tisdag 31 augusti 2010

Fullt upp hela dagen


Idag har jag jobbat till 15.30, därefter hjälpt till på torgmöte i Stenhagen och sedan varit på körövningar. Trallade glatt på en av dagens låtar,” You got a friend” när jag cyklade hem. Det känns i kroppen när aktiviteterna blir många, men samtidigt är det så ”himla” roligt. Få se om det blir ett antirasistiskt möte i morgon eller om jag tar det mer lugnt. ”Val”friheten att ha möjlighet, men inte ha några måsten gillar jag.

måndag 30 augusti 2010

Hur mycket kan jag påverka min kropp

Jag har tidigare reflekterat runt möjligheterna att påverka det som sker i min kropp Mer om ryggen och cancerns påverkan på kroppen

Dessa frågeställningar fortsätter jag att fundera kring. Hade ett samtal med en vän om hur mycket vi påverkar våra kroppar genom att bestämma hur vi mår, var vi har ont, om vi kommer att fortsätta ha ont på samma ställe osv. Vi var nog överens om att det går att påverka, men att en viktig förutsättning är att inte ställa krav på sig själv eller skuldbelägga sig. Tankens kraft har betydelse, men det kan ibland vara omöjligt att styra över sina tankar.

Jag har fortfarande ont i min rygg och känner ibland en uppgivenhet över att mitt ryggonda ska fortsätta på ett sådant sätt att jag inte kan gå på jympa och att kroppen sakta ska brytas ned tills jag är ett kolli, som är helt beroende av andra.
Bestämde mig för att inte jympa idag, utan lyssna in min rygg, på ett accepterande sätt. Som jag tidigare skrivit så sker det förändringar i var jag har ont och hur ont jag har. Tänker att jag ska försöka fortsätta att känna in dessa förändringar istället för att i tanken låsa fast en plats där det gör ont. Tror att om jag bestämmer exakt var jag har ont, så har jag fortsatt ont på den platsen. Tänker att mina tankar påverkar musklerna och därmed cirkulationen i kroppen. Spända muskler låser in smärtan och försvårar kroppens tillfrisknande oavsett orsaken till smärtan är diskbråck, metastaser eller smärta pga stress.

Tycker att jag är lite bättre nu och tror nog på fortsatt jympa. Ser också fram emot att träffa en sjukgymnast nästa vecka och få vägledning i hur jag ska träna. Tror inte att det är bra för mig och låter nu bli att göra yogarörelsen Uttanasana , men få se vad sjukgymnasten säger.

söndag 29 augusti 2010

Vård när du behöver det eller valfrihet

Jag är ganska trött på valfrihetspolitiken, den har framförallt gjort allt dyrare och ibland med sänkt kvalitet. Apoteket på Akademiska sjukhuset drivs nu i privat regi. Det innebär att apoteket blivit ännu sämre på att ha mediciner som jag behöver hemma i lager. T ex vill de inte ha tre paket med Fragminsprutor på lager, vilket jag ska ha. Ytterligare en försämring är att de inte kan kolla om andra apotek har den medicin de saknar längre, eftersom apoteken har olika ägare. Det har alltså redan nu blivit försämringar och risken är att Apoteket på ett stort sjukhus utnyttjar sin ”monopolplacering” till högre vinster istället för till bättre utbud för kunderna. Tyvärr går det inte att återförstatliga de apotek som Alliansen privatiserat, så denna försämring får vi leva med.

Jag har varit patient på onkologen på Akademiska sjukhuset sedan 1994. En hel del har blivit bättre under dessa år, men nu märker jag hur läkarnas stress ökar. Ekonomismen gör att det är risk att det inte längre är patientens behov som styr, utan budget i balans. Jag märker hur läkare jag känt länge och som jag vet alltid har sett till sina patienters bästa, inte riktigt klarar att göra det längre, för det blir för dyrt.

Jag är ”livrädd” för att ett fortsatt Alliansstyre ska leda till ökad ojämlikhet och en nedmontering av vår gemensamma sjukvård. Urholkningen av en solidariskt uppbyggt sjukhusinfrastruktur för alla kan gå fort och har pågått kortare eller längre tid, beroende på vilka som haft makten i landstingen.

Visst kan det ibland kännas bra att byta utförare om man är missnöjd, men är detta värt valfrihetens negativa konsekvenser. Jag är rädd för att valfrihetsinriktningen mer och mer blir till valfrihet för den med tjock plånbok. Jag är övertygad om att patienter kan få makt på andra sätt, för ingen ska behöva bli behandlad som ett kolli. Bra alternativ är är att patienterna kan synliggöra sitt missnöje utan att riskera att bli ännu sämre bemött, anmäla verksamheter som inte är professionella och få ersättning genom rättsliga förfarande om du blir felbehandlad. Valfrihet tycker jag framförallt har lett till likriktning och ökade kostnader. Titta t ex på elhandeln och telefonoperatörerna.

Tycker att Vård när du behöver det de Rödgrönas gemensamma besked om hur vården ska bedrivas är ett steg åt rätt håll.

lördag 28 augusti 2010

Studier och dagsform

Förra hösten läste jag genusvetenskap en månad på Uppsala universitet (7,5p). Trivdes väldigt bra med studier, lärare och med övriga studenter. I höst har jag planerat att läsa ytterligare 7,5 poäng genusvetenskap under november månad. Ser fram emot detta och tror att det är bra för min hälsa, samtidigt som jag är rädd att det blir för mycket för mig att både jobba och läsa på heltid.

Har därför beställt hem kurslitteratur redan nu. Dessutom finns en del på nätet, så just nu går min skrivare för fullt. Får disciplinera mig och dessutom hoppa över att göra Sudoko varje dag. Tror jag mår bra av att få influenser från universitetsmiljön. Längtar efter stimulerande samtal om genusfrågor. Precis som förra året ska vi examineras via ett kortare PM. Jag tycker om att skriva och detta är en lagom utmaning.

Har fortfarande ont i ryggen och är stel. Har fått tid hos sjukgymnast om knappt två veckor. Vill veta vilka övningar som är bra för mig och vad jag ska undvika. Ryggproblem och svarta regnmoln på väderkartorna gjorde att jag stannade hemma istället för att åka till Husarö i Stockholms skärgård denna helg.

Akvarell målad av min bror. Jag hoppas det blir riktig vinter i år också, men hade gärna haft ytterligare några varma sommardagar.

fredag 27 augusti 2010

Livets ofattbarhet


Idag ringde en vän mig. Hon hade precis fått ett dödsbesked. Hennes läkare meddelade henne idag att det inte finns någon medicin som kan hjälpa hennes kropp bekämpa den cancer hon har. Hon kommer inom några månader att dö av den bröstcancer hon drabbats av. Hon kommer inte så länge till att finnas till för mig. Våra många och långa öppna och givande vardagssamtal kommer inom en snar framtid att upphöra.

I vintras fick jag en krukväxt av henne. Den var full av rosaröda blommor, som ganska snart hade blommat över. Nu har krukväxten sedan flera veckor tillbaka haft en ny stor blomknopp. Idag slog blomman ut och det finns fler väldigt små knoppar. Denna blomma är en hjälp för mig när jag tänker på min vän. Tystnad, stillhet och ordlös skönhet och smärta. Livet är ofattbart.

torsdag 26 augusti 2010

Fortsatt ont i ryggen

Ryggen fortsätter göra ont och jag har svårt att böja mig och sitta i vissa ställningar. Gjorde mer ont i morse när jag gjorde yoga. Tårarna strömmade när jag mediterade. Tänkte på mina barnbarn och att jag vill leva.

Min tandläkare som skulle rotfyllt tanden idag är sjuk. Har arbetsskada ni arm och axel. Eftersom hon är ensam tandläkare blir det väldigt sårbart. Därför har jag valt att byta till folktandvården. Efter att ha fått nej på fem olika folktandvårdmottagningar fick jag en tid idag på den sjätte tillfrågade.

Det var jobbigt att ringa den ena efter den andra, berätta att jag hade särskilda skäl för att få tid direkt, och sedan få nej. Jag berättade om att jag har ont i skelettet p.g.a. metastaser, att det kan vara försämringar för att jag inte bör äta min medicin Bondronat och att jag bara bör göra ingrepp i ett visst skede av min cancerbehandling.

Blev så glad när jag fick en tid redan idag och har nu bytt tandläkare. En ung kvinna har tagit hand om mig idag. Hon var mycket noggrann o9ch jag kände mig trygg och väl bemött. Det gick inte att göra klart idag, trots att jag var där i nästan två timmar, för det var mycket att göra rent. Dessutom är en tandrot nästan omöjlig att komma åt så jag kanske behöver specialisttandläkare. Har ny tid 10 september. Tänker börja med Bondronat nu trots risken för nekros. Min oro för kotkompression är större.

Kände inte av ryggen när jag låg i tandläkarstolen. Ska nu ringa en sjukgymnast och hoppas på att ryggproblemen inte har med försämringar i cancern att göra. Mina värden har ju blivit bättre.

I övrigt läste jag en intressant i lokaltidningen kulturdel, ”Det låter som populism, Pollack”.
”Pollaks teori ser ut ungefär såhär: Varje situation i livet ställer människan inför ett val. Antingen kan hon med hjälp av positivt tänkande ta befälet över sitt liv och välja glädje. Eller blir hon ett offer, faller in i negativt vanetänkande och väljer därigenom olycka. Det är en svartvit antingen-eller-filosofi, helt utan nyanser.”
”En sådan glädjeideologi kan rent av vara skadlig. I en nyutkommen bok, Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande, riktar Barbara Ehrenreich skarp kritik mot den positivitetskult som de senaste åren blivit alltmer utbredd. Det tvångsmässigt positiva tänkandet hindrar individen att ge utlopp för den frustration och ilska som hon har all rätt att visa upp inför ett korrupt och orättvist samhälle. Ehrenreich menar att det outtalade förbudet mot negativa inställningar var en bidragande orsak till lånekraschen i USA.”

Jag blir sugen på att läsa Gilla läget. Med dagens konkurrenstänkande och egetvalfilosofi är risken stor att anställda ständigt tvingas visa upp lyckliga ansikten . Annars blir man kritiserad för att förstöra varumärket. Vi är inte där (ännu) på mitt jobb, men mer högerpolitik ökar omänskligheten och ytligheten. Utöver oro för rygg och cancer är jag orolig för att högerpolitik, ytlig marknadsfilosofi och konsumism bryter ner ännu mer av medmänsklighet och sann livsglädje.

måndag 23 augusti 2010

Oro och jympa

I februari skrev jag om min oro över metastaserna i mina ryggkotor, alla magnetkameraundersökningar jag gått igenom och osäkerheten i att tolka bilderna.

Jag skrev också att jag tror det är bra för mig att jag använder skelettet genom att t ex hoppa och studsa under jympapassen. Inbillar mig att detta stärker skelettet, precis som det gör för alla icke cancersjuka.

Ett skäl till oron är att jag kan drabbas av kotkompression, vilket innebär att en kota i princip krackelerar. Konsekvensen blir att nerverna trycks ihop och detta kan medföra förlamningar i delar av kroppen, t ex i benen. De bilder som hittills tagits har inte antytt sådana skador – ännu. Dessa risker gör att jag har bestämt för att inte rida på hästar och inte åka slalom.

Inför dagens besök på Friskis o Svettis var denna oro stark. Jag föreställde mig att jag kanske bara skulle ramla ihop för att kotorna inte klarade påfrestningarna. Nu har jag genomfört jympapasset, mitt ryggonda har (ännu) inte försämrats, utan känns som vanligt. Det gick bra att hoppa och studsa och jag genomförde hela passet. JAG ÄR GLAD. Jag kan fortsätta jympa, stärka min kropp och bygga muskler runt sårbara kotor.

Tänker på denna eviga oro. Undrar hur ofta och hur långa stunder jag oroar mig. Behövs oron? Hittills har ju det mesta gått bra. Oro är ett sätt att skydda sig och förbereda sig på eventuella framtida olyckor och kroppsliga försämringar. Tror inte att jag kan göra så mycket åt att tankarna ligger och gnager. Däremot kan jag göra saker trots oron och det är härligt.

söndag 22 augusti 2010

Helgens varande och görande

Har haft en lugn helg. Umgåtts mycket med den man jag nyligen träffat. Pratat, läst tidning, samtalat, berättat, lyssnat på P1, cyklat, träffat barnbarn, pratat, ätit, sovit, firat 1-åring, ringt några telefonsamtal, gjort lite Sudoko, lyssnat mer på P1, varit lat, sovit, läst tidning, gjort enkel yoga, skrivit på Facebook, lämnat kritiska kommentarer på en tidnings hemsida, renskrivit tipsfrågor för vänsterpartikvinnornas aktiviteter i valrörelsen, svarat i telefonen, listat mig på vårdcentral (landstingsdriven) närmare där jag bor, lagat mat, gjort mer Sudoko, cyklat längre tur, skickat mejl, bloggat m.m. Detta var görandet.

Angående hälsan mår jag ganska bra. Efter flera långa viktiga samtal känns det mycket bra i min nya relation med en man. Märker hur lång tid det tar att både lära känna mig själv i den nya relationen och lära känna den man jag mött. Måste få ta tid.

Planerar att gå på jympa i morgon. Är lite orolig för om det ska fungera, eftersom jag är stel i ryggen.

På torsdag ska jag rotfylla min tand. Börjar nog med penicillinet inför tandläkarbesöket på måndag kväll. Känns inget bra att ta antibiotika eftersom det förvärrar svampinfektionen (candidasvampen) i munnen. Längtar efter att få börja äta Bondronat (skelettuppbyggande medicin) igen och tar redan nu någon tablett då och då för att stärka ryggen. Är mer orolig för att ryggen ska försämras när jag inte äter Bondronat än jag är för att få nekros (käkbensvävnadsdöd) av att äta Bondronat och rotfylla min tand.

Skälet till att jag bytt vårdcentral idag är att jag vill ha närmare till en sjukgymnast. Frågade när jag fick behandling i måndags om onkologen hade några sjukgymnaster som kunde hjälpa mig med övningar för ryggen, men Akademiskas sjukgymnaster är enbart till för dem som är inlagda. Övriga har fått sluta i brist på pengar. Dumsnålt och tråkigt tycker jag, som tror att en sjukgymnast som har kunskap om metastaser i ryggkotorna kan ge mig bättre hjälp.

Sitter och tittar ut över vita och grå moln, som flyter ihop som ett himmelshav. Min lägenhet ligger på femte våningen. Känns tryggt att ha tillgång till oändligheten alldeles utanför fönstret.

lördag 21 augusti 2010

Sådär

När jag nu är tillbaka på jobbet så kommer alltid den obligatoriska frågan: Hur har semestern/sommaren varit? Och denna fråga ställer jag till andra på samma sätt som jag själv får den, för det ingår liksom i normen.

Mitt svar har för det mesta varit sådär. Alternativt har jag svarat bra om jag inte vill utmärka mig, för det känns som om bra eller mycket bra är det förväntade svaret. Särskilt denna sommar när det varit fint väder, bör man svara positivt. Om regnet öst ner hela sommaren finns det mer utrymme för klagan.

Mitt sådärsvar beror på att jag visserligen gjort en massa trevliga saker, umgåtts med barn och barnbarn, haft trevliga utflykter, varit på yogaläder, men samtidigt känner jag att jag vill så mycket mer med sommaren. Framförallt vill jag gå ner i en nervarvad sommarlunk och samtidigt göra någon lite rejäl sak. Min sommar har varit plottrig och inte tillräckligt ”lev här och nu”. Min idealsommar innebär minst tio dagar i en sommarstuga, någon lite längre semesterresa, umgänge med barn, barnbarn och övrig släkt, läsning av böcker, meditation, hängmatteliv och så en rejäl skopa natur och hav.

Samtidigt som jag har alla dessa förväntningar på vad en sommar bör innehålla, så ser jag bakåt på mina tankar i våras. Då visste jag inte om cellgiftbehandlingen skulle hjälpa, om jag skulle byta cancerbehandling, om jag skulle få ont, om jag skulle kunna ha skor som fungerade att gå i, om jag överhuvudtaget skulle fungera i några somriga sammanhang. Och jag tänker på alla på vårt jordklot som drabbats av översvämningar, eldsvådor, oljeutsläpp och andra katastrofer. Fler tankar är på alla som inte har råd att jag göra något pga fattigdom och jag tänker särskilt på alla barn och unga som aldrig fått ha semester någon annanstans och som kanske aldrig heller kommer att få ha semester. Allt är relativt.


Summasummarum har jag haft det bra i sommar och det ingår i mänskliga normen en att ställa rituella frågor till sina vänner och arbetskamrater om hur sommaren har varit. Klaga lite kan jag göra för mig själv och tillsammans med vänner som jag också skrattar och njuter tillsammans med. Klaga bör man, annars dör man och klagar gör man ändå dör man eller?

Bilden är gjord av Helena Davidsson Neppelberg

fredag 20 augusti 2010

Livets sårbarhet

Lite då och då när jag cyklar tänker jag på hur sårbart livet är. Det kan räcka med att jag vinglar till när jag kör bland bilar eller att jag inte ser en annalkande bil när jag ska över vägen för att mitt liv ska ta slut.

När jag kör bil tänker jag på att lite ouppmärksamhet bakom ratten kan medföra att jag har släckt en annan människas livslåga, om det vill sig illa. Visst kan jag förvånas över hur en del cyklister kör, men jag blir betydligt mer upprörd över hur okoncentrerat och nonchalant en del bilister uppträder.

Det är väldigt vanligt med mobilpratande bilister. Ofta när jag ska korsa vägar vid stoppljus ser jag bilförare komma med en eller ingen hand på ratten och en mobil i ena handen mot örat.

Det är bara någon vecka sedan som en mobilpratande kvinna körde mot rött, samtidigt som jag som cyklist hade grönt ljus och skulle korsa hennes färdriktning. Tur att jag kollade om det kom någon i den fil hon körde och hann stanna. Jag tror att denna bilchaufför inte var medveten om att hennes brist på uppmärksamhet medförde att hon begick ett lagbrott (körde mot rött) och dessutom kunde ha skadat en cyklist.
Döden kan komma snabbt eller långsamt och som individ kan man vara förberedd eller oförberedd. En del snabba dödsfall och allvarliga olyckor går att förhindra genom att förbjuda telefonprat utan handsfree. Mångas liv kan också räddas genom införandet av maxfart 30 km/h. Alla bilister bör vara medvetna om att man kör ett fordon som plötsligt kan bli en dödsmaskin.

torsdag 19 augusti 2010

Livet bakåt och framåt

Jag har många gånger skrivit: Hur länge får jag leva? Fler frågor som är beroende av hur länge jag får leva är hur länge kan jag jobba?

Ett skäl till att mina tankar ibland snurrar och jag har svårt att koncentrera mig beror på dessa fungeringar. Utöver en sorg över den sjukdom jag har bär jag på en sorg över allt jag skulle vilja göra, men troligen aldrig kommer att kunna genomföra.

Jag skulle gärna arbeta som ledare, önskar att jag kunde söka ett chefsjobb, men det går inte att kombinera med min sjukdom. Det är överhuvudtaget svårt att söka nya jobb när jag har cancer. Vem anställer en cancersjuk?
Till dessa tankar hör också funderingar över vad jag hinner göra under den tid jag har kvar att jobba? Och vad jag hinner göra som inte bara handlar om att stå ut med sjukdomen.

Jag är 56 år och borde normalt ha några år kvar som yrkesverksam. Får jag leva så blir jag pensionär, precis som alla andra som får leva. Tänker på att den sorg jag känner nu känner också många som inte hunnit förverkliga sina drömmar under sitt yrkesverksamma liv innan det är dags för pensionering. Skillnaden mellan mig och många friska 56-åringar är framförallt antalet förväntade år kvar i yrkeslivet och möjligheten att orka arbeta heltid.

På mitt jobb är det varje år många som blir ålderspensionärer och jag ser hur olika människor tänker och mår inför pensionen. Tänker att det handlar inte om att vara eller inte vara cancersjuk utan om en mängd olika individuella förutsättningar, arbetsmöjligheter och personligheter. Förr eller senare ska vi alla sluta jobba och förr eller senare börjar nog alla se bakåt och fundera mer över vad man gjort istället för att planera för vad man ska göra. Och alla människor har säkert perioder av sorg över allt det där man vill med sitt liv, men som aldrig blir möjligt att genomföra. Att sörja det som varit och det som inte varit är en del av att vara människa. Och en annan att älta och sedan komma vidare i sin sorg och sin glädje över det liv man ändå har.

onsdag 18 augusti 2010

Fullt upp

Massor med tankar snurrar hur som helst i huvudet , listan på det jag ska göra känns lång och jag har ingen lust att fokusera på bloggen idag. I övrigt mår jag bra. Smyger runt i sockor på jobbet, för att inte glömma bort att jag ska vara rädd om mig och mina fötter.


Foto på Aklejor från min gamla trädgård i Norby. Visst är de lite trolska och uppvaktande? Känns bra att vila blicken på när tankarna snurrar.

tisdag 17 augusti 2010

Tack för att P1 finns

I förrgår skrev jag om åldersnoja. Tankarna väcktes när jag lyssnade på Mark Levengood. Han inledde sitt kåseri i söndags med att prata om att ingen kan leva utan kärlek. Sedan tog han upp olika former av åldersnojor, att medelålders kvinnor och män benämner sig och sina vänner tjejer och killar och att kroppsfixeringen är stor.Han synliggjorde det omöjliga i att alla ska leva som om de är evigt unga. Lyssna här

Under temat ”Det sårbara hoppet” samlades Förbundet för kristen humanism och samhällssyn till sommarmöte på Södra Vätterbygdens folkhögskola. Under den avslutande gudstjänsten predikade ärkebiskop emeritus KG Hammar.

Predikan tog upp att det är handlingarna som räknas oavsett man är kristen, har en annan tro eller är ateist. Det är att göra gott i praktiken utan egen vinning som är det viktiga. KG Hammar pratade också om vikten att göra upptäcktsresor i sitt liv och inte turista på ytan. Lyssna på KG Hammar 15 augusti
Jag lyssnar ofta på P1och det är verkligen en guldgruva, som jag kan njuta av så länge jag har förmågan att höra. Public service som vågar gå på djupet, granska och reflektera är en nödvändig förutsättning för ett kulturellt och demokratiskt samhälle. Tack och lov att P1 finns när så mycket förytligas och marknadsanpassas i vårt samhälle!

måndag 16 augusti 2010

Glädje

Idag känner jag mig glad och nöjd. Cellgiftbehandlingen gick bra. Det var en sjuksköterska som jag inte haft på länge som gav mig dagens dropp. Även om alla sjuksköterskor är säkra i hur de ska göra är säkra och trygga i sin roll, så kände jag mig särskilt trygg blev jag lite extra glad av henne jag hade idag.

Jag brukar säga att jag är född grundlag, vilket jag tror är en fördel för mig i mitt förhållningssätt till cancern. Nu när min rygg är bättre, mina värden går åt rätt håll och det mesta är bra runt mig, så njuter jag av gladkänslan. Vill känna glädje och energi i hela kroppen.

Lyssnade en stund på P1, samtalet. Martin Dyfverman intervjuade Bent Elde. Så här presenteras dagens samtal på SR:s hemsida.
”Det är inte alla som ser de vita hästarna som flyger över Gamla Stan i Stockholm. Men det gör Bengt Elde, 70-årig "tavelmålare", som han kallar sig. De är en del av hans sagor, de som han i sina färgrika, detaljerade målningar glatt många med under åren. Men fått konstkännare att rynka pannorna.”


Den stund jag hörde så lyfte Bengt Elde vilken nytta han haft av sin egen barnslighet. Han pratade om att vi fostras till att inte visa äkta sprudlande glädje, men att barn ännu inte lärt sig dölja denna källa till kraft. Han berättar också att utan målningen hade han aldrig klarat beskedet om prostatacancer som han fick.

Jag tänker att glädje och sorg hör ihop och att när vi förtränger sorgen, så klipper vi också av våra glädjekällflöden. Läs och lyssna genom länken

Dessa bilder gjorda av Bengt Elde har jag hämtat på hemsidan

söndag 15 augusti 2010

Åldersnoja

Igår skrev jag ordet åldersnoja. Har funderat mer på vad jag menar med det. Jag har alltid tyckt att det är vackert med silvergrått hår och rynkor. Ett väderbitet ansikte är tilltalande. När jag ser mina egna dubbelhakor och gäddhänget, tycker jag inte att det är lika snyggt.

För några år sedan visste jag inte ens att gäddhäng handlar om hur överarmarna ser ut på undersidan. Och egentligen är varken dubbelhakor eller gäddhäng något jag tänker på i vardagslag, men jag inser att många gör det och att normen att helst inte ha dubbelhakor och gäddhäng även påverkar mig. Åldersnoja för mitt utseende har jag väldigt lite av och jag hoppas att denna blogg ska vara en liten motkraft mot utseendefixeringen i dagens samhälle.

Min åldersnoja handlar mer om hur kroppen fungerar. Oro över att kroppen ska bli ett hinder som förorsakar smärta istället för en vän som ger frihet att göra vad jag vill är väl en del i åldersnojan. En annan del är oron över att inte klara min egen vardag och en tredje är att bli behandlad som mindre vetande, ett objekt som inte förväntas förstå sitt eget bästa.

Åldersnoja handlar också om rädslor för den egna döden och det har jag skrivit om flera gånger tidigare, bl. a. när jag 6:e juni skrev om Dödsångest.

I ordet åldersnoja inbegriper jag just nu min oro för hur den cancer jag har ska utvecklas. För övrigt är jag bättre i ryggen idag än jag var igår, så det går åt rätt håll. I morgon ska jag få ny behandling med cellgiftet Caelyx. När första veckans risk för fotblåsor är över hoppas jag på att kroppen klarar ett jympapass.

lördag 14 augusti 2010

En dag med tid för eftertanke

Jag brukar ofta ha fullt upp med projekt jag gör och vill göra. Likaså brukar jag ofta ligga efter i min tidsplanering. Idag är det tvärtom. Jag har tid, tid till eftertanke och tid till att välja hur jag vill använda dagens tid.

Jag har i och för sig gjort en del saker. Varit på Fyristorg och köpt ekologiska grönsaker direkt av odlarna, sedan har jag varit och klippt mig. Har också varit iväg en sväng och plockat blåbär med en kompis. Dessutom var dotter med familj förbi och lånade cykelpunkt. Hemma har jag småfixat lite, ringt några samtal och gjort en god middag av mina inköpta rödbetor, gröna brytbönor, rödlök och potatis. Det blev tre olika sallader med tillsatta rostade valnötter, rostade solrosfrön och balkongens kryddor (timjan, salvia, basilika och dragon).

Det känns det som jag kommit in i ett sommarförhållningssätt, som är skönt, en lugn rytm.


Tog fram några bilder att ha till bloggen. Hittade ett gammalt foto och ett tidningsurklipp som lokaltidningen tog när det var ett reportage om mig, cancern och de cellgiftsbehandlingar jag genomgick våren och vintern 1999. Tidningsbilden täckte hela lokaltidningens framsida och jag blev lite omskakad. Hade svårt att acceptera den bild tidningen valt, men många av mina vänner tyckte om den. De ansåg att bilden valts för att jag såg ut att vara fylld av energi och kraft. Jag tyckte bättre om den bild som du ser längre ner.

Jag har tidigare skrivit hur jag känner när jag tappar håret och om att vara tunnhårig. Om hår och avundsjuka . När jag tittar på bilderna av mig för 11 år sedan, så känns det att jag blivit äldre. Trivs inte heller lika bra utan hår. Tror det krävs mer mod att raka sig när man är 56 år jämfört med när man är 45. Åldersnoja. Tittar i varje fall på alla jag möter som inte har något hår och undrar om det är egna val eller om det är pga cancerbehandlingar. Känner en gemenskap när jag tror att avsaknaden av hår beror på cancer.

För övrigt är ryggen ännu lite bättre, men inte bra.

fredag 13 augusti 2010

Om manlighet, våld och fredlighet


Nu har jag jobbat en vecka. Det har varit lugnt och jag har ägnat en del tid med att läsa på. Bland annat har jag läst SOU 2010:53 pojkar och skolan.
Det var mycket intressant och jag har gjort flera PowerPoints som underlag till när jag är ute och pratar på olika arbetsplatser. Njuter av den tydliga uppmaningen att titta på genusmönstren för att förändra.

En mycket tydlig beskrivning av vad manlighet kan innebära skrev sociologen Erving Goffman redan 1963.

”Det finns endast ett enda slags mansperson i USA som inte behöver skämmas för någonting, nämligen en ung, gift, vit, heterosexuell protestantisk barnafader som har fått collegeutbildning, som är bosatt i en tätort i någon av Nordstaterna, och som har full sysselsättning, frisk hy, lagom vikt och längd och som nyligen har slagit något idrottsrekord.
… Varje mansperson som inte riktigt uppfyller någon av dessa kvalifikationer upplever troligen (åtminstone av och till) sig själv som ovärdig, ofullständig och underlägsen.”

Jag har också läst om den negativa manligheten i tidningen Genus. På journalistens fråga ”Varför begår kvinnor så mycket färre våldsbrott än män?
svarar Måns Andersson, fil dr i evolutionsbiologi vid Centrum för genusvetenskap i Uppsala

”Det beror på att män i allmänhet inte investerar en stor del av sig själva i barn. Det ger en maktförskjutning där män i stället tar makten över kvinnors reproduktion och som resulterar i vår uppfattning att män har rätt att utöva våld, och klarar att vinna. Det rör sig om ett patriarkat, en social överhöghet, som antingen föregår människan och som därför inte bara omformar våra kroppar i dag utan även har gjort det evolutionärt. Mäns våld skapas inte bara av samhället, hannars våld har skapat själva samhället. Men evolutionsbiologisk teori pekar på att om män och kvinnor investerade lika mycket i sina barn och fråntogs möjligheten att ta makt över varandra så skulle det förr eller senare, minska manlig konkurrenskultur och våldsamhet. Det är alltså jämställdhetsarbetet som är grunden för att vi ska kunna utnyttja den frihet till fredlighet vår biologi medger, vårt samhälle förnekar oss. ”

Det är alltså möjligt att förändra. Tänk gärna på det när du röstar 19 september.

Tänker också på alla män som ställer upp för kvinnor som drabbats av bröstcancer. De är många, men det finns också ganska många som sviker och överger kvinnor som drabbats av bröstcancer. Tror att de män som stödjer drabbade kvinnor med bröstcancer också ofta har funnits till för sina barn och om de haft möjlighet varit föräldralediga.

För övrigt tror jag att jag är lite bättre i ryggen.

torsdag 12 augusti 2010

Om tro och tvivel

Jag har tidigare skrivit om existentiella frågor, se Existentiella frågor och Dödsångest. Lars Björklunds texter som handlar om existentiella frågor och svåra samtal har jag också nämnt. Läs gärna Lars Björklunds texter. I texten som jag då hänvisade till skrev han

”Människans utsatthet kan beskrivas på så sätt att en del av den existentiella ensamheten aldrig kan fyllas, inte ens av Gud. Berättelsen om Jesus i Getsemane ger oss en beskrivning av detta från ett religiöst perspektiv. Också han var ensam i sin djupaste nöd. Övergiven av alla, också av Gud eller i alla fall upplevde han det så. Det är just den upplevelsen som samtidigt verkar vara allmänmänsklig. Det är den ensamheten som gör att tro aldrig kan existera utan tvivel. En tro utan tvivel är på något sätt en verklighetsflykt. Tvivlet är svaret på människans existentiella ensamhet. Den existentiella ensamheten innebär också att vi aldrig kan hjälpa en medmänniska hela vägen, den sista biten måste varje människa hantera själv. Vi kan ge och vi kan dela men vi kan aldrig lösa den ensamhet som är livets djupaste erfarenhet. Det finns stunder då den täcks av upplevelser och gemenskap men vi återvänder alltid till den.”

Jag tycker att det är svårt att förstå existentiella frågor. Jag behöver läsa gång på gång och tror att det hjälper mig på djupet, men kan inte riktigt förklara och återberätta. När Lars Björklund skriver ”En tro utan tvivel är på något sätt en verklighetsflykt” så känns det så sant. Jag tvivlar på att det finns en Gud och har svårt för fundamentalister. Ett skäl är nog att jag uppfattar deras tro som verklighetsflykt, stereotyp och ointressant.

När det gäller tro och tvivel, så tänker jag också på oss cancerdrabbade. Ibland, ganska ofta fram till år 2006, så trodde jag att jag skulle kunna bli frisk, men jag har alltid också tvivlat. Nu tvivlar jag oftast på att min cancer går att bota, men visst händer det att jag tror att det är möjligt.

onsdag 11 augusti 2010

Ont i ryggen, men bättre värden


Cancerfaktorn har fortsatt att sjunka några steg. PUST!!! Caelyx fortsätter alltså att hjälpa mig, så det blir ny behandling på måndag. Däremot fortsätter ryggen att göra ont. Det kan fortfarande bero på metastasförändringar eftersom jag har canceraktivitet i skelettet. Tänker att ett annat skäl kan vara att jag inte äter det skelettuppbyggande läkemedlet Bondronate. Jag har ju gjort uppehåll i väntan på rotfyllningen i min tand, eftersom Bondronate kan medföra vävnadsdöd (nekros) i käkbenet när tandläkaren är där och rör om, om det vill sig illa. Idag är det alltså lite kvitter och med några hotfulla orosmoln i bakgrunden från mig.

På bilden skådar jag fågel i Hjälstaviken

tisdag 10 augusti 2010

Om normer och representation

Idag har jag pratat normer med fokus på kön och sexuell läggning för all personal från två skolor. Kände mig lite trött och hade ont i ryggen i morse. Tog en värktablett. Mötet med skolpersonalen gjorde att jag fick massor av energi. Jag trivs med att tillsammans med andra reflektera runt hur vi tänker runt kön, sexuell läggning, funktionshinder och andra grupptillhörigheter. Kände mig glad och stärkt av all positiv feedback när jag åkte därifrån, så jag behövde inte ta en ny värktablett på eftermiddagen. Tänker på vad det betyder att bli påfylld i möten med andra.

I bilen på väg tillbaka till Uppsala lyssnade jag på dagens sommarpratare, Lena Olvig vice VD på SAAB. Det var inte lika upplyftande, även om jag tycker att det var bra att Lena Olvig tog plats med jämställdhetsfrågor. Den stund jag lyssnade så pratade Lena Olvig, som om hon representerade alla kvinnor. I programmet återkom hon ständigt till hur kvinnor är och hur män är. Budskapet att kvinnor och män är varandras komplement var väldigt tydligt. Lena Olvig verkade utgå från att vi är födda sådana. Under förmiddagen har jag pratat om att från barn föds så fostrar vi in i olika könsroller, där flickor förväntas vara på ett sätt och pojkar på ett annat sätt.

Visst har kvinnor en del erfarenheter gemensamma och ibland är det viktigt att samarbeta utifrån könstillhörighet. Jag tror på att kvinnor går samman för att åstadkomma förändringar. Hade våra kvinnliga föregångare inte gjort det hade vi inte haft rösträtt, rätt till likvärdig utbildning med män och barn hade inte fått gå i förskolan. Men del blir helt fel om en kvinna försöker representera alla kvinnor, för det är t ex väldigt stor skillnad på att vara kvinna och barnskötare och kvinna och VD.

På samma sätt tänker jag att det är bra att det finns en bröstcancerförening och att föreningen har representanter i olika utredningar och på olika maktpositioner. Föreningen behövs bl a för att vi cancerdrabbade ska få bättre villkor. Däremot är det viktigt att bröstcancerföreningens representanter inte utger sig för att i alla sammanhang prata för alla bröstcancersjuka. Vi som drabbats har vissa gemensamma intressen, men våra behov kan också se väldigt olika ut. Jag vill inte bli inföst och objektifierad i en bröstcancersjukroll där jag förväntas bete mig på ett visst sätt utifrån att jag har drabbats av samma sjukdom som många andra.

En av mina favoritkatter. Kan du gissa kön och behöver du veta det? Hade du behövt det om jag lagt ut en bild av ett av mina barnbarn?

måndag 9 augusti 2010

Om känslor

Cancer väcker många olika känslor. Det har jag skrivit en del om. Kärleksrelationer väcker också känslor såsom glädje och rädsla. I min plånbok har jag en lapp som jag skrev under ett möte vi hade i bröstcancergruppen för ganska länge sedan. På lappen står det:
”Om du känner en känsla – välkomna den”. Detta försöker jag leva efter för mig själv.

Sedan är det en annan sak vilka känslor jag visar för andra. Som idag t ex. Jag har fortfarande ont i ryggen. Vill helst gå lite försiktig framåtböjd, för att det gör ont. Har tagit värktabletter flera gånger. Värme lindrar. Obehaget i min rygg gör mig ledsen och lite uppgiven, men jag har hållit ledsenheten inom mig idag. Vill väl inte ta plats med mina känslor. Så det är också skillnad på att skriva om sina oros- och ynklighetskänslor och visa upp dem för andra.

Jag är rädd för att ryggproblemen beror på försämringar i cancern. Tänker ta blodprovet inför nästa måndags behandling ganska snart, så att jag kan få träffa en läkare om värdena är sämre och jag behöver byta cellgiftbehandling. Tänker samtidigt att symtomen är ganska klassiska för ryggskott. Jag känner inget i skelettet, men i mjukdelar och muskler. Är däremot ganska säker på att det ryggonda delvis beror på att metastaserna gör min kropp mer sårbar.

Har problem med candidasvamp i munnen. Det känns särskilt på tungspetsen, men också i resten av munhålan. Har haft problem i flera dagar. Använder och sköljer munnen med Mucostatin och vichyvatten, men det hjälper inte tillräckligt för att jag ska bli bättre. Undviker sötsaker, men ska också försöka att tänka ännu mer på vad jag äter. Det är däremot inte som när tungan kändes som en klump i munnen. (Tungan känns som en eländig klump).

Jag är alltså en liten skrutt idag och tillåter mig att vara det. Känner fast mark under fötterna i min skruttighet.

Tofsmes som jag hämtat på Upplands ornitologiska förenings hemsida

söndag 8 augusti 2010

Motsatsen till Jante

Apropå duktighet och Jante

Jäntelagen
1. Du ska tro att du är något.
2. Du ska tro att du är lika god som alla andra och alla andra lika goda som du.
3. Du ska tro att du är lika klok som andra, ibland klokare.
4. Du ska veta att du är lika bra som andra. Om du vet att du gör ditt bästa kan du uppskatta dem som är bättre.
5. Ibland vet du mer än andra.
6. Du är inte förmer än andra men du är enastående som alla andra.
7. Du duger till mycket.
8. Skratta åt dig själv och din värld, det gör dig fri.
9. Du ska tro att många bryr sig om dig.
10. Du ska tro att du kan lära andra en hel del och lära av dem.
11. Varför? För att du när någon, en som behövs.
av Gudrun Hjelte

Mer om duktighet och om kunskap och makt

”Bror duktig” kan en pojke/man kallas som vill förmedla sin kunskap. Om ”bror duktig” är en person som ständigt ska veta bäst och tala om för andra hur det är, så förstår jag öknamnet. Om ”bror duktig” däremot är en kunnig person, så kan tillmälet handla om härskartekniker ”Du ska inte tro att du är något/vet något ”.

”Kunskap är makt” och en person som har kunskap kan därför bli utsatta för olika typer av förlöjligande och kränkningar. Det är nog vanligast bland unga människor i skolan, men min erfarenhet är att kunskap är hotfullt i många miljöer. Flickor/kvinnor utsätts för ”duktigflickakränkningar” och pojkar/män för ”brorduktigkränkningar.

Tidigare har kulturen varit att läraren och läkaren alltid ska veta bäst. Detta har förändrats både på grund av internet och på grund av att en del hierarkier har minskats. Ibland vet elever mer än lärare och ibland vet patienten mer än läkaren. Många läkare och lärare ser detta som helt naturligt och bejakar synpunkter och kunskap. Men en del har svårt att bemöta pålästa personer inom deras fackområden. Det kan vara svårt som patient att möta läkare, när man skaffat sig kunskap som läkaren inte klarar att bemöta. Med de läkare jag har idag har detta aldrig varit något problem, men jag känner andra som varit utsatta.

Jag känner bröstcancerpatienter som vägrat gå hem när de inte fått adekvat hjälp, som ringt och ringt tills de fått hjälp och som krävt det som de uppfattat som viktigt för deras liv. Kvinnor som jag känner som stått på sig i viktiga sammanhang har haft rätt i sin kunskap/intuition.

Det gäller att ta ställning till vad som är viktigast och att stå på sig. Jag tycker det är oerhört viktigt att stå på sig, när det handlar om viktiga avgörande. Stå ut med att bli förlöjligad som ”duktig flicka” eller bli nonchalerad på annat sätt. Stå på dig om du är utsatt för förlöjliganden, osynliggörande eller inte blir respekterad och bemött professionellt i viktiga frågor.

lördag 7 augusti 2010

Mer tankar om nöjd och duktig

Nu har jag damsugit, torkat där det behövts och skurat badrummet. Känner mig nöjd, men detta har inget med duktighet att göra. Jag har ju bara gjort lite av livets måsten. Känner mig också nöjd över att jag tar det lugnt, tillåter mig bara vara och gör det som jag vill för stunden. Tänker också på vad bra jag har det som kan välja. Njuter av mina möjligheter och önskar att fler hade liknande förutsättningar.

Tycker också att jag är duktig inom flera områden, att jag kan och klarar ganska mycket. Jag har en hel del kunskap som jag är stolt över. Tänker på hur mycket Jante det finns i samhällskulturen och jag tror att fler kvinnor drabbas av ”du ska inte tro att du är något behandling av sin omgivning”. Negativa ord om ”Duktigflicka” kan handla om att förminska kvinnors kompetens.

Minns en kommunfullmäktigedebatt där jag lagt ner mycket tid på att sätta mig in i ärendet. Mitt parti var i opposition och jag hade haft tid att både finnas med i nätverk runt frågeställningen som avhandlades och läst om andra kommuners erfarenheter. Jag var engagerad och kunnig och möttes då av repliken, ”Du ska då alltid tro att du kan något” istället för att bli bemött i sakfrågan. Vad svarar man på sådant? Jag blev stum och ville inte bemöta på samma låga nivå. Detta är ett exempel på när någon försökt förminska mig, genom att använda ”duktigflickaförlöjligande”.

Jag tänker fortsätta att i mina egna ögon känna mig både nöjd och duktig . Hoppas att fler gör det.



Hämtad från Elisabeth Ohlsson Wallins hemsida

fredag 6 augusti 2010

Tankar om nöjd och duktig

Jag känner mig ganska ofta nöjd med mig själv när jag tar ansvar för min hälsa och för saker jag tycker är viktiga. Funderar över skillnaden mellan nöjd och duktig. Tänker att skillnaden är att nöjd är en känsla i hela mig, medan duktig är jag framförallt i andras ögon.

Att vara ”Duktig flicka” ger mig associationer till sången kungens lilla piga, där kungens lilla piga går upp först av alla, lägger sig sist och alltid är glad. Risken med att vilja uppfattas som duktig är att det blir en ständig jakt på görande för att duga i andras ögon (och därmed i sina egna).

När jag goglade på nätet hittade jag flera texter med tankar som liknade mina. Jag hittade också denna bild ”Picnic In Wonderland - eller en duktig flickas vardag” av Elisa Rossholm.


Att vara nöjd är alltid positivt och att vara duktig är också positivt om jag själv känner mig nöjd med att vara duktig. Att vara duktig kopplas ofta ihop med feminitet och eftersom det manliga oftast ses som mer värt framställs duktighet däremot som något negativt.


Ovanstående ord kopplade en bloggare ihop med duktig flicka-syndromet.

Jag efterlyser nöjda och duktiga tjejer och killar/kvinnor och män. Och tänker på alla bröstcancersjuka kvinnor som står upp för sina behov och prioriterar och gör det de tycker är viktigt.

torsdag 5 augusti 2010

Mer om ryggen och cancerns påverkan på kroppen

Nu har jag gjort hela mitt yogaprogram, som tar knappt en timme. Trots att jag fortfarande har känningar av ryggskottet gick det bra. Enda skillnaden mot när det är som vanligt är att jag inte når ner med händerna i golvet i den framåtlutande ställningen Uttanasana
utan fingertopparna förblir en decimeter från marken. Likaså att jag gör alla övningar eftertänksamt och med mer fokus på andningen. Halvbryggan gick utmärkt.

Jag funderar över metastasernas fysiska påminnelser för mig och för andra kvinnor jag träffat. Jag har mött kvinnor som utöver cellgifternas påverkan har fått problem med vätska i buken, fått tydliga känningar av skelettmetastaser utanpå kroppen och fått specifik smärta i delar av skelettet såsom i nacke och höfter. Jag har också mött kvinnor som fått svårt att andas och att svälja.

Det är vanligast att metastaser av bröstcancer bildas i skelettet. Därefter följer i lever och i lungor. Metastaserna kan också sätta sig så att de försvårar andningen och ta sig in till hjärnan. Jag har (hittills) sluppit spridning till andra delar än till skelettet. Jag märkte metastaserna genom att jag fick ryggproblem.

Jag har tidigare skrivit om hur jag känner på olika ställen av kroppen vid olika tillfällen och att jag ibland inte känner något alls. Det förändras alltså från dag till dag. Andra kvinnor jag pratat med som har metastaser har väl definierade ställen de har ont på om de överhuvudtaget känner smärta. Därutöver kan nya metastaser på nya platser tillstöta och strålning och andra konkreta behandlingar göra att smärtan avtar.

Att mina metastasers uttryck ständigt förändras känner jag alltså inte igen från andra kvinnor jag pratat med. Jag undrar vad skillnaden beror på? Har det betydelse att jag gör yoga och jympar? Kan jag påverka metastaserna genom att inte för mig själv definiera var de sitter och om de gör ont på vissa definierade platser?
Jag återkommer ständigt till funderingar om mina möjligheter att påverka min hälsa. Se ”Dagens behandling och möjligheter att påverka sjukdomen” och ”Hur mycket kan jag påverka min hälsa”.

Om du som läser detta också har metastaser och också känner hur det växlar från dag till dag och från plats till plats kan du väl lämna en kommentar eller mejla mig uppsalafeminist@hotmail.com och berätta. Berätta gärna överhuvudtaget hur det är för dig.

onsdag 4 augusti 2010

Om ryggen och rädslor för döden

Vaknade i morse och kände mig mycket bättre i ryggen. Blev glad. Nu har förbättringen bytts mot försämring. Jag känner mig trött och lite sliten och kan inte riktigt sätta fingret på varför. Tycker att jag tagit det mycket lugnt och varit tillräckligt försiktig, för att inte utsätta ryggen för onödiga ansträngningar.

Tänker på det Lars Björklund skrivit och som jag hänvisade till igår om vanmakt och om tröst och om rädslor som kommer när ingen tröst finns. Kanske beror känslan av slitenhet på vanmaktskänslor och kanske på att jag ska börja jobba på måndagen, eftersom semestern då är slut.

Jag tänker också på döden och på alla samtal jag skulle vilja ha med människor jag känner innan jag dör. Det krävs att minst två personer är intresserade för att genomföra ett samtal. Tyvärr förhindras många viktiga samtal av mina och av andras rädslor. I mitt huvud snurrar också funderingar på hur fort livet kan ta slut. Ska man överhuvudtaget skjuta på samtal man vill genomföra. De komplikationer jag drabbats av efter cellgiftbehandlingar kanske kunde medfört min död. Jag vet inte, men kanske kunde de infektioner jag fått när immunförsvaret inte fungerat lett till min död. Likaså den blodpropp jag fick 2006.
Jag behöver bestämma mig för vad jag tycker är viktigast och vad jag tror är möjligt, men känner mest att tankarna hoppar runt. Känner ändå att det har betydelse att jag skrev detta och att jag mår bättre nu när jag skrivit färdigt. Att blogga hjälper mig och jag hoppas att det också hjälper andra.

Jag ska nu sätta mig och meditera en längre stund. Det har jag tänkt göra så länge. Skrev t ex om meditation och mina avsikter under rubriken Dagsform, psalmer och döden, men det har ännu inte blivit av.

Läs gärna Lars Björklunds texter

Lars Björklund har bl a varit sjukhuspräst på onkologen i Uppsala och är nu på Sigtunastiftelsen.
Tänker på hans böcker och texter när jag nu har fått flera kommentarer från andra kvinnor som har cancer och är oroliga över vad de har framför sig. Så här börjar en av hans artiklar

"När ingen tröst finns
Även om vi i de flesta fall kan se att människor reser sig ur djup förtvivlan och att omsorg, närhet och behandling ger resultat finns det hela tiden situationer som är hopplösa och människor som inte blir hjälpta. Ingenting blir bättre och allt som görs skapar bara oro och förtvivlan, både hos den drabbade och hos hjälparen.

När vi berättar om olika behandlingar och sätt att möta människor är det ofta de lyckade exemplen vi presenterar. Men, vad gör vi när ingenting går att göra? Vad säger vi när ingenting kan sägas? Hur förhåller vi oss till det som bara är hemskt och utan lindring?"

Läs hela Lars Björklunds text här

Den av hans böcker jag uppskattat mest heter "Modet att ingenting göra"

tisdag 3 augusti 2010

Tillbaka i Uppsala med ryggont (ryggskott)

Nu är jag hemma igen och sitter i min sköna säng och skriver detta. Har tillbringat flera dagar med min dotter och hennes familj och med min mamma.

När jag var i början av tonåren fick jag ont i ryggen. Sedan har jag haft ont i ryggen av och till. Metastaserna i skelettet har förvärrat ryggproblemen. Augusti 1997 hade jag mitt första och hittills enda riktiga ryggskott. Då kunde jag knappt krypa från sängen till toaletten och det tog evigheter att ta mig upp från krypande till stående.

Nu har jag sedan i söndags nästan ryggskott, med vilket jag menar att det värker nästan hela tiden och jag har svårigheter att röra mig. Vila, inflammationshämmande tabletter och yoga gör att jag idag är något bättre, men inte bra.

När jag tittar bakåt i bloggen ser jag vad mycket jag glömt av det jag skrev om ryggen 9 maj, 26 maj och 30 maj. 30 maj skrev jag

”Jag har ont i ryggen. Som jag skrev i onsdags så har jag haft ont i vänster höft. Denna höft känner jag inget av nu. Däremot har det onda gått runt och jag har känt av höger höft, men framförallt på baksidan av höger bäcken och i ländkotor. Jag har alltså ont på samma höjd av kroppen, men på olika ställen. Ibland känns det som att jag ska få ryggskott. Är också spänd i ryggen och känner av den oavsett jag ligger, sitter eller går. Tog två Ipren i morse och har tagit en Alvedon på eftermiddagen. Det hjälper knappast alls. Känner också hur jag biter ihop käkarna.”

Nu är jag alltså ”närmare” ett ryggskott än jag var då. Tänker när jag läser vad jag skrev 30 maj att mina cancervärden förbättrats sedan dess och att mitt ryggonda inte behöver betyda försämringar i metastaserna. Det kanske är stressrelaterat och också beror på att jag lyft och burit mina barnbarn, mer än vad jag borde göra.

Lördagen och söndagen tillbringade vi på Kolmårdens djurpark. Jag har sett björnar, gorillor, tigrar och lejon ligga och lata sig på rygg med tassarna (fötter och händer) i vädret. Varelser som kan koppla av på detta sätt och leva i nuet får nog inte ryggskott. De yogar och mediterar utan att ha behövt gå på kurs och lära sig. Se film på tiger från Kolmården här.

För övrigt är det så härligt att det finns en man i Uppsala som längtar efter mig när jag är borta och som gärna kommer och hämtar mig vid tåget.