söndag 31 juli 2011

Min mamma på besök

Hämtade min mamma vid tåget strax före åtta i kväll och tog bilen till Kapellgärdet, där min dotter bor. Har nyss kommit hem. Tre mammor träffades, jag, min mamma och min dotter. Familjen Löfgren-Lindell består fortfarande av fyra personer. Den femte gör lite försiktiga framstötar.

I morgon följer min mamma med mig till min 19:e behandling med Taxotere. Det blir en fin morgonpromenad på en knapp halvtimme. Först går vi uppströms Fyrisån till Islandsbron och sedan nedströms ån via stadsparken till Ackis.

För mig är cellgiftbehandling något positivt eftersom jag nu vet att den slår ut en massa cancerceller. Känner mig ganska optimistisk inför min närmaste framtid.

Kattfot från min gamla trädgård

Tankar bakåt och framåt

Om massakern i Norge
Har läst igenom det jag skrev för en vecka sedan. Tankarna då stämmer ungefär med hur jag ser på orsakerna till massakern idag. Det som blivit tydligare under veckan är hur stark islamofobin och hatet mot muslimer är i många olika grupper i västvärlden.

Massakern har samtidigt medfört att fler blivit politiskt medvetna och fler vill engagerar sig i antirasistiska rörelser och vänsterpartier. Andra (positiva) effekter är att fler diskuterar hur hat och förakt mot olika grupper ger bränsle åt extremister. Norge skjuter fram valrörelse och valet. Ett syfte är att komma överens om en bättre politisk kultur, som inte ger hatet ökat bränsle. Önskar att det också startar sådana samtal i Sverige. Politik är att vilja och det är vad olika partier vill åstadkomma som bör synliggöras i debatten. Likaså kritik av andras politiska förslag, men inte förlöjligande och lögner om andras politik.

Utöver bra artiklar i Flamman och i Fria tidningen, så tycker jag att Aron Lund skrev en bra ledare i lokaltidningen

Om apoteken och privatiseringarna
Förtroendet för apoteken har minskat efter att regeringen privatiserade flera apotek och införde fri etableringsrätt. För tre år sedan gav 95 procent av personer som intervjuades apoteken ett positivt betyg. I år har siffran sjunkit till 77 procent. En utredning som konsumentverket genomfört visar att omkring elva procent av dem som ska hämta ut medicin får vänta längre än 24 timmar. Dessutom anser många att man inte får de råd och det stöd man behöver när man handlar sitt läkemedel.

Jag känner igen denna bild. Det är svårare att få ut sin medicin, sämre rådgivning, svårare att hitta det en behöver, mer marknadsföring av för apoteken lönsamma produkter som skymmer det en vill ha, osv. Enda fördelen gäller oss som bor i större städer. Öppettiderna på några apotek har förbättrats och det finns fler apotek.
Jag har ett privat nytt apotek 200 meter från min bostad, som är öppet vqrje dag mellan åtta på morgonen och tio på kvällen. Det hade jag gärna varit utan om apoteksbolaget hade fått behålla sitt välskötta monopol, med saklig information, möjlighet att kolla upp och hämta ut mediciner på närliggande apotek, hälsofokus istället för vinstfokus osv.

Särskilt illa tycker jag det är att sjukhusapoteket på Akademiska sjukhuset har privatiserats. Detta apotek har blivit sämre och deras i det närmaste monopolsituation gör knappast saken bättre.

Regeringen har genomfört dessa privatiseringar för privatiseringarnas skull. Apoteksprivatiseringen har gynnat vinstdrivande företag och missgynnat oss som är beroende av välfungerande apoteksverksamhet.

Om Israel och Palestina
Israelisk militär har attackerat Frihetsteatern. Två anställda på Frihetsteatern i Jenins flyktingläger på Västbanken har arresterats. Jag har tidigare bloggat om Frihetsteatern och mordet på regissören och skådespelaren Juliano Mer Khamis.

Läs gärna också vad barnläkaren Henry Ascher skriver om Ship to Gaza

Min planering i höstP
å måndag är min semester slut. Har tidigare bloggat om mina tankar inför hösten. Fredagens besked om att behandlingen hjälper underlättar min planering. Känner ingen som helst längtan tillbaka till jobbet och skulle gärna fortsätta vara ledig. Däremot så tror jag att jag mår bäst av att fortsätta jobba halvtid och vara sjukskriven på halvtid. På tisdag så återvänder jag därför till min arbetsplats och jobbdatorn.

Jag har tackat ja till att läsa 7,5 poäng på Uppsala universitet i höst. Tror att det fungerar att läsa och att jag mår bra av att få lite genusinspiration.
Överhuvudtaget gav fredagens besked mig en ökad tillit till att jag kommer fortsätta vara en aktiv människa i höst.

Min hälsa
Åkte hem från Skaparbyn vid tvåtiden idag. Det har varit en härlig och lyxig vecka. I förmiddags gick jag fram och tillbaka till Ön:s hembyggdsgård, vilket tog trettio minuter. På seneftermiddagen genomförde jag i princip hela mitt yogaprogram på 50 minuter. I morgon ska jag cykla hem till en kompis som bor i Gottsunda. Jag fortsätter alltså ta ansvar för min kondition och hälsa.


Mitt yngsta barnbarn cyklar. Hoppas att hon snart blir mellanbarn i familjen.


Skaparbyn


Vy mot Dalälven och en kursdeltagares oljepenslar

fredag 29 juli 2011

Behandlingen fungerar

Äntligen ett positivt resultat. Metastaserna i levern har gått tillbaka, skelettet har inte försämrats och cancerfaktorn har slutat stiga uppåt. Även andra värden är bättre. Enda försämringen gäller röda blodkropparna, mitt Hb är 102. Immunförsvaret går ner kraftigt när det är som sämst, men återhämtar sig varje gång.

Min läkare har nu ordinerat två behandlingar och sänkt dosen Taxotere. Är väldigt nöjd med att få mindre cellgifter eftersom det skonar min kropp. Likaså blir det skönt att inte träffa läkare om tre veckor, utan först om sex veckor. Jag har i princip haft läkartid var tredje vecka under hela våren, vilket jag är mycket tacksam för, eftersom behandlingarna varit så osäkra. Nu när det fungerar blir det skönt med ett uppehåll.

Jag har förstått att behandlingen hjälper mig, men känner mig fortfarande lite känslomässigt darrig. Var väldigt skönt att både min dotter och min syster var med mig. Har firat med princesstårta hemma hos min dotter. Nu är jag ensam hemma. Åker tillbaka till Skaparbyn senare i eftermiddag.

torsdag 28 juli 2011

Fram och tillbaka

Nu är jag åter hemma efter ytterligare ett och ett halvt dygn i Skaparbyn. Har nu prövat tre olika varianter att köra bil dit och hem. Tisdag kväll blev det motorvägen via Söderfors, onsdag eftermiddag genom Östervåla och kort på väg 56 för att sedan köra genom skogen och komma upp på Ön söderifrån. I kväll kände jag för andra småvägar genom skogen, som kom fram i Östervåla. Tänk vad många varianter det ofta finns av att åka fram och tillbaka till samma platser.

När jag åkte ifrån Skaparbyn i kväll grät jag. Mina gråtattacker kommer lite då och då och ju närmare läkarbesök och nya besked desto mer gråter jag. Är orolig över vilket besked jag ska få i morgon och gråten kommer ofta när jag tänker mig in i det värsta scenariot. Oavsett resultatet av datortomografin och blodproven, så tror jag att min läkare kommer att försöka ge mig hopp, eftersom det finns ytterligare ett cellgift som jag aldrig prövat. Tyder allt på att taxotere inte fungerar, så kommer jag däremot att tänka att jag tar ett stort kliv närmare döden.

När jag skrivit detta, läser jag det en gång till. Vill försöka känna vad jag skrivit. Magen pirrar men jag kan inte riktigt förstå. Döden är abstrakt och på ett sätt omöjlig. Kan känna hur det är att försvinna bort, att somna in, men inte att dö. Vill leva – länge. Vill höra till.

Min syster kommer med mig i morgon – och kanske min dotter. Det kan också hända att jag i natt åker till min dotter för att vara barnvakt och min dotter med sambo åker till BB.

Mina känslor snurrar alltså runt nytt liv och runt döden. Människans extrempunkter, födas och dö är så starka och så nära varandra. Mellan dem finns samtidigt oändligheter av att vara och göra, att leva.

När jag åkte från Skaparbyn var ljuset guldgult. Njöt av att se ljusets växlingar när jag for över åkrar och ängar, genom mörk granskog och öppnare tallhedar, och när jag korsade Dalälven. Solen går upp och solen går ned. En dag kan kännas både kort och evig. En del liv sätter fart när solen värmer, annat när mörkret kommer. Livet är – men på vilket sätt tar livet slut – om det tar slut? Av jord har du kommit. Jord skall du åter bli??? Fram och tillbaka eller kretslopp eller vad?

För mig känns det just nu skönt att det inte finns några rätta svar. Mina frågor försvinner ut i rymdens oändlighet eller kanske ut i rymdens ändlighet …

onsdag 27 juli 2011

Lasse Ohlys sommarprogram och lite annat

Strax före klockan 22 körde jag ner i garaget, efter en timmes bilfärd från Ön. Då slog det mig att hemnycklarna låg kvar en väska som jag lämnat i Skaparbyn. Tur att min dotter har en nyckel hem till mig. Annars hade jag fått sova hos någon annan.
Har lärt mig en hel del om färger, njutit av Dalälvens olika färgskiftningar och att skapa tillsammans med andra. Längtar efter att komma tillbaka efter morgondagens blodprov och skiktröntgen.

Lyssnade på Lasse Ohlys sommar i P1 på kvällen i går. Tyvärr så somnade jag strax efter elva så jag missade slutet. Tycker inledningen om massakern i Oslo var bra. Visst fanns det fler bra inslag, men jag är kritisk till mycket. Eftersom Lasse är politiker, så var det däremot rätt att prata politik och koppla till egna erfarenheter.

Inslaget om dagens absurda sjukförsäkringssystem och Lasses möte med en utsatt person tycker jag var onödigt. Frågan är viktig och ska lyftas fram i olika sammanhang, men inte i sommar i P1. Det hade varit mycket bättre om Lasse pratat om vad han vill åstadkomma politiskt än att framföra kritik mot högerpolitiken. Och kanske också något om positiva erfarenheter som politiker, för att motverka JANTE.

Lasses berättelse om att han inte ville vara personalchef inom SJ ledde mina tankar till Katarina Barrling Herrmanssons avhandling, Partikulturer. Se bloggen partikulturer och min hälsa

Jag har skrivit ett bokmanus som jag aldrig publicerat. Så här har jag skrivit i ett stycke i kapitlet partikulturer:

”Enligt avhandlingen beskriver vänsterpartiriksdagsgruppen sig själva som egensinniga och ställda lite vid sidan av den politiska miljön man verkar i. Trots att avhandlingen handlade om Vänsterpartiets riksdagsgrupp kände jag igen mig, både från partiföreningen i Uppsala och från de möten jag varit på i partiet centralt. Med avhandlingen fick jag ett språk för det jag själv upplevt. Särskilt ifrågasättandet av ledare, ju högre upp i hierarkin, desto mer kritik. Som vänsterpartist är ett bra sätt att göra karriär att kritisera dem som har positioner. Då uppfattas du som stark och drivande, en god kamrat. Särskilt gällde detta mina första partikongresser, där många kongressledamöter framförallt gick in för att rösta ner partistyrelsens förslag. I en del partidistrikt röstade då i princip alla lika i alla frågor. Jag tyckte detta var helt absurt, som om partistyrelse var fienden och inte den borgerliga politik som förs i Sverige. Jag såg också hur det var lättare att komma in i partistyrelsen om du inte var aktiv och drivande för att förändra i sakfrågor. Kunniga och drivande kamrater kom inte lika lätt in, som partimedlemmar, som framförallt sysslade med retorik på mötena. Vid de partikongresser jag deltagit i tycker jag att kulturen har förbättrats under senare år.”

Jag tror att Lasses uttalade ovilja mot att inta en chefsposition inom SJ ger politiska poänger bland medlemmar i vänsterpartiet. Jag har också full förståelse för att Lasse tänkte så då – men varför lyfta fram detta nu - tjugu år senare? Är en ledare för ett parti, så måste en väl också vara intresserad av andra ledarskap i organisationer en tycker är viktiga. Och Lasse tycker SJ är viktigt.

Om det i vänsterpartiets partikultur ingår att det är bra att kritisera andra och samtidigt ska en inte själv ta på sig ledarskap, så vilka ska stå för riktning och ta ansvar för fattade beslut? Vem skulle vilja ha ett chefsjobb inom offentliga sektorn om Ohly var statsminister och uttalade att han inte vill vara chef . Som ledare måste en ha ett helikopterperspektiv och motverka JANTE-lagen. Jag vill ha ett vänsterparti som tror på sina idéer och visar hur de ska genomföra dem och inte ett parti som ställer sig vid sidan om och bara kritiserar det andra står upp för och gör.

Vänsterpartiet behöver en eller ännu hellre två nya partiledare. Det räcker inte att vara god retoriker och god kamrat för att leda ett parti som vill förändra samhället.

söndag 24 juli 2011

Söndag kväll

Har letat runt på internet för att bearbeta den sorg och ilska fredagens massaker i Norge väckt i mig, men också för att hitta kloka kommentarer. Tycker att Lena Sommerstads blogg är bra och uppskattade också Ola Larsmo i God morgon världen i morse. ”Hatet växer inte i ett tomrum. Hatets grogrund kan vara hatets språk.”

För övrigt tog jag cykeln till Hågaby och sedan tillbaka hem på kvällen. Hade motvind både på ditresan och när jag cyklade hemåt. Har alltså cyklat i två trettiominuterspass idag.

När jag kom hem började jag genast tvätta och packa inför morgonens resa till Skaparbyn på Ön i Dalälven utanför Hedesunda. http://www.skaparbyn.se/ Min vän som är bildvävare ska hålla en kurs där i veckan som kommer. Jag kommer nog inte att väva. Kan inte delta hela veckan eftersom jag ska till Ackis för skiktröntgen och blodprov på onsdag och på fredag blir det läkarbesök och utvärdering av Taxoterebehandlingen. Hinner därför inte väva tillräckligt för att det ska bli en väv. Problemen med högerhanden gör nog också att det är extra svårt för mig att väva.

Tar istället med mig akvarellblock och färger. Ser fram emot att få vistas i en vacker miljö. När jag är borta blir det inget bloggande eftersom jag inte har bärbart bredband.

Är nervös inför fredagens läkarbesök. Fungerar Taxotere eller fungerar det inte? Har en del ont i ryggen. Samtidigt är min kondition mycket bättre. Är glad över att jag nu orkar cykla ganska långt och inte behöver vila lika ofta.

Söndag morgon

Bloggade till halv två i natt. Hade balkongdörren öppen. På gården satt många unga människor och pratade. Vaknade sedan lite då och då. Ungdomarna satt kvar. Funderade på att säga till dem eftersom alla ljud förstärks på vår innergård och blir väldigt starka hos alla som har fönster och dörrar öppna. Bestämde mig för att låta bli. Behövs en tillåtande kultur när unga människor möts och har trevligt. Behövs förresten när alla människor möts och har trevligt, oavsett ålder ursprung etc.

Under förmiddagen har jag haft P1 på, men har haft svårt att koncentrera mig på det jag hör. Är påverkad av terrorhandlingen i Norge. Just nu hör jag på högmässan från Oslo domkyrka. Hör orden men innebörden når inte riktigt fram till mig.

Är bjuden på lunch hos en kompis i Hågaby. Har planerat att cykla men ovädersmoln och starka vindar gör att jag inte bestämt mig ännu. Måste nu skynda mig.

Gradskillnader och inte artskillnader

Minst 85 ungdomar har kallblodigt mördats när de är på AUF:s ungdomsläger på ön Utöya. Människor dog dessutom av bilbomben i regeringskvarteret i centrala Oslo. Kunde jag så skulle jag delta vid SSU Uppsalas minnesstund för offren i Norge på Stora Torget klockan 19.00.

Mördaren/terroristen Anders Behring Breivik, som greps utan att göra något motstånd, har erkänt delar av det han anklagas för i skottdramat. Han har erkänt att han sköt, men det är fortfarande inte helt klarlagt om han var ensam eller ej.

Mördaren beskrivs som en kristen, nationalistisk högerextremist. Var aktiv på nätet på högerextrema sajter med såväl rasistiska som islamofobiska inlägg. Anders Breivik har under 10 år varit aktiv medlem i Fremskrittsspartiet. Likaså är han medlem på ett svenskt nazistiskt internetforum, Nordisk. Nordisk lanserades 2007 och blev snabbt en succé bland så kallade "nationella" i Sverige. Forumet har i dag drygt 22 000 medlemmar enligt expo.se.. Bland forumet medlemmar finnar en allt från Sverigedemokratiska riksdagsledamöter till ledande nazister. Ämnena som diskuteras har ofta en rasistisk prägel. Forumet beskrivs som en portal "med nordisk identitet, kultur och tradition som tema".

Enligt flera medier hade Anders Breivik licens för två vapen – ett automatvapen och en pistol. På lördagsmorgonen framfördes också att han var medlem i Frimurarna, ett ordenssällskap. Denna nyhet försvann sedan från P1, men finns kvar på webbsidorna. Där står också att han är medlem av Johannes-logen St. Olaus T D Tre Söiler.

Jag vet väldigt lite om Anders Breivik. För mig framstår han som en fanatisk mördare, som har begått bestialiska avrättningar av oskyldiga människor. Men han är också en aktör som agerar politiskt, en vit manlig samhällsmedborgare uppvuxen i ett rikt land.

Dåden har likheter med både traditionell terrorism och så kallade skolmassakrer. Jag har tidigare bloggat om Manlighet, våld och fredlighet. Då nämnde jag en SOU-utredning , Pojkar och skolan, som har fokus på den s.k. pojkkrisen i skolan. Författaren, Michael Kimmel anser att den verkliga pojkkrisen är en våldskris, som handlar om de kulturella ålägganden som likställer manlighet med förmåga att bruka våld. Författaren synliggör också att samtliga mördare i alla skolskjutningar i Amerika (Columbine High School i Colorado, Paducah i Kentucky, Pearl i Mississippi eller Jonesboro i Arkansas) och i Tyskland och Finland är vita medelklasspojkar.

Kanske tillhör Anders Breivik också medelklassen. I varje fall är han vit.

NATO och framför allt amerikanska militärer i Irak, Afghanistan m.m. har många civila på sitt samvete. I krig blir det i dag fler och fler civila som dödas, ibland omedvetet men ibland också medvetet. Jag tänker bl.a. på den amerikanska helikopter vars besättning sköt ner civila i Irak. Den amerikanske soldat som filmade händelsen är nu anklagad för att ha läckt hemligt material.

Anders Breiviks grundprincip kan vara att någonting är hotat. Samhället är hotat av politiker, som gör allt som går emot det norska folkets vilja och den norska identiteten. Norge har en socialdemokratisk regering. Det är socialdemokratiska ungdomar som har mördats. Ville högerextremisten Anders utradera en hel generation av socialdemokratiska ungdomar innan de ens hann komma till makten?

Mina tankar går till Palmehatet, som jag tidigare bloggat om, Drev och demonisering. Det har funnits och finns mycket hat inom politiken. När socialdemokraterna var ett mer radikalt parti som arbetade för ökad jämlikhet, så var hatet från högerextremister starkare. Hatet var också starkt hos kretsar inom överklassen. Minns en debatt om Alva Myrdal i Uppsala kommunfullmäktige då många företrädare för de borgerliga partierna uttryckte starka negativa känslor gentemot hennes politiska värv.

Samtidigt har det också förekommit hat mellan medlemmar av de två arbetarpartierna SAP och V. I 30-talets Tyskland såg kommunistpartiet under en period socialdemokratin som huvudfienden och kallade dem för socialfascister. Tio år tidigare var det en socialdemokrat som mördade socialisten Rosa Luxenburg.

Ibland är retoriken demoniserande. Som kommunalråd för vänsterpartiet i Uppsala har många försökt koppla ihop mina åsikter med den politik som bedrevs i Sovjetunionen. Jag har påståtts vara en odemokratisk, fundamentalistisk kommunist. Och ingen har väl undgått borgarnas försök att demonisera Lars Ohly som den farlige kommunisten.

Finland ska se över sin vapenlag ännu en gång efter händelserna i Norge, enligt SR:s webbsidor. I USA har det framförts en önskan om att förhindra att det säljs mer än två automatvapen i veckan till enskilda personer, vilket medfört att vapenindustrin reagerat kraftigt. Överhuvudtaget har vapenindustrin en stark påverkan på politiken i såväl USA, som i Sverige.

Enligt SR är Anders Breivik med i Frimurarna, ett ordenssällskap som jag tidigare bloggat om, Om öppenhet. När jag 2006 fick en debattartikel införd i lokaltidningen som handlade om ordenssällskap försvann min artikel snabbt från webbsidorna. Likaså togs de artiklar tidningen själv skrivit snabbt bort. Då precis som med Ekots sändningar i P1 misstänker jag att ”försvinnandet” beror på påtryckningar från inflytelserika mansnätverk.

Högerextrema personer som Anders Breivik kan hämta näring för sitt hat från många olika håll. Självklart från andra högerextrema personer och organisationer, från nazister och från fascister. Men de kan också få näring från etablerade högerpartier , från olika ordenssällskap och från andra manliga nätverk.

Jag minns Gudrun Schymans s.k. talibantal under Vänsterpartiets kongress 2002.

”Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.”

Gudrun Schyman synliggjorde att det inte är artskillnader utan gradskillnader mellan grupper av män från olika länder. Jag tänker att på samma sätt är det inte artskillnader mellan högerextrema rörelser, främlingsfientliga partier och högerpartier utan gradskillnader. Det handlar inte om vi och dom, om svart eller vitt, om goda och onda som jag tidigare bloggat om. För mig är det istället olika länkar där den högerextrema flanken byggs upp av politiska våldsverkare, men mer integrerade delar av högerpartierna finns i samma kedja. Likaså vapenindustri och ordensällskap.

Tycker det är viktigt att Anders Breivik inte framställs som en ensam isolerad vettvilling. Han har genomfört en avskyvärd politisk terrorhandling, men det är han inte ensam om. Avskyvärda handlingar har begåtts av NATO-soldater i Irak och Afghanistan. CIA och USA ligger bakom många mord på civila i Sydamerika. Hat och demonisering av socialdemokrater och vänsterpartister från etablerade högerkrafter ger också bränsle åt terrorister.

Jag tycker också det är viktigt att vänstern uppträder korrekt och inte sprider hatets förgiftande känslostämningar. Däremot har alla ett ansvar för att synliggöra verkliga politiska skillnader.

fredag 22 juli 2011

Starka kompetenta kvinnor nu och då


Ofta har jag P1 på när jag är ensam hemma och inte läser eller bloggar. Råkade av en slump höra radioteater om Sophie Sager, en 23-åring som kom till Stockholm från Jönköping 1848 i hopp om att kunna öppna en affär. Hon hade otur och blev illa behandlad av paret hon bodde hos. Mannen som hon därefter fick husrum hos, var ännu mer våldsam. När han närapå hade misshandlat henne till döds under ett våldtäktsförsök lyckades Sophie fly. En läkare konstaterade hennes skador och hjälpte henne med polisanmälan. Hon anmälde fänriken för våldtäktsförsök som nästan kvävt henne. Jag blev så fascinerad av inledningen i denna sanna berättelse, så jag lyssnade till slutet.

Sophie Sager vann till slut rättegången, och började därefter arbeta aktivt för kvinnans frigörelse. Hon var före sin tid och möttes bara av hån. Efter att ha emigrerat till USA arbetade hon vidare i den amerikanska kvinnorörelsen.

Inom många områden har jämställdheten ökat sedan 1850, men när det gäller våldtäkter och våldtäktsförsök så blir kvinnor fortfarande ifrågasatta på samma sätt som Sophie Sager. Insinuationer om att hon egentligen har ansvar för det som hänt är vanliga idag också. Här kan du höra teatern och läsa mer

Till höger är Sophie Sager porträtterad.

Förra hösten var jag på kvällsmingel med genuspionjärer på Stockholms universitet. Kvinno- och genusforskningen växte fram på 80- och 90-talet. Köpte boken FÖREGÅNGARNA på mötet, där äldre kvinnliga professorer berättar om sina liv, sin genusforskning och om makt och maktlöshet.

En period kändes boken lite seg, men nu har jag läst en mycket intressant berättelse. Anita Göransson professor i genus, ekonomisk förändring och organisation vid Linköpings universitet skriver personligt om att bygga ett nytt vetenskapligt fält. Hon ställer frågan: Hur åstadkommer vi en förändring i samhället? AG har varit verksam i Lund, Umeå, Uppsala, Göteborg och Linköping.

AG börjar med att beskriva sin egen bakgrund. Den egna bakgrunden har betydelse. Honbörjade sina studier i Lund 1963. När studentvänstern växte fram blev hon en av deltagarna. I de organisationer hon deltagit i har Sovjetunionen aldrig varit mönsterbildande. Däremot finns det många som har intresse av att svartmåla denna period av antiauktoritärt uppror och radikal solidaritet, skriver hon.

Vänsterrörelsen var från början djupt humanistisk och det genomfördes en kritisk granskning av hela samhället. Efter några år stelnade rörelsen när folk sökte sina teoretiska rötter och fastnade i olika fraktioner och sekteristiska grupper. Detta var början till slutet för den breda vänsterrörelsen enligt AG. Det var dessa fraktioner jag mötte när jag kom till Uppsala 1973 och som jag kände mig oerhört trött på.

AG skriver också att miljörörelsen och kvinnorörelsen överlevde striderna . De fortsatte utveckla demokratiska antiauktoritära metoder. AG var med i Revolutionära Kvinnoligan. Hon pläderade för att förbättra organisationen, skriva program och arbeta aktivt. Under en period kom några kvinnor hem från ett besök från USA, som upplevt radikalfeminism. Dessa kvinnor tog delvis över organisationen och informella hierarkier uppstod. Ag tillhörde en minoritet som ville agera utåtriktat politiskt för kvinnors och mäns lika rättigheter. Hon ville också dra politiska slutsatser av parollen ”Det personliga är politiskt”.

AG lyfter många intressanta frågeställningar och jag kan inte redogöra för alla. Tycker det är extra intressant när hon berättar hur en del kvinnor i Kvinnoligan är rädda för att stå upp för kvinnofrågorna när vänstermän deltar. Känner igen dessa mönster. Det finns också tydliga kopplingar till homosocialitet och heterosocialitet som jag tidigare har skrivit om.

AG berättar också om hur de i slutet av 70-talet bjöd in samtliga 8 kvinnliga professorer vid Lunds universitet.
”De äldsta sade sig aldrig ha mött någon ovilja eller ens passivt motstånd.”
”Vi tolkade det som att det förmodligen var ett överlevnadsvillkor att intala sig att allt gick bra och att de var framgångsrika individer.”


De äldre kvinnorna hade inte deltagit i strukturella diskussioner, varje motgång sågs som ett individuellt tillkortakommande.

De yngre professorerna talade mer öppet om diskriminering och om sina svårigheter att kombinera arbete och familj. De hade påverkats av kvinnorörelsens maktkritiska diskussioner och av den antiauktoritära vänstern.

AG beskriver hur genusforskningen både växt fram underifrån genom gräsrotsorganisationer och uppifrån via myndigheter och politik. Genusforskning är också uppbyggd kring två olika organisationsprinciper, genusforskning som är integrerad i olika redan existerande ämnen eller som utvecklas som en egen disciplin. Gillar att AG beskriver och analyser, men inte kommer med några sanningar om det ”rätta”.

AG skriver vidare:
”Flera resursstarka genusvetenskapliga enheter domineras nu av postmodern vetenskapsteori och queer studies. ”

Fokusering på sexualiteten som grund för alla olika genus är kunskapsintressen som tidigare saknat hemvisst på universiteten. AG anser att det är utmärkt att det nu finns en organisatorisk form för dessa studier. Samtidigt efterlyser AG forskning om dagens genomgripande förändringar i samhälle och arbetsliv, som leder till maktförskjutningar mellan länder, etniska grupper och sociala skikt och mellan kvinnor och män. Våra vardagsvillkor och möjligheter förändras drastiskt.

Utöver att AG efterlyser samhällsvetenskaplig genuskunskap trycker hon på vikten av jämförbara undersökningar och historiska perspektiv. Varje tidigare forskningsområde kan undersökas med hjälp av nya rön om könsordningen och andra maktordningar. Verkligheten ändrar sig hela tiden och vi kommer alltid att behöva utreda vad det är som händer i det som synes ske, skriver hon.

Jag njuter av att läsa texter av kvinnliga förebilder, som inte fastnat i olika oförätter utan fortsätter framåt. En del verkligheter har knappast ändrats alls på de sista hundrafemtio åren. Andra ser helt olika ut. Jag gillar kvinnorörelsens ”Det personliga är politiskt” men med Anita Göranssons tillägg om att också dra politiska slutsatser av erfarenheterna. Oavsett erfarenheterna är mina egna eller någon annans, om de skedde i Uppsala eller på någon annan plats på vårt klot eller om de skett i nutid eller i dåtid så är det bra att de synliggörs och analyseras.

torsdag 21 juli 2011

Orken räckte idag också

Har varit i skogen i flera timmar. Vandrat längs Upplandsleden och plockat blåbär. Så härligt att kroppen orkar. Dessutom att få ”bada” i grönt, höra vinden susa i både löv- och barrträdskronor och känna doften av skvattram.

Jag har vandrat i Lunsen som du kan läsa mer om på Uppsala kommuns webbsidor, där jag hämtat bilden.

onsdag 20 juli 2011

Lång cykeltur och gamla minnen

Nu har jag följt min plan från morgonen. Började cykelturen söderut. Tog mig över Fyrisån vid Kungsängsleden. Hade inte bestämt hur långt jag skulle söderut, men tänkte att lite till och lite till och lite till. Cyklade uppför åsen vid södra Ulleråker bakom kolonilotterna. Backen var brant och krävde stillastående vila några gånger.

Min kamplust att genomföra det jag påbörjat gjorde att jag tog mig högst upp på åsen. Tänkte på mina föräldrar och att jag alltid fått stöd i att genomföra det jag tänkt. Den envishet jag fått med modersmjölken tror jag har stor och positiv betydelse för min hälsa.

Njöt av att cykla samma sträcka uppe på åsen som jag brukar göra varje år. Tänkte samtidigt att detta kanske är sista gången. Att det är sista gången tänker jag ofta nu när så många behandlingar inte har fungerat för mig.

Framme vid Ultuna tog jag en liten paus vid Ulltuna kunskapsträdgård. Njöt att jätteverbenor som både var vackra och doftade gått. Hade jag haft odlingar så skulle denna växt ingå. Läs mer om växten på Slottsträdgårdsmästarens webb där jag hämtat denna bild.

Trasslade mig sedan fram mellan all nybyggnation på SLU. Kom ut på och cyklade över Dag Hammarskölds väg. Sedan upp genom Bäcklösaravinen, som jag skrivit om i en tidigare blogg, nostalgicykeltur.

Denna gång cyklade jag genom Valsätra och passerade Bäcklösaskolan en gammal F-6-skola, som nu är nedlagd av kommunen. ”Bäcklösaskolan, den bästa skolan som finns” sa en elev som jag hade i min klass i högstadiet i Storvreta, när jag berättade att min dotter börjat i Bäcklösa hösten 1987. Skolan hade då en modern pedagogik, vilket gjorde att några villaföräldrar i omkringliggande områden också flyttade sina barn dit.

Under den borgerliga nedskärningsepoken i miljonprogramsområdena 1991 – 1994 förändrades allt. Då ansågs Gottsundas barn kosta för mycket och det mesta av god framåtsyftande verksamhet raserades. Högstadieskolan i villaområdet intill byggdes om, så att även ett låg och mellanstadiet fick plats där. Villaföräldrarna flyttade sina barn från Bäcklösa och segregeringen accelererade snabbt.

När en svmp-majoritet tog över i kommundelsnämnden hade tilltron till skolor med många miljonprogramsbarn raserats. Några föräldrar vädjade till oss att försöka vända utvecklingen, men valfrihet, friskolor och marknadskrafter gjorde oss ganska maktlösa. Hade vi lagt ned det nyligen utbyggda låg och mellanstadiet i Valsätraskolan, hade föräldrarna istället flyttat sina barn till friskolor. Då hade den kommunala grundskolans andel av barn minskat ytterligare och vi hade fått ännu svårare att klara ekonomin. Vi försökte på andra sätt stärka skolan, renoverade och fräschade upp, satsade på skolutveckling m.m.

För några år sedan togs beslutet om att flytta den kommunala grundskoleverksamheten. Det fanns ingen annan utväg, eftersom marknadskrafterna fortsätter att styra skolan.
Jag cyklade bakom skolan och över Valsätrakullarna. Där avslutade vi kollektivhuset ARKEN-epoken. Kollektivhuset startade hösten 1985 och verksamheten avslutades 1995. Eftersom de gemensamma aktiviteterna i huset och engagemanget och viljan att bidra till gemensamma aktiviteter minskat under ARKENS sista år var det bättre att avsluta. Vi som bott och verkat i kollektivhuset ville både fira och sörja en för oss givande tid på ett bra sätt tillsammans. Alla hade varsin pinne, som vi gjorde en brasa av. Innan pinnen fick kastas i elden fick bäraren berätta vad kollektivhuset betytt.

ARKEN och Bäcklösaskolan finns alltså inte mer. Att Arken avslutades känns bara bra. En ska inte hålla liv i verksamheter när berörda personer inte är intresserade. Bäcklösaskolans stängning är kopplade till politiska beslut, som jag anser raserar skolverksamheten. Den nedlagda skolan väcker därför arga känslor i mig. Alla barn har rätt till ”Världens bästa skola” i sitt närområde. Dagens konkurrenssituation har lett till något helt annat.

Däremot var allt inte bättre förr, men det var bra att bostadsområdets barn möttes i samma skola och hade tillräckligt med vuxna för att tillgodose deras behov. Läs mer om hur jag tycker skolan bör arbeta med att motverka begränsande normer och Mer om feminism

Cyklade sedan på min gamla Norbygata Slåttervägen. Nästan alla egna hem som arbetarklassen fick råd att bygga längs med denna gata på 30- och 40-talet är nu rivna. Det enda som står kvar är min gamla grannes hus i tegel. Familjen köpte tomten efter andra världskrigets slut och byggde sitt egna hem efter att de två barnen fötts i början av 50-talet. När arbetsdagen var slut cyklade hela familjen till denna tomt och byggde på alla lediga stunder. Huset blev jättefint med ett extrastort fönster mot trädgården.

Tänkte när jag passerade på min gamla solidariska 95 år fyllda granne som nu bor på ett äldreboende. Hon har nog alltid varit en envist kämpande medmänniska i hela sitt liv. En härlig tant och god granne.

Passerade sedan Malmaskolan, som på 80-talet bedrev en gammaldags undervisning, men nu är en av Uppsalas bästa och mest efterfrågade kommunala grundskolor. Skolan arbetar bl.a. målmedvetet och aktivt med sin likabehandlingsplan.

Väl i stadsskogen var det dags för blåbärsplockning. Koltrastarna sjöng ihärdigt. Jag njöt och tänkte att koltrastarna bekymrar sig nog inte med frågor till sig själva om de kan sjunga nästa dag också. De bara sjunger och sjunger så länge det är meningsfullt.

Har avslutat min dag genom att njuta av Apolonias gladmusik i Parksnäckan. Vill du också få lite energi kan du gå till Apolonias webbsida

Dagens ambition

Nu har jag kollat mejl och facebook, ringt några telefonsamtal. När jag är klar med denna blogg tänkte jag:
• Göra min sjukgymnastik
• Göra yogaprogrammet
• Äta lite snabblunch och dricka kaffe
• Ut och cykla i minst en halvtimme
• Plocka blåbär
Fortsätter alltså hålla igång kroppen. Går nog till Parksnäckan i kväll och lyssnar på Apolonia, ett niomannaband från Malmö.

För övrigt har Israels försvarsmakt olagligt bordat Ship to Gazas Värdigheten. Nu utvisas passagerarna ur landet. Allt detta strider mot internationell rätt och mänskliga rättigheter, men FN:s generalsekreterare tiger liksom västvärldens makthavare. Demokrati gäller bara för vissa. Bor du nära Mynttorget och vill stå upp för demokratin, så kan du delta i dagens manifestation där klockan 18.30

Edda Manga beskriver på SVT:s sidor hur framstående medborgare i västerländska demokratier (parlamentariker, nobelpristagare, professorer, författare) stoppas från att utöva sina fri- och rättigheter och behandlas som brottslingar med deras staters implicita goda minne. Politiker kontaktar varandra informellt, förhandlar tjänster och gentjänster, ställer sig över lagen och styr genom dekret.

Läs gärna också Mattias Gardells artikel i Aftonbladet, som jag också tidigare bloggat om.

tisdag 19 juli 2011

Om normer, klass och feminismen

Det är nu länge sedan Berith Ås lanserade de fem härskarteknikerna. En härskarteknik är ett medel som en människa kan använda sig av för att utöva makt gentemot en annan människa. De spelar en betydande roll när det gäller att vidmakthålla ojämlika förhållanden. Idag finns det flera varianter på härskartekniker. Jag föredar Berit Ås variant med två tillägg:

• Osynliggörande – låta bli att se någons behov eller att försöka hävda sig. Exempelvis ger inte ordföranden ordet till någon, trots att vederbörande har något att framföra.
• Förlöjligande – håna, ironisera eller på annat sätt visa att en annan person är mindre värd.
• Undanhållande av information – inte ge bakgrundsfakta eller berätta vad man kommit överens om för alla för att utnyttja och förstärka sin maktposition.
• Dubbelbestraffning - i karriären = dålig mor/far, mor/far = dålig yrkeskvinna/yrkesman. Vad man än gör så blir det fel!
• Påförande av skuld och skam – ett exempel på denna teknik är att flickor som blivit sexuellt trakasserade har själva ansvar för det som hänt genom t ex sin klädsel.
Ytterligare två härskartekniker:
• Objektgörande – ett objekt beskådas och bedöms utan att höras eller ges utrymme att hävda sina åsikter, t.ex. exploatering av kvinnokroppen i pornografi.
• Våld och hot om våld.

Jag tycker att liknande strategier används inom retoriken, i politiska samtal och i olika debattböcker och debattartiklar. Syftet är att förminska andras åsikter och att vinna fler anhängare för den egna saken. Hen använder mer eller mindre medvetet knep som att
• sätta negativa känsloord på andras åsikter, typ andra gnäller
• förlöjliga andras åsikter, typ framställa dem som orimliga
• bemöta påståenden som hen själv har konstruerat, när hen bemöter andras åsikter
• undanhålla viktig information och därmed ge en skev bild av andras åsikter

Tycker att Kajsa Ekis Ekman använder några av dessa strategier när hon kritiserar boken ”Klass, feministiska och kulturanalytiska perspektiv” av Ulrika Holgersson.

17 juli bloggade jag om en recension av Kajsa Ekis Ekmans bok ”Varat och varan.”

Så här skriver Kajsa Ekis Ekman bland annat i sin artikel på Röda rummets webbsidor:

”Snart kom den andra backlashen – den postmoderna, nyliberala livsstilismen. Plötsligt var befrielsen individuell och handlade om att klä sig och bete sig annorlunda. Fokus kom att ligga på normer och avvikande i stället för på makt och förtryck. Ordet kvinna byttes ut mot ordet genus. I stället för att kämpa tillsammans och uppnå förbättringar skulle vi byta identitetsmarkörer.”

Hon fortsätter med:

”…..att beteendet är sekundärt. Det bottnar alltid i en verklig skillnad. Klasskillnaderna är grunden, kulturen följden. Detta kallar marxister för relationen mellan bas och överbyggnad. Holgersson menar att det är en ”binär modell” och avfärdar den som ”alldeles för deterministisk, mekanisk och förenklad”. Ja, förenklad därför att det är en förenkling, och förenklingar är nödvändiga om vi ska kunna tolka hela samhället och inte bara zooma in på enskilda fall. Men den är absolut inte mekanisk. Det blir den bara om man själv har ett mekaniskt tänkande och glömmer bort dialektiken. Dialektiken innebär att det alltid finns en kamp, en dynamisk konflikt mellan grupper. Samhället är aldrig statiskt.”

Och slutorden

”Att börja kalla något så uppenbart materiellt som klass för en social konstruktion tror jag är för magstarkt för de flesta människor, än så länge. Men om det gick med kön – som till skillnad från klass även har att göra med biologiska skillnader – så varför inte? Nu gäller det att sätta emot med en annan klassanalys.”

Jag har tidigare bloggat om hur jag ser på dikotymiseringar, på uppdelningar i ”vi och dom”. Tycker att Kajsa Ekis Ekman gör det väldigt lätt för sig när hon ställer sina åsikter mot postmodernism och hur kön, etnicitet och klass ”görs”.

Måste det vara antingen eller? Jag har inte läst Ulrika Holgerssons bok, men tycker att det skulle vara intressant att höra hennes syn på Kajsa Ekis Ekmans artikel. Ställer verkligen bokens författare det materiella mot görandet av kön, klass etc? Eller handlar budskapet snarare om att ny forskning visar på att konstruktioner av olika kategorier av människor faktiskt låser in människor i över- och underordnade grupper?

Jag har aldrig i de artiklar om queerfeminism, postmodernism, intersektionalitet, normkritisk pedagogik etc läst någon som påstått att befrielsen är individuell och handlar om att klä sig och bete sig annorlunda. Att befria människor handlar alltid om att förändra maktstrukturer. Sedan behövs det i alla sammanhang också individer som kan och vill förändra.

Jag skulle också gärna vilja veta om Kajsa Ekis Ekman har läst ”Den dolda läroplanen” i tidskriften KRUT av Donald Broady som publicerades för första gången 1981. Jag har för länge sedan bloggat om den på en annan blogg.

I en ny utgåva från 2007 avslutar Donald Broady sin inledning med orden:

”Den dolda läroplanen, eller om man så vill de dolda läroplanerna, kamoufleras än mer när det mesta som händer i skolan utmålas som styrt av individers – lärares, elevers och föräldrars – fria val. Att uppmärksamma allt det som människor inte väljer utan tilldelas är minst lika viktigt idag som för trettio år sedan.”

Den dolda läroplanen innebär att eleverna inte i första hand lär sig engelska, matematik, samhällskunskap mm, utan snarare att visa självkontroll och underordna sig befintliga maktstrukturer. Eleverna förväntas inte ta egna initiativ utan att först kontrollera med lärarna att det är tillåtet. Skolan lär också en del elever att de inte duger, att deras misslyckanden är deras fel. Den dolda läroplanen handlade när artikeln skrevs mycket om att sortera eleverna, om att framförallt arbetarklassens barn ska lära sig att underordna sig. Pedagogerna var ofta omedvetna om att det i undervisningen också ingick disciplinering.

Fredrik Bondestam, genusvetare på Uppsala universitet har på uppdrag av DEJA (Delegationen för jämställt arbete i skolan) gjort en metaanalys av svensk forskning om jämställdhet i skolan under 40 år, 1969 – 2009. Utredningen avslutas med rekommendationer. Nedan har jag klippt in och kommenterat av mig valda delar av rekommendationerna.

Förslag 1 lyfter fram att det behövs mer forskning och kunskapsutveckling om jämställdhet och skolan.

”Målet för en progressiv forskningspolitik bör istället vara att prioritera och efterfråga forskning om förutsättningar för och konsekvenser av relationer inom och mellan grupper av flickor och pojkar och relationer mellan lärare-elever och elever-elever respektive lärare-lärare utifrån senare tids begreppsutveckling inom fältet. Härmed avses särskilt de kunskapsfält som intresserar sig för maskuliniteter, (hetero)sexualiteter, queer, intersektionalitet, och andra traditioner vilka på olika sätt utmanar såväl diskurser kring eleven/läraren som problemen med återskapandet av två dikotoma könskategorier.”

Fredrik Bondestam skriver dessutom att i princip samtliga analyserade tillvägagångssätt tenderar att återskapa själva grunden för de problem som ska lösas. Själva angreppssättet som sådant skapar situationer där den eller det som avviker utgör problemet och lösningarna blir att osynliggöra och bibehålla de normer som överordnar och underordnar elever, lärare och övrig personal. Maktstrukturerna består, min anmärkning.

Han framför också att olika ”postperspektiv” (postkoloniala teorier, postfeminism, poststrukturalism, m.m.) bör prioriteras i syfte att på ett tydligare sätt positionera forskning om skola och jämställdhet i de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnenas nuvarande teoretiska utveckling. FB anser att den nya metoden Normkritiskt arbetssätt bör få ett särskilt fokus eftersom detta arbetssätt kan leda till faktiska förändringar .

I förslag 2 rekommenderas att ”ett nationellt kunskapscentrum för skillnad, makt och utbildning inrättas.”

Jag har aldrig tidigare i mitt liv så ofta läst och samtalat om maktfrågor och maktanalyser som under mina två sista år som tjänstekvinna i Uppsala kommun. Mitt eget parti och mina partikamrater har ofta tyckt att jag varit obekväm när jag lyft maktfrågorna och klassfrågorna. Nu äntligen pågår forskning, samtal och debatt om makt, klass och kön och det finns massor av intressant material att hämta på våra universitet.

Läs t ex om boken Normkritisk pedagogik på mina bloggar Mer om ledarskap och makt och Om normer och Begränsande och stereotypiserande normer

Kajsa Ekis Ekman skriver att kön till skillnad från klass även har att göra med biologiska skillnader och visst är det så om vi jämför medelpojken med medelflickan. Men människor är inga medelvärden utan olika, med olika genuppsättningar och olika kroppar. En del barn föds med olika varianter av X och Y, fostret påverkas i livmodern vilket gör att några barn föds med oklar könstillhörighet, flickor kan födas med en stor klitoris och pojkar med en liten snopp etc. Ungefär 1 barn av 1500 har någon form av intersexuellt tillstånd. Några barn är helt säkra på att de är födda i fel kön redan i förskoleåldern m.m. Vänsterpolitik ska väl handla om att både synliggöra att det finns en massa olikheter och att det finns en könsmaktsordning, där kvinnliga egenskaper/kvinnor underordnas manliga egenskaper/män.

Att arbeta normkritiskt innebär att syna makten i vardagen, att undersöka normerna där du finns och att medvetet arbeta för mer jämlika kulturer. Vänsterpartiets politiska inriktning är systemförändring, inte systembevarande.

Nödvändiga delar i detta arbete är att omfördela makt och resurser på nationell och global nivå. Så länge makthavare i dagens kapitalistiska system kan hota med och också genomföra flytt av pengar mellan olika länder för att på så sätt påverka den nationella politik hen är missnöjd med, så kan vänsterpartiet inte få gehör för mer än marginella förändringar i välfärden. All omfördelningar i ett land från dem som har till dem som inte har är visserligen betydelsefulla, men inte tillräckliga för att åstadkomma systemförändringar. Jag saknar vänsterns strategier i detta arbete.

Genom klasskamp kan det bli möjligt att byta roller i Kajsa Ekis Ekmans binära modell. Överbyggnaden och basen får byta plats och de goda får makten över de onda eller? Här finns väl verkligen en risk att som Kajsa Ekis Ekman skriver människor bara byter identitetsmarkörer.

Jag saknar vänsterns strategier för att öka jämlikheten i möten mellan människor. I dagens Sverige har rika människors åsikter högre värde än fattigas, mäns åsikter högre värde än kvinnors, vita människors åsikter högre värde än färgades, heterosexuellas åsikter högre värde än homosexuellas i de flesta sammanhang.

Hur ska vänstern åstadkomma förändringar så att människors synpunkter inte är beroende av kategoritillhörighet oavsett synpunkterna framförs i klassrummet, i media eller på möten i vänsterpartiet. Det är ju inte så att alla tänker att han är en rik, vit, heterosexuell, svensk medelålders man, så därför litar jag mer på honom?

Jag började bloggen med att skriva om olika härskartekniker och dessa tror jag är välkända inom vänstern. Nästa steg borde vara att se till att syna vem som har makten på mötena och i andra sammanhang, alltså att börja arbeta mer normkritiskt.

Existentiella frågor och behov av bekräftelse

Känner mig existentiellt och andligt ensam tror jag. Är inte helt klar med vad orden existentiell och andlighet betyder, men att det har med hens existens och mening att göra. Se mer i rutan nedan.

Jag känner mig ensam eftersom jag tycker att det är så svårt att i mötet med andra samtala om svåra frågor, att reflektera tillsammans och att våga komma bortom s.k. sanningar. Det är inte färdiglevererade sanningar om att vara människa jag söker. Så här brukar ofta möten med människor jag känner bli.
• Först lite ytligt om den egna hälsan och olika göranden. Samtal om olika krämpor, om vad hen har gjort och tänkt göra.
• Sedan om barnen och andra gemensamma vänner och partners. Om svårigheter och glädjeämnen.
• När samtalen sedan fortsätter är det så vanligt att det handlar om att hen vill ha bekräftelse i det hen ser och anser. Bekräftelse på hur hen har agerat och tänker agera etc.

Jag kommer sällan till de där samtalen jag egentligen vill ha, det där sökandet efter nya tankar och perspektiv. Samtal där både jag och den andre vågar blotta oss. Ibland känns allt förutsägbart utom det som handlar om görande. Det byggs osynliga murar mellan mig och andra och jag blir ensam. Rädslan hos den andre och säkert också hos mig gör att få fördjupningsfrågor med mer osäkra svar ställs. Stigarna om hur hen ska mötas och samtala är redan utstakad.

Har nu igen letat för att få mer inputs om existentiella frågor och andlighet, letat i det jag tidigare bloggat om och på nätet. Forskning och framsteg hade för länge sedan en artikel som jag tidigare nämnt. Den lyfte bland annat vilka existentiella frågor som människor i livets slutskede har. Tankarna handlade ofta om existentiell ensamhet, meningslöshet, frihet och döden.

Vårdalinstitutet hittade jag en artikel ”Hur kan personalen kommunicera med patienter om existentiella frågor?” av Susann Strang, Leg sjuksköterska, Med dr. I artikeln synliggörs skillnaderna mellan andlighet, religion och existentialism.


Här kommer några utdrag ur artikeln:

”Ensamhet utgår från den djupa klyftan mellan en själv och andra människor; alla kommer vi till världen ensamma och alla lämnar vi den ensamma. Existentiell ensamhet kan visa sig som ”gränssituationer” vid kritiska situationer och i synnerhet i dödens närhet. …Det är viktigt att komma ihåg att man inte kan ”lösa”existentiell ensamhet, men närhet och relationer kan lindra bördan.”

Det finns ingen existentiell sanning. (min kommentar)

Några exempel på hur ”existentiella samtal kan föras, som vänder sig till personal inom sjukvården:

• lyssna - utan att släta över eller gripa in för snabbt. Inte komma med förnumstiga ord som ”att jag förstår dig precis”. Man kan aldrig helt förstå en annan människa, men man kan orka lyssna utan att värdera och komma med lösningar. Genom ett aktivt lyssnande kan patienten/anhörig hitta och formulera sina egna svar. Det är oftast bara sina egna beslut man följer ändå.
• vara närvarande - den stund du är med patienten/anhörig. Här handlar det inte om hur mycket tid vi har på oss, utan om hur närvarande vi orkar vara. I ett existentiellt samtal är det väsentligt att vara helt fokuserad på den människa man har framför sig, utan att i tankarna redan vara inne på nästa uppgift. …
• inte ”överge”. Våga stanna kvar i mörkret, orka härbärgera det som kommer fram. … När en patient vill ”luta sig” mot personal, så är det viktigt att de inte viker undan utan orkar vara kvar, även då kurativ behandling inte finns att erbjuda.

Har idag lyssnat på sommarprataren och klarinettisten Martin Fröst.Han berättade på ett mycket intressant sätt om sökande, om sin erfarenhet av ångest och om att hitta nuet i sig själv. Tycker att hans program lyfte vidden av att våga vara i existentiella frågor och inte ha alla svar, på ett sätt som jag mådde bra av.

Tänker att visst är det viktigt att vi människor bekräftar varandra. Samtidigt känns det ensamt när nästan ”allt” som inte har med görandet att göra handlar om att bli bekräftad. Jag har tyvärr stort behov av att bli bekräftad. Hellre bekräftelse än tystnad. Men jag vädjar om att du som träffar mig när det finns tid för samtal också ställer nästa fråga så vi kommer vidare, istället för att ”bara” bekräfta. Låt gärna också bli att genast framföra en annan åsikt som helt avviker från det du uppfattat att jag tycker. OBS! Dessa uppmaningar gäller också mig själv i mötet med andra.

söndag 17 juli 2011

Mitt hälsoläge

Så här skrev jag på bloggen den 11 juli angående candidasvampen jag har i munhålan och säkert också i resten av mag- tarmkanalen:

”Har prövat lite av varje. Nu ska jag pröva om Kaprylsyra och Pau Darco te kan hjälpa mot Candidasvampen. Fick tipset av en person som hade egen erfarenhet. Det som hjälper bäst tror jag är att försöka lyssna in vad den egna kroppen och själen behöver. Ju mer jag känner efter på djupet, desto mer tycker jag mig känna vad jag ska äta och vad jag behöver i form av alternativ behandling, meditation och yoga. Viktigast för mig är nog att ge mig tid att känna efter. Tillit till den egna förmågan är en fördel, men inte alltid så lätt att hitta. Det finns inga qvickfix.”

Har vid ett tidigare blogginlägg fotat min tunga så candidasvampens angrepp syns.

Problemen med svampen när mitt immunförsvar försämras av Taxoterebehandlingen medför att jag nu äter dubbla mängden Fluconazol. Började ta medicin i torsdags och ska fortsätta till problemen är över, vilket troligen blir runt 20 juli. Ökad medicinmängd gör att svampen hålls tillbaka och jag har inte alls lika stora problem. Kanske hjälper också Pau Darcoteet och Kaprylsyran.

Ökad medicinering och mindre problem gör att jag slarvar mer med det jag äter. I onsdags var jag godissugen och det blev ganska mycket snask. I torsdags njöt jag av min dotters goda hembakade bullar. Till fredagsmiddagen blev det ett glas vin och idag blev jag bjuden på champagne för att fira en kompis 57-årsdag. Åt dessutom lite choklad i fredags och flera olika tårtbitar idag.

Idag är tungan ganska vit och jag hade lite problem med att äta middag ikväll. Hoppade därför över efterrättsglassen . Sköljer just nu ganska ofta med mucostatin och tar då och då en tesked med vitlök som jag pressat ner i olivolja. Efter behandlingen i måndags har jag alltså varit mycket mer slarvig med maten jag äter och inte brytt mig så mycket om att jag göder candidasvampen. Följer mina lustkänslor mer än att känna efter vad som är bäst för min hälsa. Har lite dåligt samvete för att detta förhållningssätt gör att jag behöver äta mer stark medicin, Fluconazol, men betoning på lite dåligt samvete. Ibland är det skönt att tillåta sig lite slarv.

För övrigt har jag idag gått igenom hela yogaprogrammet och gjort min sjukgymnastik. Dessutom först cyklat en sväng till min kompis födelsedagskalas och sedan cyklat hem till min dotter och ätit middag på kvällen. Hade tom så mycket ork att jag tog en liten extrasväng genom stan på vägen hem. I går kände jag mig gråtfärdig när jag kämpade med cyklingen till Fyristorg. Idag kände jag mig riktigt glad och relativt stark när jag cyklade. Det är härligt att vara på väg ut ur Taxoteremattheten.

Under mitt yogaprogram märkte jag att jag klarar att lyfta högerhanden över huvudet utan att ta hjälp av vänsterhanden. Detta kan bero på att sjukgymnastiken gör mig starkare, men jag hoppas att det också beror på att Taxotere hjälper mig.

Sanningar – eller det mesta har fler sidor

På min blogg framför jag ofta hur jag tänker och varför jag tänker så. Jag skriver ner mina sanningar, mina värderingar, grunderna i mitt tänkande. Känner mig som den megafon, jag ibland tycker att andra är. Samtidigt är detta mitt sätt att kommunicera. Får jag nya perspektiv från andra personer så är min avsikt att antingen

• lyssna och ta till mig eller
• framföra för mig hållbara motargument eller
• inse att jag inte har tillräcklig med tid eller är tillräckligt intresserad för att fortsätta argumentera i frågan

Sedan kan jag inte lova att leva upp till detta ideal. Minns många gånger när jag avfärdat andra och långt senare kommit på att de hade intressanta frågeställningar som jag inte alls tog till mig när jag hörde det första gången.

27 december 2010 skrev jag att boken ”Varat och varan” av Kajsa Ekis Ekman verkade intressant. Jag hänvisade bl.a. till Maria Svelands recension i DN om hur begreppet offer framställs som ett karaktärsdrag hos individen.

”För att kunna försvara att kvinnor säljer sina kroppar (och att män köper deras kroppar) måste man först avskaffa offret och i stället omdefiniera den prostituerade till en sexarbetare, en stark kvinna som vet vad hon vill, en affärskvinna. Sexarbetaren blir ett slags ny version av den gamla ”lyckliga horan”.

Nu har jag läst en annan recension av boken i ”Tidskrift för genusvetenskap” nr 1 2011 av Linn Sandberg. Denna recension tog också upp helt andra och kritiska perspektiv på boken ”Varat och varan”, men är positiv till de frågeställningar som Maria Sveland lyfter fram. (Jag har inte själv läst boken).

Utgångspunkt för boken är radikalfeminismen. Författaren hänvisar ofta till forskare och vetenskapliga artiklar, men det är en debattbok enligt recensenten Linn Sandberg. LS använder uttrycket paranoida läsningar, ett begrepp som teoretikern Eve Kosofsky Sedgwick tagit fram för att uttrycka den kunskap som skapats ur kritisk teori såsom marxism och som även präglat feministisk kunskapsproduktion. Paranoida läsningar bygger på ett demaskerande och ett blottläggande av förtryck och i detta följer också att man alltid känner till den sanning som ligger dold där under. Precis så uppfattar recensenten Kajsa Ekis Ekmans bok, Ekman vet redan hur saker och ting ligger till och hennes uppgift är att visa läsaren detta. Recensenten skriver:

”Att Ekman verkar se det som sin uppgift att demaskera hur det egentligen ligger till med prostitution och surrogatmödraskap kan ses som en konsekvens av hennes syn på radikalfeminismen som sanningen med stort S.”

I recensionen läser jag också:

”Min huvudsakliga invändning mot Varat och varan är att Ekman verkar mer intresserad av att gräva skyttegravar, inte minst mot andra feminister, än att skapa nyanser och att tänka kring alternativ, motstånd och allianser. Framförallt provoceras jag av Ekmans onödiga generaliserande och svepande utlåtande kring postmodernism, relativism, queer och sexradikalism.”

Slutklämmen är också intressant. Om hen lägger all tid och kraft på att vara kritisk till det som är, så finns risken att hen inte ger verklig tid och utrymme att diskutera hur allt detta kan förändras. Hen behöver nära det frö till förändring som alltid finns och skapa något nytt, vilket bl.a. framförts av kulturteoretikern Brian Massumi.

Jag har tidigare bloggat om queer, om intersektionalitet och om postmodernism.

Jag har ansvar för feministiska frågor och antirasistiska frågor som ledamot i vänsterpartiets distriktsstyrelse i Uppsala län. Har ständigt lyft frågor om queer, postmodernism och intersektionalitet. Märker att detta är hotfullt för många. Tror att det delvis beror på att många vänsterpartister har samma radikalfeministiska inriktning som Kajsa Ekis Ekman. De har redan definierat sanningen om hur det är.

Tycker det också behövs frön till förändring och nyskapande avseende vänsterpartiets socialistiska inriktning och antikapitalistiska strategier. Kanske gäller samma här, alltså att all tid läggs på att kritisera det som är, utifrån gamla teorier och ”sanningar”. Släpp in nytänkande, sluta etikettera och var nyfikna är min kanske lite tjatiga uppmaning.

Och så tänker jag också att nu plockar jag ur olika texter som jag tycker visar på de sanningar jag vill framföra. Men varken Kajsa Ekis Ekman eller jag är ju forskare, så på oss ställs det inga större krav på att arbeta vetenskapligt.

lördag 16 juli 2011

Individ och kollektiv

Jag har tidigare skrivit om samtalen på vänsterpartiets framtidssidor och begreppet lojalitet. Denna debatt gör att jag reflekterar runt begreppen individ och kollektiv.

För mig är kollektivt ansvarstagande nödvändiga förutsättning för individens frihet. Arbetarrörelsens kollektiva kamp lade grunden för dagens välfärdssamhälle. Likaså lade kvinnors kollektiva kamp grunden för jämställdheten.

Innan demokratiseringen av Sverige och utbyggnaden av den offentliga sektorn var varje individ beroende av sin familj. Socialt ansvarstagande byggde framförallt på släktskap och delvis på vänskap. I detta samhälle fanns knappast några s.k . fria individer, utan systemet byggde på att släkten tar hand om individen. I detta samhälle var kvinnor och barn mer beroende av sina släktingar än män, eftersom de inte hade egna inkomster.

Att det enbart är arbetarrörelsen och kvinnorörelsen som organiserar sig kollektivt är en myt. Maktens män har alltid organiserat sig, för att förhindra att underordnade grupper ökar sitt inflytande. Titta bara på arbetsgivarorganisationer och alla manliga ordenssällskap, som t ex frimurarna som jag tidigare bloggat om

Däremot har denna kollektiva organisering för att minska arbetarklassens makt och kvinnors makt ofta osynliggjorts. Hen har i retoriken försökt koppla ihop kollektiv kamp med något skumt som ska osynliggöra att människor är individer med olika behov och intressen. Tänk bara på utbyggnaden och demokratiseringen av skolan under 100 år som nu raseras. I argumentationen för friskolor, har borgerliga krafter påstått att arbetarrörelsen ser alla elever som likadana som alltid ska göra likadant. Denna mytbildning är ett skäl till att skolan idag är kraftigt segregerad och elevernas resultat försämras. Samtidigt är det precis tvärtom, utbyggnaden av ett gemensamt skolväsende har varit en nödvändig grund för individens frihet.


Samtidigt kan hen inte enbart skylla på högerkrafterna när kollektiv kamp smutskastas. Socialister och kommunister har av och till också avhumaniserat människor till stereotyper, där individen ska osynliggöras till förmån för den kollektiva kampen.

På transportarbetarförbundets webbsidor finns en intressant intervju med Lena Johannesson, Konst- och bildprofessor vid Göteborgs universitet om arbetarrörelsens symboler.

”– Konstnärer visar sällan något helt nytt, man utgår från gamla traditioner och parar det med något nytt. På så sätt har man hela tiden ena foten i det gamla välkända och den andra i framtiden. Så måste också symboler utformas för att de ska väcka genklang hos betraktaren.”

Tyckeratt de symboler Lena Johannesson talar om synliggör att vi ska vara stolta över arbetarrörelsens kollektiva kamp och inte gömma undan denna konst. Samtidigt visar hennes historiska perspektiv att stereotyperna idag behöver humaniseras och olika individers insatser och ansvar synliggöras.

Individ och kollektiv är varandras förutsättningar. Saknar individerna tillit till kollektivet, så misslyckas kampen. Samtidigt behöver kollektivet ha tillit till att individerna tar ett moraliskt ansvar, står upp för solidariskt tagna beslut och samtidigt inte underordnar sig förtryckande krav på lojalitet.

Jag tycker därför att det är viktigt att partier väljer individer till olika uppdrag och den individ som har störst ansvar ska väljas separat. Likaså är det viktigt att kollektivet har tillit till att individer står upp för kollektivt tagna beslut och inte bygger in ett misstroende gentemot förtroendevalda. Ska demokratin fungera på ett bra sätt är det däremot nödvändigt att revisorer granskar såväl ekonomi som verkställighet av beslut. Och att förtroendevalda som av olika skäl inte följer kollektivt tagna beslut redogör för bakgrunden till sina ställningstagande, vilket jag skrev mer om onsdag 13 juli

Försöken att sätta munkavle på förtroendevalda som är intressanta för media är också farligt. Låt istället förtroendevalda personer motivera varför de svarat på frågor från media. Idag är det alltför ofta media som har makten över dagordningen och inte enskilda personer.

Saknas kollektivt ansvartagande så saknas individuell frihet.

Saknas individuell frihet så krackelerar demokratin och på sikt också det kollektivt uppbyggda samhället. Det har historien också lärt oss.

Tack för all hjälp

Lite piggare idag. Orkade stå på bena i mer än 3 minuter. Har tom cyklat till Fyristorg, en sträcka på ca 1000 meter. Köpt lök, mangold, honung, sallad, gurka och rödbetor. Tyvärr fanns det ingen färskpotatis ännu. Fyristorgs försäljning av egna, ofta ekologiskt odlade produkter är en tillgång. Färskt, fräscht och nyttigt. Och dessutom billigt.

I går var min syster och hennes man här och hjälpte mig med saker som jag länge behövt göra. Nu hänger äntligen mina tavlor ordentligt fast i betongväggarna och klätterväxterna är uppknutna på ett ordnat sett. Min svåger spikade upp betongkrokar som ramlat ner för mig och borrade upp en tavellist för krukväxterna. Ganska absurt att dagens betongväggar är så hårda. Byggherrarna borde sätt upp tavellistor eller ordna andra lösningar. I mitt hus är borrning i hårda betongväggar ett gissel för både den som borrar och för alla grannar.

Har också fått hjälp med städning bakom pianot och bakom bäddsoffan. Dessutom hämtat upp trappstegen från källaren. Nu när orken inte räcker till att kliva upp på stolar, så behöver jag stegen.

Min syster trollade fram mycket god lunch och middag ur det hon skrapade ihop i min frys och kyl. Mums. Jag har fått tillbaka matglädjen.
Har också fått hjälp med balkongen, några krukväxter etc.

Hade pratat med en kompis om att gå ut och äta på en etiopisk restaurang på fredagkvällen. Restaurangen var stängd och jag hade ändå inte orkat gå dit. Däremot bjöd vi hem min kompis och hennes man.


Vid sjutiden när de kom var mitt hem uppochnedvänt. Borrdam fyllde vardagsrummet, verktyg låg över allt, möblerna var i en enda röra och tavlor och prydnadssaker fanns lite här och var. I köket blandades skurhinkar och trasor med olika matvaror och färdigduschade krukväxter. Mitt i alltihop låg jag i bäddsoffan och orkade knappast resa mig.

En timme efter att mina gäster kommit var middagen klar, tavellisten äntligen på plats och damm och skräp borttaget. Kände mig som en prinsessa när alla andra högg i med olika aktiviteter medan jag låg passiv mitt i röran. Tack för all hjälp. Jag njuter av ett mer välfungerande och renare hem.

Teckningen är en basprinsessa av Clara 7 år som jag hittade på nätet.

fredag 15 juli 2011

Min tid och mitt liv

Jag har flera gånger återkommit till varat och görat i denna blogg. Nu gör jag det igen. Under semestern har jag tagit det väldigt lugnt på morgnarna. Jag har alltid varit seg att kliva upp ur sängen på morgonen och när jag inte har några måsten att göra går förmiddagstiden snabbt.

Eftersom jag blivit sämre funderar jag mycket över om jag kan, vill och ska fortsätta jobba i höst. Tänker ibland att det är skönt att använda min tid och den ork jag har som jag själv vill. Hinna känna in hur jag mår, träna det jag orkar, ta mig ut i naturen, träffa barnbarn och vänner, blogga m.m.

Andra tankar är att det är skönt att ha någorlunda struktur på dagarna, måsten i form av ett jobb att gå till, känna mig efterfrågad och behövd i det jag är bra på. Om jag ska iväg till jobbet ibland, så får jag skärpa mig på morgonen och kliva upp, även när kroppen stretar emot. Ibland har jag bra självdisciplin, men ibland blir jag alldeles för lat och behöver krav på mig utifrån.

Har sökt två 7,5p kurser på genusvetenskap A. Vet hur bra jag mår av att behöva koncentrera mig på studier och träffa människor som har mycket kunskap om genusfrågor. Ska svara före 1 augusti. Studier är också ett sätt att utsätta mig för lagom krav och struktur, även om studierna är helt för min egen skull.

Oavsett jag ska jobba, vara heltids sjukskriven eller studera så har jag fokus på mig själv och det som jag tror är bäst för min hälsa. Jag är privilegierad som till stora delar har möjlighet att välja mitt egna görande och varande. Vet att många inte har denna möjlighet, men vet också att det är många som kan välja men som inte ger sig tid att reflektera runt sina val.

Val är ibland också stressande, för hen måste ta ansvar för sina egna beslut. Då kan det vara enklare att ramla på i gamla fotspår och agera som om det är andra som har ansvaret och att jag bara måste. Jag har tidigare skrivit om sommarprataren 6 juli Sylvia Schwaag Sergers uppmaning att våga lämna sin ”comfortzon”. Tycker detta var ett klokt råd som kan göras på väldigt många olika sätt. Kanske riskerar t ex min säng och min lägenhet att bli min comfortzon om jag inte ser upp.

Tror att den här jorden skulle bli en mycket bättre plats att leva på om alla vi som har möjlighet också ger oss tid att stanna upp någon minut för att bara vara och prioritera våra viktigaste göranden.

Till slut vill jag fortsätta påminna om palestiniernas situation i Gaza. Läs Mattias Gardell i dagens Aftonblad. Vilken värld vill vi leva i, en som talar med kluven tunga eller?

torsdag 14 juli 2011

Eländig morgon och bättre kväll

I går kväll var jag trött och lade mig tidigt. Lyssnade på Sommar i P1 med Dilsa Demirbag-Sten. Kunde inte somna. Tänkte på min ständigt återkommande fråga: Hur länge får jag leva?

Ofta tar jag en dag i taget. Upplever att jag har det ganska bra. Lite småkänslor hit och dit, glad, ledsen, orolig, trött osv. I natt kom tanken att jag kanske dör inom ett halvår. Mitt liv kanske snart tar slut och vad innebär det.
Minns egentligen inte så mycket hur jag tänkte när jag låg vaken. Det var nog inte särskilt djupa tankar jag hade, bara att jag tänkte på döden.

Har nu letat på min blogg för att se vad jag tidigare skrivit om döden. Hittade bland annat det jag skrivit om Claes Brittons bok ”min mamma är död”. Författaren intervjuar en läkare som säger så här om patienters rädslor för döden

”I själva verket tror jag att den största rädslan är för en annan smärta och inför själva dödsögonblicket – när själen lämnar kroppen. Att lämna livet här på jorden, lämna sina nära och kära – det är ett enormt steg för alla människor, även för en hundraåring.”

En artikel som jag tidigare skrivit om heter ”Döden går allt långsammare” och fanns i Forskning och Framsteg nr 7 år 2001.

Det svåraste för patienter med obotliga sjukdomar är enligt denna artikel vetskapen om förlusten av framtiden. Enligt samma artikel är det mycket svårare att bära på ångest än på oro, eftersom ångest innebär att man inte har något fokus. Det är därför det är så viktig med information och även med negativ information. Då har man något att ställa in sig på och ångest kan övergå i oro.

Mitt fokus är fortfarande på livet, på att få leva länge. Jag känner ingen rädsla för själva dödsögonblicket. Tänker att när kroppen inte orkar längre är det nog skönt att bara somna in i dimman och försvinna bort i något eller i intet. Det som nu känns mest tungt är förlusten av framtiden och förlusten av en fungerande kropp.
Jag började skriva detta i morse. Gjorde inte färdigt bloggen utan tog istället bilen till min dotter. Hade tankar på att cykla, men när jag inte ens orkade stå så länge att jag kunde stoppa ner frukostdisken i diskmaskin och ställa undan andra saker insåg jag att bilen var enda möjliga alternativet. Jag behövde vila en liten stund mellan de olika morgonmomenten.

Har sedan umgåtts med min dotter, barnens pappa och mina två barnbarn hela dagen. Har mest setat stilla och blivit serverad, pratat med barn och barnbarn och glott rakt ut i intet. Dessutom varit och hämtat den barnvagn som nu finns färdig inför min dotters förlossning. Längtar så efter att få möta det lilla liv som min dotter bär på.

Innan jag stack hemifrån lyssnade jag på en dokumentär om träd, om att träd väcker känslor och ibland också gemenskap. Har träd minne frågar reportern. Är träd besjälade? Och jag hörde en repris av samma radiodokumentär alldeles nyss.

Stora träd gör mig ofta trygg och harmonisk. De står där med sina djupa rötter. Många har ”besjälat” samma plats i evigheter. Tror att träd kan hjälpa mot existentiell ångest, åtminstone kan många träd hjälpa mig. Gamla höga träd och nya liv, nya plantor, nya valpar, nya människobarn och fågelungar gör att livet åtminstone just nu känns evigt.

Tankar på nya liv och gamla träd gör att jag känner mig mindre eländig nu i kväll.

onsdag 13 juli 2011

Lojalitet

På vänsterpartiets framtidssidor pågår ett samtal om demoratisk centralism. Principen brukar sammanfattas som "frihet i diskussion - enhet i handling". Denna diskussion leder mina tankar till begreppet lojalitet. ”Kadaverdisciplin ”skrämmer mig. Dess yttersta konsekvens kan bli fascism och diktatur.

Jag vill varken verka i en organisation som kräver 100 procent lojalitet eller 100 procent "frihet i diskussion – enhet i handling". Varje individ måste ta ett eget moraliskt ansvar för sitt handlande. För att leva upp till detta ansvar krävs kunskap, tid för reflektion om vem/vad hen ska vara lojal emot och varför när frågan berör principiellt viktiga beslut.

Har försökt göra en bild runt vad jag menar.


Under 90-talet pågick en diskussion runt krav på lojalitet och människors rädslor för att framföra kritik öppet på arbetsplatsen och mot media. Tycker det är alldeles för tyst idag. Ökad ottrygghet i samhället gör att fler tiger och lider.

1995 var temat på bokmässan i Göteborg Yttrandefrihet, Tryckfrihet, Pressfrihet. Svenska kommunaltjänstemannaförbundet, SKTF, arrangerade en stor debatt under rubriken ”Tig och lyd- om yttrandefrihet på arbetsplatserna.” Ordförande för SKTF sa på seminariet ” I dag förekommer inte ens demonstrationer med papperspåsar över huvudena.” Under samma period gjorde lärarförbundet en enkät till 500 medlemmar. Enligt svaren hade fler än var tredje hållit inne med kritik på jobbet av rädsla för att bli illa behandlad. Rädslan för att framföra kritik har sedan dess snarare ökat än minskat i samhället. Enligt en enkätundersökning som Lärarnas riksförbund, LR, genomförde hösten 2008 har 70 procent av lärarna som arbetar på friskolor och 53 procent som arbetar i den kommunala skolan svarat att de inte vågar ventilera kritik offentligt. Lärarna är rädda för repressalier från arbetsgivaren.

Under början av 90-talet ändrades lönesättningen. Tariffer som byggde på år i yrket togs bort och individuell prestation och kompetens skulle vara lönegrundande.
Kriterier för löneutveckling diskuterades. Krav på lojalitet var ett av flera lönekriterier som togs fram i bl.a. Uppsala kommun.

Jag skrev som kommunalråd för vänsterpartiet i personaltidningen om lojalitetskriteriet 1997. Min artikel handlade framförallt om att krav på lojalitet kan medföra rädsla och tystnad på kommunens arbetsplatser. Likaså att Vänsterpartiet anser att ordet lojalitet är ytterst känsligt att använda, lätt kan misstolkas och att kommunen därför inte bör använda det som kriterium.

Ett socialdemokratiskt kommunalråd svarade att hon tycker det är viktigt att anställda diskuterar problem i verksamheter och på ett konstruktivt sätt pekar på brister i bestämmelser och beslut. Hon skrev också att vi måste vara lojala mot fattade beslut och genomföra dem på ett bra sätt.

På samma sätt som på arbetsplatser kan uttalade eller outtalade krav på lojalitet mot ledningen eller mot fattade beslut leda till en tystnadens kultur, hos medlemmar som vill ha en position i ett parti.

Det finns alltid möjligheten att går ur organisationen, att säga upp sig på jobbet eller att lämna gruppen. Jag tycker att innan hen tar sådana drastiska beslut bör hen försöka påverka, även om demokratiska beslut redan är tagna. Och jag tycker att alla har ett ansvar att verka för att det är högt till tak överallt i samhället, oavsett det handlar om en arbetsplats eller vänsterpartiets organisation eller i vilken organisation som helst.

Lojalitet mot fattade beslut är så lätt att uttala i teorin men i praktiken har var och en ett moraliskt ansvar för hur hen agerar. Tystnadens kultur är farlig för demokratin och utvecklingen oavsett var den tillåts breda ut sig.

Brist på inspiration och ork


Känner mig ganska orkeslös och har brist på inspiration . Magen är påverkad av måndagens cellgiftbehandling. Benen är trötta och jag rör mig långsamt. Tar ett djupt andetag och tillåter mig vara i mitt tomma nu. Hitta tilliten i varat, som jag tidigare skrivit om.

Meditationsskulptur från Kosta Boda Design Anna Ehmer

tisdag 12 juli 2011

Hälsa, tillit och möjligheter

Lyssnade igen på Kropp&själ som jag skrev om igår. Tycker det är rimligt att offentliga medel för hälsa, vård och omsorg går till insatser som har vetenskaplig grund eller bygger på beprövad erfarenhet. Skattemedlen är begränsade och ska inte användas till s.k. alternativmedicin om hen inte kan påvisa att de har effekt. Om människor vill använda homeopatmedicin, så får hen bekosta detta själv.

Däremot är det viktigt att offentligt finansierade sjukvårds- och hälsoinsatser breddas. Yoga- och samtal för cancerpatienter är ett bra sådant exempel . Friskvård på recept ett annat. Önskar att patienter i större utsträckning mötte olika specialistteam, som samverkade utifrån sina professioner. I Uppsala läns landsting påbörjades under den senaste svmp-perioden ett sådant arbete på vårdcentralerna. Istället för att läkare bedömde om patienten behövde t ex sjukgymnast, så fanns sjukgymnasten med vid mötet. Sjukvården är ofta idag alldeles för hierarkisk uppbyggd och läkare har för mycket makt över insatser som andra behärskar bättre. Tyvärr upphörde svmp:s påbörjade arbete när borgarna vann valet 2006.

Borgarna har istället styckat sönder vården genom att upphandla delar av sjukhusets insatser, såsom mammografin. Hoppas att mammografin återförs till sjukhuset, så patientens behov och en helhetssyn på insatserna återskapas. Det är inte rimligt att oroliga och sjuka patienter ska springa emellan två olika utförare och att kontakterna mellan utförarna ska ske med remisser och skrivelser istället för direkta möten och konstruktiva samtal för patientens bästa.

Det privata aktiebolaget Avesina gör också prioriteringar som missgynnar patienter som redan drabbats av bröstcancer. Det finns förslag från oppositionen om att inrätta ett bröstcenter, som tar hand om hela patienten. Behovet att detta blir ännu tydligare när hen följer utvecklingen.

Bröstcancerföreningens tidning Brofästet hade många positiva artiklar om aktuell forskning i sitt senaste nummer. En artikel handlar om upphettning genom att låta elektricitet passera vävnaden, för att eliminera nyupptäckta bröstcancertumörer. Behandlingen genomförs av ultraljudsspecialiserade röntgenläkare. Som jag förstår artikeln så är en viktig förutsättning för att använda denna och fler liknande metoder att det är en utförare som ansvarar för undersökningarna och bröstcancerbehandlingarna. Detta är ytterligare ett skäl till att inrätta ett bröstcancercentrum på Akademiska sjukhuset.

Läs mer om nya metoder på Karolinska institutets webbsida som också innehåller annan intressant information om aktuell forskning.

Andra glädjande artiklar i Brofästet var t ex att graviditet ger ett skydd mot återfall i bröstcancer för unga kvinnor. Tidigare har kvinnor som drabbats av bröstcancer ibland avråtts från att skaffa barn. En artikel handlade om Halaven, ett nytt cellgift som är mitt alternativ om inte Taxotere fungerar. Halaven är den första singelbehandlingen som har visat statistiskt signifikant förbättring i total överlevnad för patienter som mig som redan fått flera olika behandlingslinjer för framskriden bröstcancer.

Hittade också information på nätet om förening för psykosocial onkologi, som erbjuder ett forum för multiprofessionell sakkunskap inom cancerrehabilitering för att uppnå en fullvärdig och hållbar cancervård. Föreningen har både egna webbsidor och en bra blogg.

Tycker det är viktigt att det inom vården finns kunskap om olika alternativa behandlingsformer, så att patienter får professionell vägledning. Fördömanden av seriös alternativ behandling borde inte få förekomma. Däremot ska naturligtvis sjukvården avråda från alternativa behandlingar som hen vet kan skada patienten. Ökat förtroende och tillit mellan patient och behandlare ökar förutsättningarna för god livskvalitet och hälsa. Det finns så många områden där kunskapen är låg eller saknas eller där andra vet mer.

Känner mig fortfarande relativt pigg efter gårdagens Taxoterebehandling. Har gjort några yogaövningar på morgonen. Ska nu gå igenom mitt sjukgymnastikprogram och sedan göra mer yoga. Kanske blir det senare en cykeltur till blåbärsskogen. I går eftermiddag hade jag och en kompis en skön stund vid Ekoln. Kan fortfarande höra vågornas rytmiska brusande när de slog in mot stranden. Härligt meditativt ljud, blomsterprakt och en fin pratstund. Gårdagen blev en lagom mycket att göra dag, som stärkte min hälsa.

måndag 11 juli 2011

Cellgifter och cykeltur

I söndags cyklade jag i minst en halvtimme som jag förutsatt mig. Kände mig trött och oinspirerad i början av turen. Uppförsbackarna var kämpiga. På Polaksbacken cyklade jag omkull när jag skulle byta till en lättare växel. Fallet gick i ultrarapid så jag slog mig inte, men det påminde mig ändå om den egna sårbarheten.

Bitvis rann tårarna under cyklingen. Cyklade en omväg till stadsskogen för att få upp pulsen under en halvtimmes cykling. När jag kom in i denna härliga gröna lunga med stora tallar mådde jag bättre. Energin och glädjen återvände under blåbärsplockningen. När jag plockat halva hinken kände jag mig nöjd. Gjorde en liten extrasväng för att passera en för mig magisk plats, där hen får cykla igenom en trång passage mellan två tallar. Brukar tänka att nu blir jag av med cancern när jag passerar detta ”nålsöga”.

På söndagsmorgonen lyssnade jag med ett halvt öra på Kropp&själ om klyftan och misstroendet mellan alternativmedicinen och skolmedicinen. Ska lyssna en gång till. Tycker det är viktigt att skolmedicinen inte bara avfärdar all alternativmedicin, utan blir mer ödmjuka inför att det finns så mycket när det gäller människokroppen som vi inte vet.

Har prövat lite av varje. Nu ska jag pröva om Kaprylsyra och Pau Darco te kan hjälpa mot Candidasvampen. Fick tipset av en person som hade egen erfarenhet. Det som hjälper bäst tror jag är att försöka lyssna in vad den egna kroppen och själen behöver. Ju mer jag känner efter på djupet, desto mer tycker jag mig känna vad jag ska äta och vad jag behöver i form av alternativ behandling, meditation och yoga. Viktigast för mig är nog att ge mig tid att känna efter. Tillit till den egna förmågan är en fördel, men inte alltid så lätt att hitta. Det finns inga qvickfix.

Idag har jag fått cellgifter. Cyklade till Ackis och sedan till en butik för att köpa skor. När jag kom hem gjorde jag min sjukgymnastik för armar och axlar. Tänkte att nu ska jag se till att Taxotere snurrar runt i hela kroppen och når ut till alla cancerceller. Gjorde sedan lite yoga innan lunchen. Nu ska jag snart åka och hämta en kompis för att vi sedan tillsammans ta oss till Mälaren för en skön naturpromenad.
Foto: länsstyrelsen

söndag 10 juli 2011

Tankar efter att ha hört God morgon världen

Debuterande krönikören Po Tidholm ifrågasatte om politiska partier verkligen menar allvar med att hela landet ska leva. Eller behöver samhället landsbygden som en motpol till det hektiska livet i staden, som en stereotyp nostalgibild som hen kan utnyttja under semestrar m.m.

Jag tänker på arbetet med översiktplaner i Uppsala kommun. Många jordägare har möjlighet att tjäna stora pengar på att stycka av mark till familjer som drömmer om att leva i sin egen glänta i skogen, sitt egna lilla idylliska revir. För några är säkert denna längtan realistisk och hen mår bra i sitt nya liv. För många andra kan det istället medföra en isolering, där primära mänskliga behov av att träffa andra är svåra att upprätthålla. Föräldrar får skjutsa sina barn åt olika håll och hinner inte med sig själva. Dessutom förväntar sig många nya landsbygdsbor att servicen ska vara lika god som i staden. Hen vill ha skolskjuts från dörren, kollektivtrafik på småvägarna etc. Hen har krav som är dyra för kommunerna.

Synen på hur landsbygden ska utvecklas har skiljt sig mellan blocken i Uppsala. De rödgröna har velat ha mer sammanhållen bebyggelse, som ger underlag för gemensamma lösningar. När fler hus byggs nära varandra, så ökar möjligheten till bra service, såsom skolor, butiker, fritidsverksamheter och kollektivtrafik. Dessutom minskar belastningen på miljön, när människor inte alltid behöver ta bilen dit de ska. Kollektiva VA-lösningar minskar också risken för dricksvattenproblem och utsläpp av näringsämnen och farliga microorganismer i miljön.

Efter att ha lyssnat på dagens krönikör blir bilden av borgerlig politik, som kortsiktig och populistisk ännu tydligare. Hen bryr sig egentligen inte om hållbar utveckling utan om att locka fler väljare till nästa val genom att gynna jordägares girighet och uppfylla familjers orealistiska drömmar. Detta gäller i varje fall i Uppsala där nästan varje liten glänta är bebyggd av ett nytt trähus och många nya bygglov beviljas varje år när borgarna har makten. Jag blev alltså delvis bekräftad i mina tankar om landsbygdsutveckling.

Kände mig också bekräftad i den kritik jag fört fram i mitt parti, när jag lyssnade på dagens panel. Vänsterpartiet bör byta partiledare, delat ledarskap kan vara en möjlighet, politiken bygger alldeles för mycket på nostalgi och framförallt att vänsterpartiet behöver en annan mer modern organisation. Demokratisk centralism fungerar tack och lov inte i dagens samhälle.

Cytokiner och liv

Som jag skrev i fredags kan min trötthet bero på cytokiner. Eftersom jag inte vet vad det är har jag nu Googlat. Hittade information om en ny avhandling på vårdförbundets hemsida som visar att upplevd ohälsa kan vara kopplad till ökad mängd cytokiner i blodet. Däremot vet hen inte vad som är hönan och ägget, alltså om cytokinerna är den primära orsaker till upplevd ohälsa eller om ökad mängd cytokiner är ett resultat av andra faktorers påverkan.

Hittade också ett gammalt meddelande från Lunds universitet

"Het" signalsubstans hjälper eller stjälper
Cellernas kommunikationsvägar och signalspråk är tätare och mer komplicerat än man trott. Aids, ledgångsreumatism, leukemi är exempel på sjukdomar där aktiviteten hos cytokiner, cellernas lokala signalsubstanser, har gått ur kontroll. I takt med att forskarna upptäcker fler cytokiner och lär sig hur de regleras så skymtas ett system som kan ge nya förklaringar till olika sjukdomar och tillstånd i kroppen.”

För övrigt har jag sovit gott och länge två nätter i sträck. Har mer ont i en bröstryggkota och är stel i nacken. Tar därför smärtstillande på morgonen. Är orolig för att Taxotere inte ska hjälpa mig. Undrar om det kan vara så att Taxotere delvis hjälper genom att slå ut de cancerceller som är i en särskild fas, medan andra överlever och delar sig snabbt i slutet av behandlingen. Ska nästa gång fråga om det är möjligt att kombinera Taxotere med något annat cellgift som jag får oftare. Tror fortfarande att behandlingen har slagit ut stora delar av levermetastaserna och vill vara uthållig med de behandlingar jag får eftersom det finns så lite kvar att välja på.

Undrar också över att cancerfaktorn ligger så väldigt högt. Är ökningen också ett tecken på att jag har väldigt mycket aktiv cancer i min kropp. Eller annorlunda uttryckt – är aktiviteten fem gånger så stor om jag jämför dagens markör som är på nästan 500 med det värde jag hade på 100 för några månader sedan. Detta stämmer i så fall inte alls med hur jag mår. Jag var mer trött och hade mer ont för några månader sedan.
Vill leva länge, så länge jag kan fungera som jag gör idag. Längtar efter att träffa mitt nya barnbarn. Förlossningen är beräknad till 29 juli. Vill också få njuta av mina två nuvarande barnbarn.


Älskar allt liv, som inte inkräktar för mycket på andras livsutrymme. Allt liv handlar ur ett ekologiskt perspektiv delvis om konkurrens av livsutrymme, men det handlar egentligen ännu mer om samverkan för ömsesidig nytta. Ju mer solidaritet och jämlikhet mellan människor i världen, desto mer ömsesidig nytta och glädje av varandra.
Foto Lennart Nilsson, Ur Ett barn blir till

lördag 9 juli 2011

Mer om Palestina

På måndag klockan 18.30 är det torgmöten både i Uppsala och i Stockholm för att kräva att blockaden mot Gaza upphävs och Grekland upphör med den olagliga kvarhållningen av fredsflottan. Ska försöka gå.

Läste en intressant intervju med en f.d. israelisk soldat från organisationen Breaking the silence.

Fria tidningens intervju med israelen synliggör på ett tydligt sätt hur soldater görs till monster, hur människor hjärntvättas i det sk ”kriget mot terrorism” och hur människors värdighet urholkas av ockupationen. Israelernas krig mot palestinierna är ett krig av rika mot fattiga, ett krig mot civila som för det mesta är obeväpnade. Det är en artikel som på ett tydligt sätt pekar på konsekvenserna av en uppdelning av människor i vi och dom. Jag har tídigare flera gånger bloggat om riskerna med denna dikotymisering

”Vi har växande rädsla, vrede och fascism i Israel men det finns röster som påminner om att vi inte är offer. Vi kommer från insidan av samhället och riktar oss först och främst till samhället. Vi uppmanar våra bröder att se sig själva i spegeln: Låt oss titta på verkligheten och arbeta för förändring. Vi har blivit brottslingar, säger Itamar Shapira.”
Israeliska staten försöker beskriva det judiska folket som offer, när dagens Israelska befolkning via staten i verkligheten framförallt är förövare.

Artikeln avslutas med att den f.d. soldaten

”..efterlyser politiker vars drivkraft bottnar i folkets bästa och ett folk som har modet att kräva insyn i hur till exempel ockupationen går till. Generellt har människor i demokratier kommit att acceptera att med politik följer lögner.
– Det betyder att vi accepterar korruption istället för att kräva ärliga politiker. Jag kallas antisemit eller självhatande jude istället för att man försöker förstå att jag berättar om brutaliteten i samhället för att vi ska kunna leva på en bättre plats. Det är så självklart för mig att vi måste kräva uppriktig politik. Då kommer strukturerna av institutionaliserat våld inte bara i Israel utan även i resten av världen att falla. De måste falla.”

Det känns väl alltid bra att bli bekräftad i de åsikter hen själv har när hen läser andras framförda synpunkter. Kräv ärlighet i politiken !!!