tisdag 30 november 2010

Olika perspektiv


En vän till mig har skrivit en bok om sin släkt två generationer bakåt. Centrum för boken är hennes morfar . Boken handlar också om många mostrar, morbröder och kusiner. De flesta hon skriver om är döda sen långt tillbaka och då blir det ännu svårare att ge rättvisa bilder. Hon har löst detta genom att dels beskriva sina släktingar genom små noveller, men också genom att ge olika bilder, olika perspektiv på samma individer. Hon har alltså beskrivit samma skeende på olika sätt, med olika känslor och tankar hos samma huvudpersoner. Tycker att det är en suverän lösning.
Tänker ofta på hur olika jag kan berätta en sak som skett genom att lyfta enbart det ljusa eller enbart det mörka i själva händelsen eller genom en blandning av olika positiva och negativa känslor som jag känt. Tänker också på hur olika människor kan beskriva en sak som alla är med om på väldigt olika sätt. Livet är härligt mångfasseterat, men tyvärr smalnar vi ofta in det genom att ge förenklade ”sanningar”.

Den som tar sig rätten att veta vad som hänt utövar ofta en orättfärdig makt mot andra vars berättelser inte får samma möjlighet. På samma sätt kan man ta sig rätten att göra förenklade beskrivningar av många levande och döda människor, berättelser som förytligar och lätt blir cyniska.

Tänk om man alltid skulle göra som min vän gjort när man beskriver en annan människa, ge två olika bilder av samma person. Jag beskriver alltför ofta människor i endimensionella termer, så jag kanske ska börja att pröva denna tanke på mitt eget berättande och beskrivande av andra.

Min väns bok börjar med ett finns citat ur boken Sorgesång av Siri Huesvedt
”Jag har tänkt på helhet och integration som nödvändiga myter. Vi är fragmenterade varelser som cementerar ihop oss men det finns alltid sprickor. Att leva med sprickorna är en förutsättning för att vara något så när frisk.”

måndag 29 november 2010

Tungt

Känner mig ledsen och nedstämd. Många negativa tankar snurrar i huvudet. En tår rinner.

Jag har tidigare skrivit om Lars Björklunds bok ”Modet att ingenting göra”. Den handlar om bemötande och närvaro med svårt cancersjuka. Boken ligger framme på ett litet bord. Jag är inte svårt cancersjuk idag. Orden ”Modet att ingenting göra” väcker andra tankar i mig just nu. Modet att bara vara och tillåta de känslor som kommer, lyssna inåt utan att döma och finnas i det som är. Vet inte vad jag vill.
Känslor, händelser och människor kan beskrivas på så många olika sätt, från så olika perspektiv. Idag blev det om hur det känns just precis nu.

söndag 28 november 2010

Vinter


I Uppsala ligger snön vit överallt. Igår föll stora långsamma flingor. Mina barnbarn har varit ute och provat sina nya skidor. Har inte höststädat balkongen och är ganska nöjd med det. Gillar att se snö på min ros och min lavendel.

Har städat, satt upp adventsljusstakar och planterat Amaryllis och hyacint.
Ska alldeles strax gå iväg på adventsfika hos kompisar. Igår gjorde jag klart mitt PM. Om jag får godkänt har jag ytterligare 7,5 poäng i genusvetenskap. Jag njuter.
Hoppas att många människor tar tillfällena i akt att ge sig tid till eftertanke.

Tror och hoppas på mindre konsumtion och mindre konkurrens och mer solidaritet och mer omfördelning. Gillade uttrycket ”Att stryka välståndsegoismen medhårs är inte ett framgångsrecept” i en debattartikel som argumenterar för att socialdemokraterna ska driva en politik för hållbar utveckling, skriven av en socialdemokrat i Uppsala. Du kan läsa artikeln här.

lördag 27 november 2010

Om positivt tänkande och vrede

Igår skrev jag om att ge sig tid att reflektera över det jag tolkar in från andras uttryck. Tror att det ofta kan vara ett bra förhållningssätt, men om jag alltid ska tolka det jag ser, innan jag frågar eller vågar reagerar, så blir det ju nästan inget mänskligt kvar. Nu på morgonen läste jag en kulturartikel ”Ehrenreich synar det positiva helvetet” i lokaltidningen skriven av Erika Josefsson/TT Spektra. Samma artikel finns publicerad i många dagstidningar, t ex i Svenska Dagbladet.

Artikeln gav mig styrka. Det känns i hela min kropp att Barbara Ehrenreich har en uppfriskande syn på dagens positivt tänkande kultur. Hon beskriver positivt tänkande som ondskefullt och att det underminerar hela USA. I sin bok ”Gilla läget” berättar hon om hur hon som cancerpatient avkrävdes framåtanda och breda leenden. På webbsajter och i tidningar bedyrar friskförklarade kvinnor sin tacksamhet över tumörerna som gjort livet rikare. Hon kritiserar också Rosa-bandet-rörelsen som helt förblindade av positivt tänkande, underlåter att granska miljögifterna som leder till fler cancerfall.

Jag känner igen mycket av Ehrenreichs beskrivning om att översvallande entusiasm kan vara ett grundkrav från dagens arbetsgivare, även om det inte är så extremt i Sverige. Lojalitetskraven har medfört att kritikerna har tystnat och få anställda vill berätta offentligt hur de upplever sin arbetssituation.

Tror att samhället skulle må bra av att fler eldade under sin vrede.

När jag skriver detta tänker jag på knutna nävar och har letat för att hitta en sådan symbol. Jag har haft svårt för aggressiva symboler och aldrig knutit näven i demonstrationstågen. Tänker nu att symboler för att inte kompromissa bort allt kan behövas. I mitt letande efter en bild kom jag till Transportarbetarens sidor. Läs gärna intervjun med Lena Johannesson om att Nazisterna stal arbetarnas näve.

fredag 26 november 2010

Reda och röra

Jag är på många sätt en samlare. Det finns mycket som jag kanske kan ha nytta av och som jag därför behåller. Har inga problem att ge bort det jag verkligen vet att jag inte behöver och någon annan kan har nytta av, men allt det där jag kanske får nytta över.

I kväll har jag sorterat i mitt PM. Det är samma sak där, det blir för långt och för mycket. Istället för att bara ta bort meningar som kanske inte behövs, så gör jag en ny upplaga så det gamla finns kvar i en äldre variant. Mitt PM finns nu i nr 1 tom nr 6. Och jag har många upplagor av det mesta på min dator för att för säkerhets skull spara saker jag kanske kan behöva. Men det händer också att jag rensar bort från datorn.

Livet känns ibland som ett evigt sorterande av tankar och prylar. Fick en kommentar på gårdagens blogg om bemötande.” Frågor och ord tolkas till att det skulle ha något med hälsotillståndet att göra.” Håller med. Märker hur jag behöver sortera in en del av det andra säger och det jag tolkar in i deras kroppsspråk i högen för vänta -med -att -tolka –vad – personen-har –för- syfte –och-tänker. I den högen får mina tankar om andras avsikter ligga och vänta till de antingen sakta luckras upp eller är tillräckligt mogna för att analysera.

Tyckte att jag hade ett bra upplägg och fick ihop den röda tråden både i mitt huvud och på papperet i förmiddags innan jag åkte iväg för att jobba. Nu när jag läst har jag insett att det tar lite mer tid för att få någorlunda reda i röran, precis som med många andra röda-tråden-försök.

I övrigt är jag ganska trött, men kroppen funkar.

torsdag 25 november 2010

Fråga om jag behöver transporthjälp

Idag har jag haft semester för att istället jobba med ett PM som jag ska lämna in senast tisdag för att kunna bli godkänd på min genusvetarkurs. Dessutom har jag cyklat till Akademiska sjukhuset för att göra en magnetkameraundersökning (MRT). När jag var färdig med undersökningen frågade personalen om jag behövde hjälp med transport hem. Det känns inget bra att få sådana frågor. Är MRT-bilderna så hemska, så de inte tror att jag klarar mig själv? Jag har också tidigare under hösten fått frågor om jag behöver hjälp med att ta mig ner från britsar etc. Avsikten med frågorna är naturligtvis omtanke, men den gör mig illa berörd.

För övrigt formulerar jag PM, letar på webbsidor, bläddrar i böcker och anteckningar, och försöker hålla en röd tråd i mitt skrivande. En del lär jag mig, men framförallt tycker jag att jag bläddrar lite okoncentrerat hit och dit. Ser fram emot att bli färdig med genuskursen och få tid till annat.

onsdag 24 november 2010

Vad är social kompetens?

Jag slog upp social kompetens på Wikipedia och fick detta

”Social kompetens handlar om en individs förmåga (kompetens) att samspela med andra individer, företrädesvis med andra personer. Att fungera väl i olika sociala situationer och olika sociala grupper handlar om att i balans kunna samverka med andra individer på ett sätt som dels innebär att man fortsätter upprätthålla en god kommunikation med andra, dels inte inskränker den egna särarten eller värdegrunden.”

Social kompetens är en egenskap som näst intill alla arbetsgivare efterfrågar i någon form. Social kompetens är dessutom en förmåga som nog ses som positiv. När jag tänker på mig själv så vill jag nog både vara socialt kompetent och inte vara det. Skälet till att jag inte vill vara det är att för att fortsätta upprätta en god kommunikation, så kan man tvingas göra avkall på saker man själv tycker är viktiga.

Jag har tidigare skrivit om normer som begränsar och stöter ut människor. Normbrytare som synliggör osynliga normer och försöker vidga trånga normer behövs, för att fler människor ska få ta plats och må bra. Risken med s.k. socialt kompetenta människor är att de antingen finns så mycket i normens mitt att de inte behöver underordna sig andras begränsande normer . Då är social kompetens samma sak som att ha mycket makt och inflytande utifrån att man själv ”utgör normen”.

Alternativt är social kompetens framförallt att underordna sig andras normer för att inte hamna i konflikt med dem som har mest inflytande och makt i en grupp. Och då inskränker man på den egna särarten. Däremot tycker jag att om social kompetens innebär att man väljer sina strider, men fortsätter stå upp för det man tycker är viktigt så är det bra. Medvetenhet om vad olika handlingsalternativ kan få för konsekvenser är väl också en positiv förmåga.

Men jag är orolig för att altför många agerar socialt kompetent på ett sådant sätt att man tiger och underordnar sig i dagens alltmer normsmala arbetsliv där anställda är lojala med sitt företag för att inte riskera sin egen position eller i värsta fall riskera jobbet.

För övrigt är jag lite smådarrig efter gårdagens cellgiftbehandling, men mår i övrigt riktigt bra. Har haft mycket mindre ont i bäckenet och inte ätit Ipren sedan i söndags kväll. Tror att Taxol hjälper mig.

tisdag 23 november 2010

Det är mycket nu

Just nu håller jag på med flera olika parallella göranden. På jobbet har jag fått nya uppdrag att ta tag i och har alldeles för lite tid till förfogande. Som heltidsstudent på genusvetenskapen denna månad ska jag redovisa ett fältarbete tillsammans med en ung student i morgon eftermiddag. Till nästa onsdag ska mitt PM vara klart och inlämnat. I kväll har jag varit och tränat i kören inför julkonserten 17 december med Anna-Lotta Larsson och Göran Fristorp. I går träffade jag läkare och var på labb, idag fick jag behandling och på torsdag ska jag genomgå en ny MRT-undersökning.

Hade med mig dator och en massa skolors likabehandlingsplaner (som jag ska läsa i mitt jobb) till behandlingen idag. Orkade läsa några sidor om jämställdhetsindex. Sedan somnade jag. Jag var trött och blev ännu tröttare av Tavegyl och alla andra läkemedel som jag fick direkt in i blodet. Ganska fascinerande hur läkarvetenskapen i samarbete med läkemedelsindustrin har byggt upp olika medicinskydd för att kunna manipulera kroppen så att den klarar cellgifter, utan att koppen skadas för mycket.

Mår bra av att ha många roliga och dessutom några som känns väldigt viktiga (mitt jobb) saker på gång. Trivs med denna arbetsbelastning och trivs med studierna. Åtminstone just nu. I oktober och i december blir det lugnare för detta håller förstås inte i längden. Känner att jag klarar att prioritera hälsan först. Har också en del erfarenhet av hård arbetsbelastning från kommunalrådstiden (då var det förstås betydligt mycket mer göranden än nu). Känner i hela kroppen att jag har den tid jag har till förfogande och det finns ingen anledning att stressa upp mig. Jag gör mitt bästa utifrån övertygelsen att det allra viktigaste är att jag tar hand om mig själv.

Så för tillfället känner jag mig nöjd och tillfreds.

måndag 22 november 2010

Hur ska jag tolka min kropp

Det är svårt att komma ihåg hur jag har känt i min kropp tidigare. Är det onda värre eller lindrigare än vad det var för några veckor sedan? Blir jag bättre eller sämre? Är det som sker oåterkalleligt?

I natt har jag inte behövt ta någon värktablett, för jag sov gott ändå. I morse hoppade jag över att ta Ipren, för jag ville känna efter hur det kändes utan. Nu, klockan är 22.30 toga jag den första värktabletten på ett och halvt dygn för nu känner jag av bäckenet ordentligt.

I förmiddags träffade jag läkare, som undersökte mina reflexer och muskelstyrkan för att försöka kolla upp om det jag känner beror på biverkningar av Taxol. Taxol kan påverka nerverna på olika sätt och delvis slumpartat. Vanligast är att biverkningarna blir lika stora på både höger och vänster sida och så är det inte för mig. Det är därför inte troligt att det jag känner är en negativ effekt av cellgiftbehandlingen. Läkaren jag träffade skulle noga granska min sista MRT-undersökning innan han tog beslut om jag ska ha behandling med Taxol i morgon.

Han konstaterade att det enbart var några motoriska nerver till handen som var påverkade och att dessa nerver utgår från kotor i halsryggen. De metastaser som ökat i storlek och de kotor i ryggen jag känner av ligger längre ned. Det kan alltså vara andra orsaker som gör att jag är svag i handen. Kanske musarm tänkte jag när jag cyklade till jobbet. Jag hoppas nu att jag kan påverka svagheten i handleden. Kanske bli bättre…..

På torsdag gör jag en ny MRT och nästa onsdag träffar jag läkare igen för att följa upp behandling och röntgen. Har alltså fler tankar om förbättringar och färre om försämringar idag. Och tänker att väldigt lite är oåterkalleligt sämre.


Mina känslor är lite som vädret, rugg och storm ena stunden, halvskugga ibland och det händer också att det är strålande sol. Och kroppen är mycket svårare att tolka än vädret!!!

söndag 21 november 2010

Tankar om sämre

Många frågar mig om hur jag mår. Sådär svarar jag. Egentligen borde jag nog svara ”Jag är sämre i min cancer” men då krävs tid för samtal. Jag har tidigare skrivit om ålderstrappan där man står högst upp när man är femtio år. Sedan går det generellt framförallt nerför, den bilden är nog alla överens om – i varje fall i teorin. Men det är svårare att kännas vid att detta nog också gäller mig.

Jag har utöver åldrandet också cancer som bryter ned min kropp. Detta gör att det blir ännu mer definitivt att vara sämre. Det är ju inte tillfälligt sämre, utan totalt sett sämre. Jag har förhoppningar om att det finns cellgifter som hjälper och ett litet halmstrå till hopp att jag ska bli frisk, men…….

Allas kroppar åldras, men för mig går det så mycket fortare. Just nu har jag mycket tankar om och rädslor för att mitt onda i höft och bäcken aldrig blir bra och att svagheten i handleden också är för gott. Det är tungt att tänka att det var nog sista gången i mitt liv som jag gjorde ett jympapass förra måndagen osv. Det behöver ju inte vara så men jag har sådana tanker.

lördag 20 november 2010

Kultur


Det är mycket fokus på kultur för mig nu. Strax före åtta i morse tog jag bilen till Skrotcentralen, för att duka upp för frukost på vänsterpartiets kulturpolitiska seminarium. Vi har haft bra samtal om kulturens roll hela dagen. Tre av vänsterpartiets 19 riksdagsledamöter har deltagit, vilket visar att vänsterpartiet står upp för allas rätt till ickekommersiell kultur,
som en nödvändig och viktig del av samhälle. Lasse Ohly framförde i sin inledning att kulturen har samma välfärdsskapande roll som utbildning.


Vi hade seminariet på Skrotcentralen eftersom företaget har blivit en spännande och annorlunda mötesplats för kultur. I samverkan med SU-EN Butoh Company har en kortfilm spelats in på skrotcentralen, som då och då visas på SVT . Vi såg filmen som en del av seminariet och jag tror alla blev berörda. Den skildrar möten mellan skrot, butohdansare och anställda på skrotcentralen. Bilderna får varje fall mig att känna livets skörhet och styrka och det är kanske inte alltid det som vid en hastig blick uppfattas som skört som verkligen är det. Har du möjlighet att vara med på Uppsalas kulturnatt i september 2011, så åk till Skrotcentralen. Där bubblar det av konst och musik från såväl ung, som medelålders som gammal.Lokaltidningen har en artikel om seminariet på sin webb.


En vän till mig har vävt mitt porträtt och nu ingår det som en av flera konstverk på Uppsala konstmuseums utställning Uppländsk Salong. Vill du se fler vävar som min vän Berit har gjort kan du besöka hemsidan.

För övrigt blir jag bestört när jag lyssnar på integrationsminister Erik Ullenhag när han intervjuas i dagens konflikt. Jag har ofta tyckt att Erik U varit en klok person. Att hör honom prata om integrationslotsar som en lösning är absurd. Människor som inte uppfattas som svenskar diskrimineras på arbetsmarknaden och förvägras mänskliga rättigheter och möjligheter. Bristerna finns framförallt hos oss i normens mitt och det viktigaste är att synliggöra ojämlika maktförhållanden. Sedan är det förstås viktigt att erbjuda professionell undervisning i svenska, bra bostadsmöjligheter till nyanlända och modersmålsundervisning, svenska som andraspråk och studiehandledning i skolan. Likaså är att samhället har positiva förväntningar och ställer krav, oavsett var på detta jordklot man är född och oavsett vilka föräldrar man har.

fredag 19 november 2010

Om godisätande och att ligga kvar i sängen

Jag har kommit in i en godisätarperiod. Har mindra problem med svamp i munnen. Tillåter mig att äta allt möjligt, såsom chokladkola, dragerade mandlar och lakrits. Njuter av detta.

Sista veckorna har jag valt att äta frukost i sängen. Det njuter jag också av. Skönt att skjuta klivauppursängenaktiviteten lite framför mig. Ibland har jag också pluggat någon timme/ar i sängen innan jag klivit upp. Sedan jag fyllde tonår har jag gillat att ligga länge i sängen, när jag har en sådan möjlighet. Är invand i en norm om att ”morgonstund har guld i mund” och att om du är sjusovare så är du lite sämre som människa. Det är så lätt att säga att vi är olika som människor, med olika biologiska klockor som styr trötthet eller pigghet under olika tider på dygnet, men det är svårt att i känslan leva efter. En del osynliga normer sitter så hårt, men jag gör mitt bästa för att vidga normen, både för mig själv och för andra genom att igen skriva att jag trivs med att vara kvar länge i sängen.

För övrigt är det många som säger att jag passar i att vara rakad. Fortsätt gärna med det, för jag känner och mår gott av omtanken.

torsdag 18 november 2010

Välfärd raseras medan moderater beskriver hur bra allt är

Jag blir mer och mer upprörd över en del heltidspolitikers sätt att vägra prata om konsekvenserna av den förda politiken och istället upprepa sina tröttsamma mantran om allt bra de påstår sig ha gjort. Vanligast är detta beteende hos moderaterna. Nu tänker jag särskilt på ansvariga ministern för sjukförsäkringsfrågor under förra mandatperioden, Cristina Husmark Persson. Hon påstod ständigt att nuvarande politik är så bra för alla sjukskrivna och att de tidigare for illa, oavsett hur statistiken såg ut och hur många individer som vittnade om motsatsen.

Jag tänker också på finanslandstingsrådet i Uppsala läns landsting sedan 4 år, Erik Weiman. Lokaltidningen har skrivit artikel efter artikel om problemen på Akademiska sjukhuset. Igår var sjukhusdirektören, som avgick för några dagar sedan intervjuad.

Enligt henne saknar landstingets ledning en tydlig strategi för hur Akademiska ska kunna fortsätta att vara ett universitetssjukhus med en vård och en forskning av internationellt hög kvalitet. Hon säger enligt UNT att ”Landstingets sätt att driva Akademiska sjukhuset leder till ett ”haveri”. Ägarna måste skjuta till mer pengar om statusen som universitetssjukhus ska kunna upprätthållas.”

Landstingsstyrelsens ordförande Erik Weiman (M) vill inte kommentera Marie Beckman Suurkülas kritik i tidningen. Däremot försöker han få det till att det har hänt mycket bra på sjukhuset under hans år vid makten.

”Erik Weiman vill dock ändå ge Marie Beckman Suurküla en eloge för hennes arbete med att ”flytta fram” Akademiska sjukhusets positioner inom utbildning och forskning.
– Det har skett under de senaste åren men det talas inte så mycket om det. Det är lätt att se Akademiska som ett sjukhus med enbart problem och inte se de framgångar vi skördar, säger Erik Weiman.”

Det är flera skäl till min upprördhet. Dels nedmonteras fungerande sjukvård och sjukförsäkringssystem. Det går fort att rasera men tar lång tid och är dyrt att bygga upp igen. Dels spiller detta strutsfalska beteende över på alla förtroendevalda. När politiker dras över en kam och alla i gruppen framställs som ”lika goda kålsupare” raseras också demokratin. Nedmonteringen drabbar fattiga och sjuka hårdast. Klyftorna mellan människor växer, vilket försämrar tilliten till demokratin ännu mer. Vi lever som i olika världar där en del har stora skygglappar och fortsätter upprepa sina mantran om att allt är bättre än förr, medan välfärden raseras bit för bit.

I en fullmäktigedebatt 1992 när moderaterna också hade makten och raserade Uppsala kommuns verksamheter i områden där många låginkomsttagare bor läste jag följande dikt
”Ur mörkret hörde jag en röst som sade: Le och var glad för det kan inte bli värre. Och jag log och var glad och det blev bara värre.”

onsdag 17 november 2010

Då, nu och sedan

Nu har jag börjat skriva ner hur jag mår, om och i så fall var jag har haft ont o.s.v. Tänker att dagliga noteringar kan ge mig perspektiv på min hälsa. För att kunna leva i stunden och ta vara på det som sker just nu, tror jag att det kan vara bra att också se hur det var i går och för en månad sedan. Nutid, dåtid och framtid hänger ihop och alla delarna finns i mig. Och ibland vill jag kliva ur mig själv och titta på alltihop från sidan. Och sedan hoppa tillbaka och bara varan i stundens infall och känsla.

Har haft ont nästan hela dagen och tagit två ipren men i övrigt haft en bra dag.


Tänk vad många härliga medmänniskor det finns att bli inspirerad av. Dagens tankar för dagen i P1 gav också positiv energi i morse. Håkan Sandvik pratade om att det går att påverka. Dessutom om behovet av både fyrkantiga lagar att bygga demokratin utifrån och av myndigheter som vågade tolka lagar på ett medmänskligt sätt.
Dessutom har det varit en vacker dag med sol och glänsande vit rimfrost. Närhet och det lilla i naturen kan också ge perspektiv tycker jag.

Ansvar

Det roligaste jag gör just nu är att läsa genusvetenskap. Lär mig hela tiden nya saker och det blir tydligare för mig hur cementerade och uppdelade könsrollerna är i vårt samhälle. Alla påverkas ständigt av detta.

Måndagens föreläsning var en historisk beskrivning av familjen. Under kristendomens första århundraden var mamman och barnet de viktigaste symbolerna och kyrkan hade starka matriarkala inslag. Inom judendomen är t ex arvet på mödernet. Kristendomens patriarkal a strukturer byggdes upp när romarrikets inflytande över religionen ökade.
Under industrialismen förändrades synen på familjen, som tidigare framförallt varit en ekonomisk och organisatorisk enhet. När människor flyttade in till städerna förändrades könsrollerna. Moderskapet framställdes som ett kall och kvinnans naturliga tillstånd ansågs vara att uppoffra sig. Moderskärleken var något naturligt och medfött.

I USA finns en särskild rörelse för att rädda familjen och värna mannens och kvinnans olika roller. Och den växer sig nu starkare i och med teapartyrörelsens framgångar. Kvinnor blir syndabockar i en moraliskt färgad debatt som också kritiserar välfärdsmodellen i Sverige. Utbyggnaden av barnomsorg och äldreomsorg och kvinnors möjlighet att kunna försörja sig själva anses förödande för familjen. Politiken leder till fler skilsmässor, till ensamma mödrar, m.m. Kvinnor kritiseras för att vilja leva sitt eget liv och överge familjen. Judith Stacey har påvisat att det är männen som övergivit familjen. Fäder tillbringar mindre tid med familj och barn än vad de någonsin gjort tidigare i historien.

Idag är jag hemma och läser och förbereder mig. Intressant läsning är Lisbeth Bekkengen ”Föräldralediga män och barnorienterad maskulinitet. ” I dagens svenska samhälle är det en självklarhet för många män att vara med och ta ett ansvar för sina barn. Samtidigt är männens möjlighet att välja när och hur de ska vara föräldralediga stor, medan kvinnor förväntas sätta barnen i första rummet. Enkelt uttryckt kan män plocka russinen ur kakan med hänvisning till barnets bästa, medan kvinnorna förväntas göra det männen väljer bort.

Det är också intressant att läsa om klassfrågans osynliggörande. Enligt Beverly Skeggs ansågs klassbegreppet nödvändigt för att upprätthålla och befästa maktskillnader under tidigare århundraden. Skillnaderna har nu institutionaliserats, legitimerats och blivit etablerade så nu osynliggörs klass.

De olika förväntningarna på män och kvinnor som föräldrar och ansvarstagande individer är så olika. Kvinnor fostras till att ta ansvar för både män och barn från de föds och män vänjer sig vid att kunna välja vad de vill ägna sig åt. Så har könsstereotyperna sett ut i över hundra år. Visst sker det positiva förändringar och rollerna har förändrats och fortsätter att förändras och utmanas, men det tar tid. Och just nu känner jag mig som en riktig bitterfitta när jag inser hur långsamt det går och hur orättvist det är.

måndag 15 november 2010

Nya cellgifter, nya biverkningar, nya läkartider

Jag har fått ganska många olika sorters cellgifter, ”tuffa cellgifter” , ”medeltuffa” och med lindrigare biverkningar. 1994 visste jag att jag skulle få 9 behandlingar och sedan skulle det förhoppningsvis inte finnas några cancerceller kvar i min kropp. 1999 visste jag också att jag skulle få nio behandlingar. Då beskrevs metastaserna som en kronisk sjukdom och jag kunde inte räkna med att bli ”frisk”. Efter cellgiftbehandlingarna fick jag antiöstrogenbehandling.

Våren 2006 var det inte lika säkert hur länge jag skulle behandlas och vad som skulle hända sedan. Planeringen var att jag skulle fortsätta med ett av de två cellgifter jag fick. Alla dessa behandlingar har varit ”tuffa” eller ”medeltuffa” och min kropp har blivit mer och mer påverkad av behandlingarna. Jag har fått behandlingen var tredje vecka och tröttheten har varit värst tre till fem dagar efter behandlingen. Immunförsvaret har varit som sämst tio dagar efter behandlingen.

Sedan sommaren 2006 har jag kontinuerligt fått ett cellgift, först Xeloda (ätit två veckor uppehåll först en vecka och sedan två veckor) därefter Caelyx (dropp var fjärde vecka) och nu Taxol, (dropp en dag i veckan i två veckor och därefter uppehåll en vecka). Biverkningarna har sett olika ut och det har tagit lite tid att lära mig, når och hur biverkningarna uppträder och hur jag ska skydda mig.

Nu försöker jag lära mig hur biverkningarna fungerar med Taxol. Vet inte när tröttheten är störst, men tror att det är värst fjärde dagen efter behandling. I lördags hade jag i varje fall svårt att orka stå under alla repetitioner med min kör. Försöker också förstå när jag har mest ödem, svällda fötter m.m. Ett sätt att försöka förstå vad som är vad är att testa och se vad som händer. Därför var jag på jympa idag. Hoppade över armhävningarna men gjorde nästan allt annat. Tog en Ipren innan jag stack iväg för att inte ha för ont. Fredag, lördag kände jag mig väldigt svag i ryggen, ryggskottskänsla. Så kändes det inte idag. Tror att en del av det jag känner av och till är ökat vätsketryck i kotpelare, armar, handleder och fötter.
Hopps att det är biverkningar av Taxol och utrensning av döda cancerceller. Hoppas kan man väl alltid. Få se hur jag mår i morgon.

Tror just nu på förbättringar och att det blir fler jympapass. Har fått ett extra läkarbesök på måndag innan den planerade behandlingen på tisdag nästa vecka. Har egentligen ingen lust med ytterligare ett läkarbesök, eftersom jag också ska träffa läkare 1 december. Men det blir nog bra, tror jag………

Det känns ju i grunden tryggt att Ackis har tider åt mig för att följa upp vilka behandlingar som bedöms vara bäst, eftersom sjukhusets ekonomi är i gungning i dagens ekonomistiska samhälle. Så jag både vill klaga(vill egentligen göra annat)och vill inte klaga (det värsta problemet är nedskärningarna i välfärden) över att besöken tar tid för mig.

Stockrosorna odlade jag i min gamla trädgård. Gillar den nästan svarta färgen. Svart, som bredd och koncentration, alla färger i en färg.

söndag 14 november 2010

Jorden kan du inte göra om

Denna dikt av Stig Dagerman finns tonsatt. Vi har sjungit den i vår kör, men framförde den inte nu i lördags.

Jorden kan du inte göra om,
Stilla din häftiga själ.
Blott en sak kan du göra,
en annan människa väl.

Men det är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.

Dikten och särskilt när vi sjunger den slår an på känslosträngar i mig. Däremot så tror jag att vi som människor kan göra bra mycket mer. Föreställningen att det inte finns några andra system än dagens kapitalistiska är förödande för jordens framtid. Önskar också att det stod människa istället för broder i sista strofen.

Gillar Lena Sommerstads ledarkrönika i veckans UppsalaDemokraten. Särskilt slutorden att ”Det är dags att vända debatten. Högerns verklighetsbild har segrat. Nu måste den utmanas.” Tror också på att bygga en stark allians mellan folkrörelsens folk och progressiva forskare och experter. Det är alldeles för mycket substanslös eller gammeldags politisk retorik från rödgröna partiföreträdare som knäckt dagens politiska koder, men egentligen inte har någon egen välgrundad politisk plattform att utgå ifrån.

Hade önskat att Mona Sahlin blivit statsminister, men nu när det inte blev så hoppas jag verkligen att vänstersidan inom socialdemokratin kommer att stärkas och utmana dagens svenska högersossepolitik. Det är alldeles för trångt i den så kallade mitten i politiken och det är en ur alla aspekter ohållbar politik. Därför tycker jag det är bra att Mona Sahlin avgår.


Bilden på mig tog min dotter under gårdagens konsert. Ett skäl till att jag ser så glad ut beror på att jag har ett av mina barnbarn i famnen. Beskar bilden för att jag inte vill publicera bilder av andra som kan kännas igen och användas i andra syften på nätet .

Biverkningar, nuläge m.m.

Kände mig ganska pigg i morse. Bestämde mig för att vara med på dagens akvarellmålningsträff hemma hos en kompis. Var med på många intressanta samtal och trivdes, men efter ett tag blev jag väldigt trött och kände mig ganska ledsen. Ett skäl till detta är att min handled inte riktigt fungerar så det känns svårare att måla. Märks nog inte så mycket på resultatet, men det blir en obekvämhetskänsla. Känner också av svagheten när jag ska sätta på mig handskar och låsa upp cykeln. Har dessutom ständiga känningar i framförallt högerhanden och känner ibland av kotor och ibland nedre bäcken och höft. Blir alltså ständigt påmind om cancern. Tog en Ipren men det hjälpte inte så mycket.

Nu när jag är hemma har jag gogglat på biverkningar av Taxol (cellgiftet jag behandlas med) Hittade bl.a. dessa biverkningar på FASS.se som kan stämma in på mig.
Mycket vanliga Förekommer hos fler än 10 av 100 användare.
• Känselbortfall, myrkrypningar, svaghet i armar och ben (symtom på perifer neuropati)
• Muskelsmärta, kramper, ledsmärta

Dessutom stod det ”Informera omedelbart din läkare:
Om du har känselbortfall eller upplever svaghet i armar och ben (tecken på perifer neuropati).”

På Wikipedia hittade jag:
Neuropati kan vara associerad med olika kombinationer av svaghet, autonoma förändringar, och sensoriska förändringar. .... Vanliga symptom i samband med skador på motoriska nerver är muskelsvaghet, kramper och spasmer. .... Skador på sensoriska nerver kan producera stickningar, domningar och smärta. Smärta i samband med denna nerv beskrivs på olika sätt, t.ex. följande: känslan av att bära en osynlig "handsken" eller "strumpa"…

Vid förra läkarbesöket informerade jag om min svaghet i höger hand. Svagheten kan orsakas av flera saker, både direkta biverkningar av Taxol, indirekt biverkan genom svullnad i handleden och musarm eftersom jag jobbar mycket vid datorn. Frågade också sist om mina symptom kunde bero på Karpaltunnelsyndromet,men det trodde inte den läkare jag då träffade.

Handledssvagheten handlar nog om motoriska nervsystemet. Stickningarna i handen och delvis också i fötterna är nog snarare sensorisk nervpåverkan. Känner igen mig i att ha känslan av en osynlig handske.


Ska skicka ett mejl till onkologen om mina problem. Känns lite dubbelt att läsa om biverkningarna på nätet. Bra om det är cellgiftsbiverkningar och inte försämringar i kotorna jag har. Samtidigt vill jag kunna fortsätta behandlas med Taxol om det fungerar mot cancern och önskar därför att biverkningarna ska vara möjliga att stå ut med.

Denna bild har jag målat idag.

lördag 13 november 2010

Ganska nöjd

Kände mig eländig i morse när jag vaknade. Ville bara ligga kvar i sängen. Orkeslös. I går kväll kände jag en svaghet i ryggen, (nästan ryggskottkänsla) och den kvarstod i morse, liksom svagheten i handen, pirr i händer och fötter. Var ledsen.
Kom varje fall i gång. Gjorde mig i ordning och cyklade iväg till körövningen inför kvällens föreställning. Under repetitionerna satta jag mig så ofta jag kunde och vilade. Var orolig för att kroppen inte skulle hålla hela eftermiddagen och kvällen.

Det gjorde den. Känns skönt att det gick. Kändes till och med som om jag hade krafter kvar när vårt framträdande var klart. Stannade en stund och tog ett glas vin.
Till generalrepetitionen klockan fyra kom min dotter med familj. Njuter av att se mina två barnbarn och få vara med dem en liten stund. Min bror var sedan med på föreställningen på kvällen vilket också var roligt. Känner mig riktigt glad nu när jag är tillbaka hemma.

Undrar över alla olika saker som händer i min kropp. Vad beror på cancer, vad beror på stress, vad beror på biverkningar efter cellgiftet och vad beror på trötthet efter sista kuren. Försöker minnas hur det varit förut, men det är så svårt att jämföra nu och tidigare. Kan i varje fall känna igen nästanryggskottskänslan från slutet av nittiotalet innan mina metastaser upptäcktes, så det är inget nytt. Tröttheten och framförallt orkeslösheten har jag känt många gånger när jag fått starkare cellgifter än nu. Pirret i händer och fötter och svagheten i handleden kan jag däremot inte minnas att jag haft tidigare.

Har tagit tre stycken 400 mg Ipren under dagen. Det kan vara ett skäl till att jag inte känt av nedre bäckenet. Men jag hoppas förstås på att det beror på att cellgifterna hjälper. Nu ska jag snart sova och i morgon är jag inställd på att gå och måla akvarell. Längtar efter att träffa alla akvarellmålarvänner.


Här hade vi vår konsert idag. Innan kvällskonserten åt vi och gästerna mat. När vår konsert varslut spelade ett band och det var dans. Kul med feststämning och många glada och trevliga människor.

fredag 12 november 2010

Mörker och ruggkänslor

Mörker och grå dimkyla som kryper in över allt. Ruggigt, tröttande och samtidigt skönt. Jag skippade jympan. Sitter nu och äter choklad och har lite ont i bäckenet och är svag i handen. Tycker synd om mig själv.

Mörkhösten har också sina fördelar. Det känns helt OK att tillåta sig vara skavankig och trött. Har gråtkänslor och myskänslor på en gång. Ska snart lägga mig och läsa. Har redan satt på mig nattlinnet. Gillar att dra täcket över huvudet och sura över kropp, väder och vind.

torsdag 11 november 2010

Om maskulinitet, femininitet och förakt för svaghet

”Nazismen uppstod inte i 30-talets Tyskland och försvann inte 1945. Den är ett uttryck för djupt förankrade tendenser, som alltjämt är levande inom oss och omkring oss. Vi beundrar den som slår sig fram och föraktar förloraren”, skriver Harald Ofstad i boken Vårt förakt för svaghet. Nazismens normer och värderingar – och våra egna (1972). Detta stycke har jag hämtat från en krönika om en utställning om Tredje riket och Hitler, skriven av Folke Freund.

Frågan om förväntningar på underordning av människor som betraktas som förlorare tycker jag är mycket viktig. Rädslan för att framstå som förlorare gör att människor låter bli att synliggöra sina svagheter. Att ha drabbats av cancer kan i dessa sammanhang t ex göra att man uppfattas som förlorare. Särskilt när man som jag har små möjligheter att bli frisk.

Jag kan bara fantisera om hur jag uppfattas av andra och vilka känslor jag väcker. Att ha rakat hår är att uppträda i en mer manlig skepnad och därmed uppfattas som tuff, alltså en vinnare. Jag gillar känslan av att vara tuff och trivs därför i min frisyr. Samtidigt signalerar min brist på hår sjukdom och cancer och därmed blir mångas reaktion på att jag har rakat mig att jag är sjuk.

Eftersom jag synliggör att jag genomgår en cancerbehandling genom att inte bära peruk, så har jag inte helt släppt tanken på att skaffa peruk. Jag vill inte känna förväntningar på att jag ska underordna mig för att jag är cancersjuk. Samtidigt är det viktigt att göra upp med kopplingen mellan kroppslig svaghet, ickemanlighet och förväntning på underordning. Därför finns det skäl för mig att fortsätta bryta mot normen att kvinnor ska ha hår och att sjuka ska dölja sina svagheter.

För övrigt sover jag gott, är fortsatt svag i ena handen, känner stickningar i båda händerna och känner av nedre delen av bäckenet. Få se om det blir någon jympa i morgon.

onsdag 10 november 2010

Välja, våga och bli lite modigare

Valet att inte göra något åt min frisyr när jag tappade massor av hår varje dag kändes inte som ett möjligt val när jag rakade håret. Det jag nu har haft att välja mellan är att vara rakad med peruk eller utan peruk. Mitt val blev som jag redan skrivit att uppträda utan peruk och många har sagt att jag passar i denna frisyr. Jag vet inte vilket val jag gjort om jag haft en annan huvudform, skulle jag då orkat att gå utan hår. Och vad hade andra sagt till mig då? Hade det då varit OK att skippa en peruk att dölja sin hårbrist bakom? Finns det någon gräns för när kvinnor får visa sina kala huvuden och samtidigt inte betraktas som avvikare?

Jag har tjejkompisar som frivilligt rakat sitt hår. Jag har tyckt att det varit snyggt, men hade nog inte själv vågat om jag inte haft cancer och hårbortfall. Så mycket vågar jag inte avvika från normen att kvinnor ska ha hår, att jag skulle klarat att raka mig, om jag inte haft särskilda skäl.

Många har sagt att min nuvarande frisyr klär mig. Och jag blir glad när andra säger det till mig, det gör det mycket lättare. Samtidigt förstår jag att många går och funderar om de ska säga något och i så fall vad de ska säga. En manlig arbetskamrat sa i måndags att han tyckte jag var snygg i frisyren. Sedan fick han kommentarer av andra om att så borde han inte ha sagt. Han blev osäker på om han sårat mig och vi har pratat om detta idag. Jag blev ju bara glad och även om jag inte uppskattat det han uttryckte så hade jag i varje fall känt värmen i tilltalet.

Detta får mig att tänka på alla rädslor som många bär på över vad man ska säga, hur och när man ska säga det och om man överhuvudtaget ska säga något. Våra rädslor för att såra någon gör att vi alldeles för ofta tiger. Och vågar vi säga något så går många av oss och ältar hur det vi sa togs emot. Tänker på hur mycket energi som går åt för att hålla våra rädslor över hur vi ska göra och vad vi ska och får säga i schack. Tror att det blir enklare att vara människa om vi fattar mod och vågar fråga och vågar säga vad vi tycker lite oftare. När jag säger en sak som jag tycker är viktig till någon annan så är det den människans sak att säga ifrån om hon, hen, han blir sårad, arg eller ledsen. Det är en omöjlighet att aldrig såra någon, så fatta mod!!!! En dag kan det vara för sent.

tisdag 9 november 2010

Tid

”Vi jagar tid, säger vi i vår kultur. Det vi egentligen menar är att vi låter klocktiden jaga oss, och att vi stenhårt inriktar oss på att försöka spara tid, till exempel genom allehanda tekniska finesser.
Men det som du längtar efter har ingenting med klockan att göra. Det är din personliga, din upplevda tid som du vill ha lång. Det är den som du vill få gott om. Så presenteras Bodil Jönssons bok ”Tio tankar om tid” som kom första gången för tio år sedan.

Mitt starkaste minne från boken är begreppet ställtid, att människor behöver lite kringsnack eller liknande innan en ny aktivitet drar igång. När jag fick det begreppet klart för mig förstod jag mer av det som jag såg som nonsenspratande och nonsensgörande. Jag har väldigt kort ställtid, på gott och ont, men begreppet har fått mig att inse att vi är så olika.

Dagens ”Tankar för dagen” i P1 handlade också om tid. Anne Kalmering-Josephson talar om att i mellanrummen mellan olika uppgjorda tider finns utrymme till fritt svävande uppmärksamhet, när nya saker och möten uppstår och ger möjligheter. I väst ses ofta brister på att komma i tid som ansvarslöst och att stjäla andras tid. Hon berättar om erfarenhet av att saker fungerar ändå utan tidsanpassning. Teoretiskt kan jag förstå och jag tror att det finns fördelar men jag vill inte ändra mitt förhållningssätt till tidspassning. Tiden går oavsett hur vi väljer. Och jag vill ha vissa hållpunkter och förväntar mig att andra också håller tider om det drabbar andra om jag kommer för sent. Däremot önskar jag bli bättre på att tillsammans med andra vara närvarande i nuet. Och känna att mitt liv är här och nu. I morgon vet jag väldigt lite om.

Även idag har många pratat med mig om att jag är rakad. Det har blivit många samtal och många frågor. Ibland när jag får frågar, så svarar jag så ärligt och eftertänksamt jag kan. Andra gånger försöker jag vara positiv mot den som frågar.
Med positiv menar jag att förmedla hopp. Att säga att det kan ju komma nya mediciner som hjälper mig. Lite mer positivt är också att säga att jag har gått så länge på cellgifter, metastaserna upptäcktes senhösten 1998 och sedan dess har cancern funnits i min kropp och jag har fått olika behandlingar. Jag lägger också till att jag har behandlats med cellgifter kontinuerligt sedan våren 2006. Då blir det underliggande budskapet att det kan hålla länge än och forskning pågår som kan medföra att jag blir frisk.

Mer tungt blir det att också berätta om att cancern lär sig överleva cellgifterna, så att jag behöver nya mediciner. Kanske blir det också tätare mellan bytena av behandlingar och kroppen bryts successivt ner. Det finns inte längre oändligt många mediciner och motståndskraft i mig. Tiden går.

För mig finns det olika budskap, som alla kan vara ärliga, men vissa är mer inlindade i positivt tänkande. Valet är mitt och beror på min sinnesstämning men också på tiden som finns för samtal och motpartens signaler till mig. Oavsett svar och den tid jag har till förfogande lever jag nu och liksom alla andra troligen också i morgon och i övermorgon. Och det finns varken absoluta sanningar eller måsten avseende din tid och min tid.

måndag 8 november 2010

Tack

Jag har många gånger bloggat om alla tankar jag har runt mitt hår. Mitt hår/brist på hår har tagit mycket energi för mig. Nu har jag helt ny frisyr (helt rakad) och det är en anspänning att kliva ut med kalt huvud. Samtidigt är det så mycket jag/Britt att kliva fram som jag är och inte gömma bristen på hår bakom en peruk.

Nu känner jag mig stolt och nöjd över detta val. Det kändes rätt i helgen och det har gått bra i dag. Jag känner mig stärkt av alla positiva och omtänksamma kommentarer från arbetskamrater idag. Det är samtidigt tur att inte alla väljer att säga något eller inte säga något. Det finns starka känslor i mig runt bristen på hår, så skulle alla säga något skulle det också bli jobbigt. Lagom många har kommenterat, så TACK alla ni som kommenterat frisyren och TACK alla som inte gjort det.

söndag 7 november 2010

Rädslor


Dagens samtal på Uppsala Pride har fått mig att tänka ännu mer runt rädslor. Rädslor finns som en överlevnadsinstinkt och blir starkare om du riskerar att bli utestängd från sociala gemenskaper eller dödad. Att tillhöra en social gemenskap har historiskt varit en förutsättning för att få mat och skydd mot faror. I det moderna samhället kan vi köpa oss mat och skydd om vi har en god ekonomi, men rädslorna för att bli utesluten ur sociala gemenskaper finns kvar. I den stereotypa kvinnorollen ingår att våga visa och prata om sina rädslor, medan det ingår i den smala stereotypa mansrollen att dölja rädslorna. Jag har tidigare skrivit om pojkars/mäns rädslor för att framstå som underlägsna om de misslyckas med att leva upp till den smala genusnormen för män. Läs Manlighet, våld och fredlighet.

Ett klassiskt sätt att skaffa sig makt över andra är att öka människors rädslor genom att bruka eller hota med våld eller med social utstötning eller svält. För att minska rädslorna i samhället är det därför viktigt att öka människors trygghet. Ökad trygghet handlar både om att minska riskerna för att bli utsatt för våld och att minska risken för ensamhet och social utstötning. Men det handlar också om ekonomisk trygghet, om att inte behöva oroa sig över att bli bostadslös eller ”matlös”.

Min politiska övertygelse är alltså att för att människor ska bli tryggare och må bättre så behöver mäns genus vidgas och välfärdssamhället byggas ut. Nuvarande regeringspolitik är den motsatta. I högerretoriken har ingått att människors ekonomiska trygghet har varit för stor, medborgarna har fått epitetet trygghetsnarkomaner och de ekonomiska systemen och skydden för anställda har successivt monterats ner. Samtidigt har tävling/konkurrens påståts vara ett sätt att skapa utveckling. Positionerande i hierarkier där hungriga vargar jagar bäst, alltså smala manliga genusnormer har lyfts fram som viktiga vägar att skapa utveckling.

Min övertygelse är istället att rädslor skapar passivitet. Rädslor gör att människor inte vågar pröva olika saker och framföra sina åsikter. Man kan förlora den ekonomiska trygghet man eventuellt har lyckats skapa och man kan förlora sin position. Jag anser att samhället ska bygga på solidaritet och en tillit till att trygga människor bidrar till utveckling. Ökad trygghet leder också till minskat antal hatbrott, för trygga människor måste inte slå mot andra grupper, för att stärka sin egen position. Därför är jag feminist och socialist, med betoning på både och.

Pride

En av de tidningar jag gillar att läsa är Uppsalademokraten som kommer med ett nytt nummer varje vecka. Tidningen har många bra ledare, artiklar och krönikörer. Varje vecka skriver Johan Ehrenberg . Ehrenberg 25 ”Första gången jag kysste en man” som finns i den ETC-tidning som också presenterar Uppsala Pride har jag nu letat efter i snart en timme på nätet men inte lyckats få fram.

Därför får det räcka med lite om innehållet och citat. Johan skriver om vikten av att våga prova och att vi ändå har kommit ganska långt när det gäller att vidga våra normer och stödja varandra. Om vi går tillbaka 25 år i tiden så var allt mycket mer svartvitt och stolthet saknades hos många nedtryckta grupper. Han skriver
”Pride är ett bevis på att förtryck alltid har svårt när motståndet består av öppna och nakna människor. När man går samman för att fira det unika hos var och en och diskuterar de sjuka dumheter som skiljer oss åt. En lång väg har paraden gått. Var glad. Och naken.”

Nu när jag har rakat mig känner jag mig mer naken. Och då gav dessa ord tröst och styrka. Likaså gav det styrka att det var min dotter och mina två barnbarn som hjälpte mig att raka bort alltihop. Dessutom kändes det skönt att vara på Uppsala Pride första gången jag visar mig utan hår på länge. Jag känner mig stolt, glad och naken med min nya frisyr.


Foto som mina barnbarn tagit före


Och så här blev det efter

fredag 5 november 2010

Jympa, hår m.m.

Äldre kvinnor trivs som singlar står det i ett pressmeddelande som jag hittade på forskning.se. Till skillnad från vad både tidigare forskning och massmedier ofta påstått var de kvinnor som intervjuats lyckliga och nöjda med sina liv som singlar, enligt en undersökning som två sociologer sammanställt svaret på. Detta beskrivs som något nytt och unikt i västvärlden, men jag känner mig inte särskilt förvånad. En möjlig orsak som framförs är den svenska jämställdheten och den starka position som kvinnor i Sverige i dag har på arbetsmarknaden. Till skillnad från många andra länder har vi i Sverige haft en relativt kort period med hemmafruideal. Detta kan innebära att svenska kvinnor har ett större ekonomisk oberoende och en identitet som inte är ensidigt knuten till hem och familj.

Jag lever absolut hellre ensam än i en relation som tar kraft och tid om jag inte får närhet och ärlig eftertänksamhet tillbaka. Tänker vad bra jag har det som kan välja oberoendet.

I morgon ska min dotter hjälpa mig att raka bort håret. Det ska bli skönt, eftersom jag tappar mycket och det är jobbigt att få handen full med hår så fort jag kammar mig. Men det är också smärtsamt.

Jag är kvinna, 56 år, tunnhårig och snart rakad. En sång som jag ofta återkommer till och nynnar på är ”Kärlekssång till kvinna på 50 år” . Den finns med på skivan ÅÅÅ tjejer. Särskilt några strofer gillar jag:

”Du kvinna på 50 år, ditt ansikte bär spår av årens erfarenhet, du är vacker av allt du vet, du är vacker för du är unik, unik som var och en i vår publik”

Orden ”Men jag ville gärna vara om inte vackrast så lite vacker ändå” väcker också känslor i mig. Tyvärr hittar jag varken text eller musik på internet.

För övrigt gick det bra att jympa och jag har inte tagit någon värktablett på flera dagar. Få se hur det känns efter träningen i morgon när jag vaknar.

torsdag 4 november 2010

Trött men glad

Denna månad har jag lyckats boka överfull med olika måsten och göranden. Allt utom cancerbehandlingen kan jag förstås låta bli med, men mycket av det jag ska göra ger mig energi. Jag har tagit ut några spridda semesterdagar, men i övrigt jobbar jag, samtidigt som jag läser heltid på genusvetenskapen. Därutöver sjunger jag med på min körs 25-årsjubileum, deltar på en punkt på programmet på Uppsala Pride, har lovat ta fram ett antirasistiskt flygblad för utdelning nästa vecka och är delansvarig i ett kulturpolitiskt seminarium för vänsterpartiet. Utöver fyra cancerbehandlingar denna månad ska jag ta flera labbprover, träffa läkare och göra en magnetkameraundersökning. Ska också prata för flera olika grupper på jobbet m.m. Skönt att känna att går det inte så går det inte, då får jag prioritera det viktigaste - min hälsa. När jag känner att jag kan skippa en del saker känns det bra i hela kroppen. Jag är ganska trött, men mår för övrigt helt OK.

Var på teater med min syster igår. Såg ”Män tänker på kärlek” på Uppsala stadsteater. Pjäsen handlar om tre olika män. På varsitt håll i den väldiga ensamheten sjuder deras längtan. Underlaget till pjäsen kommer från Bodil Malmstens texter. Orsaken till männens ensamhet var framförallt männens rädslor. Det fanns distans, humor och djup i föreställningen och jag kände igen mig i växlingarna mellan olika sinnesstämningar.

I min lokaltidning var det idag bra artiklar om barn och sorg. Ett viktigt budskap tycker jag var ”Inse att barns sorg är ”randig” och växlar snabbt. Barnet kan vara ledset ena stunden och sedan direkt börja leka och skratta.”

tisdag 2 november 2010

Äntligen

Så kan jag känna när jag får cellgifter efter att ha gått och väntat. Oron och känslan att metastaserna bryter ned mitt skelett är ibland väldigt stark. Då känns det skönt att få behandling och så kändes det idag. Jag tycker dessutom att skelettmolningarna i höger bäcken har minskat betydligt, så jag tror att dagens cellgiftkur har hjälpt. Yippi jag känner framtidshopp. Planerar för ett nytt jympapass på fredag. Även i övrigt har denna dag varit bättre. Har lite positivare energi i tanken, samtidigt som kroppen är trött efter dagens behandling.
Ladusvalan är tagen av Ulf Florman och du hittar den UOF:s Upplands ornitologers hemsida

måndag 1 november 2010

Elände med få undantag

Har haft många stunder då jag känt mig ledsen, eländig och gråtit sista dagarna. Har konstant ont i nedre bäckenet och är svag i handleden och i handen. När jag bytte däck till dubbdäck på cykeln igår hade jag väldiga svårigheter att sätta dit däcket. Så har det aldrig varit för mig tidigare och jag har bytt många cykeldäck. Kunde inte klippa naglarna med vanliga nagelknipsaren i morse, för jag hade ingen handstyrka. När jag tog nagelknipsaren som är för tånaglarna gick det bra. Har också svårt att skriva med högerhanden. Är trött, lite orkeslös. Känns som det går utför med mig.

När jag skrev min göralista förra veckan glömde jag skriva ”klippa håret”. Jag är slarvig med att gå till frisören och mitt tunna hår har inte gjort saken bättre. Blir ständigt påmind om håret, så det känns konstigt att jag glömde. På informationen om Taxol stod det att om man tappar håret gör man det efter två veckor . Därför toppade jag och klippt igenom håret i torsdags. I går började jag tappa hår, så det finns en risk att jag måste raka mig igen. De två gånger jag hittills tvingats raka mig har det inte känts problematiskt, men det gör det nu. Jag vill ha mina hårtestar kvar. Skönt att veta att min dotter hjälper mig ta bort allt hår om det blir nödvändigt.

Allt är inte elände. Idag började min 7,5 poängskurs på genusvetenskapen. Det är roligt och ger mig energi.