lördag 31 mars 2012

Lojalitet och medialogik

Sten Tolgfors har säkert varit en mycket lojal moderat minister. Budskapet när han avgick var att det var medias fel, han var sliten och familjen tog stryk. Det fanns ingen självkritik och ingen kritik över hur hans parti agerat. Allt var alla andras fel.

Tror att ministrar i dagens regeringar avkrävs lojalitet mot det egna partiet och regeringen, som viktigaste utgångspunkt för att få uppdraget. En tiger därför om oegentligheter och lär sig slå tillbaka mot frågeställarna på ett skickligt sätt. Politik av idag har alltför många inslag av att de egna ska vinna. Självkritik saknas.

Jag blir illa berörd varje gång jag hör ordet, ”politikerna” uttalas. Bilden blir att politiker är en hop tävlingsinriktade människor vars enda drivkraft är att ta hem segern oavsett vilka konsekvenser denna seger får.

På detta sätt osynliggörs intressemotsättningar mellan olika kategorier och att olika partier har olika ideologier. I mainstreammedia finns det sällan plats för reflektion om varför.

Jag vill ha mer av

  • Ideologilojalitet istället för partiledningslojalitet
  • Självkritik istället för att allt är alla andras fel
  • Mer av varför vi vill detta och mindre tävlingsinriktning

Jag vet att det är svårt att bryta dagens politiska medialogik, men efterlyser utmanare

Käkkirurgen m.m.

I tisdags fick jag samma brist på känsla i min underkäke som en har när en fått en bedövningsspruta hos tandläkaren. Under kvällens tandborstning kändes tänderna på vänstersida konstiga. Nästa dag kollade jag biverkningarna av det benuppbyggande läkemedlet XGEVA.

”Tala omedelbart om för din läkare och tandläkare om du utvecklar något av följande symtom medan du behandlas med XGEVA:

• smärta i munnen och/eller käken, svullnad eller oläkta sår i munnen eller käken, domningar eller en tung känsla i käken, eller lösa tänder. Sådana symtom kan vara tecken på skelettskada i käken (osteonekros (Benvävsdöd p.g.a. bristande blodförsörjning)).”

På onsdagskvällen mejlade jag onkologen och på torsdagsmorgonen försökte en onkolog få tag i mig. Jag missade detta samtal men käkkirurgen ringde upp mig och jag fick en besökstid till tandläkarspecialist idag. Känselbortfallet i underkäken beror på att den nerv som går genom underkäken är påverkad. Det kan bero på osteonekros eller på en infektion eller på tryck från en tandrot. Jag har gjort en rotfyllnad i vänster underkäke vilket jag tidigare bloggat om . Det finns en risk att jag får en käkbensinflammation under min andra krona i vänster underkäke, eftersom det är en liten glipa mellan krona och tandben.

Jag fick göra skiktröntgen. Min tandläkare såg inget onormalt på bilden. En röntgenspecialist ska titta på bilderna nästa vecka och jag har en ny tid på skärtorsdagen. Har dessutom tagit blodprover för att kolla om jag har någon infektion. Usch vad jag är less på alla nya problem som min kropp drabbas av. Är dessutom fortsatt trött, trött, trött. Har också mer ont i mina kotor.

När jag kom hem från min älsklingsfamilj i kväll så satte jag på datorn. Har lagt patiens fram till nu. När jag gör det har jag sällan värk. Har nu klarat patiensen 220 gånger i följd. Vet inte varför jag har sådan lust att gång på gång göra en ny patiens, men väljer att följa mina lustar.

fredag 30 mars 2012

Byt regering - byt politik

Nuvarande regering sprider ofta myter och ganska ogrundade påståenden för att motivera sin osolidariska politik. Här kommer några exempel.

70 miljarder har regeringen hittills satsat på de fyra jobbskatteavdragen. Regeringens slutsats är att detta lett till mellan 70 000 och 120 000 nya årsarbeten. Den stödjer sig på forskning och utvärderingar som gjorts, bland annat av det Finanspolitiska rådet, som är en myndighet med uppdrag att följa upp regeringens finanspolitik. Nu har IFAU, som lyder under arbetsmarknadsdepartementet, granskat de två första jobbskatteavdragen faktiska effekter på sysselsättningen i Sverige, och kommit fram till att det inte går att dra några slutsatser alls. Jag är övertygad om att forskare som kan arbetsmarknadsfrågor har betydligt bättre kunskaper än dem som ska följa upp finanspolitiken. Läs och hör mer på P1.

Konkurrensutsättning och privatisering av välfärden ökar kvaliteten och medför en positiv utveckling av välfärden enligt regeringen. Så här skrev SNS:s tidigare forskningschef Laura Hartman i höstas i DN:  

Byråkratin skulle minska, liksom de effektivitetsproblem som plågade den offentligt tillhandahållna välfärden. Vidare skulle kvaliteten och demokratin stärkas tack vare ökad valfrihet för medborgarna. Vår övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Vi kan inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna har infriats. ”

Alla löften om bättre välfärd vid privatiseringar är alltså politiska förhoppningar.

Samhället behöver människor som törs slå larm om brister där de jobbar. Men visselblåsare får ofta problem på arbetsplatsen. Av trettio undersökta visselblåsare blev nästan alla utsattes för något slags bestraffning – utfrysning, ryktesspridning eller, i enstaka fall, rena hot. Bara fyra klarade sig helt undan negativa följder. Läs mer i tidningen Arbetsliv. I P1:s program Publicerat kan du också läsa och lyssna på behovet av ny lagstiftning, vilket vänsterpartiet länge drivit

Regeringen ska ge direktiv till en utredning under våren enligt justitieministern, vilket du kan läsa i Sunt liv

Ansvarig minister för äldreomsorgen, Maria Larsson, tyckte åtminstone i höstas att det inte behövdes någon lag. Hon lade ansvaret på de anställda och ansåg att de måste våga visa mer civilkurage. Se artikel i DN  Regeringspolitiken bygger alltså på fromma förhoppningar och ökade krav på de anställda

Nu ökar också sjukskrivningarna och blir dessutom längre, se P1

Hösten 2006 när regeringen Reinfeldt tillträdde var ekonomin mycket god och arbetslösheten lägre än idag. Utöver att regeringen för en borgerlig politik som ökar klyftorna och försämrar miljön har de misslyckats med de flesta av sina viktigaste löften avseende välfärden. Jag kan bara hoppas att fler väljare vid nästa val genomskådar falskheten i politiken.

onsdag 28 mars 2012

Döden – gäller den också mig?

Jag satt hos min pappa när han dog. Har sett flera döda kroppar i mitt liv och träffat fler människor som varit nära döden. Men då har det handlat om andra människor. Även om jag stod väldigt nära min pappa så var det pappa som dog och inte jag.

Jag har tidigare bloggat om min sköna säng, med höj- och sänkbar rygg- och fotända, som styrs med motor. Brukar ibland när jag i liggande ställning sänker ryggändan, tänka att nu försvinner jag, nu dör jag. Har på samma sätt när mitt liv var väldigt svårt för över trettio år sedan, lagt mig i snön och tänkt att nu somnar jag bort från allt tungt. Att somna in för alltid känns inte obehagligt, utan snarare som en befrielse.

Lars Björklund skriver om livets mening i boken ”Modet att ingenting göra”. Han liknar varje människas liv med en skål. Skålen är fylld med det som ger lust och mening åt livet. Längs ner i skålen finns viktiga relationer, intressen och arbete. Längre upp finns vardagsgörat, det som ger glädje för stunden. Sorg liknar han vid att förlora det som finns i den egna personliga skålen. Det som finns högre upp kan jag förlora, men längre ner finns det som gör mitt liv meningsfullt. Min sorg nu tror jag beror på att jag håller på att förlora delar av innehållet i min skål, jag förlorar en fungerande kropp och en innehållsrik framtid.

Jag tänker att döden ofta är en befriare när detta liv väl är slut, om min skål töms på för mig viktiga delar. Svårigheten är att inse att livet verkligen kan ta slut. Att jag inte har någon framtid? Eller har jag en framtid i någon annan form?

 Jag har ju alltid funnits i mitt liv. Och jag vill fortsätta finnas. Kan döden också gälla mig?

tisdag 27 mars 2012

Om njutning och brist på energi

Cyklade till jobbet i morse. En cykeltur som kändes som en evighet. Först tar det tid att kliva på cykeln. Eftersom högerhanden fungerar så dåligt, så får jag inte ta för mycket fart. Är rädd för att jag inte klarar att hålla balansen om starten blir för ryckig. Jag behöver också starta med högerfoten eftersom jag har gipsskon på den. Därför behöver jag  gå fram till ett säkert startställe och få pedalen på rätt plats.

Väl uppe på cykeln var det dags att kliva av vid Kungsgatan där det är ett stoppljus. Stannar försiktigt vid en plats där jag säkert klarar att komma igång igen. Efter tunneln vid Strandbodgatan är det en för mig ”lång” uppförsbacke. Stannar halvvägs för att jag flåsar så att luften inte kan syresätta lungorna. Behövde stanna ytterligare några gånger för att hämta andan och för att jag ska passera gator och stoppljus.

Blev kvar på jobbet för länge, så jag var nog lite för trött när jag gjorde samma evighetstur på ca 3 kilometer tillbaka hem. Tidigare har jag känt glädje över att jag kan cykla. Det gör jag inte idag. Känns mest som ett ”nödvändigt” ont. Samtidigt är jag nöjd över att ha klarat turen och dessutom fått frisk luft. Likaså är jag nöjd över att ha gjort klart det jag höll på med på jobbet, även om det blev lite för mycket. Skönt också att inte alltid vara bilåkare.

Önskar att alla människor som har fungerande starka kroppar njuter av detta. Men livet är förstås mycket mer komplext. Jag njuter i varje fall av att få uppleva rörelseglädjen hos mina barnbarn. Och tänker på min dotters glädje över en fungerande kropp när hon i årskurs sju ibland sprang till skolan. Det såg så härligt ut.

måndag 26 mars 2012

Alla mynt har två sidor

Polyannas ” vara glad lek” har jag tidigare bloggat om. Den handlar om att förtränga sorg och förtvivlan. Istället ska du ständigt leta efter positiva saker oavsett hur du mår och alltid visa upp ett förnöjt ansikte. Ett sådant förhållningssätt hoppas jag att dagens barn slipper. Tacksamhet är något positivt när det kommer från djupet av mitt eget jag, men hemskt när du tvingas ha det som en mask.

En del av min tankeverksamhet ägnar jag just nu åt någon slags bokslut över mitt liv. Jag letar samband, strukturer och mönster. Försöker förstå skeenden som en nog aldrig kan få en entydig bild av. Tyvärr ser jag alltför mycket ur ett negativtv perspektiv, myntets svarta sida. Sörjer förlorade möjligheter istället för att se allt positivt jag också upplevt. Gråter jag så gråter jag, men jag behöver nog också lite Polyannalek och se livets glädjeämnen.

Ett skäl till att jag nu är i ett virrvarr av känslor tror jag är mitt vacklande mellan framtidsplaner och så blev mitt liv tankar.

Jag har haft goda vänner här både i går och idag. Märker att jag har ett stort behov av att bara omge mig med personer jag gillar och trivs att umgås med. Är alldeles för skör för att klara av en massa ofruktbara konflikter och tjafs. Jag behöver vara i ”solen”.

söndag 25 mars 2012

Jag hatar begränsande normer

Igår skrev jag ”Jag hatar klassamhället". Jag brukar inte använda så starka ord. Mitt starka uttryck beror på att det är vidrigt att se hur så många människor slås ut och förnedras i dagens nyliberala samhälle.

Likaså hatar jag begränsande normer som stöter ut och underordnar människor. Dagens ekonomistiska patriarkala system behöver utmanas. Den som står upp för och visar på att en annan värld är möjlig utsätts ofta för förlöjliganden. Likaså den som vill förändra normerna och rådande ideologier där de verkar, oavsett en är politiskt höger, vänster eller mitt emellan.

Många försöker tysta ned kritiken av rådande samhällssystem och borgerliga normer. Många moderata makthavare beviljar bara intervjuer när de tror att intervjun gynnar dem.  Ett demokratiskt förhållningssätt är ingen viktig norm för dem.

Pratade med en kompis idag om att det är tur att det finns kritiska journalister och fria medier. Likaså att P1 och SVT fortsätter ha samhällskritiska program, trots att en del borgerliga politiker gärna vill tysta dessa kritiska röster. Jag vet att alla borgerliga makthavare inte stämmer med ovan angivna skiss. Det finns självklart också många borgerliga politiker som står upp för demokratin och inser behovet av att makten granskas. På samma sätt finns det politiska makthavare till vänster som gärna vill tysta kritiska röster i länder  där vänstern har makten.

Det är en fördel om du har ett socialt kapital, alltså tillgång till ett resursrikt socialt nätverk om du vill ha makt och inflytande. Likaså om du har social kompetens, alltså känner in och underordnar dig de normer som finns där du verkar.

Nedanstående citat ur skolverkets rapport ”Diskriminerad, trakasserad, kränkt” brukar jag utgå från när jag pratar likabehandling i personalgrupper.

Redan på förskolan har barnen föreställningar om vilka normer som gäller för flickor respektive pojkar. De vet hur de förväntas leka, hur de ska uppföra sig, vilka kläder de förväntas ha o.s.v.

Om ett barn inte lever upp till dessa normer finns risk att hon/han blir retad och rent av utskrattad av de andra barnen.”

Eftersom barn är helt beroende av andra människor, så är de väldigt känsliga för osynliga normer. Som vuxen kan en vara mer oberoende. Särskilt om en har säkra inkomster. Däremot finns ingen människa som är helt oberoende. De utstötningsmekanismer som startar om du försöker tänja normerna på ett oacceptabelt sätt för normsättare som finns i alla grupper kan det slå hårt mot din självkänsla.

Jag skriver detta för att jag håller på med någon slags bokslut över mitt liv. Tänker på många personer som ofta på ett omedvetet sätt har lärt sig de osynliga normer som alltid finns och försökt tyst mig för att jag inte velat underordna mig dessa normer. Tänker på förtroendevalda som lagt en stor del av sin tid åt att bygga ett socialt kapital istället för att tänja politiken åt det håll en har fått sitt politiska uppdrag för att göra.

Visst är det bra att skaffa sig ett socialt kapital och visst är det viktigt att förstå vad som ligger bakom begreppet social kompetens och inte i alla sammanhang vara besvärlig. Däremot är besvärliga människor en förutsättning för utveckling och förändring.

Om alla som har möjlighet att förändra alltid underordnar sig begränsande normer kommer allt mänskligt liv på jorden att utplånas. Nu finns det och kommer alltid att finnas utmanare. Var rädd om dem!!!

lördag 24 mars 2012

Jag hatar klassamhället

Läser i Bröstcancerföreningens tidning att kvinnor med låg utbildningsnivå och invandrarkvinnor löper lägre risk att dö av bröstcancer. Samtidigt har risken att dö av sjukdomen ökat avsevärt sedan år 2000 för samma målgrupp. Fler kvinnor med låg utbildningsnivå och invandrarkvinnor dör om de drabbas.  Ojämlikheten ökar.

1995 såldes en fjärdedel  av Uppsala kommuns egna bostadsbestånd. Vänsterpartiet bröt samarbetet med socialdemokraterna och miljöpartiet och blev ett oppositionsparti. Dessa bostäder har sedan sålts vidare i flera led. Eftersom det är bostadsbrist så finns inget tryck på låga hyror i kommunen. Den så kallade bostadsmarknaden fungerar inte för låginkomsttagare. Värdet på bostäderna ökar och för varje gång som bostäderna säljs ökar priset. Köparna vet att de trots stora investeringar kan göra vinster, eftersom de alltid kan höja hyran. I detta system är alla som inte har råd att köpa en bostadsrätt maktlösa. Nu lyxrenoveras många av dessa bostäder. Hyrorna höjs med runt femtio procent. Många kommer inte att ha råd att bo kvar. Hyresgäster mår dåligt. Vita män i bolagsstyrelserna tar ingen hänsyn till hyresgästerna. Deras uppgift är att agera för största möjliga vinst, så att aktieägarna blir nöjda. Dessutom kan de alltid höja sina egna arvoden och VD:s lön, för de är så bra på att öka vinsterna. Tvåtredjedelssamhället är här.

Hör Göran Hägglund säga att tandvårdskostnaderna inte ska sänkas. Han tycker att de människor som inte har råd att gå till tandläkaren får skylla sig själva. De kan väl prioritera lite bättre.

Den relativa barnfattigdomen ökar. Fler och fler barn till låginkomsttagare får stanna hemma på gården året runt när skolan är slut för dagen. Köerna till soppköken ökar.  Andra barn åker jorden runt gång efter gång. De tillhör familjer som har råd att göra allt de vill göra. Den fattige tiger om sina brister på möjligheter och val. Välgödda borgerliga politiker anser att den fattige måste prioritera bättre.

Jag hatar klassamhället

Kroppens betydelse

 Lever jag då?  Den frågan dyker alltid upp i mitt huvud när jag ska planera saker i framtiden med andra. Och jag har en pessimistisk tro till hur länge till jag får leva. Hittills så kan frågan besvaras med JA om jag ser bakåt i tiden. Så fortsätter det däremot inte i all evighet. En dag tar mitt liv slut. Ju fler cellgifter som cancern besegrar desto närmare har jag nog kommit döden.

Samtidigt är jag ofta optimist när det gäller min tro på att jag ska klara och orka att göra saker i det lilla. I går var jag helt inställd på att gå till jobbet, trots att det var min tröttaste dag under denna cellgiftomgång. Hade också tänkt ta med den nya gipsfoten och sätta på den när jag väl var på jobbet. Jag är tveksam till att köra bil med den. Var helt klar med morgonbestyren och skulle bara packa väskan när jag insåg att jag var alldeles för trött. Jobbade istället hemifrån och gipsfoten fick ligga kvar i påsen.

Idag har jag varit på ett uppstartsmöte för en normkritisk studiecirkel. Mötet började klockan ett, vilket var perfekt för mig. Solen sken och jag längtade efter att ta mig fram på annat sätt än med bil. Avståndet till mötesplatsen var ca 900 meter. Det kändes så skönt att jag hade gott om tid. Satte på gipsfoten strax efter tolv och cyklade dit. Det gick. Visserligen var färden vinglig och osäker men jag klarade cykelturen i långsam takt utan att utsätta mig själv eller andra för större risker. Mötet var trevligt och jag mådde bra av att vara en stund i solen.

Väl hemma igen är jag inte särskilt trött, men ledsen. Tänkte fixa mat men kommer inte på något jag vill ha. Spelar patiens istället. Tar också tag i mig själv och ringer en kompis. Gråter. Hon kommer hit i morgon och hjälper mig med min balkong.

Saknar den glädje jag tidigare har känt, när min kropp fungerat väl och jag orkat en massa aktiviteter och träning. Saknar glädjen av att forsa fram fort på cykel på rensopade gator i vårljuset. Glädjen av att busa med barnbarnen. Glädjen av att en orkar hela träningspasset.  Nu blir cykelturer, matlagning, städning och liknande göranden till påminnelser om hur dåligt kroppen fungerar.
 Jag är pessimist ibland, optimist i andra sammanhang men framförallt sörjer jag att min kropp fungerar sämre och sämre.

fredag 23 mars 2012

Pride

"We're here. We're queer. Get used to it” ropade aktivister i New York när Queer Nation demonstrerade i mars 1990. Queer Nation bildades för att stå upp för homo- och bisexuellas rättigheter. De hade fått nog av att ständigt underordnas i samhället. Och de lyckades i sin kamp. Nu anordnas Pride- festivaler världen över.

Mycket kamp återstår och visst finns det anledning till att vara kritisk till en del förhållningssätt och metoder rörelsen använt, t ex att genus och andra maktordningar än sexuell läggning ofta osynliggjorts. På samma sätt kan en vara kritisk till att kön och etnicitet osynliggjordes under arbetarrörelsens första halvsekel. Samtidigt kan en inte åstadkomma nödvändiga samhällsförändringar om en i alla sammanhang ska beakta alla underordnade kategorier.

Jag vill framförallt lyfta fram Queer Nation som ett exempel på lyckad kamp. En viktig del i kampen är att stå upp för sin kategori och vägra underordna sig andra kategorier. Tänker på detta när alla förslag kommer från borgerliga partier om hur underordnade kategorier ska få jobb och integreras.

Förslag finns från folkpartiet om att ge ungdomar sänkta ingångslöner och att inrätta särskilda företagszoner med lägre skatter i miljonprogrammets områden. För att bli integrerade ska personer med annat modersmål än svenska bli mer flitiga SFI- studenter och en ska genomgå särskilda språk- och kunskapstester om svensk kultur och lagstiftning för att få bli svenska medborgare osv. Allt ansvar läggs på individen, medan det svenska politiska systemet kan fortsätta diskriminera individer och grupper. Det finns många fler exempel på hur underordnade kategorier krävs på fortsatt underordning bland Alliansens partier.

Tänker också på könsmaktsordningen, på hur unga kvinnor tror att bristerna finns hos dem och i deras kroppar. Av ett pressmedelande från Göteborgs universitet framgår att svenska gymnasietjejer generellt sett är mindre nöjda med sina kroppar än jämnåriga killar.

I studien fick gymnasieeleverna först väga och mäta sig, därefter fylla i en enkät med frågor om bland annat kroppsuppfattning. Enkätsvaren gjordes om till en skala där 100 motsvarade den mest positiva kroppsuppfattningen. Enkäten visade att tjejer som hade under- och normalvikt nådde ett medelvärde på 70 på skalan, att jämföra med pojkarnas medelvärde på 78. En stor könskillnad visade sig bland unga med fetma (BMI över 30): killar fick i genomsnitt 64 poäng på skalan, tjejer bara 43.

I går deltog jag i ett seminarium som Diskrimineringsbyrån i Uppsala anordnade om likabehandling i skolan. Ett inslag jag gillade var ett smakprov ur ”En fet föreställning” av och med LottiTörnros.

Denna normkritiska föreställningen utmanade idéer om hur ”normala” kroppar ska se ut. Du kan läsa Lottis debattartikel i Aftonbladet om hur feta människor framställs som problem som måste åtgärdas här.

I en nyligen genomförd rapport om Lärarutbildningen, jämställdhet och genus har jag precis läst följande på sid 23:

”På senare tid har en individdiskurs vunnit mark, inte bara i Sverige, utan såväl i Europa som i anglosaxiska länder utanför Europa. Det handlar om en diskurs som utgår ifrån en fristående individ. Denna diskurs är i linje med den nyliberala ideologi som har fått ökat inflytande sedan 1980-talet. Centralt i detta tänkande är den könsneutrala individen som agerar och bemöts utifrån sin personlighet, vilken framstår som helt opåverkad av genus och andra sociala strukturer (Connell 2006).”

Visst har vår personlighet och också uppväxtvillkor betydelse. Det är underbart att se Lottis kroppsglädje när hon framför sin teater. Men det är viktigt att inte ge goda ovanifrånråd och ställa andra krav på individer som uppfattas vara utanför ”normen”. Låt oss hjälpas åt att djupt förankrade i oss själva och i våra förmågor och brister vara just stolta.

Det behövs mer kamp och mindre underordning.

torsdag 22 mars 2012

Dagens läkarbesök hos ortoped

Nu vet jag var frakturen på foten sitter och vad jag ska göra. Det är en marschfraktur, Jones fraktur, jag har (se tidigare blogg). Ett mellanben i foten är helt av, men det finns inga risker att det glider snett. Jag behöver alltså inte oroa mig för försämringar.

Det framgår av namnet att frakturen har uppstått p.g.a. stress. Min kropp är stressad av alla cellgiftbehandlingar jag får och läkningen kan ta längre tid eftersom mitt immunförsvar är påverkat. Stressen kan öka när jag belastar foten ojämnt. Det gäller alltså att vila lagom mycket och belasta foten lagom mycket. Dessutom försämras läkningen om jag inte belastar skelettet.

Frakturen kan opereras. Det går att fixera benet med en skruv, men det innebär också risker. Vid en operation stressas kroppen ytterligare och dessutom är min läkeförmåga p.g.a. försvagat immunförsvar sämre. Såväl benbrottet som en operation medför inflammationer i foten och immunförsvaret har en läkande effekt på inflammationerna. En operation kan skada en känselnerv i foten. Jag vill inte bli opererad.

Jag har fått en gipsfot som jag kan ta av och på. Den gör att jag kan belasta foten mer och därmed gå längre sträckor. Har ännu inte prövat den, eftersom jag åkte bil till Ackis och är osäker på om jag kan köra bil med foten. När jag har gipsfoten måste jag samtidigt ha en specialsko. Om jag använder gipsfoten utan sko kan den gå sönder. Därför tänker jag pröva först i morgon.

Sommaren 2006 fick jag en blodpropp. Sedan dess har jag tagit Fragminsprutor för att undvika fler blodproppar. Fragminen påverkar skelettet negativt och det är större risk för benskörhet. Därför ska jag be onkologen om en remiss för att mäta min bentäthet. Benskörhet kan vara ett skäl till stressfrakturen.

Känns skönt att ha fått mer kunskap. Nu ska jag jobba med att använda kroppen lagom.

onsdag 21 mars 2012

Biologi och naturlighet

Jag är utbildad biolog, naturvetare. Min självbild har varit att jag är enkel och rak, inget hemlighetsmakeri och inga viskningar. En pojkflicka. Har fått höra från andra att jag är ”naturlig”. Har varit stolt över denna självbild. Nu ser jag kompexiteten i dessa tankar. T ex att självbilden delvis varit manligt könskodad, vilket jag ganska omedvetet värderat högre. Likaså att dessa självbilder inte får gälla rynkiga snart 60-åriga tanter.

Vem är jag egentligen?
Helt klar en produkt av min uppväxtmiljö, mina möten med andra, andras föreställningar om mig och hur jag samexisterat med min omgivning. Lite grand av mig är också biologi, en hel del är slumpen och så några stänk av egen vilja. Att jag är född flicka har förstås betydelse utifrån allt görande av kön. O.S.V.

När jag pratar likabehandling brukar jag fråga hur stor andel av en individ som är biologi och hur mycket som är sociala konstruktioner. De flesta är klara över hur de ser på det biologiska könets inverkan på individen. Och de flesta är beredda att revidera sitt sätt att tänka när vi diskuterar och jag förmedlar den kunskap jag har idag. Tror det är viktigt att synliggöra för såväl sig själv som i samtal med andra hur en tänker.

Tidskriften Framtider har i sista numret tema Familj. Den är utgiven av institutet för framtidsstudier och du kan hämta den här.

"När djur gör något som vi tycker om, kallar vi det naturligt. När de gör något som vi inte tycker om kallar vi det djuriskt"
                                                                                        James D. Weinrich, sexualitetsforskare


Citatet är hämtat från artikeln "Den naturliga familjen - ett djuriskt perspektiv" av Malin Ah- King i detta nummer av Framtider.

Det finns åtskilliga romantiserade föreställningar om hur hannar och honor bland djur lever i långa parförhållanden. Då kallas det naturligt. Parförhållandena har fått symbolisera mänskliga ideal om trohet och livslång kärlek. I biologers beskrivningar av djurs relationer osynliggörs en mångfald av sexuella praktiker. Antingen nämns inte parrelationer mellan djur av samma kön eller så omtolkas det till något annat än sexualitet. Hur många känner t ex till att det vi tolkar som ett tvåkönat svanpar kan vara två individer av samma kön.

Vissa aparter har fått representera modeller för människans utveckling. Forskare från en mansdominerad, konkurrensinriktad kultur har valt att lyfta fram arter som liknar dem själva. Därför har nog babianer och schimpanser framställts som urmodeller för vår förhistoria istället för de betydligt fredligare bonoboerna.

Om bonoboerna istället inkluderas i modellen för förmänniskors levnadssätt skulle det vidga vår syn på det ursprungligt mänskliga. Bonobohonorna kan vara dominanta mot hannar, de bygger allianser och har vänskapliga kontakter såväl inom den egna sociala gruppen som mellan olika grupper.

Mansnorm och heteronorm har fått utgöra basen för att beskriva djur och natur och sedan har detta använts som bevis för vad som är naturligt. Biologers beskrivningar har alltså varit ett sätt att naturalisera kulturella normer. Allt enligt artikelförfattaren.

Tycker det är bra att en idag i den biologiska forskningen kritiskt granskar hur kulturella normer inverkar på beskrivningen av naturen. Det finns en enorm variation av sexuella beteenden, levnadsmönster och könsuttryck i naturen.  Nästan vad som helst kan betecknas som naturligt, så naturlighet borde varken vara ett positivt eller negativt omdöme om en individ. Naturlighet är alltså varken gott eller ont.
Hämtat bilden på Fåglar i Upplands webbsidor

tisdag 20 mars 2012

Virrvarr

Sitter i min sköna säng. Har flera gånger varit på väg upp för att göra lite kvällsmat, men istället lagt ytterligare en patiens. Känslor och frågor hopar sig.

Har under dagen och gårdagen känt förhoppningar om att behandlingen fungerar. Varit lite mindre trött. Dessutom är bukproblemen mindre och matlusten bättre. Hoppas alltså på att cellgifterna slår ut levermetastaser. Kanske får jag leva ett tag till. T.o.m. orka lite mer. Kanske kunna gå längre sträckor? Cykla? Gå på gym?

Och så börjar tårarna rinna. Kroppen värker. Cellgiftbehandlingen i måndags tar på energin. Min sjukdom har länge varit ett stort hinder. Vill så mycket mer med mitt liv? Finns så många möjligheter för den som får vara frisk. Tycker att jag har förmågor som jag vill bidra med. Sörjer alla gånger jag stångats i en massa onödigheter med andra människor. Så mycket liv som förlorats i meningslösheter. Varför är vi människor så ofta så perspektivlösa? Jag bär så många besvikelser.

Är det besvikelserna som gör sorgen? Eller tröttheten? Eller att mitt liv troligen snart är slut? Vet bara att jag ömsom sörjer, ömsom hoppas, ömsom gläds, ömsom vill, ömsom inte vill. Mitt liv är just nu ett virrvarr av känslor och tankar.  

Nu ska jag fixa lite kvällsmat.
Trampört från min gamla trädgård

måndag 19 mars 2012

Lite om läkemedel, droger och dagens behandling

Min sjukdom Nu är jag klar med tredje behandlingsomgången med Halaven. Biverkningar är bl.a. trötthet, muskelvärk och nervpåverkan i händer och fötter. Har upplevt allt detta. Däremot var jag något mindre trött igår vilket känns hoppfullt.

Just nu har jag blödningar under höger stortånagel. Onkologsjuksköterskan som gav mig behandling idag trodde att nagelproblemen var efterdyningar av Taxoterebehandlingen, som det är mer än två månader sedan jag avslutade.
I lördags var jag som jag också bloggat om på en dansföreställning med mina barnbarn. Hade bestämt med min dotter att vi skulle äta lunch på en Thairestaurang efter föreställningen. Förra våren när vi var där och åt blev jag illamående och kunde inte äta, trots att jag tidigare tyckt att maten varit väldigt god.

 På lördagmorgonen när jag åt frukost kom minnet av mitt tidigare illamående tillbaka och jag kräktes upp allt jag ätit. Hann inte till toaletten för det gick så fort. Jag har nog haft en stålmage som tålt så många behandlingar och sluppit äta medicin mot illamående p.g.a. cellgifter. Däremot har jag ganska kraftiga kräkreflexer om jag känner dofter eller ser eller minns saker jag inte vill ha. Det enda jag vet om lördagens kräkreflex var att jag inte drabbats av kräksjuka eller matförgiftning. Vi köpte hem mat istället för att gå på restaurang.

Har märkt hur jag gått in mer i min egen bubbla sista månaden och därmed varit mindre engagerad i saker utanför mig själv. Detta är väl en ganska vanlig utveckling för patienter med spridd cancer. Hoppas förstås att behandlingen hjälper och att jag får tillbaka min ork och mitt engagemang.

Parkeringskaos
Idag har det snöat och varit blåsigt. Akademiska sjukhuset ligger vid Studenternas där det är BandySM nästa helg. Parkeringsplatserna är redan nu avstängda vid idrottsanläggningen, vilket gör att det blir ännu större tryck på sjukhusets parkeringsplatser. Vid nedre infarten finns en skylt som talar om ifall det finns lediga platser i P-huset. När jag kom åkande för att leta parkeringsplats stod det ledigt på denna skylt. Därför körde jag ner i garaget. Där var fullt av bilar överallt som letade dessa icke befintliga lediga parkeringsplatser. För första gången åkte jag ner i nedre garaget. Även där var det fullt.

Ställde mig bakom en annan bil som ”breddat ” platserna och gick för att lösa biljett. Såg en parkeringsvakt och frågade om jag fick stå på ”min” plats. Det fick jag inte. Åkte tillbaka till övre garaget. Där är större omsättning. En desperat bilist försökte köra om mig på vägen upp och krockade nästan med en bil på väg ner. Jag körde fram för att bevaka biljettautomaten. Frågade varje individ som tog ut en biljett om hen var på väg ut eller just kommit. Fick napp. Körde och blockerade så ingen annan kom åt denna plats. Hela stämningen var både stressad och obehaglig. Kände att här gäller det att plocka fram sina vassaste armbågar, så jag slipper leta P-plats på annat håll och tvingas gå långt på min fot med stressfraktur. Här gällde allt annat än ”Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga”.  Alla for illa av situationen.

Önskar att vänsterpartiets motion om att inrätta en direktlinje mellan resecentrum och sjukhuset, som sjukhusledningen stödde hade gått igenom. Motionen blev istället besvarad med hänvisning till det kommande trafikförsörjningsprogrammet.

Därför antog vänsterpartiets årsmöte igår ett uttalande om att landstingets kollektivtrafiknämnd måste agera omedelbart.  Tryggheten för patienterna behöver öka genom att det blir enklare att åka kollektivt och miljön behöver förbättras.

Oavsett vänsterpartiets förslag får stöd måste sjukhusledningen ta ansvar för att skylt om lediga platser och lediga platser stämmer överens. Att lura ner parkeringssökande bilister i ett fullproppat garage är oansvarigt.

Droger som också har läkande effekt
Jag har varit och är fortfarande engagerad i frågor som berör drogberoende. Som kommunalråd hade jag därför ansvar för drogfrågor och ledde en arbetsgrupp som arbetade för att ge professionellt stöd till drogberoende och minska droganvändningen i kommunen.

Jag har varit storrökare i tio år. Var starkt nikotinberoende och misslyckades flera gånger med att sluta röka. När min dotter var drygt 3 år sa hon: ”Mamma, jag vill inte att du ska dö av rökning”. Det hjälpte så nu har jag varit nikotinfri i mer än 25 år.

Lärde mig i fredags att det kan vara farligt för en del att sluta röka. Förstår det som att nikotinet motverkar inflammationer och har en lugnande inverkan på delar av kroppen. Så här står det på 1177

”Om man nyligen slutat röka eller aldrig har rökt är risken större att få ulcerös kolit än om man röker.”
Ulcerös kolit kan leda till tarmcancer. Tycker att fler behöver få denna kunskap. Har mött människor som för sin hälsas skull bör fortsätta röka bli onödigt utsatta för att det ibland finns kunskapsbrister och en oförståelse hos oss som inte är drabbade.

Under kommunalrådstiden var jag vid ett tillfälle ordförande vid  Attentions riksårsmöte när det genomfördes i Uppsala. Riksförbundet Attention  är en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) såsom ADHD, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom, språkstörningar och OCD.

Av målgruppen blir en del hjälpta genom att behandlas med små doser Amfetamin, vilket är kontroversiellt. Det finns ett moraliserande som drabbar såväl barn som föräldrar, som får vardagen att fungera genom denna medicin. Min ingång var skeptisk till detta. När jag hörde flera föräldrar berätta om hur vardagen börjat fungera för deras barn, när de behandlades så förstod jag.

Om kartan inte stämmer med verkligheten, så har en ett ansvar att lyssna till verkligheten.

Jag tänker fortsätta verka för drogfrihet, men enbart om drogfriheten leder till ett hållbart liv. Ibland finns det skäl att inse att droger i vissa fall har en viktig medicinskt effekt för vissa individer. Och vi måste alla vara lyhörda och varsamma så vi inte försvårar våra medmänniskors liv. Gränsen kan också vara hårfin mellan att hjälpa och att stjälpa andra.

söndag 18 mars 2012

Makten över dagordningen och normerna

På väg till vänsterpartiets distriktsårsmöte lyssnade jag på God morgon världens Panelen. Göran Greiders inlägg om makten över dagordningen var mycket bra. Han lyfte frågan om politikens innehåll, som det viktigaste. Om socialdemokraterna växer genom att lägga sig närmare borgarnas politik, så är det fortfarande borgarna som har makten över dagordningen. Håkan Juholt utmanade denna dagordning, på ett ganska ogenomtänkt sätt. Därför tvingades han avgå. Men han försökte åtminstone utmana den borgerliga politiken. Detta är nödvändigt för att åstadkomma ett mer jämlikt samhälle.

Lilla genushäftet 2.0 som jag tidigare bloggat om tar upp makten över dagordningen på ett bra sätt. På sidorna 9 – 10 beskrivs en modell med tre maktnivåer framtagen av Malin Rönnblom : öppen makt, makt över dagordningen samt privilegiet att utgöra normen.

”Enligt Rönnbloms modell är en mycket ytlig tolkning av makt att endast den öppna makten avses. När kvinnor utgör hälften av både väljare och valda innehar de då också hälften av den politiska makten, enligt detta synsätt. Jämställdhet tolkat i den här definitionen ses endast som en fråga om närvaro. ”

”Den underliggande utgångspunkten är då att närvaro = makt. Det förenklade resonemanget i denna tolkning blir tydligt när man begrundar att det följaktligen skulle betyda att de svarta slavkvinnorna, som tog hand om vita slavägares barn, därmed skulle ha haft en mycket stor makt i det nordamerikanska slavsamhället under 1700- och 1800-talet. Då tas ingen hänsyn till slavarnas underordnade position och brist på inflytande. Inte heller till att rådande kulturella normer som genomsyrar samhället och allmänt anses vara de ”rätta” även internaliseras och förs vidare av individer som inte gynnas av dem.”

”Nästa nivå beskriver makt som något mer komplicerat. Det handlar om makt över dagordningen. Enligt detta synsätt räcker det inte att se till antalet kvinnor respektive män. Hänsyn måste också tas till deras reella möjligheter att påverka och genomföra förändringar. Politiken är av tradition ett projekt för män. Män har utifrån sina intressen definierat vilka frågor som är politiskt intressanta, vilka frågor som ska upp på dagordningen. Det innebär att frågor som kvinnor prioriterar lättare blir bortdefinierade som ointressanta.”

”Den tredje och mest komplexa tolkningen av maktbegreppet handlar om normalitet och normgrupp. Här fokuseras dolda och underliggande regler och normer. Vad som är allmänintresse, kunskap, sanning och normalt beteende är inte självklart och naturgivet utan avgörs genom de maktordningar som präglar samhället, varav könsordningen är en. Detta är det djupaste uttrycket för makt, makten att konstruera det normala.”

Jag anser att Malin Rönnbloms modell med tre maktnivåer också kan tillämpas på andra maktordningar än kön, såsom borgerliga maktordningar och etniska maktordningar.

Alla partier och partiföreträdare som utmanar den borgerliga maktordningen, blir utsatta för olika sorters härskartekniker för att de ska tystna och rätta in sig i ledet. Därför behöver var och en som arbetar politiskt kunskap om maktordningarna. Kunskapen behövs framförallt för att klara av att stå upp mot de känslostormar som utmaningar leder till. Härskarteknikernas syfte är att påverka människors känslor och göra att en inte vågar fortsätta vara kritisk och framföra alternativa förslag. Alla som tror på att samhällsförändringar är nödvändiga behöverkunskap för att orka stå upp för att andra synsätt och normer är realistiska och möjliga.

När jag var kommunalråd, var jag samtidigt gruppledare för runt 100 vänsterpartister. Jag blev då medveten om hur vanligt det var att vänsterpartister inte stod upp för vänsterpartiets politik i sina uppdrag i nämnderna. Jag tror att detta ofta handlar omedvetna processer när partiföreträdare tystnar med att föra fram sin politik. Det blir så jobbigt att stå upp för såväl dagordningar som normer som strider mot majoritetens i de grupperingar en är vald att vara ledamot i. Varje människa vill höra till och när en som inte finns i normens mitt underordnar sig andras normer, så blir allt så mycket trevligare och enklare.

Detta beteende är vanligt hos individer. Även partierna underordnar sig borgerliga normer och dagordningar, vilket jag tycker är väldigt tydligt hos socialdemokraterna och miljöpartiet. Det blir viktigare att bli gullad av borgerliga media och politiska kommentatorer än att åstadkomma samhällsförändringar.

Malin Rönnbloms tre maktnivåer kan också tillämpas i partiernas interna arbete. Utöver att arbeta med representativiten och verka för att partiet speglar samhället utifrån kön, klass, ålder, hudfärg m.m. bör en också synliggöra hur och vem/vilka som sätter dagordningen och de normer som finns.

Jag tror att detta arbete är minst lika viktigt som att granska vilka förslag som läggs i de parlamentariska församlingarna och vilka förslag som antas på partiernas kongresser. Jag efterlyser alltså kunskap om maktstrukturer för att vi ska bli mer medvetna om de känslostormar som makthavare i normens mitt spelar på när deras politik utmanas av alternativa förslag.

lördag 17 mars 2012

Föreställningen Borta

Har varit på dansföreställningen/teatern Borta med mina två barnbarn på 5 år och 3 år. En genomtänkt  föreställning med lite trolleritrick, tydlig mimik och framförallt stillsamt tempo. Den handlar om sorgen i att sakna och glädjen i att hitta. Vi sitter allra högst upp i salongen, för det är mina barnbarns favoritplatser. Vi ser alltså ut över hela rummet. Tempot, vår utsikt och dansarnas koncentrerade närvaro ger perspektiv och lugn åt min dag. Temat sorg, saknad och glädjen i att åter mötas berör alla och kan gestaltas på olika sätt, från tittutlekar för småbarn till gamla klassiker för äldre. Senast mötte jag samma tema i Shakespears Romeo och Julia.

För övrigt är jag precis som tidigare dagar i veckan trött, trött, trött.

Min dag

Femte dagen efter halavenbehandlingen. Tror att det är tröttaste dagen. Började dagen på en förskola klockan åtta. Ledde samtal om diskriminering, makt och normer fram till lunch. Bjöds på god hemlagad lunch. Märkte att jag var trött och kände mig lite svamlig, men uppfattade att personalen var nöjda. Förskolechefen vill att jag också kommer till hennes andra förskola.

Därefter blodprov på Ackis. Väl hemma vilade jag och sov tills klockan var närmare sex. Hade ont i ena lårbenet, ont mellan skuldrorna och ont i foten. Åt lite gammal bönsallad. Tog två citodon och satte mig sedan i bilen för att åka till Hågaby och höra på Väsen. Kände mig trött och hade ont. Tänkte att jag kan ju alltid ta bilen hem om det blir för jobbigt. Var inställd på att ta mig hem vid pausen. Blev kvar. Musiken var härlig. Tröttheten försvann. Värken försvann. Jag mådde gott.

Väl hemma hade jag tänkt skriva en längre blogg, men istället fastnade jag framför datorpatiensen Kungen. Nu har jag klarat denna patiense 110 gånger i rad. Att jag klarat den så många gånger i streck beror på att jag kan ångra och pröva lägga korten i annan ordning.

Min planering är helt opålitlig när jag inte har lovat att göra saker med andra. Tänker att patiensen är en form av koncentration, en slags meditation som jag behöver. Och att jag aldrig vet vad jag orkar. Det blir som det blir.

torsdag 15 mars 2012

Ny ansökan om parkeringstillstånd

Nu har jag skickat in en ny ansökan om handikapptillstånd för att parkera bilen. Fick avslag på förra ansökan, eftersom min läkare kryssat i mindre än 6 månader på varaktighet. Då kollade inte ens handläggaren upp andra saker.

Denna gång skrev jag en lång bilaga där jag räknade upp alla cellgiftbiverkningar och besvär av metastaserna jag har och har haft pga. bröstcancern.

Mår dåligt av att bara lista allt elände. Jag vill tro på förbättringar, liksom jag vill tro att jag själv kan göra något för att min kropp ska orka mer. Ingen kan veta, men i ansökan så tvingas jag att beskriva min framtid i negativa termer för att kunna få ett tillstånd. Sannolikheten är ganska stor att det blir just så, men det är hemskt att tvingas tänka så.

Ett sätt att skydda sig själv kan vara att bre på med negativa framtidsbeskrivningar, eftersom en då känner att beskrivningen inte stämmer, men då ljuger jag ju. Om jag istället är optimistisk i ansökan så får jag inget tillstånd, vilket jag behöver. Har inte gått längre sträckor än hundra meter på flera veckor, vilket är ett av kriterierna. Jag borde alltså ha rätt till ett tillstånd och tycker det är vidrigt att myndigheter idag tvingar många att ge negativa framtidsscenarior av sina egna liv för att få bistånd och stöd.

 Jag vill gå och cykla och avskyr att åka bil jämt, men min verklighet just nu är inte i enlighet med det jag vill.

onsdag 14 mars 2012

Livet är nu och sedan

”Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.”                                                                                                                                                                                     Karin Boye
Silverarv

Dessa ord ovan tilltalar mig. Hela dikten är jag inte lika förtjust i:

I rörelse
Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

                                                                                       Karin Boye ur diktsamlingen "Härdarna"

När jag tänker på denna dikt tänker jag på att livet är så kort. Ibland kan en bära runt en massa skräp som människa, en massa perspektivlösa minnen av tillfällen och ytligheter där en upplever sig ha blivit förorättad. Och så håller en på och fäktar runt i sin lilla bubbla. Jag vill inte bryta upp om det innebär att jag springer ifrån min vardag för att försöka uppleva morgondagen istället för den dag som är. Däremot vill jag bryta upp från mina gamla ältande onödigheter.

Det räcker inte med mål, en måste försöka leva som en lär. Det finns inga genvägar till en mänskligare värld och det är vägen som är mödan värd. Så bär jag med mig de delar av denna dikt som gjort starkast intryck på mig. Jag har alltså delvis förvanskat budskapet, vilket väl inte gör något.

En annan fin dikt

Jag vill möta...
Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram - men av skräck var brynjan gjuten och av skam.

Jag vill kasta mina vapen, svärd och sköld. All den hårda fiendskapen var min köld.

Jag har sett de torra fröna gro till slut. Jag har sett det ljusa gröna vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet mer än järn, fram ur jordens hjärta drivet utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter, där jag frös. Jag vill möta livets makter vapenlös.

                                                                 Karin Boye ur diktsamlingen "Härdarna"

Tänker att jag vill möta döden vapenlös och hoppas att allt gammalt skräp som gnager i mig har runnit ur mig innan jag dör.

Fler dikter hittar du hos Karin Boyesällskapet

tisdag 13 mars 2012

Lojalitet

Tänkte skriva om lojalitet. Letade på min blogg och fann att jag har skrivit om lojalitet minst tolv gånger. Troligen för att det är ett begrepp jag ofta kämpar med. Mina föräldrar har aldrig krävt lojalitet av mig. Pappa har alltid peppat mig att stå upp för mina åsikter. Fastän pappa var borgerlig var han stolt över att hans dotter var kommunalråd för vänsterpartiet. Mina åsikter sågs aldrig som något hot mot någon annan. Självständigt tänkande uppmuntrades i mitt barndomshem. Jag har alltså lärt mig att vara lojal mot mina åsikter och inte mot individer och rörelser. Det märks nog på denna blogg, där jag tillåter mig att kritisera fritt.

Märker då och då att andra inte tänker likadant. En del vågar inte bemöta mina åsikter, men är nog väldigt kritiska. Det händer då och då att andra blänger på mig, låter bli att hälsa och tittar åt andra hållet. Jag vet ofta inte varför. Kan bara gissa att det har pratats bakom min rygg. Någon har inte gillat eller missförstått det jag skrivit eller sagt. Kanske har jag setts som en svikare. Jag kan bara spekulera när andra väljer att inte föra samtal eller fråga. Märker också att det blivit mer av blängande maktspel när jag blivit äldre. Har säkert också att göra med att jag har haft en maktposition, varit kommunalråd.

Försöker att inte bry mig, men spelet är ju till för att såra och jag är sårbar. Min övertygelse är också att lojalitet för lojalitetens skull konserverar och förhindrar all utveckling. Lojalitet för lojalitetens skull använder sig många av för att göra karriär och jag är nog ganska stolt över att jag inte spelar med i detta spel. Trots att det går ut över mig själv och min hälsa.

måndag 12 mars 2012

Marschfraktur

Har nyss kommit hem från cellgiftbehandling med Halaven. Började min dag på jobbet före klockan nio. Är fortsatt trött, men nöjd över att ha orkat vara igång länge. Kanske är jag lite, lite piggare.

Igår tog jag bilen till min kompis på Backtorp. Hade en härlig stund med sol och fågelstund på hennes lilla veranda. Åt gott och hade fina samtal. Somnade sedan på hennes  soffa .

Läste om stressfrakturer på 1177. Det kallas marschfraktur när benbrottet är på fotens mellanben, se bild. Enligt dessa sidors information ska en fortsätta använda foten som vanligt. Jag blir lite osäker eftersom jag fortfarande har ont efter mer än fem veckors problem. Det står också att en kan få någon slags gipsfot om brottet inte läker. Har bett om råd om hur jag ska göra från min läkare.

Ska jag fortsätta som nu, åka bil och bara gå korta sträckor eller ska jag belasta mer eller mindre eller?

söndag 11 mars 2012

Makt, demokrati och politiken

Jag har många gånger skrivit om normer som begränsar. Normer ser olika ut i olika sammanhang, men det är alltid människor i normens mitt som har makten att sätt gränser för vilka beteenden och åsikter som ska tolereras. Detta är för mig särskilt tydligt i politiken, där dagens normer framförallt sätts av moderaterna i samverkan med media.

Den socialdemokratiska högerinriktade ledningen sätter normerna för socialdemokraternas politik. Socialdemokrater som går för långt till vänster utsätts för olika härskartekniker, av såväl det borgerliga normsättarna som av högerpartikamrater.

Jag uppfattar det som att nuvarande socialdemokratiska ledning har återgått till sin tidigare högerinriktade politik, där en ska samverka med kapitalet. Det är därför socialdemokraterna är så tysta om vapensamarbetet med Saudiarabien.  Samarbetet med den svenska vapenindustrin är viktigare än riksdagsbesluten. Tycker att det var bra att Reinfeldt delvis angav det svenska motivet till detta samarbete, svenskt välstånd och svenska jobb är viktigare än riksdagsbeslut och mänskliga rättigheter i andra delar av världen. Det han inte nämnde var försvarsindustrins ointresse att ställa om sin produktion.

Önskar att regeringen följde vänsterpartiets linje och istället för att hålla vapenindustrin under armarna började stödja produktion som använder resultaten av svensk miljövänlig energiforskning.

Tyvärr gäller det att följa gamla normer för att bli ett stort parti i svensk politik. Moderaterna växte när de låtsades stå för den socialdemokratiska välfärdspolitiken. Nu har de lyckas förändra normerna mot ökade inslag av morötter och piskor när det gäller framförallt medel- och arbetarklass.

En norm är att inte prata om makt. Makt ska osynliggöras och istället ska en låtsas att alla har lika möjligheter.

I går var jag på några seminarier som anordnats för att uppmärksamma internationella kvinnodagen. Först lyssnade jag på Sissela Nordling Blanco, talesperson för F!. Sissela pratade om intersektionalitet, feminismen och antirasismen. Hon pratade konsekvent om makt. Det går bra när en inte finns med i de parlamentariska församlingarna. Hennes föreläsning bygger på forskning. Det gör inte svensk politik om makt och demokrati. Skulle Sissel hållit sitt anförande inför en parlamentarisk församling skulle hon ha utsatts för många härskartekniker, för att påverka henne att tiga om maktfrågor. Det har jag blivit utsatt för när jag pratat om maktdelning och klassamhället.

Efter detta föredrag lyssnade jag på en debatt om vad Uppsalas politiker gör för att leva upp till Kvinnokonventionen, Peking överenskommelsen och fler FN-beslut om kvinnors rättigheter. I detta rum nämndes inte ordet makt. Kristdemokratiska kommunalrådet Ebba Busch pratade t ex om bemötande. Det är kvinnors och mäns attityder som ska förändras för att Sverige ska bli mer jämställt. Patriarkatet ska alltså få fortsätta sätta normerna för vilka som ska ha makt och inflytande.

För några dagar sedan kritiserade jag mitt eget parti på denna blogg för att det finns så mycket motstånd mot att utveckla politiken utifrån aktuell forskning och att arbeta med demokratifrågorna Kritiken avsåg inte min egen partiförening utan partiet i sin helhet. I Uppsala har jag fått stöd för de motioner jag skrivit om demokrati och makt. Uppsalas partiförening har också bidragit till att klimat- och miljöpolitiken nu överordnas tillväxten.

Jag vet att det är svårt att förändra innehållet i politiken och istället för att bygga den på ett ”vi” och ett ”dom” synliggöra maktfrågorna. Likaså att alltid relatera demokratifrågorna till maktfrågor. Demokrati handlar framförallt om maktdelning och inte om onda och goda människor, men enligt dagens politiska normer ska detta osynliggöras. Någon måste börja så heja F!.

Jämlikhet!!!

Igår kom min gamla klasskompis hem till mig. Så skönt att ha en gammal vän från tonåren här. Med min gamla vän behöver jag aldrig dölja några sidor av mitt yttre jag, utan tillåter mig att bara vara.

Som jag skrivit flera gånger är jag väldigt trött. Att vara så trött innebär inte att jag inte kan göra saker. Däremot att varje sak jag gör med min kropp tar mycket kraft. Detta har gjort att jag inte städat på länge. Jag har helt enkelt prioriterat annat, när jag orkat göra saker. När det blir för mycket damm och skräp så tar det mental energi. Jag vantrivs.

Detta sammanlagt gjorde att min kompis städade hos mig i förmiddags. Detta väckte en massa känslor och tankar hos mig:

Jag skämdes över att jag inte städat, eftersom jag kan städa. Alternativt hade jag kunnat anlita någon och betalat för detta. Kanske skulle jag också ha rätt till hemtjänst eftersom min högerhand inte fungerar och jag orkar så lite. Detta har jag inte tagit mig tid att kolla upp.

Om en får kommunalt beviljad städning, så möts den som städar och jag på relativt jämlika villkor. Jag utnyttjar därmed inte någon annan och städningen är en beviljad rättighet. Om jag använder RUT-avdraget, så beror det på vem jag anlitar om villkoren blir någorlunda jämlika. Viktigast är att personen som städar har en bra arbetsgivare, men mitt bemötande har också stor betydelse.

P1:s konflikt hade i höstas ett viktigt program ”Resa iRUT-landet

Sedan reglerna för arbetskraftsinvandring lättades 2008 har 40 000 människor beviljats tillfälliga uppehållstillstånd för arbete i Sverige. Människor i desperat jakt på en drägligare tillvaro kommer hit från länder utanför EU för att försöka skrapa ihop lite pengar. Så länge de inte har permanenta uppehållstillstånd och saknar bra arbetsvillkor är vi långt ifrån jämlika.

Detta program gjorde det tydligt att gårdagens orättvisor med koloniala maktstrukturer och stora skillnader i villkoren utifrån klasstillhörighet är på frammarsch.

Jag blir illa berörd om människa med pigliknande uppträdande ska städa mitt hem. Sådana ojämlika möten vill jag inte understödja utan helst slippa i mitt eget hem. Då känns det mycket bättre att utnyttja en kompis, som jag känner gärna hjälper mig.

Bäst tycker jag är att kolla om jag har rätt till kommunalt stöd för städning. Samtidigt är jag väldigt glad över att min kompis hjälpte mig. Jämlikhet i möten mellan människor med väldigt olika villkor är inte lätt. Jag är ur ett globalt perspektiv en rik funktionshindrad kvinna, som vill leva i jämlikhet med mina medmänniskor och samtidigt behöver jag  hjälp.

fredag 9 mars 2012

Mer om mitt handikapptillstånd

Tycker detta är lite ”komiskt”.

Avslaget på ansökan på handikapptillstånd skickades som rekommenderat brev, vilket innebär att jag måste hämta det på ett postuthämtningsställe 500 meter från min bostad. Det har legat där sedan sista februari, eftersom jag känt mig för trött för att gå och hämta det.

Jag har alltså inte under dessa 10 dagar orkat hämta beslutet p.g.a svårigheter att förflytta mig. Brevet handlar om att jag inte anses ha tillräckligt allvarliga förflyttningsproblem. Få se om jag klarar att förflytta mig inför nästa beslut eftersom jag tänker ansöka igen.

Naturligtvis så kan jag hämta beslutet om det är väldigt viktigt, men det handlar om prioriteringar i mitt liv. Går jag och hämtar brevet får jag mer ont eftersom jag har en stressfraktur i foten. Jag kan ta mig närmare genom att köra ner bilen i p-garaget intill, men många sådana resor gör mig också orkeslös. Ska en skratta eller gråta åt mina eländeskänslor just nu?

Det var skönt för mig att höra min onkologs ilska över avslaget. Alltid skönt att få andras arga reaktioner på att beslut borde vara mer gynnande för mig. Sådan ilska ger mig kraft.

Är samhällsstödet till för dem som är bäst på att fylla i blanketter eller?

Jag tror på devisen ”Av var och en efter förmåga – åt var och en efter behov”. I min fostran ingår att ta ansvar. Utgår i min vardag från att andra också tänker så, men vet förstås att det finns många undantag. Tror också att dagens individualistiska samhälle stärker egoisterna och slår mot oss som vill vara solidariska.

Min fysiska förmåga försämras kontinuerligt och jag har redan bloggat om mitt behov av att använda bilen. Har sökt handikapptillstånd eftersom jag har svårt att gå längre sträckor, men fått avslag. Avslaget bygger på att min läkare i ansökan tryckte på problemen med min fot och därför inte skrev att varaktigheten var längre än 6 månader.

Har pratat med handläggaren som säger att lagen och transportstyrelsens ”riktlinjer” är väldigt fyrkantiga. Det handlar enbart om min förflyttningsförmåga. Jag uppfattade henne som att kommunen inte har några politiska frihetsgrader. Har också pratat med ansvarig tjänsteman på transportstyrelsen, som ger en mjukare bild. Det ska alltid göras individuella bedömningar, men grunden är enbart förflyttningsförmågan och en kan inte ta hänsyn till tillgången på parkeringsplatser på olika ställen.

Min läkare blev upprörd över avslaget, ansåg att jag behövde ett parkeringstillstånd och vill anpassa sig till de krav som ställs för att jag ska få ett tillstånd. Jag har ju problem att förflytta mig.

Tycker att det är vidrigt att dagens stödsystem i mycket bygger på hur bra en fyller i blanketterna, inte vilka behov en har. Den som tolkar de svar som efterfrågas rätt får bifall. Om en försöker så gått en kan och har en positiv syn på sina möjligheter så blir en straffad. Nålsögat verkar vara att en ska framställa sig som hjälplös. Myndigheternas roll är att ifrågasätta varje sak en skriver och säger och inte ha tillit till individens beskrivning. Kontrollsamhället hårdnar. Detta oavsett det handlar om handikapptillstånd, socialbidrag, A-kassa eller sjukersättning. Vi som behöver samhällets stöd måste lära oss att underordna oss, framställa oss som offer och förminska vår egen kompetens och framtidstro. Jag hatar alla myndighetsblanketter och ser dem som något nödvändigt ont.

För övrigt är några av mina värden något försämrade och min läkare vill inte tolka detta negativt.