måndag 30 april 2012

Valborg i Uppsala

Kom precis hem efter en lång dag med plats i solen. Princesskänslor igen. Njuter av att kunna ta mig överallt med bilen, njuter av alla underbara människor som blir en hjälp och ett stöd i mitt funktionshindrade liv och njuter av att bara vara i solen medan strålarna värmer upp hela mig.

Började dagens Valborgsfirande hos mycket goda vänner i engrönskande solfylld trädgård i Uppsalas akademiska centrum. Det gick nästan att se mösspåtagningen från trädgården. OD sjöng in våren på fem minuters promenadavstånd från denna privata trädgård. Ägnade flera timmar åt intressanta möten, omtänksamhet, god knytmat och samtal som utmanar normens mitt.  

Därefter tog jag bilen till en annan god vän i Hågaby. Halvlåg i en solstol och vilade mig, medan min vän gjorde nässelsoppa med tillhörande kokta ägg till kvällens knytmatsfest. Hennes käresta fixade en Janssons frestelse. Själv bidrog jag till båda knytfesterna med ekologisk färsk ananas och andra frukter som jag fick hjälp med att skära upp.

Därefter nya samtal med gamla vänner, lite allsång och god mat i ett nyrustat timmerhus med stora fönster placerat mitt i naturens trädgård. Drillandefåglar och bristande knoppar kunde upplevas mitt inne i denna vackra byggnad.

En liten promenad, lite solstolsvila och därefter valborgsbrasa och vårsånger. Jag har alltså idag fått uppleva alla ingredienser i en härlig valborgsvårdag. Därav princesskänslorna.

Krafterna återvänder. Fortfarande magont av och till, men orken blir bättre och bättre. Hoppas orka promenera till 1 majfirandet i Slottsbacken i morgon. Just nu njuter jag av livet fullt ut.

söndag 29 april 2012

Tankar efter samtal, läsande och lyssnande

"Tårtkalaset”
Det s.k. tårtkalaset väcker såväl känslor som tankar. En vän till mig är engagerat upprörd och jag tycker det är skönt att höra på hennes tydlighet. Själv är jag mer av åh ena sidan – åh andra sidan. Vill inte se filmen från Moderna museet. Tror bara att den gör mig illa och vill slippa hemska scener på min näthinna. Har däremot läst och lyssnat på:

Fria tidningens debattartikel av Estoardo Barrios Carrillo som lyfter en mängd olika perspektiv. Konstnären och KRO var mycket oprofessionella. Mest cynisk var ändå kulturministern. Hon verkar helt sakna civilkurage och kunskap om att rasismen fortfarande genomsyrar mycket av vårt förhållningssätt till svensk nutid och historia.
Maria-Pia Boëthius  krönika har som alltid intressanta perspektiv på media och makt. Hon har helt rätt i att det också finns cyniker inom konstvärlden som är beredda att sälja allt för pengar och möjligheten att få synas.
Ulrika Knutsson gillar jag mest. ”Konstverket” har synliggjort rasistiska strukturer i Sverige. Obehaglig konst behövs, även om en helst vill slippa se den.
Jag tycker att tårtinstallationen och dess reaktioner och samtal har tillfört oss viktiga perspektiv. Hoppas att barn som råkat se filmen inte tagit skada. Håller med Estoardo Barrios Carrillo om att

KRO:s politiska sakkunniga borde gå på kurs om hur förtrycket – ignorerande, mobbning, utfrysning, kvinnohat, psykofarmaka, elchocker, utförsäkringar, påtvingad arbetslöshet, omyndigförklaring, manschauvinism, diskriminering, härskarteknik, rasism, pedofili, sexhandel – göms och maskeras i det svenska samhället.”


Och att ett sådant behov borde finnas hos varenda minister och varenda makthavare som i sin vardag glider runt i normens mitt.

Skola och normer
Pratar med en gammal lärarkollega om alla onödiga normer i skolan, som ibland synliggörs som ”regel” och ibland ligger underförstådd som något en ska leva upp till.  T.ex. såg vi kepsförbud i skolan som kränkande maktutövning. Keps kan vara såväl snyggt som fult, men det är den enskildes ensak. Keps kan vara hygiensikt klokt vid matlagning och en säkerhetsinsats att gömma håret i vid arbete med snurrande maskiner. Kepsar kan vara såväl rena som smutsiga och underlätta eller försvåra ögonkontakt. Keps precis som andra klädesplagg är mångsidiga.
Alla förbud i skolan ska kunna motiveras. Idag handlar det oftare om att arbetarklassens barn ska underordna sig medelklassens normer. Likaså att skolpersonal ska vara lojala mot medelklassnormerna. Det är en fråga om lydnad – inte om professionell pedagogik och omtanke.

Blatte betyder kompis
Rickard Jonsson har skrivit sin avhandling om hur han under ett år följt en grupp ”invandrarkillar” i en förortsskola. När han först möter dem får han höra dramatiska historier om livet i förorten – berättelser som stämmer väl överens med stereotypen ”invandrarkille” som så ofta reproduceras i medierna. Grabbarna lever upp till de förväntade stereotyperna, men på ett medvetet sätt.
Rickard Jonsson visar hur gruppens historier, skämt, verbala dueller och den slang som ibland kallas ”förortssvenska” eller ”blattesvenska” används i skolvardagen för att iscensätta både deras egen maskulinitet och omvärldens föreställning om ”invandrarkillen”. Under uppväxtåren - och genom de erfarenheter vi i möte med andra människor gör hemma, i skolan och på fritiden - skapar vi oss våra identiteter och socialiseras in i språkliga och kulturella gemenskaper av olika slag. Till den processen hör att vi genom bland annat skiftande språkbruk prövar olika roller och positioner och ofta tänjer på rådande normer genom att använda ett skämtsamt och utmanande språk. Genom att överskrida gränser och använda förbjudna ord skapas gemenskaper och utvecklas grupptillhörighet.

Eleverna utforskar och utmanar den egna könsidentiteten - om att vara kille på "rätt" sätt. Bakom det provocerande språket, slang och sexistiska uttalanden döljer sig ett identitetsarbete som i stora delar innebär att fastställa en inbördes rangordning i gänget.

Jag har flera gånger lyssnat på Richard Jonsson. Min viktigaste lärdom är nog att s.k. underordnade kategorier är ytterst medvetna om vilka reaktioner deras sätt att uttrycka sig på väcker hos ”normsvensken”. De saknar inte kunskap om hur de ska uppträda för att inordna sig i normen, utan är istället utomordentligt skickliga på att spela på och utmana olika normer och svenskhet.

Som alltid har mäniskor i maktens periferi stora kunskaper om hur de förväntas vara och underordna sig. Skolan behöver inte lära ungdomar att ta av kepsen vid känsliga situationer, men däremot har många människor i maktens periferi mycket att lära av normsättarna.

Läs mer om avhandlingen Blatte betyder kompis på skolverkets webbsidor.

För övrigt gick frukosten lite, lite fortare idag. Däremot hade jag flera slängar av magont, så det går två steg framåt och ett steg tillbaka i min återhämtning efter måndagens cellgiftschock.
Hybridhumleblomster från min gamla trädgård. I pricip allt kan alltid förändras. Vet inte varför just denna blomma blev gul istället för röd.

lördag 28 april 2012

Lite nuläge

Drömde i natt att jag cyklade långt. Kände massor av energi. Njöt av vårsolen, rensopade gator och kraften i mina ben. Kan alltid hoppas att det är en sanndröm och att jag kommer att orka mer i sommar. Orkar jag inte cykla, så är en fortsatt möjlighet att njuta i mina tankar och drömmar om att jag enkelt och lätt forsar fram på cykel. I fantasin och drömmarna är allt möjligt

Precis som igår så tog frukosten lång tid i förmiddags. När jag hade frukosterat klart, ätit frukost, bäddat och klätt mig var klockan över två. Att det tog tid beror på att jag efter att ha gjort frukost behövde vila, liksom efter att jag ätit lite frukost och efter att jag ätit klart. Det blir många rygglägesvilor under morgonbestyren.

Nu känner jag mig piggare. Har orkat vara igång flera timmar och har fortfarande energi. En kompis har nyss gått. Hon har hjälpt mig med balkongkrukorna, vi har varit och handlat och sedan fixade hon mat. När jag vet att jag får hjälp är det så mycket enklare att kolla vad jag själv orkar. Då vet jag att min kompis kan hjälpa till och göra saker om jag ”faller ur”.
Min gula klasros har överlevt vintern

Har alltså både prinsessekänslor och känner tillförsikt. Känner mig lycklig.

Min gulrosa fredsros har också överlevt vintern

fredag 27 april 2012

Min kropp förändras!!!

Jag har flera gånger bloggat om min kropp. När jag läste om kroppsligheter på genusvetenskapen i höstas skrev jag bloggen kropp.

Och i januari skrev  jag Tacktal till min kropp.

Nu har jag ibland svårt att identifiera mig med min kropp – är detta trötta benrangel verkligen jag. Först märktes det på håret att jag har cancer. Blev kal högst upp på huvudet. Led delvis av mina bitvis glesa tester till hår. Rakade mig ibland och det var befriande. Då var jag ganska vältränade och hade muskler och ork. Hösten 2010 slutade jag med jympa. Det gick helt enkelt inte längre att hoppa och göra armhävningar. Ständiga byten av cellgifter och nya sorter gjorde att jag också fick svårare att gå. Högerarmen slutade att fungera normalt.

Sista månaden har kilona rasat och underhudsfett och muskler till stor del försvunnit. Jag har fått helt andra kroppsformer. De kvinnliga lite mer runda former jag fick i puberteten är borta. Min kropp är en benig planka. När jag tittar på mina beniga lår och vader, har jag svårt att acceptera att dessa styltor är jag. Tycker det lyser cancer, cancer, cancer om hela min kropp.

I bloggen om kropp gjorde jag också denna bild. Tror att ett skäl till att jag just nu har svårare att acceptera min kropp beror på att jag är kvinna. Därmed kopplas mitt utseende i högre grad till min person och mitt värde som människa. Män som drabbas av synliga funktionshinder har nog lättare att bära sina synliga avvikelser mot normen med stolthet.

Jag vill inte bli till ett cancerobjekt, en representant för ”de cancersjuka”. Det är ett annat skäl till att cancersynligheten är jobbig.  Jag är Britt och vill vara så mycket mer än ”den cancersjuka”. Har bloggat om normer och representation tidigare.

Tänker att jag ska fortsätta försöka utmana istället för att huka mig och dölja mina skavanker. Får kämpa med att också glädjas åt det jag har som fungerar istället för att fokusera på det jag inte har. Ska försöka behandla mina pinniga ben ömt som en integrerad kär del av min egen kropp och nuvarande identitet. Förlorat utseende kan jag stå ut med, men förlorade kroppsfunktioner tänker jag också tillåta mig att sörja.

torsdag 26 april 2012

Forskning

Jag får nyhetsbrevet Forskning.se

Ofta hittar jag intressant information och ny kunskap. Ibland finns nyheter med i media, ibland inte. Här kommer ett litet hopplock från det sista brevet.

Kärringar som simmar mot strömmen
Forskaren Josefin Eman hoppas att äldre kvinnor som tävlingsidrottar kan utmana rådande normer kring genus och åldrande, och skapa alternativ till stereotypa bilder av gamla, såsom den skröpliga åldringen eller den solbrände senioren på golfbanan. Idrottande kvinnor kan visa på ett alternativt sätt att bemöta åldrandet. Gamla damer betraktas som regel som en svag grupp. Den uppfattningen delar absolut inte deltagarna i Josefins studie.

”De ser sig snarare som starkare, uthålligare och mer idrottsligt kompetenta jämfört med yngre personer och jämnåriga män.”

Härligt med utmanare av rådande normer när utmaningen vidgar istället för att begränsa positiva förebilder, tycke jag.

Titanic skiljer sig från andra fartygsolyckor
Det är
hundra år sedan Titanic förliste under sin jungfrutur. Sedan dess har det funnits en allmän uppfattning att kvinnor och barn räddas först vid katastrofer. Baserat på en analys av 18 av de mest uppmärksammade fartygskatastroferna från 1800-talet fram till idag drar Uppsalaforskare slutsatsen att detta är en myt.

Kaptener och besättningsmän överlever i betydligt större utsträckning än passagerarna. Och kvinnor och barn dör i mycket större utsträckning än män. Var och en försöker rädda sig själv snarare än att hjälpa andra, säger Mikael Elinder vid nationalekonomiska institutionen, Uppsala universitet.

Under evakueringen av Titanic stod männen tillbaka medan kvinnor och barn tog plats i livbåtarna. Resultatet blev att kvinnor överlevde i betydligt större utsträckning än män, men Titanic är ett undantag. En möjlig förklaring kan ligga i hur ledaren - kaptenen – agerade. På Titanic beordrade kaptenen att kvinnor och barn skulle räddas först. Män som bröt mot hans order riskerade att bli skjutna.

Det finns många myter om hjältemodiga män. Likaså om att grunden till att starta krig från det ”goda väst” är önskan om fred. Viktigt att slå hål på alla myter för att synliggöra maktintressen och egenintressen om att överleva på bekostnad av ”underordnade grupper”, tycker jag

Utbrändhet bakom långvarig smärta hos många kvinnor
Därför är det av stor vikt att sprida kunskapen, inte minst inom hälso- och sjukvården, om sambanden mellan smärta och psykosociala faktorer, säger forskaren bakom  avhandlingen  Johanna Thomtén.   Bland kvinnor med långvarig smärta är den upplevda livskvaliteten betydligt lägre, men förklaringen var inte graden av smärta, utan istället symtomen på psykisk ohälsa som utmattning, och ett bristande socialt stöd.

Jag tänker på alla olika typer av diagnoser som kvinnor fått under sista århundradet, med syfte att få dem att känna att bristen finns hos dem istället för i samhällets struktur och maktordning.

Kloka gummor hade rätt – groblad kan läka sår
Groblad har använts som medicinalväxt i många århundraden, och forna tiders kloka gummor brukade bandagera sår med bladen. Nu bekräftar en avhandl
ing att de gjorde alldeles rätt: Groblad verkar ha positiva effekter vid sårläkning. Nya sårläkningsprodukter är målet inom ett forskningsprojekt hos SLU, Muhammad Zubair har skrivit en avhandling inom området.

Jag tänker att gamla myter och erfarenheter behöver såväl följas upp om de kan vara till nytta, som kritiskt granskas.

Ny skrift ger genusperspektiv på biologi
I skriften "Genusperspektiv på biologi" visar forskaren Malin Ah-King
hur forskarnas föreställningar om genus påverkat teorier om djur, celler, bakterier, hjärnan, hormoner och befruktning. Genusforskningen med sitt kritiska förhållningssätt, kan bidra till den biologiska forskningen.

”Ofta tänker vi på biologi och naturvetenskap som objektiva fakta, men forskning visar att våra föreställningar om kvinnligt och manligt påverkar hur vi ser på naturen, säger Malin Ah-King.”

Åh. Jag mår gott av att läsa om ny forskning, som ger nya perspektiv och nya möjligheter att förändra till det bättre.
Trampört från min gamla trädgård. En mycket oansenlig växt som jag tycker är vacker och spännande, men många nog  aldrig ens ser.

onsdag 25 april 2012

Bara lite nuläge

Har varit lite nervös inför hur jag ska må efter måndagens cellgiftdos. Hittills har det gått riktigt, riktigt bra. På väg ner i tröttheten, men står fortfarande på bena. Har orkat mer än jag förväntat.

Kanske beror relativt bra hälsoläge på fler förebyggande mediciner. Utöver tidigare medicinering tar jag också

·         1 mg Kortison varje morgon för att minska tröttheten

·          två Primperan varje morgon mot illamående

·          Molipect varje kväll som innehåller Bromhexin för att göra slemmet i luftvägarna mer tunnflytande och lättare att hosta och Efedrin som vidgar luftrören och verkar avsvällande på slemhinnorna.

 Jag är alltså fullproppad av läkemedel och cellgifter. Tror att det hjälper mig, men tar bort varje medicin när jag tror mig klara mig utan den.

 Ett ordspråk är att ”En aldrig ska säga Hej förens en hoppat över bäcken”, men jag gör det ändå.

Hej, hej, hej! En måste våga utmana negativa förväntningar.
Ängsklocka, en av mina vilda favoriter som jag planterade i min gamla trädgård

måndag 23 april 2012

Tävlandet tar för stor plats

Valdagen 19 september bloggade jag om ”Tävling, normer ochoffer .

Igår skrev jag om Uppsalaflickorna som visade upp andra sidor av sin idrottsverksamhet än tävlandet.

I arbetarrörelsens barndom startade många idrottsföreningar. Framförallt lagtävlingar som fotboll, bandy och sedan också ishockey, handboll m.m. utvecklades i arbetarrörelsens regi. Det individuella tävlandet i t.ex. ridning, tennis och golf har mer sin grund i medel- och framförallt överklasskulturen.  

I mitt eget parti stoltserar många med vilka idrottslag de håller på. I tidningarna får idrotten stor plats. Intresse för idrott ger högre status, det är en del av dagens normer. Alla kommuner satsar på sina idrottsföreningar och bygger eller subventionerar olika tränings- och tävlingslokaler för skattemedel. En säger att spets också ger bredd. För att förbättra folkhälsan genom en mindre stillasittande vardag för många, behöver vi också en tävlingselit sägs det. Sällan blir vi så nationalistiska som vid OS, VM och EM.

Vardagen genomsyras i många sammanhang av idrottsmetaforer. Människor jämför sig med andra utifrån hur de anser sig prestera i jämförelser med andra, ”bättre” eller ”sämre”. Fler och fler TV och radioprogram innehåller tävlingsinslag. På SKL:s (Sveriges kommuner och landsting) webbsidor och även på skolverkets m.fl. myndigheter s sidor kan en jämföra likartade verksamheter med varandra i termer av högst och lägst rankande. Svenskt Näringsliv rankar varje år Sveriges bästa näringslivskommun. En tävlingskultur genomsyrar stora delar av vårt samhälle.

Jag har själv tävlingsgener på gott och ont. Ett liv helt utan någon form av tävling kanske blir för trist. Och om en inte tävlar med andra så kan en i varje fall tävla med sig själv. Ibland kan det vara bra att jämföra sig med andra och inse att vissa saker är jag bra på och i andra samanhang har andra bättre kompetens. Jag tror att det ibland kan vara bra, men att dagens tävlingsfokuserade samhälle framförallt är av ondo.

Ett liv som går ut på att vinna ”pokaler” är torftigt liv som göder det egna egot. Dessutom försvinner djup och kvalitet, när det som är enkelt mätbart alltid hamnar i fokus och rankas.

Tänker att det är kul att ibland skojtävla och därmed kunna skratta åt de egna tävlingsgenerna. En del av mina tävlingsgener, som att jag följer statistik över hur många som läser min blogg får jag väl bara acceptera, så länge jag inte låter mig styras av hur jag ska skriva för att få fler läsare. Men framförallt arbetar jag med att hålla tillbaka mina egna tävlingssidor. I mötet med andra människor är det mycket mer berikande att samtala än att tävla om vem som vet och kan mest.

Tävling är också politik och patriarkat. Tror att det behövs färre tävlingsarenor och fler kultur- och kreativitetshus.

För övrigt har jag fått Taxotere och påbörjat en ny Xelodabehandling idag. Det har hittills gott bra. Började min dag kl. 9.30 på Ackis, därefter jobbade jag i drygt fyra timmar. Träffade vår lilla cancergrupp vid sex, där mina vänner servade med mat och vi hade givande samtal. Har sedan setat i sängen med datorn i knät från 21.30. Känner mig ganska stark.
Teveronikor från min gamla trädgård som samsas om ljuset

söndag 22 april 2012

Uppsalaflickornas vårshow

Uppsalaflickorna är en gymnastikförening som bildades i Uppsala 1958. De har verksamhet för såväl flickor som pojkar.  Mina två äldsta barnbarn på 5 år och snart 4 år var med på dagens uppvisning. På åhörarplats satt stolta föräldrar och farmor och mormor och njöt. Minstingen var också med som åhörare och verkade trivas i människomassorna.

Hundratals barn mellan ca 3 år och 15 år uppträdde. Det var ständigt nya grupper som kom in och genomförde sina program. Ingen glänste mer än någon annan. Alla förmedlade något från gymnastikgolvet även om det förstås var stor skillnad på hur avancerade de olika gruppernas framförande var.

Jag njöt lika mycket åt de yngres ”vick på rumpan” och kullerbyttor, som åt de äldres volter och cheerleading.

Underbart med all glädje.

Gymnastikföreningen heter från starten Uppsalaflickorna trots att verksamheten är för båda könen. Det finns säkert en diskussion om ifall föreningen ska byta namn och då kan en fråga sig Varför då?

Tänker att det finns många idrottsföreningar som slutar på pojkarna.

Känner sig flickor välkomna om ordet pojkar finns i namnet och känner sig pojkar välkomna om ordet flickor finns i namnet? Ska en ta bort alla namn som nämner det ena könet, men inte det andra om verksamheten är för alla? Ska en ta bort all könsidentitet i namn för att alla ska känna sig välkomna oavsett en identifierar sig som en hon, en hen eller en han? Vad är viktigast, ett historiskt namn eller ett könslöst namn?
Bilden hämtad från Uppsalaflickornas webbsidor


För övrigt har jag nästan inte varit något trött idag. I morgon är det dags för nya cellgifter.

Allmänintresse, egenintresse och politik

Lyssnar på PO Tidholms krönika i God morgon Världen "Naturen är en åker".  Han berättar om när skogen blev kultur istället för natur i början av 1800-talet. Verklig skogsnytta skulle handla om att så och skörda. Gemensamt ägande påstods medföra att alla agerade egoistiskt och skapade oreda. I början av 1800-talet startades privatiseringen av skogen. Äganderätt gick före samhällsintresse. Skogsindustrins andel av BNP är 2,7 %, men vi förväntas ha förståelse för att några svenskars egenintresse ska gå före allmänhetens intresse av att vistas i skogen.

Elinor Ostrom, nobelpristagare i ekonomi, har visat på att gemensamt ägande och socialt samarbete på lokal nivå inom vattenvårdsfrågor, fiske m.m. ger positiva effekter.

Nyliberalismen och människan som egoist har fortfarande stort genomslag i politiken, men motkrafterna blir starkare och starkare.

Läser Maria-Pia Boëthius krönika i ETC, som ger en bra bild av Bildts giriga egenintresse av att synas och tjäna pengar. Juli 1995 är han gäst hos Slobodan Milosevic, den serbiske presidenten. Där träffar han också general Ratko Mladic, som gjort en liten avstickare från Srebrenica, där serberna dagen innan inlett den belägring av staden som kommer att leda till massaker på 8 000 bosnier, varav 500 barn, pojkar yngre än 18 år. Bildt gör inget för att stoppa massakern, utan glider lätt vidare för nya möten med nya makthavare och mörkermän.

För mig är det självklart att allmänintresset ska stå över egenintresset i politiken. Människors egenintresse är ingen bra grund för samhällets organisering och lagstiftning. Däremot att de mänskliga rättigheterna gäller alla.

För övrigt hostar jag en del, men känner mig för övrigt riktigt pigg. I morgon får jag ny cellgiftbehandling.

lördag 21 april 2012

Anspråkslös eller anspråksfull och normaliseringsprocess

Är jag anspråkslös eller anspråksfull, har jag krav eller är jag kravlös, tar jag plats eller är jag osynlig, vem är jag och hur påverkar mitt jag dig?????  Åh alla dessa frågor, frågor, frågor i mig, till vem??

Detta skrev jag för ganska länge sedan. Frågorna är alldeles för svartvitt uppdelat i bra eller dåligt, rätt eller fel. Den är väldigt känslomässig och jag skrev i ett känslosamt läge. Däremot finns det starka kopplingar till vilka normer som råder i de kulturer en rör sig i. Om det finns försök till intellektuella svar så blir de förstås relativa.

Läste nyss en kritisk artikel i Fria tidningen om medarbetarskap och organisationsteori. 

Lasse Ekstrand skriver att det inte längre finns tid empati eller produktivitetsstörande humanism, inom vård, skola och omsorg. ”Man måste ju ”leverera” och ”visa resultat”. Så det är bara att ”gilla läget” – det påbjudna, icke-förhandlingsbara.”

Han skriver också att professionalitetslojalitet byts ut mot organisationslojalitet. Jag är också orolig över homogeniteten i det som sker, kulturen är allt annat än ”låt hundra blommor blomma”. Det finns alltför stora inslag av Tig och lyd, vilket jag tidigare bloggat om.

Samtidigt finns det skäl till att jobba med den egna kulturen i den egna organisationen och stärka den gemensamma vi-känslan på arbetsplatsen. Jag tror däremot att detta ibland sker på bekostnad av tid för reflektion och kritiska synpunkter.

Största risken med dagens organisationslojalitet är att normerna smalnar av för hur du ska uppträda för att inte anses illojal.

Intressant forskning pågår inom forskningstemat ”Challengingnormalization processes”   om normaliseringsprocesser. De processer i välfärdssamhället som samtidigt producerar vad som kan anses vara ”naturligt”, rätt eller ”normalt” och vad som anses icke normalt och vad som under senare tid kommit att kallas för ”utanförskap” ska analyseras. Normalisering som process skapar både ett ”vi” som är inkluderade och ett ”dom” som blir exkluderande.

Uppbyggnaden av välfärdssamhället handlade om rätten att få leva ett normalt liv, att skapa tillhörighet och erhålla samma rättigheter genom välfärdspolitiska satsningar. Under senare tiders neoliberala omvandling har normaliseringsprocesserna fått en annan inriktning. Nu är det inte längre statens och kollektivets ansvar, utan ansvaret har skjutits över till individen och hens s.k. fria vilja.   Genom att få det att framstå som att det som sker bara handlar om fria individuella val osynliggörs normaliseringsprocesserna.
”De värderingar och hierarkiseringar som ingår i dessa normaliseringsprocesser i termer av kön, ras/etnicitet och klassuppdelningar tycks därmed försvinna i en enkel dikotom uppdelning av innanför/utanför eller tillhörande/icke tillhörande. Genom denna individualisering och dikotomisering utmanas genusteorin som bygger på föreställningar om strukturella maktskillnader mellan könen. ”

Programmet byggs upp av tre teman.

Tema 1 ska fördjupa kunskaper om hur normaliseringsprocesser i en neoliberal tid osynliggör makt, värderingar och ansvar, och hur detta kan utmanas.

Tema 2 ska teoretiskt utmana den roll som känslor har och hur de används i normalisering och individualisering - men också hur känslor kan användas för att utmana individualiserande neoliberala diskussioner.

Tema 3 ska behandla frågan om hur man då kan hantera skillnader eller olikheter på ett etiskt försvarbart sätt?

När jag är ute och pratar på personalmöten brukar jag ibland visa följande texter:

”..normer kring kön bygger på föreställningar om att flickor och pojkar är olika och varandras sociala och kulturella motsatser. 

Likaså att barn är heterosexuella.

Redan på förskolan har barnen föreställningar om vilka normer som gäller för flickor respektive pojkar. De vet hur de förväntas leka, hur de ska uppföra sig, vilka kläder de förväntas ha o.s.v.

Om ett barn inte lever upp till dessa normer finns risk att hon/han blir retad och rent av utskrattad av de andra barnen.”

Hämtat ur skolverkets rapport Diskriminerad, trakasserad, kränkt.

Och

”Normer är viktiga för att vi ska fungera tillsammans.

Vissa normer begränsar oss. 

Grunden till diskriminering, trakasserier och kränkningar kan bero på normer. Normer styr över vad som anses vara normalt och vad som anses vara avvikande. 

Normen gör att det normala inte behöver förklaras.

Normer är ofta osynliga

De som faller utanför normen måste ges förklarande tillägg som visar att de avviker från normen. ”

Mina känslomässiga tankar i början av denna blogg handlade framförallt om de normer jag möter och är rädd för att inte passa in i. Hur mycket krav en får ställa, hur mycket ambitioner som är tillåtet, hur mycket Jante som råder handlar om normer.  Hur jag handlar påverkar min omgivning och ju mer i normens mitt jag finns, desto lättare är det att utmana normerna. Utmanar jag för mycket så riskerar jag att bli förlöjligad, en misslyckad person som ingen behöver lyssna till.

Samtidigt är enda vägen till förändring, ökad jämlikhet och synliga normer att utmana. Finns det inga utmanare så krymper vi som människor till stereotypa JA-sägare till nuvarande ojämlika maktordningar.

 Genom att visa att en kan vara människa på oändligt många olika sätt utan att kränka andra, så kan vi utmana rådande maktförhållanden.  Hur mycket orkar, vill och klarar jag och hur mycket orkar, vill och klarar du?

fredag 20 april 2012

Tack för alla kommentarer

 Läste flera kommentarer från er läsare igår. Sög i mig, men hade inte riktigt ork att svara. Nu sitter jag i sängen och har precis svarat.

Min syster sov här i natt. Idag har jag jobbat några timmar. Hade sedan ett feministiskt planeringsmöte med en partikamrat, som jag trivs att samarbeta med. Det gick så lätt att prata och samtidigtv skriva ihop ett konstruktivt dokument.

Har lätt att börja gråta när någon säger eller gör något omtänksamt, så det har blivit flera plötsliga och snabbt övergående gråtsnuttar vid telefonsamtal och möten.

Tänkte först skriva gråtattacker, men det känns så fel. Gråten kommer inifrån. Den är inget farligt anfall utifrån, utan snarare ett frisläppande av den känsla som dyker upp i stundens närhet.
Majveronika från min gamla trädgård. Visst finns det vackra "ogräs"

torsdag 19 april 2012

Hjärnmetastaser

Förra veckan gjorde jag en datortomografi. I dag träffade jag min onkolog. Jag har flera troliga, men små hjärnmetastaser, framförallt i förlängda märgen. Ingen var större än tre millimeter. Min onkolog sa att det brukar fungerar bra att stråla bort dem. Därför kommer jag att få strålning av hjärnan. Troligen första eller andra veckan i maj. Jag läggs också in någon/några dagar. Då kommer de också att tömma lungsäcken på vatten. Jag hade mer vatten nu än jag hade på skiktröntgen som togs i januari.

Har ju också haft mycket slem och ibland svårt att andas, så det blir skönt att tappa ur vatten. Levermetastaserna var både bättre och sämre. Däremot var levervärdena något bättre från labbproverna. Den behandling jag fått har nog haft effekt, vilket känns skönt.

Cancerfaktorn har fortsatt öka från 386 till 437. Röda blodkroppar, trombocyter m.m. har minskat. Hb ligger på 95. Immunförsvaret ser bra ut, vilket nog beror på de immunstärkande sprutor jag får.

Jag får ny behandling med Taxotere och Xeloda på måndag.

Nya beskedet med hjärntumörer är förstås jobbigt. Börjar gråta när jag skriver ner detta. Däremot har jag fortfarande en massa kamplust. Jag vill leva ett tag till. Min onkolog smålog nästan åt mig, när jag sa att jag vill ha fortsatt hög dos med Taxotere och sänkte den något. Kroppen ska ju både klara av cellgifter och strålning. Hoppas att min onkolog har rätt i att strålning hjälper och inte ger några allvarliga skador. Håll tummen för mig.

onsdag 18 april 2012

Normkritisk pedagogik

Idag har jag varit på ett seminarium om normkritisk pedagogik. Medverkade gjorde tre av författarna till boken Normkritisk pedagogik, som jag tidigare bloggat om flera gånger, bl. a här.

Uppsala Universitet, Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier bjöd in till seminariet.

Normkritisk pedagogik är inte en färdig pedagogisk metod utan ett samlingsnamn och ett förhållningssätt som utvecklas kollektivt. Syftet är bl.a. att synliggöra och bryta förtrycket i våra vardagliga rum och möten. Normkritisk pedagogik är allt annat än en quick fix-metod.

Delar av tänkandet utgår från Paulo Freire från Brasilien som bl. a skrivit boken Pedagogik för förtryckta. Freire hade en kristen-humanistisk människosyn. Grundtesen var att de fattiga inte skulle mata de fattiga med den rika världens kunskaper, utan ge dem möjlighet att själv komma till medvetenhet och erövra sin värld. Fattiga skulle vägledas av pedagoger för att i relation och dialog öka förståelse av den egna  situation och därmed erövra en ökad medvetenhet för frigörelse.

En viktig skillnad mot Freires inriktning är att normkritisk pedagogik tittar på fler maktaxlar än förtryckare och förtryckta utifrån kategorierna fattiga och rika. Om en bara granskar en maktaxel åt gången så riskerar förhållningssättet att stereotypisera och befästa befintliga maktstrukturer, alternativt att förändringen leder till att förtryckare och förtryckta byter plats. Normkritisk pedagogik är därmed mer dynamisk och låser inte fast i olika dikotomier.

För mig innebär normkritisk pedagogik kopplad till intersektionalitet och maktanalyser ett stort steg framåt för att utveckla kunskap, metoder och verktyg för ett jämlikare samhälle.

tisdag 17 april 2012

Människokärlek

Min gamla klasskompis från gymnasietiden har precis gått. Känner att jag mått väldigt gott i hennes sällskap. Känner mig harmonisk. I söndags skrev jag inför dagens möte. ”Det finns en sådan där ömsesidig grundkänsla som nog inte går att förstöra, oavsett vad vi säger till varandra.” Precis så känns det nu också. Vi tillåter oss båda att vara dom ” vi  är” för stunden tillsammans. Ingen tävling, ingen över-/underordning, inga murar, ingen prestige, ingen avundsjuka. Tänk om alla relationer var så enkla. Självklart är det skillnad på relationer en har år ut och år in och människor en träffar då och då utan att vara beroende av. I långvariga bra relationer ingår också konfliker och att ta och ge på ett djupare plan. Däremot är relationer så mycket mer behagliga om en inte behöver bygga murar som skydd mot den andre för att det finns en ömsesidig respekt.

En annan vän till mig skrev detta på sin blogg efter några veckors varande i Vietnam.

”Jag är tillbaka. Sverigeeuforin börjar lägga sig efter en vecka i den så kallade storstan. Om man råkar stå lite i vägen på ICA får man genast en chockerad tillsägelse, jag menar huuuur kan någon tro att det ska gå att ta sig fram i rusningen om alla bara står och har det trevligt? Hm. Jag kan inte påstå att jag vill tillbaka till Vietnam, men den här staden behöver verkligen lite mer kärlek.

Idag övade jag på tunnelbanan. Att bli sådan som jag önskar att alla var. Det var mina patienter som gav mig idén, och faktiskt är den mycket bra. Vi brukar göra något som heter loveing-kindnessmeditation ibland, som går ut på att man mediterar, och sedan föreställer sig någon man älskar och då skickar man kärlek och fina ord till den. Steg två är att man föreställer sig att man kan skicka lika mycket kärlek och fina ord till sig själv, och det brukar oftast vara svårast för många. Men det går att bli bättre efter lite övning. Sedan finns det flera steg, bland annat att önska att någon främmande person (t.ex. killen i tunnelbanespärren) ska få ett liv som innehåller nöjdhet, vänlighet, meningsfullhet och kärlek. "Jag önskar att du ska få uppleva kärlek" kan man upprepa tyst för sig själv när man föreställer sig personen.

Så jag övade alltså i tunnelbanan på väg hem. Där är det lätt att välja eftersom i princip alla ser ut att behöva lite mer kärlek. Det är enklast att välja någon som sitter nära, föreställa sig den när man blundar och sen säga tyst i huvudet att "jag önskar att du ska få ta emot och ge kärlek", och föreställa sig hur personen ser ut när den tar emot denna kärlek. Efter en stund som man tycker är lagom kan man gå vidare till nästa person.

Det som händer är oftast att man själv blir alldeles full av kärlek i hjärtat. Tänk Stockholm, om vi kunde ha en sådan dag, där alla blundade till sina främmande medpassagerare och önskade fina saker till varandra.”

Tror att vi kan förändra mycket genom ett  ”ge-kärlek-tänkande”. Framförallt skulle många fler människor må bättre. Likaså tror jag på det nuvarande ärebiskop tog upp i en intervju i min lokaltidning under påskhelgen, nämligen försoning. Alla människor borde ha rätt till försoning och få hjälp med att försonas, oavsett hur illa en har betett sig. Däremot inte till att bli ursäktad för sina handlingar från dem en betett sig illa mot. Kanske kan vi förändra världen om vi ger kärlek och arbetar med försoning.
Däremot behövs också kamp och konflikt. Ojämlikheter och orättvisor behöver synliggöras och förändras. Om människor bara lägger på sig en yta av människokärlek, försoning och godhet så blir det ett sätt att behålla nuvarande ojämlika maktförhållanden.
Läkemalva från min gamla trädgård

söndag 15 april 2012

Min helg

På facebook skrev en kompis till mig: Jag tittar förbi och ger dig en kram för att du har fyllt år.  När jag jobbade i fredags hade hon ringt mig och sa på telefonsvararen att hon tänkt titta förbi. Klockan var nästan fem när jag läste av meddelandet, så jag ringde henne genast för jag ville ha den där kramen.

När jag kört ner bilen i garaget och sedan stannat hissen för att hämta min post stod två kompisar där, min ”kramkompis” och ytterligare en underbar vän som bara kom förbi med en Mini-pep. Mini-pepen försöker jag använda för att få in mer luft i lungblåsorna och rensa ut en massa slem.

Mini-pep-vännen cyklade vidare hemåt i regnrusket och kramkompisen stekte pannkakor åt mig. Brukar ganska ofta känna mig ensam. Är väl inte heller någon direkt social person så ensamheten beror nog framförallt på mitt eget beteende. Nu kände jag mig som en lycklig prinsessa och längtade efter en rosa klänning, precis som i tisdags. Hade givande samtal med min kramkompis, gick och lade mig och sov nog ganska gott när jag väl släckt lampan.

På lördagen strax efter nio dök min lilla bröstcancergrupp upp. Jag hade vaknat vid halvsjutiden och slumrat om flera gånger till ljudet från P1 och med avsikt att bara vila lite till. Vaknade två minuter i nio. Slarviga jag som ju skulle fixa lite hemma innan mina kompisar kom. Skyndade mig upp och klädde mig. Var halvfärdig med det jag tänkt hinna innan kompisarna plingade på dörren. Flämtande efter luft eftersom jag gjort saker för fort, öppnade jag.

Vi hade planerat att göra yoga, meditera och sedan äta frukost. Det var väldigt skönt. Märker att jag har behov av och mår bra av att meditera sittande på en kudde med korsade ben. Tror det är bra för såväl koncentration som för andning.

Vi samtalade sedan en stund. Var överens om att fortsätta med frukost-yoga-mötena och att vi då skulle finna former som passade oss alla tre, eftersom vi har så olika behov. När mina vänner gått, återvände jag till sängen i avsikt att läsa tidningen. Var för trött. Ögonlocken bara ramlade ner, så jag gjorde lite yoganidra och lyssnade på P1.

En annan vän ringde och frågade om jag behövde hjälp med något. Hon dök upp vid halv tre. Vi fikade lite och sedan gav hon mig tibetansk reikibehandling i nästan två timmar. Fördelen med reiki är att även den som behandlar får energi genom att behandla en annan person. Det är jätteskönt. Prinsessklänning på!

Sedan åkte hon till apoteket och affären åt mig. Jag följde med runt huset och fick en minipromenad. När även denna vän cyklat iväg åt jag lite pannkaka, bloggade, läste lite tidning och la lite patiens.

Vaknade och gick upp för att börja med morgonrutinerna  vid niotiden i morse. Magen fungerar mycket bättre nu och jag mår fysiskt ganska bra, utöver andningen och orkeslösheten. Har det alltså ganska bra med min kropp, men massor av tankar gnager i mig.

Det är många personer som jag egentligen väldigt gärna vill ha nära och reflekterande samtal med, men där jag inte vet om det är meningsfullt.  Syftet är inte reda upp gamla konfliketer eller kritisera andra för det som varit, men däremot förmedla mina bilder och lyssna på och försöka förstå andras. Ibland bygger en massor av skyddsmurar runt sig själv. Jag tror och hoppas att mina murar är lätta att delvis montera ner för människor som vill mig väl. Är däremot rädd för att komma i konflikt med andra som har onödigt höga murar mot mig. Hur många stenar är möjliga att vända på tillsammans?

Det är så lätt att hitta på ursäkter för att inte genomföra de där samtalen som känns så viktiga. Och så rullar dagarna på. Mitt timglas kanske snart är slut och då kommer tankaran om vad det är som egentligen är viktigt. Och med tankarna gamla sorger och nedgrävda känslor.

Jag har alltså gråtit mycket idag och förblivit i pyjamasen. Jobbat 3 timmar inför ett möte i morgon. En gammal klasskompis från Nyköping ringde. Hon hade läst min blogg och ville gärna träffa mig för en fika eller ett längre samtal. Hon och jag har nog alltid gillat varandra. Det finns en sådan där ömsesidig grundkänsla som nog inte går att förstöra, oavsett vad vi säger till varandra.  Däremot har vi utvecklats väldigt olika och levt helt olika liv. Jag är inte säker på att vi orkar med varandra så länge. Hon kommer hit tisdag eftermiddag och så blir det som det blir. Vi kan nog vara raka mot varandra utan att göra illa. Ser fram emot att mötas.

Har också haft ett samtal i en relation där det finns mer av murar och låsta positioner. Vi ska också försöka föra reflekterande samtal och har bestämt ett datum för att ses. Skönt att detta möte äntligen är inbokat för det känns så viktigt.

Har nog gråtit färdigt för idag och är ganska tillfreds med att ha tillbringat hela dagen i sängen.

lördag 14 april 2012

Intressanta artiklar och program

Vapenexporten

Svenska  Freds har stor medlemstillströmning, vilket ökar förutsättningarna att få stopp på vapenexporten till länder som inte är i närheten till att leva upp de mänskliga rättigheterna. Skulle kravet för förbud av svensk vapenexport gälla alla länder som inte följer de mänskliga rättigheterna skulle väl knappast ett enda NATO-land bli godkänt för vapenexport.  

56 procent av svensk krigsmaterielexport under 2011 gick till 20 länder som den amerikanska organisationen Freedom House klassade som ickedemokratier, däribland Brunei, Förenade arabemiraten, Saudiarabien och Pakistan.Totalt exporterade Sverige för 7 785 miljoner kronor under 2011 till icke demokratiska länder

”Sverige ställer sig genom vapenexporten till diktaturer på förtryckarnas sida. Det borde vara en självklarhet att inte beväpna regimer som fängslar, torterar eller avrättar människor som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter.”

Läs mer i deras Nyhetsbrev och studera deras statistik över den kraftigt ökade vapensexporten.

Flyktingtragedi blir till rättsfall
Minst 1500 människor förlorade livet när de försökte korsa Medelhavet under 2011. Den 27 mars förra året tvingades 72 människor fly det tilltagande kaoset och våldet i Libyen. De kom ursprungligen från bland annat Etiopien, Eritrea och Ghana och bordade en gummibåt och satte kurs mot den italienska ön Lampedusa. Men resan förvandlades snabbt till en mardröm när de tappade kontrollen över båten och började driva, utan bränsle, mat eller dricksvatten, skriver Fria Tidningen.

Ett nödsamtal från en av passagerarna plockades upp av den italienska kustbevakningen, som meddelade båtens belägenhet och position till fartyg i närheten. Budskapet upprepades var fjärde timme de följande tio dagarna utan att någon undsättning kom.

”På den nionde dagen passerade ett militärfartyg utan att hjälpa de svältande och törstande passagerarna. Då hade flera av dem redan dött. När båten till slut spolades upp på stranden i Libyen efter två veckor på drift vara bara elva av passagerarna vid liv, varav två dog strax efteråt.”

En utredning visar att nödrop gick ut till Nato-anknutna skepp, tvärtemot vad Nato tidigare hävdat. Nu har fyra av de överlevande passagerarna beslutat att ta fallet till domstol i Frankrike, med stöd av en koalition av människorättsgrupper.

Skönt att det finns människor som vägrar acceptera NATO:s och EU:s oacceptabla brister i att skydda och rädda människoliv. Varje vittnesmål om den cyniska flyktingpolitikens konsekvenser borde göra ont i varenda människa. Men för moderaterna i den svenska regeringen är det viktigare att fortsätta sälja vapen till de länder och de krig som tvingar människor på flykt mot Fort Europa. Tillväxt har blivit viktigare än människoliv och mänskliga rättigheter, svensk tillväxt så att vi rika svenskar har råd att fortsätta konsumera mera och förbruka vårt klot.

Bra debattartikel om Sveriges biståndspolitik
Sten Rylander, tidigare ambassadör i  Zimbabwe skriver i en debattartikel i dagens UNT att han hört från ganska många människor de senaste tv åren att det finns en dold agenda i biståndsministerns politik. Många misstänker att Gunilla Carlssons egentliga syfte är att köra Sida och biståndet i botten.

”Flera av det svenska biståndets paradgrenar har nedmonterats under bara några få år. Till exempel har kulturbiståndet – där Sverige länge var en stolt och internationellt respekterad aktör – praktiskt taget upphört, i alla fall som ett dynamiskt instrument i Sidas arsenal. Och stödet till forskning – där Sida och SAREC låg i internationell framkant in på 2000-talet – undermineras genom avskaffandet av en organisatoriskt sammanhållen kompetens inom Sida.”

På många håll ute i världen sågs Sverige länge som en förnyare, innovatör och aktör för ett relevant utvecklingsbistånd inom jordbruk och livsmedelsförsörjning. Detta byggde framför allt på kunskap om länderna och deras situation. I dag klagar många över att Sverige har förlorat den kompetensen och rollen. Vi har blivit en i mängden där tjänstemännen i första hand styrs av byråkratiska regler, rapportskrivande och interna uppföljningar, I stället för att ha tid att vara ute i ”verkligheten”. Det är endast i kontakten med verkligheten som ett bra, realistiskt bistånd formas, inte av ideologiska resultatagendor.
Han avslutar med att fler behöver höras för att vända en negativ utveckling, som demoraliserar alla dem som vill fortsätta att engagera sig för internationell solidaritet, utveckling och rättvisa.

Förälder och rullstolsburen
Min lokal innehöll i onsdags reportaget ”Förälder utan hinder”. En av föräldrarna var utsatt för kraftiga påtryckningar för att hon skulle göra abort, när hon var på mödravårdscentralen på Ackis. Hennes son föddes för tidigt och hon tror det beror på stressen hon utsattes för från sjukvårdens sida. De andra två rullstolsburna som är intervjuade är män. En av fäderna  fick en dotter strax efter att han råkat ut för en olycka som gjorde honom rullstolsburen. Hon är vuxen nu och för henne har det alltid varit normalt att ha en pappa i rullstol. Vi har sett till att hitta lösningar, säger hon.

Det som däremot inte borde vara normalt är att många funktionshindrade utestängs från förskolor och skolor, de utestängs från möjligheten att stödja barnen i skolan eller får söka upp speciellt utrustade skolor. Tänk om mamman tvingats göra abort, hur hade det upplevts av andra rullstolsburna. Och hur känns det för hennes son att sjukvården försökte förhindra att han fick födas. Det behövs fler funktionsnedsatta som inte ser sina skador som hinder för att få bli föräldrar. Ingen människa som har en mental och somatisk kapacitet att vara förälder borde hindras från att såväl föda barn som att vara förälder fullt ut.

Ojämlikhetens konsekvenser
Vetenskapsradion Forums sändning idag i P1 visade på att ett jämlikare samhälle räddar liv. Under 40 år har ojämlikheten ökat, liksom hälsoskillnaderna. Ett stort skäl till att underordnade grupper mår sämre beror på att en lider av opåverkbar stress och en liten skillnad beror på mat, rökning och alkohol. En grupp där skillnaden i dödlighet är tydlig gäller bröstcancerdrabbade kvinnor., vilket jag tidigare bloggat om. Dagens orimliga orättvisa ekonomiska villkor kommer att spä på dödligheten. Hur många av dagens sjukskrivna och arbetslösa kommer att dö i förtid p.g.a. regeringspolitiken undrar jag?

Att ta hand om varandra. Så heter Elin Forsells utställning på Galleri 1.  Ska gå dit och njuta av Elins underbara konstverk om kroppen orkar och tiden räcker. Hennes bilder gör mig glad och ger mig kraft.