torsdag 31 mars 2011

Finns döden?


Har i kväll varit på Uppsala stadsteater och sett ”Män som blir en smula irriterade i sällskap med kvinnor” av Nikolaj Cederholm. Det är en på många sätt tankeväckande nyskriven komedi. Handlingen tilldrar sig i ett dataspel där farfar Alex Andersson både måste döda en och annan varelse och äta ordentligt för att överleva. I dataspelsvärlden dödas människor för att sedan uppstå igen, skaka av sig obehaget och gå vidare som om inget hänt. Figurerna fortsätter leva så länge som någon vill spela dem.

Livet både är och inte är på riktigt i dataspelsvärlden. Detta får mig att minnas tankar jag haft om jag verkligen lever mitt egna liv eller bara drömmer att jag lever det liv jag gör.

I natt har jag sovit dåligt. Sent i går kväll läste jag en blogg om att en småbarnsmamma som hette Linda har dött av sin bröstcancer. Om jag förstår det hela rätt så slutade hennes lever p.g.a. metastaser att fungera och hon samlade vätska i både buk och lungor.

Det gick väldigt fort på slutet. Flera av mina vänner har dött av samma skäl. Levern orkar inte längre, kroppen fylls med vätska och hjärtat orkar inte heller till slut.

Kan detta hända mig och är det på riktigt? Jag tänker ofta att när min kropp är så dålig så att jag inte alls klarar mig själv, så vill jag att det går fort utför. Tänker att det då är bra om metastaser tillkommer i min lever för att jag ska slippa bli liggande länge. Tror att jag inte har några metastaser i levern nu för mina levervärden är bra.

I natt blev jag däremot orolig för att jag kanske har fel. Levern kanske snart är full av tumörer. Tänkte på det jag läst om Linda och tänkte på mina vänner som dött av metastaser i levern. Kanske döden kommer väldigt fort och jag inte har så lång tid kvar att leva? Det vill jag inte. Jag blev rädd. Samtidigt känns allt så surrealistiskt. Lever jag eller drömmer jag bara att jag lever. Jag kanske är en påhittad avatar i ett dataspel. Kan jag påverka mitt liv och min framtida död? Finns döden?

onsdag 30 mars 2011

Öppenhet och ödmjukhet

Jag har flera gånger skrivit om vikten av öppenhet för demokratins och utvecklingens skull. Se t ex Om öppenhet Tycker att jag alltför ofta istället möts av motsatsen, tystnad och rädslor.

Känns som en paradox att samtidigt som alltfler lämnar ut sig allt mer på facebook, bloggar m.m. så finns på många arbetsplatser, i föreningar, partier och säkert också i familjer rädslor för att framföra vad hen tycker och tänker.

gillar den kultur som byggs på högskolor och universitet, där studenter får lära sig att vara kritiska och bemöta olika synpunkter. Hela samhället mår bra av om människor känner sig trygga i att stå upp för saker hen tror på, istället för att tiga. Likaså att hen inte behöver en massa fler människor att gå i flock med när hen vill förändra saker.

Om hen ska våga vara öppen i vad hen tycker och tänker, så är det också viktigt att hen kan få ändra sig och se saker på annat sett senare. Det är i stötandet och blötandet med andras tankar som hen själv ofta kommer vidare. Ödmjukhet är därför också viktigt, jag kan ha fel och jag får ändra mig.

Fick en rapport från F!:s kongress i Malmö som gjorde mig glad. Min vän skrev bl. a så här: ”När det hettade till i talarstolen hände det vid två tillfällen att personen ifråga, som gått lite för långt i sina utfall, gick upp och bad om ursäkt! Härligt!”

Tror att riksdagens sekelgamla partier har mycket att lära både av miljöpartiets och av F!:s öppenhet.

Reella möten och kommunikation mellan människor är nödvändiga för hälsa och utveckling.

För övrigt fick jag en promenad i solen till jobbet idag. Blev lite långt att gå för jag missade bussen, men jag njöt av solen och drillande grönfinkar i träden. Har mått ganska OK idag.

tisdag 29 mars 2011

Ständiga förbättringar, försämringar eller komplexitet

Inom privata företag och offentligt driven verksamhet finns det förväntningar och krav på ständiga förbättringar. Alla ska arbeta mot gemensamma mål i form av förbättringar. Kapitalismen kräver konstant tillväxt annars kollapsar systemet. Kraven på ständig förbättring och tillväxt leder till en utarmning av jordens ekosystem och resurser, av solidariteten och av medmänskligt liv. Människor måste gemensamt sätta stopp för denna helvetessnurra.

Samtidigt är allt komplext. Kunskap om hur mänskligheten kan forma hållbara samhällen ökar. Det är i viss mån möjligt med ständiga förbättringar. Men detta kräver utrymme för reflektion över begångna misstag och riskanalyser. Förväntningar på att en positiv utveckling är möjlig och visioner om ett bättre samhälle ger framtidstro och lust. Det gäller att hitta balansen mellan pessimisten och optimisten, mellan full fart framåt och ”det var bättre förr”.

Utöver att vårt jordklot förstörs av tillväxt till varje pris, så kan det också leda till mänsklig ytlighet, girighet och ensamhet. En inledningsfras i mötet med andra människor är ofta ”Hur mår du?” Ofta finns det inte tid för mer djupa samtal, utan hen förväntas svara bra eller beskriva någon enkel krämpa. På individnivå finns det också förväntningar på ständiga förbättringar. Från barndomens skola när barnen ofta anses vara ”på god väg”, till träningspasset där konditionen ska förbättras, till jobbet där hen förväntas bli bättre på det hen gör. Alltid är det något som ska bli bättre. Tillåts något bli sämre?

Problemet är att i denna kultur så riskerar allt som inte blir bättre att osynliggöras. Det finns risker att individen skuldbeläggs för att det är hens fel när saker istället blir sämre och då måste detta döljas. Det mest absurda och cyniska exemplet på denna kultur är det nya sjukförsäkringssystemet. Vi som har allvarliga sjukdomar har osynliggjorts för ”alla kan bli bättre”. Fort ska förbättringen gå för annars tappar du dina inkomster. Tillväxten går före allt annat och den bygger på att några är förlorare .


Några önskningar från mig
Ha inte förväntningar på mig att jag ska bli bättre, men hjälp mig att tillsammans med mig samtala om mina möjligheter. Bestäm aldrig själv hur det är med mig. Dröm och längta tillsammans med mig att förbättringar är möjliga, men respektera mig när jag bara tror på försämringar.

Jag vill inget hellre än att svara ”Bra” på frågan ”Hur är det?” Ge utrymme till andra svar eller låt bli att fråga.

Tillåt tvivlet, men sluta inte tro på att en annan och bättre värld är möjlig, oavsett jag eller du blir en del av den världen.

måndag 28 mars 2011

Yoga och kropp

Gjorde yoga både i lördags och i söndags. Det är den enda träningen jag klarar av utöver kortare promenader och cykelturer. Ska skaffa gåstavar för att hålla igång mina armar och axlar när jag promenerar. Märker hur otroligt stela mina axlar och axelleder är. Skönt att det alltid finns något som är möjligt att göra. Kan inte låta bli att jämföra mig med andra och inser att det alltid finns människor som har en mer välfungerande kropp och andra som har en sämre fungerande kropp än min.

Vad fort kroppen kan försämras. I början av hösten var jag på medeljympa och nu kan jag inte springa en meter och klarar knappast att hålla händerna över huvudet. Blev sen till bussen idag och försökte springa men det var helt omöjligt. Kändes som om benen och fötterna skulle vika sig och jag bli till en hög om jag sprang minsta lilla meter.

I morgon får jag min 48:e cellgiftbehandling

söndag 27 mars 2011

Sentimentalitet, rationalitet och existentialism

Lyssnar för andra gången på förra veckans Gudstjänst ”När livet inte blir som vi har tänkt oss” i P1. Så här presenteras gudstjänsten på hemsidan ”Vi vill alla att livet ska vara ljust och skonsamt, att det ska blomstra, men tvingas ändå alla uppleva svårigheter, smärta och personliga tillkortakommanden. Kan man, om inte ge det svåra man upplevt en mening, så i alla fall någon sorts plats i sitt liv?”

Jag fick tips om programmet av en av mina vänner i metastasgruppen som var här i morse och åt frukost. Under gudstjänsten framförs några berättelser som är lätta att relatera till och komma ihåg. Dem behöver jag inte höra en gång till. Skälet till att jag lyssnar en gång till att det finns något bakom orden som sägs och i musiken som tröstar och stärker. Gudstjänsten innehåller så många olika känslomässiga och intellektuella bottnar som tilltalar mig.

Sången ”Blott en dag” väcker trygga och behagliga känslor. Jag blir sentimental. Igår skrev jag om rationalitet och kroppskontroll. Jag är uppvuxen i en kultur där hen som människa ska vara rationell och att livet handlar om att välja rätt väg och ha kontroll över sig själv. Sentimentalitet är inte tillåten, den är irrationell.
Prästen, psykoterapeuten och forskaren Owe Wikström som en dag själv svävade mellan liv och död berättar om hur döden kan kasta en existentiell skugga över våra liv. Han beskriver hur han drabbades av hjärtstillestånd och när han var borta, när han var ”död”, så kunde han höra en röst som sa ”Frukta icke”.

Jag fruktar inte döden. Jag tror att det beror på min barndoms barnatro och tillit till att detta livs slut är ofarligt. Jag behöver inte veta, men jag har en längtan efter att få sväva tyngdlös i universum, som en örn som seglar högt uppe med vinden. Antingen forsätter jag att finnas i någon annan form eller så försvinner jag, men min barnatro gör att jag inte behöver veta.

Jag är glad över mina sentimentala behov av sorgsna sånger. Tror att de hjälper mig och tillåter dem idag ta plats, trots att de kan uppfattas som ytliga och därmed onödiga. Ytliga känslor är helt OK. I mitt sovrum har jag en handmålad Ikon på väggen, för att jag mår bra av att se denna bild. Tror att den väcker barnatrons känslor i mig, trygga och tillitsfulla känslor.

I kväll kommer två gamla kompisar och vi ska titta på gamla super8 filmer från våra gemensamma aktiviteter för mer än trettio år sedan. Denna dag går i sentimentalitetens tecken.

lördag 26 mars 2011

Kroppen

Vi lever i en tid av motstridiga och höga krav på kroppen. Den ska vara smal, stark, kontrollerad, hälsosam m.m. enligt kulturradion Kosmo Idag koncentrerar vi oss mer och mer på fysiska företräden, enligt författaren Juli Zeh. ”Vi besvarar inte längre frågan om vad en god människa är med att hon är kreativ, bildad, mångsidig, utan med ord som vältränad, vacker och prestationsinriktad”.

Programmet jämför bland annat Stefan Hannas idéer om extraskatt för överviktiga, Danska förslag på andra extraskatter med fascistiska tankar om sjukdom och skuld. Västeuropeiska samhällen närmar sig nazismens biologistiska folkhygientankar. Kosmo beskriver riskerna med ett kroppsfixerat nojigt kontrollsamhälle. Staten tror inte på samma sätt att människor själva kan ta ansvar för sin hälsa utan bygger in olika kontrollsystem och ekonomiska morötter och piskor.

Den kroppsliga fixeringen kommer från USA, som vill ha arbetskraft som är stark, hälsosam och vacker. VästEuropa har tidigare stått för mer humanistiska ideal med tillit till individen. Juli Zeh menar att kontroll alltid innebär förlust av frihet.

Vi har aldrig levt så tryggt och säkert som idag, men oron för sjukdom och förlust har aldrig varit större. Många unga försöker planera sina liv minutiöst för att uppnå det optimala och mår samtidigt väldigt dåligt.

Jag har haft en stark kropp som har orkat mycket. Det har varit en del av min identitet att ta ansvar för min kroppsliga hälsa. Utöver de kroppsliga problem jag har idag, så lider jag av identitetsförlusten i att leva i en orkeslös darrig kropp, en kroppslig nedbrytning jag inte kan förhindra. Jag är inte längre mitt vanliga jag utan annorlunda.

Funderar om det finns kopplingar mellan Sveriges nazistinfluerade förflutna och mina tidigare oreflekterade ideal om att ta ansvar för hälsan. Det finns maktordningar utifrån kroppslig funktionalitet nästan överallt i samhället, där överviktiga är särskilt utsatta.

Skönt att det finns förebilder i form av rullstolsburna och astmatiker och synskadade och alla andra som inte har perfekta kroppar. Önskar att fler överviktiga visade upp sina kroppar med stolthet. Jag behöver i varje fall inte känna mig ensam i att ha en dysfunktionell kropp. Det finns motkrafter mot absurda kroppsideal.

För övrigt har jag haft ont i en kota och har nu ont i vänster skulderblad. Mitt onda ökar oron för att nuvarande behandling inte fungerar. Har gått fram och tillbaka till Vindbron, ca fyra kilometer. Det gick men jag orkar inte göra något mer idag. Har nyss tagit min tredje Ipren, men det hjälper inte särskilt bra mot smärtan i skuldran.

fredag 25 mars 2011

Samband mellan dödsfall i cancer och klasstillhörighet

Förtida dödsfall i cancer kan minska om samhället blir mer jämlikt enligt en rapport från socialstyrelsen.

Den statistiska modell som utredarna använt visar att när man följer en årskull under en femårsperiod skulle potentiellt 3000 förtida dödsfall kunna undvikas om man utjämnar de socioekonomiska skillnaderna. Intressant och det stämmer också med teorierna i boken Jämlikhetsanden. Se även hälsa, cynism och sjukförsäkring.

Läkarbesök m.m.

Jag börjar vänja mig vid ständiga utvärderingar av mina cellgiftbehandlingar. Var tredje vecka under en längre tid har jag träffat läkare och inför varje besök har det varit osäkert hur behandlingen fungerar. Jag vet inte vad som gäller framöver och lever i ständig osäkerhet. Inför dagens besök hade jag gjort en skelettscint och tagit blodprover. Hade en känsla av att läget skulle vara fortsatt osäkert och så var det också.

Cancernfaktorn har fortsatt at öka men med mindre kliv. Från 30 procentig ökningstakt under Taxolbehandlingen till 20 procentig ökningstakt förra gången och nu en ökning med 8 procent til 129. Några andra värden hade också försämrats och blodvärdet ligger kvar på 115.

Berättade om min trötthet och allmänna påverkan av behandlingen. Beskrev också att jag haft mindre smärta, men mer värk i högerhanden. Revbenen som jag tidigare haft ont i känner jag knappast av, men har problem med mitt högra ben. Min läkare kallade de ständiga förändringarna i min kropp för flygande smärta (tror jag). Det är ganska vanligt när skelettet har fullt med metastaser att smärtan och värken flyttar runt. Jag har metastaser i bäcken, kotor, skuldror, revben, bröstben, skallben och i vänster överarm. Det är ganska små försämringar jämfört med 2008 då jag gjorde den förra skelettscinten.

Värken och problemen i högerarmen beror troligen på påverkan i nervsystemet i armhålan. Jag letade på 117.se för att hitta namnet på nervsammanslutningen i armhålan. Där stod mycket intressant men jag hittade inte det namn jag letade efter. Det är skönt att veta att jag inte har någon metastastillväxt som specifikt påverkar högerarmen.

Min läkare vill att jag äter Ipren kontinuerligt på fasta tider morgon och kväll för att vid nästa läkarbesök utvärdera hur det påverkar värk och smärta. Dessutom kan jag ta Citadon som komplement vid behov. Ska pröva trots min ovilja mot att ta medicin i ”onödan”.

Cyklade till sjukhuset. Solen sken men det blåste och det gick trögt att cykla. Min försämrade kondition märks tydligt. Ställen där jag normalt skulle ha cyklat på fyrans växel orkade jag knappt cykla på tvåan.
Känns just nu som varken eller, varken glad eller ledsen, varken optimistisk eller pessimistiskt. Jag bara är.

I lokaltidningen läste jag i en TT artikel av Anna Roxvall om Elfenbenskusten ”Brutalt krig i medieskugga”

”På torsdagen uppmanade Ecowas återigen FN att godkänna en väpnad intervention i Elfenbenskusten. Nigerias utrikesminister Odein Ajumogobia konstaterade syrligt i ett tal nyligen att övergrepp som får värden att dra i gång en internationell insats i oljerika Libyen möter lite intresse när det sker i Elfenbenskusten.
– Det är hyckleri, sade han.”

Och visst har han rätt. Västvärlden vill ha kontroll över oljan och förhindra flyktingar att nå fort Europa. Ekonomi och maktintressen styr, inte humanitet och mänskliga rättigheter. Jag är positiv till bombningarna av Libyen för att rädda oppositionen.Tycker samtidigt det är bra att några protesterar eftersom agerandet mycket bygger på kapitalismens logik om kontroll över råvarorna.

Igår blev jag uppringd av Amnesty. Lovade att öka mitt bidrag med 100 kronor per månad. Ett skäl är att Amnesty försöker vara fristående från alla maktintressen och tar därför inte emot pengar från något land. Känns bra att Amnesty finns. Jag är övertygad om att majoriteten av jordens befolkning vill ha fred, mänskliga rättigheter och en bra framtid för alla barn. Önskar demokratiska system som fördelar makten över jordens alla resurser på ett sådant sätt att ovanstående önskningar uppfylls. Är övertygad om att gårdagens socialistiska och feministiska grundsyn inte är till räcklig för att uppnå detta utan att ideologierna behöver utvecklas utifrån aktuell kunskap och forskning. Tror varken att Juholt eller Ohly har förmågan att ompröva politiken på ett så radikalt sätt att en majoritet av befolkningen känner tillit till att vänsterpolitikens verktyg i Sverige är tillräckliga. Tycker ändå att vänsterpartiets konkreta förslag i olika frågor är bra mycket bättre än övriga partiers och fortsätter vara medlem.

Kanske kan Sydamerika eller områden i arabvärlden där diktaturer störtas utveckla en ny och mer hållbar politik.

torsdag 24 mars 2011

Tankar om facebook

Har precis spridit Studie 1:s reportage om nedskärningarna i England på facebook Facebook och Twitter är fantastiska redskap för att sprida budskap. Internets möjligheter har blivit tydligt genom revolutionerna i Egypten och i Tunisien. Mitt syfte med att vara med i facebook är att snabbt både kunna sprida och få information.

Facebook har också flera avigsidor.

För det första tycker jag illa om reklamens och därmed kommersialismens utbredning via sidor som facebook. Genom att vara med så blir jag också en reklamspridare. Har försökt ta bort reklam, men det kommer snabbt ny.

För det andra påminner gillafunktionen på facebook mig om barndomens populärast i klassen-aktiviteter. Gillafunktionen förstärker strukturer som gör att några personers omdömen framstår som mer värda än andras. Det är så lätt att uttrycka sitt stöd för en person som redan fått många gillaomdömen. Kanske kan hen genom att gilla det någon annan skriver få sola sig lite i glansen av andra som på barndomens skolgårdar. Hela facebookupplägget bygger ju också på att du ska skaffa många vänner.

För det tredje förstärker de få raderna hen har att skriva på lätt ytligheten och stressen i dagens samhälle.Samtidigt inser jag värdet i att ibland kunna uttrycka sig kort och koncist.

Önskar att det fanns ett ickekommersiellt facebook, men världen är så genomsyrad av tillväxt - och kapitalintressen så det är väl svårt att bygga ickekommersiella alternativ. Jag våndas alltså över avigsidorna men låter fördelarna väga tyngst och försöker reflektera över hur jag använder gilla- och kommentarsfunktionen.

Med facebook och twitter kan ord spridas på fler sätt än de som Helga Henschen beskriver i sin underbara dikt Tala


tala
du som ännu har läppar
tala

tala
med grannarna i farstun
tala med folk på gatan
och i tunnelbanan

den som ännu har öron
han höre

skriv ord på papper
på väggar och plakat
bär orden genom staden
högt över huvudet
så alla kan se
dela ut flygblad
om frihet, motstånd, människovärde
fred solidaritet

låt orden flyga som svalor
till fjärran land
vägledda av stjärnorna
som fåglar med gröna blad i näbben
till våra systrar och bröder
i världens fängelser
de som inte kunde tiga

tala
du som ännu har läppar

ord kan bli solar
ord kan bli floder
ord kan öppna portar
och bygga broar
ord kan störta tyranner
om tillräckligt många
av oss
beväpnar sig med ord

tala tala
det är vår skyldighet
mot dem som talade
medan de ännu
hade läppar

onsdag 23 mars 2011

Stockholmsresa

Klockan kvart i åtta var jag på Uppsala station för att åka på en konferens om jämställdhetsintegrering, tillsammans med flera arbetskamrater. Var osäker på om och i så fall hur länge jag skulle orka. Det blev hela dagen. Känner hela tiden av min kropp och alla rörelser känns vingliga. Däremot var dessa känningar konstanta, så jag blev inte sämre under dagen. När vi var tillbaka vid centralstationen i Stockholm fick alla bråttom till ett tåg som stod inne. Jag gick fort men vågade inte springa av rädsla för att tappa kontrollen över fötterna och ramla huvudstupa.

Idag har jag känt ett litet hopp att mina kroppsliga problem beror på biverkningar av cellgifterna och är reversibla, eftersom jag inte har haft några starka känningar i skelettet på minst en vecka. På fredag har jag nästa läkarbesök, så då vet jag mer.

Ett intressant inslag på dagens konferens var en indelning av människor i idealister, realister och regelföljare. Vi fick ställa oss i det ”hörn” där vi kände oss mest hemma. Jag valde regelföljaren. Intressant uppdelning som jag känner att jag har nytta av i planeringsmöten med andra. Skönt att känna att alla behövs. Likaså att alla kan växla position och inta olika roller vid olika typer av möten. Vet att såväl visionärspratare som realistpratare kan trigga igång mig ibland när jag vill komma till beslut. Tycker samtidigt det är väldigt skönt om andra intar regelföljarrollen, så att jag kan ta mer plats med visionära tankar eller vara realisten.

Denna indelning blev en bra lektion i att få syn på vad mina känslor står för när jag reagerar på andra människor.

Tänker att denna form av mer flexibel indelning är mer intressant än indelningen i personligheter utifrån färgerna röd, gul, blå och grön som jag tidigare skrivit om. Tycker att indelningar i personligheter ibland kan bli för stereotyp och att människor ganska ofta omedvetet intar olika roller utifrån den position hen har i en grupp. Likaså formas vi av andras förväntningar på oss. Bättre alltså att synliggöra olika roller än att utgå från olika personligheter.

Bilden är hämtad från konferensinbjudan

tisdag 22 mars 2011

Förändring

Igår jämförde jag mina försök att åstadkomma förändringar, med en ensam kajas påverkan på en kajflock. En ensam kaja kan inte åstadkomma stora förändringar för hon måste hålla en viss närhet till sin flock.

På samma sätt är mina påverkansmöjligheter begränsade. Därför är jag glad över att mitt arbete med jämställdhet och mångfald har medfört att koncernledningen idag tagit ett stort kliv framåt. Jag har fått stöd för upplägg och inriktning på Vård & bildnings jämställdhets- och mångfaldsplan. Inriktningen är att verksamheter själva ska prioritera hur och med vad de ska börja sitt arbete med jämställdhet och mångfald ur ett arbetsgivarperspektiv. Formen bygger alltså på delaktighet och inflytande för berörda verksamheter. På så sätt kan förändringar för hela ”kajflocken” som består av tiotusen medarbetare åstadkommas. Jag har känt stöd av min högsta chef och nu är hela ledningen med på inriktningen. Jag är glad.

Lyssnade nyss på Nya vågen om hur upproren i Mellanöstern och Nordafrika har förändrat vår syn på arabvärlden. Mattias Gardell, Sigrid Kahle och Mohammad Fazlhashemi medverkade i samtalet. Samtalen berör vithetsnormen eller annorlunda uttryckt västvärldens syn på sig själv som varandes i normens och kulturens mitt. Intressant var också om det är möjligt att sluta dela upp i ”vi och dom”. Människan har nog behov av att bygga ett ”vi”, men det behöver inte innebära att individen/gruppen/nationen samtidigt demoniserar ”dom”.

För övrigt blir jag nog bara tröttare och tröttare. Hade tänkt att både göra yoga idag efter jobbet och sedan gå på kören i kväll. Skippar bådadera. Tror fortfarande att en förändring är möjlig och att jag kan bli bättre. Prövar därför om en möjlig utväg ur nulägeseländet kan vara att vältra mig i min egen tyckasyndombubbla och förbli i sängen. Ingen mer kamp idag alltså.

måndag 21 mars 2011

Som kajflockar

Jag gillar kajflockarna i Uppsala. Tycker särskilt mycket om att höra och se dem när de börjar ställa in sig på kvällsvilan. En eller några få kajor börjar med att försöka få hela flocken att sätta sig. De första försöken accepteras inte. Ju fler kajor som ansluter sig och slår sig ner en liten stund innan de flyger upp igen, desto kortare tid är det kvar tills alla satt sig.

Tänker att det är samma sak med oss människor. Vi beter oss som en kajflock inför kvällen, när nya tankar och idéer framförs. Den som försöker införa något nytt får sällan stöd, men om den personen håller ut, så ansluter sig så småningom flera. Om förslaget anses bra av dem som haft lite tid att reflektera, så blir förslagen så småningom möjliga att genomföra. Några kan i början vara lite veliga och hoppar kanske lite hit och dit, men när fler och fler ansluter sig så kan det sedan gå ganska fort till att få en majoritet för förslagen.

Jag skriver detta för att jag ofta känner mig som den där kajan som vill åstadkomma en förändring. Ibland tror jag att fler hakar på, men rätt vad det är har några backat och vill inte längre stå för det jag uppfattat att de tidigare trodde på. Det är lätt att känna sig ensam, när andra inte vågar bestämma vilken fot de ska stå på, men det blir lättare om jag tänker att människor är som en kajflock. Beteendet att tveka och vingla lite hit och dit beror inte på elakhet utan framförallt på rädslor.

För övrigt är jag fortsatt trött.


Kajorna flyger in över Uppsala.
Foto: Rolf Hamilton

söndag 20 mars 2011

Hemma igen

Klev in genom ytterdörren tio minuter över nio i kväll. Satte på radion, kokade vatten, stoppade in vetekudden i micron och tömde väskan. Skönt att vara hemma igen. Känns helt OK att ingen tar emot mig när jag kommer. Vill nog gärna vara i min egen bubbla och packa upp mina saker. Däremot sätter jag numera alltid på radion. Kanske är det för att höra människor tala, kanske för att höra nyheter eller kolla om det är något intressant program, men att sätta på radion ingår i mina ”kommahemritualer”.

Nu sitter jag i min sköna säng och dricker ingefärs- och citronte, som jag gjort av färska råvaror. Kände av urinblåsa och tänker att denna dryck ska slå ut eventuella bakterier i urinvägarna. Mitt immunförsvar närmar sig lägsta nivån under en treveckorsperiod, vilket inträffar tio dagar efter sista behandlingen. Statistiskt sett är mitt immunförsvar som sämst nu på torsdag.

En timme före tågavgång bestämde jag mig för att resa till Nyköping och fira mamma. Har varit trött och ämlig, men är glad över att jag åkte iväg. För ett år sedan skrev jag om min mamma och hennes syskon, Om lite av varje. Nu träffades alla tre hos min mamma. Två av dem är över nittio år och mamma har nu fyllt 87 år. Jag var den enda av födelsedagsfirarna som gick och la mig en stund för att vila.

Mamma hade koll på allt. All mat var redan inköpt och hela menyn planerad när min syster och jag anlände igår kväll. När gästerna kom bjöds det på hembakade bullar, hembakade kakor och kaffe. Klockan ett åt vi en trerättersmiddag. Mamma var som vanligt suverän värdinna, med assistens av min syster. Lillasyster Britt satt mest och lät sig bjudas. Visst hade jag orkat hjälpa till om det verkligen hade behövts, men eftersom allt flöt på så bra, så valde jag att vara lat och känna efter vilka behov jag hade för att ta hand om mig själv. Efter 57 levnadsår kan jag fortfarande inta en passiv barnroll i relation till min mamma. Tänker att både jag och mamma mår bra av detta, när jag nu har denna eländiga cancer.

Tillbaka i Uppsala tänker jag på min mamma, min morbror och min moster. De har starka viljor alla tre vilket kan vara ett skäl till att de har behållit sin vitalitet trots många levnadsår. Det är också roligt att få uppleva deras positiva syskonkärlek. Storebror har varit med på alla mammas födelsedagar utom hennes 60-årsdag, eftersom hon den gången firade i Paris.

lördag 19 mars 2011

Fortsatt vankelmodig

Ordet vankelmodig känns som en bra beskrivning på hur jag mår och tänker. Eftersom jag inte riktigt vet vad ordet betyder googlade jag på vankelmodig på internet. Hittade följande synonymer: obeslutsam, tvekande, tveksam, ombytlig, vacklande, villrådig, osäker, tvehågsen, ambivalent, kluven.

Klockan är snart ett och jag har ännu inte klivit upp. Däremot har jag satt en deg, eftersom mitt frukostbröd tagit slut. Egna rågbullar hör till mina frukostvanor och utan dem får jag ingen bra start på dagen. Har ännu inte bestämt om jag ska ta fyratåget till Nyköping för att fira min mamma som fyller 87 år i morgon. Få se om jag har ork när brödet är bakat. Brödet är viktigast för mig just nu, men tar jag i över min kroppsliga kapacitet om jag sedan sätter mig på ett tåg. Skäms lite över att jag låter brödbakandet gå före, samtidigt som jag i morse inte riktigt visste om jag skulle orka med en resa oavsett brödbakande.

Igår var jag på fest med mitt jobb för att fira att bokslutet för 2010 blev bra. Bestämde mig för att gå en halvtimme innan festen startade. Vi var 600 personer på Fyrishov och njöt av god mat och underhållning med Wallmans salonger. Det var roligt att se hur medarbetare från kommunköken, LSS-verksamheten, kulturverksamheten, fritidsgårdarna m.fl. tog för sig och hade roligt. Jag var trött, hade lite ont och kände mig handikappad i högerhanden och åkte hem tidigt. Positivt att ha fina bilder på näthinnan från festen och samtidigt negativt att känna hur lite jag orkar och hur lång tid det tar att hämta nya krafter.

En del i vankelmodet, obeslutsamheten är alltså : orkar jag, ska jag?

En annan del har med politik att göra. Jag jobbade i slutet av 80-talet och början av 90-talet på en högstadieskola i en större tätort i Uppsala. En period hade vi flera elever som var nazistsympatisörer. De drack sig fulla på fredags- och lördagskvällarna och sprang sedan runt i samhället och skrek Heil Hitler, skrämde människor och ritade hakkors. Det diskuterades på skolan om det var rätt eller fel att diskutera med ungdomarna eller försöka tiga ihjäl deras åsikter och bara markera mot deras uppträdande. Jag valde att diskutera med ungdomarna och tyckte då att det var rätt strategi. Många av dem hade svåra hemförhållanden. Jag tyckte det kändes fel att objektifiera dem och inte låtsas om deras åsikter. Kände att jag behöll bra relationer till många av dem.

Inom vänstern har ställningstaganden framförallt varit att inte bemöta främlingsfientlighet och rasism direkt, men indirekt genom att bemöta argumenten utan att ställa upp i debatter med dem som framför åsikterna. Även här känner jag mig vankelmodig. Ska jag bemöta dem som för fram rasistiska åsikter eller undvika att ge dem uppmärksamhet genom att tiga och bemöta på annat sätt? Tänker att det inte finns några enkla svar utan att hen får ta ställning utifrån sammanhangen. Viktigt är nog att inte ge rasistiska krafter möjlighet att framställa sig själva som offer.

Läste en artikel i lokaltidningen ”Värderingar varken” av filosofiprofessor Folke Tersman. Han skriver i Essäform om Axel Hägerströms lära som ”handlar om vad det innebär att hävda att något är bra eller dåligt, ”rätt” eller ”fel”, snarare än om vad som är rätt eller fel.” Hägerström förnekade att värderingar kan vara sanna. Enligt Hägerström ”kan värderingar inte vara sanna eftersom de helt enkelt inte tillhör den typ av föreställningar som kan ha sådana egenskaper. Tersman skriver vidare ”För insikten om att värderingar inte kan vara sanna verkar frånkänna dem den auktoritet vi gärna vill tro att de har. Varför ska man anpassa sig till moralens krav om individers känslor är deras enda grund?”

Artikeln tilltalar mig. Jag anser att objektivitet knappast finns. Vi har en massa subjektiva tankar och åsikter om olika företeelser och det är i mötet mellan olikheter som nya insikter hos individen växer fram. Jag har tidigare skrivit om problemen med att objektifiera människor. Se t ex Objekt eller subjekt.

Visst tycker jag ganska ofta att mina åsikter är de enda rätta, men jag försöker respektera att andra som att diametralt motsatta åsikter också anser sig ha rätt. Ser farorna med politisk korrekthet, t ex när det gäller jämställdhet. I dagens Sverige är det politiskt korrekt att anse att vi ska ha jämställdhet, samtidigt som manligt nätverkande på olika sätt bekämpar jämställdhetsarbetet. Kritiken mot jämställdhetsarbetet kommer alltså inte upp till ytan eftersom detta är politiskt inkorrekt. På samma sätt finns det gott om främlingsfientlighet i Sverige och många vita ser sig i praktiken som förmer än färgade i mötet mellan individer. Även denna vithetsnorm är politiskt inkorrekt, samtidigt som färgade människor utesluts på olika sätt i praktiken från delkatighet och inflytande.

Politisk korrekthet medför att främlingsfientlighet och motarbetande av kvinnor som grupp inte synliggörs. Människor som hävdar sin rätt att vara främlingsfientliga och kvinnofientliga gör mig arg och frustrerad. Mitt vankelmod handlar alltså också om hur åsikter som för mig är förhatliga ska tillåtas att framföras. Demokrati är en nödvändig grund för ett fungerade samhälle, men ingår det då också i demokratin att för kvinnor, homo- och bisexuella och färgade kränkande åsikter får framföras?

torsdag 17 mars 2011

Intersektionalitet

Jag har tidigare skrivit om intersektionalitet, om att synliggöra fler maktordningar samtidigt. Nu har jag också skickat in en debattartikel till vänstertidningen Flamman och fått den publicerad. Kanske inte det bästa flyt i språket, men är nöjd med innehållet.

Denna vecka har jag varit inbokad för att prata inför många olika grupper. I måndags hade jag en fråga på divisionsledningen för utbildningsverksamhetens dagordning. På kvällen var jag på arbetsplatsträff på en förskola, i går kväll var jag på en annan förskola och idag har jag hållit i utbildningar för chefer och nyckelpersoner under två tretimmarspass. Hade jag vetat att jag skulle ha behandling både förra tisdagen och nu i tisdags hade jag inte haft så många åtaganden. Nu när almanackan såg ut som den gjorde så tänkte jag ”Går det så går det” annars får jag ställa in med kort varsel. Och det har fungerat, även om jag känner mig mer eller mindre nöjd med mina insatser. Och jag har lite krafter kvar.

Idag på eftermiddagen pratade jag normkritik och intersektionalitet med 11 personer. Hade lagt upp ett ganska mastigt innehåll, med både svåra begrepp och inslag som krävde mycket av deltagarna. Minns hur jag själv har fått kämpa för att förstå. Deltagarna var fantastiska. Många satt stundtals 110 procent koncentrerade. Jag känner mig nöjd i efterhand. Få se vad deltagarna tycker i den enkät jag skickat ut efter seminariet. Min känsla just nu är att Vård & bildning (Uppsala kommun) har många fantastiska medarbetare, som har en stor beredskap att lära och tänka nytt för att det ska bli bättre för barnen i förskolan, eleverna i skolan, i vårdboenden m.fl. Alla var intresserade av ett ännu inte färdigplanerat seminarium om vithetsnorm, senare i vår.


När jag pratar om normkritik och intersektionalitet, så påminner det mig om alla dumheter jag själv sagt och gjort. Jag är medveten om tillfällen där andra säkert känt sig kränkta av mig och jag har säkert också agerat så att andra känt sig kränkta utan att ens förstå det själv. Tror att när fler blir medvetna om alla onödiga synliga och osynliga normer som begränsar människor, så blir samhället en mycket bättre plats för alla att leva på. Bilden har jag hämtat på facebook och kommer från Tahirtorget i Kairo.

För övrigt är jag lite förkyld, men jobbigast är högerarmen. Det känns som om jag har fått massor med små sprutor med gele i armveck och i alla fingrar och dessutom under fötterna.

onsdag 16 mars 2011

Hur blir nästa dag?

Klockan 16 inför bilresan till en förskola för att prata likabehandling tog jag dygnets första smärtstillande tablett. Just nu har jag inte alls ont i mitt skelett. Har däremot problem med höger arm och hand, som inte riktigt vill göra som jag vill. Dessutom lite känningar i mage och urinblåsa. Hesheten är också kvar. Börjar tro att Navelbine och Avastin slår ut en massa cancerceller, eftersom mina problem just nu beror på biverkningar av behandlingarna jag får.

För några dagar sedan gjorde det däremot ont på många ställen så då tänkte jag att jag måste byta till Taxoterecellgiftbehandling om två veckor. På detta sett har tillit/brist på tillit till att cellgiftsbehandlingarna hjälper växlat från vecka till vecka sedan Xelodatabletterna slutade fungera för drygt ett år sedan. Jag lever i ett tillstånd av ovetande om vad nästa vecka kommer att innebära och det gör väl egentligen alla människor.

Men för några av oss är osäkerheten betydligt större. Störst osäkerhet just nu har nog människor som bor nära de Japanska kärnkraftverken i Fukushima och Libyens befolkning som bor i Benghazi . Jag tänker framförallt på alla modiga människor i Libyen som fortsätter stå upp för frihet och demokrati, när västvärlden sviker och på alla som kämpar för att få stopp på kärnkraftreaktorerna i Japan.


Här kommer dikten av Harriet Löwenhjelm (1887-1918) som jag skrev om och lyssnade på i går.

Tag mig.
Håll mig.
Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand - för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig.
Du vill ju stanna, stanna tills själv jag måste gå?
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.
I natt skall jag dö. Det flämtar en låga.
Det sitter en vän och håller min hand.
I natt skall jag dö.
Vem, vem skall jag fråga, vart skall jag resa, till vilket land?
I natt skall jag dö.
Och hur skall jag våga?
I morgon finns det en ömkansvärd och bittert hjälplös stackars kropp, som bäres ut på sin sista färd att slukas av jorden opp.

tisdag 15 mars 2011

Ork och kultur

Vaknade till strålande sol. Hade ett möte inplanerat på mitt jobb klockan nio. Kände för att gå till bussen istället för att ta bilen. Oroade mig lite för att inte orka, men det gick bra. Fick en fin promenad med ansiktet mot solen och kom i god tid till jobbet.

Tänkte igen när jag lämnade jobbet att jag kanske inte orkar gå både till bussen och sedan från bussen och hem, men även det gick bra. Skönt att känna att det finns taxi att ringa efter om jag inte orkar. Att jag klarat att gå så långt gjorde att jag fick mod att ta cykeln till Ackis för att få min cellgiftsbehandling. Lite skakigt var det och andfådd blev jag, men krafterna räckte både till Ackis och sedan därifrån och hem.


Till kören på kvällen valde jag bilen, nöjd med dagens fysiska prestationer. Om jag var beroende av regeringens morot och piska politik, så hade jag nog däremot förblivit i sängen. Önskar att alla människor hade samma privilegier som mig och slapp oroa sig för sin ekonomi, sitt arbete och sin sociala välfärd.

"Att vara människa tror jag är något mycket större", ... "Att vara människa är förenat med ett ansvar som sträcker sig bortom jaget och bortom nuet. Och jag tänker att konsten kan påminna oss om detta. I böcker, i filmer, på scener och i musik när vi tar del av andra berättelser kan den hjälpa oss till ödmjukhet inför livets ofullkomlighet."

Så skriver Stina Oscarsson i en debattartikel i Aftonbladet. Och jag njuter av att det finns en fri och levande kulturdebatt och att all kultur ännu inte har förstörts av en cynisk tillväxtmarknad.

På väg till kören lyssnar jag på ett annat P1 program om kultur, nämligen på Biblioteket –Om litteratur ”Vem var Harriet Löwenhjelm”. Harriet dog 31 år gammalav lungtuberkulos. Harriet Löwenhjelm var alltför avvikande för att kunna göra sig gällande, enligt Boel Hackman. En bildkonstnär och poet som egentligen var mycket mer modern än någon förstod. I programmet lästes bl.a. en dikt som hon skrev inför sin egen död och som jag tänker lyssna på många gånger.

I morgon ringer ingen väckarklocka för då är min första inbokade tid på Ackis klockan tio för en Skelettscintundersökning.

måndag 14 mars 2011

Mer gnäll och mindre gnäll

Jag tror det finns tillfällen och framförallt att det finns människor som gnäller och klagar för lite. Istället för att släppa ut den smärta och klagan hen bär på så tiger hen och lider. Det är ibland befriande att klaga. Det är också viktigt att andra runt om blir medvetna om att hen har ont, hen sörjer eller hen har så mycket som måste göras så att hen stressar och sliter för mycket. Att bita ihop är sällan en bra lösning. Polyannas ”vara glad lek” kan bli nedbrytande och kontraproduktiv. Jag har tidigare skrivit om Poyannas vara-glad-lek 1 februari 2011 och 17 mars 2010.

Nu ska jag försöka beskriva det motsatta, när hen gnäller för mycket och när gnällkulturer tillåts breda ut sig. När jag jobbade som lärare mötte jag ofta elever som gömde sina rädslor för att ta tag i uppgifter de uppfattade som svåra genom att säga jag orkar inte, jag hinner inte, o.s.v. Oavsett vilken hjälp och stöd jag erbjöd så fortsatte ursäktandet och gnällandet. Brist på motivation, koncentrationssvårigheter eller ovana att slutföra saker kan också döljas bakom ord som jag kan inte, det är för svårt, jag hinner inte e.t.c. Om detta sätt att undvika saker istället för att ta tag i det som behöver göras blir bekräftade av lärare, föräldrar eller chefer så breder gnällkulturen ut sig och omfattar fler och fler.

Inom delar av de verksamheter jag ska vara ett stöd för tycker jag att gnällkulturen tillåts breda ut sig. Istället för att synliggöra och bekräfta medarbetare och chefer som jobbar bra med jämställdhet och mångfald så lyfts de som gnäller fram. Personer som underlåter att be om hjälp utan istället klagar över de arbetsuppgifter hen har lyfts fram och förstärks.

Jag efterlyser alltså att människor med makt sätter ner foten och vägrar förstärka dem som gnäller, när gnällandet handlar om undanflykter från uppgifter som är möjliga och viktiga att ta tag i. Samtidigt efterlyser jag att makthavare vågar se och synliggöra när människor far illa på olika sätt i dagens hård samhälle. Jag efterlyser alltså både mer ”gnäll” och mindre ”gnäll” efter att orsakerna till ”gnället” har granskats. Och synliggör gärna både positivt och negativt gnällandet med humor. Humor ger perspektiv på negativa vanor och kulturer

Efter dessa ord ska jag passa på att gnälla lite. Jag har sovit dåligt i natt, är trött och har ont på flera olika ställen i kroppen.

söndag 13 mars 2011

Sannolikhet, valberedningsarbete och kunskap

Orken är inte alltför stor. Gårdagens aktivitet var en promenad till Uppsala slott och besök på konstmuséets familjeaktivitet. Var underbart att få sällskap med mitt fyraåriga barnbarn och sedan bli hämtad av min dotter för bilskjuts tillbaka.
Dagens aktivitet har varit vänsterpartiets distriktsstyrelseårsmöte. Ganska stor mångfald på mötet och en duktig ung kvinna som lotsade oss igenom alla punkter. Lyfte mina frågor om normer, feminism, partikultur, öppenhet, antirasism….

Fler aktiviteter än så här orkar jag inte, som jag mår nu. Det fick bli två Citodon i natt och sedan en ipren inför promenaden till årsmötet. Därefter har jag inte haft behov av smärtstillande

Nu lyssnar jag igen på Lena Sommerstad i lördagens P1 intervju. Tycker hon uttrycker sig bra om bristen på öppenhet i socialdemokraternas valberedningsarbete. Sade något liknande idag, eftersom vi hade en representant från vänsterpartiets valberedning på vårt årsmöte. Vänsterpartiet bör lyssna och lära av kritiken mot socialdemokraternas valberedningsarbete.

Lena säger också att det är viktigt att fortsätta bygga politiken på breda bildningsideal. Vi måste bli bättre på att ta vara på aktuell kunskap för att göra bra analyser och utveckla politiken. Det finns så mycket stöd inom forskningen för vänsterns politik. Använd den!!!

Jag har som lärare undervisat om sannolikhet. Apropå Japan och kärnkraftsolyckor så hittade jag till Tage Danielssons inlägg om sannolikhet på YouTube via facebook.

lördag 12 mars 2011

Solidaritet efterlyses


Tyvärr fick jag ta bort den inledande texten för den var inte läsbar.
Hämtat på facebook

Cancer är vår tids synonym för Döden

Så skriver Therese Eriksson i en krönika i dagens lokaltidning. ”Jag är extremt rädd för cancer. Det är en samtidigt rationell och irrationell känsla. Rationell är den för att man beräknar att ungefär var tredje svensk får någon form cancer någon gång under sin livstid. Irrationell är den eftersom det inte är den sakliga statistiken som skrämmer, utan för att jag betraktar det som något stort, hotfullt, okänt som närsomhelst kan slå ner klorna i mig eller i någon i min absoluta närhet.”

Jag som har levt med cancerdiagnosen så länge kan inte bedöma om cancer fortfarande ses som synonymt med döden. Innan jag drabbades stämde det för mig. Nu tycker jag att alla träffar så många människor som har blivit friska från sjukdomen eller levt ett ganska bra liv med sjukdomen under lång tid. Innan alla bra behandlingsmetoder forskats fram dog människor mycket snabbare. Tillbaks i tiden fick inte heller människor hjälp mot smärta och ångest. Nu finns hospice, palliativa team m.m. som ger stöd under livets slutskede. För mig ter sig döden mindra skrämmande än den gjorde för trettio år sedan. Den sjukdom jag har ger mig förstås också utrymme att reflektera runt döden och förbereda mig inför min egen död.

Har ofta ont i ett revben på ryggen. Har vaknat mellan två och tre på natten och haft ont. Då har jag gått upp och tagit två Citodon, vilket hjälpt så att jag sedan sovit gott igen. Mina tankar och känslor runt behandlingen växlar. Ibland har jag känt tillförsikt för att Navelbine hjälper. Just nu känner jag mer tveksamhet. Mitt onda i bäckenet är också delvis tillbaka. Känner mig lite ledsen och deppig för att min kropp gör ont och bara delvis fungerar. Vill kunna göra saker och vara med i livet länge till. Däremot känner jag mig inte rädd för döden. För mig är döden en befriare den dag min kropp inte längre orkar.


Jag har föreslagit att mitt fyraåriga barnbarn ska gå på konstmuséets familjelördag för att bygga Plockepin-skulptur. Nyss ringde han och vill gå med mig. Pappa kan köra oss både dit och hem om jag vill. Vi bestämde att han och jag går dit och blir sedan hämtade. När jag skriver detta kommer tårarna, befriande tårar, sköna tårar och allvarliga tårar. Är både sorgsen och lycklig.

fredag 11 mars 2011

Håkan Juholt som ny s-ledare

Kan vara ett klokt val av valberedning att föreslå Håkan Juholt. Jag är glad för att han inte verkar vara en högersosse. Kanske också klokt med Carin Jämtin som partisekreterare. Skönt också att de valda inte kommer från sosse-normens mitt och att de har andra erfarenheter, där de försörjt sig på annat än politik.

Hade däremot önskat ett partiledarförslag som stod för något nytt och något mer än att klara retoriken och debatterna. Tycker att den politiska retoriken i svensk politik alltför mycket lever i en värld för sig. Jag efterlyser partiledare som också vill förändra den politiska kulturen och som kan tänja politiken åt vänster.
Jag tror att Lena Sommerstads mod verkligen behövs. Det behövs flera politiska företrädare som utan att snegla åt höger eller vänster våga stå för det hen tror på och samtidigt ha djupa kunskaper om det hen pratar om. Ska lyssna på lördagsintervjun med Lena Sommerstad i morgon.

Lyssnar på allt tal om de s.k. mittenväljarna. Ganska trött på den statiska syn på människors politiska uppfattningar, som medför att partierna anses behöva lägga sig i mitten för att växa sig stora. Mitten i svensk politik har klivit väldigt långt åt höger sedan 80-talets början. Precis lika lite som det finns ”den enda vägens politik”, vilket högerregeringen på 90-talet påstod, så finns det en fast höger-vänsterskala med tydlig början och tydligt slut. Nu är det dags att påverka, så att mitten förflyttar sig åt vänster .

För övrigt har jag orkat relativt mycket idag om jag jämför med förra behandlingens tredje dag. Har varit orolig för att behöva ligga orkeslös i min säng några dagar efter varje behandling, men så illa verkar det inte behöva bli.

torsdag 10 mars 2011

Vilken bild är den bästa?

Har precis tittat och njutit av Upplands ornitologiska förenings fågeltävling. Rösta gärna du också om du gillar att titta på uttrycksfulla fågelbilder.


Denna nötväcka fotad av Fredrik Bondestam tillhör mina favoriter

Vithetsnorm

Jag är uppvuxen i en samhällskultur, där vita är goda och välorganiserade, svarta glada och vilda, gula listiga affärsmän och röda smyger fram med tomahawken. Svarta, gula och röda är dessutom exotiska. De inhemska samerna är primitiva, men har vackra kläder. Romerna är inte ens exotiska. De vill inte bo med oss andra i vårt goda samhälle, utan utanför i sina egna läger för att sedan kunna resa runt och stjäla och lura människor.

Jag överdriver i min beskrivning, men jag är ganska fullproppad med skeva föreställningar om andra. Det mesta har jag lärt mig att hålla tyst om för annars kan det märkas att jag inte bara är god. Vithetsnormen sitter djupt och det gäller inte bara mig. Linné lade nog grunden till den svenska rasismen genom att beskriva olika folkgruppers egenskaper och utseende. Bilden av västerlandet som det goda och välfungerande och resten av världens länder som outvecklade och primitiva förstärktes sedan under 1800-talet när den ”vita” världen skulle motivera hur hen kunde hålla slavar, slå sönder samhällen och skövla länder på olika naturtillgångar och andra rikedomar. I Uppsala mättes skallar för att försöka bevisa västerlänningarnas högre intelligens och därmed rätt till överhöghet.

Jag läser och pratar mycket om vithetsnormen, heteronormen, funktionsnormen, medelklassnormen och mansnormen. Tycker att jag har blivit mer medveten och ser mer hur normerna används för att begränsa människor som tillhör olika underordnade kategorier på olika sätt i olika sammanhang. Normernas konsekvenser i form av kränkningar, diskriminering, maktlöshet, fattigdom och utnyttjande av människor är oacceptabla.

Som jag skrev i inledningen så märker jag hur jag av och till försvarar mina och andras kränkningar utifrån rådande normer. Och jag är glad över att jag ändå har blivit mer medveten om hur normbegränsningarna och normkonstruktionerna går till. Svårast tycker jag det är att se och motverka vithetsnormen.

Sverige har varken gjort upp med sitt nazistiska förflutna eller med sitt rasistiska förflutna. Nu finns det ju också ett parti i riksdagen som vi kan skylla rasismen på, så kan vi fortsätta vara dom goda svenskarna. Jag tycker att Linus Brohult på ett bra sätt visar hur uppdelningen i onda Sverigedemokrater och övriga som goda retoriskt går till i Fria tidningen denna vecka.

För övrigt känner jag mig hyfsat pigg och sover gott om natten.

onsdag 9 mars 2011

Kritik och självkritik

Vaknade och kände mig utsövd och pigg. Började promenera till jobbet. Orken räckte inte så långt, så jag klev på en buss och åkte någon kilometer. Därefter ytterligare en kort promenad. Denna morgonpromenad med härlig sol passade mig alldeles utmärkt.

Läste det jag skrev igår och tänkte att ibland låter jag nog väldigt kritisk till mitt parti. Jag är ganska mycket en kritiskt granskande person och det gäller både mig själv och min omgivning. Precis som jag hittar massor med fel och brister hos mig själv, så gör jag det hos andra. Jag är också en normbildare, som bidrar till normer som kan utestänga andra. Syftet med både självkritik och kritik mot olika gruppers normer, är att försöka synliggöra. För det som förblir osynligt kommer inte heller att förändras.

Det blir inte heller någon positiv förändring om människor känner skuld och skam för sina brister. Tack och lov finns det inga felfria människor. Jag tycker att konstruktiv kritik är bland det svåraste som finns, men samtidigt är det en stor utmaning för mig. Och jag gillar utmaningar.

Fotot på Sparvhöken har Per Månsson tagit och finns på Upplands ornitologiska förenings webbsidor

tisdag 8 mars 2011

Om mina revben och om normer

Har fortsatt ont i revbenet i ryggen, men ingen svår värk. Det jag nu förstått kommer från mina revben i ryggen trodde jag förut var från buken. När jag skrev att jag hade ont i buken för en dryg vecka sedan var det nog samma revben som gav sig till känna. Det är inte alltid lätt att veta varifrån och varför kroppen signalerar smärta. Det som jag tolkade som Avastinbiverkningar kan också ha varit metastassmärta från revbenen. Känns bra att nu förstå lite mera av min kropps signaler. Jag blir mindre rädd när jag kan tolka signalerna.

Har också tänkt mer om andra signaler, om sådana osynliga signaler och koder som ger förväntningar om hur du ska uppträda och uttrycka dig. I söndags beskrev jag vänsterpartiets årsmöte i Uppsala. I efterhand har jag tänkt på normerna och normernas begränsningar i mitt parti.

På årsmötet var en blandning av olika åldrar och olika etniskt ursprung representerade. Många var nog 50+ men det fanns också några under 30. Olika sociala grupper var nog också representerade, men jag tror inte att vi har några partikamrater från överklassen. Tänker att det var ganska tråkiga klädkoder. Den enda som möjligen stack ut var jag i mina Vamlinggröna kläder. Och det är nytt för mig. Förut bar jag också schablonartad vänstermundering.

Tänker att det som märks mest är att ingen direkt utmanar med sin klädstil eller utseende. Det som i så fall sticker ut från samhällsnormen är att några män är långhåriga och att ingen ser ut som om hen jobbar på bank.

Det mest kännetecknande för vänsterpartister är däremot JANTE och det märks mest tydligt vid presentationsrundor. Här ska du inte tro att du är någon. Koden att alla är lika viktiga gäller. Dessutom ska särskilt medlemmar som har eller har haft en maktposition för partiet vara extra ödmjuka i sin framtoning. Denna kultur medför att de flesta maktstrukturer verkar i det fördolda.

Egentligen är det nog ganska lågt till tak i vänsterpartiet om du inte tillhör gruppen som drabbas av samhällets orättvisor. Är du drabbad, så blir du väl bemött men får sällan något reellt inflytande och makt. Du förblir ett omhändertaget ”offer” och får dåligt stöd i att växa. För här gäller också snällismkulturen.

Detta är min och en synnerligen subjektiv bild. Jag vill framförallt visa hur hen kan granska den ofta osynliga makten över hur hen ska vara för att få höra till. Jag har också skrivit om detta tidigare Partikulturer och min hälsa.

Så här brukar jag börja prata om att kön konstrueras i samhället när jag är på personalmöten.

”Vid en första betraktelse eller vid ett första besök är det paradoxalt nog inte alls säkert att det märks över huvudtaget (att förskolan inte når upp till målen om jämställdhet, min anmärkning). Barnen anpassar sig snabbt efter de normer och värderingar som råder och de har ofta inget att jämföra med. Forskning inom området visar dock att något som tydligt särskiljer pojkar och flickor på förskolan är de förväntningar som personalen har på respektive kön. Pojkar anses vara otåliga och busiga, medan flickor ses som snälla och tysta. Barnen blir följaktligen behandlade därefter och sakta men säkert slussas barnen åt varsitt håll där pojkarna anses vara rebeller och flickor hjälpfröknar.”
Ur SOU 2004:115

Som vuxen är hen inte lika beroende av den rådande kulturen och förväntningarna. Men precis som i förskolan är förväntningar och sociala konstruktioner ofta osynliga i andra delar av samhället för ”här bemöter vi alla lika”. Detta gäller i vänsterpartiet såväl som i andra partier. Människors stöts bort och osynliggörs i dagens vänsterparti.

Partiet gör anspråk på att vilja öka jämlikheten. Nödvändiga ingredienser är omfördelning från rik till fattig och välfärdsutbyggnad. Men osynliga normer måste också synliggöras. Annars förblir den reella makten koncentrerad till några få och andra stöts ut som avvikare och ”feltänkare”.

Tänker att vänsterpartiet behöver bredda sina normer för att bli mer öppna och välkomnande för alla som är antikapitalister och feminister. Men också för att bli mer trovärdiga i sin politik och framförallt för att bli en aktiv kraft för förändring!!!

Ont

I natt vaknade jag av att jag hade ont i ett revben. Gjorde mer ont än vad jag är van vid. Tog en Citodon och det hjälpte. Tog ny smärtstillande i morse, så just nu har jag inte ont. Hoppas att denna smärta precis andra smärtor jag haft är övergående. Hoppas också att dagens cellgiftbehandling slår ut elakingarna.


Kvinnliga körmedlemmar fick bifogade blommor på mejlen, eftersom det är internationella kvinnodagen .

måndag 7 mars 2011

Läkarbesöket idag och lite till

Jag var beredd på att cancerfaktorn skulle ha stigit och det har den också, från 100 till 120. För övrigt var mina labbvärden OK. Träffade den doktor som jag har haft av och till sedan 1994. Känns skönt med en läkare som känner mig och kan min sjukdomshistoria. Men framförallt att jag har en läkare som lyssnar, respekterar mig och ger mig genomtänkta svar på mina frågor och funderingar. Jag känner mig trygg och mår bra av samtal och möten med den läkare jag träffade idag . Och det finns fler bra läkare på Ackis. Hoppas sjukhusledningen bejakar och inte begränsar kompetent sjukhuspersonal.

Jag ska fortsätta med nuvarande behandling en omgång till och om tre veckor får jag ett nytt läkarbesök och en ny utvärdering av behandlingen.

Söndag 27 februari skrev jag om biverkningar hen kan drabbas av vid behandling med Avastin. Den bild jag gav ger en skev beskrivning av biverkningarna av denna behandling. Alla patienter som får Avastin har cancer. Eftersom amerikanska regler gör att patienter kan kräva ersättning för biverkningar som inte finns redovisade, så räknar läkemedelsföretagen upp allt som möjligen skulle kunna vara en biverkning av behandlingen. Detta gör att även skador som själva sjukdomen orsakar också kan finnas med i uppräkningen. Det är alltså inte så illa som det ser ut i den lista jag redovisade. Flera saker på listan har t.ex. drabbat patienter som varit svårt sjuka av spridd tarmcancer.

I mitt jobb är jag ofta ute och pratar om hur förväntningar påvekar och styr oss. Stereotypa föreställningar om hur pojkar är och hur flickor är, hur muslimer är och hur kristna är, hur ungdomar är och hur pensionärer är påverkar hur vi blir bemötta och behandlade . Ju synliggare vår tillhörighet till olika kategorier är, desto mer eller mindre frihetsgrader får vi som individer. Därför finns det skäl att i alla sammanhang synliggöra och bekämpa stereotypiseringen och objektifieringen av människor. Ju högre position i samhället desto större ansvar att verka för en förändring.

Jag tror att hen på samma sätt riskerar att begränsa cancerpatienters möjlighet till ett bra och långt liv genom olika förväntningar på vad som är möjligt och omöjligt. De cancerceller som har spridits i kroppen går naturligtvis inte att enkelt få bort genom negativa eller positiva förväntningar. Jag tror att individens motståndskraft mot sjukdomen och positiva effekten av olika typer av behandlingar eventuellt kan förstärkas. Forskning visar t ex att en vacker grönskande utsikt från sjukhussalen har en positiv påverkar på patienters tillfrisknande. På samma sätt kan ett bra bemötande ha betydelse.

Jag menar inte att hen ska sticka huvudet i sanden och förneka de fakta som finns. Statistik behövs för att synliggöra skillnader mellan mäns villkor och kvinnors villkor. På samma sätt behövs statistik som visar hur stor andel som blir friska av olika cancerbehandlingar och hur länge cancerpatienter som inte blir friska kan förväntas leva. Saknas realistiska beskrivningar över de krafter jag har att kämpa emot, så får jag ingen hjälp med vad som också kan begränsa mig och mina möjligheter. I alla sammanhang finns alltid undantag och det kan inge hopp att också få höra om människor som trots negativa prognoser klarar sig bra. Paradoxen är att både kunna tolka den statistik som finns och samtidigt tro att det är möjligt att positivt avvika från sannolikheten för en viss utveckling.

Människor består av kropp och själ och eventuellt även av ande. Jag tror på att i möten med andra försöka se hela människan och undvika sina egna fördomar och sannolikheter om ”den andre”.

söndag 6 mars 2011

Dagens görande

Idag har jag
• Sovit till strax efter åtta
• Läst tidning, gjort Sudoko och ätit frukost i sängen
• Badat, gjort soppa och damsugit min lägenhet
• Bjudit min syster och systerson på lunch
• tagit en solskenspromenad med syster o systerson till ett hotell där det var internationella kvinnodagenaktiviteter
• promenerat hem, bytt bord med min systerson och fått hjälp med storhandling
• tappat mitt COOP-kort på stormarknaden när jag fumlade så jag också tappade mobilen i stengolvet
• packat upp varor
• blivit hämtad av kompis för samtal i min metastasgrupp
• blivit bjuden på hemlagad middag av min syster
• fått veta att COOP-kortet finns att hämta på stormarknaden
• haft ett längre samtal med min syster och
• nu är jag åter i sängen.

Det blir en längre blogg i morgon kväll efter mitt läkarbesök och jobbaktiviteter till kl 19.

lördag 5 mars 2011

Årsmöte

Idag har jag varit på årsmöte i vänsterpartiet Uppsala. Tänkte att jag ville gå dit och bara vara med, utan några särskilda frågor att driva politiskt. Vara med för att lyssna av och känna in.

Jag bestämt mig för att gå med i vänsterpartiet när jag kom hem från Indien julen 1974. Det är nu drygt 36 år sedan. Trettiosex år av engagemang, kamp, förhoppningar och mycket nedlagd tid.

Gick på årsmötet för att lyssna på vilka frågor som är aktuella och väcker intresse idag och för att känna in den politiska kulturen. Kan inte påstå att det är någon större skillnad jämfört med dådtid. Största skillnaden är nog att jag förändrats. Då var jag full av beundran för allt som jag uppfattade som klokskap omkring mig. Då var jag rädd för at själv begära ordet och trodde inte jag hade så mycket att komma med.

Nu satt både nya och gamla medlemmar där. Tysta medlemmar och pratsamma medlemmar. Några som tänkt mycket innan de begärde ordet, några som säkert tänkte och tyckte mycket men inte sa någonting. Några som precis som mig var vana att prata och gjorde det utan att direkt behöva tänka och förbereda sig.

På mitt första årsmöte i vänsterpartiet satt alla i raka rader vända mot presidiet. Idag satt vi runt några fikabord som var ställda i rad. Dessutom satt några bakom ryggen på andra. Formen var alltså inte lika strikt, vilket jag tycker är en fördel. Samtidigt saknar jag 70-och 80-talets demokratitänkande med rundor och att alla ser varandra när man pratar. Den gammaldags strukturen med tydligt avgränsat presidium ger en tydlig bild om var makten finns och det kan vara en fördel att frångå detta sätt att möblera och organisera möten. Viktigast tycker jag är att hen tänker på varför hen organiserar och möblerar som hen gör. Egentligen borde alla viktiga möten ha en demokratiansvarig, som kan svara på varför hen gör si eller så, utifrån medlemmars ojämlika möjligheter till makt och delaktighet.

Innan mötet avslutades hölls också parentation med en tyst minut, eftersom några medlemmar dött under året. Som ofta kom tanken i mitt huvud: Kommer det att hållas parentation över mig vid nästa årsmöte eller lever jag fortfarande då.
Jag har ofta tänkt att jag vill skriva poesi. Tycker att ett avskalat språk där onödiga ord sållats bort är tilltalande. För drygt två månader sedan skrev jag ner några rader utifrån hur jag kände då. Här kommer ett exempel på det jag skrev:

För vem är kampen?
Är den bara för mig så blir allt så meningslöst.
Jag
vill inte leva bara för min egen skull,
vill inte leva bara för livets skull,
vill leva för det finns så mycket ogjort,
vill leva för att förbättra
vill leva för att mina barnbarn finns
vill leva för att förändra en liten gnutta till något som blir lite bättre för någon
jag vill och jag vill inte,
vill o vill inte
vill inte
vill kanske
om det inte blir för tungt
Är nog inte rädd för att dö

Bilden har jag hämtat från Sjukupproret! Hjälp till sjuka i Sverige
Vi vill inte se ett självmord till I Sverige pga regeringen.

fredag 4 mars 2011

En bättre dag

Precis som igår morse kände jag mig ganska pigg och utsövd när jag vaknade. Gick hemifrån halv nio för en tvåkilometers promenad till ett möte. Precis som under gårdagens promenad kom tårarna när jag kommit ut och börjat gå. Känns i hela kroppen hur mycket sämre den fungerar. Svårt att acceptera att jag orkar så lite. Känner mig som en svajig skör stör som lätt kan petas omkull.Samtidigt har en annan del av mig full fart framåt, så jag tror inte skörheten syns på utsidan.

Under promenaden tänkte jag på alla goda råd jag får av alla som vill väl. Jag får ofta höra att jag ska ta det lugnt och göra mindre. Ibland kan jag också uppfatta det motsatta, att jag nog klagar för mycket och borde göra lite till. Oavsett vad som uttrycks så glömmer många att fråga mig, utan tror sig istället veta vad som jag mår bäst av. Tänker att jag själv också ofta är för snabb med att ge goda råd. Tror att vi är många som skulle må mycket bättre om fler vågade fråga och gav sig tid att lyssna.

Idag har jag varit min mest aktiva dag på länge. Gick till Sturegatan och därefter till Ackis och därefter hem. Jobbade hemifrån några timmar och gick sedan till min dotter med familj, där jag haft en trevlig kväll.
För att slippa smärta har jag tagit några smärtstillande men nu har jag klarat mig utan medicin i flera timmar. Är glad och inte alltför trött.

torsdag 3 mars 2011

Leva nu och i framtiden

I kväll ska jag prata likabehandling och jämställdhet på ett bibliotek. Är inbjuden av föräldrar till förskolebarn. Ser fram emot detta. Har också garderat mig om jag känner mig trött under och efter mötet. En arbetskamrat följer med, är stöd och kör bilen.

Vet inte riktigt hur mycket jag orkar. Det där med lagom är svårt och viktigt för just nu skruttiga jag. Igår jobbade jag hemifrån och idag ska jag åka till jobbet först på eftermiddagen för att förbereda mig. Detta gör att jag fortfarande sitter i min säng. Ser den blå himlen utanför och tänker – orkar jag gå ut en liten sväng eller får jag mer ont då. Börjar känna en viss rastlöshet, vilket tyder på att biverkningarna av behandlingarna börjat gå över. Har fortfarande ont i en bröstkota.

En livsstilsartikel i lokaltidningens handlade idag om vad hen kan lära sig av sina bebisar. Här är några svar:

– Man har blivit bra på att glädjas när bebisen gläds. Dom där små sakerna.

– Man blir mer effektiv eftersom man har mindre tid. Och så värdesätter man den lediga tid man har mycket mer tycker jag. Man vill ha så mycket som möjligt av den och då blir man mer effektiv och planerar och så

Hur gjorde du förut då?
– Då kunde jag nog ha lite martyrgrejer och sånt för mig. Men det snor energi som jag inte kan lägga på sånt längre. Man kan ju inte fokusera på sig själv på samma sätt som man kunde innan man fick barn, det gäller att få hela familjen att fungera.


Nu när jag bloggat har jag samtidigt lyssnat på Helena Sjöholm
Det är nu som livet är mitt – jag har fått en stund här på jorden……
….jag vill känna att jag levt mitt liv….

Tankarna snurrar om
• dådtid, småbarnsförälder,
• nutid, barnbarn, sjukskrivning, cancer
• framtid, nytt barnbarn på gång till augusti, hur lång framtid har jag


Från dagens promenad

Minns att föräldraskapet lärde mig att leva i nuet och att glädjas åt det lilla. Tänker att eftersom det är nu som livet är mitt, ska jag i varje fall gå ut en liten sväng och njuta av solen. Och ta vara på den tid jag har. Tänker också att det är helt OK att jag ibland känner mig som en martyr, bara jag också klarar att ha perspektiv på mig och mitt liv. Ibland är valet mitt vilket perspektiv jag ska ha på mitt liv. Hoppas att min framtid åtminstone räcker till augusti när jag troligen blir mormor igen. Och gärna länge, så länge jag orkar blogga….

onsdag 2 mars 2011

Mår sämre igen???

Cancer är varken endimensionell eller oföränderlig. Metastaser växer till vid olika tidpunkter och inom olika delar av kroppen utifrån olika muterade cancerceller, olika kroppsliga försvar och cellgifter som samverkar och motverkar varandra. Ensidig fokusering på ett kroppsställe åt gången får som konsekvens att metastaserna framstår som orubbliga. ….
skrev jag för två veckor sedan.

Nu fokuserar jag igen på ett ställe i kroppen, på en bröstkota som gör ont. Det pågår en kamp i min kropp och jag kan inte alltid tolka resultatet. Beror värken i kotan på att cancerceller förgörs eller på att de växer till? Är orolig och ledsen och känner ganska mycket sorg och ibland också ilska över cancern .

Smärtstillande hjälper någorlunda, så i övrigt går det ingen nöd på mig. Jobbar hemifrån idag och sitter i sängen med datorn i knäet. Tog en liten paus på min balkong och kände hur vårsolen värmde. Tittade ut genom porten när jag hämtade posten på bottenplan och hörde takdroppets ljuvliga ploppande.

tisdag 1 mars 2011

Drev och demonisering

Lyssnar på alla intressanta P1 program om Olof Palme. Tänker runt vem/vilka som hade makten över dagordningen? Vem/vilka har bidragit mest till bilderna av personen Palme?

Palme var en av makthavarna som utvecklade Sverige till världens mest ”jämställda land”. I Sverige ökade jämlikheten, vi fick MBL- förhandlingsrätt, studiebidrag och studielån för att läsa på universiteten, KomVux utvecklades m.m. Det finns många brister i den välfärd som byggdes, men många steg gick i rätt riktning.

Själv gick jag i demonstrationstågen och skrek ”Palme och Geijer – Nixons lakejer”. Att Palme gick i täten på demonstrationstågen för Vietnamns rätt att själva bygga sitt land utan bombningar från USA var jag inte medveten om. Vilka krafter hade intresse i att vi agerade på detta sätt. Hur kunde jag vara så okunnig och blåögd?

Högern konstruerade bilden av Palme som en person som försökte införa Sovjetkommunism i Sverige, samtidigt som Palme var emot kommunismen. Lyssnade på Åsa Mobergs bild av mötena med Palme under kärnkraftsdebatterna på slutet av 70-talet. Hon beskrev honom som en konstruktiv och sympatisk ”motståndare” i debatterna. Lyssna på Åsa Mobergs bilder av Palme i Kosmo. Hörde samtidigt på Ulf Adelssons beskrivning av Palme som en person som såg sina meningsmotståndare som fiende i gårdagens program Olof Palme.

Drevet mot Olof Palme ökade över tid. Enligt dåvarande högerledaren Ulf Adelsson var han en person som drog upp hårda skiljelinjer. Jag tror att Ulf Adelssons beskrivning beror på att Palme hade modet att stå upp mot högerkrafterna, istället för att underordna sig borgerliga normer. Högern sätter upp gränserna för vad som är tillåtet att göra i ett borgerligt samhälle och den som överskrider dessa gränser blir utsatt. Den som då försvarar sig med samma mynt definieras som den elake, ondskefulle etc. Samma försök till demonisering sker från vänster, men vänstern har inte samma inflytande över dagordningen.

Mona Sahlin är en annan socialdemokrat som har varit utsatt för drev när hon var tilltänkt som partiledare efter Ingvar Carlsson. Då tror jag att det framförallt handlade om att Mona hade fel kön

Borgerliga media har delvis makt att sätta dagordningen, men detta är inte tillräckligt för att förstå de mekanismer som gör att människor demoniseras. Det finns inga tydliga ansvariga att peka ut och avsätta, makten att demonisera människor är betydligt mycket mer komplext än så. Det handlar mycket om klass, men också om makten utifrån kön, etnicitet, religionstillhörighet, hudfärg.
Jag tänker att det är nödvändigt att granska materiella resurser, vem som äger vad osv. Men det är också viktigt att förstå hur normer konstrueras och därmed tänka intersektionellt.

Oavsett partifärg kommer statsministrar och partiledare att vara utsatta för kritik både från höger och vänster. Jag deltog i aktiviteter från vänster när Olof Palme var statsminister och partiledare. Det jag kan lära mig av min aktivism från 70-talet är att inte se saker i svartvitt. Verkligheten är visserligen komplex och måste förenklas för att bli begriplig. Utan begripliga mönster och försök till att förstå strukturer blir allt bara förvirring.

Jag tycker att det ingår i att vara människa att ta ställning utifrån hur jag tolkar verkligheten. Men om människor och grupper demoniseras och stereotypiseras så bör jag också försöka förstå vilka som gynnas och är drivande i denna process.

För övrigt hade jag en lugn start på min dag. Gjorde hela mitt yogaprogram innan jag tog bilen till jobbet halv tolv. Dagens seminarium om jämställdhet och mångfald som jag jobbat med i flera månader blev lyckat. Fick också positiv feedback efter nästa möte där jag pratade likabehandlingsplaner för en grupp medarbetare inom särskolan. Närjag kom hem värkte en bröstkota. Tog en Citodontqblett mot smärtan, värmde min vetekudde och la över kotorna, värmde färdiglagad mat och åt och nu är jag tillbaka i min sköna säng.