måndag 31 maj 2010

Om Israels angrepp och känslor

Sedan jag hörde på nyheterna i morse att Israelisk militär angripit den fredliga och humanitära konvojen Ship to Gaza har jag svårt att tänka på annat. Hoppas att fler människor efter detta angrepp inser att dagens Israel är en rasistisk stat som förtrycker palestinier. I en nyligen publicerad rapport anklagade FN:s humanitära hjälporganisation Israel för att avsiktligt störa FN:s hjälpinsatser för palestinierna på Västbanken och i Gaza. Hoppas att FN:s möjligheter att agera för fred i området nu stärks och att alla som bor i Israel/ Palestina/Västbanken/Gaza får sina demokratiska och mänskliga rättigheter tillgodosedda. Hoppas att Israels angrepp på fredliga människorättsaktivister leder till att våldsspiralen bryts och blockaden av Gazas befolkning hävs.

Jag var i Israel/Palestina hösten 2005 och då blev Israels rasistiska politik så tydlig för mig. Jag har själv blivit visad hur Israels bygglovspolitik i Gamla staden i Jerusalem medfört att judar byggt ett eget hus ovanpå palestiniers hus, jag har blivit visad raserade palestinska hus, muren som avstänger palestinier från sina egna odlingar, palestinier som tvingas köa vid muren i timmar med k-pistar riktade mot sig för att de behöver ta sig till och från jobb, sjukhus, släktingar m.m. Det finns hur många bevis som helst för att palestinier ständigt kränks, trakasseras och blir behandlade som djur. Denna omänskliga vidriga politik måste få ett slut.

För övrigt ska jag betala in mer pengar till projektet för det behöver fortsätta. Så här står det på facebooksidan om projektet. ”Ship to Gaza är en humanitär hjälpaktion för de instängda invånarna i Gaza. Projektet är religiöst och partipolitiskt obundet. Alla som vill bidra till projektet är välkomna att sätta in valfritt bidrag till PG 4 63 59 – 6.” Du kommer till Ship to Gaza här.

Just nu tänker jag väldigt lite på cancer. Ryggen var inte bra i morse men har blivit bättre under dagen, så nu har oron minskat. Jag tänker däremot med oro på de tre Uppsalabor som färdades med Ship to Gaza. Två som fanns på det fartyg som stormades först är fortfarande försvunna, en religionsprofessor och en idéhistoriker från Uppsala universitet. Den tredje uppsalabon har förts till Elafängelset i Beersheba. Min oro för dem beror på att jag träffat två av dem, jag ser deras ansikten framför mig när jag tänker på dem. Att oroa sig för alla människor som far illa, kränks och hotas går inte. Då kan man inte göra annat och min oro gör inte att andra människor mår bättre.

Jag har just nu lätt för att gråta. Jag gråter av ilska och sorg över Israels angrepp. Samtidigt känner jag stor glädje och ödmjukhet för alla modiga fredsaktivister som färdats med Ship to Gaza. I går grät jag också av glädje över att bli firad på mors dag, så känslorna rasar åt olika håll.

I morgon tänker jag demonstation mot Israels angrepp och för att blockaden av Gaza ska upphöra när jag slutat jobba. Därefter ska jag iväg till kören.

söndag 30 maj 2010

Tillit och ryggont

Jag har ofta många projekt på gång och ganska fullt upp på kvällar och helger. Har därför bemödat mig om att göra få saker denna helg. I går var jag bara iväg en stund på eftermiddagen för att hålla i en feministisk utbildning. I övrigt höll jag mig hemma, läste, skrev, gjorde Yoga Nidra och bara tog det lugnt. Skippade en massa måsten, som ”borde” göras. Även idag har jag sett till att ha tid för mig själv.

Jag har ont i ryggen. Som jag skrev i onsdags så har jag haft ont i vänster höft. Denna höft känner jag inget av nu. Däremot har det onda gått runt och jag har känt av höger höft, men framförallt på baksidan av höger bäcken och i ländkotor. Jag har alltså ont på samma höjd av kroppen, men på olika ställen. Ibland känns det som att jag ska få ryggskott. Är också spänd i ryggen och känner av den oavsett jag ligger, sitter eller går. Tog två Ipren i morse och har tagit en Alvedon på eftermiddagen. Det hjälper knappast alls. Känner också hur jag biter ihop käkarna.

Ibland när jag ser till att ha tid att känna efter, så kan jag bli spänd i kroppen. Nu vet jag inte vad som är vad, men hoppas förstås på att ryggontet antingen är läkningsprocesser eller spänningar. Däremot har jag en stark oro över att det istället är försämringar och att behandlingen jag får nu inte hjälper. Har tänkt och hoppats varje kväll när jag gott och lagt mig att det ska vara bra till nästa dag, men så är det inte. Istället har jag blivit lite sämre i ryggen för varje dag som gått. Hoppas igen på att morgondagen ska vara bättre.

Har också försökt att verkligen lyssna och på djupet känna in hur det känns. Innan jag började skriva satt jag och mediterade en stund. Kände rädslans pirrningar och försökte ta djupa andetag. Tänker mig att jag ska kunna andas mig igenom det onda och komma ut mer läkt. Hoppas att genom meditation och andningsövningar lösa upp blockeringar i kroppen och frigöra en massa positiva krafter. Kanske till och med slå ut cancerceller.

Ibland tror jag det är möjligt, vill också tro att det är möjligt att bli frisk, även utan nya revolutionerande läkemedel. Försöker att inte bita ihop i kamp utan istället bara vara mitt i mina egna rädslor, min smärta och min egen läkedom. Försöker ha tillit till själva livet i mig och i andra. Ingen vet ju vad liv egentligen är.

lördag 29 maj 2010

Om hälsa, cynism och sjukförsäkring

- Jag blev så upprörd och engagerad av dagens läsning så det blir ytterligare en blogg.

I dag har jag fortsatt läsa Jämlikhetsanden ( se också Om jämlikhet och olika maktpositioner. Jag läser om ”statusångest” från en bok av filosofen Alain de Botton. Statusångest är ”en ängslan så elakartad att den kan fördärva längre perioder i våra liv.” Då vi misslyckas med att behålla vår position i den sociala hierarkin är vi ”dömda att betrakta de framgångsrika med bitterhet och oss själva med skam.”

Psykisk sjukdomar har ökat snabbt i väst. I USA har en av fyra varit psykisk sjuk under föregående år. I England bedöms tio procent av barnen mellan 5 och 10 år vara psykiskt sjuka. Enligt boken Jämlikhetsanden finns det samband mellan jämlikhet och psykisk sjukdom. Mer jämlikhet i ett samhälle medför mindre psykisk sjukdom. Det finns också tydliga samband mellan jämlikhet och förtroende till andra människor, mer jämlikhet – mer förtroende.

Under nuvarande regering har sjuka fått sämre ekonomi och ojämlikheten har ökat. 27 maj presenterades konsekvenserna av att 14 667 personer tvingades lämna sjukförsäkringen vid årsskiftet. I regeringens pressmeddelande framställs resultaten av utförsäkringen som något positivt.

”- Det är glädjande att så många har fått en möjlighet att delta i arbetslivsintroduktionen hos Arbetsförmedlingen och att 1700 personer har återgått till ett arbete. Vi får heller inte glömma den grupp personer som nu är aktiva och deltar i program hos Arbetsförmedlingen. Dessa personer är ett steg närmare ett arbete.”
arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin

1700 (1704 enligt försäkringskassans information ) personer påstås ha återgått till arbete. Det är 12 procent av dem som utförsäkrades. När man granskar vad dessa 1700 personer gör så är flertalet i nystartsjobb eller har arbete med annat stöd och bara 333 personer har fått ett nytt arbete utan stöd. Dessutom är 105 personer tillbaka på sitt gamla jobb. Av dem som utförsäkrades har alltså bara 3 procent ( 438 personer) ett ”vanligt” jobb.

1910 personer försvann direkt ur statistiken. De blev utförsäkrade men skrev aldrig in sig hos arbetsförmedlingen, vilket motsvarar 13 procent av de utförsäkrade. Därefter har ytterligare 578 personer försvunnit ur statistiken, genom att de lämnat arbetsförmedlingen av annan orsak än arbete, alltså ytterligare 4 procent av ursprungsgruppen.

333 personer har fått nytt jobb, men betydligt fler (2 488 personer) har försvunnit på olika sätt genom regeringens politik. Dessutom har 5000 personer åter ansökt om ny sjuk- och rehabpenning och 500 personer om ny sjukersättning. Detta lyfts fram som glädjande.

På de fyra år Alliansen har haft makten har ojämlikheten ökat och dessutom har många tidigare sjukförsäkrade drabbats extra hårt. Hur många har inte fått uppleva att den tidigare egna sociala positionen och tryggheten helt har ryckts undan pga politiska beslut. Nuvarande regering är ett hårt slag mot människors hälsa och den politik som genomförs har samhället inte råd med. Det finns många skäl till att jag hoppas på ny politik och ny regering i höst.

Om strategier och utsatthet

”Jag känner att jag kan göra precis vad som helst. Jag kanske är en romantiker, men jag känner att jag kan göra precis vad jag vill. Det kan vara svårt, jag är svart, och det har så många människor talat om för mig. Det kommer att vara en utmaning, men jag känner att jag är redan så van vid att allting ska vara en utmaning hela tiden. Det enda är att jag… om jag någon gång i livet skulle se tillbaka och känna att ingen känner mig, ingen vet vem jag är; alla vänner, pojkvänner, arbetskamrater ser mig som ’den svarta kvinnan från Afrika’, istället för att se mig som den person jag är, som alla andra, som har ett namn, ett ursprung, hund, katt, medan jag ses som dendär afrikanen, det tycker jag är lite kusligt.”

Ovanstående är ett citat från en ung kvinna. Texten ingår i rapporten ”Att färgas av Sverige” som finns på Diskrimineringsombudsmannens hemsida.

Rapportförfattarna har intervjuat 33 ungdomar och unga vuxna med afrikanskt ursprung. I rapporten framkommer tre olika strategier som är vanliga att använda. Syftet med strategierna är att få vardagen att fungera, när man har en utsatt position.

Den första strategin innebär ett osynliggörande av händelsen, eller att använda förklaringar till det inträffade som inte har med kränkningen att göra. Man lägger ansvaret för det som hänt på sig själv.

Den andre strategin innebär ett distanserande från upplevelser av rasism och utanförskap. Individen flyr från den plats där kränkningarna skedde. Det kan innebära att flytta, att byta jobb, att byta socialt umgänge m.m.

Den tredje strategin är att ta kontroll över sina egna upplevelser och försvara sig, alltså att stå uppför sig som person och de egna rättigheterna.

Denna rapport handlar om personer med afrikansk bakgrund, men samma strategier används nog av alla människor som är utsatta för kränkningar utifrån grupptillhörighet.

Som individer med olika grupptillhörigheter är vi olika mycket utsatta, men att vara kvinna och cancersjuk kan också innebära att man är utsatt och får kämpa för att fortsätta ses som individ och inte som en sjukdom med kvinnligt kön. Och jag tror att alla cancersjuka funderar över hur besvärliga vi ska orka vara med våra krav på ett bra bemötande och en bra medicinsk behandling.

Jag har använt både den första och den tredje strategin i mina möten med sjukvården. Däremot har jag aldrig känt behov av den andra strategin, som när det gäller cancersjukdom handlar om att byta sjukhus.

fredag 28 maj 2010

Om jämlikhet och olika maktpositioner

På jobbet arbetar jag med att motverka diskriminering, kränkning och trakasserier utifrån de sju diskrimineringsgrunderna i diskrimineringslagen. Följande kategorier ingår: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning och ålder. Jag saknar en kategori i diskrimineringslagen - nämligen klass. Det är svårare att uppnå en position där du har makt och inflytande om du tillhör en av ovanstående kategorier. Och det finns tydliga kopplingar mellan maktposition och hälsa.

Jag har prövat att plocka skräp på gågatan i Uppsala iklädd väst, handskar och med städredskap. Bemötandet och blickarna från andra jag mötte förändrades i denna mundering. Jag blev som osynlig och fick pröva på att finnas lägre ner i hierarkin.

Jag läser just nu Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Picket, som redovisar fakta och diskuterar varför jämlika samhällen nästan alltid är bättre samhällen. Att vara människa betyder att vara ytterst känslig för att bli betraktad som underlägsen. Det är viktigt hur andra ser på oss.
”I sin blick bär varje människa helt säkert kännetecknet för sin rangplats i den mänskliga hierarkin, och vi andra lär oss alltid att se den.” Ralph Waldo Emerson

Enligt Jämlikhetsanden har människor under senare årtionden blivit mer och mer oroliga och deprimerade och det beror på att oroskänslan har stigit över hur man betraktas av andra. Människor är mer oroliga och stressade över att förlora i respekt när den egna sociala positionen värderas i relation till andra i dagens samhälle där vi ständigt jämför oss.

Jag märker själv att jag ofta pratar om min roll och mitt jobb. Jag har en position som jag är stolt över och synliggör. Tänker ofta att jag som vill ha ökad jämlikhet och står för alla människors lika värde borde sluta prata jobb och position. Kanske ska jag försöka undvika att sätta etiketter i pannan på mig själv. Jag som står för ökad jämlikhet borde också kunna leva upp till att den egna yttre positionen inte är viktig.

Vet inte hur jag skulle må om jag inte hade ett jobb att gå till och prata om. Hur känns det att ”bara vara” Britt med tillgångar och skavanker och inte i relation till något jobb eller uppdrag? Är glad att jag just nu slipper pröva på riktigt, att jag inte är sjukskrivna cancersjuka Britt. Beundrar alla som vågar och orkar kasta loss från dåliga arbetsmiljöer på trygga anställningar. Känner mig privilegierad som har både intressanta arbetsuppgifter och hälsa nog att kunna arbeta. Tänker att jag kan vara tyst lite oftare och försöka undvika social positionering. Göra mitt bästa för att leva jämlikt i en ojämlik och ohälsosam värld.

Är övertygad om att det går att bygga samhällskulturer där alla människor ömsom lyser, ömsom är grå och där rangordningarna därmed ständigt förändras. Ett samhälle där kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning, klass och ålder är oväsentligt. Ett samhälle där jag inte behöver vara orolig för att förlora i position om jag pratar om mina skavanker.

torsdag 27 maj 2010

Om begravningar

På en fikarast i går pratade jag med några arbetskamrater om begravningar och begravningsplatser.

Jag har varit på flera borgerliga begravningar på Berthåga kyrkogård i Uppsala. Där finns en väldigt vacker borgerlig begravningsplats, där alla som är begravda får ha en minnessten men inget annat. Platsen är delvis i en sluttning med tallar och jag tror att det både växer blåbärsris och olika grässorter på marken. Där finns också en liten naturlig damm. Det är sådan natur som jag tycker om, höga trädstammar en liten vattengöl och oregelbunden variationsrik grönska med både ris och örter. Jag har svårt för alltför tuktade och stela parker, har svårt för instängdhet och kontroll.

En kollega har flera gånger deltagit i askspridning över vatten. Det blir ännu mera rymd och frihet. Likaså vackra minnesbilder över hur askan sprids.

För mig har inte själva begravningsplatsen någon större betydelse. Den närmaste släkting jag har som är död är min pappa. Pappas aska är spridd i en minneslund, men jag känner inget behov av att gå dit. Jag tänker på pappa i vardagen och när jag ser på fotografier av honom. Om jag ska gå till minneslunden gör jag det bara för att man ska göra så, inte för att särskilt tänka på pappa. Pappa finns med mig jämt.

Jag tänker att en begravning framförallt är till för nära och kära. För den som redan är död är var, när och hur begravningen sker och var askan placeras ganska oviktig. Tycker att det finns något tilltalande i att sprida askan över vattnet, för vatten omges vi alltid av. Samtidigt känns det mer konkret och nära med minneslundar och stenar i skogsbackar.

onsdag 26 maj 2010

Om skelett, tro och vetande

Augusti 1994 opererades jag för bröstcancer. Våren 1996 började jag känna av mitt skelett. Skickades på skelettscintigrafi, som enligt min dåvarande läkare inte visade några förändringar. Trodde därför att känningarna i ryggen berodde på något annat. Gick både till sjukgymnast och till kiropraktor. Berättade om att jag var opererad för bröstcancer och båda försäkrade mig om att det inte var cancer jag kände i ryggen. Sedan visade det sig att känningarna i ryggen berodde på just cancermetastaser. Efter att jag börjat med cellgiftsbehandlingar julen 1998 försvann alla ryggkänningar. Under åren har jag sedan av och till känt av både ryggkotor och andra delar av skelettet.

När jag har trott att känningarna berott på försämringar har jag ibland haft fel och ibland vice versa, jag har trott att det varit bra och så har det visat sig att metastaserna växt till.

Läkarna har ibland sagt att jag ska lita på vad jag känner och ibland att det kan vara annat jag känner. Just nu känner jag av vänster höft och vet inte vad jag ska tro.

Människokroppen är ena dagen ett mysterium och nästa dag en välundersökt och väldokumenterad organism. Läkarvetenskapen både vet och inte vet och jag både oroar mig och inte oroar mig. Det enda jag helt säkert vet är att nästan ingenting är helt säkert. Alla vet något och ingen vet allt. Livet är en resa mot okänt mål och om människor hjälps åt att kasta en massa rädslor och otrygghet överbord blir färden mycket mer njutbar.

tisdag 25 maj 2010

Bra dagsform

Natten som var sov jag ganska gott, trots cortisonet. Jag är nöjd med dagens insatser på jobbet och det var kul att sjunga i kören i kväll. Känner mig trött och har konstig smak i munnen efter gårdagens behandling, men i övrigt är allt bra. Klockan är snart 23 och nu tänker jag sova.

måndag 24 maj 2010

Dagens behandling och möjligheten att påverka sjukdomen

I går lyssnade jag som alltid på söndagarna på God morgon världen på P1. Ulrika Kärnborg hade en mycket bra krönika om positivt tänkande, där hon tydligt lyfte fram avigsidorna. Strukturella frågor åsidosätts och individen blir lämnad ensam med sina problem. Lyssna genom att gå till P1:s och God morgon världens hemsida.

Jag blev för ca 10 år sedan rekommenderad att läsa en bok av dr Simonton, som påstod sig kunna se på sina cancerpatienter vilka som skulle överleva, för att de tog sig an sjukdomen på ”rätt sätt”.

Jag tror att levnadsvanor delvis påverkar sjukdomsförloppet, men framförallt beror sjukdomens utveckling på när behandlingen sätts in, vilken behandling man får och hur den individuella cancer man drabbats av låter sig påverkas av behandlingen. Man kan också delvis förebygga att drabbas av cancer genom sina levnadsvanor, men det finns inga säkra skydd för individen. Detta har jag också skrivit om under rubriken ”Hur mycket kan jag påverka min hälsa”.

Simonton lyfte fram en del övningar han ansåg man borde göra och jag blev delvis illa berörd av att läsa boken. Alla dessa böcker och behandlingar om hur man ska förhålla sig till sjukdomen tror jag framförallt beror på människors rädsla att själva drabbas. Man vill helt enkelt att en cancerpatient ska kunna bota sig själv. På så sätt kan man skydda sig från den egna dödsångesten och tjäna pengar, medan cancerpatienterna också får en känsla av skuld att släpa på . Detta ligger farligt nära fanatiska religiösa samfund, där en sjukdom är Guds straff. Att sprida rädslor och skuldkänslor kan ge makt över andra människor.

För övrigt har jag fått behandling idag och sedan jobbat fram till kl 17. I morgon har jag två viktiga möten på jobbet, där jag är föredragande. Båda mötena handlar om jämställdhet och likabehandling och jag hoppas på bra beslut, som kan ligga till grund för mitt fortsatta arbete som samordnare för jämställdhet och mångfald inom Vård & bildning.

Var ganska trött när jag kom hem, gjorde lite Yoga Nidra, fixade lite sallad och nu sitter jag i sängen och bloggar. Känner lite i mina knän av dagens Caelyxbehandling. Lederna är nog lite påverkade och irriterade av giftet jag utsätts för. Tror att cellgiftet slår ut många cancerceller och känner mig inte orolig för den närmaste framtiden. Igår fick jag hjälp att fixa flygbiljetter åt mig till min körs resa till Bordeaux 17 juni. Det ska bli roligt.

söndag 23 maj 2010

Konstgjort liv

I morse lyssnade jag på vetenskapsradion. Det går ännu inte att skapa konstgjort liv, men troligen kommer det att bli möjligt i en nära framtid. Det forskare nu gjort är att artificiellt bygga upp en bakteries kromosomer, som man sedan stoppat in i en levande cell. Sedan har cellen kopierat kromosomerna och nya celler har uppkommit med de artificiellt skapade kromosomerna.

Detta är både intressant och skrämmande. Har mänskligheten nytta av denna forskning? Var går gränsen? Kommer det i framtiden bli möjligt att skapa nya Britt, Lisa, m.fl. som har identisk kromosomuppsättning med nu levande Britt och Lisa. Vill jag att det på artificiell väg skapas en identisk kopia av mig? Vilka människor kommer i så fall att få identiska DNA-kopior av sig själva, rika människor som har råder eller människor som bedöms som särskilt intelligenta eller vackra eller människor som är särskilt friska? Och vilka blir förväntningarna på dessa kopior, kommer de att uppfattas som helt egna individer eller som just kopior? Vilken typ av människor är det som vill ha makt över vilka människor som ska få leva vidare som kopior och är de människor som vill ha sådan makt lämpliga att ha denna makt? Vill samhället ha denna utveckling? Är den önskvärd och går den att stoppa? Om denna utveckling inte är önskvärd så vem kan stoppa den, FN eller?

Tusen frågor kommer upp i mitt huvud och jag har nästan inga svar. Själv vill jag inte ha evigt jordeliv och jag vill inte heller ha en identisk kopia av mig själv som lever vidare när jag är död. Jag är glad att jag slipper ta ställning till alla dessa frågor och vill inte ha makten över vilket liv som får leva vidare.

I övrigt mår både jag och fötterna bra. Är nöjd med min balkong som jag gjorde i ordning med kryddväxter och blommor igår. Längtar efter att lukta på både Peacerosen och vildkaprifolen när de förhoppningsvis blommar. Har idag umgåtts med barn och barnbarn. De har några gener från mig, några helt egna och några från andra och det är jag också nöjd med.

lördag 22 maj 2010

Spökskrivare och Friskis o Svettis

I förmiddags var jag på ett medeljympapass. Det fungerade alldeles utmärkt, så nu är jag riktigt lycklig. Härligt att kunna hoppa, studsa och springa. Tror att fötterna också tålde detta.

Satte på radion när jag kom hem och duschade. Det var Medierna på P1 och handlade om manipulerade vetenskapsnyheter i kända tidskrifter. Läkemedelsindustrin använder s.k. spökskrivare för att placera positiva artiklar om sina läkemedel i vetenskapliga tidskrifter. Spökskrivaren som skrivit artikeln syns inte med namn utan istället har en forskare mutats att sätta sitt namn under. Biverkningar av läkemedlen framgår inte av artiklarna och positiva egenskaper framhävs. Systemet finns också här i Sverige. Hur mycket kan vi lita på rapporterna om mediciner, cancerrisker och andra vetenskapsnyheter, när dessa artiklar sedan citeras flitigt i alla media. Läkemedelsindustrin har kapat den vetenskapliga processen och vilseleder systematiskt människor. Så mycket som mellan 5 och 10 procent av artiklar om läkemedel är på detta sätt manipulerade. Läs och lyssna på P1 Medierna

Tidigare ägde staten läkemedelsföretag i Sverige. Nu känner jag inte till några offentligt ägda läkemedelsföretag. Girighet och vinstintressen styr företagens agerande. Börsvärde och vinstutdelning blir viktigast, inte etik och moral. Jag vill istället ha offentligägda läkemedelsföretag som utvecklar mediciner i syfte att hjälpa mänskligheten till ett bättre liv. Det är fel att vinstintressen styr, när många människor är helt beroende av vissa läkemedelsföretag för att överleva sina sjukdomar.

fredag 21 maj 2010

Läkarbesöket idag

Före läkarbesöket
När jag cyklade till mitt läkarbesök i förmiddags tänkte jag på hur fort alla träd har fått fullstora blad. Trädkronorna är härliga barnkammare för alla nykläckte fågelungar. Fågelföräldrarna sliter för att ge ungarna mat, men jag undrar hur många fågelungar som överlever vintern. Fågelföräldrar tänker nog aldrig på om slitet är meningsfullt, de bara gör, medan jag tänker på många olika om…

Njuter av tulpanerna i stadsparken. Mörkt cerisa och vita tulpaner har blandat s med blå pärlhyacinter. Den vita färgen påminner om renhet och meditation, om födelse och död. Mitt liv är varken som fåglarnas eller som tulpanernas. Det är jag både nöjd och ledsen över. Vill både kunna vara stilla som en vit tulpan, sjunga som en koltrast och kunna planera mitt liv. Jag är nervös för hur mina värden ser ut och vilken behandling jag ska få. Har hållit tillbaka oron och sovit gott i natt. Efter frukosten i morse var jag däremot alldeles skakig.

Läkarbesök

När min läkare kommer in i behandlingsrummet försöker jag utröna av hans min hur mina värden utvecklats. Han ser allvarlig ut och jag vet inte alls vad han ska säga. Kan inte alls tolka minspelet. Äntligen får jag sedan veta att Ca 15 i princip ligger still, från 64,9 till 64. Min läkare tror att den behandling jag får hjälper och skriver ut ytterligare två behandlingar med Caelyx. Om antiöstrogentabletterna har effekt kan ingen veta, men jag ska även fortsätta med Femar. Läkaren ser glad ut när han går ut ur rummet, vilket jag uppfattar som att han tror på min behandling och bryr sig om hur det går för mig. Jag känner mig sedd som människa och är inte bara en anonym patient.

Jag är glad över att få fortsätta med samma cellgifter. Skönt med behandling var fjärde vecka istället för oftare och skönt att veta vad som gäller två månader framåt. Är väldigt lättad och står helt klart ut med att behandlingen innebär problem med framförallt fötterna. Det blir att fortsätta smörja in med olika krämer, inget tryck från skor veckan efter behandlingen och försiktighet med längre promenader och värme i sommar. Antifotsvampmedel ska jag inte använda, enligt min läkare.

När jag kommer ut från Ackis ringer jag några samtal. Är glad men känner mig fortfarande lite skakig. Vill gråta.
Sällskap vid läkarbesöken

Jag är van att träffa min läkare ensam. Någon gång har min dotter varit med och någon gång en kompis. Idag precis som vid många andra besök kände jag inget behov av sällskap. Är däremot väldigt glad över att flera vänner erbjudit sig, så jag känner att jag är inbäddad av vänner som bryr sig. Tack för alla erbjudanden om att vara ett stöd. Det ger mig kraft att kämpa.

torsdag 20 maj 2010

Därför är jag vänsterpartist

I går när jag var på labb för att ta blodprov, fick jag vänta i 45 minuter innan jag kom in. Pratade med laboratorieassistenten om den långa väntetiden. Den beror på att nedskärningarna har gått så långt, så nu blir personalen sjukskriven, samtidigt som antalet patienter bara ökar. Arbetsgivaren landstinget leder och fördelar arbetet på ett sådant sätt, så att alla medarbetare arbetar fullt ut varje minut och detta tvingas Akademiska sjukhuset till i rådande sjukvårdsstyrningsmodell.

Forskningen går framåt, fler människor kan botas från skador och sjukdomar och fler får leva längre. Eftersom möjligheterna att bota och lindra ständigt ökar, så ökar förstås också kostnaderna. Sjukvårdens andel av bruttonationalprodukten borde därför öka och detta innebär höjda skatter. Samtidigt finns myter om att det går att få mer offentligt finansierade tjänster och samtidigt betala mindre. Det säger sig själv att detta är en omöjlig ekvation och särskilt omöjlig blir den när man spar in på förebyggande hälso- och folkhälosinsatser.

Bland oss som lever i ett rikt land med goda förutsättningar mår allt fler dåligt. Många människor stressar för att hinna leva upp till alla och allas förväntningar, andra mår så dåligt så att man inte alls kan bidra till samhällets välfärd. Vi använder inte de möjligheter vi har till att forma ett gott hållbart samhälle. Istället har den sk marknaden tagit över där ekonomismen och girighet får styra. Gemensamt ägd infrastruktur och verksamheter säljs ut, vilket ökar marknadens omfattning, och offentliga sektorns kostnader på sikt.

Jag tror på matmarknad, klädmarknad, möbelmarknad, men jag tror inte på skolmarknad, sjukvårdsmarknad, kollektivtrafikmarknad. Jag tror på egenmakt, men inte på valfrihet i ett utbud där allt mer av det som bjuds ut liknar varandra. Jag tror på demokrati, inflytande och kollektiva processer. Jag tycker att människor ska avvara mer av sina egna resurser för att forma ett mer människovärdigt gemensamt samhälle.

Jag vill alltså omfördela mer pengar från oss som lever gott till den gemensamma välfärden. Vi enskilda individer är beroende av att kollektiva strukturer fungerar och då ska makten finnas hos demokratiskt valda makthavare som inte är beroende av en girig och kortsiktig marknad. Demokratiskt valda makthavare kan avsättas i offentliga system som är öppna för granskning, men osynliga kapitalister och marknader kan inte avsättas.

Jag vill ha mer offentligt ägd och driven sjukvård och bättre personalpolitik. Därför är jag väldigt kortfattat beskrivet vänsterpartist.

onsdag 19 maj 2010

Ny frisyr – ny bild

Äntligen har jag varit till frisören och klippt mig. Sedan 2006 har jag rakat/klippt håret extremt kort varje vår. Nu försöker jag få håret lite längre istället. Hur jag än gör så lyser bristen på hårstrån igenom. Känner mig ändå ganska nöjd med dagens frisyrförsök. Är till och med så pass nöjd så jag bad min bror ta kort på mig, när jag satt på balkongen i kväll. Resultatet ser du på profilbilden som jag just bytt ut.

Refrängen i sången från filmen ”Släpp fångarna loss det är vår, går jag ganska ofta och trallar på. Det är en kraft- och gladsång. Tyckte det var dags att byta ut rosa och grått mot lite vårfärger på min blogg. Gult och grönt är ganska trevliga färger som man också kan bli lite glad av. Att rumstera om på bloggsidan, sopa ut och kasta in nytt, var också uppiggande. Vad tycks om resultatet?

För övrigt mal oron över om jag ska byta behandling på fredag och till vad i så fall? Min stortå mår däremot mycket bättre efter gårdagens sticka hål på blåsan aktion. Nu har jag också lärt mig lite mer om hur blåsor uppstår, genom brännskador på grund av värme och/eller friktion. Kunskap som kan vara bra att ha.

tisdag 18 maj 2010

Min stortåblåsa m.m.

Blåsan på stortån har bara blivit större och större. Nu täckte den i princip hela ovansidan av tån upp till nageln. Har fått olika tips på vad jag ska göra. Ett uppslag var att köpa antifotsvampmedel på apoteket, för man får lättare blåsor när man har fotsvamp. Kanske värt att testa, men jag har känt mig osäker eftersom det inte alls ser ut som fotsvamp och huden runt har varit röd och nästan sårig. Ska kolla detta uppslag när jag är på apoteket nästa gång. Andra förslag har varit att sticka hål på den och sedan sätta på compeed eller honungsplattor. Nu har jag också gogglat för att kolla vad det kan vara. På Vårdguiden, Stockholms läns landsting hittade jag

”Skavsår är egentligen en brännskada som uppstår när friktionen är för stor mellan strumpa, sko och hud. Förebygg genom att lufta, tejpa och smörja in fötterna. Använd skor som sitter bra på foten. Tvätta uppkomna sår, punktera eventuellt stora blåsor eller avlasta med specialplåster.”

Har letat för att se om det kan vara något annat än vanliga blåsor, men inte hittat några konstiga hemskheter, så nu stack jag hål på blåsan. Stortån är nu invirad i kompresser indränkta med klorhexidin och därefter omtejpade med fixomull. Nu tror jag på att det blir bättre i morgon.

Utöver linkandet på ond fot har dagen varit bra. Har haft flera bra möten och intressanta samtal med människor jag giller. Så nu ska en nöjd Britt sova.

måndag 17 maj 2010

Vad lätt det är att glömma allt positivt

Har haft en bra dag idag. Sista veckorna har det känts som självklart att sova gott om nätterna och det har jag gjort i natt också. En annan ännu mer positiv sak är att jag nästan inte alls har känt av mitt skelett på länge. För några veckor sedan var jag orolig för att få mer ont av försämringar i skelettet, men så är det inte. Min förhoppning att antiöstrogenet hjälper ökar. Få se på fredag när jag har nästa läkarbesök.

Det har blivit flera långa cykelturer i vårsolen idag. Härligt med blommande hägg, blommande körsbärsträd och koltrastsång. När jag cyklade tänkte jag också på gårdagens uppvaktning från mitt 3-åriga barnbarn. Han hade plockat maskrosor i en stor bukett åt mig. Detta var LYCKA för mig och jag har fortfarande bilden av barnet med blommor i handen på näthinnan.

När jag var yngre vet jag inte om jag var lika beroende av goda möten, som jag är idag. Min känslighet för andras bemötande kan ha ökat eller också är jag mer medveten om hur jag känner. I varje fall var jag idag på ett arbetsplatsbesök och pratade jämställdhet och mångfald i 1,5 timmar. Det blev väldigt bra samtal och sådant får jag både positiv energi och gott humör av.

För övrigt är mina stortår knappast bättre, men inte heller sämre. Jag har alltså haft en bra dag, som tyvärr nog lätt ramlar ner i glömskans dunkel.

söndag 16 maj 2010

Känner sorg

Har länge gott med en sorgsen underton. Tror att jag sörjer för att jag har en kronisk sjukdom, som jag riskerar att dö av. Sorgen känns som något helt annat än den oro jag kan ha då och då. Sorgen känns som att jag bara vill sätta mig ner och stirra rakt ut i luften och låta tårarna rinna. Och jag kan inte känna att den är kopplad till några särskilda tankar. Den är mer av oföretagsamhet och stillhet. Som att vara inlindad i vita dimslöjor som mjukt och försiktigt håller fast mig. Ganska vacker.

Nu har jag också fått nya blåsor. Visserligen bara på ena stortån, men de påminner om att detta liv inte varar för evigt. Ett skäl till blåsorna är nog min härlig långpromenad i går med en kompis. Vi gick Hjälstaviken runt, samtalade om det mesta och njöt av våren och solen. Idag har min dotter med familj varit här och ätit middag, så nu har jag fått njuta av mina barnbarn i några timmar igen.

lördag 15 maj 2010

Kropp, själ och ande

En människa som inte längre andas och vars hjärta har slutat slå är död – så enkelt var det förr. Nu har vi ett nytt dödsbegrepp. Med modern medicinsk teknik kan blodet fortsätta pumpas runt och kroppen syresättas. Kroppen kan alltså hållas igång trots att det inte förekommer några hjärnaktiviteter. Sedan 1988 anses en människa vara död om hjärnans funktioner är oåterkalleligt utsläckta, även om kroppen kan hållas igång. Då bedöms en människa vara död även om hjärtat fortsätter slå. Detta läste jag också om i mitt gamla nummer av Forskning och Framsteg, som jag började skriva om i onsdags.

Detta kommer mig att reflektera över vad liv är. För mig består en människa åtminstone av kropp och själ och troligen också av ande. Utan en fungerande kropp, som gör att jag kan kommunicera med andra människor så tror jag inte att jag vill fortsätta leva. Då finns inget liv kvar.

Men vad är då en själ och finns det en ande? Ordet själ har jag slagit upp i Wikipedia för att få en bra definition.

”Själ eller psyke (grekiska: psyché) är en sammanfattande benämning på alla mentala förmågor hos levande varelser: förnuft, karaktär, känsla, medvetande, minne, perception, tänkande etc. Inom religionen är människans själ av enbart andlig natur medan nämnda mentala förmågor hör till den materiella världen.”

Utan en fungerande själ tänker jag också att livet är ointressant. Därför är det nya dödsbegreppet bra och därför är det inga problem att bli kremerad som död. Det är ju bara kroppen som kremeras.

Om det finns en ande så finns den kvar som någon form av energi efter att en människa har dött, enligt mitt synsätt. För ganska länge sedan läste jag en bok om nära-döden–upplevelser som var översatt till svenska av anestesiläkaren Göran Grip. I boken beskrivs hur många olika människor har upplevt att de befinner sig utanför sin egen kropp och betraktar den från utsidan. Några beskrivningar handlar också om hur människan som lämnat kroppen tar sig igenom en tunnel och möter en ljus varelse på andra sidan. En uppsats av Göran Grip hittar du här.

Göran Grips översatta texter ger mig en tro på att det nog kan finnas både kropp, själ och ande. Och beskrivningarna har minskat både min och andras rädsla för döden.

fredag 14 maj 2010

Mer lek för vuxna!

Idag har jag haft5 fullt ös hela dagen. Hälsade på dotter och barnbarn i morse, bara för det är mer än en vecka sedan vi sågs senast och jag längtade. Därför började dagen med lek. Jag har handlat i låtsasaffär, packat picnic, åkt en lång karavan på skogsutflykt och slutligen tittat på låtsasskalbaggar och hört låtsaskoltrastar och varit rädd för låtsaslejon. Jag kanske ska starta Facebookgruppen ”Mer lek för vuxna” . Jag tror att lek också kan medföra mer tid för allvar och reflektion. Båda delarna är viktiga.

Efter leken var jag på jobbet i några timmar och gjorde klart saker på måstegöralistan. Sedan var det dags för antirasistmöte och därefter apeller och flygbladsutdelning. Nu sitter jag ganska trött i sängen med datorn i knäet och ryggstödet uppfällt och tycker att livet är härligt

torsdag 13 maj 2010

Existentiella frågor

Man kan uthärda vilket lidande som helst, till och med fångenskap i koncentrationsläger, så länge som man ser en mening med livet, enligt psykoterapeuten Viktor Frankl. Livskvalitet i livets slutskede beror också på om man upplever meningsfullhet i sitt liv.

I mitt liv har jag haft stort fokus på att göra nytta. Det är meningsskapande för mig. Fortfarande har det stor betydelse för mig. Vad är att göra nytta? Problem blir det om syftet framförallt är att själv framstå som god. Då kanske nyttogörandet enbart bli till för mig själv och inte för andra. Därmed tappar jag själva syftet med att göra nytta och det blir inte meningsskapande för mig heller.

Meningsskapande var en av de existentiella frågor som jag läste om i Forskning och Framsteg och skrev väldigt kort om i går. De andra var existentiell ensamhet, frihet och döden. Genom nyttofunderingarna kommer jag också in på frihetsbegreppet. Frihet är att kunna välja och välja bort. Jag har därmed ett ansvar. I mina reflektioner kommer då också frågan: Vad blev det av mitt liv? Vad ska jag välja och vad ska jag välja bort? Dessa tankar är nog för mig svårast, för döden känner jag mig inte rädd för, åtminstone inte just nu. Men vad jag väljer är ju också beroende av vad andra vill. När jag försöker stå upp för det jag tror på, så behöver ju också min handling ha en mottagare som är påverkbar. Annars blir jag som en Don Quijote. Jag har ingen lust att slåss med väderkvarnar och försöker därför välja mina strider.

Relationer med andra människor tycker jag är svårast. Vilka samtal ska jag välja och vilka ska jag välja bort. Att föra konstruktiva samtal med andra människor som handlar om den gemensamma relationen är väldigt svårt. Jag är också beroende av vad andra vill och vågar. Det är alltid så mycket lättare att prata om andra, än om sin egen relation till den man pratar med. Varje misslyckat samtal är tungt och varje samtal som leder till ökad förståelse ger nya krafter. Min rädsla för att misslyckas gör alltför ofta att jag inte ens försöker eller skjuter på till en annan dag.

Jag har letat på nätet och i artikeln i Forskning och Framsteg för att få fram en tydlig skillnad mellan existentiell ensamhet och social ensamhet. Det enda jag kunnat utläsa är att existentiell ensamhet kan minskas med social samvaro.

”Ensamhet utgår från den djupa klyftan mellan en själv och andra människor; alla kommer vi till världen ensamma och alla lämnar vi den ensamma. Existentiell ensamhet kan visa sig som ”gränssituationer” vid kritiska situationer och i synnerhet i dödens närhet. Begreppet existentiell ensamhet är därför påtaglig inom palliativ vård. Det är viktigt att komma ihåg att man inte kan ”lösa” existentiell ensamhet, men närhet och relationer kan lindra bördan.”

Strang, S (2007). Hur kan personalen kommunicera med patienter om existentiella frågor? Vårdalinstitutets Tematiska rum. Läs själv på Vårdalinstitutets hemsida.

Jag är åtminstone nu mer rädd för social ensamhet än för existentiell ensamhet. Jag känner mig socialt ensam, när rädslor för samtal gör att var och en går runt i sin egen bubbla. Jag möter i min vardag många människor som har bestämda uppfattningar om vem jag är och hur jag gör. Åren som kommunalråd tror jag har ökat antalet människor som har väldigt bestämda uppfattningar om mig som person och vad jag tycker och vet. Att andra människor redan bestämt sig om hur deras medmänniskor är tycker jag är bland det tyngsta med att vara människa. Och samtidigt gör jag säkert så själv ganska ofta, alltså bestämmer vad andra tycker och ska säga. Brist på nyfikenhet och rädslor gör att alltför många viktiga samtal aldrig blir av.

Hur ska jag gjuta mer mod i både mig själv och i andra så att jag och fler med mig vågar?

onsdag 12 maj 2010

Att läsa om cancer

Många människor läser cancerbloggar. De populäraste har upp till 1500 läsare per dag. Min blogg läses av ungefär 30 personer per dag. Ett skäl till att läsa cancerbloggar tror jag är att vilja förstå och ha en beredskap för framtiden, oavsett man har cancer eller inte. För mig fungerar det bäst att försöka förstå genom att prata med andra som också är drabbade och att ställa massa frågor till dem. Vänner som också har cancer har hjälpt mig mest i min oro, vilket jag skrivit om tidigare. Om gemenskap med ”olyckssystrar”.

Annat som hjälpt mig är att läsa artiklar i tidningar. I april 2001 hade DN en artikel om Anna Christensen, som själv beskrev sin sjukdom. Artikeln publicerades strax efter att hon avlidit i tarmcancer. Det jag minns starkast av artikeln är att man inte behöver vara rädd för smärta. Eftersom jag varit rädd för att få svåra smärtor av de metastaser jag har i skelettet hjälpte artikeln mot denna oro.

En annan artikel som jag bär med mig i mina tankar heter ”Döden går allt långsammare” och fanns i Forskning och Framsteg nr 7 år 2001. Jag är tacksam över att leva i Sverige idag. På 60-talet fick patienter som inte kunde botas, nästan ingen hjälp mot smärtor och rädsla. Sjukvården övergav dem och många lämnades att dö ensamma i en sjukhussal med stängd dörr. Detta skulle nog ingen acceptera idag.

Det svåraste för patienter med obotbara sjukdomar är enligt denna artikel vetskapen om förlusten av framtiden. Enligt samma artikel är det mycket svårare att bära på ångest än på oro, eftersom ångest innebär att man inte har något fokus. Det är därför det är så viktig med information och även med negativ information. Då har man något att ställa in sig på och ångest kan övergå i oro. I samma artikel står det att kronisk cancersjukdom ger existentiella tankar och ofta även ångest. Tankarna kan handla om existentiell ensamhet, meningslöshet, frihet och döden. För mig stämmer allt detta väldigt väl överens med mina tankar och känslor. Denna artikel är så intressant så jag ska fortsätta berätta om den en annan dag.

I övrigt har jag varit på jympa idag. Det fungerade alldeles utmärkt. Jag orkade hänga med hela tiden, men tog inte ut mig i rörelserna. Härligt va?

tisdag 11 maj 2010

Koltrastsång

I dag när jag cyklade hem från jobbet hörde jag koltrasten sjunga, liksom vid så många andra gånger denna vår. Jag tycker mycket om koltrastens melodiska, kraftfulla och lite vemodiga sång.

Antalet koltrastar som övervintrar i Uppsala har ökat under senare år. Troligen p.g.a att vintrarna varit milda. Jag läste i vintras att kyla och snö gick hårt åt just koltrastarna. Oroade mig därför för en vår utan koltrastsång. Tänker på vilken kamp dessa koltrastar har haft mot kyla och för att få i sig tillräckligt med mat för att överleva vintern. Undrar om koltrastarna glömt dessa vedermödor, när de nu sjunger för alla som råkar höra. En näst in till omöjlig vinter för en liten koltrast var möjlig att övervinna för många.

Kanske kan koltrastens sång ge mer livsmod åt oss oroliga människor som ibland tar ut alldeles för mycket i förskott. Likaså kan den ge oss träning i att leva i ögonblicket. Mycket är faktiskt möjligt.

måndag 10 maj 2010

Oinspirerad

Har läst igenom allt jag hittills skrivit, eftersom jag inte känner mig särskilt inspirerad att skriva. Har stråk av tankar över vad jag vill fylla dagens blogg med, men får inte ihop det. Tankarna hoppar för mycket hit och dit och min egen kritiker är för högröstad. Varje tanke slutar i en återvändsgränd. Är oinspirerad och känner mig tråkig och trist. Jag ska fortsätta att läsa min bok ”Motstånd och fantasi – Historien om F” istället för att försöka pressa fram fler ord. Vi hörs i morgon.

söndag 9 maj 2010

Om att leva i ovisshet

Jag kom tillbaka med tåget till Uppsala klockan sex. Trodde att jag skulle vara helt slut efter kongressande från tidig morgon till midnatt i tre dagar. Känner mig snarare glad och full av energi. Min kropp fortsätter fungera som den ska. Är däremot lite förkyld, men hoppas orka ett träningspass på onsdag. I morgon efter jobbet ska jag ”bara vara”.

Känningarna i ryggen är ganska få och ingen ser nog på mig att jag har cancer och behandlas med cellgifter. Enda som märks är mina glesa hårtestar, som jag avskyr. Har ännu inte bestämt mig om jag ska raka bort håret i år också. Det brukar jag göra på vårarna.

Tänker på vad lite jag vet om vad som händer i min kropp och vad lite läkarvetenskapen vet om helhet och samband. Det är mycket Trial and Error inom cancervården. Man prövar nya ämnen och en del fungerar och slår ut cancerceller, utan att ta död på allt för många andra celler. Andra ämnen fungerar inte. Genom Trial and Errorforskning har man kommit fram till många metoder som hjälper. Strålningsbehandlingarna har förbättrats och kunskapen om olika geners inverkan ökat.

Genom olika typer av ”fotografering” såsom magnetkameraundersökningar (MRT), röntgen i olika former (slätröntgen och skiktröntgen) och skelettscintigrafi (insprutning av ett radioaktivt ämne i blodet som fäster i de skelettdelar som omsätter kalcium och sedan fotografering av skelettet med en kamera)försöker läkare tolka eventuell cancertillväxt eller läkning. Man kan säga säkert om cancern ökat, men väldigt lite om eventuell läkning. Allt ger bara bilder och ibland tolkar olika läkare bilderna olika.Jag har nog genomgått olika typer av fotograferingar vid minst 30 tillfällen och bara en gång har beskedet varit positivt, dvs cancern har minskat i omfång.

Jag störstq hopp är på större genombrott för nya cancermediciner som verkar mer specifikt.

Ibland har jag känningar i skelettet och ibland inte. Ibland har mina känningar i skelettet haft kopplingar till cancertillväxt, men jag har också erfarenhet av det motsatta. Det har hänt att jag har haft ganska stora besvär i ryggen och varit orolig för försämringar, men besvären har visat sig inte ha med cancertillväxt att göra. Nu under våren har det varit tvärtom. Jag har inte känt av skelettet, men cancervärdena har försämrats.

Just nu när jag känner mig pigg och symtomfri. Hoppas det beror på att Caelyx tillsammans med antiöstrogen hjälper. Får se hur det känns i morgon. Nästa läkarbesök är 21 maj.

Att vara människa är att vara medveten om att man både vet och inte vet. Jag har lång träning på att leva i ovisshet. Och det går faktiskt riktigt bra för det mesta.

torsdag 6 maj 2010

Kajflockar och individualister

”Sen verkar det ju som att aktivismen i sig gör dig rätt glad” skrev en vän som kommentar, när jag funderade runt vad jag ska göra med resten av mitt liv. Och det är sant. Känner jag att jag är en del av en grupp som driver en viktig fråga på ett bra sätt så gör det mig glad. Men det är viktigt hur frågor drivs, vad man vill förändra och varför.

Igår skickade jag iväg en förfrågan till partier, organisationer och enskilda i Uppsala om att skriva under på ett antirasistiskt upprop. Vi är en antirasistisk grupp i Uppsala som har jobbat tillsammans runt detta upprop och nu är det dags att föra det till vidare kretsar. Förfrågan gick till långt över hundra personer och alla kommunalråd i Uppsala. Jag hoppas att det går att få en stor uppslutning för en antirasistisk valrörelse och politik.

Jag är nog på många sätt en stor individualist som vill välja mina vägar själv och inte gå för mycket i flock. Men om alla ska försöka synas och höras med sitt i alla sammanhang, så blir hela livet till ett enda jättestort brus, som tar död på alla radikala och solidariska tankar. Därför hoppas jag på en lyhörd process, som leder till kollektiv uppslutning runt det antirasistiska uppropet. Om många är överens om vad vi ska uppnå tillsammans så kan vi påverka. Då blir jag en glad aktivist.

I morgon ska jag till Gävle på vänsterpartiets kongress. Åter söndag kväll. Nu blir det till att hålla koll på olika förslag och propositionsordningar, så att jag stretar mitt strå mot den hållbara stack jag tror på. Vill känna mig som en kaja i en tusenhövdad kajflock, där några få individer drar hitåt och andra ditåt, några uppåt och andra nedåt och sedan rätt som det är så har alla bestämt sig för en gemensam riktning. Kra, kra, kra visst är jag också ett flockdjur.

Det finns alltså inget utrymme för bloggande under fredag, lördag och söndag. Tidigast söndag kväll är jag tillbaka vid dessa tangenter, som en ensam individualistisk kaja som har lämnat flocken och istället bloggar om mitt.

onsdag 5 maj 2010

Njut av våren!

Har haft en lång dag, så jag är trött. Samtidigt känner jag mig lite piggare och mer hoppfull. Har ingen lust att blogga i kväll, eftersom jag tänker på massor med saker, som inte har med cancer och hälsa att göra. Ha det gott i vårvädret och njut av alla knoppar på träd och buskar. Nu grönskar det i dalens famn.

tisdag 4 maj 2010

Tid och val

Gårdagens blogg jobbade jag väldigt länge med. Försökte fånga med ord det jag tänkte och kände. Bloggandet hjälper mig att fundera över och fokusera på det jag tycker är viktigt. Tänker ibland att jag ska skriva dikter, rensa bort fler ord, för att begränsa till orden som ger bäst genklang i mig.

Tänker att jag ska göra samma sak med den tid jag har. Rensa bort saker som inte känns så viktiga. Har nog kommit fram till att jag ska tacka nej till ett uppdrag jag är tillfrågad om. Jag vill inte bara gå på möten utan tanke om varför jag sitter där. Tänker också att det är bra om fler delar på uppdragen. Fler behövs. En förutsättning för ökat engagemang hos fler är nog att saker inte bara görs av slentrian. Det är ett skäl till att jag har avsagt mig många uppdrag. Att göra saker ”bara av vana” tror jag inte på. Det blir låg kvalitet. Livet, allas liv, är för viktigt för att bara köra på och göra som man alltid har gjort. Precis som med allt annat vill jag ha det lagom, en dos kreativitet, en dos gammal vana, en dos streta på och kämpa , en dos bara vara och ett helt paket med känslor och lust. Och detta är ju lätt att skriva för mig som har förmånen att kunna välja.

måndag 3 maj 2010

Vad ska jag använda resten av mitt liv till?

För mig som har en kronisk cancersjukdom är det så tydligt att livstiden är begränsad. Just nu stångas jag mycket med tankar om vad jag ska använda den tid jag har till. Det finns så många politiska frågor som jag tycker är viktiga. Antirasism, feminism, miljöfrågor, demokrati, jämlikhet, välfärd, utbildningspolitik m.m. Jag har också jobbat med många frågor i politiska sammanhang och vet vad jag tycker och varför. Jag kan den politiska retoriken och vet hur jag ska bemöta olika argument, samtidigt som jag är nyfiken på nya idéer och frågeställningar.

Jag tillhör vänstern och har andra politiska perspektiv än många borgerliga medmänniskor. Att vara vänster är att känna sig som en avvikare i många sammanhang. Att jag är en medelålders tant som har svårt med att hålla tyst om vad jag tycker och tänker gör inte saken lättare. Allt detta sammanlagt gör mig nog till en jobbig person i många andras ögon. Och det slår då tillbaka mot mig som person och mot min hälsa.

Ska jag stå upp för det jag tror på i olika sammanhang och fortsätta vara den där obekväma som ständigt vill förändra och diskutera nya frågeställningar? Eller ska jag istället försöka vara tyst med det jag tänker och tycker och gå in för att använda den tid jag har till att ta hand om mig själv och vara mer social med släkt och vänner. Många säger åt mig att jag borde tänka mer på mig själv. Jag har redan använt så mycket av mitt liv åt politiskt engagemang, så nu får andra ta ansvar istället.

För mig är det oerhört svårt att ställa mig vid sidan om, när det finns så många hot mot det jord klot vi människor borde bruka solidariskt och hållbart. Jag kan inte vara stolt över mig själv om jag inte också försöker bidra till en bättre värld. Jag tror att man blir mycket både klokare och oklokare när man blir äldre. Så frågorna får fortsätta snurra i mitt huvud. Vad ska jag använda resten av mitt liv till, vad är mest meningsfullt? En sak är jag i varje fall säker på. Någon glad pensionär lär jag nog aldrig bli.

söndag 2 maj 2010

Biverkningar och dagsform

Många har frågat mig om mina fötter och undrat hur det är. Fötterna fungerar idag alldeles utmärkt, så därför har jag inte skrivit något om dem på ett tag. Känns nästan som om jag skulle klara att tävla i ett 100-meters sprinterlopp, om jag ska gå på känslan.

Överlag är biverkningarna efter måndagens cellgiftbehandling få. Det som märks mest är fjällningar på händer och fötter och rodnader över andra hudpartier. Jag har t ex en mörk rand efter BH:n och är prickig på ryggen efter tidigare användning av BH och spikmatta. Dessutom har jag utslag på insidan av knäna för att den ena insidan har legat mot den andra när jag sovit. Dessa problem känns ytterst marginella. Det som tar mest på mig nu är oron över framtiden. Hur länge får jag leva och hur blir mitt liv framöver?

Men jag har också många stunder när jag trivs alldeles utmärkt. Som t ex igår kväll när jag var hemma hos en kompis och tittade på filmen Mamma Mia. Tycker det är härligt att ägna tid åt djupt liggande drömmar om kärlek, lycka och medmänsklighet, alltså åt allt det där som jag tyckte var töntigt och ytligt när jag var ung.

lördag 1 maj 2010

Planera eller ”bara vara”

1 maj har för mig sedan jag blev vuxen inneburit demonstrationståg och samtal med många människor. Idag frågade många hur det är med mig och mitt standardsvar blev, så där, ganska OKEJ. Påstår jag att det är bra så ljuger jag, eftersom det är osäkert om cancerbehandlingen jag får hjälper och också om det finns andra mediciner som hjälper. Mina känslor åker både liten och stor berg och dalbana. Lilla berg och dalbanan styrs av småsaker. Jag blir glad när jag träffar människor jag gillar, när jag hör koltrasten sjunga, när jag ser att mina barnbarn mår bra m.m. Stora berg och dalbanan är mer beroende av hur mycket energi jag har. Vissa dagar är det full fart på mig, andra dagar krymper jag ihop och känner mig ledsen och eländig.

Jag försöker att leva efter devisen, välkomna och acceptera alla känslor, oavsett det handlar om glädje, sorg eller ilska. För att leva upp till detta behövs fri tid, för jag blir en odräglig person om jag ska leva ut alla känslor överallt. I vissa situationer får man helt enkelt hålla igen och bara acceptera de känslor som kommer inåt, utan att visa.

Igår och idag har jag haft gott om tid till att ”bara vara”. Detta innebär att även sorgen och orkeslösheten har fått ta plats. Jag tror att jag mår dåligt av för mycket ”bara vara”. Det behövs också struktur och planering i livet. Och det har jag svårt med just nu. Jag har fortfarande inte köpt några flygbiljetter till Frankrike, för jag vet inte hur kroppen mår och vilka behandlingar jag får då. Det är också en massa andra saker som jag hittills har struntat i att ta ställning till. Livet flyter på, dagarna går och jag känner mig inte helt bekväm med hur jag väljer att göra.