Mönster och dagsform

Mönster är renodlingar som riskerar att ge en statisk bild som inte alls ger rättvisa åt den komplexa och dynamiska praktiken. Verkligheten är betydligt mer komplex och dynamisk än vad som ryms i generella beskrivningar. Det är således en balansgång att både se och beskriva mönster, utan att reducera mänskligt samspel till dessa mönster. Och på motsvarande sätt är det en balansgång att beskriva avvikelser från den generella bilden, utan att dessa variationer reducerat till att ”allt är individuellt”.

Denna text har jag hämtat i Lilla genushäftet.

Texten ovan uttrycker på ett bra sätt hur kön konstrueras. Den stämmer också in på hur jag tänker runt min cancersjukdom. Cancersjukdom handlar förstås inte på samma sätt om mänskligt samspel, som när genus konstrueras. Cancer är framförallt en somatisk sjukdom som jag bara marginellt kan påverka genom hur jag lever.

Ett skäl till att jag bloggar är att andra ska kunna känna igen sig i min beskrivning av min sjukdom och också få hjälp av mina erfarenheter. När jag skriver försöker jag också hitta mönster i min sjukdom och försöker förstå vad jag kan förvänta mig av mitt fortsatta liv. Samtidigt är, som det står i texten verkligheten” betydligt mer komplex och dynamisk än vad som ryms i generella beskrivningar.” Nya mönster kan alltid uppstå. Det finns alltid individuella möjligheter, men frihetsgraderna varierar. Ju längre tid jag lever utan att bli frisk desto mer känns det som att mina möjligheter minskar.

I eftermiddag var jag på after work, med mina jobbarkompisar. Köpte ett glas vin och tog det i högerhanden. Mina muskler funkade inte som de skulle, så rätt vad det var hade jag hällt ut hela vinglaset. Tidigare har jag ibland tappat saker, men detta var jag inte förberedd på.

Vid nästa läkarbesök ska jag igen ta upp mina skador på de sensoriska och motoriska nervbanorna i högerhanden. Jag tror att det är skador efter Taxolbehandlingen, men är inte säker. Hoppas att min nya cellgiftbehandling ska medföra en viss läkning av nervskadorna, men vet inte om det är möjligt. Skadorna gör mig ofta ledsen. De gör livet svårare, eftersom jag är både fumlig och svag i höger arm och hand. Däremot är jag lite bättre i högerbenet, så just nu känns det både lite bättre och lite sämre.

Och när jag letar mönster runt min cancersjukdom, så är ett kännetecken att den förändras över tid. Ibland är metastaserna aktiva på ett ställe och det gör ont och ger svårigheter. Sedan sker förändringar, jag blir bättre och så kan jag sedan bli sämre och få ont någon annan stans. Ett annat lite jobbigare mönster är att jag blir tröttare och får större svårigheter ju längre tid jag får leva. Kroppen både orkar och klarar mindre.


Och ur mörkret hörde jag en röst som sade
Le och var glad för det kan bara bli bättre
Och jag log och var glad och det blev bara sämre

Nu har jag skrivit av mig!!!