fredag 18 november 2011

Cellgiftsbehandling och skridskoåkning

Cancerfaktorn fortsätter nedåt, nu med 13 procent till 374. Immunförsvaret ser bra ut och Hb har hoppat upp till 111. Några levervärden ligger för högt, men helheten ser bättre ut. Högerhanden och högerarmen är idag mitt största problem och verkar ständigt bli sämre. Ingen kan entydigt säga varför? Kan bero på cancermetastaser, kan bero på att cellgifterna påverkar nerverna och kanske kan det också bero på spänningar i ryggen.

Innan jag fick cellgiftbehandling träffade jag min dotter och mina tre barnbarn på Studenternas. De två äldsta åkte (ramlade, gled, halkade, prövade, kunde, lärde sig, skrek och skrattade) på sina skridskor. Minstingen sov. Jag var till liten hjälp, eftersom jag är ytterst försiktig på is och har svårt att ta på och av skridskor.

Äldsta barnbarnet frågar mer och mer om min sjukdom. Har inte sagt att jag har cancer, eftersom det känns så stigmatiserande. Istället svarar jag att jag får mediciner som hjälper mig. Tror att jag nästa gång ska berätta att jag har cancer och har haft det sedan hans mamma var barn (14 år). Börjar kännas viktigt att förklara mer, så att svaren inte uppfattas som att jag döljer något. Ett barn som ställer frågor har rätt att få raka åldersanpassade svar . Jag gillar att han frågar.

En äldre pensionär åkte långfärdsskridskor när vi var där. När han åkt färdigt frågade han min dotter varför hon inte åkte och fick till svar att hon inte hittat sina skridskor till idag. Han berättade att han tidigare åkt varje vecka med sina fyra barnbarn i Gränby ishall. Sedan frågade han mig samma fråga som min dotter. Jag svarade att jag tyvärr inte kan eftersom jag har dåliga bröstkotor och kan få allvarliga skador om jag ramlar. Detta svar var han inte nöjd med. Han menade att eftersom jag tidigare kunnat åka så kan jag idag också.

Han var helt okänslig för min sorg över att min kropp har skador. Okänsligheten kan bero på åldern, men inställningen att en ska kämpa med att åka skridskor har han säkert alltid haft. Bakom hans ord tolkar jag in en obehaglig syn på den egna kroppen. Idrottande är en kamp, som handlar om att kroppen ska tuktas. En åker alltså inte skridskor för att det är roligt, utan för att kroppen ska underordnas en hård glädjelös vilja att göra olika saker. Skönt att inte ha släktingar som kräver denna hårda disciplinering av kroppen.

1 kommentar:

  1. Alla dessa goda råd....suck.
    Vilken gränsöverskridande gubbe.

    SvaraRadera