Valet att inte göra något åt min frisyr när jag tappade massor av hår varje dag kändes inte som ett möjligt val när jag rakade håret. Det jag nu har haft att välja mellan är att vara rakad med peruk eller utan peruk. Mitt val blev som jag redan skrivit att uppträda utan peruk och många har sagt att jag passar i denna frisyr. Jag vet inte vilket val jag gjort om jag haft en annan huvudform, skulle jag då orkat att gå utan hår. Och vad hade andra sagt till mig då? Hade det då varit OK att skippa en peruk att dölja sin hårbrist bakom? Finns det någon gräns för när kvinnor får visa sina kala huvuden och samtidigt inte betraktas som avvikare?
Jag har tjejkompisar som frivilligt rakat sitt hår. Jag har tyckt att det varit snyggt, men hade nog inte själv vågat om jag inte haft cancer och hårbortfall. Så mycket vågar jag inte avvika från normen att kvinnor ska ha hår, att jag skulle klarat att raka mig, om jag inte haft särskilda skäl.
Många har sagt att min nuvarande frisyr klär mig. Och jag blir glad när andra säger det till mig, det gör det mycket lättare. Samtidigt förstår jag att många går och funderar om de ska säga något och i så fall vad de ska säga. En manlig arbetskamrat sa i måndags att han tyckte jag var snygg i frisyren. Sedan fick han kommentarer av andra om att så borde han inte ha sagt. Han blev osäker på om han sårat mig och vi har pratat om detta idag. Jag blev ju bara glad och även om jag inte uppskattat det han uttryckte så hade jag i varje fall känt värmen i tilltalet.
Detta får mig att tänka på alla rädslor som många bär på över vad man ska säga, hur och när man ska säga det och om man överhuvudtaget ska säga något. Våra rädslor för att såra någon gör att vi alldeles för ofta tiger. Och vågar vi säga något så går många av oss och ältar hur det vi sa togs emot. Tänker på hur mycket energi som går åt för att hålla våra rädslor över hur vi ska göra och vad vi ska och får säga i schack. Tror att det blir enklare att vara människa om vi fattar mod och vågar fråga och vågar säga vad vi tycker lite oftare. När jag säger en sak som jag tycker är viktig till någon annan så är det den människans sak att säga ifrån om hon, hen, han blir sårad, arg eller ledsen. Det är en omöjlighet att aldrig såra någon, så fatta mod!!!! En dag kan det vara för sent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar