onsdag 30 november 2011

Om fundamentalism och objektivitet

Tror att vi alla har behov av att formulera våra egna ”sanningar” för att göra vår värld begriplig. Däremot finns det faror i om en tror ett ens egna eller gruppens sanningar är objektiva och oföränderliga. Mina sanningar är knappast mer objektiva än andras sanningar.

Jag definierar fundamentalister som personer som ser sina ”sanningar” som allenarådande nu och i framtiden. Enligt Wikipedia är fundamentalism ett återvändande till vad man uppfattar som en religions eller ideologis grundläggande och ursprungliga lära, och utgör ett avståndstagande från upplevda kompromisser förorsakade av moderna religiösa, etiska, vetenskapliga och politiska idéer. I denna blogg inleder jag med mina egna tankar och för sedan fram olika former av som jag uppfattar fundamentalistiska ställningstaganden.

Feminism, objektivitet och subjektivitet
Lena Gemzöe, genusvetare, visar i en forskningsöversikt att bedömningar av forskning är subjektiv och inte objektiv, vilket jag tidigare bloggat om här

En viktig bedömningsgrund för forskare är så kallad vetenskaplig kvalitet. Vad en uppfattar som vetenskaplig kvalitet varierar mellan olika bedömare, olika discipliner och hur nära den som ska bedömas ligger det egna forskningsområdet. Skillnaderna är stora. Läs mer i genusperspektiv nr 2 2011 s 6.
Det finns inga objektiva bedömningar enligt denna artikel, utan bedömningen är beroende av individens subjektiva uppfattningar.

Jag har inte sanningen - jag söker den
Det är titeln på en intressant bok av KG Hammar, som jag just nu inte hittar och därför inte kan referera till. Jag har tidigare bloggat om en annan artikel av KG Hammar
Så här skriver han i Att själv vara en del av sitt hopp

”Den teologiska tolkningen av evolutionen som kallas processteologin ser Guds närvaro i processerna som den/det som skapar ständigt nya möjligheter, som i varje nytt ögonblick erbjuds oss väljande varelser. Gud tvingar oss inte att välja det godas möjlighet. Men genom dess icke-tvingande närvaro i varje valsituation kan vi i tystnad och stillhet urskilja ett tilltal, ett kärlekens tilltal som vill i frihet locka oss att handla i kärlek och bli en del av Guds kärleksbygge i världen. Att Gud har skapat mig med potentialitet och möter med nya möjligheter i varje nytt ögonblick betyder att jag själv är bärare av hoppet. Det är jag som kan göra skillnad. Jag kan öva upp min lyhördhet i Nuet, i Mötet, i Ögonblicket. Jag kan se mitt värde som Guds skapelse med valmöjligheter och inte förlora mig i misströstan och självförakt. Gud är tålmodig. Gud väntar. Gud hoppas tillsammans med mig och dig, att vi ska våga välja Guds vilja framför vår egen egoistiskt färgade. ”

Postmodernism
Jag tycker postmodernism är intressant eftersom jag inte tror att mänskligheten någonsin kommer att ha en enhetlig och gemensam bild av hur vi ska organisera oss och fördela makt och ansvar. Det finns inte och kommer aldrig att finnas några paradis i evig tid, utan bara i stunden.

Postmodernismen kritiserar den västerländska vetenskapens tidigare fokusering på förnuft, objektivitet och sanning. Sanningen kan enbart vara tillfällig och spegla en viss grupps syn på världen under en viss historisk tidpunkt. Nya beskrivningar av världen skapar nya former av förtryck. Därför tror jag inte heller på kommunismen. Ett framtida förnuftigt, objektivt samhälle som uppnått sanningen om den rätta lösningen är en omöjlighet.

Se tidigare blogg om postmodernism och om objekt eller subjekt

Om olika fundamentalistiska inriktningar

Marknadsfundamentalism
Borgerliga partier har varit pådrivande och påstått att privatiseringar och konkurrensupphandlingar leder till ökad effektivitet och bättre välstånd. Alliansen har drivit utvecklingen/avvecklingen och miljöpartiet och socialdemokraterna har följt efter. Även vänsterpartister har påverkats. Nu pekar den ena utvärderingen efter den andra på att detta marknadsfundamentalistiska förhållningssätt inte fungerar.

Sveriges kommuner och landsting (SKL) har tagit fram ett nöjdhetsindex. Så här beskriver organisationen resultatet

”– Efter att nöjdheten i flera år ökat ser vi tyvärr minskad nöjdhet inom viktiga områden som grundskola och äldreboende

• Nedgången för Äldreboende är 2,7 procentenheter – från 67,0 till 64,3 procent

• Nedgången för Grundskola är 2,6 procentenheter – från 71,3 till 68,7 procent“

Läs mer här

Enligt Dagens Arena så har Socialstyrelsen undersökt hur Nöjd-kund-index ser ut i olika kommuner som har infört lagen om valfrihetssystem, lov.
Kommuner som har infört LOV, får generellt sett lite lägre betyg av de äldre jämfört med kommuner som inte infört den nya lagen.

Privatiseringar i välfärden har inte ökat effektiviteten skriver SNS f.d. forskningschef Laura Hartman på DN-debatt.
” Privata alternativ och konkurrensutsättning inom välfärdssektorn har inte blivit den mirakelmedicin som många hoppades på. För första gången har nu en grupp av Sveriges ledande välfärdsforskare studerat följderna av de senaste 20 årens privatiseringspolitik. Förhoppningarna var stora från början: Byråkratin skulle minska, liksom de effektivitetsproblem som plågade den offentligt tillhandahållna välfärden. Vidare skulle kvaliteten och demokratin stärkas tack vare ökad valfrihet för medborgarna. Vår övergripande slutsats är att det råder en anmärkningsvärd brist på kunskap om effekterna av konkurrens i välfärdssektorn. Vi kan inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna har infriats.”

Orsaken till marknadsfundamentalismen tror jag är kapitalismens kris. Kapitalet söker efter nya enkla sätt att öka vinsten genom att bredda den s.k. marknaden. Det är enklare att ta över välfungerande verksamheter än att utveckla egna koncept i jakten på nya vinster.

Det som tidigare framförts som sanningar om att privatiseringar av offentlig verksamhet är lösningen vittrar idag sönder. Ändå är det alltför tyst om att Grekland, Italien m.fl. krisande ekonomier tvingas sälja tillgångar för att få EU-stöd.

Kapitalistisk fundamentalism
”Vi har fått en ekonomisk diktatur

– Det som händer nu är ett logiskt slut på den process som inleddes när diktaturen föll för snart 40 år sedan. Den representativa demokratin är bara en chimär, i själva verket har vi en ekonomisk diktatur, säger Irini Sophokleoris” i en artikel om Grekland i Fria tidningen.
”Att en teknokrat har utsetts till ny premiärminister oroar många greker. Lucas Papadamous översåg under sin tid som grekisk riksbankschef införandet av euron och var sedan viceordförande för den europeiska centralbanken ECB. De senaste åren har han varit ekonomisk rådgivare till premiärministern. Lucas Papadamous har aldrig suttit i parlamentet eller regeringen och är själv noga med att påpeka att han inte är en folkvald politiker. Han agerar inte efter folkets vilja, utan från den så kallade trojkan – EU, ECB och den internationella valutafonden IMF” enligt samma artikel.

Birger Schlaug skriver i sin krönika i Fria tidningen Lita på den som säger: Tänk själv!
”Lämmeltåg. Det är så det ser ut. När alla springer i flock efter någon sorts ansiktslös varelse som ropar Lita på mig! Budskapet är: Det finns bara en väg, ett sätt att förhålla sig, spring som fan, spring så fort så att du inte hinner tänka på vart du springer.”

Håller med om allt Birger Schlaug skriver utom slutsatsen att vi ”bara” ska stanna upp under några år och reflektera runt om kapitalismen fungerar. Istället ska vi peka på alla exempel som visar på att en annan värld är möjlig och ta nästa steg bort från kapitalismen.

Feminism
Vi bekämpar patriarkatet, den kvinnoförtryckande könsmaktordning som berövar kvinnor grundläggande mänskliga rättigheter. Så står det i vänsterpartiets feministiska plattform, Vidare står det i plattformen ”I arbetsdelningen mellan könen framträder den patriarkala strukturen tydligt. Kvinnors hela tillvaro, sexuellt, socialt, ekonomiskt och politiskt, kontrolleras och styrs av de villkor som patriarkatet sätter upp för hur samhället ska organiseras. ”

Tycker att det är viktigt att synliggöra könsmaktsordningen och dess konsekvenser. Därför behövs statistik som visar på orättvisorna. Men plattformens tydliga uppdelning i kvinnor och män, ger en stereotyp bild av hur män är och hur kvinnor är. Det är lätt att uppfatta kvinnor som de goda offren och männen som de onda förövarna när en läser plattformen. Jag saknar en beskrivning av hur genus formas och konserveras och möjliga vägar för att förändra maktförhållandena.

Vänsterpartiets feministiska plattform vill jag inte kalla fundamentalistisk, men jag tycker att den låser fast könsmaktsordningen i allt för enkla ”sanningar”.

Enligt Fria tidningen i Malmö blev det en succé för feministiskt forum. I artikeln ”Feminism peppar och provocerar ställs frågan Vad feminism är hösten 2011 är ingen lätt fråga att svara på, men svaret är nog att det kan vara nästan allting och vad som helst. Med den gemensamma nämnaren att dagens feminism vill utmana normer och krossa strukturer som upprätthåller patriarkatet och könsrollerna. Det tog sig uttryck i samtal och diskussioner om bland annat hur vi kan tänka och handla för att inte uppfostra våra barn på ett könsnormativt sätt, att vi måste våga se och agera mot hedersrelaterat våld utan att vara rädda att kallas för rasister, hur en kan arbeta feministiskt på ett kommunalt plan, systerskapande i praktiken, hur det går att förena religion och feminism, vilken roll humorn kan spela för feminismen, vad relationsanarkism är, transkamp, killar och feminism och mycket, mycket mer.”

Feministiskt forum i Malmö verkar inte framföra några sanningar utan deltagarna söker fler och nya vägar.

Kommunistisk fundamentalism
”Klasserna är basen i det kapitalistiska systemet och dess lagstiftning kan inte förändra det, Britt. Andra diskrimineringsgrunder är föränderliga, men klass kan inte vara det i ett kapitalistiskt system. ”

Detta är en av flera reaktioner jag fått på mitt förslag att införa klass som ytterligare en diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen. Känns lite underligt eftersom det ständigt pågår diskussioner om hur olika klasser ska definieras.

I en tidigare blogg skriver jag mer om reaktionerna på motionen om klass som diskrimineringsgrund. 

Kritikerna mot förslag menar att det är svårt att definiera klasstillhörighet och att förslaget ger ett falskt intryck att det går att lagstifta bort klassamhället.

Jag tycker argumentationen mot att införa klass som diskrimineringsgrund är konstlad. Behovet av att försvara gamla marxistiska ståndpunkter blir så viktiga att en blir blind för att hitta nya former för att motverka klassamhället.

I Ung vänsterns principprogram står det att ”Vårt mål är ett klasslöst samhälle fritt från förtryck –ett kommunistiskt samhälle.”

Är lite osäker på hur jag ska tolka vad som menas med ett kommunistiskt samhälle – är det samhället färdigutvecklat?

På Facebook En socialistisk vision för 2000-talet! Hittade jag denna text

”Allt fler människor vill ha ett annat samhälle. Revolution är ett allt mer populärt ord, som sprider sig från protest till protest runt om i världen. Men det finns inte längre någon klar vision av vad socialism verkligen innebär. Hur kunde det bli så här, och hur löser vi motsägelsen?”

”Det är dags för en ny vision. Hur kan socialismen lösa dagens problem? Vilka omedelbara åtgärder krävs? Vi skissar grunderna till en konkret vision av ett socialistiskt samhälle.”

Jag tycker det är viktigt att samtal förs, att strategier formuleras och att socialismen konkretiseras.

I lokaltidningen hittar jag en recension av boken Bredare Marx utan –ism av Terry Eagleton
”Hos Eagleton blir Marx en mångtydig tänkare, en agitator med Janusansikte och samtidigt, en djupt beläst filosof. Det är befriande. Det har länge funnits behov av en Marx i bredbild här i Sverige, en nyanserad bild bortom den nyliberala propagandan, ” skriver recensenten

Bra att läsa att det finns mer komplexa bilder av Marx.

Tycker att vänsterpartiet har en bra ickefundamentalistisk syn på socialism i sitt partiprogram. Så här står det bl.a.

”Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande. Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflerta¬lets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållan¬den har förutsättningar att överleva.”

Religiös fundamentalism
Såväl den arabiska våren som en mängd forskning visar att muslimer som grupp precis som andra önskar sig demokratiskt styre och att detta för dem inte innebär att religion måste förkastas. World values surveys statistik visar att 92,7 procent av Algeriets befolkning är positiv till ett demokratiskt styre år 2003. Motsvarande siffra för Marocko och Egypten var 96 respektive 98,5 procent.

När samma undersökning gjordes i Europa och Nordamerika 1999 var 95,2 procent av tillfrågade svenskar positiva till demokrati. Siffrorna för USA och Storbritannien var 85,8 respektive 74,8 procent. Vad man lägger i begreppet demokrati framgår inte av dessa mätningar. Men mycket tyder på att människor i de nämnda arabiska länderna efterfrågar fria val, och att de är villiga att lägga sin röst på islamistiska partier, av vilka några uppfattas som just demokratiska.

En islamist som har förespråkat en islamisk demokrati är al-Ghannouchi, som nu återvänt till Tunisien. Partiet al-Nahda som han tillhör är ett demokratiskt inriktat parti., som vill följa islamiska värderingar men inte införa någon strikt islamisk rätt.

Enligt Ghannouchi kan en islamisk demokrati formuleras utifrån några centrala begrepp från islamisk tradition. Bland annat lyfter han fram begreppet ijtihad, som står för en självständig förnuftstolkning av islams centrala texter, vilka utgörs av Koranen och profettraditionerna (Sunnah).

Ghannouchis och al-Nahdas syn är att det behövs ständiga nytolkningar då samhället hela tiden förändras och att islam är en dynamisk religion som är till för alla tider och platser. Ett annat centralt begrepp som åberopas är koncensus (ijma), vilket tolkas som vikten av att i grupp komma fram till gemensamma majoritetsbeslut.

Den viktigaste termen, som blivit central bland uttolkare som förespråkar islamisk demokrati, är shura, samråd. Ledare ska väljas genom shura, vilket hos Ghannouchi får betyda fria val. Ingen ledare får själv fatta beslut utan att ha diskuterat med andra. Dessa politiska ståndpunkter underbyggs och legitimeras med hjälp av koranverser och citat ur Sunnah.

Koranen används för att etablera synen att människan är skapad som Guds ställföreträdare och jordens förvaltare (2:30) och att hon är påbjuden att rättvist fördela det hon satts att förvalta (57:7). Gud har delegerat ansvaret för skapelsen och dess rättvisa nyttjande till människan och de som ”i alla angelägenheter iakttar regeln om samråd (shura) och som ger åt andra av det som Vi skänker dem för deras försörjning” ska belönas rikligt efter domedagen (42:38-39). Dessa tankar och begrepp har blivit centrala inom den islamiska demokratirörelse som Ghannouchi företräder och syftar till att förhindra alla former av despoti. Inom al-Nahda tolkas dessa också som att folkets vilja ska följas och att den ska realiseras genom folkomröstningar.

I en demokrati ska folket kunna välja, granska och vid behov ersätta sina ledare. Därigenom garanteras folkets suveränitet över den styrande regimen. För Ghannouchi och andra som vill se en islamdemokratisk utveckling av arabvärlden är alltså inte demokrati ett västerländskt påfund som kan förenas med islam, utan snarare ett i grunden islamiskt ideal. Det är det styrelseskick som anses vara påbjudet av gud genom Koranen och Sunnah.

Denna information har jag hämtat i Fria tidningen.
Det finns religiös fundamentalism inom såväl kristendomen som islam. Kristendomen är väl den religion som har tvingat på andra länder mest av sina läror.

I min lokaltidning pågår en intressant insändardebatt om värdegrund, evolution och GUD. Skribenterna har nästan alla en trevlig samtalston, där en försöker bemöta och reflektera runt olika påståenden. Enda mer fundamentalistiska inslaget är från kristna som framför att vi behöver mer kristen etik och moral i skolan.

Det är ganska vanligt att kristna vita i normens mitt inte inser att alla religioner innehåller genomtänkta värdegrunder som berör etik och moral. Om en ser till religionernas tillämpning med historiska ögon, så är det väl kristendomen som stått för det största förtrycket i form av våld, mord och krav på underordning.

Jag tror på den sekulära staten. Den är en förutsättning för att alla människor ska få möjlighet att själva ta ställning till om de är troende och vad de i så fall tror på. Tycker att alla skolor som har en religiös eller etnisk inriktning borde förbjudas för elever med skolplikt, alltså för elever i F-9 skolor. Vet att det inte är möjligt med dagens FN-konventioner, men däremot ska inte offentliga sektorn bidra med medel till dessa skolor. Däremot är det viktigt med en allsidig religionsundervisning i skolan.

Till sist:
Jag har inte sanningen jag söker den och jag vill leva i ett samhälle där alla är trygga nog att våga söka, hitta och söka vidare, såväl i grupp som enskilt.

tisdag 29 november 2011

Mer om kritik, yttrandefrihet och demokrati

”Den moderata riksdagsarbetet bygger på lydnad och partikulturen präglas av makt och misstänksamhet. Särskilt bråkiga ledamöter möts av öppen utskällning från statsminister Fredrik Reinfeldt. I sin bok ger den förra moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson en mycket dyster bild av hur det är att vara riksdagsledamot.”

I en P1 intervju framför Anne-Marie Pålsson att ledamöter som vill avancera i partier anpassar sig till strukturen och underordnar sig partiledningen. Hon har just kommit ut med boken Knapptryckarkompaniet. Enligt AMP så gäller denna kultur alla partier. Jag tror att den mer eller mindre gäller alla partier, men är värst i de två största partierna. Lyssna på P1 här

I dagens lokaltidning läser jag om överläkare Stefan Branth, som påtalade brister vid akuten på Akademiska sjukhuset till media. Han hoppades på debatt men blev i stället tystad av sjukhusledningen och bemött på ett sätt som till slut fick honom att säga upp sig. Ledningen framförde att de hade diskuterat arbetsrättsliga åtgärder kring honom, vilket är en inlindad version av att säga: tyst, annars får du inte behålla ditt jobb.

Jag har tidigare bloggat om ”tig och lydkulturen”.
Tycker att det är bra att det nu förs en debatt om meddelarskyddet, efter Caremas och Attendo Cars misskötsel av äldreboenden i Stockholm. Vi som arbetar i offentlig sektor har åtminstone rätt att kontakta media, utan att bli utsatta för repressalier. Både socialdemokratiska regeringar och moderata har stoppat förslag att utvidga meddelarskyddet till den privata sektorn. Först ändrade sig S och nu är även M beredda att utreda ett införande av meddelarskydd. Vänsterpartiet har så länge jag kan minnas arbetat för att meddelarskyddet ska utökas till att också gälla offentligt finansierade verksamheter. Hör mer i medierna i P1 

När jag har varit kommunalråd och ingått i majoriteten har jag haft ett övergripande ansvar för demokratifrågor. Efter valet 1998 drev vänsterpartiet igenom att Uppsala kommun skulle tillsätta en demokratiberedning. En vänsterpartist tillsattes som ordförande i beredningen. Uppgiften var kontroversiell redan från början. Borgarna var inte villiga att arbeta med demokratifrågor inom en beredning och särskilt inte när en vänsterpartist var ordförande.

Beredningen hade knappt hunnit starta när Moderaternas dåvarande kommunalråd och nuvarande KS-ordförande Gunnar Hedberg i en debattartikel 22 mars 1999 i lokaltidningen med rubriken ”Varning för vänstern” försökte förlöjliga beredningen. I artikeln efterfrågade han snabba beslut om rätt saker, nämligen det som var Moderaternas hjärtefrågor, kundvalssystem. Artikeln avslutades med orden

”Det som ser ut som att skapa samtalsformer, kanske på mjuka kuddar, inte bara riskerar att bli ett evigt grupparbete och slöseri med tid och resurser, det kan utvecklas till ett direkt demokratiskt hot om Vänsterpartiets uppfattningar om socialistisk demokrati, som den enda demokratin får utrymme. Varning!”

”Att skydda yttrandefriheten är själva gnistan som en gång tände ljuset i Amnesty International. Det ljuset släcker vi aldrig. Fortfarande begränsas rätten att uttrycka sina åsikter i nästan hälften av världens länder. Det uppmärksammar vi just nu genom en global manifestation”

Så skriver Amnesty på sina webbsidor. Jag har gått med i manifestationen, vilket innebär att jag ska skicka ett email varje dag till olika länders makthavare under 10 dagar. Vill du också vara med i manifestationen så hittar du sidan här.

Tycker Amnesty gör att bra arbeta för att öka demokratin och skydda mänskliga rättigheter i hela världen.

Önskar att fler inser att demokratin också är hotad i Sverige på sikt. Mandatperioden 2002 – 2006 var jag ordförande i ett demokratiutskott. Vi arbetade fram en definition av ordet demokrati, som antogs av en enig kommunstyrelse och infördes i fullmäktiges viktigaste beslutshandling, budgethandlingen IVE.

Kommunens definition var:

”Den representativa demokratin är en unik och oöverträffad form för att processa och fatta gemensamma och bindande beslut. Den har formats under lång tid och med mycken möda. Vår demokrati är inte självklar eller ohotad. Hela samhället måste arbeta tillsammans för att vidmakthålla och utveckla demokratin – varje ny generation måste vinnas.


Vårt politiska arbete i Uppsala ska präglas av ödmjukhet inför uppgiften och arbetsformerna ska inbjuda alla att delta och påverka.”

Denna text tog Alliansen genast bort från kommunens viktigaste dokument när de vann valet i Uppsala 2006 och demokratiutskottet lades ner. I dagens politiska kultur är enda möjligheten att stärka demokratin att människor engagerar sig och kräver folkstyre, öppenhet och utökat meddelarskydd för alla. Kanske också att en granskar vilka ledamöter som står upp för demokrati och kritiskt tänkande i parlamenten, så att fler demokratiengagerade väljs in från alla partier vid nästa val.

måndag 28 november 2011

Våga kritisera istället för att anpassas till dåliga normer

Har pratat med en veterinärstudent i helgen om Sveriges lantbruksuniversitets djurhållning i nybyggda djurstallar i Lövsta.

Veterinärstudenter har under hösten anmält missförhållanden angående djurhållningen till länsstyrelsen. Djur fick inte tillräckligt med mat, många stod hungriga, smutsiga, magra och sjuka, hygienen var mycket dålig och strömängden var minimal, om den ens fanns. En kalv fick stå ensam i en box full av avföring, utan strö, mat eller vatten under flera timmar.

Veterinärstudenterna har skrivit insändare och SLU har svarat. Ansvarig dekanus Kerstin Svennersten-Sjaunja skriver att SLU är medvetna om bristerna vid Lövsta och arbetar för att lösa problemen.
Studenterna framför bl.a att de vi vill ha en ärlig och öppen diskussion om veterinärkårens ansvar för djuren och djurskyddet.

”Veterinärer har anmälningsplikt till länsstyrelsen vid misstanke om brott mot djurskyddslagen. Men trots att många veterinärer har haft insyn i missförhållandena på Lövsta under flera månader har ingen anmält. Det krävdes en ovanligt orädd veterinärstudent för att någon skulle ropa att kejsaren var naken.


Samma sak gäller ute i landet. Det är tabu att anmäla för veterinärer som till vardags kan uppmärksamma brister. Som veterinärstudenter lär vi oss lojalitet med våra kunder, djurhållarna, genom att inte vara så kritiska om inte djurskyddsföreskrifterna uppfylls. Men om veterinärer låter djurskyddsproblem pågå i månader och inte vågar koppla in länsstyrelsen – vem ska då skydda djuren?"
Jag tror att det på många ställen har uppstått normer när veterinärer skyddar djurhållare som missköter sig. Tänker bland annat på det som blev följden av att Djurrättsalliansen filmade misär och vanvård av grisar i svinstallar. Under två års tid tog sig aktivister in på närmare 100 grisgårdar runt om i landet för att dokumentera hur svenska grisar har det. Bilder visade skadade, sjuka och döda grisar i smutsiga boxar utan tillräckligt med strö. 92 djurägare polisanmäldes men bara en anmälan ledde till åtal.

Djurägarna dömdes inte, men däremot budbärarna från Djurrättsalliansen. Se filmer om vanvård av grisar här

Med motiveringen ”För att de avslöjat det orimligt höga pris som djur, människor och miljö betalar för vår billiga mat.” fick Daniel Öhman och Malin Olofsson Stora Journalistpriset 2011 i kategorin Årets avslöjande. På P1 Matens pris - bloggen hittar du deras program
Sverige framställs ofta som landet där vi har en stark djurskyddslag och där djuren mår bra. Särskilt storskaliga djurgårdar försöker och ofta med stöd från centerpartiet ge sken av det goda landet som skiljer sig från de andra, de i Danmark, i övriga Europa och i värden. Alliansen har försämrat tillsynen av djurstallar.

Sverige har haft en radikal djurrättslag, visserligen med brister, men ändå. Ett problem är att lagen inte följs, låga köttpriser och ekonomi har blivit viktigare än djurens rätt. Även på SLU:s mönstergård har ekonomin fått gå före. Tror att veterinärstudenterna har helt rätt när de skriver ”Som veterinärstudenter lär vi oss lojalitet med våra kunder, djurhållarna, genom att inte vara så kritiska om inte djurskyddsföreskrifterna uppfylls.”

Veterinärstudenterna har bildat ett etiskt utskott och fler och fler ansluter sig. Jag gläds åt alla modiga kritiska studenter och hoppas de fortsätter stå upp för djurens rätt när de är färdigutbildade och kommer ut i samhället. De behövs. Osunda normer och kulturer går att förändra.

För övrigt var jag på ett fint dop av mitt minsta barnbarn igår. Grät en skvätt av lycka i kyrkan.

Skrev följande dikt till henne författad av AUGUSTINOS 354 - 430 e kr

O människa lär dig dansa.
Jag älskar dansen för den befriar människan, knyter det sorgsna till gemenskap
Jag älskar dansen som främjar sundhet, klarhet i tanken och en rörlig själ

Dans är förvandlingen av tid och rum, för människorna som ständigt är i fara och förfaller till ensidig tanke, vilja eller känsla

Jag älskar dansen.
O människa lär dig dansa. För annars vet änglarna inte vad de ska göra med dig .

söndag 27 november 2011

Arbetarklass, individ och socialismen

I vänsterpartiets nuvarande partiprogram står det:

Klassuppdelningen bygger på människors olika förhållande till produktionen av varor och tjänster. Den stora majoriteten av världens kvinnor och män tjänar sitt uppehälle genom att lönearbeta – sälja sin arbetskraft – i privata företag eller i den offentliga sektorn. De äger inte så mycket ka¬pital att det ger någon makt, de har ingen beslutanderätt över produk¬tionen och de kontrollerar inte andras arbete. De utgör arbetarklassen. Mot dem står borgarklassen. Det är den lilla minoritet som äger och kontrollerar kapital i en sådan utsträckning att det ger en avgörande makt över samhället. De bestämmer över produktionen och kontrol¬lerar andras arbete och de värden som det skapar.


Mellan kapitalismens båda huvudklasser finns det grupper med motsägelsefulla erfarenheter av klassamhället.”

Jag har alltid haft svårt för denna eller liknande beskrivningar. Gillar inte att individer ställs mot varandra, som jag ibland tycker att många vänsterpartister gör. Beskrivningen ger en bild av att människor som tillhör arbetarklassen automatiskt är goda. Det är samma sorts tänkande som gör att andra anser att svenskar är godare än andra. Eller att kvinnor ser sig som godare än män.
I torsdagens blogg skrev jag om en intervju i ETC med Ida Gabrielsson. Nu har jag hittat hennes förord till boken Sprängkraft . Här är några rader hon skrivit:

Könsförtrycket är en speciell typ av förtryck. Det pågår mellan älskanden, man kan inte bara resa sig upp och skrika ”Go home”, eftersom man delar frukostbordet. Det är inte en kamp emot direktören, utan en kamp mot en ordning som känns in på bara kroppen. Ibland när jag är på ett bitterfittigt humör förundras jag över hur radikala män kan stå i talarstolen och tala sig varma om människor i länder långt borta, men samtidigt vara blinda för det förtryck som den de delar säng med upplever varje dag. Könskriget är lönlöst, för det går inte att vinna. Vi måste vara många, både kvinnor och män, som tar kampen emot ordningen. Att se sig själv i andra, måste börja gälla även i tv-soffan.”

Jag tolkar Idas text som om varje kvinnlig individ är underordnad varje manlig individ. Har jag missat budskapet och lägger in mina egna fördomar i denna text?

En konsekvens av kopplingar mellan individ och kategoritillhörighet blir att vänsterpartister gärna vill tillhöra den goda arbetarklassen. Därför blir det så viktigt hur definitionen görs. T ex om arbetarklassdefinitionen ska kopplas till inkomst. Alternativt koppla ihop arbetarklass med socialt kapital, med kontaktnät i maktstrukturerna. Arbetarklassbegreppet kan också kopplas ihop med individens nuvarande förhållande till produktionen av varor och tjänster. Eller till individens ursprung, vad föräldrarna arbetade med. En annan variant är att koppla definitionen till vilket språk och kroppsspråk en använder och hur en klär sig.

Oavsett hur en väljer att göra så blir det omöjligt att exakt definiera begreppet arbetarklass och det framgår också av partiprogrammet. Om begreppet kopplas till inkomst så tillhör alla studenter som inte samtidigt har stora inkomster arbetarklassen. Och vad gäller då för byggjobbare som ibland kan tjäna stora summor? En koppling till produktionsförhållandena medför att en måste definiera när, var och hur. Är det föräldrarnas arbeten eller det egna? Blir jag arbetarklass för att jag jobbar några år som kassörska och hur länge får jag då vara chef för företaget för att fortfarande få räkna mig till arbetarklassen? Vart hör jag om jag förlorar mitt jobb och tvingas bli egen företagare och sälja mina tjänster med egen taxibil, istället för att vara anställd som taxichaufför. Vem kan beskriva en annans sociala kapital och vem har rätt att klassificera någon annan utifrån hur individen uppträder och pratar.

Det kan också vara svårt att definiera kön och etnicitet. Om mitt juridiska kön är kvinna men min könsidentitet en mans, vart hör jag då? Har jag rätt till respekt från andra om jag säger att jag är man eller ska jag först låta sterilisera mig, operera mig och skilja mig från den jag eventuellt är gift och älskar eller?

Vilken etnicitet har jag om min mamma är chilenare, min pappa svensk och jag bor i Australien? Ska staten få definiera mig som turk om jag bott i Sverige i hela mitt liv och identifierar mig som svensk, men mina föräldrar är från den turkiska delen av Kurdistan?

När det gäller sexuell läggning är det väl självklart för alla att det bara är jag själv som har rätt att definiera mig.

Om vänsterpartiet istället skrev i partiprogrammen att det är individen som definierar sin klasstillhörighet, så skulle partiet slippa dessa oändliga diskussioner om hur det ska stå i partiprogrammet. Precis som individen i dagens svenska samhälle själv definierar sin etnicitet. En viktig förutsättning är också att individen inte kopplas ihop med vissa egenskaper. Håller med om det som står senare i programmet nämligen ”Syftet med klassanalysen är inte att mekaniskt räkna in varje människa i en klass, utan att förklara hur gemensamma intressen uppstår och förändras i samhället.”

Önskar att vänsterpartiet får ökat fokus på att prata viktiga framtidsfrågor och strategier som naturligtvis också kan handla om ojämlika maktstrukturer och intressemotsättningar mellan grupper som tillhör olika kategorier:

1. Hur ska ekonomiska resurser omfördelas så att människors ekonomiska villkor blir mer jämlika?

2. Vem, vilka ska ha makten över olika resurser? Hur ska makten fördelas?

3. Hur bygger vi ett samhälle fritt från förtryck, ett samhälle där makt, inflytande och ansvar inte är kopplat till kategoritillhörighet?

4. Hur motverkar vi diskrimineringen i människors vardag, i skolan, på jobbet, inom sjukvården…

5. Vilka är vägarna för att bygga socialismen? Internationell solidaritet eller börja lokalt eller …

Helt enkelt – vilka vägar tror vi på för att bygga det jämlika långsiktigt hållbara samhälle som nog är en vision för merparten av jordens befolkning.

Har tidigare bloggat om boken föregångarna och det Agneta Göransson, genusprofessor uttryckte:

”Vänsterrörelsen var från början djupt humanistisk och det genomfördes en kritisk granskning av hela samhället. Efter några år stelnade rörelsen när folk sökte sina teoretiska rötter och fastnade i olika fraktioner och sekteristiska grupper. Detta var början till slutet för den breda vänsterrörelsen. ”

Kanske kan nuvarande kapitalistiska kris bli början till en ny öppen bred vänsterrörelse. En rörelse som inte genom oändliga diskussioner om vem som sagt vad och hur olika motsättningar ska definieras stänger in sig och tappar bort andra människors svåra vardag. Kanske kan en annan värld bli möjlig.

fredag 25 november 2011

Första Advent och julstök

Våreld
Och så är det första Advent och sedan snart jul. Livet rusar fram. Det var ju nyss jul ju. I tidens snabba pulser glömmer jag bort att jag inte klarar en del saker. Får samma förhållningssätt som tidigare i livet. ”Det där klarar väl jag” och så glömmer jag att planera. Var och handlade med bil på Coop. Hade två ganska tunga kassar när jag kom tillbaka till bilen. Klarade knappt att lyfta upp dem ur kundvagnen. Det gick men med stor ansträngning.

Kom på att jag utöver att jag ska städa också ska ta fram adventssakerna. Ner i källaren för att hämta julsaker . Dessutom jord och krukor för nyinköpta Amaryllis, Hyacinter och våreld. Kartongen med julsaker kunde jag inte bära ner. Lyckades baxa och vicka den nedåt, så att jag fick fram de saker jag behövde.

Fortsättningen har gått bra, förutom att allt tar tre gånger så lång tid som jag tror att det ska ta. Nu är adventsstjärnan och de två elljusstakarna på plats. Växtgrupperna klara. Bara delar av damsugningen och lite golvtorkning kvar. Känner mig trött och ganska nöjd. I morgon kommer mellanflickan hit. Längtar.

Till sist lite positiva miljönyheter. En räka odlad helt utan kemikalier eller antibiotika och som livnär sig på mikroorganismer istället för fiskfoder kan bli verklighet. I alla fall enligt forskare på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, som tillsammans med ett företaget tar fram en metod för att odla miljövänligare jätteräkor med hjälp av spillvärmen från Hallstaviks pappersbruk. Allt enligt Fria tidningen

torsdag 24 november 2011

Kompromisser, dikotymisering och intersektionalitet

Kompromisser och blockpolitik
I USA har inte demokrater och republikaner lyckats/varit intresserade av att komma överens. Republikanerna vill inte kompromissa. De kräver stöd för alla sina förslag om jag har förstått det hela rätt. Lyssna på P1 inslaget om USA:s ekonomi och att en inte kommer överens om möjliga lösningar. Tror att de viktigaste orsakerna till oviljan att kompromissa är

1. Patriarkala strukturer där kompromissande ses som en svaghet

2. Majoritetsvalkretsar, som medför att kandidaterna kan förlora allt om de uppfattas som svaga.

Tycker att USA:s dåliga ekonomi och allt ojämlikare klassamhälle är ett tydligt exempel på konsekvenserna av ett valsystem där kandidaterna ställs emot varandra i majoritetsval. Systemet leder till en dikotymiseringen, en uppdelning i ”vi och dom” i ”goda och onda”. Det gäller att framställa sig själv som den goda och utmåla motkandidaterna som onda.

Det blir trots dikotymiseringen inte så stora skillnader på partiernas politiska förslag, eftersom du måste få en majoritet av rösterna och då kan du inte sticka ut med för radikala förslag. Däremot låter det i retoriken som om skillnaderna är avgrundsdjupa, eftersom det gäller att nå ut med budskap som väcker människors känslor.

Dessa tankar är ett skäl till att jag var tveksam till uppdelningen i svensk politik inför valet 2010 i rödgröna blocket och alliansen. Ska vi få ökad omfördelning och en mer hållbar utveckling krävs radikala partier som kommer in i parlamenten, står för en radikal politik och drar normerna om vad som anses som möjligt och därmed politiken åt vänster.

Utbildningsdag
I tisdags var jag på en heldag om våld i nära relationer. NCK (nationellt centrum för kvinnofrid)  , MachofabrikenMansmottagningen, Uppsala kvinnojour, Uppsala och Knivsta Brottsofferjour och representanter från polisens familjevåldsrotel berättade om sina verksamheter och sina värderingar. Inbjudare var det nya resurscentrum för våld i nära relationer. I resurscentret ingår socialtjänstverksamhet, kvinnoboendet Siri, Trappan  och Famnen

En kamp åt gången eller?
Kvinnojouren firar 30 år nu på fredag. Det är tack vare kvinnors organisering och kvinnojourernas arbete som våldet mot kvinnor har synliggjorts och stödverksamheterna byggts ut. Utan kvinnokampen skulle allmänt åtal inte gällt för partnervåld och kvinnomisshandel i hemmen hade ansetts vara familjens ensak.

Den mer än hundraåriga arbetarklasskampen har medfört ökad jämlikhet och kvinnokampen ökad jämställdhet. Utan frigörelsekampen i stora delar av Afrika och Asiens f.d. kolonier så skulle Västeuropa ha fortsatt med sina kolonier om det gynnat oss ekonomiskt. Utan queerörelsen hade förtrycket av HBT-personer varit ännu starkare. Utan funktionshindrades olika protestmarscher och påtryckargrupper hade tillgängligheten varit betydligt sämre.

Kampformer när en kategori går ihop och strider för en förändring har behövts och kommer att behövas i framtiden för att åstadkomma förändringar, men det behövs också andra förhållningssätt och nya strategier för att förändra maktstrukturer. Ska vi minska diskriminering och trakasserier i människors vardag så måste objektifiering och omedvetna kräkningar upphöra. Om strategin enbart bygger på stereotypiseringar och förenklingar, där vår gruppkategori tar kamp för att ”dom” ska förändra sig/besluten ska grundas i våra behov, så uppnår vi aldrig ett jämlikt samhälle. Det går inte att bara bygga politiken på att allt är någon annans fel, utan en måste också se till sina egna maktresurser.

Blir undrande när jag läser en intervju i ETC med Ida Gabrielsson, Ung Vänsters tidigare ordförande.
I inledningsorden till en bok om Ung Vänsters feministiska framgångar, Sprängkraft,  skriver Ida att feminismen har börjat handla om annat än det politiska subjektet; kvinnor. Journalisten frågar vad hon menar och hon svarar:

” På universiteten finns det en stark debatt, främst på en teoretisk nivå, där man använder postmoderna intersektionella modeller. Jag är positiv till olika förklaringsmodeller men sprängkraften ligger i att samla så många kvinnor som möjligt med olika intressen. Som det är nu bygger man pyramider istället för att skapa solidaritet mellan kvinnor. Man delar in kvinnor i olika mindre grupper och ställer dem emot varandra.”

Jag känner inte igen beskrivningen att en på universiteten, på teoretisk nivå bygger pyramider istället för att skapa solidaritet mellan kvinnor. Ida uttalar att en delar in kvinnor i olika mindre grupper och ställer dem emot varandra. Uppfattar detta som förvanskningar. Tycker att Ida rapar upp ord som hon tycker är negativa utan att ha förstått ordens innebörd. Postmodernism och intersektionalitet har blivit skällsord för grupper som vill ha enkla gårdagslösningar på dagens problem.

För att kunna mötas måste vi definiera vad begrepp står för, istället för att den ene använder dem som slagord. Öppenhet och samtal är enda konstruktiva vägen för at utveckla feminismen. Några pådyvlar istället andra grupper olika åsikter, som en inte kan känna igen sig i. Några börjar bygga ”vi” och ”dom” där “dom” redan är färdigdefinierade i en fyrkantig ask.

Retoriken hos Ida Gabrielsson verkar ha samma grund som den retorik jag tidigare bloggat om att Kajsa Ekis Ekman använder.

Regeringen kan komma att se över stödet till landets mansjourer, enligt en artikel i lokaltidningen. Statsminister Fredrik Reinfeldt lovade att ”ta frågan med sig” efter ett besök hos Uppsala mansjour på onsdagen. Jag tycker att mansjouren i Uppsala också har en tendens att dikotymisera könen, där gruppen män framställs som offer för någon annans/kvinnors agerande.

Så här står det på Uppsala mansjours webbsida
”Ensam är stark är en värdering som fortfarande är vanlig i vårt samhälle, och som speciellt män känner att de förväntas leva upp till. Därför har många män i en krissituation en tydlig benägenhet att gå in i antingen ett utagerande beteende eller blir mer passiva och inåtvända. Vissa män riskerar därför i en krissituation att fara mycket illa utan att det på något sätt behöver handla om någon egentlig personlighetsstörning eller psykisk sjukdom.”

Det är viktigt att män som mår dåligt erbjuds stöd. Likaså att män som misshandlar kvinnor och barn alltid ges möjlighet att genomgå professionell behandling. Det förekommer också att män misshandlas och krävs på underordning i heterosexuella relationer, men detta är ytterst ovanligt. Detta våld behöver också synliggöras, men på ett proportionerligt sätt. Tycker att ordspråket ”Det är undantagen som bekräftar regeln” är ganska bra i detta sammanhang. Eftersom det framförallt är genus som påverkar våra könsroller, så tycker jag det är viktigt att alla organisationer som vill motverka våld synliggör vilka som har makt att förändra de genus vi tillskrivs. I mansjourens text framställs männen som offer för något odefinierbart, ”män förväntas leva upp till”, ”de har en benägenhet att gå in i”, ”de riskerar att fara mycket illa” etc. Makt och ansvar osynliggörs. Mansjouren bortser från att det finns en könsmaktsordning. Mansjourer och mansnätverk behövs, men för att insatserna ska leda till faktiska förändringar så är det viktigt att den som söker stöd framförallt granskar sitt eget ansvar och sina egna möjligheter att åstadkomma förändringar.

Arbeta intersektionellt
Machofabriken visade i tisdags filmen Invald. Den visar hur vissa blir valda snabbt och andra inte alls får vara med i mansnätverket. Den vite kostymmannen, klassiske tjänstemannen och hantverkaren blev i filmen genast valda. Sedan blev det svårare. Tveksamt om den färgade mannen hörde dit och kvinnan och bögen stängdes ute helt från mansgänget. Reflektionsfrågorna var:

1. Hur tänker du kring grupper som uppfyller normer, och deras ansvar för att skapa en välkomnande stämning för alla som inte kan eller vill uppfylla normer?

2. Hur ser du på olika individers möjlighet att ”välja” att vara med i olika sammanhang?

3. Är dina deltagare vana att prata om vänskap, ömhet och närhet? Har alla erfarenheter av vänskap?

Machofabriken arbetar normkritiskt och tänker intersektionellt. Tomas Wetterberg som föreläste kommer från organisationen Män för Jämställdhet . Organisationen är tydlig i att det finns en könsmaktsordning. Så här står det på webbsidorna

”Ojämställdhet ger män en rad illegitima privilegier i förhållande till kvinnor på ett flertal områden i livet. Detta till priset av att kvinnor och barn och män skadas på en rad olika sätt. Det ojämställda samhället tar ofta mäns privilegier för givna - men gör samtidigt detsamma också med många problem som män och pojkar erfar som en följd av ojämställda mansideal.”

Tomas Wetterberg tryckte på att det är genusordningen som måste förändras om våldet ska minska.

I Uppsala samverkar kommunen, kvinnojouren, brottsofferjouren, stadsmissionen, mansmottagningen m.fl. En har olika roller och vänder sig delvis till olika målgrupper, men samarbete, istället för konkurrens gynnar alla som behöver stöd.

Jag anser att samarbete utifrån gemensamma värdegrunder ofta är den bästa vägen att åstadkomma en varaktig förändring, men gemensam kamp för ökade rättigheter är ibland den bästa vägen för underordnade grupper att åstadkomma förändringar.

För mig handlar politik ofta om att prioritera, om att se vem som har störst behov, vem som är mest maktlös, vad som inte kan vänta. Politik handlar om att syna maktordningarna och omfördela. Partier är något annat än kamporganisationer. Om olika grupper ställs mot varandra, män mot kvinnor, unga mot gamla, svenskar mot invandrare, arbetande mot arbetslösa, sjuka mot friska, lågutbildade mot högutbildade så riskerar samhällslivet att bli till en oändlig kamp, där den ene gruppen endast kan uppnå maktpositioner om den andra gruppen underordnas.

Jag är en vit medelålders kvinna som har makt och inflytande och tar ansvar. Har inget behov av att tillhöra en kamporganisation för att få mina rättigheter tillgodosedda. Vill vara solidarisk och tror på uttrycket ”Åt var och en efter behov, av var och en efter förmåga”. Tänker intersektionellt istället för att dikotymisera.

onsdag 23 november 2011

Barnkonventionen och rätten att få vara ett subjekt

1979 beslutade Sveriges riksdag som första land i världen att det är förbjudet att aga barn. Nu har ytterligare 29 länder tagit ett sådant beslut.

1989 antogs barnkonventionen av FN:s generalförsamling.

Sverige har en barnombudsman och även Uppsala kommun och län har en barnombudsman. Ett av folkhälsomålen handlar om delaktighet och inflytande. Enligt FN:s beslut om Agenda 21 ska alla vara delaktiga, med särskilt beaktande av barn och kvinnor. Barn, elever, studenter ska göras delaktiga och ha inflytande över alla förskolors och skolors likabehandlingsplaner.

Jag blir glad bara av att tänka på alla dessa bra beslut. Om vi levde efter dem i alla sammanhang skulle det vara ännu bättre. Det finns så mycket forskning so visar att alla mår bra av att få vara delaktiga och ha inflytande. Likaså att få vara ett subjekt, istället för att bli objektifierad och få sina behov definierade av andra.

”Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.


Man vill ingiva människorna något slags känsla.
Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Så skrev Hjalmar Söderberg (1869-1941) En människa som alltid blir objektifierad av andra blir inte sedd som individ.

I går var jag på en heldag om våld i nära relationer. Vi såg bland annat två filmer där mannen misshandlade sin fru och barnen hörde och såg det som hände. Bilderna av barnen som hör, tänker och ibland vågar agera sitter kvar på min näthinna, i mitt minne. Alla barn har rätt och behöver bli lyssnade på. Barn som bevittnar och utsätts för våld har ännu större behov av att bli hörda. Ändå är det alltför vanligt att dessa barn varken ges möjlighet att berätta eller att bearbeta sina upplevelser. I Uppsala finns möjlighet för barnen att få stöd via Trappan, men om en av vårdnadshavarna, t ex den misshandlande pappan kan förhindra att hans barn deltar.

Det gör mig upprörd när barn inte blir lyssnade på och det väcker ännu starkare känslor när män fortsätter förstöra sina barns liv efter att de skiljt sig från barnens mamma.

Jag tror ändå på att alla människor kan förändras och att ingen är varken heltigenom god eller heltigenom ond. Människor som förföljer, trakasserar och misshandlar kan förändra sitt beteende om de får bra stöd. I Uppsala finns också mansmottagningen som kan ge professionell behandling för männen.

Tänker igen på Hjalmar Söderbergs ord ”Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst” Om ingen når fram till ”den ondes” tomrum, så fortsätter våldet, men allt våld går att stoppa.

För övrigt har jag fått mycket av livets goda. I söndags hjälpte en kompis mig med krukväxterna på balkongen, så nu hoppas jag att rosor, kryddor och klematis överlever vintern. I går var en annan kompis här och lagade mat. Idag var ytterligare en kompis här med lagad mat. Hon gav mig dessutom Tibetansk healing. Njuter av all omtanke och hjälp. Jag behöver inte leva i själens tomrum . Det skulle ingen behöva om mänskligheten vågade vara mer mänsklig.

tisdag 22 november 2011

För trött

Idag har jag min tröttaste dag. Har deltagit i en konferens hela dagen. Konferensen började halv nio, men jag orkade inte ta mig dit förens till strax efter halv tio. Tog bilen dit, trots att lokalen bara ligger två kilometer från mitt hem. Har påbörjat en blogg om mina tankar under dagen, men orken räcker inte till att skriva klart. Jag behöver sova.

måndag 21 november 2011

Förvirrelsernas möjligheter

Är förvirrad på flera plan, så förvirrad att jag behövde skriva

Förvirrad av cellgiftpåverkan. Sade trevlig helg åt en jobbarkompis – på en måndag

Förvirrad över det som händer i Italien och Grekland. Vad händer med demokratin när så många verkar vilja ha ickepolitiker som ledare? Och när finansmarknaden styr och mainstreampolitiken ställer krav på privatiseringar, på ännu mindre politiskt inflytande. När protester inte påverkar Atlantångaren.

Förvirrad över mainstreampolitiken i Sverige, på bristen på genomtänkta utmanare och strategier i svensk vänsterpolitik, på bristen på hopp.

Förvirrad av att läsa inlägg på vänsterns framtid. Läser texter från unga människor som tror att vänstern kan leda en revolution byggd på gammaldags tankestrukturer, som inte tror på reformismen, som hänvisar till Lenin, som verkar leva i sina egna ”logiska blindgångar” isolerade från människors vardagsgöra.

Förvirrad över alla rop på starka, ”objektiva” ledare som ska ställa allt till rätta i västvärden.

Sedan i går har 33 människor dödats i Egypten, men människor har inte låtit rädslan styra. Protesterna har medfört att regeringen avgår. Det är folkfest på torget. Beundransvärd styrka och solidaritet med att förändringarna ska fortsätta. Muslimska brödraskapet genomför fredliga manifestationer och vill att makten ska utgå från folket, inte från Gud. De ropar civil stat, vill ha pluralistiskt parlament och vill inkludera alla.

Förvirrad över mina egna tankar eller om det är brist på tankar. Vet hur jag vill att samhällen ska byggas med öppenhet, genomskinlighet, demokratiska beslut av demokratiskt valda beslutsfattare, långsamma förändringar och genomtänkta processer. Har bloggat om och skrivit hur jag tänker. Men om en stor majoritet i västvärden längtar efter något helt annat, en majoritet vill ha ”objektiva” starka ledar. Vad är då demokrati? Vad är folkstyre?

Håller västvärlden på att förlora sitt grepp över värden. Kommer nya krafter och bygger nya folkstyren. Leds utvecklingen från andra delar av värden, är utveckling något helt annat än det jag formulerar utifrån mina begränsade erfarenheter. Kan det bli något bra av att allt ställs på ända. Vilka för mig osynliga stigar leder till något hållbart. Jag tillåter mig att vara förvirrad. Det är ganska skönt.

Bilder från Tahrirtorget måndag 21 november

Sudoku istället för bloggande

Har större lust till att göra Sudoku, så bloggandet får vara idag.

söndag 20 november 2011

Intersektionalitet, antirasism, kön och klass

En av de fem punkterna i vänsterpartiets framtidsstrategi är antirasism. Detta är viktigt. I det antirasistiska arbetet ingår att motverka orättvisor och klasskillnader. Vänsterpartiet ska konsekvent stå upp för människovärde, mot vardagsrasism och mot islamofobi. Huvudutmaningen för Vänsterpartiet är att förhindra att andra partier övertar Sverigedemokraternas människosyn och dagordning. Ett litet rasistiskt parti i riksdagen är illa, men att andra partier steg för steg övertar deras politik är betydligt värre. Det handlar om att bekämpa rasism och diskriminering.

Detta har jag hämtat ur vänsterpartiets framtidsstrategi.Tycker att texten har en intersektionell ansats, eftersom den både berör klass och etnicitet.

Om vi inte redan lever i ett tvåtredjedelssamhälle, så närmar vi oss i snabb takt. Klassamhället hårdnar. Fattigdomen ökar. Några, ofta pojkar och män som drabbas av klassamhället går med i främlingsfientliga och rasistiska partier och rörelser. Jag har mött dem som lärare i skolan, som grannar i miljonprogrammets områden och i andra sammanhang. Tycker det är viktigt att skilja på individer och deras ställningstaganden, på sak och person. Tycker alltså att det är viktigt att vänsterpartiet i alla sammanhang står upp för antirasismen och samtidigt inte kränker och mobbar enskilda individer, för deras ställningstaganden.

Har mött främlingsfientliga individer som kränker kvinnor. Det är viktigt att också stå upp för mäns och kvinnors lika värde och motverka alla former av könsförtryck och stereotypiseringar i alla sammanhang.

Utöver rasistiska och könsförtryckande ställningstaganden står också många främlingsfientliga rasistiska partier för ett hat mot HBT-personer. Även i samtal om sexuell läggning och könsidentitet gäller det att stå upp för allas rätt och lika värde. I fullmäktigeförsamlingar och andra debatter ska vänsterns partiföreträdare bemöta rasistiska, främlingsfientliga, könskränkande och homofoba argumenten.

I framtidsstrategin står också att vänsterpartiet ”När vi möter människor läxar vi varken upp dem eller predikar för dem, istället lyssnar vi och bekräftar människors upplevelser och problembeskrivningar.”

Tycker att normkritiskt tänkande och intersektionell analys är bra att ha i bakhuvudet i samtal med enskilda individer. En ska alltså inte använda dessa ord, men utgå från tänkandet i mötet. Många med främlingsfientliga åsikter känner sig kränkta och diskriminerade i samhället. I samtal tror jag det är viktigt att ställa frågor om den enskildes upplevelser av utsatthet och bekräfta utsattheten i enlighet med förslaget till framtidsstrategi. Utifrån ett normkritiskt perspektiv kan en prata om vilka normer som verkar diskriminerande. Klassnormen stänger ute människor som anses ha ”fel” kläder, ”fel” kroppsspråk och som inte använder medelklassens språk. Arbetarklasspojkar och landsbygdsbarn upplever en utsatthet i medelklassens skolor och i mötet med staden, vilket synliggörs i den dolda läroplanen.

Den dolda läroplanen, som skrivits av Donald Broady publicerades första gången i Kritisk Utbildingstidskrift KRUT år 1981. Den innebär att eleverna inte i första hand lär sig engelska, matematik, samhällskunskap mm, utan snarare att visa självkontroll och underordna sig befintliga maktstrukturer. Eleverna förväntas inte ta egna initiativ utan att först kontrollera med lärarna att det är tillåtet. Att vara självständig reduceras till att arbeta på egen hand med tilldelade uppgifter. Skolan lär också en del elever att de inte duger, att deras misslyckanden är deras fel. Den dolda läroplanen handlade när den första artikeln skrevs mycket om att sortera eleverna, om att framförallt arbetarklassens barn ska lära sig att underordna sig. Pedagogerna var ofta omedvetna om att det i undervisningen också ingick disciplinering. Sedan den första artikeln skrevs har det bedrivits mycket forskning i klassrummen. Tidigare osynliga normer och disciplineringar har synliggjorts och pedagogiken har förändrats. Likaså retoriken. Det finns fortfarande dolda läroplaner men de ser både annorlunda och olika ut beroende på klasstillhörigheten hos eleverna på den enskilda skolan. I en ny utgåva från 2007 avslutar Donald Broady sin inledning med orden

”Den dolda läroplanen, eller om man så vill de dolda läroplanerna, kamoufleras än mer när det mesta som händer i skolan utmålas som styrt av individers – lärares, elevers och föräldrars – fria val. Att uppmärksamma allt det som människor inte väljer utan tilldelas är minst lika viktigt idag som för trettio år sedan.”

I samtal kan en sedan gå över till att prata om hur mansnormen, heteronormen och vithetsnormen också verkar utestängande. Dagens patriarkala strukturer leder till att katten går på råttan och råttan på repet, alltså att en sparkar neråt. Det är här den intersektionella analysen kommer in, alltså att synliggöra vem som är mest maktlös och att använda den makt en har för att åstadkomma ett bättre samhälle.

Vänsterpartiets praktiska politik handlar om att ge maktlösa mer makt. I praktiken är sällan den ene enbart offer och den andre enbart förövare, även om den ene ofta är mer maktlös än den andre. Ju mer maktlöshet desto mer behov av stöd. I praktisk handling bör vi inte ställa olika grupper mot varandra, inte ställa kvinnor mot män, invandrare mot svenskar, bi- och homosexuella mot heterosexuella och inte arbetarklass mot medelklass utan istället i varje situation granska vem som har bäst förutsättningar att åstadkomma förändringar för att uppnå målen. Tillsammans i kamp för ett mer jämlikt samhälle har vi mycket makt. Och pojkar och män som också drabbas av klassamhället bör vi försöka få med på vänsterns planhalva i denna kamp.

lördag 19 november 2011

Hinner inte formulera mina tankar tillräckligt väl

Jag började i går på en blogg om fundamentalism, sanning och objektivitet. Hinner inte få ihop trådarna tillräckligt väl för att vilja publicera detta. Därför blir det några korta rader om mitt nu. Har idag träffat kongressombud från Dalarna, Västmanland, Gävle och Uppsala inför vänsterpartiets kongress i januari. Blev bra samtal. Som ofta på denna typ av möten har jag tagit plats med mina politiska tankar.

Har tagit sista kortisondosen efter gårdagens cellgiftbehandling, vilket gör kinderna röda. Fötterna är röda och lite svullna av Xelodabehandlingen. Tröttheten ökar, men jag mår ganska bra.

I mitt letande efter olika uttalanden som berör fundamentalism och ekonomi hittade jag Agneta Starks text om att leva i ett nu i P1
"Som en stor fågelflock som sveper över kvällshimlen susar de finansiella besluten fram – men med hiskliga följder. Och ingen vet egentligen varför. Bara att NU, och en kort stund senare ett annat NU – lika sant som det förra, och som nästa NU."

fredag 18 november 2011

Cellgiftsbehandling och skridskoåkning

Cancerfaktorn fortsätter nedåt, nu med 13 procent till 374. Immunförsvaret ser bra ut och Hb har hoppat upp till 111. Några levervärden ligger för högt, men helheten ser bättre ut. Högerhanden och högerarmen är idag mitt största problem och verkar ständigt bli sämre. Ingen kan entydigt säga varför? Kan bero på cancermetastaser, kan bero på att cellgifterna påverkar nerverna och kanske kan det också bero på spänningar i ryggen.

Innan jag fick cellgiftbehandling träffade jag min dotter och mina tre barnbarn på Studenternas. De två äldsta åkte (ramlade, gled, halkade, prövade, kunde, lärde sig, skrek och skrattade) på sina skridskor. Minstingen sov. Jag var till liten hjälp, eftersom jag är ytterst försiktig på is och har svårt att ta på och av skridskor.

Äldsta barnbarnet frågar mer och mer om min sjukdom. Har inte sagt att jag har cancer, eftersom det känns så stigmatiserande. Istället svarar jag att jag får mediciner som hjälper mig. Tror att jag nästa gång ska berätta att jag har cancer och har haft det sedan hans mamma var barn (14 år). Börjar kännas viktigt att förklara mer, så att svaren inte uppfattas som att jag döljer något. Ett barn som ställer frågor har rätt att få raka åldersanpassade svar . Jag gillar att han frågar.

En äldre pensionär åkte långfärdsskridskor när vi var där. När han åkt färdigt frågade han min dotter varför hon inte åkte och fick till svar att hon inte hittat sina skridskor till idag. Han berättade att han tidigare åkt varje vecka med sina fyra barnbarn i Gränby ishall. Sedan frågade han mig samma fråga som min dotter. Jag svarade att jag tyvärr inte kan eftersom jag har dåliga bröstkotor och kan få allvarliga skador om jag ramlar. Detta svar var han inte nöjd med. Han menade att eftersom jag tidigare kunnat åka så kan jag idag också.

Han var helt okänslig för min sorg över att min kropp har skador. Okänsligheten kan bero på åldern, men inställningen att en ska kämpa med att åka skridskor har han säkert alltid haft. Bakom hans ord tolkar jag in en obehaglig syn på den egna kroppen. Idrottande är en kamp, som handlar om att kroppen ska tuktas. En åker alltså inte skridskor för att det är roligt, utan för att kroppen ska underordnas en hård glädjelös vilja att göra olika saker. Skönt att inte ha släktingar som kräver denna hårda disciplinering av kroppen.

torsdag 17 november 2011

Klar med ytterligare 7,5 poäng i genusvetenskap

I våras visste jag inte om jag skulle överleva sommaren, men sökte ändå in på en kurs i genusvetenskap. Har hela hösten känt mig osäker på om jag ska klara att plugga och nu är jag godkänd. Fick VG på mitt PM. Vill fira mig själv, men har inte bestämt hur. Är 57 år men har ändå inte lärt mig lita på mina egna förmågor.

Lundin Oil

Detta skrev jag igår men då gick det inte att komma ut på internet.

I kväll har jag varit på bio och sett Maj Wechselmanns dokumentär Det är upp till dig! tillsammans med en släkting och hans fru. Det är mer än 40 år sedan jag träffade min släkting. Då var jag 14 år och ville ägna hela sommaren åt att vara i stallet med mina älskade ponnyhästar. Det ville inte min mamma. Hon tyckte att jag också behövde göra något annat under sommaren. Därför kontaktade mamma en släkting som bodde på en gård på Gotland. Jag fick bo hos familjen som hade två söner. Den äldste pojken var jämngammal med mig. Jag blev väl omhändertagen och trivdes, red på hästarna och spelade Monopol med den jämngamla släktingen.

Nu har vi alltså träffats igen. Det beror på att jag utan att veta om det kände hans fru. Och att en gemensam vän till oss hade besök av paret och pratade om en till oss gemensam släkting, Martin Schibbye, häktad journalist i Etiopien. Så fick jag kontakt med min släkting här i Uppsala. Världen är både stor och liten.

Nu har vi varit på Maj Wechselmans dokumentär och sett fler gemensamma släktingar på film. Men framförallt blivit upprörda över skrämmande övergrepp på lokalbefolkningen när oljeindustrins vinstintressen är viktigare än mänskors liv. Det är också skrämmande hur lite svensk media informerar om övergreppen.

Oacceptabelt att Bildts alla skumma affärer inte granskas av svensk media, samtidigt som en verkar älska att granska socialdemokraterna. Tänker på hur media jagade Göran Persson och Laila Freivalds efter tsunamikatastrofen i Thailand. Dag efter dag i över 6 månader diskuterade media vem som gjorde vad strax efter katastrofen. Laila Freivalds avgick som minister men jakten fortsatte. Nu är det Juholts s.k. affärer som ifrågasätts, medan det är nästan helt tyst om hur Bildt genom sitt styrelseuppdrag i Lundin Oil bidragit till fasansfulla övergrepp och ödeläggelse av flera byar . Hur länge ska Bildt få sitta kvar?

Bildts styrelseuppdrag i Lundin Oil behandlades i konstitutionsutskottet 2007. Då fanns massor med fakta om bolagets härjningar i Sudan och påbörjade oljebrytning i Ogaden. I USA hade så många krävt att ett oljebolag skulle avsluta sina aktiviteter i områdena genom att göra sig av med aktierna i företaget, så oljekoncessionerna såldes till Kanada.

Bild MAJ WECHSELMANN PRODUKTION

Läkare utan gränser kan berätta om övergreppen, FN-observatörer känner till dem, Human Right Watch har rapporterat om övergreppen och många, många fler. Men i svenska media är det nästan helt tyst om kopplingarna mellan oljeindustrins vinster och skövlingen av delar av Afrika. Läs mer om filmen i Fria tidningen
Tur att det också i Sverige finns modiga människor som Martin Schibbey och Johan Persson som vågar ge sig ut för att berätta om omänsklig girighet och kapitalismens förfärliga härjningar i länder där regeringarna vill dölja övergreppen för omvärlden. Annars hade vi fortsatt varit ovetande.

För övrigt så gillar jag JAK:s nyhetsbrev och förhållningssätt och deras klimattips.

”Inom JAK Medlemsbank har vi under många år haft aktiviteter för våra medlemmar som går ut på att hitta svar på de frågor som nu också lyfts genom Occupy-rörelsen. Svaren är inte givna utan växer fram i den gemensamma diskussion som vi har i föreningen.“

tisdag 15 november 2011

Frihet att välja???

OBS! Detta inlägg är långt

Jag har sista veckorna funderat mycket över uttrycket frihet att välja och vad som menas med valfrihet. Är det över huvud taget möjligt med fullständig frihet? Vi påverkas av alla av historiska berättelser och det omgivande samhällets olika maktstrukturer och normer. Dessutom är vi inte ekonomiskt jämlika. Kan en då säga att vi är fria att välja?

Förtryck och krav på underordning kan komma utifrån. Friheten kan begränsas av omgivningen. Men andras krav och förväntningar kan också internaliseras i individen och därmed bli till inre krav som är omöjliga att uppnå. Individen skam- och skuldbelägger sig själv och begränsar därmed sin egen frihet.

Vem har ansvaret för att fler ska ges möjlighet till utveckling utifrån sina förutsättningar?

Jag anser att offentliga sektorn ska omfördela resurser så att de ekonomiska villkoren blir mer jämlika. Men vem har ansvar att sätta gränser för yttre och inre förtryck? Staten, familjen, individen själv, vänner, den som utövar förtrycket eller?

Hur definieras frihet? Fysisk frihet att välja känns möjlig? Är total frihet att välja möjlig för individen under förutsättning av att friheten inte strider mot demokratiskt antagna lagar eller överenskommelser eller medför kränkningar av andra människor eller förstör miljön.

Här är några bakgrunder till mina tankar:

1. Har läst en C-uppsats om flickor i särskolan och deras tankar om sexualitet, normer och kärlek. Flickorna anses ha en funktionell kropp och ett intellektuellt funktionshinder. De ses som ”onormala” flickor i ”normala” kroppar.

I mäns sexualiserade blickar är de endast kroppar. I skolan anser sig lärarna veta bäst om vad flickorna behöver, eftersom de har ett intellektuellt funktionshinder. De får heteronormativ undervisning om hur de ska skydda sig från framförallt ”okända” män. Flickornas föreställning blir att sexualitet är något som framförallt är till för mannen.

Flickorna försöker leva upp till att vara ”normala”, dvs. att gifta sig med en man och att leva utifrån historiska borgerliga ideal om att kvinnan ska vara oskuldsfull och passiv. De söker efter den rätta mannen som de kan gifta sig med i ett äktenskap som förväntas vara för evigt.

De får genom skolan träning i att vara tydliga i sitt kroppsspråk. De får lära och ta ansvar för hur de klär sig. Ett nej är inte tillräckligt. Det har även betydelse hur en beter sig, vilket indirekt skuldbelägger flickorna. De lär sig att också ta ansvar för mäns handlingar.

Även om de klär sig i en hip-hop stil, för att ”dölja” kroppens former, kallas de nästan dagligen för horor. Flickorna berättar om daglig utsatthet i sinvardagliga miljö såsom i hemmet, i skolan, på bussen till och från skolan, i relationen med en partner och genom kontakter som skapas på Internet.

Flickorna får också lära sig att acceptera och förstå andras annorlundahet. De fostras till att förlåta andra, vilket kan leda till att de även förlåter våld som riktas mot dem själva. Personen/mannen mådde ju dåligt och det var därför han var dum.

Eftersom ingen verkar lyssna på flickorna fostras de till att vara andras objekt, andra anser sig veta bättre vad flickorna behöver. Och samtidigt är skulden deras när de är utsatta. Hur de än gör så gör de fel och hora stämpeln kan de inte tvätta av sig.

Är dessa flickor fria att välja eller?

2. Fanny Ambjörnsson skriver i ”Kom nu hora, så går vi” att stämpeln hora inte enbart är en sexuell position, utan har kopplingar till samhällsklass och social status. Oavsett om de gränser en flicka överträtt är sexuella eller sociala, löper hon långt större risk att klassificeras som hora om hon läser på ett yrkesprogram i gymnasiet än om hon läser på ett högskoleförberedande program.

Kvinnlig sexualitet är genom den västerländska idétraditionen förknippad med skam. Den kvinna som av olika anledningar positionsbestäms som sexuell kommer därför alltid att känna sig manad att reglera och övervaka sitt beteende. Detta skapar i sin tur en känsla av att aldrig riktigt duga eller räcka till som människa. Skammen blir sedan ett bevis för att kvinnan har något att skämmas för, hon upplever sig vara förbrukad sexuellt. Kopplingen till denna skammens logik försvårar för den enskilda kvinnan att befria sig från den stigmatiserande horastämpeln. Skammen kan sällan bemästras enbart genom stolthet eller ilska. Arbetarklassens kvinnor drabbas oftare av horastämpeln, eftersom de har en underordnad klasstillhörighet. Likaså färgade kvinnor.

Vilka sexuella frihetsgrader har en flicka som benämns hora?

3. Har också läst en uppsats om förväntningar och bemötande på nyanlända ungdomar. ”De kallar oss bananer”- en studie av nyanlända elevers utbildningssituation i Uppsala kommun. Uppsatsen är skriven hösten 2010 av tre lärarstudenter. De intervjuade eleverna gick på IVIK (introduktionsutbildning för nyanlända elever inom ramen för gymnasieskolans individuella program)

De nyanlända elevernas skolform tas inte upp i författningarna. De är också bortglömda i den nya gymnasiereformen, enligt författarna. Att eleverna och deras specifika skolform inte uppmärksammas innebär att de inte erkänns. De blir inte synliggjorda i den politiska styrningen av skolan. Osynliggörandet av eleverna, att de ”glöms bort”, visar på hur eleverna värderas. Bristen på erkännande beror på att nyanlända eleverna är en strukturellt underordnad grupp och denna underordning upprätthålls genom det fortsatta osynliggörandet.

Eleverna är många gånger inte delaktiga i skolans sociala miljö. IVIK är ofta en isolerad del på gymnasieskolorna. De inte får delta i gemensamma aktiviteter, såsom friluftsdagar m.m. På skolan blir de också osynliggjorda genom att placeras långt från skolans mittpunkt.

På de undersökta skolorna finns en uppdelning i ”vi och dom”, vi svenska elever och dom ”IVIK-eleverna”. Denna uppdelning görs av såväl IVIK-eleverna själva som av övriga på skolan.

”Vi vet att våra IVIK elever vill bli svenska ungdomar, de vill väldigt gärna komma ut och vara bland svenskar” säger en intervjuad lärare. Både eleverna själva och den omgivande miljön har förväntningar på dem att de ska assimileras. De förväntas inte tillföra skolan något positivt.

Uppsatsen avslutar med orden:

”Framtiden får utvisa om eleverna fortsatt kommer att placeras i det dolda. Vår förhoppning är att eleverna ska uppmärksammas, ges möjlighet att vara delaktiga och få en utbildning av kvalité för att vi ska närma oss målet om jämlikhet. Vi befarar att om detta inte sker och utvecklingen går åt ett annat håll kommer målet om jämlikhet att bli alltmer avlägset…”

Vilka frihetsgrader har en nyanländ elev att prestera utifrån sina förutsättningar? Ges de likvärdiga förutsättningar som andra ungdomar?

4. 1982 antog riksdagen en lag om att våld mot partner i hemmet kan leda till allmänt åtal. Kvinnomisshandel och partnervåld var inte längre familjens ensak. Om den misshandlade inte anmälde misshandeln kunde andra göra det. Bakgrunden till lagen var att kvinnor misshandlas allvarligt och i värsta fall till döds i hemmen.

Trots att kvinnor inte är fysiskt inlåsta och totalt bevakade i hemmen, så har de ofta svårt att lämna den misshandlande partnern. Jag har precis köpt en bok ”Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser” av Carin Holmberg och Viveka Enander. Den handlar om den känslomässiga bindning som knyter kvinnan till mannen och som är nödvändig att bryta.

Vilka frihetsgrader har en misshandlad kvinna att bryta upp från en destruktiv relation?

5. I det PM jag skrivit i mina genusvetenskapsstudier diskuterar jag varför en 16-årig flicka med självskadebeteende söker upp en dubbelt så gammal man för att bli misshandlad och kränkt. Flicka har skrivit på en ”slavansökan”

”Jag är en slav, en äcklig smutsig hora och vill behandlas som det, jag vill bli utnyttjad, plågad och ordentligt förnedrad tills jag knappt kan hålla tillbaka tårarna och de tysta skrik som kvävs inombords”.

Enligt domar i såväl tingsrätten som hovrätten frikändes den 32-åriga man som haft våldsex med flickan, eftersom flickan samtyckt till att bli förnedrad.

En av forskarna som vi läste heter Susan Bordo. Hon skriver att i litteratur om slavägare bär färgade kvinnor ofta tredubbla bördor av negativa kroppsliga associationer. P.g.a. sitt kön/sin kropp anses hon locka mannen till moraliskt förfall. Som färgad kvinna uppfattas hon som djurisk. Hon förtjänar inte att få vara ett eget subjekt. En svart kvinnlig slav behandlas inte bara som en djurisk kropp, hon får användas hur som helst. Hennes kropp har inte ens samma värde som ett djur, hon blir ett ting.

Fanny Ambjörnsson har intervjuat unga kvinnor som ses som välfungerande i dagens samhälle. Samtliga kvinnor har en mer eller mindre negativ bild av den egna kroppen. Ett sätt att förhålla sig till den negativa kroppen är att distansera sig. Flickorna ser på sina kroppar som ett bihang, som samtidigt tar mycket energi och tid. Kroppen är ett objekt.

Välfungerande, välintegrerade flickor tar alltså ofta avstånd till sina egna kroppar. Barn som ägnar sig åt självskadebeteende tar säkert ett ännu större avstånd till den egna kroppen. Kroppen blir ett objekt att förtrycka.

När den 16-åriga flickan skriver under på att hon är en slav så gör hon sig till mannens objekt, hans ting. Hon skriver under på att hon vill bli behandlad på samma sätt som kvinnliga färgade slavar historiskt har blivit behandlade. Det finns alltså tydliga kopplingar mellan det kontrakt hon skrivit under och hur kvinnor genom hela vår historia i olika kontexter har avkrävts total underkastelse. Den 32-åriga mannens fullständiga kontroll över flickans kropp kan ses som en patriarkal längtan efter total manlig dominans, skriver jag i mitt PM.

Flickor som skär sig själv upplever troligen skam över den egna kroppen. Detta trauma behöver bearbetas. Ett sätt att bearbeta sitt eget trauma för att åstadkomma en förändring kan vara att självmant ikläda sig stigmat för att därmed återupprätta en positiv självuppfattning.

Enligt förespråkare för sado-masochism kan det ge unika insikter i naturliga sexuella maktspel och bidra till terapeutisk sexuell rening. SM är såväl lek, som ritualer, enligt förespråkarna.

Detta kan vara ett skäl till att flickan söker upp mannen via BDSM-sidor på internet och medverkar till och skriver under sitt eget slavkontrakt. Skammens logik försvårar däremot för flickan att befria sig från sitt stigma. Hon riskerar att istället allt djupare ha internaliserat i sig själv att hon är en sämre sorts kvinna.

Söker en 16 årig flicka upp en dubbelt så gammal man av fri vilja, eller är det ett inre tvång som driver henne?

6. Så här skriver en av vänsterpartiets medlemmar avseende att erbjuda missbrukare nya rena sprutor

”För sprutbyten finns bara FÖR. I Malmö har vi haft det i många år och det är bara positivt. Missbrukarna ges möjlighet till rena sprutor och därmed också minska risken för en massa obotliga sjukdomar. Vid besöken på sprutbytet får de också möjlighet att träffa personal som kan hjälpa dem o stötta dem om de vill ha hjälp att bryta missbruket eller om de har infektioner o dyl kan få hjälp. Sprutbytet är inte alls någon liberalisering av droger utan är att ge missbrukarna en drägligare tillvaro och bättre möjligheter att komma tillbaks till ett drogfritt liv.”

Jag tror inte på sprututbyte. Alla injicerande narkomaner är medvetna om att nästa sil kan innebära döden, för dör av en överdos eller något annat före de fyllt 50 år gör i princip alla som inte lyckas sluta. Att knarka är att leva ett hårt liv och att sluta knarka är svårt. Några bestämmer sig när alltför många ”narkotikakompisar” har dött. De flesta behöver mycket stöd och rimliga krav för att lyckas. När landstinget delar ut sprutor så ger de narkomanen ett dödsverktyg. Narkomaner behöver möta humanistiska professionella som tror på alla individers förmåga och styrka att ta sig ur sitt missbruk. Personer som delar ut dödsverktygen inger knappast förtroende och respekt . Men frågan är svår.

Hur mycket frihet har en injicerande narkoman att välja att bli fri från missbruket?

7. I maj 2005 reserverade jag mig i kommunstyrelsen i Uppsala angående ett remissvar på SOU 2004:132 ”Tidsbegränsat uppehållstillstånd vid oklar identitet och resväg” om flyktingpolitiken. Jag ansåg att KS-förslaget innebar ett Moment 22 för flyktingar. Miljöpartiet skrev också under denna reservation. Under denna mandatperiod var socialdemokraterna i majoritet i såväl Uppsala som nationellt. Så här löd reservationen

”Vi anser att förslaget med tidsbegränsat uppehållstillstånd vid oklar identitet är ett ytterligare steg bort från en human flyktingpolitik. Det är EU-ländernas regeringar inklusive den svenska som är orsaken till den ökande dokumentlösheten. Detta på grund av att man byggt murarna runt EU så höga att det för många blivit nödvändigt att anlita flyktingsmugglare och falska handlingar för att kunna använda sig av den asylrätt som länderna förbundit sig att respektera. Vidare är Dublinförordningen, dvs. att asylansökan som huvudregel skall göras i det första EU-land den sökande reser in i, en viktig orsak till oklar identitet och resväg. Detta eftersom den används av de nordeuropeiska EU-medlemmarna för att försöka skyffla de asylsökande till de syd- och östeuropeiska medlemsländerna. Den som rest igenom t.ex. Grekland för att ta sig till Sverige och söka asyl kan ha mycket goda skäl att dölja detta för att inte riskera att skickas tillbaka till sina torterare via en s.k. Dublinavvisning till Grekland. Eftersom den asylsökande inte vet om han/hon verkligen kommer att få skydd i det Dublinland som han eller hon skickas till kan det finnas goda skäl för den asylsökande att inte visa upp handlingar i Sverige som leder till att vederbörande deporteras till sina väntande bödlar.
 Vi anser därför att det är fel väg att försöka bekämpa oklar identitet och resväg med administrativa bestraffningsåtgärder. Utredaren hävdar att det är av säkerhetsskäl som dessa personer bör undantas från rätten att få arbeta under tiden som det tillfälliga uppehållstillståndet gäller. Detta riskerar att uppmuntra främlingsfientliga synsätt. Att stänga ute människor från möjligheten att arbeta och göra rätt för sig är djupt inhumant. Tidsbegränsade uppehållstillstånd ger inte rätt till familjeåterförening. Det är grymt och djupt inhumant att förhindra t.o.m. kärnfamiljen att återförenas.”
Efter att vi skrev denna reservation har inhumaniteten bara ökat. Se t ex tidigare bloggar här och här och här och här. Läs gärna också flyktingbloggen 

Kan en politisk flykting som har fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd i Sverige och vet att hon inte överlever om hon blir tillbakaskickad till hemlandet överhuvudtaget känna sig fri?

Jag anser att frihet är en vision. Människor i normens mitt finns närmare visionen än människor i normens utkant. Frihetsgraderna är också beroende av om du har fasta tillräckliga inkomster, ett bra boende, sociala nätverk, lever i ett land med yttrandefrihet m.m. I dagens politiska individualistiska kultur så ges ofta en bild av att alla människor finns i normens mitt. Är du arbetslös eller hemlös har du inte ansträngt dig tillräckligt mycket, så du får skylla dig själv enligt den rådande normen.

En viktig uppgift för dagens vänster är att synliggöra de strukturella orättvisor som gör att olika individer har väldigt olika och ojämlika villkor. Alla har ansvar att sätta gränser för yttre förtryck. Likaså att stödja personer som utsätter sig själva för ett inre förtryck. Offentliga sektorn har ett särskilt ansvar att arbeta förebyggande och att förhindra alla former av förtryck. Dessutom att omfördela resurser för att skapa mer jämlika villkor. Ju mer makt och inflytande en individ har desto större frihetsgrader har en att sätta gränser för andras förtryck. Allra minst frihetsgrader i dagens svenska samhälle har flyktingar som saknar uppehållstillstånd. Vi lever i en orättvis värld och orättvisorna bara ökar. Arbeta intersektionellt och öka maktlösa människors egenmakt.

Lite om hälsan

Idag hade jag inget möte på jobbet, vilket gjorde att jag slapp passa någon tid. Gick hemifrån när jag var klar med morgonrutinerna. Solen sken och jag hade en dryg halvtimmespromenad till jobbet. Hade hörlurar och njöt av mina favoritlåtar. Härligt och lyxigt. Efter ett fyratimmarspass framför datorn med en halvtimmes lunchpaus, så promenerade jag hem i solnedgången. Idag har jag nästan som badat i solljus.

Varje morgon gör jag en kvarts yoga. Ofta blir det ytterligare ett lite längre yogapass på eftermiddagen. Alla leder och muskler stelnar så snabbt av alla cellgifter. Tror att yoga är nödvändigt för mig.

Min högerarm och hand blir kontinuerligt svagare. Det är mitt största problem. Saker jag klarade för en månad sedan klarar jag inte idag. Ska pröva om en annan sjukgymnast som är kunnig på nervskador kan hjälpa mig. Har bokat tid i slutet av november.

Nu är tumnageln på vänsterhanden på väg att lossna. Övriga naglar på vänsterhanden fungerar någorlunda, men ser hemska ut. Har haft lite problem med vänsterhandens naglar. Slipper i varje fall bandagera fingertopparna med kompresser indränkta i Alsolsprit. Däremot doppar jag naglarna i Alsolsprit ibland, när naglarna är lite påverkade för att slippa infektioner med varbildning.

Orken är som vanligt. Tror att mina kotor är bättre. I morgon ska jag på labb. På fredag får jag nästa cellgiftbehandling och svar på blodproverna. Nästa läkarbesök är om tre veckor.

För övrigt har jag träffat min älsklingsfamilj idag. Igår var jag med på feministfika. Tre yngre tjejer som också läst genusvetenskap kom hem till mig. De fixade soppa och jag hade det bra på alla sätt. Njuter av att samtala med kloka reflekterande feminister.

Läser nästan dagligen om cancerforskningens framsteg. Chalmers forskar på ny teknik med mikrovågor för att dels diagnostisera cancer, dels slå ut svåråtkomliga tumörer.

måndag 14 november 2011

Klass, kön och partiprogram

”Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund. Vi är en del av arbetarrörelsen och kvinnorörelsen, internatio¬nellt och i Sverige. Partiets politik och verksamhet bestäms av vårt mål: att förverkliga ett samhälle grundat på demokrati, jämlikhet och soli¬daritet, ett samhälle befriat från klass-, köns- och etniskt förtryck, ett rättvist och ekologiskt hållbart samhälle där kvinnor och män bygger sin egen framtid i frihet och samverkan.

De socialistiska och feministiska idétraditioner, som vänsterpartiet är en del av och för vidare, bygger på övertygelsen om alla människors lika värde. Det är idétraditioner som hyllar förnuft och kritiskt tän¬kande och utgår från en tilltro till alla människors skapande förmåga.”

Texten har jag hämtat ur Vänsterpartiets partiprogram.

Det går alltid att vara kritisk mot vissa skrivningar. T ex föds en del barn (ca 1 på 1500) med någon form av oklar könstillhörighet och jag anser inte att barnets vårdnadshavare ska tvingas könskorrigera sitt barn, så att det biologiska könet blir mer entydigt. Likaså känner en del personer att deras biologiska kön inte stämmer med deras könsidentitet. Några vill byta kön och andra vill inte definiera sin könstillhörighet.

När programmet ger en bild av att det enbart finns kvinnor och män kan inte alla människor känna igen sig i denna beskrivning. Så blir det alltid när olikheter ska kategoriseras in i olika rutor och förenklingar. Trots att några individer osynliggörs så anser jag att vi i dagens Sverige i vissa sammanhang ska prata om kvinnor och män. Framförallt ska vi ta fram statistik för att påvisa att dagens könsmaktsordning medför att kvinnor som grupp på olika sätt missgynnas.

Just i detta programstycke hade det gärna fått stå människor istället för kvinnor och män, men för mig är det inte något stort problem. Jag tycker texten är bra. Den lyfter såväl klass, som kön, som etnicitet och att samhället ska byggas på ekologis grund. Andra delar av programmet har bra texter om HBT-personers rättigheter.

Då och då går jag tillbaka till mitt partis ideologiska grund, eftersom jag börjar tvivla på att jag vill vara med. Jag blir trött på konservatismen, dogmatismen och maktstrukturerna. Hittar tveksamheter i partiprogrammet och i organisationen och har skrivit motioner för att lyfta nya frågor och tillföra några förändringar.

Texten i förorden att partiet har ”idétraditioner som hyllar förnuft och kritiskt tänkande” står nog alla för teorin, men praktiken ser alltför ofta annorlunda ut. Varken mitt parti eller något annat parti är problemfritt. För mig är vänsterpartiet det enda möjliga partiet i dagens Sverige. Jag står för partiets grundläggande värderingar och fortsätter vara en kritisk medlem.

söndag 13 november 2011

Klass som diskrimineringsgrund

Jag har skrivit en motion till vänsterpartiets kongress om klass som diskrimineringsgrund, vilket jag också bloggade om i torsdags. Ett beslut i riksdagen skulle innebära att människor som diskrimineras p.g.a. av klasstillhörighet kan göra en anmälan till diskrimineringsombudsmannen. Detta är inte mitt huvudsyfte med motionen. Viktigaste syftet är att alla utbildningsanordnare (förskolor, skolor, fritidsklubbar, högskolor) ska kartlägga och motverka strukturell diskriminering utifrån klasstillhörighet. (se t. ex det jag tidigare skrivit om den dolda läroplanen  långt ner på bloggen).

Om alla utbildningsanordnare i sitt likabehandlingsarbete synliggör och reflekteraterar runt att arbetarklassens barn oftast underordnas i skolan, så bör en konsekvens bli ökad medvetenhet om att förväntningar på elever utifrån deras klassbakgrund styr elevernas resultat.

En annan att yrkesprogram får samma förutsättningar till undervisningsmöjligheter i gymnasieskolorna som högskoleförberedande program. Jag har fått beskrivningar av hur elever i Barn- och fritidsprogram och andra yrkesprogram osynliggörs och underordnas på gymnasieskolor där elever också kan läsa på mer teoretiska program. Klass som diskrimineringsgrund medför att det startar samtal på varje förskola, skola och högskola om hur klasstillhörighet påverkar elevernas vardag.

Jag kan inte förstå varför ett arbetarklassparti som vänsterpartiet är emot detta?

Kritikerna mot förslag framför två olika skäl.

1. Svårigheter att definiera klasstillhörighet

Vänsterpartiets partistyrelse menar i sitt motionssvar, ”att klasstillhörighet definieras utifrån ställning i förhållande till produktionsmedlen och således inte är något som den enskilde ska definiera.”

Nuvarande diskrimineringsgrunder är kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning och ålder. Kön och ålder framgår av individens identitetshandlingar, men för övriga diskrimineringsgrunder så är det väl självklart att det är individen som själv identifierar sig. Lika självklart tycker jag det är att jag som individ definierar vilken klasstillhörighet jag har. Jag förstår helt enkelt inte att det kan vara ett problem att skilja på min rätt att själv identifiera mig som individ och vänsterpartiets beskrivning av klassmotsättningarna i partiprogrammet i dagens kapitalistiska samhälle.

2. Ger ett falskt intryck att det går att lagstifta bort klassamhället.

Partistyrelsen skriver i sitt svar ”att klassdiskriminering ska motarbetas genom klasskamp inte genom ökad juridifiering”.

Sverige är ett ojämställt klassamhälle med rasistiska undertoner. Jag tror varken att vi kan lagstifta bort könsmaktsordningen, rasismen, klassamhället eller heteronormen. Däremot kan vi minska diskrimineringen genom att synliggöra och öka förståelsen för att mänskliga rättigheter inte gäller i människors vardag. I praktiken tillskrivs vi olika värde utifrån klass, kön, hudfärg, funktionsnedsättning m.m.

Vänsterpartiet arbetar med fler verktyg än lagstiftning för att minska könsmaktsordningen och motverka rasism och heteronorm. Klasskillnaderna ökar i dagens Sverige och vänsterpartiets politiska inriktning ska förstås också vara att stärka fackliga rättigheter, att arbeta för ekonomisk omfördelning, att offentliga sektorn ska höja lönerna i låglöneyrken och att öka medvetenheten om klassamhället och dess konsekvenser. Jag förstår inte argumentationen mot att tillföra klass som diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen.

Eftersom jag tycker argumentationen är konstlad och svag, tror jag att det finns andra förklaringar till motståndet mot mitt förslag.

Okunskap
Den mest troliga förklaringen är okunskap om hur diskrimineringslagen fungerar. Alla som är emot kopplar nog inte ihop dagens diskrimineringslag med den tidigare jämställdhetslagen, som har sin grund i 60- och 70- talets kvinnokamp. Tror inte att en vill ta bort delarna i jämställdhetslagen som nu är inskrivna i diskrimineringslagen, utan istället stärka dagens paragrafer.

Revirhävdande hannar
Blev ganska trött på att förklara hur jag tänkte och varför i argumentationen mot sju män på facebook. Därför skrev jag ’Efterlyser mer av samtal och mindre av snabba "reptilhjärnereaktioner"’ Följande inlägg skrev då en av två kvinnor som uttryckt något. ”På begäran ett moderatorinlägg med påminnelse att vare sig tillskriva varandra åsikter eller reptilhjärnor.” Den andra kvinnan uttalar sig försiktigt positivt om mitt förslag eftersom hon har egna erfarenheter av diskriminering utifrån klasstillhörighet. Tänker att den ena kvinnan inte riktigt vågar ta plats på männens revirhalva. Den andra kvinnan agerar på ett klassiskt heterosocialt sätt i ett samhälle där män stödjer män och kvinnor också stödjer män. Har tidigare bloggat om homosocialitet och heterosocialitet här.

Jag uppfattar argumentationen som antingen väldigt känslomässig eller väldigt skolboksaktigt dogmatisk. Kan det vara så att jag som kvinna klampat in på vänsterpartimännens revir. Att många män identifierar sig med den manliga arbetarens knutna näve och att kvinnor framförallt ska hålla sig till kvinnokampen och partiets feministiska ben. När jag vill skriva in klass i diskrimineringslagen så jämställer jag klass med kön, precis på samma sätt som i partiprogrammet. Detta är inte tillåtet i praktiken. Då gäller andra normer, där män ska prata klass och kvinnor kön. Kvinnan ska tiga i församlingen när det handlar om klasskamp. Vi bär med oss mer av gamla normer och värderingar i vår vardagliga praktik än vi anar.