Årsmöte

Idag har jag varit på årsmöte i vänsterpartiet Uppsala. Tänkte att jag ville gå dit och bara vara med, utan några särskilda frågor att driva politiskt. Vara med för att lyssna av och känna in.

Jag bestämt mig för att gå med i vänsterpartiet när jag kom hem från Indien julen 1974. Det är nu drygt 36 år sedan. Trettiosex år av engagemang, kamp, förhoppningar och mycket nedlagd tid.

Gick på årsmötet för att lyssna på vilka frågor som är aktuella och väcker intresse idag och för att känna in den politiska kulturen. Kan inte påstå att det är någon större skillnad jämfört med dådtid. Största skillnaden är nog att jag förändrats. Då var jag full av beundran för allt som jag uppfattade som klokskap omkring mig. Då var jag rädd för at själv begära ordet och trodde inte jag hade så mycket att komma med.

Nu satt både nya och gamla medlemmar där. Tysta medlemmar och pratsamma medlemmar. Några som tänkt mycket innan de begärde ordet, några som säkert tänkte och tyckte mycket men inte sa någonting. Några som precis som mig var vana att prata och gjorde det utan att direkt behöva tänka och förbereda sig.

På mitt första årsmöte i vänsterpartiet satt alla i raka rader vända mot presidiet. Idag satt vi runt några fikabord som var ställda i rad. Dessutom satt några bakom ryggen på andra. Formen var alltså inte lika strikt, vilket jag tycker är en fördel. Samtidigt saknar jag 70-och 80-talets demokratitänkande med rundor och att alla ser varandra när man pratar. Den gammaldags strukturen med tydligt avgränsat presidium ger en tydlig bild om var makten finns och det kan vara en fördel att frångå detta sätt att möblera och organisera möten. Viktigast tycker jag är att hen tänker på varför hen organiserar och möblerar som hen gör. Egentligen borde alla viktiga möten ha en demokratiansvarig, som kan svara på varför hen gör si eller så, utifrån medlemmars ojämlika möjligheter till makt och delaktighet.

Innan mötet avslutades hölls också parentation med en tyst minut, eftersom några medlemmar dött under året. Som ofta kom tanken i mitt huvud: Kommer det att hållas parentation över mig vid nästa årsmöte eller lever jag fortfarande då.
Jag har ofta tänkt att jag vill skriva poesi. Tycker att ett avskalat språk där onödiga ord sållats bort är tilltalande. För drygt två månader sedan skrev jag ner några rader utifrån hur jag kände då. Här kommer ett exempel på det jag skrev:

För vem är kampen?
Är den bara för mig så blir allt så meningslöst.
Jag
vill inte leva bara för min egen skull,
vill inte leva bara för livets skull,
vill leva för det finns så mycket ogjort,
vill leva för att förbättra
vill leva för att mina barnbarn finns
vill leva för att förändra en liten gnutta till något som blir lite bättre för någon
jag vill och jag vill inte,
vill o vill inte
vill inte
vill kanske
om det inte blir för tungt
Är nog inte rädd för att dö

Bilden har jag hämtat från Sjukupproret! Hjälp till sjuka i Sverige
Vi vill inte se ett självmord till I Sverige pga regeringen.