleva att alla tycker att mänskliga rättigheter och jämlika villkor är viktigt såväl i teorin som i vardagen.

PS. Fullerö Park AB:s egna beskrivningar av miljöpåverkan låter väldigt positivt för en som inte är insatt i miljöfrågor. Det finns en opartisk miljökonsekvensbeskrivning för hela projektet, som ger en helt annan bild.

Så här står det bl.a. i MKB:n ”Planförslaget bedöms ge upphov till betydande negativ miljöpåverkan avseende klimat och även stå i konflikt med lokala miljömål och intentioner i översiktsplanen.”

söndag 18 september 2011

Partikultur, enhedslistan i Danmark och solidaritet

Jag gillar ledarna i ETC som Maria-Pia Boëthius skriver. Fredagen 16 september ställer hon frågan ”Är det så här vi vill leva? Alliansregeringen beskrivs med tre ord: känslokyla, pr och obarmhärtighet. Politiken handlar i mycket om att gynna dem som redan har för den målgruppen är störst. Politikens budskap för att få röster är att blåsa upp väljarnas girighet.

Maria-Pia Boëthius efterlyser istället en solidarisk politik som ”slår följe med det fina” i människan.

I det danska valet har två partier gått fram kraftigt. Radikale vänster har ökat med 8 mandat till 17 mandat. Enhedslistan har också ökat med 8 mandat från 4 till 12 mandat. Båda partierna har haft tydliga politiska budskap och är antirasistiska.

Enhedslistan består av flera vänsterpartier och tillämpar kollektivt ledarskap. Debatterna mellan olika åsikter kan vara hårda, men alla blir respekterade. Partikulturen verkar genomsyras av ett demokratiskt tänkande. Är inte särskilt insatt i enhedslistans politik och kultur men tror att en försöker leva som en lär. Det politiska uppdraget är att åstadkomma förändring, inte att kortsiktigt vinna röster. Minns med sympati en dansk politiker från enhedslistan jag träffade på ett politiskt vänortsmöte i Danmark. Han menade det han sa och samtalen jag hade med honom var fria från tom politisk retorik. Upplevde honom som ”jordad i sig själv”.

Jag bloggar mycket om politisk kultur. Mitt syfte är inte att detta ska vara vänsterpartiets utåtriktade politik. Vänsterpartiets politiska dagskrav är ofta bra. Det jag vill är att öka medvetenheten om den egna kulturen, att partiets företrädare mer ska leva som en lär och inte bygga politikens innehåll på ”vi” och ”dom”. Likaså att retorikens syfte inte ska vara att locka väljare genom att bli mer populära, utan att som Maria-Pia Boëthius skriver ”slå följe med det fina” i människan.
Enhedslistan har ökat sitt väljarstöd med 200 procent. Det går att förändra om en står upp för det en genuint tror på. En annan mer solidarisk värld är möjlig.

Jag har flera gånger tidigare bloggat om att leva som en lär bl.a här.

Urkig

Tycker att veckan har varit ganska OK, utöver cellgifternas påverkan på kroppen. Har inte oroat mig på djupet, men kanske känt mig lite gnällig. I går kväll och idag kom tankarna med förnyad kraft: Hur länge får jag leva? Buken är ganska hård och jag har en del problem med matsmältningen. Är orolig för att levern snabbt ska bli sämre.

Igår var min dotter här med alla tre barnen. Sedan var treåringen iväg med mamma och lillasyster på födelsedagskalas och jag fick förmånen att vara ensam med mitt äldsta barnbarn. Han är väldigt självgående. Jag njöt av hans närvaro i nuet, hans frågor och hans kreativa lek. Vill följa mina barnbarn, vara närvarande i deras liv och få njuta av dem. Vet samtidigt att livet går vidare även utan mig.

lördag 17 september 2011

Maktordningar och s.k. identitetspolitik

Flera debattörer kritiserar något de kallar identitetspolitiken. När en hör detta ord framstår det som om identitet är något en själv väljer helt fritt. Identitetspolitik kan låta som en politik som låter medborgarna välja vilken identitet en ska ha, ungefär som om en väljer sexuell läggning, könsidentitet, etnicitet, klass utifrån något slags valfrihetssystem om vad som för stunden passar.

Kajsa Ekis Ekman

Kajsa Ekis Ekman skriver bl.a. så här :

”Plötsligt var befrielsen individuell och handlade om att klä sig och bete sig annorlunda. Fokus kom att ligga på normer och avvikande i stället för på makt och förtryck. Ordet kvinna byttes ut mot ordet genus. I stället för att kämpa tillsammans och uppnå förbättringar skulle vi byta identitetsmarkörer.”

Hon väljer i denna artikel att bortse från att normer utgår från strukturella maktordningar.
Se tidigare bloggar

Bo Rothstein

Även Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, kritiserar den s.k. identitetspolitiken i sin valanalys efter socialdemokraternas valnederlag hösten 2010. I ingressen står det att

”Istället för att presentera sin politik som rättigheter och service för alla har Socialdemokraterna kommit att prata väldigt mycket om politiska åtgärder för särskilt utsatta grupper – det må vara långtidssjuka, långtidsarbetslösa, invandrargrupper, etniskt-religiösa minoriteter eller homo-, bi-, och transsexuella.”

Han skriver att en sådan politik stöter bort stora delar av medelklassen. Han tror inte att det går att bygga politiskt effektiva koalitioner av dessa många, som han påstår, helt disparata minoritetsgrupper, eftersom de ofta har helt motstridiga intressen enligt honom. BR menar att stödet till utsatta minoriteter fungerar bäst genom att man utformar de generella program så att deras behov inkluderas i dessa. Bo Rothstein verkar inte påläst på hur en kan göra intersektionella maktanalyser. Artikeln utgår inte från ett solidaritetstänkande utan istället från klassisk “Härska genom att söndra” maktpolitik som ger människor en föreställning om att underordnade grupper har motstridiga intressen.

Han skriver också att identitetspolitik tenderar att stigmatisera den utsatta grupp en vill stödja. Risken för stigmatisering håller jag helt med om, men vägen till förändring får aldrig bli att osynliggöra strukturell diskriminering och olika maktordningar.

Bo Rothstein avslutar med att påstå att postmodernistisk identitetspolitik är kunskapsfientlig. BR utgår tydligen ifrån att vetenskaper som han verkar okunnig om, egentligen handlar om okunskap. Han är subjektet och normen som talar om vad som är okunskap och vad som är kunskap. Undrar om han har läst den forskningsöversikt över forskning om kollegial bedömning som Lena Gemzöe, genusvetare, har gjort för Vetenskapliga rådets räkning och som jag tidigare bloggat om.

En utgångspunkt i forskningsbedömningar är vetenskaplig kvalitet, vilket enligt en artikel i genusperspektiv påverkas av bedömarens känslor och personliga smak. Kvalitet är alltså subjektiv och subjektiviteten finns belagd i en rapport som tagits fram på uppdrag av vetenskapliga rådet.

Identitetspolitik?
Jag vet inte varifrån ordet identitetspolitik kommer, men kan tänka mig att det grundades när en politiskt ville stärka olika underordnade gruppers identitet och bidra till att människor fick kunskap. Ett syfte var säkert att en skulle få uppleva stolthet över sitt ursprung. Föreningar fick bidrag för att träffas och ordna olika möten och studiecirklar. Dåtidens stöd gav visserligen människor möjlighet att organisera sig, men det gjordes på majoritetssamhällets villkor. Detta tänkande genomsyrar också mycket av dagens politik. Olika grupper får hålla på med sitt så länge de inte försöker ändra samhällets maktordningar, utan existerar vid sidan om eller som exotiska inslag i majoritetssamhället. Jag vill kalla denna inriktning toleranspolitik. Med toleranspolitik menar jag att nu ska vi, majoriteten, tolerera olika minoriteter och andra underordnade grupper. Förutsättningen för toleransen är att det sker på majoritetssamhällets villkor.

Identitet och tillskriven roll


Jag har tidigare bloggat om en avhandling som bland annat visar att det är organisationen/samhället som sätter ramarna för individens beteende. Det finns olika förväntningar från olika grupper på en individ som har fått ett uppdrag/arbete. Individens frihetsgrader är beroende av omgivningens förväntningar. Individens frihet är dessutom beroende av olika maktordningar.

Om strukturella maktordningar.

Det finns många beskrivningar över hur strukturella maktordningar påverkar olika individers möjlighet till makt och delaktighet och hur individer konstrueras utifrån grupptillhörighet och därmed medges olika möjligheter. Här kommer några:

”Diskriminering, trakasserier och kränkningar uppstår sällan som enskilda företeelser utan uppkommer på varierande sätt i den komplexa väv av sociala relationer, identitetsskapande, maktutövande och inneslutande och uteslutande normskapande processer som ständigt pågår i verksamheterna.
Hur kan då ojämlika maktförhållanden förändras?
Ett sätt är att utmana överordnade sociala kategorier och reflektera över vem som ges makt, görs till subjekt och ges tolkningsföreträde, och vem som görs till objekt för förändring.”

Hämtad ur skolverkets rapport Diskriminerad, trakasserad, kränkt

”Expectations states theory [teorin om förväntningstillstånd]innebär att förväntningarna på elever och lärare kanske betyder mer än de faktiska händelserna i sig. I försök talade man om för lärare att en slumpvis utsedd elevgrupp var särskilt begåvad. I slutet av terminen hade deras betyg förbättrats avsevärt.
En annan grupp introducerades för lärarna som i trängande behov av hjälp. Deras betyg gick i själva verket ned under terminen. Kom ihåg: båda elevgrupperna utsågs slumpmässigt. Det var bara lärarnas förväntningar som påverkade resultatet.
I andra försök talade man om för eleverna att de antingen var speciella eller hade problem. I slutändan uppträdde de i enlighet med detta.”
Hämtat ur SOU 2010:53 Pojkar och skolan

”Makten finns i normer som skapar identifikationsprocesser som t.ex. man och kvinna. De som definieras som kvinnor förväntas bete sig som underordnade dem som kallas män och män förväntas vara dominanta och ledande. Männen äger dock inte makten, det är inte de som bestämmer hur relationen mellan man och kvinna ska se ut, utan deras beteende är en normativ upprepning. Ingen individ eller grupp ”äger” eller är ensam ansvarig för en specifik norm eller normativ föreställning. Ingen kan därför sägas ha kontroll över den makt som ryms i normer. Däremot har vissa individer och grupper mer att vinna på att vissa normer dominerar. När något skiljs ut som normalt och självklart på något annats bekostnad är det en makthandling. Vissa ges positioner av makt, medan andra berövas möjligheten att styra över sig själv och andra. De som benämns arbetare, kvinnor eller invandrare tillskrivs ofta egenskaper som är mindre värdefulla än de som kallas män, svenskar eller medelklass.
Det finns inget igenkänningsbart unikt jag oberoende av kollektiva normer. Normer inte bara gör oss begripliga, de sorterar och ordnar människor. Olika identitetspositioner görs inte bara begripliga i relation till varandra, de ges också olika status och makt. På så sätt skapas hierarkier mellan människor. ”

Hämtat ur Skola i normer; Lena Martinsson & Eva Reimers

”Jean Lipman-Blumen (1976) utvecklade en teori om könssegregering i organisationer som hon kallar homosocial teori. Män dominerar på maktpositioner i samhället och i organisationer och detta medverkar till att män identifierar sig med och orienterar sig mot andra män. Män är homosociala. De kan tillfredställa de flesta av sina behov genom andra män.

Kvinnor däremot är mer splittrade som grupp eftersom de är utan resurser och makt. Kvinnor tvingas därför orientera sig mot män eftersom det är män som har makten. Kvinnor uppvisar således ett heterosocialt beteende. Lipman-Blumen hävdar att det är viktigt att tolka kvinnors beteende utifrån denna maktsituation, och inte tolka att kvinnor söker sig till män och tar avstånd från andra kvinnor i organisationer som ett essentiellt* kvinnligt beteende.”
* essentiellt betyder opåverkbart i detta sammanhang
Hämtat ur Det ordnar sig Teorier om organisation och kön av Anna Wahl m.fl.

Hämtat ur Det ordnar sig Teorier om organisation och kön av Anna Wahl m.fl.

”Bjerrum Nielsen menar att vi måste vara könssensitiva på så sätt att vi kan se till den unika individen, men att vi också kan förstå när kön som kategori är relevant. Dilemmat här handlar å ena sidan om att inte reducera uttryck för sociala maktstrukturer till individuella skillnader, å andra sidan om att inte reducera individualitet till sociala kategorier. Att beskriva elever genom så grova sociala kategorier som kön, social klass och etnisk tillhörighet gör våld på den enskildes unika identitet. Men utan dessa kategorier förlorar vi förståelsen för de sociala utvecklingsbetingelserna. /---/

Vissa gånger är det en styrka för flickorna att kunna identifiera sig som flickor, som är utsatta för samma typ av osynliggörande och marginalisering. Andra gånger är det en begränsning för deras utvecklingsmöjligheter att bli sedda och definierade i kraft av sitt kön.”
Hämtat ur Bjerrum Nielsen 2000 s. 299)

Jag upprepar envist att om en vill uppnå jämlikhet i praktiken så måste en utöver att arbeta för jämlika ekonomiska och demokratiska villkor också synliggöra och förändra strukturella maktordningar i människors vardag.

fredag 16 september 2011

Om grinighet, perspektiv och acceptans

Har i dag för tredje dagen jobbat hemifrån. Sitter i sängen med datorn i knäet. Planerar, mejlar och förbereder framtida seminarier. Problemen med högerhanden fortsätter och på vänsterhanden har jag problem med en vätskande nagel som nog kommer att ramla av. Är trött, fumlig och tappar saker. Känner mig grinig, gnällig och irriterad. Jag gnyr som en ledsen hund. Hade jag svans skulle den sloka. Perspektivlös förmiddag. Faktiskt ganska skönt att tillåta ynkligheten en stund.

På eftermiddagen kom en kompis förbi. Hon bara dök upp så där härligt spontant, vilket är sällsynt i dagens planeringssamhälle. Skönt att känna en annan varelses mer positiva vibrationer i rummet. Hade fina samtal. Besöket gav perspektiv på livets vardag.
När jag vill ha perspektiv på livet och döden brukar jag tänka på vårt jordklot och universum. Jorden snurrar runt solen med en hastighet på 30 kilometer per sekund. Det tar nog ungefär 1 sekund att skriva tre bokstäver på datorn för mig. När jag skrev ordet tre kom alltså jorden ytterligare 3 mil på sin resa runt solen. Samtidigt flyr avlägsna galaxer från vår Vintergata med ca 60 000 kilometer per sekund. Avståndet mellan mig och en avlägsen galax hann alltså öka med 6 000 mil när jag skrev ordet tre. Kan känna i magen hur fort det går. En ganska härlig känsla av snabbt rusande tyngdlöshet i universum. Vad liten jag är i världen. Liten, viktig och oviktig. En själ bland ett oändligt antal själar i livets nu. Jag tror jag kan finna vila i denna enorma rymd.

Vi pratade om döden, acceptans och ilska. Jag tror att jag kan hitta en acceptans i att jag kommer att dö. Samtidigt kan jag känna ilska över att mitt liv nog blir kortare än många andra svenskars. Min kompis och jag var överens om att acceptans inför döden och ilska över att detta liv tar slut är helt olika saker. Likaså är acceptans inte samma sak som att ge upp. Acceptans handlar mer om tillit.

Efter denna kortvisit har en annan kompis varit här, fixat god mat och vi har samtalat om stort och smått. På det stora hela har jag haft en bra dag.

torsdag 15 september 2011

Om tillit och att ha lagom kontroll

Som individer har vi förstås olika mycket behov av att ha kontroll, liksom vi känner olika mycket tillit.

Minns när jag jobbade som biträde på en operationsavdelning och en man kördes in för att bli opererad. Jag frågade vad han skulle opereras för och han visste inte. Detta hände för mer än trettio år sedan. Denne man hade ingen kontroll, men jag tror inte heller att det handlade om tillit. Han behandlades som ett objekt av dåtidens sjukvård, en som inte hade någon egen vilja, utan bara skulle underordna sig vad sjukvårdsmakten bestämde. Idag är nog denna okunskap om vad sjukvården ska utsätta den egna kroppen för sällsynt. Som patient vill en veta, även om det är olika hur mycket vi vill vara delaktiga i vår egen vård. Och det är också olika hur mycket plats vi vågar ta med våra krav och frågor.

Vartefter åren har gått har jag fått mer och mer tillit till mina läkare. Jag har också i mycket släppt detaljerna och har inte alls samma koll. Däremot frågar jag mer och mer om hur en kan tänka, vilka risker olika behandlingar innebär och vilka möjligheter som finns. Jag är en aktiv part i min egen behandling och för samtal med mina läkare. Jag är trygg i min patientroll. Det känns bra.

Jag är lillasyster och är van att följa. Gillar att följa, men inte att springa efter. Låter mig inte ledas, men ibland vill jag leda och kan vara drivande i att vilja förändra. Har ibland väldigt bestämda åsikter . Märker hur jag med åren har lärt mig mer om att prioritera, lita på andra, släppa kontrollen eller hålla kvar hela eller delar av kontrollen. Jag har helt enkelt fler strängar att spela på och kan se saker ur ett helikopterperspektiv. För det mesta i varje fall – för ibland hamnar jag i mina egna känslostormar och bara reagerar.

Jag är däremot säker på att jag aldrig kommer att acceptera att bli behandlad som ett objekt. Att ha tillit till andra och släppa på kontrollen kan vara ganska behagligt – att bli behandlad som ett objekt är något helt annat.

Dessa skrivna rader har sitt ursprung i något helt annat. Tankarna uppstod när jag tänkte på människor jag mött som tror sig vara i alltings mitt och har behov av hundra procents kontroll. De är själva aktiva subjekt som försöker göra andra till objekt. Sådana förhållningssätt från andra kan göra mig oerhört irriterad. Deras förhållningssätt är deras problem och inte mitt . Och om jag inte placerar dem i centrum, så finns de inte heller i mitt centrum eller?

onsdag 14 september 2011

Huvudet är fullt och kroppen trött

Om hälsan
Vaknade vid tretiden i natt. Hade en klar bild över vad jag skulle skriva i min blogg, men somnade sedan om. På morgonen var tankarna borta, så jag tänker att var det något klokt jag tänkte så kommer väl idéerna tillbaka.

Har sovit bra trots kortisonet. Beror nog på balansen mellan alla olika cellgifter och läkemedel jag proppar i mig. Just nu får min kropp utöver två cellgifter ta emot ytterligare ca 5 olika tabletter varje morgon. En riktig läkemedelssoppa som trots allt nog är en ganska bra blandning.

Tänkte börja äta mer bovete eftersom det finns ny forskning som tyder på att det är bra för att sänka kolesterolvärdena. Vet inte hur mina kolesterolvärden ser ut, men märker att mina kärl och vener lättare går sönder idag. Läs mer om hur bovete påverkar kroppen positivt på lokaltidningens webbsidor.

Om fängslade journalister i Etiopien och om Carl Bildt
Jag har tidigare bloggat om de två journalisterna i Etiopien som nyligen åtalades för terrorbrott och illegal inresa. Nu kommer flera artiklar om att de var i Etiopien för att granska det svenska oljebolaget Lundin Petroleum.

I Göteborgspostens artikel framförs att det är mindre troligt att Carl Bildt vill se sin forna arbetsgivare Lundin synas i sömmarna ännu mer. Han har ett egenintresse i att svenskarna inte blir frigivna. Han vill säkert inte att de våldtäkter, de övergrepp, den tortyr som följt i oljeletandets spår ska nå offentligheten. Kerstin Lundell har i sin bok på ett effektivt sätt demaskerat den verksamhet som gjort familjen Lundin till miljardärer och Carl Bildt miljonär.

För den regering som i högtidstal alltid säger sig värna yttrande- och tryckfrihet återstår åtskilligt att bevisa. I fallet Dawit Isaak liksom i fallet Persson och Schibbye. Läs mer i Göteborgsposten eller i ETC.

Om Vithetsnormen
Har tidigare flera gånger bloggat om vithetsnormen, bland annat här.

I kväll har jag varit på ett seminarium om vithetsnormen för tror jag tredje gången. Jag pratar om vithetsnormen på jobbet, jag läser om vithetsnormen och jag tycker mig kunna en hel del. Ändå ger det alltid nya infallsvinklar för mig att delta i ett seminarium om hur vita har företräde till makt, om rasismens historia i vårt land och hur olika maktordningar förstärker varandra. Har du chansen så delta du också. Arabiskt initiativ håller i dessa seminarier.

Det var också skönt att komma ut och träffa andra ett tag. Har jobbat hemma hela dagen, känt mig grinig och trött. Kvällens seminarium gav lite ny energi. Utöver grinighet och kroppslig trötthet mår jag ganska bra.

tisdag 13 september 2011

Manlighet, normer och krav på underordning

Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet ger ut olika publikationer om genus, som också kan läsas på nätet. Sista numret Genus har som Tema skolan. En av alla intressanta artiklar hette "Antiplugg" minskar pojkars chanser till jobb”

Frågeställningen är: ”Pojkar har presterat sämre än flickor så länge man gjort mätningar. Ändå är det pojkarna som hittills har varit vinnare på arbetsmarknaden. Så varför pratar vi om pojkars underprestation som ett problem just nu?”

I den allt hårdare konkurrensen på arbetsmarknaden aktualiseras gamla genusordningar, menar Inga Wernersson.” När det finns gott om arbeten så spelar pojkars underprestation inte så stor roll, förklarar hon. De har oftast fått jobb ändå. Nu riskerar de att bli förbisprungna av flickor med högre meriter.”

Författarna av temanumret framför också att det absolut största glappet inte är mellan pojkar och flickor utan mellan olika socioekonomiska bakgrunder. Likaså bör en titta på olika kategorier var för sig.

Jag tänker:
Vem har makten och vem har ansvaret att minska en del pojkars underprestation. Ibland kan en få en bild av att skulden för underprestationen ska läggas på de kvinnliga lärarna. Men det finns inte någon forskning som stöder att manliga lärare skulle vara bättre för pojkar. Snarare finns risken att manliga macholärare stärker negativa manlighetsideal.

Eftersom ansvarskännande ofta är kvinnligt könskodat bland barn och ungdomar, så blir det ibland flickornas ansvar att se till att pojkarna presterar bättre. Det finns forskning som visar att det för pojkar är en fördel med blandade klasser, men inte för flickor.

Skolan är en del av samhället och påverkas därför av samhällets normer. Sättet det pratas om prestation och underprestation speglar en mycket instrumentell syn på utbildning, enligt Anne-Sofie Kalat. Det är samhället utanför skolan som aktualiserat pojkarnas eller rättare sagt, ett maskulint kodat beteendes konflikt med skolans värld. Det blir tydligt att frågan om underprestation ytterst handlar om hur vi ser på utbildning och vad den ska vara till för, enligt Anne-Sofie Kalat..

Samtidigt tänker jag att skolan kan synliggöra samhällets normer om maskulinitet och påverka elevernas möjlighet att inte bara följa samhällsnormen. En del pojkar kommer att fortsätta att underprestera i skolan om skolan tillåter detta beteende. Om skolan ställer större krav på ”ordentliga” flickor som lärt sig av samhället att de som underordnade i genusordningen inte förväntas prestera väl utan ansträngning, så stärks könsstereotyperna. Flickorna får dubbla krav på sig. De förväntas både anstränga sig för att prestera och ta hand om pojkar som underpresterar. Om skolan lyfter bort ansvaret från en del pojkar och underlåter att ställa krav, så stärks istället deras negativa beteende.

Jag tycker det är viktigt med ett intersektionellt tänkande. I alla grupper kan en ställa sig frågorna som finns med i boken Agera utan att diskriminera alltså undersöka vem som har svagast position och oftare tvingas till underordning.

Skolans ansvar, liksom samhällets ansvar är att ge mer makt åt den som är mest maktlös. I detta ingår tycker jag att inte tvinga ansvarsfulla flickor till att också ta ansvar för ansvarslösa pojkar. Stöd istället pojkarna till att ta ökat ansvar och vägra låta dem ta en offerroll, i sammanhang då de har makt. Sedan kan vissa pojkar vara offer i andra sammanhang och då ska samhället ge dem stöd så att de kan minska sin maktlöshet.

Vägra medvetet att ställa upp på det strukturella maktspelet!

Ilskna tankar

Har idag promenerat fram och tillbaka till jobbet. Under två 35- minuters promenader hinner man med många tankar. Här kommer några. Innehållet kan bero på att jag får en massa energi och ilskna tankar av att gå. Mina gamla erfarenheter snurrar runt i huvudet.

Jag avskyr när människor görs till objekt
Jag har många erfarenheter av att bli objektifierad, alltså att andra tror sig veta vem jag är som f.d. kommunalråd, som vänsterpartist, som politiker, som kvinna, som feminist, som f.d lärare, som cancersjuk, som en del av offentlig sektors byråkrati osv.

Jag avskyr homosocialt och heterosocialt beteende
Mäns nätverkande handlar ofta om att bejaka och lyfta upp varandra, utifrån tänkandet att jag hjälper dig, så hjälper du mig (homosocialitet). Detta är ett skäl till att könsmaktsordningen består. Kvinnor bejakar också män, för att män har mer makt och kvinnor vill få stöd i att göra karriär (heterosocialitet). Detta är också ett skäl till att könsmaktsordningen består.

Jag har många erfarenheter av att kvinnor bekräftar män för att själva få stöd. Av naturliga skäl har jag inte lika många erfarenheter av att män bekräftar män, för dessa nätverk bjuds jag inte in i.

Jag avskyr stereotypiseringar av människor
Det är en vanlig uppfattning att vi alla ser på varandra som individer, där alla ges likvärdiga förutsättningar i mötet mellan människor. Tror en detta så är en inte medveten om att människor positioneras utifrån olika maktordningar. En vit medelålders medelklassman får oftare gehör för sina åsikter och blir mer respekterad i de flesta sammanhang. Fortsätter vi stereotypisera människor utifrån kategorier, såsom att vita medelålders medelklassmän oftare får gehör för sina åsikter och blir mer respekterad i de flesta sammanhang, så är det samtidigt svårt att förändra maktstrukturerna.

Paradoxen är alltså att för att vi ska börja möta människor som individer, så måste vi först bli medvetna om och granska oss själva i hur vi gör idag. Utan medvetenhet och kunskap om nulägets maktstrukturer går det inte att förändra. Om vi samtidigt fortsätter stereotypisera hur andra så, så kan vi inte heller åstadkomma någon förändring.

Jag avskyr alltså stereotypiseringen av människor, men är samtidigt en del av att den består.

Jag avskyr när människor bugar uppåt och sparkar neråt
Många människor gör karriär genom att ständigt bekräfta andra på högre positioner säger. Ett sätt att göra karriär är också att vara vänlig och inte säga så mycket själv men nicka instämmande när andra talar. Alla som blir bekräftade tycker att den som bekräftar är väldigt klok och tillstyrker ofta att denna individ får en maktposition.

Jag har sett många människor göra karriär genom denna typ av beteende. Jag har också erfarenheter av att under kommunalrådstiden få mycket smicker från tjänstemän. Har sedan också hört berättelser om hur dessa tjänstemän i andra sammanhang kränkt människor på underordnade positioner.

Jag tycker illa om begreppet social kompetens
Begreppet kan naturligtvis ha olika innebörd för olika grupper och individer. Jag tror att en s.k. socialt kompetent person är en person som snabbt knäcker koderna för hur en ska vara i olika sammanhang och därmed ser till att en själv befinner sig i normens mitt. Skala bort negativa känslor, erfarenheter och kritik, anpassa dig till normen och du uppfattas som socialt kompetent, särskilt om du är vit och svensktalande.

Jag avskyr vi och dom
Jag vill inte vara med i sammanhang när:

Vi kvinnor pratar om hur dom männen är

Vi svenskar pratar om hur dom invandrarna är

Vi stadsbor pratar om hur dom landsbygdsborna är

Vi vänsterpartister pratar om hur dom borgarna eller socialdemokraterna eller miljöpartisterna är

Vi tjänstemän pratar om hur dom som arbetar ute i verksamheterna är osv.

Jag vill överhuvudtaget inte vara med när vi som träffas bekräftar oss själva som goda genom att framställa andra som onda.

Samtidigt har jag säkert vid olika tillfällen betett mig på ett sätt som stämmer med det jag ovan har listat att jag avskyr. Jag avskyr inte mig själv utan tycker på det stora hela att jag är ganska bra och kompetent. Det jag skrivit ovan handlar om att jag ska våga se och förändra mig själv och också bidra till att andra vågar se och förändra. Tror att största hindret i förändringsarbetet handlar om rädslor, om rädslor och makt.

För övrigt lever jag ganska mycket i nuet och är inte lika orolig för framtiden som jag var i fredags och lördags. Är också på väg in i den stora tröttheten efter gårdagens Taxoterebehandling. Vet inte ännu hur jag kommer att må av att också äta Xeloda.

måndag 12 september 2011

Om tyst diplomati och att tappa ansikten

Studio ett i eftermiddag handlade bland annat om Dawit Isaak, den svenske journalisten som suttit fängslad i Eritrea i 10 år utan rättegång. UD hänvisar till tyst diplomati som nu döpts om till något annat. Syftet med diplomatin är däremot fortfarande att regeringar inte ska behöva tappa ansiktet. Därför vägrar UD att berätta om vilka åtgärder en vidtagit. Om en nu överhuvudtaget ska prata om att tappa ansiktet, så är det kanske UD som gör det om deras insatser offentliggörs. Hade insatserna varit lika tysta och regeringen accepterat att inga förändringar till det bättre skett om Dawit Isaak varit vit svensk medborgarebidragit stället för färgad svensk medborgare?

En politisk uppgift tycker jag är att inte rakt av acceptera begrepp, som att tappa ansiktet. Ju mer en bekräftar detta som acceptabla begrepp, desto mer stärker en patriarkala strukturer och ”vi“ och ”dom”samhället. Diplomati handlar ju också om att vi i form av en svensk regering tar kontakt med andra vi i form av andra regeringar för att prata om dom, om människor med lägre positioner. Så kallad ”förbrödring” är väl en stor del av arbetet på en ambassad.

Orden ”tappa ansiktet” används framförallt när det gäller män på höga positioner och regeringar. Sabuni hade knappast några tankar om att etniskt marginaliserade grupper kan riskera att tappa ansiktet om andra får för sig att deras dotter inte var oskuld före bröllopsnatten. Sabuni skriver i en debattartikel i Aftonbladet att ”Sjukvården måste sluta bidra till hedersförtrycket.” Om en barnmorska ger en flicka rådet att hon kan sticka sig med en nål så att hon blöder så anses barnmorskan bidra till hedersförtrycket. I artikeln står det också att sjukvården ska informera om att mödomshinnor inte existerar och det tror jag nog att sjukvården kan lista ut själva. Jag är dessutom övertygad om att nuvarande regering bidrar mest till hedersförtrycket genom att öka marginaliseringen av utsatta grupper.

Hade regeringen haft intresse av att arbeta intersektionellt , synliggöra maktskillnader i samhället och lyssna på de mest utsatta, hade Sabunis råd istället varit att stärka de utsatta flickornas position och lyssnat på dem.

Det finns inga mirakelkurer för att stärka marginaliserade människor vars mänkliga rättigheter kränks. Allt kan inte alltid i alla sammanhang göras öppet, men det är alltid viktigt att reflektera över och utgå ifrån att stegen tas i rätt riktning.Patriarkala strukturer ska om inte i alla sammanhang bekämpas, så åtminstone inte gödas.

söndag 11 september 2011

Om maktdelning, underifrånperspektiv och öppenhet

Lasse Ohly avslutar en debattartikel i Göteborgsposten idag om att minskade klyftor motverkar terrorism med

”Det är terrorismen som ska bekämpas. Inte öppenheten, rättssäkerheten eller idén om människors lika värde.”

I min lokaltidning uttalar sig Maria som tillhör mayafolket angående valet i Guatemala:

”Jag har alltid röstat. Men jag tror inte att en president kan lösa våra problem, utan att lösningarna ligger i lokalsamhällets händer. Vi måste börja med oss själva, inte bara titta uppåt. Det handlar om att skapa lokala krafter som på sikt kan förändra Guatemala och utmana den ekonomiska, politiska och militära makteliten“.

Maria bor i en by i gränstrakterna till Mexico, som var väldigt utsatt för våldet under det blodiga 36-åriga inbördeskriget. En tidigare högt uppsatt militär som troligen har ansvar för många av militärens dåvarande övergrepp på civilbefolkningen är nu en av presidentkandidaterna.

Så här skrev en partikamrat till mig på facebook, som jag tidigare har bloggat om :

” Inom alla partier finns en apparat bestående av bland andra partistyrelse, VU och anställda m fl. Denna apparat återspeglar i bästa fall medlemmarnas åsikter, men det finns åtskilliga exempel på att så inte är fallet. Apparaten har ett intresse att slå vakt om sina positioner och stödja kandidater som företräder apparatens intressen. Detta är inget konstigt, så fungerar alla organisationer. Denna partiapparat är också i regel emot medlemsomröstningar, tycker att den förstår saker bättre än medlemmarna. Vi bör inse och erkänna att detta är demokratiskt problem som finns i de bästa organisationer och just därför vara positiva till ett mera direkt medlemsinflytande i form av rådgivande eller beslutande omröstningar.”


Jag har tidigare berättat om en student vars masteruppsats delvis bygger på att hon följt mig i mitt arbete. I denna blogg tog jag också upp att fullständig jämställdhet aldrig kan uppnås genom statliga beslut. Det krävs ett också ett ”underifrån arbete”, med såväl aktiviteter i partier och föreningar, som medvetandegörande på arbetsplatserna, som ökad kunskap och metodutveckling i förskolan och skolan. Upproret mot könsmaktsordningen behöver komma underifrån. Så här står det bland annat i uppsatsen:

”Genom att sprida feministisk kritik av maktförhållandet mellan könen och föreställningar om könen arbetade man för ökad kunskap och förhöjt medvetande, vilket var en betydelsefull praktik inom rörelsen. Proteströrelsen fungerade således som ett kunskapsprojekt. Alla situationer av underordning analyserades. Erfarenheter som kunde tyckas vara högst personliga visade sig vara väldigt allmängiltiga - och därmed politiska – och kvinnor lärde sig att se på sin situation på nya sätt.”

Läs mer om innehållet i uppsatsen på min blogg.

Jag har också tidigare bloggat om boken föregångarna. Så här skrev Anita Göransson bl a i sitt kapitel

”Vänsterrörelsen var från början djupt humanistisk och det genomfördes en kritisk granskning av hela samhället. Efter några år stelnade rörelsen när folk sökte sina teoretiska rötter och fastnade i olika fraktioner och sekteristiska grupper. Detta var början till slutet för den breda vänsterrörelsen enligt AG.”


Jag är en person som drivs av viljan att förändra. Blir därför ofta en kritiker i olika sammanhang, oavsett det handlar om att kritisera andra partier eller kritisera politiken och kulturen i det egna partiet. För mig har det alltid varit lättare att få stöd från medlemmar eller medborgare i det politiska arbetet. I min tjänstemannaroll är det roligare att prata direkt med olika arbetsgrupper, för där är ofta flexibiliteten större. Chefer hamnar oftare i försvarsställning. Jag har alltså oftare känt stöd från människor som har ett underifrånperspektiv. Personer på ledande positioner har jag vid flera tillfällen blivit motarbetad av.

Tänker att när jag blir motarbetad i mitt förändringsarbete handlar det ofta om att rörelsen/organisationen stelnat. Medlemmar, arbetstagare på lägre positioner och medborgare behöver inte på samma sätt bevaka och försvara sina positioner.

Ordet öppenhet används ofta i den politiskt korrekta retoriken. Vem vill inte uppfattas som öppen? Men makt korrumperar. Viljan i vardagen att var öppen är ofta betydligt sämre, särskilt för en person som riskerar sin position om personens agerande i olika sammanhang synas. Tycker at Maria från Guatemala resonerar så klokt, när hon framför att

”Vi måste börja med oss själva, inte bara titta uppåt. Det handlar om att skapa lokala krafter som på sikt kan förändra”

Kräv öppenhet och transparens i praktiken och inte bara i högtidstalen. Demokrati betyder folkstyre.

Bilden har jag hämtat från demonstrationerna på Tahirtorget i våras.

lördag 10 september 2011

Min dåtid, nutid, framtid

Jag trodde att jag skulle bli bättre, kände att tröttheten minskade och att kraften återvände. Men det var bara tillfälligt, bara några sommarveckor. Hoppades att framöver få vila lite från cellgifter, kanske få behandling var fjärde vecka istället för var tredje. Tänkte att om jag bara håller igång, gör min yoga…… Men det var visst bara mina drömmar, mina förhoppningar, mina små förhoppningar.

Istället är jag nu tillbaka i ännu mer av tung ovisshet. Är det meningsfullt att få ytterligare en omgång med Taxotere? Visserligen kombinerat med Xeloda, men hjälper det mig? Eller blir cellgifternas konsekvenser i min kropp bara mer av elände, av trötthet, av naglar som värker och förlorad känsel i händer och fötter? Får jag någon nytta av cellgifterna?

Är det meningsfullt att göra yoga och promenera till jobbet. Kan jag lika gärna ta bilen och ge upp lite mer? Kan och orkar jag överhuvudtaget tro på att det finns något som kan hjälpa mig. Eller är jag på väg in i dödens dimmor?

Men har jag något val? Vill jag välja bort behandlingar som kanske kan hjälpa? Vill jag välja bort motion som stärker? För stunden kanske, men inte för livet? Uppgivenhetskänslorna är starkare, men min läkare sa att det finns hopp.

Försöker skriva om hur jag tänker just nu. Vet inte hur det känns i nästa stund. Förbereder mig nog ständigt för min egen framtid, men vet ganska lite om hur jag kommer att reagera och vad jag vill i morgon. Vad är att vara sann mot sig själv, kan en det? Tror att mitt dagliga utrymme att välja vad jag vill göra krymper, att min energi minskar, att orkeslösheten breder ut sig. Men vet också att dagsformen växlar även i nerförsbacke.

Livets känslor och möjligheter är så relativa. När jag bara fick Xeloda, kände jag mig trött av behandlingen. Fick göra några uppehåll och spred ut behandlingen till att omfatta fyra veckor istället för tre. Då gick jag på Friskis och Svettis och orkade nästan leva normalt. Ändå var det förstås tungt. Men det som var tungt då går inte att jämföra med det som är tungt nu. Nu längtar jag tillbaka till då. Och samtidigt är säkert mitt nu mycket bättre än mitt framtida nu. Jag orkade mitt då, orkar lite mindre men orkar ändå mitt nu. Har jag något val?
Ska en överhuvudtaget tänka i nyttotermer? Mänskligt liv = kalkylerad nytta!!! Min stund på jorden är såväl då som nu. Och ibland bara sorgen finns där. Och energin finns ibland också där, om jag vill och vågar.

fredag 9 september 2011

Sämre igen!!!

I förrgår fick jag ont i en bröstkota. Har därför tagit smärtstillande tabletter sista dagarna, framförallt Citodon. Har också känt mig mer trött. Försämringarna märks på mina blodvärden, som igen har gått åt fel håll.

Har idag träffat läkare för att följa upp min behandling. Cancerfaktorn har ökat igen och ligger nu på 556, vilket är en ökning med 15 procent. Även levervärdena har försämrats. Immunförsvaret hämtar sig varje gång, men hemoglobinet fortsätter att ligga för lågt.

Min läkare kände på buken. Levern är förstorad.

Taxotere verkar ha slutat hjälpa och det tror jag har hänt ganska nyligen. Är övertygad om att Taxotere hjälpte i början, eftersom jag känt mig mycket piggare. Jag ska få en till Taxoterebehandling kombinerat med Xeloda, nu på måndag. Ibland kan det hjälpa att kombinera två olika cellgifter.

Min läkare skickar remisser för skiktröntgen och magnetkameraundersökning. Om tre veckor får jag tydligare svar på vad som har hänt i min kropp. Då bestäms också om jag ska byta behandling. Alternativet till Taxotere heter Halaven, ett nytt cellgift som jag tidigare skrivit om. Om inte det hjälper heller, så finns det inte så många möjligheter kvar. Min cancer har cellgifterna aldrig lyckats slå ut helt. De cancerceller som överlever behandlingarna blir bättre och bättre på att överleva. Så jag känner det som om denna förbannade cancer kommer att bli min död.

Frågade om var jag får den bästa vården. Om det finns andra behandlingar någon annanstans i världen. Min läkare svarade att Sverige ligger mycket bra till och dessutom ger Stockholm och Uppsala den bästa vården. Se t.ex SKL-undersökningen.

Några landsting har tidigare infört restriktioner, så att cancerpatienter inte tillåts få alla behandlingar av kostnadsskäl. Detta gäller inte Stockholm och Uppsala. Här är det inte pengarna som styr när det gäller insatta behandlingar, utan möjligheten att förlänga livet/bota.

Det pågår ständig forskning, både på basnivå och för klinisk användning av nya läkemedel. Finns någon studie som pågår med nya läkemedel, så finns möjligheten för mig att delta. Minst en gång om året träffas cancerforskare från hela världen för att berätta om sin forskning. Då får bröstcancerläkarna en överblick över vilka behandlingar som finns och vad som är på gång. Det är en konferens i Stockholm nu i september. Sedan är ett större möte i USA strax före jul.

Det pågår ofta också studier med helt nya substanser. Jag tror de kallas FAS 1. Då prövas ämnena på olika cancerformer, för att pröva om medlet verkar. Här är riskerna större och möjligheten att bli hjälpt som patient inte lika stor. Men en sådan studie kan innebära en liten möjlighet. En kan också pröva att kombinera två olika läkemedel, för att plus ett kan bli tre. Kombinationen kan ge en starkare effekt än varje cellgift för sig. Det är därför jag igen ska få Xeloda

Dagens besked är tungt, men jag var lite förberedd. Frågade min läkare om det finns något hopp för mig och det tyckte han absolut. Han tyckte också det var bra att jag jobbade bara det inte blev för mycket.

Känner mig just nu ganska tom. Min syster och jag gick efter sjukhusbesöket ut på stan och handlade fisk och grönsaker. Är trött, men det var ändå skönt att röra sig fysiskt. Att promenera är ett sätt att tillåta olika tankar att komma fram. Sorgen finns där och också min ständiga fråga: Hur länge får jag leva?

Ovanstående skrev jag när jag kom hem från city och min syster lagade mat. Nu har det gått några timmar. Min syster har åkt tillbaka till Stockholm. Jag skulle egentligen ha åkt med och gått på konsert i kväll. Kände att det blir för mycket. Behöver fokusera på mig själv.

Jag har ringt och berättat för både min mamma och min dotter om försämringarna. Det är alltid jobbigt att ringa och ha negativa besked.

Jag orkar helt enkelt inte ringa och berätta för fler, för det är ofta en plåga för mig. Har vänner som avlastar sig sin smärta genom att kontakta andra. För mig är det ofta tvärtom en anspänning. Mycket lättare om andra frågar. Då har den andre tagit initiativet och får klara av mitt svar. Det är ett skäl till att jag bloggar. Andra väljer ju om de vill gå in på min blogg. Jag är alldeles för rädd att vara till besvär.

Tidigare har jag skrivit om att det är helt OK för min dotter att jag bara kommer dit och är. Det känns så bra att det är uttalat. Annars har jag ofta känslan att jag ska bidra med något när jag träffar andra. Har fler vänner där det är uttalat att det är OK att bara få vara. Mår bra av det. Fortsätter försämringarna, vilket är troligt, så kommer jag att klara mig mindre och mindre själv.

Fotot på svart Stockros har jag hämtat från webbsidor från Sibbarps gård. Under några år hade jag svart enkelbladig Stockros på min gamla tomt. Gillar den nästan svarta färgen. Den innehåller så mycket.

torsdag 8 september 2011

Får man säga vad som helst?

Uppfostran kan handla om att klasstillhörigheten ska synas. Det tycker jag är negativt. Men uppfostran kan också handla om att en får lära sig att inte kränka andra. Det är däremot positivt. Det är helt enkelt inte OK att jag säger allt jag tänker.

Satt och pratade med två kompisar om detta för en knapp vecka sedan. En av oss blev änka när hon fortfarande förvärvsarbetade. Hennes man dog i en hjärtinfarkt. Hon berättade hur hon kunde formulera tankar när hon träffade par som såg ut att trivas ihop: ”Ni ska minsann inte vara säkra på att ni får ha varandra så länge till. En av er kanske dör i morgon.” Att tänka så och också bejaka att sådana tankar kommer är självklart helt OK. Däremot får en inte säga så till andra.

Att häva ur sig saker för att skada andra när en själv mår dåligt, kan säkert lindra för stunden, men den lindringen går snabbt över. Det är bättre att på ett mer medvetet sätt försöka uttrycka och dela sitt elände med andra.

Det är inte heller OK att uttrycka sig förklenande om andra grupper. För några dagar sedan bloggade jag om en avhandling, Vi som inte dansar på borden där jag berättar om hur några arbetskamrater uttrycker sig förklenande om lesbiska kvinnor.

I Ungdomsstyrelsens rapport HON, HEN, HAN finns många berättelser om hur unga människor känner sig kränkta av arbetskamraters uttalanden om könsidentitet och sexuell läggning. Här är en kort beskrivning av Mickes erfarenheter:

Micke, valde att helt hoppa av utbildningen till socionom. Anledningen var dels att Micke upplevde det obehagligt med alla gruppdiskussioner och lektioner som gick ut på att tala om utsatta människor (ickeheterosexuella, icke-vita, invandrade, låginkomsttagare etcetera) som en annan sorts varelser, inte som några att identifiera sig med (eller kanske till och med någon i gruppen).

När Micke försökte påtala problemet betraktades hen som besvärlig och ovälkommen och hen valde slutligen att avbryta sina studier och hoppa av.

I samma rapport framförs också många HBT-personer känner rädsla och oro på jobbet. Att vara dold på sin arbetsplats, det vill säga att inte låta sina kollegor känna till att man är en hbt-person, innebär ofta rädsla eller oro för att bli ”avslöjad”, vilket förutom att kollegorna får reda på ens identitet också innebär att man kan anses vara lögnare. Det skapar skuldkänslor.

Rädsla för att bli särbehandlad är också en av orsakerna till att inte komma ut för sina kollegor. För många försvinner dock inte känslan trots att man är öppen. Ständig rädsla är energikrävande och väcker troligen starka känslor av utanförskap och ensamhet.

Jag har tidigare också bloggat om rapporten Att färgas av Sverige. I denna rapport berättar färgade unga kvinnor om återkommande erfarenheter att bli utsatta för sexuella trakasserier i olika sociala sammanhang, inte minst av personer i myndighetsställning. Färgade unga män har flera erfarenheter av att kontinuerligt utsättas för brottsmisstankar och våldshandlingar av poliser och väktare. Erfarenheter av rasistiskt våld är mer förekommande bland killar och unga män än tjejer.

Rasistiska skällsord är ett återkommande erfarenhet. Alla intervjupersonerna i rapporten ser detta som ett stort och återkommande problem i deras vardag. Så här säger en ung färgad kvinna
”Neger är inget man skall säga i min närvaro. Det är verkligen kränkande, och brist på respekt, och man behöver inte fråga ’varför, varför’. Om de frågar mig om de får säga neger, och jag säger nej, då bör det räcka.”

Och så här säger en ung färgad man:

”Jag har upplevt att det är svårt att säga emot när ordet ”neger” används, för de är oftast flera än en. Man var ensam, och man tog åt sig, men de kunde ändå fortsätta, så man kunde inte säga någonting. Man känner sig kränkt när någon säger ”neger”, man sänker en annan människa på en helt annan nivå, på en helt låg nivå. För mig tänker jag på slav, när man säger ’n-ordet’. Det finns också svarta som säger ordet, och då är det viktigt att även svarta förstår och får kunskap om varför man inte skall nedvärdera sig själv."

Lika självklart som att en inte ska använda ordet ”neger”, är att en inte ska använda orden ”lapp” eller ”zigenare”. Dessa ord kränker och förnedrar och är en del av majoritetsbefolkningens krav på underordning av olika grupper. En ska i alla sammanhang använda de ord som olika grupper och individer själva använder.

I rasistiska och främlingsfientliga grupper påstås det ofta att ett visst språkbruk döljs för att en ska vara politiskt korrekt. Jag menar att allt tal om politisk korrekthet egentligen handlar om att en vill behålla sitt maktövertag och fortsätta kräva att vissa grupper ska underordna sig.

Det är aldrig synd om människor för att de inte får säga och bre ut sig med allt de tänker. Vissa saker som en kan tänka får en helt enkelt hålla tyst om. Det är aldrig OK att kränka och trakassera andra.

onsdag 7 september 2011

Magkänsla

Nu har jag googlat lite på ordet magkänsla. Råden spretar från att en alltid ska lita på sin magkänsla till att en inte alls ska göra det. Jag hittade också en avhandling om chefer och magkänsla som finns beskriven i tidningen Chef. Lita inte på din magkänsla. Arie Riabacke forskning pekar på att magkänslan ofta spelar oss ett spratt.

»Den mänskliga förmågan att fatta vettiga beslut är ganska begränsad. Vi har svårt att hantera stora mängder information och har känslomässiga hang-ups på vissa saker. Vi är människor, helt enkelt.

Till exempel så kan vi vikta olika faktorers betydelse felaktigt. Vi tror att sådant som har hänt nyligen är viktigare än det som ligger längre tillbaka i tiden. Vi går också efter olika tumregler och fattar beslut som vi alltid har gjort. Vi har svårt att lyfta blicken, därför att beslutskulturen sitter i väggar och tak.«


En frågeställning är hur mycket en ska gå på magkänslan när en rekryterar nya chefer och medarbetare. Risken är stor att en rekrytera människor som liknar en själv, när det gäller såväl värderingar, som fritidssysselsättning, som hudfärg, modersmål och klasstillhörighet. Likar rekryterar ofta likar, vilket medför att människor diskrimineras och arbetsgivaren går miste om viktiga kompetenser som kan bidra till ökad positiv kreativitet på arbetsplatsen. Dessutom finns risken att många kunder/brukare/ elever/föräldrar inte känner sig bekräftade och får sina behov tillgodosedda. Att en kan bli granskad och dömd att betala diskrimineringsersättning när människor diskrimineras, tycker jag är bra.

Om en helt frångår magkänslan/intuitionen finns också en risk att rekryteringen blir fel, för att en vägrar lyssnar på ”varningssignalerna” .

När det handlar om snabba beslut/reaktioner så har en ofta nytta av sin intuition. När jag förr jobbade som lärare, när jag var kommunalråd och nu när jag är ute och föreläser behöver jag vara inkännande för det som händer i mötet. En person som strikt följer sitt eget upplägg och vägrar anpassa sig till sin omgivning blir nog ganska ointressant och oinspirerande att lyssna på. Vem vill lyssna på en människa, som inta alls följer sin intuition.

Om en följer sin intuition i bemötandet av andra så fortsätter en åh andra sidan att säga samma saker och agera på samma sätt som en alltid har gjort, vilket kan medföra att en fortsätter att stereotypisera en del människor. Jag har tidigare bloggat om att jag behöver tänka mig för och använda mitt intellekt när jag träffar mina barnbarn. Om jag bemöter dem som jag själv blev bemött som barn och som jag bemötte andra barn för trettio år sedan, så begränsar jag både pojken och flickan i deras möjligheter att få vara individer, oavsett könstillhörighet.

Jag känner ibland oro för att min cancersjukdom ska ha försämrats. Ibland stämmer min intuition och cancern har ökat och ibland stämmer den inte alls. Det är därför viktigt att följa upp sjukdomen med blodprover och olika röntgen- och andra diagnostiserande undersökningar. Det räcker inte att följa hur jag känner det och var jag har ont.

Jag tror det är viktigt att delvis gå på intuitionen och delvis lära om och använda sitt intellekt. Om en helt följer sin magkänsla så finns en risk att en lurar sig själv, när det gäller den egna hälsan. I bemötande av andra och i beslutsfattande så kommer diskrimineringen utifrån klass, kön, hudfärg, modersmål, funktionsnedsättning m.m. att fortsätta om alla följer sin magkänsla. Så lyssna på magkänslan men lita inte på den. Det är aldrig för sent att lära om!

tisdag 6 september 2011

Vi dansar inte på borden

Idag fick jag en länk till en avhandling genom genuslistan. ”Vi dansar inte på bordet Lesbiska invandrarkvinnor i Sverige: stigmatisering & stolthet”. Rubriken gjorde mig sugen att läsa mer i denna avhandling av Dina Avrahami.

Här kommer lite av innehållet i prologen. Den intervjuade huvudpersonen, Gia, vågar inte vara öppen i sin relation till arbetskamraterna och berätta att hon lever lesbiskt. Hennes arbetskamrater uttrycker ett förakt för kärlek mellan kvinnor. Föraktet uttrycks genom en reducering av karlek till en sexuell akt, vilken de beskriver som äcklig. Arbetskamraterna visar också förakt for människor som inte är härifrån, dvs. invandrare.

”Exemplet visar hur den lesbiska invandrarkvinnan i en vanlig vardagssituation blir osynliggjord och förtryckt. Det ar också intressant att se hur arbetskamraterna genom sitt tal samtidigt konstruerar svensken. Medan den invandrade personen identifieras som lesbisk/homosexuell, sexuellt pervers och äcklig, är svensken en heterosexuell person som utför naturliga/normala sexuella handlingar, svensken är ren och god. Hon/han utgör normen. ”

Den intervjuade kvinnan har valt att i avhandlingen kalla sig Gia. Så här beskriver hon sitt val:
”Gia var känd, man gjorde även en film om henne. Gia var en kämpe for frigörelse. Hon var framåt för sin tid. Hon levde öppet och berättade om sinlesbiskhet för sin mor. Hon levde sitt liv på sitt sätt, hade ett eget liv, inte enligt samhällets normer. Hon var en rebell.”

Gia är mycket medveten om den sociala positionen som hennes arbetskamrater tilldelat henne, och att hon inte accepterar den. Att homosexuella ser de heterosexuella, men inte blir sedda av dem, är överhuvudtaget ett typiskt inslag i ett lesbiskt/homosexuellt liv.

Många i avhandlingsarbetet intervjuade kvinnor har erfarenheter och upplevelser av såväl stigmatisering som stolthet. I motsats till de marginaliserade positioner som kvinnorna tilldelas av andra är de själva både stolta och starka i sina lesbiska identiteter och erfarenheter. De placerar inte sig själva i någon marginaliserad position, aven om de är medvetna om att andra gör detta.

Texten jag läst ger en bild av att arbetskamraterna i normens mitt inte har en aning om vad deras kränkande samtal väcker för känslor hos andra. Gia ser arbetskamraterna men de ser inte henne. Däremot tror nog arbetskamraterna att de behandlar henne som en jämlike, de tror att de är goda medsystrar. Jag tänker på hur invandrarkvinnor ofta marginaliseras i det svenska samhället som stackare som vi goda svenskar ska ta hand om.

Tänker att det är helt OK att känna sig god och vilja hjälpa andra, så länge mitt behov av att visa godhet inte sker på bekostnad av de människor som ”godheten” utövas mot. Om jag växer i självkänsla på bekostnad av mina medmänniskor, så blir däremot helheten omänsklig. Vi borde lära mer av historien och gamla tiders välgörenhet. När välgörenheten utövades som mest, så skulle den som saknade tillräckligt med mat och kläder dessutom visa tacksamhet, bocka och underordna sig.

Så långt har vi inte ramlat tillbaka i vår samhällskultur, men grundtänkandet om tacksamhet lever kvar på många håll. Det är ganska vanligt i dagens främlingsfientliga/rasistiska Sverige att ha förväntningar om att invandrade människor ska visa tacksamhet.

Jag kan känna oro för att jag med min cancersjukdom i framtiden ska känna ett beroende av andras godhet om jag inte klarar mig själv. En av de senaste/sista? lagstiftningarna som ökat välfärden är LSS, lagen om särskilt stöd. Det är en rättighetslag. Att få hjälp som kompensation för den egna funktionsnedsättningen är alltså en rättighet och inget en ska behöva be om eller underordna sig för att få. Syftet med lagen är att människor ska mötas i ögonhöjd, ingen ska behöva underordna sig någon annan för att få sina grundläggande behov tillgodosedda.

Nu naggas denna lag i kanterna, eftersom människor med goda inkomster prioriteras politiskt. Jobbskatteavdrag och billigare mat på restaurangerna prioriteras före annat.

Min politiska vision är ett samhälle där alla möts i ögonhöjd, där ingen behöver underordna sig någon annan, oavsett en är rik eller fattig, flykting eller född i Sverige, med eller utan funktionsnedsättningar, frisk eller sjuk, gammal eller ung, myndighetsperson eller bostadslös.

För övrigt har jag haft ganska fullt upp sista dygnen. Jag har jobbat på dagarna och skrivit motioner till vänsterpartiets kongress på kvällarna, varit på kör och träffat barnbarn, köpt in studielitteratur och gjort yoga. Livet rullar på. Jag känner mig stolt och glad, men dansar inte på borden.