lördag 30 april 2011

Fortsättning på först kom de för att hämta….

Jag saknar några kategorier i Martin Niemöllers dikt. Transpersoner, romer och homosexuella skickades också till koncentrationslägren. Dessutom var du mer utsatt om du hade lägre funktionskapacitet. I dagens samhälle är flyktingar också utsatta.

Jag vill alltså lägga till några rader så det blir:

Först kom de för att hämta judarna, men jag höjde inte min röst för jag var inte jude.

Sedan kom de för att hämta kommunisterna men jag höjde inte min röst för jag var inte kommunist.

Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket men jag höjde inte min röst för jag tillhörde ingen fackförening.

Sedan kom de för att hämta transpersonerna, men jag höjde inte min röst för jag är inte transperson.

Sedan kom de för att hämta romerna, men jag höjde inte min röst för jag är inte rom.

Sedan kom de för att hämta homosexuella, men jag höjde inte min röst för jag är heterosexuell.

Sedan kom de för att hämta flyktingar, men jag höjde inte min röst för jag har vit hudfärg.

Sedan kom de för att hämta funktionshindrade, men jag höjde inte min röst för jag hade full funktionskapacitet.


Sedan kom de för att hämta mig och då fanns ingen kvar som kunde tala för mig.

För övrigt har jag tagit en promenad genom stan till Övre Slottsgatan, dit jag brukar gå varje Valborg. Vänner till mig har knytfest i sin trädgård innan mösspåtagningen vid Carolina Rediviva klockan tre. Förkylning och trötthet gör att mitt besök blev ganska kort. Tänker stanna hemma resten av dagen, så att jag förhoppningsvis är lite bättre i morgon, 1 maj. Tycker att det inte var lika mycket nedskräpning och mindre krossat glas än tidigare år. Däremot som vanligt mycket fylla.

Att samhället blivit hårdare och klyftorna större märks framförallt på kravallstängseln framför nationerna och alla vakter. Positivt är att kampanjen Varannan vatten nu fått stort genomslag. Att vartannat glas bör bestå av vatten försökte jag introducera när jag som kommunalråd med ansvar för drogpolitiken hade besökt Visby augusti 2005. Gotland hade framgångsrikt arbetat med detta koncept några år och nu har det också fått genomslag i Uppsala. Förändringar kan gå fort, men ofta tar de tid.

Först kom de för att hämta….

Först kom de för att hämta judarna, men jag höjde inte min röst för jag var inte jude.

Sedan kom de för att hämta kommunisterna men jag höjde inte min röst för jag var inte kommunist.

Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket men jag höjde inte min röst för jag tillhörde ingen fackförening.

Sedan kom de för att hämta mig och då fanns ingen kvar som kunde tala för mig.


Dikten är skriven av Martin Niemöller, en tysk präst och berömd Hitlermotståndare.

Jag har länge tänkt på denna dikt, som en nu död partikamrat till mig ofta citerade. Han gick med i kommunistpartiet under 30-talet och hade därför själv upplevt Sveriges förföljelser av kommunister. Den mest skrämmande konsekvensen av denna förföljelse var sprängningen av Norrskensflamman. Lyssna gärna på P1 program om detta illdåd.

Jag hittade dikten på en hemsida för dig som vill veta mer om andra världskriget av Christer Bergström, lärare på gymnasiet i historia, samhällskunskap och religion samt författare till ett antal böcker om andra världskriget.

Olika folkgrupper ges olika värde i dagens rasistiska värld. Romerna finns i botten och skickades till nazisternas utrotningsläger. Idag förföljs romer i Europa, i Ungern, i Italien, i Rumänien, i Frankrike och också i Sverige. Flera romer utvisades förra sommaren från Sverige. Polisen hänvisade till förordningar som inte längre gäller.

Även färgade utvisas på grumliga grunder från Sverige. Lyssnar just nu på Konflikt, Skräcken för migranterna.

En Sudanesisk man utvisades till Ghana för 16 år sedan, eftersom myndigheterna påstod efter genomförda språktest att han kom från Ghana. Sverige betalade pengar till Ghana när han lämnades där. Mannen hamnade i fängelse och nu har han lyckats lämna landet och är tillbaka i Sverige. Detta är bara ett exempel på brott mot mänskliga rättigheter som Sverige ägnar sig åt.

I ord ställer sig nu EU bakom oppositionen i Libyen och stöder förändringarna i Tunisien och Egypten. Samtidigt förhindras utsatta människor från Afrika att nå Europa. Länderna är livrädda för migranterna, trots att de är väldigt få i relation till alla flyktingar som olika afrikanska länder får ta emot. Migranter som lyckas ta sig till Europa får ofta arbeta tillfälligt under ovärdiga förhållanden. De utför ofta arbetsuppgifter ingen annan vill ha och blir samtidigt illa behandlade. Migranter ska lära sig veta sin plats. Det handlar om krav på ständig underordning.

Under vithetsnormsseminariet i torsdags pratade vi om raskapital. Som vit västerlänning blir du bättre bemött i nästan alla världens länder. Vår seminarieledare berättade om när hon bodde i Japan och akut behövde gå på toaletten. Enda tillgängliga toaletten fanns på ett femstjärnigt hotell. Hennes klädsel signalerade låg status, men hon hade ett vitt västerländskt utseende och fick därför använda toaletten. Hon hade ett raskapital.

I onsdags skrev jag om hur regeringen nu använder uttrycket ”den samlade sjukdomsbördan i Sverige”. Påskuppropet har genomfört aktiviteter i hela Sverige där man kritiserar regeringens sjukförsäkringssystem.

Så här skriver biskop Martin Modéus i en appell med anledning av sjukförsäkringsfrågan:

Sjukförsäkringsfrågan har väckt debatt i Sverige, sedan det visat sig att lagar, regelsystem och praxis fått allvarliga följder för enskilda och för familjer. Många exempel på orimliga konsekvenser har varit synliga i media under lång tid. Vi önskar förändringar som tar tydligare hänsyn till individernas olika omständigheter. Vi vill se regler och praxis som stöder, uppmuntrar och underlättar också för den vars liv och sjukdomshistoria inte stämmer överens med mallarna.”

Apellen är ganska försiktigt skriven, men visar på att politiken är galen.

FAS 3, där människor arbetar gratis och ar betsgivarna får betalt är andra exempel på kränkande regler som införts av nuvarande regering.

Som vänsterpartiets kommunalråd under många år i Uppsala var jag ofta utsatt för ”kommunistföraktet”. Mina åsikter om demokrati, bemöttes med att jag inte var trovärdig för jag tillhörde ett f.d. kommunistiskt parti. Detta var ett sätt att låta bli att bemöta sakargumenten. Insändare skrevs om kommunisten Britt Löfgren, som kunde sin Lenin. Oavsett om jag svarade i sak på argumenten eller förklarade att jag slutade tro på kommunismen långt innan jag blev kommunalråd, så fortsatte försöken att nedvärdera mig som person.

Historien upprepar sig är ett uttryck som kan bli verklighet när det gäller fascism och nazism om inte människor agerar. Jag tycker att Martin Niemöllers dikt har stor relevans i dag.

fredag 29 april 2011

Kan själv

Har sovit dåligt i natt också. Hostat och snörvlat. Valde därför att ligga kvar i sängen i stället för att gå på ett möte klockan 09.15. Skönt att jag har flextid och dessutom ganska många övertidstimmar som jag kan byta mot ledighet.

Praktiskt arbete går i ultrarapid för mig, men oftast går det. Vid halv tolv klev jag upp och började göra i ordning balkongen. Var iväg och bytte däck på bilen strax efter ett. Därefter köpte jag lite jord och fler blommor. Butiken hade 18 literssäckar med jord, vilket passade mig utmärkt. 50 literssäckar blir alldeles för tungt och i onsdags när jag också handlade växter och jord fick det därför bli 8 literspåsar, eftersom det därutöver bara fanns 50-liters. Suveränt att hen kan välja mellan 50 liter, 18 liter och 8 liter. Detta gör att de flesta människor klarar att hantera åtminstone lättaste påsarna med jord.

Tömning och rengöring av gamla krukor, plantering och avtorkning av balkongen tog evigheter. Kände mig bitvis gråtfärdig för kroppen spjärnade emot och musklerna värkte. Bet ihop och tänkte: Jag ska bara…. Tänkte också att jag borde be någon om hjälp. Känner flera som jag vet jag kan fråga, men det är svårt att be om hjälp. Då blir det så tydligt att jag klarar och orkar så mycket mindre. Vill klara mig själv.

Sitter nu i min sköna säng och känner mig nöjd över dagens arbetsresultat. Har planterat en ny Peaceros, för fjolårets frös under vintern. Några gula fetbladsväxter har överlevt och eventuellt också kaprifolen. I övrigt är fjolårets plantor döda, så det har blivit nya plantor i alla krukor. Jag har blandat friskt överallt. På balkongen har jag amaryllislökar, gula och blålila penséer, blå lobelia, orange och gula lejongap, enkelbladiga tagetes, blåklocka, klematis, brandlilja, busktomat och körsbärstomat. När frostrisken är över tänker jag också ställa ut mina julkaktusar och pelargoner. Då blir det proppfullt.

Ryggen känns av, men det är skönt att nästan vara helt klar. Ska bara damsuga bort allt jag skräpat ner i lägenheten och på betonggolvet. Nedan ser du resultatet av ”kan själv”. Tack alla som erbjudit er att hjälpa mig, ni bidrar till att jag orkar mera genom den trygghet det innebär att veta att jag kan få hjälp.


torsdag 28 april 2011

Att duga

Har hostat mycket i natt. Var trött när jag vaknade och tog bilen till jobbet. Hade organiserat ett seminarium om vithetsnormen på jobbet. Är väldigt nöjd över resultatet. Tycker att det blev bra samtal. Hade sedan ett inbokat samtal med en student som skriver sin masteruppsats. Därefter gjorde jag lite andra småsaker. Behövde bl. a. fylla i en blankett och skicka till löneservice. Varje bokstav jag skriver med penna är jobbig. Känns ganska absurt att det ska vara så svårt med handens finmotorik. Bokstäverna blir darriga och jag blir trött.

När jag gick iväg från jobbet rann tårarna och jag kände mig helt slut. Sorgen beror säkert på flera saker som att:
• Handen inte fungerar
• Jag är trött
• Känner att jag inte riktigt klarar att göra det jag vill göra
• Tycker att det är ganska tungt att jobba med jämställdhet och mångfald – tvivlar på att det jag gör verkligen kan medföra en förändring
• Tvivlar på min egen förmåga
• Har en ganska djup känsla av att jag ska göra saker som är bra för andra. Mitt liv har bara ett värde om jag gör – att bara vara duger inte.

När jag skriver detta sköljer tårarna över mig igen. Duktig flicka problematiken har jag ständigt fått stångas med. Har också tidigare skrivit om Varat och görat. Tycker i och för sig om devisen ”Av var och en efter förmåga – åt var och en efter behov.” Anser att alla människor har ett ansvar att ”dra sitt strå till stacken”, men jag har så mycket högre krav på mig själv. Inser att dessa underliggande krav är orimliga, men en sak är att förstå rent intellektuellt – en annan att känna att jag duger.

För övrigt har jag fått österländsk akupunkturbehandling idag. Tänkte pröva om det kan stärka mig och bidra till att högerhanden fungerar bättre. Ska få ytterligare två behandlingar med tre veckors mellanrum.

onsdag 27 april 2011

Mycket politik och lite hälsa

Nu när jag är hemma igen, lyssnar på P1 och läser på datorn väcks mitt politiska engagemang.

Jag får information från regeringen som nyhetsbrev. Ansvarig barn- och äldreminister Maria Larsson använder i ett pressmeddelande uttrycket ”den samlade sjukdomsbördan i Sverige”. Pressmeddelandet handlar om något annat, nämligen en strategi för ett samhälle fritt från narkotika och dopning, med minskade medicinska och sociala skador orsakade av alkohol och med ett minskat tobaksbruk. Syftet är alltså gott med insatserna som ska göras. Men synen på människor som är sjuka som skymtar fram vid sidan om, att vi som är sjuka är en börda är förskräcklig.

Tänker också på EU-debatten innan svenska folket röstade om ett EU-inträde. Då försäkrade JA-sidan att det inte skulle bli några problem med ökad införsel av narkotika eller med vårt statliga systembolagmonopol. Så här i efterhand är det bara att konstatera att NEJ-sidan hade rätt. Både alkohol och narkotika flödar in över gränserna och systembolagets monopol är hotat.

Ska hen minska missbruket av droger så ska hen arbeta både att minska tillgängligheten av droger i samhället och med mottagligheten för droger hos individen. I och med Sveriges inträde i EU är det väldigt svårt att minska på tillgängligheten av droger. Det är därför mycket svårare att minska droganvändningen i dagens Sverige, om inte EU-politiken ändras så att medmänsklighet blir viktigare än tillväxt och fri rörlighet av varor och tjänster.

Jag blir upprörd över att tillväxt är det främsta målet för regeringen, inte ett mänskligare samhälle.

Lyssnade i morse på ett inslag i P1 morgon om Vattenfall. Utöver att Vattenfall betalat ut skyhöga bonusar och pensioner så tillhör bolaget de företag som släpper ut mest växthusgaser i hela Europa. Mer växthusgaser än vad hela Sverige släpper ut förstör bolaget miljön med, framför allt i deras stora kolkraftverk i Tyskland och Polen. Dessutom så medför exploateringen att småskalig och miljövänlig markanvändning raseras, till förmån för kolbrytning. Vattenfalls chefer hänvisar till statens vinstkrav, när miljöförstöringen ställs mot hållbar utveckling. Ekonomismen och höga chefers girighet går före. Ansvaret att kräva förändrad inriktning ligger hos regeringen.

För drygt 10 år sedan träffade jag en av Vattenfalls högsta chefer. Som kommunalråd för vänsterpartiet motsatte jag mig försäljningen av kommunens energibolag till Vattenfall. Mina skäl var att kommunen tog ett större ansvar för hållbar utveckling än vad Vattenfall skulle göra. Den höga chefen klappade mig på axeln och sa: Du ska se att det här kommer att bli så bra. Vid försäljningen undertecknades ett avtal som inte var juridiskt bindande. I detta avtal stod flera punkter som handlade om miljövänliga taxekonstruktioner för att styra mot minskad energiförbrukning m.m. När Vattenfalls nya chef tillträtt i Uppsala besökte jag honom och hade avtalet med mig. Jag ville veta hur han följde avtalet, men han kände inte ens till det. Vattenfall har sedan som ägare framförallt misskött Uppsala Energi. Konsekvenserna av utförsäljningen blev sämre än vad jag fruktat.

Känner mig som en gammal arg och missnöjd Vad-var-det-jag sa-tant. Är medveten om att jag också begått misstag som makthavare, men jag tror ändå mer på min politiska vänsterkompass än på borgarnas. Önskar att dagens makthavare lärde mer av historien och arbetade närmare forskningen.

För övrigt är jag hostig och småförkyld. Mår ganska OK efter gårdagens cellgiftbehandling. Märker att jag orkar mer i dag än vad jag gjorde för två månader sedan. Dessutom har det gått bättre att använda högerhanden idag än vad det gjorde i går.

tisdag 26 april 2011

Hur länge vill och kan jag jobba?

Jag har varit och pratat jämställdhet och mångfald inför många olika personalgrupper. I morse var jag på en förskola. Varje gång jag blivit tillfrågad om jag kan komma har jag tänkt att jag kanske kommer att må så dåligt att jag inte kan komma, men jag har ändå tackat jag. Hittills har det varje gång fungerat för mig att komma.

Ibland får jag frågan om jag kan komma tillbaka i höst. Jag hart också några andra aktiviteter inbokade i höst. Tänker ibland när jag får dessa frågor att ”Jag kanske är död då eller också är jag så dålig att jag har slutat jobba”. Dessa mina tankar kan jag inte berätta om, utan jag säger i stället ”Det går nog bra”.

Det är tungt att varje gång jag får frågor om framtiden, tänka så här. Antar att det är ett sätt för mig att förbereda mig på min framtida död. Märker hur min kropp delvis bryts ner. I går när jag försökte göra Sudoko efter sex dagars uppehåll under Åreresan hade jag väldiga svårigheter att skriva med höger hand. Fick använda vänsterhanden. Tidigare klarade jag att bära min lilla tekanna med högerhanden, men det gör jag inte längre.

Även om det har fungerat bra när jag är ute och pratar, märker jag att min koncentration försämrats. Dessutom är jag hes sedan två månader tillbaka. Tänker att blir mina framträdande ännu sämre så vill jag nog inte jobba mer. Vill känna att jag gör något bra när jag jobbar, så jag blir nöjd över min insats. Annars är det bättre att jag sjukskriver mig helt.

Usch. Det härblev ett ganska tungt blogginlägg. Tunga tankar och sorg tar en större plats i mitt liv idag. Frågan om hur länge jag vill och kan jobba har jag inget svar på och jag tycker inte heller att jag behöver eller vill ha ett svar nu.

måndag 25 april 2011

Hemma igen efter Åreresan

Klockan 03.10 anlände tåget Uppsala centralstation. Jag, min dotter, mina två barnbarn och barnbarnens pappa har åkt sittvagn från Åre i natt. Trötta men nöjda gick alla fem till en väntande taxi. Det fanns ingen möjlighet att bära barnen, eftersom vi hade mycket packning, så de fick gå själva.

Har fått bo med mina härliga barnbarn i en större stuga precis ovanför Bustamon i Åre. Min syster med familj bodde i egen stuga femhundra meter ovanför oss. Även min bror och mamma var i Åre några dagar, liksom min systers svägerska och hennes vuxna son. Som mest var vi tolv personer samlade för att fira min systers mans 60-årsdag.
När inbjudan kom var jag ytterst osäker på om det över huvud taget skulle vara möjligt för mig att delta. Jag har inte åkt några skidor, men är väldigt nöjd över att min kropp ändå fungerat så pass bra som den gjort.

Veckan har förflutit i lugnt och skönt tempo. Motionerandet har bestått av lite yoga, pulkapassning och vandringar mellan stugorna. Mina skidor som jag i sista stund bestämde mig för att ta med mig förblev i sitt skidfodral, till min dotter kom på fredagsmorgonen. Hon använde dem några gånger för att åka skidor med sina barn.

Mina känslor har växlat mellan glädjetårar när min dotter med familj anlände i Bustamons bandvagn och sorgetårar över att jag klarar så lite.

Min dotter med familj anländer

På väg upp till Bäästamon

Min systers hus Bässtamon

måndag 18 april 2011

Radio och ork

När jag är hemma har jag ofta P1 på. Ibland lyssnar jag fullt ut, ibland lite halvt och ibland vet jag inte alls vad som sägs. Ljudet från radion har blivit en vana. Vet inte om det är att jag vill kolla upp vad som sker i världen, ha lite koll. Eller om det är någon form av sällskapsbehov. Vet bara att det första jag gör när jag kommer hem är att sätta på P1 och det sista jag gör när jag ska sova eller gå hemifrån är att stänga av.

När jag som 20-åring jobbade på psykiatrisk avdelning stod radion alltid på. Jag tyckte det var hemskt med skvalmusiken. Likaså tycker jag idag illa om musiken i butiker, i väntsalar och i telefonköer. När andra har radion på är det bara ett störande moment, men hemma står den alltså alltid på. Inte särskilt rationellt, eller hur.

För övrigt har jag fått cellgifter och Avastin idag. Vaknade ganska pigg i morse. Sedan har jag känt mig grinig och less nästan hela dagen. Är trött på cancern och alla biverkningar. Känns som jag trevar mig fram i ett töcken av ont här och ont där, prover, provsvar, behandlingar, läkarbesök, undersökningar. I kväll kändes det lite bättre. Tänkte att jag kanske ändå ska ta med mig mina längdskidor till Åre, så jag kan ta mig fram lite långsamt i snön. Bestämmer mig i morgon. Tåget går norrut klockan 8 på morgonen och jag är tillbaka i Uppsala tidigt, tidigt på måndag morgon, Annandag Påsk.

Ha det bra i Påsk

söndag 17 april 2011

Om hopp

Kom nyss hem från vår lilla metastasgrupp. Har pratat om hopp och nåd. När det gäller min cancer, så är det bara mina läkare som kan ge mig hopp om att den behandlingar jag får hjälper. När vänner vill uppmuntra mig och säga något positivt om utvecklingen av cancersjukdomen, så blir jag nog nästan alltid irriterad. Ingen mer än mina läkare kan bedöma vad som händer i min kropp bättre än vad jag själv kan. Jag vill bli respekterad i hur jag känner och tänker runt min sjukdom. Däremot lyssnar jag gärna på berättelser om andra som blivit friska, på information om nya behandlingsmöjligheter etc.

Hoppet kan vara definitivt, bli frisk istället för att dö, men hoppet kan också vara relativt, leva några år till istället för att dö inom ett år. Ibland känner jag hopp om att jag kan bli frisk, men det är väldigt sällan. Däremot har jag ofta hopp om att behandlingarna jag får hjälper, så att jag blir bättre och får leva några år till.

Avseende nåden, så är det framförallt djupa känslor om att glädjas över det hen har. Jag har ofta skrivit om den tacksamhet jag känner för att jag bor bra, har bra läkare, god ekonomi, bra jobb, har vänner, barn och barnbarn och att det finns många som ger mig stöd. Har inte tidigare tänkt på att ordet nåd på ett bra sätt beskriver dessa känslor av tillfredställelse över det liv jag har haft och fortfarande får leva.

För övrigt har jag orkat ganska mycket idag. Damsugit lägenheten, cyklat till Årike Fyris, genomfört ett yogapass och därefter träffat mina två vänner i vår lilla metastasgrupp. Den bild jag får upp på näthinnan när jag skriver om min dag är en kvittrande sädesärla. För mig årets första sädesärla flög upp på en stolpe, när jag var på väg hem från ängsmarkerna vid Fyrisån. Sädesärlan fyllde mig med glädje.

Sädesärla © Steve Dahlfors

Enda vägens politik

Lyssnade på Nina Björk, på hennes kåseri på Godmorgon Världen. Hon pratade om att makten gör sig osynlig och att makthavare döljer att de har makt. Makt definieras som något fult.

När Nina pratar så tänker jag på Anne Wibble, finansminister i Carl Bildts regering 1991 – 1994. Beslut som togs förklarades med att detta är enda möjligheten, det finns bara en väg att gå, det finns bara en möjlig politik. Denna s.k. enda vägens politik blev ett stort ekonomiskt misslyckande. Bildregeringen lämnade efter sig ännu större underskott till nästa regering. Dessutom slogs mycket av Sveriges infrastruktur sönder och välfärd raserades.

Vänsterpartiet var sedan det parti som bidrog mest till att reda upp i ekonomin, vilket Göran Persson skriver om i sin memoarbok, Min väg – Mina val, s 81. Denna gång gick det att få ekonomin i balans, men med stora uppoffringar. En del beslut blev säkert inte bra och det finns mycket att vara kritisk till, men jag tycker att vänsterpartiets insatser bidrog till förbättringar för samhället i stort .

Jag har som kommunalråd bidragit till att Uppsala kommuns ekonomi nu är i balans. Under mandatperioden 2002 – 2006 så vände majoriteten i Uppsala kommun, s, v, och mp stora underskott till överskott. Det togs säkert beslut som kostade mer på sikt än vad kommunen sparade då, men jag är övertygad om att all offentligt driven verksamhet under en fyra-årig mandatperiod måste vara i balans för att klara välfärden på sikt. Jag är stolt över att ha bidragit till en hållbar ekonomisk kultur.

Det handlar för mig om hållbar utveckling, där ekonomi är verktyget för att mäta hur gemensamma resurser fördelas och används. Däremot var det som kommunalråd svårare att få fram beslut för att utveckla en social och miljömässigt hållbar kultur. Inom dessa områden var motståndet ännu större än för ekonomi i balans.

På så sätt kan hen säga att jag anser att ekonomi balans är den enda vägens politik. Skillnaden mellan Bildtregeringens resonemang om enda vägens politik och hur jag har försökt göra är att jag tror på samtalet. När jag var förtroendevald var det min sak att motivera varför kommunen t ex sparade på äldreomsorg och fritid och inte inom förskola och skola. Det var min sak att förklara varför kommunen höjde skatten. Som makthavare har jag ett ansvar att stå upp för besluten och inte gömma mig bakom att detta är det enda möjliga. Det är samtalen som för utvecklingen framåt. Osynliga beslutsfattare och beslutsfattare som förlöjligar andra förslag är ett stort hot mot vår demokrati.

Jag tycker att makt som personer fått i demokratiska val är något fint, som vi ska vara rädda om.

lördag 16 april 2011

Två perspektiv


Har besökt Årike Fyris på eftermiddagen. Tog bilen dit och kombinerade resan med matinköp på COOP. För ett år sedan skrev jag om Årike Fyris vid flera tillfällen. Eländig dag –nytt liv och Nöjd dag

Min hälsa och min rörlighet har försämrats väldigt mycket om jag jämför med för ett år sedan. Då cyklade jag - nu tog jag bilen. Då orkade jag göra många olika saker under en dag – Nu känns det mycket med två korta utfärder utanför lägenheten. Känns tungt att känna hur kroppen bryts ner och rörligheten och orken försämras. Ett tungt perspektiv på mitt liv.

Ett annat perspektiv på mitt liv är att jag fortfarande har många möjligheter. För att åka bil behöver jag bara ta hissen ner i garaget. Har inga problem att köra bilen. Behöver inte heller bekymra mig för min ekonomi. Bor bra med hiss och har nära till centrum, så jag känner mig nöjd med att jag sålde huset och flyttade in här för drygt fyra år sedan. Så länge det finns möjlighet till vila kan jag göra väldigt mycket olika saker. Dessutom är det alldeles underbart med våren, solen, fåglarna, barnbarnen, m.m.

Ibland kan jag välja vilket perspektiv jag ska ha på mitt liv. Vid andra tillfällen bara sköljer glädjen eller sorgen över mig. Skönt att känslorna tar plats.


Foto: Ana Vera Burin

fredag 15 april 2011

Mod


Mandom, mod och morske mänfrån slutet av 1800-talet av Richard Dybeck

Mandom, mod och morske män,
Finns i gamla Sverge än,
Kraft i arm och kraft i barm,
Ungdomsvarm i bardalarm.

Ögon blå,
Då och då

Le i blomsterdalar där!
Nord, du jordens jättelem,
Nord, du milda hjertans hem!

Toner än från forna dar
Ljuda der i skog och dal,
Vilda som en storm på haf,
Milda som en suck på graf.

Lyssna då,
Vänner, på

Hemländsk, hundraårig sång!
Lyssnen, älsken, lären den,
Sjungen, sjung den sjelfva se'n!

Denna text fanns i min första sångbok från skolan. Jag tycker att den är förfärlig. Denna syn har säkert präglat idealet av hur en svensk man och nordbo ska vara. Texten ger också en bild av att svenskar är något förmer. Ett syfte är att stärka nationalismen och möjliggöra att män följer med ut i krig och underordnar sig ”galna” makthavare.

Utöver nationalism och manlighet så ger texten en bild av mod som jag inte heller vill understödja. Andra bilder av manlighet som jag har fått med mig, är arbetarklassens män som står upp för revolutionen. Jag tänker på bilder av muskulösa unga män, med fanor i händerna och fast blick. Tycker också illa om dessa schabloner av mod.

Mod är inte att gå i första ledet i flocken som tågar åt samma håll. Mod är istället att våga välja sina egna vägar, kunna motivera varför hen gör det och stå emot flockbeteendet. Mod är också att göra mer än det som förväntas av hen som person, mod att våga överskrida gränser som ofta är osynliga.

Dessa tankar hade jag under dagens provtagning på Ackis. Efter besöket gick jag till bussen. Där stod en äldre man och väntade. Han hade käpp och kroppen skakade hela tiden. Kanske hade han Parkinson. Jag tänkte: Vilket mod att ge sig ut och åka buss, när man har en sådan svag fysik. Tänkte också på att för några år sedan skulle jag inte sett denna man som en modig man utan som en ”stackare”.

torsdag 14 april 2011

SPA

Har lyxat med ett dygn på Färna Herrgård och SPA anläggning nära Skinnskatteberg. I går kväll åt vi tre besökande kvinnor en god trerättersmiddag. Idag har vi fått klassisk massage och gjort ”Water Gong” i poolen. Vi prickade in ett datum när det var sänkt pris och få besökare. I natt var det bara vi tre och så ytterligare två kvinnor som sov på herrgården. På SPA-anläggningen var vi ensamma som besökare. Idag kom över hundra konferensgäster, så det är inte alltid lugnt. Och det är inte heller lugnt för alla. Efter lunchen idag var vi nere vid sjön. Där hade vi det väldigt lugnt. Samtidigt kämpade sig gäddorna upp på grunt vatten för att lägga sin rom. Grodorna lekte för fullt. Hannarna såg enorma ut i sina uppblåsta positioner och verkade knappast ha en lugn stund.


Foto: Simon Kärvemo. Jag har hämtat bilden på Sveriges Herptilers webbsida.

Har lärt mig att SPA betyder Salus Per Aqua, hälsa genom vatten, så i går skålade vi i SPA. Var väldigt trött i går och är fortfarande trött, men har lite lättare att komma ner i varv. Sov dåligt i natt också, men inte lika dåligt som de föregående två nätterna. Tar hjälp av min spikmatta när jag ska varva ner kroppen. Mattan är väldigt bra. Skönt att kroppen klarar denna form av beröring igen. När jag behandlades med Caelyx, så hade det nog blivit en fruktansvärd upplevelse att ligga på en spikmatta eftersom huden inte klarade något som helst tryck. Även ett löst sittande BH-bandet gav då små blåsor.

Bilresan till och från Färna var en njutning. Härligt att rulla fram i det vårliga landskapet. På ditvägen gjorde vi pauser i Sätra Brunn och sedan skådade vi fågel vid Fläcksjön. På hemvägen stannade vi och åt tårta vid en fin badplats vid Stävresjön. Pauserna var viktiga för att jag skulle orka köra hela vägen. Är väldigt glad över att kroppen klarat 30 mils bilkörning. Jag sitter skönt i min bil. Sätet går att fälla bakåt om jag behöver vila ryggen.

Vad många viktiga detaljer det finns som gör ett aktivt liv möjligt och njutbart för en med skruttig kropp som jag. Perspektiven på livet förändras med ålder, erfarenhet och hälsa.

tisdag 12 april 2011

Trött och gnällig


Nedanstående text brukar jag visa på en PowerPoint när jag pratar genusfrågor.

”Exempel pojke: Det är kallt i pulkabacken. Emil 3 år står, fryser och står och gråter.
Pedagogen Annica: Att du aldrig lär dig Emil! Sluta gnälla som en liten bebis nu, det hjälper inte ändå. Du får röra på dig lite istället. Kom så går vi till de andra barnen. Så! Visa att du är en stor och duktig kille nu som inte gnäller.

Exempel flicka: Kajsa 3 år vägrar städa upp i dockvrån efter sig.
Pedagogen Katarina: Inget gnäll, då får du vara på bebisavdelningen. Här på denna avdelning vill vi ha stora flickor som lyssnar…… Du kunde ju, vad fint det blev! Nu visade du verkligen att du var en stor tjej!"

Exemplen är hämtade ur boken Maskulinitet på schemat, under redaktion av Marie Nordberg.

Närjag var barn var det fult att gnälla. Barn skulle lära sig att tåla saker. Ovanstående exempel kommer från observationer av etnologer i förskolan under 2000-talet, så det är fortfarande vanligt att barn fostras till att det är positivt att bli stor och att stora barn och vuxna inte gnäller.

En annan sak som framkommer av tilltalet till flickor är att de förväntas att ta ansvar. Killar ska bli stora och starka, men har inte samma förväntningar på sig att ta ansvar. Fostran in i könsstereotyperna sker i det lilla och komplexa i vardagen och vet hen inte vad hen ska observera så märks inte skillnaderna i förväntningarna på pojkar och flickor.

Nu har jag varit och pratat genus och kön vid två tillfällen igår och två tillfällen idag. Det blev för mycket för min kropp. Ska inte planera in så många APT och utbildningsmöten så tätt framöver. Jag är trött så att det värker i muskler och leder. Känner mig gnällig, men är fostrad till att inte visa detta för andra. Jag har inga problem att prata om hur jag mår om andra frågar. Men om ingen frågar kan jag istället tiga och lida och det är jag knappast ensam om. Är hen stor så tiger hen med sina skavanker. Hen ska inte gnälla.

Har nyss kommit hem från födelsedagsfirande hos min dotter som fyller 31 år idag. Mina barnbarn var på slutet trötta och gnälliga och det är tillåtet. Njuter av att de tillåts släppa ut sitt gnäll och att de inte behöver kämpa för att bli stora. Stora blir alla ändå. Och troligen mognare som människor om hen lär sig se och respektera alla känslor hen har.

måndag 11 april 2011

Dagens läkarbesök

Cancerfaktorn har fortsatt stiga från 129 till 152 på 14 dagar. Kommer ändå att fortsätta med Navelbine under 6 veckor (två behandlingsomgångar). Ska göra ytterligare en MRT och en datortomografi (skiktröntgen). Sedan blir det en ny utvärdering. Skälet till att samma behandling fortsätter är:
• Cancerfaktorn är inte hundra procent pålitlig. Finns många sjukhus som därför inte mäter Ca-15..
• Andra viktiga värden har förbättrats, vilket kan innebära att behandlingen ändå hjälper. Alkaliskt fosfatas har gått åt rätt håll (från 2,3 till 2.0) P-LD har också förbättrats
• Mina smärtor har inte försämrats.
• Inget tyder på någon akut försämring vilket gör att det inte är bråttom att göra förändringar.
• Jag har nu prövat de flesta behandlingarna mot bröstcancer. Mina läkare vill därför inte överge en behandling som kanske hjälper. Enda ”säkra” behandlingen efter Navelbine är Taxotere. Det finns ytterligare några cellgifter, men det är väldigt osäkra att behandla bröstcancermetastaser med.

Mina två ansvariga läkare pratade om detta i morse och var överens om att fortsätta med samma behandling. Fortsatt ovisshet gäller alltså…. Känner mig ledsen men ganska härdad av att leva i ovisshet.

söndag 10 april 2011

Födelsedag

Idag har jag firat min 57 födelsedag och min 17:e födelsedag efter bröstcancerbeskedet. Känns verkligen värt att fira att jag fått leva ett bra liv så länge med cancereländet .

Tror att Sverige fortfarande har en av världens bästa offentligt finansierade cancerbehandlingar som gäller alla. Vet att vården även hos oss är ojämlik och att det kan bi både värre och bättre.

Vill tacka alla som sedan arbetarpartierna grundades tagit kampen för en jämlik vård. Fler behöver agera för att förbättra vården, istället för att rasera det som byggts upp under 1900-talet. Ser hur personalen får slita mer och mer för att räcka till.

Möjligheterna är stora. Hade läkemedelsindustrin ägts offentligt tror jag forskningen om nya läkemedel kommit ännu längre och kostat mindre. Jag är ändå privilegierad som har en sjukdom som det är lönsamt att forska fram nya behandlingsmetoder för. Det finns många andra sjukdomar där den privata läkemedelsindustrin inte är intresserad av att ta fram nya läkemedel eftersom vinsterna inte blir tillräckliga.

Detta bara rann ur mig . Mina känslor innehåller både ilska och tacksamhet över dagens sjukvårdssystem. Nu åter till dagens firande, som började med att en tvååring och en fyraåring sjöng för mig, hurrade och trumpetade i telefonen. Efter en skön morgon har jag tillsammans med min dotter och barnbarnen tagit bussen till Fyrishov. Efter en god lunchbuffé, var det dags för fyraåringen att byta om. Han var en av mer än tusen barn som uppträdde för Uppsalaflickorna i Fyrishovs A-hall. Tvååringen följde intresserat allt som hände på hallgolvet i över två timmar.

När jag var kommunalråd blev jag varje år inbjuden till Uppsalaflickornas vårföreställning. Prioriterade varje gång andra saker. Nu har jag för första gången fått njuta av denna imponerande föreställning. Härligt att se alla modiga barn och ungdomar som med full fart kastar sig upp över plintar, gör volter och hjular, kastar bollar och ringar, går ner i spagat och mer därtill.

Min mamma kom med tåget från Nyköping, hoppade in i en taxi och hann precis slå sig ner på läktaren innan barnbarnsbarnet uppträdde. Efter föreställningen lyxade vi med taxi hem, åt tårta och firade mig, min dotter som fyller 31 år på tisdag och fyraåringen som med stor lust underhållit oss på Fyrishov. Till kvällsmat blev det god cateringmat och då anslöt också barnbarnens pappa.


Nu har jag gått igenom alla gratulationer på facebook och lyssnat av telefonuppvaktningar. Mamma har precis gått och lagt sig. Har lite dåligt samvete för att jag är så dålig på att komma ihåg andras födelsedagar, samtidigt som jag själv njuter av att bli uppvaktad. Ursäktar mig med att det är tur att inte alla gör allt som hen borde, för då skulle livet bara bli fullt av en massa krav och förväntningar.

Tack för en härlig dag. I morgon har jag nytt läkarbesök och ny utvärdering av cancerbehandlingen.

Rosen på bilden växte vid trappan till mitt gamla hus som jag flyttade ifrån januari 2007.

lördag 9 april 2011

Posttraumatisk stress

Såren efter Estoniakatastrofen 1994 har inte läkt. Av de svenskar som överlevde olyckan då färjan sjönk hade drygt en fjärdedel 15 år senare uttalade symptom av posttraumatisk stress, enligt en studie. Detta läste jag i lokaltidningen igår. Det var många Uppsalabor som avled och en del tänker jag fortfarande på och saknar. Starka och modiga personer. Tycker att det är bra att det av och till skrivs om detta trauma och att konsekvenserna för många inblandade individerna kommer fram.

Om jag har förstått det hela rätt berodde Estoniaolyckan på slarv och snålhet, men också på av människan opåverkbara faktorer. Tänker samtidigt på andra trauman som människor utsätts för, som helt är förorsakade av andra människor och samhällets maktstrukturer. Trauman som människor helt kan förhindra.

Ett exempel är när polisen stormade in hos en palestinsk familj med dragna vapen mitt i natten. Familjen låg och sov, det var mörkt i lägenheten och polisens tillslag byggde på spekulationer. Familjefadern tvingades naken ner på golvet i barnens åsyn. Det fanns alla möjligheter att agera på annat sätt, men poliserna friades. Svensk polis har förorsakad trauman och stress genom att storma in hos många oskyldiga människor mitt i natten. Tycker att detta är helt oacceptabelt.

Regeringspolitiken med nuvarande sjukförsäkringsregler förorsakar trauman och stress hos människor. Försäkringskassans hot om och ibland också genomförd indragen försörjningsmöjlighet för människor som inte kan arbeta p.g.a. sjukdom är också helt oacceptabel. Några kan med professionell hjälp och stöd börja arbeta, men blir p.g.a. stressen istället sjukare.

Många flyktingar i Sverige har bevittnat barbariskt våld och själva också varit utsatta för tortyr. Några lider svårt av posttraumatiskt stress, men är du flykting skruvas nu tumskruvarna åt. Du ska delta i all SFI-undervisning och fort ska det gå oavsett dina förutsättningar. Annars vill du inte integreras och ska straffas. Sverige av idag är ett land som utsätter fler och fler för trauman och stress som bryter ner människor. Byt regering och byt politik så att kunskap och resurser används till att stärka människor istället för att bryta ner dem.

Kultur är bra till mycket. Kulturens kan hjälpa traumatiserade människor att må bättre. En artikel i dagens Fria tidningen hette ”Hoppet får inte dö med Juliano” Regissören och skådespelaren Juliano Mer Khamis – som drev Frihetsteatern på Västbanken – blev avrättad på öppen gata av en eller flera okända personer. Palestina är i dag ett fragmenterat samhälle med en hög arbetslöshet där hoppet om en bättre framtid har slagits i spillror alltför många gånger, skriver Maria Johansson i sin krönika.

Hon skriver också efter att ha sett Julianos sista pjäs tillsammans med palestinska barn:

”I arbetet som följeslagare på Västbanken ser vi att behovet för barn att få möjlighet att uttrycka sina känslor är mycket stort. Många barn och ungdomar lever under hotet att bli häktade av israelisk militär, att deras hem ska blir rivna av israeliska myndigheter eller att bli nekade att röra sig fritt. Hot och händelser som skapar många trauman. Utöver det lever många barn i fattigdom där hoppet om en framtid med arbete och framgång upplevs som minimal.

Det var med hopp i våra hjärtan som vi vällde ut från Frihetsteatern. Barnen och ungdomarna hade frihetsspring i benen."


Jag är övertygad om att det behövs fler oaser som Frihetsteatern i Palestina där barn och ungdomar genom kultur kan skapa en längtan och hopp om att det finns en möjlighet till förändring, trots att vi i dag känner en oerhörd sorg.”

Den oas i form av Frihetsteatern som Maria skriver om behövs världen över. Också i Sverige behöver många fler nås av ”Frihetsteater”och möta människor som ger hopp istället för att förorsaka trauman.

fredag 8 april 2011

Modiga kvinnor och fega gubbar


Lyssnade på Maud Olofsson när hon förnekade att hon blivit informerad innan Vattenfalls VD:ar fick sina fantasifallskärmar. Jag tror henne. Tror att gubbarna gått bakom ryggen på ansvarig minister i klassisk homosocial anda. Se tidigare blogg. Tycker inte att det finns något skäl att kräva Mauds avgång för detta, men önskar förstås en annan regering. Typiskt också att det är kvinnorna som kritiseras mest högljutt fast det ofta är nätverkande gubbarna som kliver över alla etiska gränser.

Minns de 101 ”dalmatiner-direktörererna”. Ofta syns inte mäns nätverkande offentligt men 1997 skrev 101 direktörernas en arg artikel på Dagens Nyheters debattsida. Direktörsupproret fick ett enormt genomslag. De argas antal jämfördes med de 101 dalmatinerna i den publikdragande filmen. Direktörerna tog som vanligt inget ansvar för ekonomiska kriser men krävde att staten skulle gynna deras företag. Gillade folkhumorn att jämföra dem med skällande hundar. Skönt att gubbarna gjorde bort sig offentligt.

Har tidigare också skrivit om manligt nätverkande, när jag skrev om manliga ordensällskap.

I Uppsala finns många modiga politiskt aktiva kvinnor, som står upp för det de tror på. Lena Sommerstad har jag redan skrivit om. Folkpartiet har en modig fullmäktigeledamot. Partiet har tagit ställning för att idrottsarenor ska uppföras, vilket i sig är bra. Problemet är att arenorna ska byggas och ägas av näringsliv och föreningsliv, men kommunen ska ta riskerna och betala en stor del av kostnaden. En avvikande röst inom Folkpartiet har varit Eva Edwardsson. Hon är docent i juridik och specialist på EU-rätt. Hon har öppet sagt att kommunens planer strider mot bland annat EU-rätten och kommunallagen. Kommunens beslut har överklagats och nu har Eva fått rätt. Istället för att tacka Eva för att hon stod upp för demokratin, så anklagas hon för falskspel, eftersom hon inte berättade att hon skrivit underlagen till överklagandet. Jag tycker det var modigt nog att i debattartiklar och artiklar gång på gång uttala varför hon inte kunde stödja förslaget till ekonomisk konstruktion och ägande av arenorna. Läs mer i lokaltidningen.

I november 1995 började Motala Tidning rulla upp den så kallade Motalaskandalen. Tidningen avslöjade en rutten representationskultur som till sist ledde till att finanskommunalrådet dömdes till två års fängelse av Göta Hovrätt. Också flera av de andra huvudpersonerna dömdes i domstol. Kommunpampar gjorde bland annat flera nöjesresor. Finanskommunalrådet och kommundirektören åt dagliga skattefinansierade luncher. Denna gång var det också en modig kvinna som stod upp för demokratin och avslöjade gubbnätverkens skandalösa agerande i artikel efter artikel. I början blev hon förlöjligad för gubbarna tyckte de hade rätt att göra hur som helst eftersom de hade makt i samhället och sina manliga nätverk. Denna gång blev det i varje fall de skyldiga som dömdes. När jag nu letar på nätet efter vad den kvinnliga journalisten hette, så hittar jag inte hennes namn någonstans.

Tur att Lex Sarah lagens upphov, ett ungt kvinnligt vårdbiträde som larmade om vanvård av äldre inte är osynliggjort. Sarah kanske är undantaget som bekräftar regeln att kvinnor som gör bra saker ska osynliggöras medan kvinnor som kanske gör ett litet felsteg ska schavottera. Läs mer om Lex Sarah på socialstyrelsens webbsidor.

PS. Jag menar förstås inte att alla gubbar är fega och alla kvinnor modiga, men maktstrukturerna gör att det finns könsskilander i hur män och kvinnor agerar. Med ett medvetet demokratiskt och öppet arbete kan negativa maktstukturer inom och mellan könen brytas.

För övrigt har jag nog min tröttaste dag under denna behandlingsomgång. Däremot inte lika ont. Nu ska jag gå och ta min kvällsIpren som jag hittills har glömt. Brukar ta tabletten strax efter fem.

torsdag 7 april 2011

Planering och prioriteringar

Jag har oftast tankar om vad jag ska göra under en dag. Idag hade jag tänkt att först jobba några timmar hemifrån. Så blev det. Jag tog det lugnt på morgonen och jobbade sedan mellan halv tio och halv tolv. Sedan besökte jag Mötesplats Gottsunda tillsammans med en annan tjänsteman vilket länge varit planerat. En tanke var att ta bilen för att sedan åka och titta på fåglar, men det blåste för mycket så jag tog bussen till Gottsunda.

Väl hemkommen behövde jag vila. Sedan var min avsikt att baka Toscakaka och städa, eftersom jag lät bli fågelskådningen. Hoppas hinna se storspov en annan dag. Under min YogaNidravila ringde telefonen och när jag vilat klart ringde jag upp. Mitt fyraåriga barnbarn svarade. Han frågade om jag kunde komma över med ett miniväxthus som jag har i källaren.


Alla andra planer skrinlades och jag tågade glatt iväg till min dotters familj. Deltog i sådden. Njöt av barnens nyfikenhet och längtan efter att små plantor ska komma upp. Väl hemma igen skippade jag både städning och Toscabak. Däremot har jag deklarerat och anmält mitt lägenhetsnummer till skatteverket.

Är trött och nöjd . Njuter av att inte ha planeringar som jag slaviskt måste följa. Skäms inte ett dugg över min dammiga lägenhet, varje fall inte just nu. Inte heller över att anmälan till lägenhetsregistret lämnades alldeles för sent. Känns skönt att tänka att det jag inte hinner idag eller prioriterar bort får jag göra en annan dag. Livet fortsätter i en ganska behaglig lunk. Lever ett mormorsliv.
Mina barnbarn sådde bland annat solrosor.

onsdag 6 april 2011

Om meditation och förändringar i livet

I morse hörde jag detta på nyheterna: I en amerikansk studie visar forskare att genom att lära sig att meditera kan patienter effektivt minska sin egen upplevelse av smärta. Effekterna av meditation på smärta är starkare än vad forskare tidigare trott. Tror att yoganidraövningar skulle ge samma resultat. Känns skönt att jag både lärt mig Yoga och meditation.

Jag har 10 minuters promenad till bussen. Sedan åker jag ofta två hållplatser. Därefter blir det ytterligare en 5-minuters promenad. Ibland har jag promenerat hela vägen. Då tar det en halvtimme. Efter gårdagens behandling med cellgifter hade det blivit för långt att promenera hela vägen. Tidigare har jag haft svårt att förstå att människor åker så korta sträckor. Nu vet jag hur det är att inte orka.
Under promenaden funderade jag över om något blivit bättre. Jämfört med i somras är allt sämre. Då kunde jag gå på jympa. Jämfört med senhösten orkar jag nog stå stilla längre stunder. Då hade jag mer ont i bäckenet. För sex veckor sedan blev jag helt utslagen efter andra omgången med Navelbine. Så svag har jag inte varit sedan dess. För det mesta är jag hes, men ibland kan jag nästan prata normalt. Allt går alltså inte alltid åt fel håll, även om det ofta känns så.

En arbetskamrat till mig har precis drabbats av cancer. Tror att det finns väldigt många olika sätt att reagera på cancer och cancerbesked. Försöker komma ihåg hur det var för mig när jag fick mitt första cancerbesked. Minns att jag blev chockad. Tänkte att jag kanske inte överlever till nästa sommar. När jag opererats och påbörjat behandlingarna blev det mycket lättare. Då hade kampen mot cancern startat.

Jag fick mer och mer hopp och efter något år så hade det mesta av min oro försvunnit. När metastaserna upptäcktes julen 98 så var jag nog mer förberedd, men blev ganska förtvivlad. Sedan har jag fått lära mig att leva med cancer. Några år efter metastasbeskedet hade jag hopp om att bli frisk. Nu har jag bara en liten gnutta hopp kvar. Ju mer cancern inkräktar på min hälsa och vardag desto tyngre blir det. Oftast är det tyngst när jag har svårigheter att röra mig. Ibland när jag promenerar gråter jag för att jag känner mig så eländig.

Samtidigt har jag ett annat lugn idag. Har en större trygghet i mig själv. Kan hitta en lunk som fungerar för mig och har större beredskap för negativa besked. Mitt liv och min oro idag är inte på något sätt jämförbar med hur det var när jag fick beskedet om bröstcancer för 16 ½ år sedan. Känslorna växlar fortfarande men dalgångarna är inte lika djupa och bergkammarna mycket mer avslipade.

tisdag 5 april 2011

Vårkänslor och sorg

Har jobbat hemifrån idag. Gjorde mitt yogaprogram före lunch. Det ganska bra. Är stel i rygg och axlar, men klarar att genomföra alla övningar. Min ambition är att göra detta yogaprogram minst två gånger i veckan, för att hålla i gång alla leder och stärka kroppen. Eftersom jag gör samma övningar varje gång så kan jag också jämföra mellan gångerna och se om jag blir bättre eller sämre.

Strax efter halv tre promenerade jag till Ackis för att få cellgiftbehandlingen. Fyrisåns vatten tryckte sig genom Islandsbron med full fart. Vattennivån nedanför fallet var nästan i höjd med bryggorna på stadsparkssidan och hade nog ökat med en decimeter, jämfört med igår. I stadsparken tutade grönfinkarna och bofinken sjöng sin ramsa. På promenaden tillbaka hörde jag också koltrastens flöjtande toner. En ringduva ropade ho, hoo :-, hoo:-, ho, ho. Det var också full fart på en nötväcka och björktrastarna tjattrade. I en rabatt såg jag både krokus och snödroppar. Våren märks och jag njuter av allt spirande liv.


Snödropparna har jag fotograferat när jag hade trädgård.

Har fått lite mer ont igen i högerarmen. Känns som om både armled och handled är uppumpad med saltlösning. Revbenen gör sig påminda ibland, bröstkotorna känner jag av lite då och då liksom bäckenet. Gången känns ofta osäker och lite vinglig och jag är ofta hes. Ganska eländig alltså. Har av och till tänkt att Navelbine inte hjälper tillräckligt och att jag snabbt bör byta till Taxotere.

Idag ökade mina förhoppningar att behandlingen ändå fungerar. Röda blodvärdet var nästan bra. Jag låg på 119 och hen bör ha 120. Värdet har som lägst i vår legat på 113. Vita blodkropparna, lymfocyterna var bra. Min benmärg fungerar alltså fortfarande, trots 5 år av kontinuerlig cellgiftbehandling. Detta indikerar också att jag inte har särskilt mycket metastaser i min benmärg. Kanske är jag något lite bättre och åtminstone lite mindre trött. Få se vad min läkare säger nästa måndag.

De sörjande berättar
I min lokaltidning finns utdrag ur en ny bok, Dagen då döden kom – och livet som följde därefter.Så här har KG Hammar beskrivit sorgen efter sin fru som dog i bröstcancer

”Jag var förberedd på döden. Men inte sorgen. Nu efteråt kan jag säga att det inte kunde ha varit värre om det kommit hastigt. Jag var mycket förundrad själv … att det var så himla svårt, med tanke på hur länge vi hade vetat. Att man är präst, det hjälper ju inte ett dugg när man drabbas själv. Jag kastades handlöst in i sorgen. Det var hemskt att höra folk som försökte trösta. Jag blev smått aggressiv när jag hörde andra säga vad jag själv skulle sagt. Som präst har jag ett slags insikt i tröstandets geografi, men jag ville inte höra den själv. Det bästa var om folk sa: ’Jag har inget att säga’.
Jag ville inte höra om alla de fina år vi fick, eller vilken tur jag hade som har barnen. Den känsla jag hade haft av lättnad var bortblåst.” Vi hade alltid gått mycket i naturen. Nu gick jag. Och gick. Jag vandrade de sträckor som Inger och jag hade gått tillsammans gång på gång. Jag gick längs havet och det kändes som om jag kunde uppleva att hon fanns kvar där på sträckorna. Det var ett sätt att hålla henne kvar. Så länge jag tittade rakt fram kunde jag inbilla mig att hon gick där bredvid mig.”

måndag 4 april 2011

En vanlig dag

På vardagar startar min klockradio halv sju. Eftersom jag är sjukskriven på halvtid och inte hade någon morgontid att passa idag låg jag kvar i sängen till kvart över sju. Tänkte på min nuvarande situation.

Jag har i mitt liv nästan alltid haft fullt upp, vilket tidigare inneburit att jag gjort många olika saker under en dag. Nu innebär fullt upp att jag gör väldigt lite, eftersom allt görande tar längre tid och jag ofta behöver vila även dagtid. När klockan är åtta på kvällen längtar jag efter att gå och lägga mig. Ofta när jag kliver upp så kan jag längta efter att åter få gå och lägga mig. Tur att jag har vissa måsten och kraft nog att inte stanna kvar i sängen. Annars skulle mitt liv vara mer eländigt.

Grät en skvätt innan jag klev upp och gjorde frukost. Strax efter halv nio gick jag hemifrån. Valde att promenera eftersom jag tänkte att det blivit för långt att först cykla till Ackis och sedan till jobbet. Väntrummet för att ta labbprover var fullt med folk. Jag fick vänta en timme och ändå hade jag turen att få en tidigare kölapp, bytte från nummer 117 till 107. Under väntetiden hämtade jag ut några recept på sjukhusapoteket. Det blev en stor kasse med tre stora Fragminsprutorpaket.

Från Ackis åkte jag buss till jobbet, vilket krävde ett bussbyte. Först kvart i elva satte jag på min dator. Småpratade med en arbetskamrat som sitter snett emot mig i vårt öppna landskap. Jag sitter med tre andra i ett delvis avgränsat utrymme, vilket passar mig bra. Har ingen längtan efter eget rum. Går in i särskilda dator- och samtalsrum när jag har möte med någon eller behöver vara i fred.
Kvart över tre klev jag på bussen och kvart i fyra klev jag in genom min ytterdörr. Nu har jag gjort YogaNidra, läst tidningen och gjort dagens SUDOKO.


Allt är inte elände. Precis som alla andra dagar växlar känslorna mellan glädje, längtan, sorg, allvar, ilska m.m. När jag väntade på bussen njöt jag av att för första gången i vår höra en koltrast sjunga. Längtar efter att ta mig till Årike Fyris för att lyssna på storspoven.
Foto: Staffan Waerndt

söndag 3 april 2011

Blotta din okunskap!!!

På ett möte jag deltog i under dagen uttryckte en deltagare att det kan vara rädslor som gör att människor är tysta istället för att fråga vad saker betyder när hen inte förstår. Denna diskussion uppstod för att jag inte fått svar på mejl jag skickat och förslag jag framfört i olika sammanhang. Rädslor är därför grundtemat i denna blogg.
Jag har själv alltid frågat när jag inte förstått och länge trodde jag att alla andra också frågade. Sedan har jag lärt mig att ganska många är rädda för att ”blotta sig”, alltså rädda för att visa sin okunskap. Uttrycket ”blotta sin okunskap” synliggör att dessa rädslor finns.

Världens samlade kunskaper är enorma . Det är därför en omöjlighet för en enskild individ att omfatta ens en bråkdel av all kunskap som finns. Ändå lever och frodas denna utvecklingshämmande kultur. Jag ser den överallt och i alla sammanhang, i mitt parti, i min tidigare roll som kommunalråd och i min nuvarande roll som tjänsteman i kommunen.

Dessutom är min erfarenhet att ju högre position du har, desto viktigare blir det för dig att dölja din okunskap. En ledare ska inte blotta sig och visa sina mänskliga egenskaper. Så lyder den manliga normen. Denna ”visa inte att du inte förstår kultur” får allvarliga konsekvenser. Förslag från personer med särskild kompetens inom ett område blir inte bemötta. Hen som har makten vågar inte visa att hen inte kan frågan och då är hen tyst. Rädslan för att visa att hen inte har kunskap leder därför också till en tystnadens kultur. Tystnadens kultur leder i sin tur till att utvecklingen hämmas. Rädslan, tystnaden och ”blotta dig inte”-kulturen medför stopp för utvecklingen och därmed konservatism.

Inga kulturer genomsyrar all verksamhet i alla sammanhang. De läkare jag möter är inte rädda för att lyssna och ändra sig om jag kan argumentera för det jag tror på. Dagens patienter är pålästa och yngre läkare har ofta inga problem att bemöta patientens kunskap på ett bra sätt. Samma sak tror jag gäller bland yngre lärare. De vet att det är en omöjlighet att kunna och behärska allt som lärare, så många lär sig saker av sina elever. Förhoppningsvis gäller denna ”lyssna, fråga och lär” kultur också på högskolor och universitet.

Jag tror att en förändring är på gång och hoppas att fler makthavare inom offentlig förvaltning och på olika positioner i partiväsendet också vågar fråga. Som i alla sammanhang finns det undantag till denna ”rädsla för att blotta sig kultur”. Socialdemokraternas finanskommunalråd i Uppsala kommun under 2002- 2006 vågade i många olika sammanhang fråga när hon inte förstod. Hon var på så sätt en föregångare. Alla har ett ansvar för att åstadkomma förändringar genom att våga fråga när hen inte förstår. ´Ju högre position desto större ansvar. Våga blotta din okunskap!!!

lördag 2 april 2011

Livets begränsningar

När jag cyklade till stan tänkte jag på livets begränsningar. Människor kan begränsas av
• Tid
• Pengar
• Sociala förhållanden
• Demokratiska förhållanden
• Fysiska förutsättningar
• Hälsa
• Orättvisor, trakasserier och diskriminering
Allting är förstås relativt och begränsningarna innebär större eller mindre inskränkningar i vardagen. En del begränsningar går att förbättra genom en mer jämlik och omfördelande politik. De flesta begränsningar handlar om strukturer, men några är mer individuella.

Min största begränsning i min vardag är mina fysiska förutsättningar och min hälsa. Övriga begränsningar har jag inte drabbats särskilt hårt av, så jag tillhör jordens mest privilegierade. Även mina fysiska förutsättningar är relativt OK. Har idag klarat att cykla till station för att ladda mitt busskort. Fortsatte sedan till Vaksalatorg för att handla på Kvarnen. Cyklade hem med en fullastad cykel med mat. Var trött och hade ont i ryggen, men det gick. Jag fixade det!!!

När börjar livet och när tar det slut?

Jag har redan berättat att min dotter är gravid. Om allt går bra så föds mitt tredje barnbarn i slutet av juli. Jag längtar efter att få träffa denna ”nya” lilla individ. Eller är det kanske inte en ny individ utan en individ som har levt tidigare i en annan kropp som kommer att födas, väljer att födas, in i min dotters familj.

När börjar livet och när tar det slut? Finns livet i form av energier runt oss på vårt jordklot eller i hela universum eller finns liv bara i olika kroppar? Och gäller det i så fall också andra livsformer än människor? Var går gränsen mellan liv och materia? Går gränsen mellan bakterier och virus? Eller mellan blågröna alger och bakterier? Eller mellan livsformer som har någon form av gener och annan materia? Har t ex rosor en själ ?

Det finns så mycket som vi människor inte vet. Och det finns många berättelser om livets mystik. När jag läste biologi hade jag en kurskamrat som var övertygad om att krukväxter också hade någon form av kännande själ. Har för länge sedan läst om en liten flicka som för första gången besökte Berlin. Hon hittade i staden och kunde visa sina förvånade föräldrar var olika saker låg. Jag har tidigare skrivit om ”nära döden upplevelser” och Göran Grips artiklar

Det finns också människor som berättar om hur deras själ/ande valt att födas i en särskild kvinnas kropp. Däremot känner jag inte till några berättelser om ångest och skrämmande upplevelser kopplade till att lämna eller födas i en kropp. Rädslor och ångest är i stället kopplat till hur andra levande människor har agerat, hur andra människor har utövat makt genom att förtrycka, kränka och skända.


Olika makthavare har däremot använt sig av våra rädslor för livet efter detta liv, till att få människor att lyda. Makthavare har skrämts med straffande gudar och helvetet. Jag efterlyser fler positiva berättelser kopplade till liv och död för att få människors rädslor att minska.

Visst signalerar denna bild på mina barnbarn fin närhet och tillit?

På hög höjd

I kväll har jag besökt min syster och hennes familj tillsammans med två vänner från Uppsala. Vi har ätit etiopisk mat och tittat på bilder från Etiopien. De flesta samhällen i Etiopien ligger på hög höjd, 3 000 meter och ännu högre över havet. Min syster och mina vänner från Uppsala var i Etiopien i januari i år. Hade min hälsa varit bättre hade jag följt med.

I onsdags var en annan kompis hemma hos mig. Hon var i Nepal och Katmandu över jul- och nyårshelgerna. Ibland befann hon sig mer är 4000 meter över havet. Hon ägnade mycket av sin resa åt meditation, yoga och vandringar i bergen. Vi pratade om detta.
När jag var 20 år gjorde jag en Indienresa och vandrade på höga berg i Himalaya. Befann mig mer än 4000 meter över havet. Jag besökte också en liten by i Afghanistan som låg på en bergssluttning. Därifrån har jag ett fotografi på mig själv som jag tycker mycket om.

Klockan har slagit midnatt och jag är trött. Kunde ändå inte låta bli att kliva upp för att leta efter kortet på mig i Afghanistan. Tyvärr låg det inte med mina andra kort, så i denna blogg får det istället bli en bild från mitt besök i Åre i höstas.


I påsk ska jag åter igen till min systers stuga i Åre för att fira att hennes man fyller 60 år. Se bilder från mitt förra besök Då kommer jag att bo ganska högt upp på Åreskutan. Pratade med mina vänner på hemresan från min syster om att eventuellt följa med till Etiopien om ett år eller så.

Jag har ingen direkt längtan till att åka utomlands, men vill åka till områden där människor lever högt över havet. Det är något särskilt med att befinna sig på höga höjder. Hen påverkas av att syrehalten är lägre, åtminstone i början innan kroppen vänjer sig. Men det som jag känner och också längtar efter är känslan av att finnas närmare stjärnorna, närmare livets källa eller livets slut eller vad det nu är.

Längtar efter att få sitta och se ut över landskapet, komma en bit närmare himlen. Känna kvällsluftens svalka, mörkrets myllriga dofter och tryggheten i att stjärnorna finns där och några har funnits längre än vår sol och vårt planetsystem. Känna min egen obetydlighet i ett evigt universum, som varken har en tydlig början eller ett tydligt slut. Ett universum som också förändras, men med helt andra tidsaxlar än vårt jordklot och våra människoliv.

Känna att vårt eget jordklot rusar fram med en hastighet av 29,8 km/sekund i en bana runt solen. Samtidigt drar solen med sig vårt planetsystem runt vintergatan. Ett vintergatsvarv tar 220 miljoner år. Avlägsna galaxer flyr från vintergatan med en hastighet av 60 000 km/sekund. Drömma att jag kan flyga, att jag vågar släppa taget om alla livets småttigheter och rädslor. Alla rädslor blir så futtiga i ett universumperspektiv.

Kanske är det därför jag ofta trivs tillsammans med människor som bor på höga höjder. Om jag inte lever i denna kropp om ett år så kanske jag kan förnimma bergen och livet i bergen i Etiopien eller i Himalaya eller någon annanstans på vårt jordklot på något annat sätt.