Existentiella frågor

Man kan uthärda vilket lidande som helst, till och med fångenskap i koncentrationsläger, så länge som man ser en mening med livet, enligt psykoterapeuten Viktor Frankl. Livskvalitet i livets slutskede beror också på om man upplever meningsfullhet i sitt liv.

I mitt liv har jag haft stort fokus på att göra nytta. Det är meningsskapande för mig. Fortfarande har det stor betydelse för mig. Vad är att göra nytta? Problem blir det om syftet framförallt är att själv framstå som god. Då kanske nyttogörandet enbart bli till för mig själv och inte för andra. Därmed tappar jag själva syftet med att göra nytta och det blir inte meningsskapande för mig heller.

Meningsskapande var en av de existentiella frågor som jag läste om i Forskning och Framsteg och skrev väldigt kort om i går. De andra var existentiell ensamhet, frihet och döden. Genom nyttofunderingarna kommer jag också in på frihetsbegreppet. Frihet är att kunna välja och välja bort. Jag har därmed ett ansvar. I mina reflektioner kommer då också frågan: Vad blev det av mitt liv? Vad ska jag välja och vad ska jag välja bort? Dessa tankar är nog för mig svårast, för döden känner jag mig inte rädd för, åtminstone inte just nu. Men vad jag väljer är ju också beroende av vad andra vill. När jag försöker stå upp för det jag tror på, så behöver ju också min handling ha en mottagare som är påverkbar. Annars blir jag som en Don Quijote. Jag har ingen lust att slåss med väderkvarnar och försöker därför välja mina strider.

Relationer med andra människor tycker jag är svårast. Vilka samtal ska jag välja och vilka ska jag välja bort. Att föra konstruktiva samtal med andra människor som handlar om den gemensamma relationen är väldigt svårt. Jag är också beroende av vad andra vill och vågar. Det är alltid så mycket lättare att prata om andra, än om sin egen relation till den man pratar med. Varje misslyckat samtal är tungt och varje samtal som leder till ökad förståelse ger nya krafter. Min rädsla för att misslyckas gör alltför ofta att jag inte ens försöker eller skjuter på till en annan dag.

Jag har letat på nätet och i artikeln i Forskning och Framsteg för att få fram en tydlig skillnad mellan existentiell ensamhet och social ensamhet. Det enda jag kunnat utläsa är att existentiell ensamhet kan minskas med social samvaro.

”Ensamhet utgår från den djupa klyftan mellan en själv och andra människor; alla kommer vi till världen ensamma och alla lämnar vi den ensamma. Existentiell ensamhet kan visa sig som ”gränssituationer” vid kritiska situationer och i synnerhet i dödens närhet. Begreppet existentiell ensamhet är därför påtaglig inom palliativ vård. Det är viktigt att komma ihåg att man inte kan ”lösa” existentiell ensamhet, men närhet och relationer kan lindra bördan.”

Strang, S (2007). Hur kan personalen kommunicera med patienter om existentiella frågor? Vårdalinstitutets Tematiska rum. Läs själv på Vårdalinstitutets hemsida.

Jag är åtminstone nu mer rädd för social ensamhet än för existentiell ensamhet. Jag känner mig socialt ensam, när rädslor för samtal gör att var och en går runt i sin egen bubbla. Jag möter i min vardag många människor som har bestämda uppfattningar om vem jag är och hur jag gör. Åren som kommunalråd tror jag har ökat antalet människor som har väldigt bestämda uppfattningar om mig som person och vad jag tycker och vet. Att andra människor redan bestämt sig om hur deras medmänniskor är tycker jag är bland det tyngsta med att vara människa. Och samtidigt gör jag säkert så själv ganska ofta, alltså bestämmer vad andra tycker och ska säga. Brist på nyfikenhet och rädslor gör att alltför många viktiga samtal aldrig blir av.

Hur ska jag gjuta mer mod i både mig själv och i andra så att jag och fler med mig vågar?