måndag 28 februari 2011

25 år sedan Olof Palme dog

Jag har inga starka minnen av den dag Palme mördades. Då förstod jag inte vad Palme betytt med sin tydliga röst i utrikespolitiken. Jag har deltagit i demonstrationståg när vi ropat Palme och Geijer – Nixons lakejer, utifrån att jag ville att regeringen skulle markera ännu starkare mot USA:s bombningar av Vietnam. Lyssnade på P1 idag på Palmes tal 1972 när USA:s bombningar över Hanoi var som värst. I sitt tal jämförde Palme USA:s bombningar med nazisternas koncentrationsläger. Kommer också ihåg när han uttalade Satans mördare om USA-politiken. Palme var tydlig i sin utrikespolitik och idag håller jag med om det mesta han uttalade och inser att jag haft många blinda fläckar.

Tänker på alla gånger då vänstern önskat lite mer åt vänster än socialdemokratin. I kommunalpolitiken ville vi höja skatten lite mer, köpa in lite mer mark, bygga lite mer hyresrätter, ha lite färre barn per barngrupp, osv. Det är inget fel i att vilja lite mer, men det är klokt att inse när detta handlar om gradskillnader och inte om artskillnader. Likaså att politik är att tänja åt olika håll och att se positivt på att det finns andra som vill lite mer. Innan samarbetet börjat fungera mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet lyftes detta lite mer ibland fram som om vi var de goda i v och s dom onda.

Lyssnade också på P1 då Lisbeths Palme berättade om alla aggressiva brev, insändare och ryktesspridning Palme utsattes för. Han ville något med det han sa och gjorde och när hen vill tänja politiken åt vänster så kommer aggressiviteten från högern fram. En politik för förändring väcker också rädslor. Det behövs politiker som Palme som har mod och kraft att stå upp för förändringar.

Reinfeldt är i sin framtoning Palmes motsats. För att inte moderaternas politik ska väcka motstånd så triangulerar moderaterna, alltså låssas att det är arbetarpolitik som bedrivs. Reinfeldt är välpolerad och känslomässigt neutral. Det kanske säger något om dagens politiska klimat att en sådan personlighet får stort stöd. Hoppas socialdemokraterna vågar att åter välja en modig partiledare och inte en som räddhågset lyssnar in normens mitt och underordnar sig borgarnas politiska retorik.

Jag tror att min grund i vi= (VPK) och dom= (s) är ett skäl till att jag inte kände mig starkt berörd av mordet. Det var politikern Palme som var mördad och jag förstod inte hans politiska mod och betydelse för bättre utbildningssystem och jämställdhet i Sverige.

För övrigt tog jag bilen i morse och hann uträtta en del under mina drygt fyra timmar på jobbet. Orkade men inte mycket mer. Just nu känns det som magkatarr i buken och Novalucol hjälper dåligt. Men jämför jag med i fredags mår jag mycket bättre.

söndag 27 februari 2011

Första promenaden och samhällsdebatten

Jag kom i väg på distriktstyrelsemötet 2 timmar försenad. Njöt av talgoxsång när jag kom ut genom ytterdörren. Det gick att promenera de få hundra meter jag har till Vretgränd, sitta på mötet ca en timme och sedan gå hem igen. Hade inte orkat så mycket mer.

Nu är jag inställd på att åka till jobbet i morgon när jag i lugn och ro gjort mig i ordning. Har ingen tid att passa, så det kommer nog att fungera även om jag bara är där någon/några timmar. Ställer ingen klocka på morgonen.

En kompis var här med några bananer och lite annan omtanke. Mår gott av alla omtänksamma vänner och särskilt av all omtanke från min dotter.
Nu är jag tillbaka i sängen. Har börjat läsa lärarförbundets pedagogiska magasin. Läste Leif Mathiasons ledare. Han är smärtsamt urtydlig med bristerna i dagens ytliga politiska samhällsdebatt.

Så här skriver han bland annat under rubriken ”En hårt vinklad och tendentiös bild av svensk skola”

”Varje försök till ifrågasättande, varje ansats till nyansering har reflexmässigt getts etiketten »dum« och därmed inte bemötts sakligt, utan i stället förringats och inte sällan förlöjligats.

All samhällsdebatt handlar om att skapa bilder. Slagkraftiga bilder som lyfter fram och tydliggör de problem eller aspekter på en fråga som man vill ska hamna på den politiska dagordningen. Man kan säga att det handlar om att konstruera en slags ställföreträdande verklighet.

Verkligheten – om den nu ens existerar i bestämd form – är ju så mångfacetterad och komplex att den egentligen inte går att gestalta i en samlad, rättvisande beskrivning. Den väller fram omkring oss i ett oavbrutet flöde av händelser och skeenden. Omöjlig att överblicka, omöjlig att fånga in. Den antar dessutom skilda skepnader beroende på vilken utkikspunkt man har. Men det är trångt på den offentliga scenen. För att nå ut och få genomslag gäller det att renodla bilderna, rensa bort nyanser och gråtoner och annat som stör utsikten, så att de framstår så entydiga och lättfattliga som möjligt. Att spela på missnöje eller måla upp katastrofscenarier är patenterade framgångsvägar.”

Lilla Sverige går i storebror USA:s fotspår med triangulering, högerpopulism, svartvithet och känslostormar. Fler motkrafter behövs – inte mer av pr-folk och varumärken. Och samtidigt tillhör jag en förvaltning som tvingas in i dessa mönster för att inte förlora kunder/elever/brukare. Och ett parti som gör som alla andra, pratar om hur vi ska förpacka budskapet. MOTKRAFTER EFTERLYSES!!! En annan värld är möjlig.

Kvar i sängen, biverkningar och särintressen

Vänsterpartiets distriktsstyrelse har möte idag klockan 10. Bestämde mig igår för att känna efter på morgonen hur jag mådde och vad som var bäst för min hälsa. Är fortfarande kvar i sängen fast mötet har börjat. Har nära till möteslokalen och vill pröva att gå ut. Får se om det blir till mötet eller en annan liten promenad.

Biverkningar
Läste i går alla biverkningar som kan uppstå av det nya cellgifter jag får och av Avastin. Nedan är några exempel, som jag kan drabbas av
Navelbine: inflammation i munslemhinnan, nedsatt reaktionsförmåga som i enstaka fall kan påverka ben- och senreflexer, myrkrypningar, diarré, förstoppning som ibland kan medföra tarmvred, ledvärk, muskelsmärtor, bröstsmärtor och smärtor på tumörstället, kärlkramp, bukspottkörtelinflammation, hudreaktioner av olika slag, lungsjukdom.

Avastin: hål i tarmen, blockering av artärerna med en blodpropp, blockering av venerna i dina lungor med en blodpropp, högt blodtryck, känsla av domningar eller stickningar i händer eller fötter, brist på energi, eller trötthet, allergiska reaktioner, röstförändring, heshet, tumörförknippad blödning, buksmärta, muskelsmärta, inflammation i munslemhinnan, smärta inklusive huvudvärk, lokaliserad varbildning, infektion, och särskilt infektion i blodet eller urinblåsan, insomning eller svimning, näsblödning, blockerad magtarmpassage, avvikande urinprover (protein i urinen), krampanfall, förvirring, en onormal tubliknande förbindelse mellan luftstrupen och passagen till magen (matstrupen), onormal tubliknande förbindelse mellan inre organ och huden eller andra vävnader som normalt inte är förbundna med varandra och sår i magtarmkanalen.

Båda läkemedlen påverkar också blodbildning och immunförsvar. Hoppas att behandlingarna hjälper när det kan vara så mycket elände kopplat till dem. Jag blir nog kvar i sängen en stund till och ägnar mig åt att tycka synd om mig själv.

OBS!Riskerna med Avastin är inte så stora om jag trodde när jag skrev detta. Läs gärna Läkarbesök och lite till.

Om särintressen
Lyssnade på God morgon världen. Ett inslag handlade om Public service och särintressen. Nyliberaler kallar alla protester och kritik för särintressen, oavsett varför personer protesterar. När rektorer i början av 90-talet i Uppsala protesterade mot stora nedskärningar på deras skolor hörde jag denna koppling mellan särintresse och protest för först gången. Nu använder nyliberaler den i alla sammanhang, vilket skapar förvirring. Det underliggande medvetna eller omedvetna syftet är förstås att få tyst på offentliganställda och brukare.

Debatten är lika förvirrad när det handlar om syftet med att driva en verksamhet. Även här jämställer nyliberaler gemensamt ägd och driven verksamhet med privata aktiebolag med vinstkrav från aktieägarna. Skilj på allmänhetens gemensamma intresse, s.k. allmänintresse och särintresse!

Entreprenörskap och kreativitet är viktiga delar i samhället. Vänsterpartiet har ofta varit det parti som haft den bästa politiken för småföretagare. Dagens debattartikel i lokaltidningen gladde mig.

lördag 26 februari 2011

Fortsatt eländig

Precis som igår har jag tillbringat mycket tid i min säng idag. Nu har jag tagit värktabletter och gjort några småsysslor, vattnat blommor, dammat och plockat ur diskmaskin. En kompis kom precis förbi för att hjälpa mig hämta medicin på Apoteket. Hade tänkt följa med för det är bara några hundra meter dit, men inser att jag inte orkar. De fysiska insatser jag redan gjort känns i hela kroppen och jag har mer ont, trots värktabletterna.

Ringde onkologavdelningen igår kväll när jag upptäckte röda utslag vid revbenen. Tänkte att en del av mitt eländiga tillstånd kan vara bältros. En mycket trevlig onkolog ringde mig och vi kom överens om att jag skulle ta mig till Ackis idag om utslagen utvecklats till blåsor. Hon erbjöd sig också att fixa smärtlindrig. Om jag ville kunde jag ta mig till avdelningen med en gång så fick jag medicin där.

Har sovit ganska bra i natt och i morse var utslagen borta. Däremot har jag ringt onkologavdelningen för att få smärtlindrande medicin, Citodon, eftersom jag får ont när jag försöker göra saker.

För övrigt har jag skrivit ett utkast till debattartikel om intersektionalitet. Huvudet funkar så skriva tänker jag fortsätta med!!!

fredag 25 februari 2011

Om socialism, egenmakt och dikotymisering

Jag skrev i går om hur jag ser på alla privatiseringar som genomförts sedan 90-talets början. Detta är inte alls samma sak som att jag tycker det var bättre förr. Ett skäl till att privatiseringarna inte mött fler protester är bristen på egenmakt hos medborgare i offentligt driven verksamhet. Grunden till att valfriheten uppfattas som något positivt är att inflytande och påverkansmöjlighet inom skola, vård och omsorg har saknats eller varit nyckfull. Många har känt sig styvmoderligt behandlade.

Jag vet vad jag mår bra av och kan ofta uttrycka mina behov. Offentligt driven och finansierad verksamhet måste vara lyhörd för brukarnas behov. Alternativen till skolmarknad, vårdmarknad, omsorgsmarknad, olika tågaktörer, postaktörer m.m. måste utvecklas. Det räcker inte med gårdagens politiska inflytande över verksamheten. Skattefinansierad verksamhets uppdrag är inte i första hand att ge jobb utan att tillhandahålla bra tjänster som är anpassade till människors behov. Jag efterlyser en tydligare politik från vänstern.

Vänsterns och högerns ideologiska grunder är byggda på ett vi- och dom samhälle och ett klass mot klasstänkande. Vänsterns politiska ideologi har byggt på att arbetarklassen är god och överklassen ond. Radikalfeminsmen bygger sin retorik på att kvinnor är goda och män onda. Rasismen bygger på att vita är goda och svarta onda. Denna dikotymisering är ingen framkomlig väg oavsett det handlat om klass, kön eller etnicitet.

Människor föds med olika privilegier. Olika egenskaper kopplas ihop med kön, klass, etnicitet, ras etc. Dessutom föds vi in i rika eller fattiga familjer. Olika privilegier ger olika erfarenheter och olika maktpositioner, men detta gör inte att vi antingen blir goda eller onda människor. Dikotymiseringen, alltså uppdelningen i vi och dom, låser fast människor i fasta positioner och är ingen framkomlig väg för att öka jämlikheten. Jag efterlyser en tydligare politik från vänster, som har en intersektionell grund i synen på makt. Jag har tidigare skrivit om intersektionalitet, bl. a om maktstrider inom v och Antingen eller, intersektionalitet och stigmatisering.

Eländig

Vaknade vid tre-tiden i natt och tog en Ipren, för att jag hade ont. Sedan startade klockradion vid halvsjutiden. Hade fortsatt ont, men klev upp, gjorde frukost, läste tidning osv. Gjorde också några yogaövningar trots stel och ond rygg. När jag sedan skulle klä på mig och ge mig av insåg jag att det inte gick. Det är inte bra för min hälsa att ge mig av till jobbet med stel gång, darriga ben och värkande rygg. Jag återgick till sängen . Det har sedan mest känts som att jag blivit sämre. Planerar länge innan jag vrider mig om eller ändrar kroppsställning på annat sett och gör allt i ultrarapid.

En kompis ringde i morse och har varit här och tagit hand om mig. Hon gav mig Jing Shen, fixade mat och lyssnade på mina eländesbeskrivningar. TACK. Vi människor är alltid beroende av varandra, men som det känns nu så är jag mer sårbar än vad jag är van vid att vara.

Fortsätter detta elände så ringer jag onkologavdelningen på Ackis, där det alltid finns onkologer som har bakjour.
Vet inte om mitt tillstånd beror på snabba försämringar i mina kotor eller att cellgifterna slår ut cancerceller så det gör ont eller biverkningar av cellgiftet Navelbine och/eller Avastin.

torsdag 24 februari 2011

Jag avskyr privatiseringspolitiken

”Utvecklingen på friskolemarknaden de senaste 20 åren är vid det här laget välkänd. Det som startade som ett sätt att ge utrymme för alternativ pedagogik och att bevara byskolor har utvecklat sig just till en skolmarknad där, precis som för annan affärsverksamhet, vinsterna har kommit mer i fokus.”

Denna text är ett citat från skolinspektionens generaldirektör och inspektionsdirektör. Hoppas att fler myndigheter går ut och larmar, som t ex socialstyrelsen om vårdmarknaden och äldreomsorgsmarknaden, boverket om marknadshyror och banverket om tågresemarknaden. Det finns säkert också myndigheter som kan gå ut och larma om post- och paketmarknaden, pensionsfondsmarknaden, TV-kanalmarknaden, telefonnätsmarknaden, internetmarknaden, elnätsmarknaden, mobilnätsmarknaden och alla andra marknader som är konstruerade för att ge vinster åt kapitalet.

Helt klart var det inte bättre förrförr på 1800-talet när järnväg, hyresbostäder m.m. byggdes ut av fler olika aktörer. Då blev det tydligt att det behövdes en aktör inom många områden. Det finns historiska skäl till att offentliga sektorn har ägt och utfört välfärd och kommunikation i offentlig regi.

Jag avskyr alla privatiseringar som genomförts sedan 90-talets början. Att privat verksamhet höjer kvaliteten och utvecklar alternativa sätt att göra välfärd är myter. Istället ökar likriktningen och ytligheten, samtidigt som det kostar mer. Den del av tillväxten som inte är hållbar ökar. Det går åt mycket papper, kostar massor av tid och pengar och förfular vår gemensamma miljö när alla aktörer dessutom ska gå ut och tala om varför just deras varor och tjänster är så mycket bättre än alla andras. BNP ökar, men nästan alla medborgare får det sämre och andelen fattighushåll ökar. Hur länge ska försämringarna få pågå innan människor får nog och kräver en annan politik.

Allt var förstås inte bättre förr. Jag delar en hel del av kritiken mot gårdagens offentliga sektor, den var storebrorsaktig och hade ibland förstelnats. Utveckling kommer alltid att behövas. Det finns inga färdiga paradis. Men utveckling ska betyda just utveckling och inte avveckling av det som människor genom historiska erfarenheter och kollektiv kamp har utvecklat gemensamt.

När jag skriver detta känner jag ilska över allt som förstörs. För övrigt är jag fortsatt trött, darrig och har ont. Möjligen är jag lite bättre än i går.

onsdag 23 februari 2011

Om öppenhet

Har som vanligt sovit dåligt efter gårdagens Cortisonbehandling. Bestämde mig för att försöka gå till jobbet i morse när balkongtermometern visade minus 17. Promenaden tog en halvtimme och var nästan för mycket. Kände mig alldeles matt när jag kom fram.

Under promenaden tänkte jag på vikten av ett öppet samhälle. Har i mina olika roller alltid försökt vara öppen så det jag gör är synligt för andra, så länge det inte handlar om individer. Öppenhet kan slå mot dig och din verksamhet. Du visar tankar och skriverier som inte är färdigtänkta och andra kan kritisera enskildheter, kopiera och ta över det du och din organisation gör. Jag tänker att det är strategiskt och långsiktigt hållbart att stå för öppenhet, men inte alltid taktiskt rätt.

Motsatsen till öppenhet är slutenhet, hemlighetsmakeri och konservatism. Ordenssällskap är ofta slutna och krav ställs på lojalitet och tystnadsplikt om det som diskuteras.

I frimurarordens grundvalar står det i första kapitlet ”Ordens kunskaper meddelas genom historiska underrättelser och moraliska lärdomar samt legender, allegorier och symboler i den ordning som Ordens lagar och ritualer föreskriver. Kunskaperna förmedlas till medlemmarna grad för grad för att därmed låta dem steg för steg närma sig sanningen och ljuset. En frimurare förbereds för detta genom att underkastas prov inom Ordens olika grader. Efter fastställd tid och genomgångna prov, efter att ha visat sig ståndaktig och befunnits värdig, skall han göras delaktig av den kunskap och upplysning som tillhör den grad i vilken han prövats. ”

I andra kapitlet hittar jag bl.a.
”En frimurare skall iaktta sträng och obrottslig tystnad i fråga om Ordens inre angelägenheter och får inte inlåta sig i samtal härom med någon som han inte med säkerhet vet är frimurare. Han får heller inte med en frimurare beröra frågor som denne med hänsyn till sin grad inte skall känna till.”

Det nutida frimureriet växte fram i England och Skottland under 1600-talets senare hälft. Frimurarorden är inte den mest hemliga orden, för de är åtminstone öppna om sin slutenhet. Det finns ordenssällskap som i princip är helt hemliga. I princip alla ordenssällskap bildades långt innan demokratin utvecklades med principer som en människa - en röst m.m. i Sverige. Många män finns med i dessa slutna ordnar. Jag vill gärna veta hur medlemmar i ordenssällskap tänker runt slutenheten, avsaknaden av kritiska diskussioner och synen på kunskap (”låta dem steg för steg närma sig sanningen och ljuset” frimurarorden).

Medlemmarna har ju anslutit sig till ordnar som varken tror på demokrati eller öppenhet. Är skälet till medlemskap att man vill motverka demokratin eller är det att man inte vill stå utanför möjligheten att lära känna många makthavare i de manliga nätverken?

Lyssnade på lördagsintervjun med Sverker Martin-Löf,som har makt över några av Sveriges viktigaste företag som Volvo, Sandvik, SCA, Skanska, Ericsson och Handelsbanken. Han ansåg att koldioxidutsläppen inte utgjorde något allvarligt hot mot vår jord och att FN:s klimatpanel hade fel. Kvinnorepresentationen i bolagsstyrelserna tror jag hade ökat med 0,3% och det tyckte han var helt OK för det fanns inte så många erfarna kvinnor som också hade tid att bli ledamöter . Men framförallt tyckte han att det var politiker som ska stå för offentliga diskussioner. Näringslivet ska istället ägna sig åt lobbying i de slutna rummen.
Undrar hur många slutna manliga nätverk som han finns med i?

Jag anser att en nödvändig förutsättning för att en annan värld ska vara möjlig är demokrati och öppenhet. Och så får vi stå ut med att öppenheten ibland på kort sikt slår tillbaks mot den som står för öppenhet. Slutenhetens konsekvenser är att kapitalet gynnar envåldshärskare som Gaddafi och Mubarak att krigen fortsätter, klyftorna ökar mellan människor och jordens resurser förstörs.

För övrigt hade jag ont och var darrig och svag när jag kom hem från jobbet. Ipren hjälpte knappt mot mina onda revben och muskler. Nu när jag ligger stilla i sängen känns det lite bättre.

tisdag 22 februari 2011

Min tankar om heterosocialitet

Jag har tidigare skrivit om hetero- och homosocialitet. Har flera gånger upplevt hur kvinnor i mitt parti mycket tydligt markerar att det är männen de stöder när det varit olika åsikter eller konflikter mellan mig och män i vänsterpartiet.

Jag har fortfarande bilder på näthinnan av hur kvinnor lutar sig lite mot män och säger ungefär: du är duktig du och visar med sitt kroppsspråk hur de ställer sig på mannens sida. Sådant agerande har gjort mig upprörd och ledsen.

Det är en sak om man deltar i samtalet på den ena partens sida och en annan sak att med olika åthävor uppmuntra mannen. Dessutom har jag erfarenhet av hur kvinnor på olika sätt medvetet eller omedvetet ”uppvaktar” män i partiet för att få stöd för sin sak.

Vänsterpartiets ideologi grundades för nästan 150 år sedan, då samhället var ännu mer patriarkalt än idag. Patriarkala strukturer och förväntningar på att har mer makt än kvinnor finns det mycket av i arbetarrörelsens partier.
Homosocialitet: Män orienterar sig mot andra män och bekräftar och lyfter varandra Heterosocialitet: Kvinnor orienterar sig mot män och bekräftar männen
Homosocialitet och heterosocialitet förekommer på de flesta arbetsplatser och i alla partier i någon form och beror på maktobalansen mellan kvinnor och män.

Vänsterpartiet har inte vad jag vet använt sig av dessa begrepp i sitt arbete och jag tror att kunskapen om att många kvinnor orienterar sig mot män och bekräftar männen för att få makt generellt är ganska låg. Särskilt bland kvinnor och män som inte är medvetna feminister.

Jag funderar över om och i så fall när jag har använt mig av heterosocialitet. Jag vet att jag inte har gjort det medvetet, men när man inte har kunskap så är det så lätt att agera utifrån osynliga normer. Därför – sprid gärna kunskap om heterosocialitet! Kunskap och synliggörande av normer som utestänger och begränsar är viktigt för att vi ska närma oss ett mer jämlikt samhälle.

För övrigt har jag gjort yoga en timme och därefter mediterat i kväll. Yogan gick riktigt bra. Är inte längre begränsad i höften och benet men däremot i rygg och axlar. Gjorde alla rörelser. Känner mg lite hoppfull.

Tankar under promenad till och från Ackis

Min cykel har sista veckan fått stå för att jag känt mig lite darrig eller för att det varit för kallt. Istället har jag åkt buss, bil eller promenerat. Nu har jag precis kommit hem efter cellgiftbehandlingen på Ackis. Under 25 minuters promenad till sjukhuset och 25 minuters promenad hem hinner hen tänka en hel del.

Storskalighet och småskalighet
Dagens Obs satte fart på mina tankar om begreppen storskalighet och småskalighet. Storskaliga system gör att det blir svårare att påverka inriktningen och det finns risk för korruption och uppgivenhet. Människor känner inte makthavarna och blir mer beroende av olika former av andrahandsuppgifter. Makthavare framställs som antingen goda eller som onda. Samtidigt ökar storskaliga system möjligheten att ha bred och djup kunskap, styrka och mångfald.

Småskalighet kan ge ökat inflytande och tillit till verksamheten. Insyn gör att det märks mer när makthavare missköter sig. Samtidigt finns risken att människors närhet till makthavare gör att man inte vågar protestera mot inkompetens. Trångsynthet och okunskap kan också öka i småskaliga system. Risken är stor för likriktning och en kultur att hen ska fortsätta som hen alltid har gjort.
Dagens OBS reflekterar kring begreppet ”misslyckad stat”. Högst upp på Foreign Policy Magazines lista över så kallade misslyckade stater finns Somalia. Men även om centralstaten har mycket dåligt rykte i Somalia, finns det ett fungerande civilsamhälle på många håll i det krigshärjade landet. Småskaligheten fungerar men tillit till storskalighet saknas.

Många invånare på den afrikanska kontinenten har inte känslan av att vara medborgare i en stat, menar författaren Michela Wrong i programmet.
Jag tror att det finns samma risker med EU och USA, liksom med Kina. Människors misstro ökar till makthavare, som befinner sig långt från människors vardag. Dessa makthavare tappar sin lyhördhet. Gemenskapen mellan olika makthavare blir viktigare än stöd till utsatta och förtryckta människor.

Tänker att en annan värld måste vara möjlig, en värld när makthavare ingriper vid folkrättsbrott och när mänskliga rättigheter kränks och miljön förstörs. Tror på ett starkt demokratiskt styrt FN, som har mandat att ingripa. Och i övrigt kanske vi ska gå ifrån stora unioner och bygga även andra demokratiska enheter än nationalstater. Lösningen kan varken vara bara storskalighet eller bara småskalighet. För övrigt önskar jag mig vänsterstyre och helt andra ledare än patriarkerna Reinfeldt och Bildt

Expertroll
Tänkte också på rädslor för andras kunskap under mina promenader. Min erfarenhet är att många ledare vill ge bilden av att de har stora kunskaper inom alla områden. Rädslor för att visa sin okunskap gör att samtal i olika frågor ibland blir svåra att genomföra i dagens patriarkala kulturer. Ledare framför däremot gärna att andra behöver kunskap och utbildning. Inte vi men dom som invandrat, dom medarbetarna, dom partikamraterna, dom därborta.

Dessa tankar gör att jag känner mig väldigt nöjd med att jag nu har fått en expertroll inom mina ansvarsområden jämställdhet & mångfald. Jag är medveten om att mycket av det jag lärt mig har jag fått från andra med ett betydligt större djup inom området. Allt är ju relativt och det är härligt att det alltid kommer att finnas så mycket mer som hen kan lära sig.

Hälsa och smärta
Det gör ont när jag hostar och jag känner av i princip alla revben och några kotor. Känner mig mörbultad. Samtidigt har mitt onda i rumpan (foglossningssmärtor) helt gott över. Minns hur jag tidigare hade svårt att lyfta högerbenet när jag skulle kliva på cykeln. Dessa känningar är helt borta. Tidigare behandlingar har alltså medfört läkningar i mitt bäcken. Hoppas att allt det onda i revben och kotor beror på läkningsprocesser. Nästa läkarbesök har jag 7 mars.

Etiska miljöfonder
Innan jag gick ut hade jag ett långt samtal med en rådgivare på Swedbank. Jag sålde mitt hus för några år sedan och har därför pengar att placera. Miljö och social hållbarhet är viktigt för mig, så jag köpte etiska fonder. Sedan har jag förstått att de flesta pengarna är placerade i företag som Ericsson och HM, som jag tycker står för ett slit och slängsamhälle. Inte särskilt hållbart alltså.

Nu ska jag placera om pengarna. Save Earth Fund låter väl tjusigt, men hur är det egentligen med den sociala och ekologiska hållbarheten i denna fond? Det fanns också en massa andra etiska-, miljö- och miljöteknikfonder. Kanske gömmer sig stora dammbyggen bakom det som beskrivs med orden förnyelsebar energi ? Även om jag aldrig kan vara helt säker på att det som framställs som positivt för miljö och mänsklighet verkligen är det, så tänker jag fortsätta placera i det som framställs som hållbart. Ska lyssna på Plånboken, som sänds i morgon.

måndag 21 februari 2011

Om Libyen och om min hälsa

Tänkte blogga om hetero- och homosocialitet, men har istället fastnat framför radion som belyser nuläget i Libyen. I P1 framförs av Ove Bring, professor i folkrätt att Libyens angrepp på den egna befolkningen är ett folkrättsbrott och att FN bör ingripa med humanitära insatser för att skydda befolkningen. Tycker att detta är viktigt. Här sitter vi i våra trygga bostäder, medan människor skjuts till döds, när de kräver demokrati och mänskliga rättigheter i Libyen. Vår utrikesminister uttalar att det är viktigt att behålla stabiliteten i ett sönderfallande land, och markerar inte mot diktatorns desperata mördande.

Det var skönt att lyssna på delar av Olof Palmes tal i P1:s God morgon världen igår. Han var rak när han stod upp för mänskliga rättigheter. Han gjorde inte alltid det, men var i varje fall orädd och tydlig gentemot andra makthavare, när han uttalade sig. Dagens moderatstyrda regering pratar istället om stabilitet och ekonomisk tillväxt överordnas allt annat.

Har varit trött och haft ont idag också. Släpade mig iväg till labb i morse och tog sedan bussen till jobbet. Känner mig nu nöjd över att dagen är slut och att jag har klarat av att genomföra olika saker. I morgon ska jag jobba hemifrån och få behandling på eftermiddagen.

söndag 20 februari 2011

Om min hälsa

Har tillbringat nästan hela dagen i sängen. Är väldigt trött och har ont både här och där. Idag hade jag tänkt städa, handla, träffa kompisar. Blev inget av detta. Orkade knappt laga mat och känner mig yr och eländig. Har ägnat mycket tid åt mitt fösta blogginlägg idag, se nedan. Och åt telefonsamtal med vänner. Vet inte vad mitt kroppsligt eländige beror på. Är det biverkningar av cellgiftet navobine jag fick i tisdags eller avastin eller efterverkningar av taxol eller en infektion eller metastastillväxt. Hoppas på att känna mig piggare i morgon.

Om maktstrider inom v och om att förlåta och försonas

I går kväll skrev jag om maktfrågor inom vänsterpartiet och den smärta jag fortfarande bär på. Jag valde att inte publicera då utan att fundera vidare.

I morse vaknade jag till Kropp och själs program om att säga förlåt. I programmet fördes samtal om hur och varför man bör säga förlåt. Likaså om det går att be om förlåtelse för allt? Programmet tar också upp vikten av att försonas med det man varit utsatt för. Det är en fördel om den som varit utsatt blir bekräftad i sin förståelse av det som hänt.

Att jag fortfarande bär på en smärta över det som hände under min kommunalrådstid tror jag beror på det jag uppfattar som brist på förståelse runt grunden till maktstriderna i mitt eget parti. Jag tror inte jag kan få bekräftelse i den bild jag har över skeendet, men behöver ändå försonas med det som varit.

3 oktober 2010 nämnde jag mobbningen av mig som kommunalråd. Jag berättade att jag använt mig av alla tre strategierna,
• Osynliggör händelsen. Sök andra förklaringar till det inträffade. Lägga ansvaret på sig själv.
• Distansera sig från upplevelser av kränkningar, trakasserier och utanförskap. Flytta, byt jobb, byt skola.
• Ta kontroll över egna upplevelserna och försvara sig.
När jag misslyckades med den tredje strategin så avgick jag som kommunalråd. Jag skrev också att jag har bearbetat min smärta på flera olika sätt. Mest smärtsamt var konflikterna i det egna partiet.

Som kommunalråd har hen makt. Samtidigt är hen i en utsatt position, som kan vara svår att förstå för enskilda medlemmar som inte själva har erfarenhet av ett offentligt ledarskap. Vid min avgång ingick vänsterpartiet i kommunledningen i Uppsala tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet. Som kommunalråd var jag också gruppledare för partiets ledamöter i fullmäktige och i nämnder och styrelser, kallad kommungruppen.

Maktstriderna förekommer nog alltid när det finns möjligheter till makt, vilket det gör när det parti hen tillhör har inflytande över politiken. Däremot kan maktfrågor lösas på ett mer eller mindre konstruktivt sätt. Demokrati och öppenhet är nödvändigt för att fördela makten.

Ett skäl till min avgång var att jag 2004 fick problem med Vänsterpartiets lokalförenings styrelse efter att en ny manlig ordförande blivit vald. Den nya styrelsen var mer intresserad av kommunalpolitiska frågor än tidigare styrelser, vilket var positivt. Det är nödvändigt med ett nära samarbete mellan kommunalråd och lokalföreningens styrelse. Jag var därför på flera styrelsemöten och informerade om kommunalpolitiken och viktiga ställningstaganden som skulle komma framöver och som behövde processas i partiet.

Jag fick problem med styrelsen när hen ville ta över min roll att leda kommungruppens arbete. Styrelsen började kalla in personer som var utsedda av kommungruppen som sammankallande inom olika områden och jag fick inte vara med på dessa möten. De utsedda personerna hade inte ett politiskt ansvar för sina områden, utan skulle enbart hålla ihop arbetet inom sitt område. Jag uppfattade styrelsens agerande som att de vill ta kontrollen över kommunalpolitiken, utan att ge mig möjlighet att delta i processen.

Styrelsen hade tidigare varit överens med kommungruppen om hur vi organiserade oss och nu ansåg jag att hen bröt mot denna överenskommelse. Vi hade flera möten men det blev ingen lösning på samarbetsproblemen utan istället ökade konflikterna till fler områden under våren 2005.

Ordföranden i styrelsen formulerade om skrivningar som jag formulerat och skickade ut till medlemmarna. Han skrev också förslag till uttalande angående kommunalpolitiken och la på bordet på ett medlemsmöte. Gång på gång överrumplades jag av att ordföranden la fram förslag om kommunalpolitiken som han inte kommunicerat med mig. Överhuvudtaget satte han igång en maktkamp gentemot mig, där han framförallt använde härskarteknikerna Undanhållanden av information, Dubbelbestraffning och Påförande av skuld och skam. Min roll i partiet var att underordna mig lokalföreningens styrelse. En styrelse kan på så sätt jämställas med en arbetsgivare. Samtidigt hade jag ett förtroendeuppdrag som jag fått från medlemmar och väljare. Situationen blev svår.

Situationen var extra svår eftersom vi hade ett samarbete med två andra partier och ett gemensamt ansvar för de politiska beslut som togs i Uppsala kommun. Många frågor behövde processas på många olika möten innan det togs beslut.

Jag lyckades varje gång ordföranden kom med nya oförberedda förslag på medlemsmöten bemöta dem på ett sådant sätt att jag fick medlemmarnas stöd och ordföranden blev nedröstad, men det var väldigt stressande. Och att ordföranden blev nedröstad av medlemmarna gjorde nog situationen ännu svårare.

Konflikter berör många illa, men de är ibland nödvändiga. Tyvärr är det enklast att bortse från de strukturer och kulturer som finns bakom många konflikter. Det är enklare att lägga skulden på enskilda personer och hänvisa till personkemi, för då behöver man inte göra något själv. Många har ansvar för att strider uppstod mellan mig och dåvarande styrelse för Vänsterpartiet Uppsala. Jag tror att dåvarande ordföranden utifrån påtryckningar från andra partikamrater valde strid istället för samtal.

Under våren och sommaren 2005 försämrades mina cancervärden. Samarbetssvårigheterna med dåvarande lokalförenings styrelse blev droppen som gjorde att jag avgick i förtid. Jag försöker ge mig själv betänketid innan jag tar avgörande beslut om framtiden. Jag bestämde mig nog redan på våren, men lät tanken mogna under sommaren.
Efter presskonferensen jag genomförde i slutet av augusti 2005 hade TV4 Uppland följande nyhet

Dålig arbetsmiljö fick Britt Löfgren att avgå
Cancer, utfrysning och dålig arbetsmiljö - till sist blev det för mycket. Det sade Vänsterpartiets kommunalråd, Britt Löfgren när hon motiverade varför hon slutar som kommunalråd.

För elva år sedan blev Britt Löfgren kommunalråd. Samma år opererades hon för bröstcancer. Sedan dess har hon genomgått cellgiftsbehandling och medicinerat för att hålla cancern i schack. Men i år har hon blivit sämre i sin sjukdom. Men det var inte sjukdomen som är den främsta anledningen till att hon hoppar av. Jobbet som kommunalråd är tufft- förhandlingarna med Socialdemokraterna, det förlöjligande hon mött men värst har varit att hon blivit motarbetad av det egna partiet.

– Det har förekommit en hel del härskartekniker som gör att jag inte vill fortsätta, det i kombination med cancern, säger Britt Löfgren.”

Maktstrukturerna och maktstriderna i Uppsala 2004-2005 framstår ännu mer tydligt för mig nu, när jag också läst genusvetenskap. Mitt intresse för genusfrågor har också gjort att jag följer utvecklingen i Feministiskt initiativ. Inom FI finns idag mycket mer kunskap om genusfrågor än det gör i vänsterpartiet.

Så här svarar Jenny Jakobsson, Feministiskt studentinitiativ, som började läsa genusvetenskap tillsammans med mig hösten 2009, på frågor om varför hon är drivande i att Feministiskt studentinitiativ nu ställer upp i kårvalet i Uppsala.

Vad kan ni tillföra till kårpolitiken?– Att vi alltid utgår från ett feministiskt perspektiv. Feminismen började som teorier om kön och makt. Sen har det utvecklats ett intersektionellt perspektiv. Idag är det inte trovärdigt att vara genusvetare om man inte också kan se hur skapandet av kön samspelar med sexualitet, klass, etnicitet, och funktion, säger Jenny Jakobsson som själv är genusvetare och läser en kurs i intersektionalitet.

– Vi kan också bidra med en kritik mot de normer som råder vid universitetet. Vissa grejer värdesätts mer än andra. Det syns till exempel i vilka institutioner som får mest pengar och vilken forskning som lyfts fram.

Är de andra kårpartierna inte tillräckligt radikala i de här frågorna?
– De har inte den feministiska expertisen. De kårpartier som är knutna till riksdagspartierna utgår från ideologier som skapades för mer än hundra år sedan, när samhället såg helt annorlunda ut och kvinnor inte ens hade rösträtt.

– Jag sympatiserar med till exempel Vänsterns student förbund och Gröna studenter. Men de har ändå en annan utgångspunkt än vi.”

Läs mer i Uppsala studentkårs tidning Ergo

Jenny har så rätt i att vänsterpartiets ideologiska grund byggdes för mer än 100 år sedan. Vänsterpartiet är också ett feministiskt parti, men inriktningen bygger på andra vågens feminism och feminismen genomsyrar in te partiets organisation och politik. Frågorna är framförallt definierade som kvinnopolitik vid sidan om. Däremot har vänsterpartiet många bra dagspolitiska krav. Jag har försökt lyfta feministiska ideologiska frågor i vänsterpartiet men tycker det är svårt.

Nu har jag fått frågan om jag vill fortsätta i distriktsstyrelsen för vänsterpartiet, där jag under två år varit ansvarig för antirasism och feminism. Jag känner mig ambivalent och har bett om betänketid. Det finns ett ointresse i partiet för frågor som är viktiga för mig, demokrati, feminism och intersektionalitet.

Känner en tveksamhet till att ta ansvar i distriktsstyrelsen och försöka vara drivande, när förståelsen för det jag vill är väldigt liten. Jag har inte känt mig motarbetad i distriktsstyrelsen. Snällismkultur gör att jag får stöd, men stödet bygger inte på ett genuint intresse för de frågor som engagerar mig. En del av mig har ingen lust att fortsätta. Önskar att jag hade personer som Jenny Jakobsson m.fl. att samarbeta med. Då skulle det ge energi istället för att ta kraft.

Nu har jag ändå bestämt mig för att tacka ja till fortsatta uppdrag i distriktsstyrelsen. Politiskt engagemang är en stor del av min identitet . Jag mår nog bra av att fortsätta stå upp för den politik jag tror på, även om jag får göra det i motvind. Förhoppningsvis kan jag också bidra med min kunskap och erfarenhet till förändringar i politiken. Och så får jag fortsätta med att försöka försonas med det som varit.

lördag 19 februari 2011

Svart eller vitt, vi eller dom, sjuk eller frisk….

Motsatsparen är många. Jag tror på att synliggöra motsatser. Men för att sedan komma vidare och öka förståelsen av komplexiteten, måste man gå djupare. Nu sitter jag i min säng, klockan är snart 12, solen skiner och det är vackert, men 18 minusgrader ute.

I mitt huvud är det svartvita resonemang. Ska jag eller ska jag inte. Kommer nog inte vidare just nu i mitt skrivande. Jag ska ge mig själv en liten stund till här i sängen utan görande och sedan kliva upp.
Ganska skönt att inte ha bestämt mig för vad nästa görande ska bli. Samtidigt tickar en liten orosmotor i mig, jag borde gå ut, jag behöver åka och handla, jag behöver städa, jag vill besöka en utställning på Gottsundabiblioteket, jag vill ringa till…..

Jag har lyxen att ha gott om tid för mina göranden. Var går gränsen mellan att ge sig själv tillräckligt med tid för eftertanke. Och att låta tiden flöda medan tankarna snurrar i cirklar och olustkänslorna växer.

Om det fanns en enkel gräns tror jag att vi skulle förlora vår mänsklighet i försöken att efterlikna perfekta maskiner. Livet är varken svart eller vitt och gränserna får jag hitta i mitt eget komplexa jag.

fredag 18 februari 2011

Mönster och dagsform

Mönster är renodlingar som riskerar att ge en statisk bild som inte alls ger rättvisa åt den komplexa och dynamiska praktiken. Verkligheten är betydligt mer komplex och dynamisk än vad som ryms i generella beskrivningar. Det är således en balansgång att både se och beskriva mönster, utan att reducera mänskligt samspel till dessa mönster. Och på motsvarande sätt är det en balansgång att beskriva avvikelser från den generella bilden, utan att dessa variationer reducerat till att ”allt är individuellt”.

Denna text har jag hämtat i Lilla genushäftet.

Texten ovan uttrycker på ett bra sätt hur kön konstrueras. Den stämmer också in på hur jag tänker runt min cancersjukdom. Cancersjukdom handlar förstås inte på samma sätt om mänskligt samspel, som när genus konstrueras. Cancer är framförallt en somatisk sjukdom som jag bara marginellt kan påverka genom hur jag lever.

Ett skäl till att jag bloggar är att andra ska kunna känna igen sig i min beskrivning av min sjukdom och också få hjälp av mina erfarenheter. När jag skriver försöker jag också hitta mönster i min sjukdom och försöker förstå vad jag kan förvänta mig av mitt fortsatta liv. Samtidigt är, som det står i texten verkligheten” betydligt mer komplex och dynamisk än vad som ryms i generella beskrivningar.” Nya mönster kan alltid uppstå. Det finns alltid individuella möjligheter, men frihetsgraderna varierar. Ju längre tid jag lever utan att bli frisk desto mer känns det som att mina möjligheter minskar.

I eftermiddag var jag på after work, med mina jobbarkompisar. Köpte ett glas vin och tog det i högerhanden. Mina muskler funkade inte som de skulle, så rätt vad det var hade jag hällt ut hela vinglaset. Tidigare har jag ibland tappat saker, men detta var jag inte förberedd på.

Vid nästa läkarbesök ska jag igen ta upp mina skador på de sensoriska och motoriska nervbanorna i högerhanden. Jag tror att det är skador efter Taxolbehandlingen, men är inte säker. Hoppas att min nya cellgiftbehandling ska medföra en viss läkning av nervskadorna, men vet inte om det är möjligt. Skadorna gör mig ofta ledsen. De gör livet svårare, eftersom jag är både fumlig och svag i höger arm och hand. Däremot är jag lite bättre i högerbenet, så just nu känns det både lite bättre och lite sämre.

Och när jag letar mönster runt min cancersjukdom, så är ett kännetecken att den förändras över tid. Ibland är metastaserna aktiva på ett ställe och det gör ont och ger svårigheter. Sedan sker förändringar, jag blir bättre och så kan jag sedan bli sämre och få ont någon annan stans. Ett annat lite jobbigare mönster är att jag blir tröttare och får större svårigheter ju längre tid jag får leva. Kroppen både orkar och klarar mindre.


Och ur mörkret hörde jag en röst som sade
Le och var glad för det kan bara bli bättre
Och jag log och var glad och det blev bara sämre


Nu har jag skrivit av mig!!!

torsdag 17 februari 2011

Trött bra dag

Eftersom jag skulle avsluta dagen med att prata genus och likabehandling på en förskola mellan 17 och 18, så hade jag ingen brådska till jobbet i morse. Efter frukost och tidningsläsande tog jag ett varmt bad. Jag gillar varma bad, men tänker också att värmen kanske kan slå ut cancerceller.

För 10 år var jag patient hos doktor Henning Saupe som också är antroposof. Prövade mistelpreparat (Iscadorsprutor) för att stärka immunförsvaret. Slutade ta sprutor efter ca 1 år för att jag efter att ha läst mer och pratat med olika läkare, inte trodde att behandlingen kunde hjälpa mig. Henning Saupe fick först godkänt av socialstyrelsen för att ge värmebehandlingar, hypertermi, till människor med cancer. När han sedan installerat utrustning på sin klinik för att behandla patienter, så förbjöds han att behandla patienter. Detta gjorde att han flyttade till Kessel i Tyskland och behandlar cancerpatienter där. Läs mer på Kesselklinikens webbsidor.

Tog bil till jobbet och har varit väldigt trött under dagen. Mötet med personal från förskolan var positivt. Upplevde ett stort engagemang och en vilja att prata om svåra frågor. Mötet gav mig energi. Nu är jag tillbaks i min sköna säng och mår ganska gott.

Läste en intressant intervju med Dagens Nyheters ledarskribent Lisa Bjurwald i en artikel, den förtvivlade liberalen, i Flamman om rasismens utbredning i Europa och alltför många borgerliga företrädares populistiska agerande.

onsdag 16 februari 2011

I andra tankar

Ibland tänker jag mycket på vad jag ska blogga om och ibland är tankarna på helt annat håll. I kväll så är det tomt på blogguppslag. Allt är OK utom att kortisonet gör att jag sover dåligt. Saknar tavegylen, som hade motsatt effekt.

tisdag 15 februari 2011

Nybehandlad

Promenerade till Ackis både igår och idag. Igår bestämde jag mig för att ha med kameran idag eftersom det är så vackert i stadsparken och längs med Fyrisån. I lördags invigdes en isskulpturutställning och de flesta konstverken finns i stadsparken. Nedan följer några av dagens fotografier.




Behandlingen gick bra. Jag behöver åka lika ofta till Ackis, men själva behandlingen kommer att gå snabbare. Har inte känt av något särskilt, mer än att jag är lite trött.

I går var min syster med på läkarbesöket. Sedan åt vi lunch hemma hos mig och då kom också min dotter och en kompis. Känns som en väldigt bra början på en ny behandling.

måndag 14 februari 2011

Sämre men hoppfull

Cancerfaktorn har fortsatt för tredje gången åt fel håll och ligger nu på 100. MRT- undersökningen visade också på försämringar, men inte så mycket. Immunförsvaret fungerar, men röda blodkropparna ligger lite lågt. Övriga värden är OK.
I morgon ska jag istället för att behandlas med Taxol få Navelbine och Avastin. Navelbine är ett ganska snällt cellgift, som nog inte har samma nervpåverkan som Taxol. Läste på Fass.se.

Och det är samma uppräkning av olika biverkningar, immunförsvar, illamående, blodbildning, inflammation i munslemhinnan m.m. som för alla andra cellgifter jag hittills fått. Blir faktiskt skönt att slippa Taxol, och den ganska starka nervpåverkan jag haft på mina sensoriska nerver i höger hand.

Så här verkar Avastin enligt Fass.se.
” Avastin innehåller det aktiva innehållsämnet bevacizumab, som är en humaniserad monoklonal antikropp. Monoklonala antikroppar är proteiner som specifikt känner igen och binder till andra unika proteiner i kroppen. Bevacizumab binder selektivt till ett protein som kallas VEGF (human vaskulär endotelial tillväxtfaktor), som finns inuti kroppens blod- och lymfkärl. VEGF gör så att blodkärl växer i tumörer och dessa blodkärl förser tumören med näringsämnen och syre. När bevacizumab är bundet till VEGF förhindras VEGF att fungera normalt. Detta förhindrar tumören att växa till genom att blockera tillväxten av blodkärl som förser tumören med näringsämnen och syre.”

Både Avastin och Navelbine får jag som infusion. Avastin en gång på tre veckor och Navelbine två gånger på tre veckor.

MRT-undersökningen genomfördes ju denna gång också på nacke och axlar. Där var inga försämringar. Metastastillväxten var i några kotor, troligen ländkotor. Det gör att muskelsvagheten i högerarmen nog beror på något annat. Vad vet jag inte.

Min läkare var optimistisk och tror att den nya behandlingen ska hjälpa. Eftersom jag har hjälpts av många andra behandlingar, så är förutsättningarna större att även detta hjälper mig. Han trodde att Taxotere också ska kunna hjälpa som en mer tuff behandling. Inriktningen nu är att ge milda behandlingar så att kroppen orkar, och så finns Taxotere att ta till om jag snabbt skulle bli sämre. Det finns fler s.k. milda behandlingar. Ett nytt bröstcancerläkemedel är t ex klart att registreras.

Jag ser fram emot behandlingen i morgon och hoppas att den minskar mina känningar i skelettet.

Tankar i väntrummet
Jag kände mig som en livslåga bland miljarder andra. Hade en känsla av att det inte är så svårt att ”lämna kroppen” när livet är slut. Jag är en liten människovarelse som kämpar på med mitt liv och min kamp och vi är många. Några bryr sig om mig, andra inte. Jag är som ett litet fladdrande löv i vinden, som blåser lite hit och lite dit, lite högt och lite lågt.

söndag 13 februari 2011

Antingen eller, intersektionalitet och stigmatisering

Jag tänker ofta i antingen-eller:

Kommer jag att bli frisk?
Blir jag bara sämre eller kan jag bli lite bättre igen?
Hjälper cellgiftet jag får?
Orkar jag åka till Kroatien i sommar med några kompisar?
Lever jag i augusti när mitt tredje barnbarn förväntas se dagens ljus?
Beror det jag känner i en bröstkota på cancertillväxt i kotan eller inte?

För ett år sedan var jag drivande i att skriva en motion om intersektionalitet till vänsterpartiets kongress. Så här skrev vi bland annat.

”Vänsterpartiets teoretiska modeller utgår framförallt från produktionsprocess och ägande. Men föreställningar som bygger på stereotyper om kön, sexuell läggning, etnicitet med mera återskapar också maktordningarna och därmed individers möjlighet till frihet och inflytande.

Nästa steg är att också synliggöra heteronormativiteten och den etniska blindheten och utveckla ställningstaganden med utgångspunkt från ett intersektionellt tänkande. (Begreppet intersektionalitet används för att beskriva och analysera samverkan mellan olika maktordningar i samhället.)

Varken klass eller kön är någon homogen eller konfliktfri kategori. Makt är varken endimensionell eller oföränderlig. Makt konstrueras vid olika tidpunkter och inom olika grupperingar utifrån olika maktordningar som samverkar och motverkar varandra. Ensidig fokusering på en motsättning åt gången: överklass/arbetarklass, kvinna/man, heterosexuell/homosexuell eller invandrare/svensk, får som konsekvens att motsatsparen blir stereotypa och framstår som sanna. Komplexiteten, men också förståelsen av hur kategorier bildas och samverkar går förlorad. Därmed finns också en risk att strategiska vägar till förändring förblir osynliga.”

För mig är maktfrågor politiskt viktiga frågor. Dikotymiseringar, alltså förenklade uppdelning i ”vi och dom” och stereotypiseringar av olika grupper, typ ”män är sådana” eller ”muslimska flickor som bär hijab är offer” stigmatiserar. Dikotymisering och stereotypisering av människor försvårar förändringar. Det låser fast människor som offer eller den som har makt.

Jag funderar mycket på alla känningar jag har i mitt skelett och att det jag känner ofta förflyttar sig från plats till plats. Tänker att jag ska ha ett intersektionellt förhållningssätt till min kropp. Med det menar jag att jag inte ska tänka på metastaserna som definitiva på ett ställe och skador som definitiva. Jag ska försöka undvika att stigmatisera min kropp som antingen frisk eller sjuk, liksom jag ska försöka att undvika att stigmatisera delar av skelettet som t ex en kota, som antingen eller.

Om jag byter ut några ord i motionen ovan blir det så här:

Cancer är varken endimensionell eller oföränderlig. Metastaser växer till vid olika tidpunkter och inom olika delar av kroppen utifrån olika muterade cancerceller, olika kroppsliga försvar och cellgifter som samverkar och motverkar varandra. Ensidig fokusering på ett kroppsställe åt gången får som konsekvens att metastaserna framstår som orubbliga. Komplexiteten, men också förståelsen av hur metastaser bildas och förändras går förlorad. Därmed finns också en risk att strategiska vägar till förändring förblir osynliga. Låter det knäppt? Kan man prata om maktordningar, intersektionalitet och dikotymisering i den egna kroppen.

Komplex och föränderlig är kroppen i varje fall.

Tankar om kollektivtrafiken

Står vid spår 12 och väntar på tåget till Nyköping. Solen värmer och det är riktigt behagligt. En ung tjej går runt och delar ut Tillsammans i Mälardalen, TIM, en tidning för dig som reser i Mälardalen. Ingen vill ha, inte jag heller. Tänker att jag redan vet vad som står i denna tidning. Sedan ändrar jag mig och hon får i varje fall lämna ifrån sig en tidning. Säger till henne att jag ska se om jag får mina fördomar om tidningen bekräftade. De som bekostat tidningen är SJ, UL, SL, VL och länstrafiken.

Artikeln om stress innehåller intressant information. Pendelresenärer inom kollektivtrafiken löper 70 procent mindre riskatt drabbas av hjärtinfarkt, jämfört med bilpendlaren. Skälen är dels att kollektivtrafikresenären slipper stressen att sitta bakom ratten i bilköer och dåligt väder, dels att kollektivtrafikresenärer rör sig mera. Att åka kollektivt innebär också att cykla eller promenera mellan hem och hållplatser.

Att SJ:s regionala trafik ökat mycket visste jag, men inte at ökningen var så stor som 50 procent sedan 2005. I Mälardalen ökar resandet med 500 000 resor per år. Både busstrafiken och tågtrafiken ökar. Ett skäl till ökningen är att människor pendlar mer, ett annat att det har sats in nya tåg mellan olika orter. Detta har jag känt till efter som jag som politiker och kommunalråd i Uppsala varit engagerad i regional kollektivtrafikutveckling, på flera olika sätt. TIM är framförallt positivt.

Jag fick delvis mina fördomar bekräftade, när jag läste TIM-tidningen. Orsaken till tågförseningar och problem beskrivs framförallt som kalla vintrar och mycket snö. Bristerna hos aktörerna sägs vara att informationen varit för dålig och att detta nu åtgärdas. Det ingår alltid i ett varumärkeskoncept att du ska vara självkritisk på någon punkt när saker inte fungerar. Och brist på information är en sådan lagom sak att synliggöra.

Tidningen var tack och lov lite mindre glättig än jag förväntat mig, men det jag framförallt tycker är problematiskt är att politiken osynliggörs. Bilden som ges blir framförallt att med några små åtgärder så blir allt bra och bristerna har inget med politik att göra. Den allmänna trenden bland befolkningen är också att klaga på SJ eller SL eller någon annan utförare.

Väldigt lite kommer fram om bristerna i systemet med konkurrensutsättning, där den som lovar lägst pris vinner upphandlingen. Minns en artikel i kommunernas tidning, Kommunaktuellt i början av 90-talet, som redogjorde för alla problem som marknadslösningarna i Englands kollektivtrafik lett till. Tåg spårade ur och ledningarna ramlade ner pga dåligt underhåll. Vinst och pressade kostnader prioriterades före säkerhet. Där är vi nu i Sverige.

Marknadslösningarna gör också att vissa kunder ses som viktigare än andra. Jag har tidigare skrivit om att hen som Uppsalabo inte längre kan boka sovvagn hem från Åre. Tågtrafiken har försämrats mellan Uppsala och Nyköping. Tidigare direkttåg på helgerna har tagits bort. Nu tvingas vi igen byta i Stockholm, vilket både medför att resan tar längre tid och att man måste på tåg och av tåg.

När jag anlände till Stockholms centralstation nu på hemresan, stod ett tåg till Sundsvall via Uppsala på samma perrong, klart för avgång. Det fick jag inte åka med för jag hade en regional biljett. Min hemresebiljett kostade 30 kronor mindre än biljetten till Åre i påsk, men berättigar mig inte till att ta det bäst tåget hem. En sådan bästatågbiljett kan jag inte köpa när jag kommer från Nyköping och ska till Uppsala.

Min mamma åker därför nu hellre buss när hon ska komma till mig.

Upphandlingen av utförare har inneburit flera försämringar. Min systerson som rest mellan Stockholms innerstad och Södertälje beskriver hur det går mycket snabbare att åka bil än pendeltåg trots att det är ofta är bilköer. Pendeltågen är inte pålitliga.

En annan fråga utöver marknadslösningarna inom kollektivtrafiken är hur mycket pengar som politiken avsätter för investeringar och driftkostnader. Det är ganska stora skillnader mellan vänster och höger. För snåla investeringsramar har gjort att nödvändiga infrastruktursatsningar inte genomförts. Det går idag för många tåg på den räls som finns. Minsta lilla försening för ett tåg, gör att alla tåg får problem att avgå i tid.

För övrigt gick tågen i tid för mig både från Uppsala och från Stockholm. Däremot hade en ledning gått sönder söder om Södertälje, så därifrån blev det buss till Nyköping. Jag blev en halvtimme försenad vilket är helt OK. På hemvägen var alla mina tåg i tid, men jag hörde om många andra inställda tåg ur högtalarna.

Det är inte säkert att min kropp klarar tågresor med flera byten om jag blir sämre i cancern. I så fall tvingas jag att belasta miljön mer genom att ta bilen eller bussen, istället för det miljövänligaste tåget.

fredag 11 februari 2011

Ändra vanor

Hade planerat att cykla till Ackis i morse för att ta blodprov, för att sedan cykla hem och ta bilen. Så blev det inte. När jag kom ut genom porten möttes jag av en halvmeter snö. Det fick i stället bli en promenad till sjukhuset och sedan bussen till jobbet. Det blev en mycket bättre lösning för då kunde jag ta bussen direkt från min arbetsplats till mötet på etnologen i Engelska parken. Tur att mängder med snö kan få mig att ändra mina planer och vanor.

Hoppas få se fler starka kvinnor i den fortsatta demokratiprocessen i Egypten

Hörde just en glad Mattias Gardell, religionsprofessor, Uppsala universitet säga att ”Allt är möjligt” avseende att Mubarak nu äntligen avgår. Tack alla modiga egyptier som gjort denna seger möjlig. Mänskligheten och demokratin har segrat. Hoppas särskilt att många medvetna modiga kvinnor finns med i maktpositioner i den fortsatta processen. Risken finns att alla kvinnor som bidragit till diktatorns fall nu osynliggörs.

Foto: Mohammed Abou Zaid / AP

torsdag 10 februari 2011

Fylld av olika känslor

Är trött, sover dåligt och har tagit flera Ipren. Idag har mormor (jag) och farmor hämtat barnbarnen på förskolan och sedan haft trevligt på Upplandsmuseet. Njuter av barnbarnen och är samtidigt ledsen över att min kropp orkar dåligt, att högerhanden inte funkar och att jag troligen inte får följa mina barnbarn till vuxen ålder.

Är engagerad i en intersektionalitetsdebatt på Vänsterpartiets Framtid på Facebook. Tycker frågorna är viktiga och engagerar mig. Blir frustrerad över allt oreflekterat som bara slängs ut. Vet att det inte fungerar, men önskar att fler skaffade kunskap innan de uttaladade sig tvärsäkert, att det fanns ett närmare samarbete mellan forskning och politik, att partier tog till sig av all kunskap som faktiskt finns.

Eftertanke – jag borde också vara lite mer ödmjuk ibland och inte ha för bråttom.

Läste och gladdes över en beskrivning av Tahrirtorget i lokaltidningen.
”….vardagsliv. Många sover ännu, i tält och under uppspända presenningar. Några tvättar sig, andra sopar gatan. Sopor källsorteras och fraktas bort, en ovanlig syn i Egypten. – Alla samarbetar och alla delar med sig. Alla ler. Jag är 31 år och har aldrig upplevt något liknande i mitt liv. ”

Lyssnar på P1, väntar på att få höra något om Mubaraks tal. Har militären tagit över och vad innebär det? Hoppas, hoppas, hoppas….

Nu har talet börjat klockan 21.50.

onsdag 9 februari 2011

Frihet att välja och tvång att välja

Jag tycker det är trist att behöva välja telefonoperatör, mobiloperatör, internetoperatör, pensionsfond, tågoperatör m.m. Det som har hänt sedan alla avregleringar gjordes är framförallt att allting blivit dyrare. Likriktningen är stor mellan alla olika operatörer, det är svårt att bedöma kvaliteten och erbjudanden haglar över en. Alla erbjudanden är däremot ofta väldigt kortsiktiga, för det finns egentligen ingen som har råd att långsiktigt vara billigare, alternativt ha högre kvalitet än någon annan. Jag vill inte heller ägna en massa tid åt att välja mellan nästan lika produkter.

Däremot vill jag gärna ha frihetsgrader att välja i andra sammanhang. Skönt att ha möjlighet att välja vad jag ska äta, om jag ska gå på något kulturellt eller stanna hemma, om jag ska ta bussen, bilen eller cykeln till olika saker osv. Har tidigare skrivit om lyxen att kunna välja mellan bil och cykel på morgonen. När jag kommer till jobbet väljer varje gång mellan att gå fyra trappor till min arbetsplats eller ta hissen. Är väldigt nöjd när jag flåsat upp för alla trapporna och känner samtidigt att det är helt OK att ta hissen.

Pratade också med en ung vän om friheten att kunna välja. Hon har väldigt låga inkomster, pluggar och lever ett intensivt liv med stort ansvar. Trots att hon har fullt upp så väljer hon att jobba också ibland. Om hon var tvungen att jobba utöver allting annat så skulle hon nog inte orka. Friheten att kunna välja gör att hon precis som nog många av oss andra orkar. Tvång och måsten gör däremot att många människor tappar all sin kreativitet och mycket av livslusten.

Läste brevet om försäkringskasseutlöst depression. Så här står det bl.a.

”Mycket få människor kan leva utan inkomst. Därför försöker man jobba fast man ännu inte är frisk. Följden blir ofta en påtaglig försämring såväl fysiskt som psykiskt. Detta gör att återhämtningen tar ännu längre tid. Inte sällan utvecklas en sekundär depression, en ”försäkringskasseutlöst depression”, som är svårare att behandla än vanliga depressioner. Den oro för ekonomin som uppstår när man plötsligt finner sig stå utan eller med avsevärt minskad inkomst, är högst reell och omöjlig att bortse från. Regelverket i sjukförsäkringen motverkar i dessa fall rehabilitering och återhämtning och försvårar därmed återgång i arbete. Detta leder till ökat lidande och ökade kostnader för samhället. Sjukförsäkringen har, i dessa fall, blivit kontraproduktiv. ”

Läs hela brevet på TV4:s nyhetssidor.

För övrigt känner jag mig mer arg och har mindre ont

tisdag 8 februari 2011

Makt att skriva historia

Långt innan Sverige fick en moderatledd regeringen började kraven och ifrågasättandet av sjukskrivna. Jag borde ha varit sjukskriven våren 2006 när jag fick ”tuffa” cellgifts behandlingar men valde att avstå för att slippa kränkande frågor från försäkringskassan. Se ”Jag är privilegierad som slipper vara sjukskriven”

Idag pratade jag med en kvinna som 2006 behandlades för leukemi. När hon mådde som sämst av behandlingar och i princip inte hade något immunförsvar ringde försäkringskassan för att de ville göra en plan för hennes rehabilitering. Så det är inte bara jag som reagerar på den falska historiebeskrivningen, som framförallt nuvarande regering men också oppositionen framställer. Regeringen påstår att sjuka tidigare inte fick hjälp med rehabilitering och särskilt socialdemokraterna får det att låta som om sjukskrivna under deras regeringstid inte var jagade. Däremot har pressen på sjukskrivna ökat genom den s.k. stupstocken.

Se även Mer godis och sången aldrig ger vi upp. Då nämnde jag också att Sverige aldrig gjort upp med nazismen. I dagens lokaltidning finns boken ”Att bo granne med ondskan” av Klas Åmark recenserad.

Under senare år har det pågått en intensiv forskning kring Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och förintelsen. Recensenten skriver att ”Medan historiker använder finjusterade instrument för att urskilja nyanser, sitter den historiskt oskolade skribenten och antingen blandar samman allt som man tycker påminner om fascism och nazism i en och samma gryta, eller utesluter allt som inte bär hakkors.”

Senare i samma recension står det att

”Bortsett från de allt grövre hoten från högerextremister, har de (arkeologer, historiker, idéhistoriker som forskar inom detta fält, min kommentar) från samtidens debattörer stött på en makalös ovilja att lyssna. Vad debattörer ”vet” och diskuterar är något helt annat än vad historiker vet och diskuterar. Fakta sammanblandas, billiga dagspolitiska poänger plockas och av historiens ruttnande fallfrukt vildjäser en brygd av överdrifter, förnekelser och ren och skär desinformation. Så ger den alltmer opolitliga Wikipedia socialdemokratin ensam äran av att ha bildat Statens institut för Rasbiologi, så kan den svenska högern peka finger mot vänstern utan att medge sitt intima förhållande med Nazityskland …”

I politiken har jag mött ganska mycket av att man skriver om historien och försöker skuldbelägga framförallt vänsterpartiet från alla andra partier men också socialdemokratin skuldbeläggs från borgerligt håll för att vara odemokratiska m.m. Jag tycker det är skönt att inte längre ha ett politiskt företrädarskap där jag tvingas in i denna vi är de goda- ni är de onda-retorik.

Jag efterlyser fler seriösa medieinslag om vår historia, bättre historieböcker och framförallt mer historia i skolan. Det är viktigt för att inte ”historian ska upprepa sig”.

När jag döpte detta inlägg till ”Makt att skriva historia tänkte jag också på ett f.d. s-kommunalråd/f.d. riksdagsledamot från Uppsala som skrivit sina memoarer . Han tyckte att beslutet att bygga ett nytt konsert- och kongresshus i Uppsala var nödvändigt och bra. Det var en högröstad opinion med moderaterna i spetsen som försökte förhindra beslutet och vi var tre partier som stod bakom beslutet ända fram till beslutet i Uppsala kommunfullmäktige, vänsterpartiet, socialdemokraterna och folkpartiet. Kommunalrådet hyllar två av partierna för detta beslut och nämnder inte det tredje partiet alls (vänsterpartiet). Moderaterna höll sedan invigningstalet när huset väl var byggt och sa inte ett ord om att partiet använt alla medel utom våld för att förhindra beslutet. (En socialdemokrat fick också säga några ord under invigningen.) Jag tror inte att det kommer att synas i några historiebeskrivningar att moderaterna var emot konsert- och kongresshuset, för nu ger det kommunen många fördelar. Det är partier i normens mitt, regeringsföreträdare och borgerliga företrädare som framförallt har makten att formulera hur samhället ska se på vår historia. Tur att det också finns forskare som tar fram sannare bilder.

För övrigt valde jag cykeln i morse. Det var tungt att streta på i motvind ca 4 km för att träffa medarbetarna på LSS-boendet, så då ångrade jag mig nästan. Samtidigt tror jag att fördelarna med att få frisk luft, sol och få röra på mig överväger. I kväll fick det bli bilen till kören.

måndag 7 februari 2011

Nattens tankar och dagens arbete

Klockan är strax efter åtta på kvällen och jag sitter på den plats där jag trivs bäst, i min säng. Har sovit ganska dåligt i natt. Kände av mitt skelett ganska mycket. Klockan två i natt var jag uppe och tog en Ipren. Har säkert sovit en hel del, men också haft mina vanliga frågor snurrande. Hur länge får jag leva? Beror det jag känner i skelettet på att cancern har satt fart? Eller beror det på läkningsprocesser? Eller är det biverkningar av Taxol (muskel och ledsmärta)?

I natt tänkte jag att jag skulle försöka få tid hos läkare redan denna vecka, för att metastaserna inte skulle hinna breda ut sig för mycket. Tänkte att det var bäst att byta cellgifter så fort som möjligt, så att inte cancerskadorna blir för stora. Nästa tanke var att det nog är bäst att vänta till nästa måndag. Då visar blodprovet tydligare besked, för det kan ju vara så att Taxolet har hjälpt fram till nu och om jag går till läkare denna vecka, så syns inga försämringar på varken MRT eller blodprov. Och så riskerar jag att få fortsätta med ett cellgift som inte hjälper. Sen tror jag att sömnen tog över.

I morse var jag ganska trött. Kände mig matt efter att bara ha hällt i te i koppen med min svaga högerhand. Är lite fascinerad över att man kan bli andfådd av att hälla upp te, men så kan det bli när jag anstränger högerhanden.

Tog en ny Ipren på jobbet, men sedan har jag mått bättre. Är nu trött och lite spänd i musklerna men de värsta obehagskänslorna har släppt. I övrigt har jag haft en bra dag. Gjort klart de PowerPointsbilder jag ska visa för en grupp medarbetare på ett LSS-boende i morgon när jag ska prata om diskrimineringslagen och olika diskrimineringsgrunder. Powerpointsbilderna om mångfald och normkritiskt perspektiv för kommunala chefer och nyckelpersoner på onsdag är också klara. I morgon ska jag först till en gymnasieskola och prata samarbete och sedan till en annan del av stan och träffa medarbetarna på LSS-boendet. Känns skönt att jag har möjlighet att välja mellan bil och cykel.

Jag tillhör en hållbarhetsgrupp inom vår förvaltning Vård&bildning. Vi har idag haft möte om hur vi på ett tydligare sätt ska kunna lyfta in hållbar utveckling i vår styrelses styrdokument för det övergripande arbetet. Gruppen var riktigt kreativ, så nu har vi som det känns riktigt bra förslag för det fortsatta arbetet. Känner mer tillförsikt nu än jag gjorde i går.

söndag 6 februari 2011

Mer om hyckleri och demokrati

På sjuttiotalet deltog jag vid flera olika tillfällen i gruppterapisamtal. Kände ganska snart att det var lät att knäcka koden för vad man förväntades säga. Eftersom många uttalade sig utifrån de förväntades säga blev samtalen ganska ointressanta.


Från avhandlingen Att lägga politiken till rätta av Ann-Sofie Lennqvist Lindén har jag hämtad idén till nedanstående bild. I en idealisk organisation är cirklarna i princip helt överlappande. Om cirklarna överlappar varandra ganska lite finns det ofta rollkonflikter. Det är organisationen som sätter ramarna för individens beteende. Samtidigt finns det olika förväntningar från olika grupper på en individ som har fåt ett uppdrag. Individens frihetsgrader är beroende av omgivningens förväntningar. Du kan läsa mer om detta fr.o.m s 55 i avhandlingen.

Jag tror att det är svårare i dagens politik att stå upp för dina egna värderingar om du har en stark moral och vill agera etiskt. En identitet som innebär att du vill leva som du lär är svår att kombinera med ledande politiska uppdrag. Det mest hotfulla jag gjorde gentemot andra partiföreträdare var när jag som kommunalråd krävde ett fullmäktigebeslut på att mitt kommunalrådsarvode skulle sänkas. Jag stod i praktiken upp för det mitt parti tidigare krävt, nämligen att politikerarvodena skulle sänkas. Då tog mobbningen mot mig fart och det spreds förlöjligande lappar.

Att stå upp för demokrati ska värden som också gäller andra än personer i den egna organisationen är svårt. Vi lever väldigt mycket i ett vi och dom samhälle där vi:et står för det goda och dom:et för de onda. Kritik mot det egna partiets agerande är svårt. Däremot får du ofta applåder om du kritiserar andra partiers agerande. Kritik av andra stärker den egna identiteten av att vara god. Vill du göra karriär i ett parti eller en organisation bör du alltså agera enligt dessa principer. Denna kultur kan t ex vara ett skäl till att America Vera Zavala skriver i Flamman 3 februari att
”..partiet de senaste åren blivit allt mindre, allt mer homogent och likriktat och samtidigt politiskt urvattnat.”

Skolverket presenterade i veckan en slutrapport om antimobbningsarbete i skolan Utvärdering av metoder mot mobbning.

En av slutsatserna är att

”Schemalagda särskilda lektioner för alla klasser som programmen förespråkar ökar enligt utvärderingen mobbningen av flickor och yngre pojkar. Ingen effekt på mobbning eller kränkningar av pedagogiskt material har påvisats. Lektionerna kan upplevas som tjatiga och övningarna konstruerade. Elever har berättat att de beteenden som tränas under de särskilda lektionerna bara tycks gälla under dessa lektioner. Under rasterna, i korridoren och matsalen gäller
ofta andra normer. ”

Denna utvärdering får mig att tänka på 70-talets gruppsamtal. Eleverna lär sig vad de ska säga på värdegrundslektionerna och sedan går man ut ur klassrummet och fortsätter agerar som man brukar. Allt så kallat värdegrundsarbete som enbart medför att alla säger och gör det man förväntas säga och göra förändrar inte maktförhållandena. Det blir precis som inom politiken när den är som sämst, man lär sig en retorik som inte har med det egna partiets sakpolitiska agerande att göra. Människor fostras till att bli hycklare, för det gynnar den egna karriären.

Ett konstruktivt sätt att öka etiken och moralen i samhället är att möjliggöra för alla, såväl i partierna som i övriga samhället att de två ringarna i bilden ovan, identitet och tillskriven roll är så överlappande som möjligt.

För övrigt är jag fortsatt trött, det känns som om kotor och bäcken ”lever rövare” i kroppen. Är rädd för att Taxol inte hjälper mig, men får vänta med svaret på alla undersökningar ytterligare en vecka.14 februari träffar jag läkare.

lördag 5 februari 2011

Hyckleri

Att hyckla är att inte leva efter den moral och de standarder man själv argumenterar för att alla ska leva efter . USA och Europa hycklar ofta när det gäller mänskliga rättigheter. Så här står det på konflikts webbsida som jag lyssnade på i morse.
” Så länge Mubaraks regim betraktades som en pålitlig och strategisk partner såg USA och Europa mellan fingrarna med brott mot vad man annars hyllar som universella värden, demokrati och mänskliga fri- och rättigheter. Nu välkomnas demonstrationerna för demokrati och kraven på Mubaraks avgång formuleras allt tydligare, också av dem som var hans närmaste allierade. ”

Exempel på Sveriges hyckleri är t ex utvisningen av de båda egyptierna, Mohammed Alzery och Ahmed Agiza och att därefter inte beviljats uppehållstillstånd i Sverige trots påtryckningar från FN:s kommitté för mänskliga rättigheter m.fl . De fördes i en nattlig och delvis våldsam aktion 2001 ut ur Sverige av CIA och fördes i ett av de ökända fångtransportplanen till Egypten, där de förhördes med hjälp av tortyr.
FN:s tortyrkommitté och FN:s kommitté för mänskliga rättigheter riktade, bland många andra organisationer och personer, kritik mot avvisningsbeslutet. Mot bakgrund av den kritiken beslutade regeringen 2007 att upphäva avvisningsbeslutet från 2001 och att en ny prövning av frågan om uppehållstillstånd skulle ske.

Regeringen beslutade sedan i november 2009 att det inte finns grund för att bevilja uppehållstillstånd, efter att ha inhämtat synpunkter från Säpo. Vari Säpos säkerhetsmässiga invändningar består är hemligt. Samma säkerhetsmässiga invändningar som Säpo hade redan 2001 ansågs kvarstår.

Så kallade säkerhetsmässiga invändningar står alltså över mänskliga rättigheter, där källan till invändningarna i detta fall är Egypten som framfört att Mohammed Alzery och Ahmed Agiza var terrorister. Av konflikt i morse framgår att det är grunden till regeringens beslut. Lyssna på konflikt. Du kan också läsa om regeringens beslut på Amnestys webbsidor.

Detta är bara ett litet exempel på hyckleri . Det finns hur många exempel som helst. Diskrepansen mellan det som sägs i högtidstalen och det som görs är ofta stor. Jag tror att klyftan mellan det som sägs och det som görs är det största hotet mot vår demokrati . Det behövs politiska företrädare som står upp för sina värderingar. Sluta hyckla!

fredag 4 februari 2011

Mer om försäkringskassan och människosyn

Har haft ett längre samtal med min personliga handläggare idag. När jag igen förklarade att min arbetsgivare har alla möjligheter att anpassa mina arbetsuppgifter till mina behov. Dessutom att min situation är sådan så att det inte är rehabilitering jag behöver förstod min handläggare och sa att detta med att ställas mot hela arbetsmarknadens förfogade enbart blir i teorin för mig. Hon förstod att andra arbetsgivare inte kan erbjuda mig ett jobb, där jag kan utöka min arbetstid.

I första brevet från försäkringskassan finns information om att sjukskrivningen gäller max ett år. Handläggaren som ringer mig poängterar att försäkringskassan kontaktar arbetsgivaren innan tre månader av sjukskrivningen passerat, för att se om inte mina arbetsuppgifter kan ändras så att jag kan jobba lite mer och att efter sex månader ska försäkringskassan kolla om det finns någon annan arbetsgivare som jag kan jobba hos mer än vad jag gör nu osv.

Grundsynen är alltså: går det att få ur (smitaren) Britt några fler timmar av arbete än det hon gör nu. (Till lägstbjudande tänkte jag tillägga, för jag vet inte om detta också skulle innebära att jag om det var aktuellt skulle tvingas byta arbetsgivare till vilken lön som helst om någon annan arbetsgivare anser att jag kan jobba mer hos dem.)

Jag har sluppit oroa mig, eftersom jag klarar mig utan försäkringskassans ersättningar, men hur har andra det som är mer ekonomiskt beroende. Grundfrågeställningen för mig är fortfarande: Vilket samhälle vill vi ha?

A Ett samhälle som har en positiv människosyn, som tror på att människor vill bidra. Regelverket bygger på denna människosyn och medför att någon enstaka människa kanske smiter från sitt ansvar att bidra utifrån förmåga. Människosynen bygger på att alla ska ha rätt till en grundtrygghet och att samhället ställer krav utifrån individens förmåga.

B En människosyn som bygger på att alla människor (utom människor som är så rika att de inte behöver samhällets stöd) styrs av morötter och piskor. Sjuka och arbetslösa ska med ekonomiska medel tvingas till arbete för att få mat och husrum, utifrån principen ”Den som inte underordnar sig och bugar och bockar, trots att hon är beroende av samhällets stöd, ska med ekonomiska medel tvingas till underordning.” Att några oskyldiga drabbas får man stå ut med för principens skull.
Nuvarande regerings politik bygger på människosyn B.

PS. Jag vet att jag överdriver, för att bli tydlig.

Har tillbringat några härliga timmar i kväll på Reginateatern i Uppsala och sett och hört föreställningen Yeah,Yeah, Yeah. Tänker att under 60-talet fanns det mesta - mod, dumhet, solidaritet, kreativitet och framtidstro.


Trivs i min säng, där jag nu sitter och bloggar och lyssnar på P1 om Egypten. Gläds åt modet hos alla som fortsätter protesterar på Tahrirtorget. Bilden är hämtad från P1 webbsidor.

För övrigt är jag fortsatt trött, har ont i flera olika kotor och i bäckenet, men har inte behövt ta Ipren.

torsdag 3 februari 2011

Försäkringskassans absurda regler

Nu har mina kontakter med försäkringskassan börjat. Förra veckan blev jag uppringd av en kvinna som framförallt ville kolla lite uppgifter. Idag ringde min personliga handläggare. Jag var på språng till ett möte så vi hann bara prata några minuter. Hon började med att beklaga min svåra sjukdom. Sedan berättade hon nog lite om sin roll medmera. Därefter kom det absurda:

Om jag har fortsatt behov av tjugofem procents sjukskrivning efter 6 månader så ska jag ställas till hela arbetsmarknadens förfogande. Avsikten är att pröva om det finns något arbete någonstans där jag kan jobba heltid. Jag förklarade att jag kan inte ha bättre arbetsuppgifter än jag redan har, men det har ingen betydelse om det jobb jag har passar bäst för mig. Reglerna är sådana att jag ändå ska ställas till hela arbetsmarknadens förfogande.

Jag jobbar hos Uppsalas största arbetsgivare och det finns nog ingen annan arbetsgivare som har bättre möjlighet att anpassa arbetsuppgifterna just för mig. Det finns kanske andra arbetsgivare jag också skulle kunna jobba hos, men troligen skulle det innebära längre resväg. Dessutom – vem vill anställa en cancersjuk kvinna som har en pågående cancerbehandling, troligtvis livet ut.

Den behandling jag får nu innebär att tre veckor av fyra ska jag först till labb och ta blodprov. Det tar ca 1 timme. Sedan ska jag få cellgiftbehandling, vilket tar ca 4 timmar. Ungefär var fjärde vecka träffar jag läkare, vilket tar 2 timmar. Igår var jag på MRT-undersökning. Det tog 2,5 timmar. Under en månad ägnar jag ca 20 timmar åt olika sjukhusbesök, som hänger ihop med min behandling. Detta motsvarar 12 procent av en heltid.

Så här står det bl. a. på försäkringskassans webbsidor.

”Du som haft sjukpenning på fortsättningsnivå i maximalt antal dagar kan i vissa undantagsfall få fler dagar sjukpenning på fortsättningsnivå även efter 550 dagar. Det gäller exempelvis om du
• Får sjukpenning på grund av en godkänd arbetsskada
• Vårdas på sjukhus eller får omfattande vård utan att vara intagen på sjukhus
• Riskerar att allvarligt försämras i din sjuk¬dom om du arbetar eller deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program"

Jag tycker inte att något av detta stämmer in på mig som jag mår nu. Jag har en sjukdom och ingen arbetsskada. Tveksamt om 20 timmar i månaden är omfattande vård. En hel del av tiden går till att ta blodprov och resa fram och tillbaka till sjukhuset. Jag vet inte om cancern i sig skulle försämras av att jag behövde jobba heltid, men risken är däremot stor att jag skulle ramla ihop av trötthet.

Dessa regler är byråkratiska, löjeväckande, patetiska, kränkande både mot mig och mot min arbetsgivare och dessutom rigida, som inte tar hänsyn till att vi människor har olika sjukdomar och olika arbetsgivare.

Men kanske värst av allt, systemet bryter ner människor och raserar ekonomin för dem som inte har en stabil grund att stå på. Och det är ett politiskt projekt, initierat av regeringen med moderaterna i spetsen.

Det finns fler än mig som har låtit bli att sjukskriva sig, för att de klarar sig ändå. Nu har jag börjat projektet pröva försäkringskassesystemet och kommer att berätta mer om det.

I morgon ska min personliga handläggare ringa upp mig igen, för vi hann inte prata färdigt. I övrigt är jag trött, har ont i några bröstkotor, men behöver inga värktabletter.

onsdag 2 februari 2011

Demokrati och ideal

Demokrati är för mig grunden i allt politiskt arbete. Dessutom försöker jag vara lojal mot mina ideal. Denna kombination gör att jag prioriterar mina ideal före t ex det parti jag tillhör. Jag tar mig t ex friheten att stödja Lena Sommerstad som partiledare för socialdemokratin, se Därför kan jag tänka mig att gå med i s.

Med demokrati som grund för mitt tänkande menar jag t ex att när jag är vald att företräda ett parti så ska jag stå upp för partiets beslut i olika sammanhang. Detta var t ex viktigt för mig under mina 11 år som kommunalråd. Nu har jag inga uppdrag att företräda vänsterpartiet, så nu känner jag mig fri att i olika sammanhang offentliggöra den politik jag tror på. Därför kryssade jag i att jag kan tänka mig att bli medlem i socialdemokratin om Lena Sommerstad blir partiledare. Det hade jag inte gjort om jag varit kommunalråd för vänsterpartiet. Då hade jag avgått som kommunalråd om uppdraget stridit mot mina ideal. Jag är alltså ingen lojal vänsterpartist för lojalitetens skull, men har stått upp för demokratiskt fattade beslut.

På samma sätt tänker jag när det gäller mitt nuvarande jobb som tjänstekvinna i Uppsala kommun. Jag är lojal mot demokratiskt tagna beslut i den organisation jag tillhör. Likaså ingår i mitt uppdrag att vara lojal mot riksdagsbeslut, såsom lagstiftning när det berör mitt arbete. Om de arbetsuppgifter jag har strider mot mina ideal och jag inte internt kan påverka besluten, så får jag försöka byta arbetsuppgifter eller söka mig ett annat jobb.

Arbetsgivares krav på lojalitet i olika sammanhang gör att allt för många anställda tiger med missförhållanden på sina arbetsplatser. Där jag jobbar upplever jag att det är högt till tak och jag tror att pressen på medarbetarna är större i privata företag. Där jag jobbar upplever jag att det finns en tro på att konstruktiv kritik är bra för både arbetsgivare och verksamheten.

Däremot finns det nog skäl att känna oro även för offentligt driven verksamhet. Jag jobbar i kommunalverksamhet som är konkurrensutsatt och om mina chefer inte tror på att öppenhet och kritik är bra för verksamheten, så kan kulturen förändras. Jag har läst en del artiklar som statsvetaren Lennart Lundqvist skrivit och när jag googlade på hans namn kom detta upp

”-Yttrandefriheten på offentliga arbetsplatser är numera inte större än på privata, trots att lagen säger något helt annat. Förr kunde man vända sig till sin chef, nu är det enda säkra om man vill framföra kritik att rikta sig anonymt till massmedierna.

Det säger Lennart Lundquist, statsvetarprofessor i Lund, som specialiserat sig på demokratifrågor, inte minst på våra arbetsplatser.”

Läs fortsättningen här.

Jag är rädd för att en osund lojalitetskultur breder ut sig, såväl inom partierna som inom offentliga sektorn. I flera privata företag och i vissa partisammanhang tror jag redan att osunda lojalitetskulturer vuxit sig för starka. Alltför många människor är rädda för att förlora jobbet eller är rädda för att stoppas i sin karriär och tiger därför om vad de egentligen tycker.

Nu ska jag snart lyssna på P1 om hur det går i Egypten. Hoppas att alla modiga so m står upp för demokrati överallt i världen, fortsätter sin kamp och vinner den. Målen får aldrig bli så viktiga så att demokratin som medel för att förverkliga målen kränks.

tisdag 1 februari 2011

Perspektivlöshet

Jag minns en kvinna som bodde i Bosnien under kriget. Hon berättade om sin perspektivlöshet innan kriget, hur hon klagat över små saker i vardagen och inte insett hur bra hon hade i relation till hur tungt och svårt livet kan vara.

Tänkte på hennes berättelse när jag ganska nyligen pratade med en person som bara pratade om sig själv och var inne i sin bubbla med sina problem. Hade lust att fråga henne om hon ville byta med mig, när hon enbart pratade om alla fördelar jag hade i relation till henne. Ville sticka hål på personens självömkansbubbla genom att berätta om min osäkra livssituation, där jag just nu inte vet om metastaserna växer för fullt eller slås tillbaka av cellgiftet jag fick igår. Men det hade kanske inte hjälpt personen i fråga.

Tycker det är tragiskt med människor som fastnar i självömkan och offer/avundsjukepositioner. Alla behöver nog tycka-synd-om-sig-själv-perioder, men går det att hjälpa någon som ständigt fastnar i sina egna små måsten och tillkortakommanden?

För övrigt mår jag ganska bra. Har varit på kören och gnolade Sakta vi går igenom stan när jag körde bilen hem. I morgon ska jag göra en ny MRT-undersökning på eftermiddagen. Sedan har jag ett uppehåll på cykelturerna till Ackis på drygt en vecka.

”Polyanna”Britt, se Mer om elände som förklaring till uttrycket, tänker också på hur det skulle vara att ha lång resväg för att få cellgiftbehandlingar, göra MRT, skelettscint m.m . Tänk vad många dagar av mitt 16 åriga cancersjuka liv jag hade fått ägna åt att resa till och från Ackis om jag under alla dessa 43 cellgiftsbehandlingsstillfällen och säkert 20 MRT-undersökningarna hade haft en resväg på mer än 10 mil. Jag har 1000 meter till Ackis.