fredag 29 juni 2012

Cancerlandet

I morgon sänds första delen i P1:s serie ”Cancerlandet klockan 19.03 med repris söndag klockan 14.30. Då intervjus bl.a. den läkare, Gunilla Enblad som tog tag i mitt ryggonda hösten 98. Hon hittade noteringar i min journal, som min dåvarande bröstcancerläkare inte informerat mig om och skickade mig snabbt på MRT. Gunilla är nu högst ansvarig läkare på Onkologen på Akademiska sjukhuset. Även om jag inte har mött henne mer som min cancerläkare, så blir jag alltid glad när jag ser henne. Jag upplever henne som mycket professionell och därför känns det tryggt att hon har en stark position på Ackis.

Sedan sänds programmet i ytterligare tre lördagar i rad med repris på söndagen.

Jag intervjuas i tredje avsnittet, lördag 14 juli kl 19.03 och redan nu har P1 lagt ut en hänvisning till min blogg på sin webbsida.

Jag är glad över att andra anser att jag har något att förmedla. Har fått lyssna på intervjun med mig och tycker att journalisten gjort ett bra jobb. Är inte särskilt nervös över vad andra ska tänka och tycka om det jag säger. Är ganska van med intervjuer från kommunalrådstiden. Det som är jobbigast är nog att rösten inte alltid håller, eftersom jag hade andningssvårigheter när intervjun gjordes (den gjordes innan jag tömt lungsäcken på vatten första gången). Har inga svårigheter med att jag gråter en skvätt, men det känns tungt med mina fysiska skavanker. Andras skavanker är inga problem för mig, men min egen slitna trötta kropp, kan jag ibland få en önskan att dölja. Skam över att kroppen inte alltid fungerar sitter djupt. Den påminner ju också om livets sårbarhet och detta livs slut.

En av mina gamla klasskompis från gymnasiet har nyss åkt söderut igen. Vi har träffats väldigt sällan men nu kom hon hit för andra gången i vår. Jag känner närhet, tillit, uppriktighet och gemenskap. Det är så härligt att mötas som människa till människa utan att ha en massa förstelnade föreställningar om varandra, utan istället en vilja att upptäcka och utforska. Ensamheten blir mindre.

Vi tittade och luktade på blommande pioner och rosor i botaniska trädgården. Läste tillsammans lite i Dag Hammarskjölds bok Vägmärken. Många dikter är svårtillgängliga. Dessutom är Dag Hammarskjölds Gud mer sträng och krävande en den Gud jag ibland anar finns.

Den här dikten väcker något i mig. Den skrevs i juli 1961 några månader innan DH:splan störtade. Jag har tidigare bloggat om den.


Buskros från gamla tomten  
Trött
Och ensam
Trött
så sinnet värker.
Nedför hällarna
silar smältvattnet.
Fingrarna är stumma
knäna skälver.
Det är nu,
nu, du inte får släppa.

Andras väg
har rastplatser
Flammentanz, en klätterros jag planterade
i solen
där de mötas.
Men detta
är din väg
och det är nu,
nu, du inte får svika.

Gråt,
om du kan,
gråt
men klaga inte.
Vägen valde dig –
och du skall tacka.
Min favoritros, som kunde blomma länge på hösten.
Doftande, tålig, underbar
Som vanligt när det gäller dikter har jag svårt att uttrycka vad i helheten som berör. Det är lättare att stycka upp i delar, i ord som får en klang i mig. Tycker om ödmjukheten i denna dikt. Att vilja tacka och tillåta gråt, men däremot inte om underdånigheten i tacket. Min väg är också nu och känns knappast solig. Svika andra tycker jag att jag får, så länge jag försöker vara uppriktig. Däremot vill jag inte svika mina egna djupare övertygelser. Är trött så att såväl sinne som kropp värker. Längtar efter en rastplats, men det känns nu nästan ouppnåeligt, utöver när jag ligger i min säng. Har däremot många nära vänner som är en lisa att träffa, men de är tyvärr ingen rastplats. Kanske är döden min nästa rastplats när jag verkligen får vila.

Tänker att jag skulle kunna skriva en lång dikt om trötthet. Har pratat med läkare i dag. Om jag vill och behöver så kan jag läggas in på Ackis för att kolla upp matproblem, illamående m.m. Ackis kan möjligen vara en rastplats och bara känslan av att möjligheten finns ger mig lite mer energi att orka.

torsdag 28 juni 2012

Semester

Idag har jag jobbat sista dagen före semestern. Står jag fortfarande på benen 6 augusti börjar jag jobba igen då.

Känner vad skönt det ska bli att vara ledig och bara göra det jag måste och helst vill. Vill leva i nuets närhet. Har radion på och lyssnar på Karin Falck sommarprogram. Just när jag skriver detta säger hon ”Ge sig ut på okända vatten” och spelar ”Till Havs” med Jussi Björling. Och ut på okända vatten ska vi väl alla på ett eller annat sätt. Nu måste jag sluta skriva, eftersom jag inte har någon laddare och batteriet tar slut.

Jättebalsamin från gamla trådgården. Lätt att få att gro och lätt att rensa bort årets plantor. Ju mer ljus, vatten och näring, desto större planta. Livskraftig och lustfylld växt tänker jag.

onsdag 27 juni 2012

Fattigdom och en queer Video

Nu läser jag igenom gamla tidningshögar. Hittade tips på Queervideon ”Smörgåsen” från Söderfors Titta på en trettiotalsinspirerad femminutersvideo r.

Läste om barnfattigdomen ur ett barnperspektiv i minlokaltidning.
”Jag är liksom lite orolig för mamma. Hon har ingen ... varje gång jag ska gå och köpa mjölk så ser jag att hon bara har en tjugilapp och fem enkronor. När mamma börjar gråta då börjar jag också gråta. Hon brukar inte märka nåt för jag springer bara till mitt rum.”
                                                                                                                                         Sagt av Rebecka 9 år


Det kommer ständigt nya rapporter om att barnfattigdomen ökar i Sverige. Statistik visar att fler och fler barn lever i relativ fattigdom. Samtidigt ifrågasätts siffrorna ständigt. Inget borgerligt parti och knappast s eller mp heller, när en tittar på hur de agerar och lägger budgetar, vill reellt ta tag i frågan. ”Istället lägger en ut dimridåer och undviker grundproblemet, säger sociologiprofessor, Elisabet Näsman, Uppsala universitet, som tillsammans med Christina von Gerber och Stina Fernqvist nyss kommit ut med boken Barnfattigdom.”

Det enda parti som jag känner till har tagit barnfattigdomen på allvar är vänsterpartiet. Min erfarenhet är att politiska diskussioner om barnfattigdom ofta medför ett högt tonläge och mycket härskartekniker från dem som inte vill omfördela pengar från rik till fattig.

I Uppsala har jag mött ganska många obehagliga okänsliga, oinsatta kommentarer från andra kommunalråd, avseende barnfattigdomen.

Tycker att kommunalrådet Stefan Hannas © uttalanden om att tiggeri bör förbjudas är vidrigt. Läs Hannas egna ord i debattartikeln ”I Sverige behöver ingen tigga

Kåsören Jacke Sjödin har ett bra perspektiv på barnfattigdomen och politiken i sitt kåseri söndag 17 juni ”Förbjud sanningen” som tyvärr inte är utlagt på webben.

Han skriver om enkla ”lösningar” som håller dåligt som t ex
"om idén att få bort tiggare från gatan genom att helt enkelt förbjuda dem.” Folk som står på knä med nedböjt huvud vill vi inte se.

”Vi liksom stänger dörren om skiten och sätter upp en förbudsskylt att det är förbjudet att glutta in på den sanning som finns bakom.”
Fasaden på mitt gamla hus var av eternitplattor, fattigdomslappar. Hade först tankar om att ta bort eller gömma med lite färg, men senare tyckte jag att det var snyggt och praktiskt. Varför ta bort eller gömma det som varit lite skambelagt. Nu tycker jag att några av de få hus som finns kvar bör K-märkas. Probelemet med plattorna är ju arbetsmiljön för dem som hanterar själva plattorna

Mycket i min egna bubbla, men…

Tusensköna från gamla trädgården. Visst kan väl saker vara skönt på 1000 olika sätt

Idag har jag inte gjort många knop. Är tröttare än tidigare och efter middagsmaten är hela buken uppsvälld. Provar för första gången med lite laxermedel. Har trots eländeskänslor, lite experimentslusta. Laxermedlet kan kanske hjälpa lite.

Har min gamla kompis från realskole- och gymnasietiden här. Så värdefullt med en gammal vän som känt mig väl sedan puberteten, eftersom vi fortfarande har en nära kontakt. Är glad jag över mina sociala kontakter, när relationen och samtalen är levande.

Tänker mer och mer på att alla människor skulle ha rätt till att lära sig konfliktlösning och erbjudas psykoterapi. Tänk så många människor det är som är rädda för andra, rädda för att andra ska skrapa på deras tunna och ibland uppblåsta fasader, rädda för att förlora den maktposition en trots allt lyckas skaffa sig. Människor med spända axlar och en ständig beredskap att försvara sig.

Tror vårt samhälle skulle vara mer medmänskligt och harmonisk om konfliktlösning på djupet och reflekterande samtal fanns med som ett eget ämne skolan. Nödvändiga förutsättningar är förstås att lektionerna genomförs av professionella lärare, för det finns stora problem med mycket av dagens värdegrundsarbete, se tidigare blogg. Oprofessionella lärare som eleverna inte har tillit till och samtidigt känner sig tvingade att lämna ut sig till försämrar. Allra viktigast är nog att det finns personal på skolorna, som har tid och kompetens att lyssna på eleverna och bidra till att konflikter reds ut.

Gårdagens höjdpunkt - första
skorna åt minsta barnbarnet
Önskar att nästa utbildningsminister tonar ner på allt mätande, provskrivande, dokumenterande och prestationsfokus. Tänk en skolminister som säger att utbildningen är till för hela människan, inte för att lära sig osynliggöra viktiga sidor av att vara människa och konkurrera på ofta ojämlika villkor med andra elever. Och tänk en statsminister som uttalar att nu ska vi föra in ett normkritiskt perspektiv i politiken, demokratisera allt vårt arbete och ta tag i ojämlika villkor och ett ständigt maktpositionerande.

Ibland när jag börjar blogga börjar jag i en ända och utvecklar sedan andra tankar. Ömkliga jag som inte ens orkar läsa tidningen avslutar i skolpolitik och demokrati. Lite gnista har jag kvar.

måndag 25 juni 2012

Kort inlägg

Några pioner flyttade vi till min systers trädgård när jag flyttade. Nu blommar denna.
Laddaren till min bärbara dator gick sönder så nu har jag svårt att blogga. Hälsan är varken bättre än eller sämre än igår, utöver att tibetansk healing från en vän gjorde mig piggare.

söndag 24 juni 2012

Om kvinnohat, stelna som människa och om min midsommarhelg

I går kväll var vi några som pratade om Sten Selander dikt Spela kula

Vi spelade kula i torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.
Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.


Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.
Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.
Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.
Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.
Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter - jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.
Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

Jag blir berörd av hela dikten, om klasspersspektivet,men reflekterar framförallt runt den sista strofen ”Man kan inte lämna kulor igen och trösta pojkar, som stelnat till män.”

Vad innebär det att vara man och hur många vill arbeta för ett samhälle där mansrollen breddas och fördjupas och förhoppningsvis försvinner till förmån för att alla vågar vara medmänskliga människor. Tänker också att det är tragiskt med alla människor som stelnar i sina roller, oavsett en är hen, han eller hon. Jag tänker ofta om människor som ständigt beskriver sig som kloka och dugliga, att de håller på att omvandlas till motsatsen, till stelnade proppar som förhindrar andra från att komma fram.
Lyssnade i dag på Medierna i P1, en repris från i våras.

Programmet handlade om män som hatar kvinnor på nätet
"Du har fått för lite kuk." "En våldtagen feminist är en bra feminist. "Hoppas du blir våldtagen ditt pissluder."

Dessa kommentarer får många kvinnor som agerar i krönikor, artiklar och olika program. Kvinnor som antingen är medvetna feminister eller skriver om saker som de anser som männens domäner. Männen som gör grova sexistiska påhopp och ger hatiska kommentarer är ganska få, de kallas troll. Däremot är de som uttrycker sitt gillande desto fler.

Bry dig inte om dem, säger en del chefer för att trösta. Bry dig inte om enstaka idioter och galningar. Journalisterna i programmet beskriver kommentarerna som ett kvinnohat som sällan uppmärksammas trots att det finns där ute, varje dag, under alla årstider och alla tider på dygnet – tills någon aktivt tar bort det.

Det har skrivits mycket om tonen i den offentliga debatten och det verbala våldet på nätet om rasism och personangrepp. Där pågår debatten och kommentarerna tas bort. Men kring kvinnohatet talas det mindre. I programmet försvarar sig några rädda stelnade män, men de flesta lägger på luren.

Jag tycker var och en bör reflektera runt den vardagssexism som en ofta får höra, och att detta ger näring för kvinnohatet. Tänker också på olika berättelser som påverkar kvinnosynen, på Selma i serietidningen Lilla Fridolf, på änkan Flod i Strindbergs Hemsöborna, på alla hemska bilder av svärmödrar och styvmödrar i sagor, m.m. För att få en förändring tror jag det viktigaste är att våga säga ifrån i vardagen, att vägra skratta med, att granska sitt eget beteende, men framförallt att fler män med makt agerar och reagerar.
Ta bort grogrunden och prata om vad kvinnohatet handlar om. Fortsätt prata om kraven på underordning och om feminismen.
För övrigt har jag haft en bra men trött helg. Jag har orkat med det jag ville. Men också en trött helg som ständigt påminner mig om allt jag vill men inte orkar. När jag kom hem strax efter tre så kräktes jag på tom mage. Usch. Jag behöver känna att åtminstone något går åt rätt håll för att orka. Nu är det istället försämring på försämring.
Bondpion jag hade i min trädgård. Har flyttat några till min mammas sommarstuga, där den nu börjat blomma

torsdag 21 juni 2012

Jag ångrar ingenting

Däremot har jag många gånger gjort ”fel” och varit dum. Fel som jag ibland lärt mig saker av, ibland inte ens förstått vad jag gjort eller kunde gjort annorlunda. Ibland har jag bedömt situationen på ett perspektivlöst sätt. Ibland sårat på ett omedvetet sätt. Jag kan också tycka att jag ibland gjort rätt, trots att hela min omgivning tycker jag gör fel. Det bästa har väl varit när jag lärt mig av mina ”fel”.

Att rubriken blev ”Jag ångrar ingenting” beror naturligtvis inte på att jag tror mig vara felfri. Snarare på att jag tror på ödmjukhet och reflektion mot såväl mig själv som mot mina medmänniskor, inte på snabba ursäkter. Att ångra på ett ytligt sätt kan innebära att jag inte lär mig förstå de strukturella maktordningarna runt själva händelsen och eller min roll utifrån min position. Det finns alldeles för mycket snack om ”Att det inte är ens fel att två träter”, där det underliggande budskapet egentligen är ”Försök inte ändra på nuvarande maktstrukturer” och ”Var lite mer ödmjuk” utifrån tänkandet ”underordna dig”. Visst kan det vara viktigt att såväl granska sin egen roll oavsett matposition som att vara ödmjuk även om en inte håller med, men oftast handlar konflikter om strukturella maktordningar.

Jag har haft konfliker med många och ibland har jag inte förstått att jag haft en maktposition gentemot andra. På samma sätt har jag inte alltid förstått att strider jag varit i har berott på att andra krävt min underordning. Men budskapet från omgivningen har i princip alltid varit att jag ska underordna mig som kvinna, eller som vänsterpartist eller som för ung eller för som för gammal eller som kommunalråd för vänsterpartiet, eller som fattig.

Att jag skriver om detta nu, beror på att jag håller på att ”göra upp med mitt liv”, se vad jag lärt mig utifrån den kunskap jag fått och den erfarenhet jag har. Jag har lärt mig  

  • Av att som medelklassflicka umgås med arbetarklassens barn i ett ponnystall
  • Av att luffa runt i Asien i ett halvår och möta såväl fattiga som rika
  • Av att vara fattig landsbygdsbo med ständig brist på pengar till blöjor och kläder till mitt nyfödda barn. Jag sydde om mina gamla T-shirts och bunkrade med blöjor när jag fick pengar.
  • Av att komplettera min lilla inkomst som enstamstående mamma i Gottsunda med socialbidrag
  • Av att starta upp och bo i ett kollektivhus med 29 hyresrätter
  • Av att börja min politiska karriär som en blyg och osäker ersättare i en distriktsnämnd och sluta min politiska bana som ett ganska självsäkert kommunalråd som stod upp för det jag trodde på och de beslut mitt parti tagit
  • Av att jobba som vårdare inom psykiatrin, barnskötare på barnhem, lärare i högstadiet, kommunalråd och nu samordnare för jämställdhet och mångfald
  • Av att leva med cancer i 18 år

Visst har jag gjort en massa val som sedan slagit mot mig själv eller andra, visst har jag såväl lyckats som misslyckats. Men oavsett hur jag levt, tänkt, valt och över- eller underordnat mig, så har jag levt ett rikt liv. Och jag tycker att jag blivit klokare med åren. De sista fem åren som tjänstemanhar jag lärt mig mest eftersom mina tidigare erfarenheter gett mig perspektiv på mig själv och andra. Jag anser att mina erfarenheter och min ideologiska grundsyn stämmer väl med ett normkritiskt perspektiv och ett intersektionellt tänkande. Därför ”Ta vara på mod och nyfikenhet, men också på erfarenhet och kunskap. Allas perspektiv behövs”. Dessutom granska vilka konsekvenser olika maktnätverk får för demokratin och utvecklingen. Likar som söker sig till likar är inget bra i ett organisations- verksamhets- och partiperspektiv.

Som du säkert märker så tittar jag ganska mycket bakåt. Jag tror att mitt liv snart är slut. Cancerfaktorn har fortsatt öka, kroppen är sliten av alla cancerbehandlingar, lungsäcken har tappats på runt tre liter vatten, levervärdena ligger alldeles för högt. Hoppet minskar för varje negativt besked, liksom energin att göra något framåtsyftande. Har en del saker kvar att göra på jobbet innan jag kan ta hel semester fullt ut. Nu har jag precis  skrivits ut från vårdavdelningen jag sovit på i natt. I morgon åker jag till min mamma tillsamman med min dotter och hennes familj. Njuter av min kontakt med min dotter och alla möten i nuet med barnbarnen.

Vi behöver varandra
När mitt liv är slut, så fortsätter andra att kämpa för ett mänskligt och hållbart samhälle. Jag möter många som vill och har förutsättningar att förändra. Det går långsamt och med många bakslag, men det går!!!

onsdag 20 juni 2012

Tömmer lungsäcken på vatten

Träffade läkare i morse. Hade glömt ta blodprov i går.Jag vet därför inte vad cancer faktorn ligger på.Däremot att levervärdena har ökat mycket och trombocyterna gått ned Kroppen är sliten efter all Taxotere.Jag ska därför vila från cellgiftet i fem veckor. Har nu tömts på 2,5 liter vätska. Det gick lätt att sätta in katetern men det gör ont nu.Har fått en morfintablett och behöver nog en till.

tisdag 19 juni 2012

Om maskulinitet

Jag var lagets enda tjej och gjorde lite för många mål. En protest lämnades in och vi förlorade matchen”.
Det berättar Jane Törnqvist som har representerat Sverige i 109 landskamper och spelat elitfotboll i två decennier. Hon är en av vår tids mest framgångsrika fotbollsspelare och berättar i dagens Tendens om sina erfarenheter.

Kärleken till sporten och viljan att bli en bra spelare, till och med bäst, har varit drivkraften. Jane Törnqvist berättar om strävan efter det genuina i livet, glädjen i att uppnå sina mål och att finna lyckan i det man gör. Men också om orättvisorna hon upplevde som ung idrottstjej och som fortfarande gör henne ledsen.

Lördagens Konflikt handlade om våld och övergrepp som följer i mäns spår – oavsett om de är fotbollsfans, finanslejon, FN-soldater eller valutafondschefer. Varför gör män så? Och vad är det för manlighet som går i försvar när den frågan ställs? Programmet tar upp fransk tystnad, colombiansk ilska och den svenske författaren som förföljts och förtalats för sitt skrivande om mäns våld mot kvinnor.

Dåvarande Jämo Claes Borgström ställde krav på bojkott av ett fotbolls-VM med tyska bordellbås för sex år sedan. Veckans "rumpstraffar" har gjort de svenska spelarna till en del av en debatt om pennalism. Ukraina har blivit till en gigantisk bordell, centrum för Europas sexturism. Ukrainska kvinnor är sexslavar under fotbolls-EM. Bara några få feminister kräver bordellbojkott.

Frågan ställs i programmet om vad vi gör åt en värld där ständigt nya män blir förövare och torskar, som trakasserierna av kvinnor på Tahrir-torget i Kairo, som våldtäktsmän, som torterare hos den syriska milisen och som terrorister som motiveras av att "manligheten" hotas, som Breivik sa i veckan, och Bin Laden tjatat om tidigare. Är maskuliniteten/manligheten i sig ett problem? Är den hotad och blir därför hotande? Eller håller den på att haverera?

I Frankrike greps internationella valutafondens chef, Dominique Strauss förra året i USA, misstänkt för våldtäkt av en hotellstäderska. Hemkommen till Frankrike anklagas han för att vara organisatören bakom ett nätverk av mäktiga män som ordnade sexfester med prostituerade

I Colombia har våldtäkter varit mer regel än undantag i flera regioner. Nu när ytterligare ett offer, en kvinna i Bogotá, våldtogs och mördades i en park utlöste det en plötslig och ovanligt kraftfull reaktion.

När författaren Kristian Lundberg i höstas skrev några krönikor om mäns våld mot kvinnor väckte det läsarreaktionerna. Upprördheten riktades inte mot våldet, utan mot Kristian Lundbergs person.

Ett problem som stärker en stereotyp manlighet är den ständiga uppdelningen i män och kvinnor, där män förväntas sträva efter makt och kontroll. Män som ”lyckas” belönas genom höga positioner, så länge de inte går för långt.

Min övertygelse är att vi måste synliggöra könsmaktordningen och samtidigt motverka dikotomiseringen av män och kvinnor, vilket jag bloggat om i ett flertal inlägg. Likaså att alla har ett ansvar, men ju mer makt desto större ansvar. Varje synliggörande av den negativa maskulinitetens fruktanssvärda konsekvenser är ett steg åt rätt håll. Men det finns starka krafter som vill behålla mansidealens hegemoni, oavsett dess konsekvenser. Se t ex Maria Svelands debattartikel som jag bloggade om i april.

Tänker på hur jag själv omedvetet agerat för att t ex pojkars/mäns manlighet inte ska såras. Jag är delvis fostrad till att skydda pojkars och mäns kulturellt styrda behov av att inte behöva förlora mot en flicka/kvinna. Märker hur jag fortfarande kan använda ordet killar, ungefär som om de vore en homogen grupp skilda från gruppen tjejer.

För övrigt ska jag få hjälp med att tömma lungsäcken på vatten i morgon. Längtar efter att få mindre andningsbesvär. Är trött och ägnar mycket tid åt att bara ligga och glo i taket.
Lungört från min gamla trädgård. Känns aktuell både utifrån sina färger och namnet. Dessutom är den vacker.

måndag 18 juni 2012

Acceptans, positivt tänkande och förträngning

I lördags lyssnade jag på P1 programmet ”Kropp & själ”. 
Programmet tar upp olika sätt att tänka och reagera, när en får ett besked som en inte kan påverka.

Positivt tänkande – ilska
Barbara Ehrenreich har skrivit boken ”Gilla läget”, där hon framför sin ilska mot såväl sjukdomen, som mot alla käcka tillrop om positivt tänkande. Jag har bloggat om henne tidigare.
Psykologen och forskaren Brandberg framför i Kropp & själ att det inte finns några vetenskapligt grundade resultat som visar att positivt tänkande har någon effekt mot cancer. Krav på positivt tänkande kan också vara ett sätt från människor som inte drabbats att lägga ansvaret på den sjuke för att hen drabbats. Då kan rädda människor lura sig själva att tro att det går att bli frisk om en drabbas.

Acceptera – förtränga
I kropp & själ intervjuas Anders R Olsson. Han säger själv att han bär döden i mellangärdet. Hans tarmcancer har spritt sig och går inte längre att hejda. Han jobbar vidare så gott han orkar och tycker inte att döden är något som han behöver deppa inför. Han tänker leva så länge han lever. Anders tror inte på något efteråt, något efter döden. Döden är ett försvinnande. Det är inget skrämmande med ett ingenting för honom. Ingen läkare kan svara på hur länge han får leva, om det är 2, 12 eller 22 månader.

Brandberg tar upp att människan har lätt att anpassa sig till nya förutsättningar. Hon säger också att vi reagerar och visar väldigt olika mycket om hur vi mår. En kan ofta inte säga något om vad andra känner. Cancersjuka som förtränger sin sjukdom kanske själva mår bra, men det blir tungt för anhöriga. Att tiga över hur en mår kan också uppfattas som brist på förtroende. Min önskan är att alla som är mig nära ska våga visa hur de tänker och känner. Och om de inte har förtroendet att prata med mig pratar med andra. Vill helst inte ha människor runt mig när jag mår dåligt som döljer sina egna känslor för min cancersjukdom för mig.

Programmet handlar om att acceptera det en ändå inte kan göra något åt. Jag pendlar mellan att acceptera på djupet och att leva i hoppet. Mitt hopp minskar ju sämre jag blir, men jag lever fortfarande ibland i ett nu där det inte finns någon död. Att acceptera känns så oåterkalleligt, när det gäller min egen död. Jag vill inte dö, så länge som livet är uthärdligt. Positivt tänkande tror jag inte på. Tycker det är viktigt att bejaka de känslor jag har oavsett jag gråter, är arg eller skrattar. Tror också på att försöka förena intellekt och känsla. Mitt liv är såväl i dåtid, som i nuet, som i framtid.

För övrigt har jag andningssvårigheter och det piper och gnisslar ibland när jag andas. Behöver snart tömma ena lungsäcken, men vill samtidigt göra klart en del på jobbet och genomföra några möten innan jag går på semester. Kanske borde jag bli inlagd före midsommar?
Jag bland pionerna i botaniska trädgården för ett år sedan

söndag 17 juni 2012

Ork och görande i helgen

Den lilla backen upp till Häringe slott
Tror att mina lungsäckar fylls på med vatten, eftersom jag blir mer och mer andfådd. I helgen har vi haft släktmöte på Häringe slott. Åkte dit vid elvatiden i går och kom hem vid fyratiden idag. Var lite orolig för om och i så fall hur mycket jag skulle orka. I slottet på bilden åt vi mat och bodde ungefär hundra meter nedanför denna byggnad. Blev väldigt andfådd och behövde vila på vägen upp till slottet för att få luft. Kändes tungt och jag blir ledsen över orkeslösheten.
En orsak till att lungsäckarna fylls med vatten är alla Taxoterebehandlingen, men det kan också bero på cancermetastaser. Vet att tömning av en lungsäck hjälper, i varje fall för några veckor. Ska därför be om en ny tömning, som tar knappt två dygn. Har också fått mer och mer problem med ödem i höger hand och i fötterna. På högerhanden syns knappast knogarna. Jag hoppas att ödemet också minskar om kroppen får vila från Taxotere. Magen funkar lite bättre. Har jag klarat mig några dagar från illamående.

Mitt mellanbarnbarn fyllde fyra år idag. Hon fick en cykel, som jag redan skrivit om. Var lite osäker på om cykeln var för stor och svår att cykla på. Regnet vräkte ner när hen fick den i morse, men det hade ingen betydelse. Började cykla på vägen upp mot slottet. Mamma höll i bak, men det ville inte barnbarnet. Kan själv och full fart framåt gällde. Underbart att se tilliten till den egna förmågan och samtidigt förståndet att planera cyklandet. Hen bromsade för ankorna och tog det lugnt i svängarna. När vi var tillbaka hemma var det cykel som gällde. Och bättre och bättre gick det. Innan jag gick hade hon lärt sig att starta cyklandet själv, ta det försiktigt i svängarna och anpassa farten efter geografin. Åh vad jag njuter av självtillit och framåtanda.  Tillbaka i min egen säng mår jag riktigt gott.    
Full fart framåt på helt ny cykel
                                                                                                                                                                                                                                                                                                                          

fredag 15 juni 2012

Tankar och känslor som berör

Fick ett mejl från en gammal kompis från gymnasietiden. Vi gjorde bland annat en längre resa tillsammans. Hon skriver bl.a. så här:

”du var lite arg på mig då när jag var lite feg ibland. Det gällde när vi gjorde två liftar turer 2 killar i Schweiz tror jag plus ett gammalt amerikanskt par vid ett annat tillfälle”

Jag blir lite skrattig när hon skriver så.  Det ger mig perspektiv på en tidigare Britt. Hade helt glömt hur jag kunde bete mig när andra inte följde mina normer. När hon skriver om detta kan jag minnas känslan i magen, när jag blev irriterad av att andra inte följde det som jag ansåg var det rätta sättet att bete sig. Hade nog ganska lite självkännedom när jag var i tjuguårsåldern. Trodde att jag var ”den gode” när jag försökte leva upp till mina ideal. Och insåg inte att det var mina riktvärden och att andra hade andra ideal.

Precis som musik ibland väcker något i mitt inre som jag inte riktigt kan definiera, så kan en del dikter göra det. Jag har nog varken varit rustad eller pansarsluten och inte heller levt i fiendskap med andra. Däremot har jag levt i min glasbur. Instämmer helt i att det späda livet är mer mäktigt än järn, som Karin Boye skriver i sin dikt nedan. Jag vill möta livets makter vapenlös, i en egen såväl kroppslig som själslig trygghet. Och bli berörd av såväl människor som allt annat liv. Och jag behöver inte alltid veta varför.

Jag vill möta...
Rustad, rak och pansarsluten gick jag fram --  
men av skräck var brynjan gjuten och av skam.
Jag vill kasta mina vapen, svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen var min köld.


Jag har sett de torra fröna gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna vecklas ut.
                     Mäktigt är det späda livet mer än järn,
                      fram ur jordens hjärta drivet utan värn.


                      Våren gryr i vinterns trakter, där jag frös.
                     
Jag vill möta livets makter vapenlös.


                      Karin Boye

I övrigt rullar livet på. Jag får mycket omtänksamhet och medmänsklighet från många. Nästan alla jag möter är fantastiska i att visa mig sina finaste sidor. Mår gott av detta, samtidigt som jag är trött och ledsen över att min kropp bryts ned.
Jag känner ibland stor gemenskap och trygghet tillsammans med träd

torsdag 14 juni 2012

Könsmärkning, glada nyheter och illamående

Har letat efter en cykel, som mitt snart fyraåriga barnbarn ska få när hen fyller 4 år. Tycker det är oacceptabelt att cyklarna är könsmärkta. Antingen köper man en flickcykel eller en pojkcykel. Detta gör det så mycket svårare för t.ex. en pojke, som vill ha en rosa cykel. Det borde vara en rättighet att få välja varor utifrån vad en tycker om istället för vad marknaden uppfattar som pojkigt eller flickigt, oavsett det handlar om cyklar, kläder, spel eller andra leksaker.
Jag har röstat i Uppsalatidningens omröstning om Uppsalas miljöhjälte.  Tycker det är ett enkelt sätt att visa att miljöfrågor är viktiga. Rösta genom att skicka ett email till redaktionen. redaktion@uppsalatidningen.se

Och så lite glada nyheter.
·         Jag är väldigt nöjd med de få poäng jag läst på genusvetenskapen i Uppsala. Nu har Högskoleverket granskat kvaliteten på Uppsala universitet utifrån en tregradig skala. Masterutbildningen i genusvetenskapfick, som enda i landet, betyget "mycket hög kvalitet". Hoppas fler läser genusvetenskap.
·         Kommunstyrelsen i Uppsala beviljade igår 895 000 kr till ett projekt som jag är delaktig i. Syftet med projektet ”Rätten till min kropp, mina relationer och känslor” är att stärka intellektuellt funktionshindrades självkänsla och integritet. Det är två personer från en kulturförening som ska hålla i arbetet och deras förening har fått pengarna. De ska hålla i workshops, arbeta fram en föreställning och ta fram metodmaterial. Läs om ansökan och beslutet här.
·         Uppsala kommun har köpt in eldrivna tjänstebilar och en laddstation där bilen laddas med solel. Naturligtvis en relativt liten insats. Allra bäst är om människor går, cyklar eller åker miljövänlig kollektivtrafik. Men alla bäckar små….

För övrigt har jag jobbat sex timmar både igår och idag. Blir trött och längtar efter min semester efter midsommar. Har ingen matlust. Idag när jag kom hem kräktes jag, trots att magen var nästan tom. Känner mig sliten och ledsen. Oroar mig över varför jag kräks och mår illa.
Varför måste denna kallas för flickcykel. Det är väl bättre att använda ordet barncykel,
så kan kunden bestämma vad som passar bäst til barnet

onsdag 13 juni 2012

Vad vill vi att barnbarnen ska ärva?

En pensionär i min vänkrets har låg pension. Samtidigt äger hon en fin trea i Uppsala stad och en väldigt fin sommarstuga vid vattnet i Stockholms skärgård. Alla som äger lägenheter och hus i attraktiva områden har gynnats av bostadsmarknaden. Via synen på ägande och värdestegringarna under decennier är vi som äger attraktiva bostäder ekonomiskt gynnade. Personen jag pratar om klagar varje gång vi ses på sin låga pension. Jag brukar då säga att hen kan leva gott resten av sitt liv, genom att låna på det hen äger, eftersom hens ägande knappt är belånat. Hen tycker att jag har fel. Hen anser att allt det hen äger ska lämnas över till hens barn och barnbarn. Det är nästan som en mänsklig rättighet för hen.

I morse läste jag en debattartikel av Naturskyddsföreningens generalsekreterare.

Sverige måste i princip nolla våra utsläpp redan 2030 om vi skall ta vårt globala ansvar. Världssamfundet har varit tydligt med att en global temperaturökning på två grader är farlig. Samtidigt har världen just nu en färdplan som siktar mot fyra grader och de globala utsläppen ökar i allt snabbare fart. Effekterna i naturen tycks vara kraftigare än beräknat, till exempel smälter Arktis snabbare än de värsta scenarierna från den internationella forskarpanelens (IPCC) rapport 2007.
Artikeln avslutas med
Naturskyddsföreningen tror att Sverige och världen fortfarande kan klara klimatkrisen. Ett sådant skifte kräver både ny teknik, kraftfulla styrmedel och nya värderingar. Det räcker inte med marginella förändringar, utan vi måste tänka helt nytt.”

Ska vi lyckas vända utvecklingen så behövs offentliga medel för att göra viktiga investeringar i järnvägar, tunnelbanor, spårvagnar och nya miljövänliga transporter. Likaså behövs miljöinvesteringar i fastigheter. Samhället behöver också tillföras medel till drift av miljövänlig kollektivtrafik och till forskning.  De ekonomiska behoven är stora. Den enskilde har också ett ansvar för sina miljöavtryck.
Tycker det är viktigt att reflektera över vad jag vill överlämna till mina barn och barnbarn. Är det ett jordklot som det går för människor att leva på, ett klot där det går att odla och där alla människor får tillräckligt med mat. Avgörandet tas nu och inte om 20 år, då våra barnbarns möjligheter att överleva kanske är helt körd.

Är de pengar och andra förmögenheter jag eventuellt lyckats skrapa ihop viktigast eller är det viktigaste att våra barnbarn och deras barn kan överleva och ha möjlighet till ett gott och värdigt liv?
Fotot taget från min gamla hustrappa

tisdag 12 juni 2012

Fotografier av kvinnor och män påverkar oss

Bilden är hämtad från moderna
 museets webbsida
För länge sedan var jag på en fotoutställning med Annika Karlsson Rixon. På moderna museets webbsidor finns hon presenterad. Jag njöt särskilt av hennes fotografier av kvinnor. Kan fotfarande känna den utstrålning av självklarhet och självständighet som hennes kvinnoporträtt hade. Kände mig stärkt.

Idag var jag inne och tittade på genusfotografens webbsidor. Märker hur mycket jag påverkas av fotografier på kvinnor. När kvinnor fotograferas som om de vore till för någon annan och saknar självklarhet i att vara en egen individ på bilden slår det hårt mot jämställdheten och kvinnors hälsa. På sidorna visas bl.a. bilder av en kvinnlig mästerkock, ett kvinnligt proffs som fullständigt fråntagits sin professionella (för att inte säga mänskliga) värdighet. Bilderna av mästerkocken finns i Arlanda Express tidning Xpress.
Bild på mästerkocken från
Arlanda Express tidning Xpress
För övrigt har jag mått så där halvbra idag, precis som jag gjort sista veckan.

måndag 11 juni 2012

Korruption

OBS idag handlade om korruptionen inom Fifa. Alla som stöder fotboll, borde reflektera runt vilken kultur en vill bidra till.  Och vilka möjligheter en har att påverka.
Den tyske sportjournalisten Thomas Kistner har efter 20 års granskning av det internationella fotbollsförbundet FIFA skrivit en bok "FIFA Maffia”. Schweizaren Joseph Blatter är Fifas president sedan 1998. Det är Blatter som sätter reglerna, han som styr. Han är mer än en chef – han framstår nästan som en ledare för en världsomspännande trosgemenskap – okritiserbar. ”Fifa-Mafia” handlar om ljusskygga miljardaffärer, om valet av spelorter, om hur Fifa samarbetar med Interpol och anlitar privata säkerhetsfirmor. Fifa har byggt upp en egen global säkerhetsorganisation med säte i Qatar.
För att få denna enorma makt har det använts mindre vackra metoder. T ex har ifrågasättande styrelseprotokoll eller bandinspelningar  ”försvunnit”. Kritiker, som tidigare viceordföranden, har hotats med att hans barn skulle kidnappas om han inte tog tillbaka sina uttalanden. Obekväma röster tystas ner med falsk ryktesspridning.
Internationella sportjournalistförbundet tar årligen emot generösa ”gåvor”. När Interpol skulle undersöka Fifas korrupta affärer, fick de lägligt nog närmare två hundra miljoner kronor i ”bidrag” – knappast till kaffekassan. Det är vi som åskådare och tevetittare som indirekt finansierar dessa affärer.
En avsikt med idrottstävlingar mellan olika länder var från början att människor från olika länder ska träffas. Nu verkar det framförallt handla om pengar och nationalism, där det land som t ex vill ha VM eller EM hos sig får muta sig fram.
I regeringens pressmeddelande om skolan reagerar jag på att det redan ligger en förväntan om positivt resultat i själva uppdraget. Regeringens uppdrag till professor Per Thullberg, före detta generaldirektör för Skolverket är jag naturligtvis inte kompetent att ta, men jag skulle inte heller vilja det. Han ska nämligen titta på de skolreformer som genomförts sedan 2007 och bedöma när åtgärderna kan förväntas få effekt. Uppdraget är alltså inte att utreda om de har gett effekt, utan när!!!
Hur kommer regeringen med Jan Björklund i spetsen att reagera om utredningen kommer att visa att reformerna gett negativ effekt???
I min gamla trädgård hade jag gott om smultron. Nu blommar smultronen i Uppsala för för fullt.

Om relationer

Jag prioriterar mer och mer vad jag vill göra med mitt liv. En del i detta är att jag avslutar relationer, alternativt är mer tydlig i vilka människor jag vill umgås och samarbeta med. Människor jag inte gillar, försöker jag förhålla mig neutral till. Däremot kan det ingå i olika uppdrag och arbetsuppgifter jag har att samarbeta med människor jag inte gillar och då försöker jag uppträda korrekt och hålla distans till privatpersonen. Jag vill absolut inte utestänga människor från olika aktiviteter någon annan anordnar. Inte heller vill jag kränka eller skada någon. Däremot tänker jag varken vara inkännande eller engagera mig i människor som bara tar energi.

Tänker att egentligen gör vi nog mer skada än nytta när vi försöker ställa upp för och vara inkännande mot individer som vi egentligen inte gillar. För att lösa olika konflikter och utvecklas vidare behöver alla inblandade vilja både lyssna och framföra hur en själv ser på det som hänt.
Johannesört från min gamla trädgård

söndag 10 juni 2012

Mer om majoriteter och majoritetsval

För ca tio år sedan uttalade sig Göran Persson för majoritetsval i enmansvalkretsar. Jag studsade, eftersom jag anser att majoritetsval leder till stagnation och ett mer konservativt samhälle. Om parlamentariker utses i enmansvalskretsar gäller det för varje individ att få så många röster som möjligt. Detta leder till en politik, där kandidaterna tvingas lyssna in vad majoriteten vill och anpassa sitt budskap utifrån detta, istället för att stå upp för den ideologi en tror på. Majoritetsval kan också leda till populism, i form av att en driver förslag som sedan inte fungerar i praktiken. Det blir stora glapp mellan retorik och den sedan genomförda politiken. Enda eventuella fördelen med majoritetsval som jag ser det är att den valde blir mer beroende av sina väljare och därmed mer självständig mot det egna partiet, men detta kan också medföra problem med att genomföra en gemensam och långsiktig politik. Regeringar och parlament kan bli handlingsförlamade.

Största problemet tycker jag ändå är att systemet troligen leder till två stora partier, eftersom de som kandiderar är beroende av en stor uppbackning och därför behöver en tillhöra ett stort parti. Två stora partier, som i England och i USA innebär en ganska likvärdig politik i praktiken, men i retoriken låter det som att det är stora skillnader. Jag tror att två stora partier som tävlar om makten förhindrar utveckling och delar upp samhället i ett ytligt ”vi” och ”dom”.
Socialdemokraternas agerande efter valet av Lövden oroar mig. Partiet har återgått till att tro sig kunna leda Sverige själva. De drömmer om gamla tider, när de kunde styra själva. Huvudintresset verkar vara all makt åt oss, inte om hur vi kan utveckla Sverige i hållbar riktning. Tycker också det är problematiskt men den nära kopplingen mellan LO och partiet. LO ska verka för medlemmarnas intressen och inte vara en stödorganisation åt s. Socialdemokraterna av idag har ingen ny egen politik, utan den bygger på gamla framgångar och borgerliga utvecklingsstrategier.
Däremot finns det skillnader mellan s och m, skillnader som påverkar många människors vardag. Därför är det ändå viktigt att rösta rött.
En krönikör i min borgerliga lokaltidning skriver så här. 
Så som läget är i dag är det inte så stor skillnad mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Båda leds av stillsamma, ansvarsfulla män. Båda säger att jobben, jobben är viktigast. Socialdemokraterna anstränger sig för att inte få stämpeln ”bidragsparti” och föredrar samarbete med näringslivet, medan Moderaterna kämpar mot banker och storföretag och inte vill bråka med facket.”
God morgon världen hade i morse ett inslag om moderaternas dilemma. Hur ska nya moderaterna lyckas framställa sig själva som partiet med nya idéer. Rubriken på inslaget var ”Allra nyaste Moderaterna”

Så här beskriver moderaterna själva sin politiska inriktning på sina webbsidor
Moderaterna är vår tids arbetarpartiNya moderaternas uppgift är att lösa samhällsproblem och göra Sverige till ett bättre land för alla som bor här. Moderaterna är vår tids arbetarparti och vill ge fler människor större frihet och möjligheten att stå på egna ben. Vi vill att fler ska ha ett jobb. Därför vill vi sänka skatten för alla, men allra mest för de som tjänar lite och som därför behöver det bäst. Och därför vill vi underlätta för företag att starta, växa och stanna i Sverige.”
Och så här skriver socialdemokraterna på sina sidor

”Jobben förstVår socialdemokratiska politik syftar till att skapa ett inkluderande samhälle där alla ska kunna vara med. Det är din förmåga, dina ambitioner och dina behov som ska ge dig möjligheter att växa, inte din bakgrund eller hur mycket pengar du har. Vi ser bristerna i samhället och vi vill göra något åt dem. Sverige behöver framtidsvisioner. Vi har högre ambitioner för Sverige!”
Jag tänker att nya politiska idéer startar bland en liten grupp människor. Små partier har lättare att fånga upp dessa tankar och driva på för nya ställningstaganden. Ofta förlöjligas nya ideologiska förslag av större partier. De stora partierna har svårare att förändra sin politik. Om gamla eller nybildade partier fortsätter att driva frågorna kan de så småningom anammas av fler och samla en majoritet.
Om det bara finns två partier med reella förutsättningar för att bilda regering, så vågar de sällan lyfta nya frågor, eftersom deras politiska intresse ligger i att få stöd av en majoritet i valen, så att de får fortsätta regera.
För övrigt har jag varit med min akvarellgrupp på landet hos en av deltagarna idag. Fotade en hel del blommor.