Om kvinnohat, stelna som människa och om min midsommarhelg

I går kväll var vi några som pratade om Sten Selander dikt Spela kula

Vi spelade kula i torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.
Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter - jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

Jag blir berörd av hela dikten, om klasspersspektivet,men reflekterar framförallt runt den sista strofen ”Man kan inte lämna kulor igen och trösta pojkar, som stelnat till män.”

Vad innebär det att vara man och hur många vill arbeta för ett samhälle där mansrollen breddas och fördjupas och förhoppningsvis försvinner till förmån för att alla vågar vara medmänskliga människor. Tänker också att det är tragiskt med alla människor som stelnar i sina roller, oavsett en är hen, han eller hon. Jag tänker ofta om människor som ständigt beskriver sig som kloka och dugliga, att de håller på att omvandlas till motsatsen, till stelnade proppar som förhindrar andra från att komma fram.

Lyssnade i dag på Medierna i P1, en repris från i våras.

Programmet handlade om män som hatar kvinnor på nätet

"Du har fått för lite kuk." "En våldtagen feminist är en bra feminist. "Hoppas du blir våldtagen ditt pissluder."

Dessa kommentarer får många kvinnor som agerar i krönikor, artiklar och olika program. Kvinnor som antingen är medvetna feminister eller skriver om saker som de anser som männens domäner. Männen som gör grova sexistiska påhopp och ger hatiska kommentarer är ganska få, de kallas troll. Däremot är de som uttrycker sitt gillande desto fler.

Bry dig inte om dem, säger en del chefer för att trösta. Bry dig inte om enstaka idioter och galningar. Journalisterna i programmet beskriver kommentarerna som ett kvinnohat som sällan uppmärksammas trots att det finns där ute, varje dag, under alla årstider och alla tider på dygnet – tills någon aktivt tar bort det.

Det har skrivits mycket om tonen i den offentliga debatten och det verbala våldet på nätet om rasism och personangrepp. Där pågår debatten och kommentarerna tas bort. Men kring kvinnohatet talas det mindre. I programmet försvarar sig några rädda stelnade män, men de flesta lägger på luren.

Jag tycker var och en bör reflektera runt den vardagssexism som en ofta får höra, och att detta ger näring för kvinnohatet. Tänker också på olika berättelser som påverkar kvinnosynen, på Selma i serietidningen Lilla Fridolf, på änkan Flod i Strindbergs Hemsöborna, på alla hemska bilder av svärmödrar och styvmödrar i sagor, m.m. För att få en förändring tror jag det viktigaste är att våga säga ifrån i vardagen, att vägra skratta med, att granska sitt eget beteende, men framförallt att fler män med makt agerar och reagerar.

Ta bort grogrunden och prata om vad kvinnohatet handlar om. Fortsätt prata om kraven på underordning och om feminismen.

För övrigt har jag haft en bra men trött helg. Jag har orkat med det jag ville. Men också en trött helg som ständigt påminner mig om allt jag vill men inte orkar. När jag kom hem strax efter tre så kräktes jag på tom mage. Usch. Jag behöver känna att åtminstone något går åt rätt håll för att orka. Nu är det istället försämring på försämring.

Bondpion jag hade i min trädgård. Har flyttat några till min mammas sommarstuga, där den nu börjat blomma