Därför är jag socialist

Igår skrev jag om förnöjsamhet, ikoner och mina försämrade provvärden och i söndags om Föreningen socialistiska läkare. Nu tänkte jag berätta varför jag är socialist. När jag skriver detta känns det genom hela min kropp att jag har flera olika plattformar att ta avstamp i. En plattform är vreden över orättvisor, en annan förnöjsamheten och en tredje viljan att bidra med något. Och det finns fler. För några år sedan skulle jag inte vågat använda ordet vrede, men nu känns det ordet så rätt.

I tioårsåldern började jag, medelklassflickan, rida och vara med hästarna i stallet. Stallet låg i arbetarstaden Oxelösund, där nästan alla arbetade på järnverket. De flesta som höll till i stallet var arbetarklasstjejer. Medel- och överklassflickorna tog ridlektioner och sedan åkte de hem. Många stalltjejer levde under små omständigheter. Jag märkte att mina villkor var så mycket bättre, jag blev medveten om orättvisorna i klassamhället. I stallet grundlades mina vänstervärderingar, som jag sedan alltid haft.

Under gymnasieåren började jag fundera över varför livet var orättvis, varför vissa människor tillmättes ett högre värde än andra. Varför arbetarklasstjejer som låg med killar kallades horor men medel- och överklasstjejerna fick ett högre värde om de hade många sexuella relationer. Jag röstade på vänstern i skolvalen.

När jag flyttat till Uppsala gick jag en studiecirkel för kommunistisk ungdom, dåvarande VPK:s ungdomsförbund. Jag lärde mig förstå kampen mellan arbete och kapital och den historiska grunden till arbetarrörelsens krav på att varje människas (från början varje mans) röst skulle vara lika mycket värd i demokratiska val.

Likaså lärde jag mig vikten av att tillhöra ett kollektiv för att få igenom sina krav. Solidaritet och gemensam organisering genom fackföreningsrörelsen var nödvändig för att förbättra arbetarklassens löner och arbetsvillkor. Likaså var utbyggnaden av kooperationen nödvändig för att det skulle byggas lägenheter där alla hade råd att bo. Kooperativa banker och butiker behövdes för att inte arbetare skulle bli lurade av giriga affärsinnehavare och privatägda banker. Infrastrukturen blev effektivare om den ordnades i offentlig regi så staten blev ägare till järnvägen, telefonsystemen, sjukhusen m.m.

Under min kommunalrådstid har jag lärt mig betydelsen av offentligt ägande. När nästan all mark är privatägd blir det svårt att planera ett hållbart samhälle, eftersom privata markägarintressen styr det mesta. Uppsala kommun har förlorat miljarder på att sälja delar av kommunala fastighetsbolaget, energibolaget, mark och fastigheter som kommunen är beroende av.Eftyer alla privatiseringar är Uppsala kommun fattigare, skattemedel går till privata vinster i stora aktiebolag och kommunen har mindre makt att planera för ett hållbarare samhälle. Kommunens nuvarande bostadsbrist slår hårdast mot människor utan eget kapital. Marknadshyressystem gör att segregationen ökar. Låginkomsttagare bor i vissa bostadsområden och höginkomsttagare i andra.

Jag blir upprörd över alla varor som säljs oerhört billigt i Sverige, eftersom människor tvingas arbeta under omänskliga villkor i andra länder. Kapitalets spekulation mot den svenska kronan hösten 1992 visar att kapitalismen inte fungerar på ett för vårt klot hållbart sett. Kapitalismens återkommande kriser tär på både människor och miljö. Ständigt ökad produktion och konsumtion av varor som snabbt slits och slängs har inte klotet råd med. Västvärldens intresse av billigt kött, gör att människor i fattigare länder odlar soja åt oss och svälter själva. Jordarna utarmas.

Lika upprörande är att västvärldens intresse av stabilitet i fattigare länder går före människors demokratiska rättigheter i andra. Väst håller diktaturer under armarna och förser dem med vapen så att de kan kväsa upproren. Sverige har exporterat och haft en positiv handelsbalans för att vår krigsindustri säljer minor och andra vapen till diktaturer.

Jag har själv drivit att vårt regionförbund inte ska ha kravlösa relationer med Kina och blivit förlöjligad över detta. Svenska företagsintressen går ständigt före mänskliga rättigheter, demokrati och en hållbar miljö. Vattenfall bryter kol i Tyskland och de forna öststaterna för att det är lönsamt för oss.
Jag vill inte leva i en värld där rika män köper fattiga barn för att utnyttja dem sexuellt. Jag vill leva i en jämlik värld.

Jag tycker att välfärdsarbetare inom kultur, sjukvård, äldreomsorg, handikappomsorg, förskola och skola som finansieras med offentliga medel ska ha samma rätt till goda arbetsvillkor, som arbetare inom branscher som ger stora vinster. Jag vill ha människovärdiga sjukförsörjningssystem och arbetslöshetssystem som ger trygghet. I dagens samhälle har fackföreningsrörelsen för lite inflytande, vilket innebär urusla arbetsvillkor för utsatta människor. Arbetsgivarna har fått för mycket makt.

Jag vill inte att min goda levnadsstandard är på bekostnad av andra människors livs- och arbetsförhållanden. Jag vill inte heller tära på jordens resurser på ett sådant sätt att det omöjliggör ett gott liv för kommande generationer. Jag har inget emot privat ägande och privat företagsamhet, så länge inte hela systemen är privatägda och vinstintressen går före en hållbar produktion och konsumtion. Jag tror på ökat gemensamt ägande, demokrati, öppenhet, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter för alla. Jag är socialist.