måndag 31 januari 2011

Min 43:e cellgiftbehandling med dropp

Nu har jag behandlats med olika cellgifter i dropp totalt 43 gånger. Första gången 1994 -95 fick jag totalt 9 behandlingar med FEC (tre olika cellgifter) var tredje vecka under cirka 6 månader. Då visste jag inte att jag hade metastaser och att behandlingen inte hjälpte mig tillräckligt. Andra gången 1998-99 fick jag totalt 9 behandlingar med Taxotere och Epirubicin under 6 månader. Dessa behandlingar var det tyngsta i cellgiftväg jag fått. Kroppen behövde sedan lång tid för att återhämta sig. Behandlingen slog tillbaka cancern så att jag sedan kunde behandlas med antihormonella preparat, Tamoxifen, Femar, m,fl. 2006 fick jag 6 behandlingar med Taxotere och denna gång behandlades jag också var tredje vecka. Parallellt åt jag Xeloda i tablettform.Min kropp tog ganska mycket stryk av Taxotere och eftersom den kombination jag då fick fungerade så fortsatte jag sedan med enbart Xeloda. Våren 2010 var det dags igen med cellgiftdropp. Nu fick jag Caelyx (liknar Epirubicin) var fjärde vecka under 8 gånger. Sedan fungerade inte Caelyx längre och nu har jag fått Taxol 11 gånger, med princip två behandlingar under en treveckorsperiod. Taxol liknar Taxotere.

43 gånger har jag varit på labb inför dessa behandlingar och kollat blodvärden, CA-15faktor. Någon sjuksköterska har sagt till mig att min benmärg är trött efter alla behandlingar, men så enkelt verkar det inte vara. Immunförsvaret fungerar som det ska och mina vita blodkroppar har bara krävt särskild vila och behandling vid två tillfällen, januari 1999 och maj 2006. Idag var värdena för både vita blodkroppar och röda blodkroppar helt OK.

Cancer har varit en stor del av mitt liv, min tid och mina tankar och sjukdomen tar mer och mer plats i mitt liv. Sjukdomen gör att jag sista halvåret inte orkar leva ett sk ”normalt liv”. Min kropp orkar inte alls som förr och jag får mer och mer prioritera det jag tycker är viktigt. Känner förlusten och sorgen och grät en stund när jag kom hem från behandlingen. Tänker på allt jag vill, som jag inte orkar, sörjer och tycker synd om mig själv. Känner att jag har gott in i en ny fas i mitt liv. En fas när jag går ner i varv, ger mig själv mer betänketid och ser tillbaka på det jag velat och inte kunnat/klarat/fått möjlighet till. Känner att jag har mycket kvar jag vill bidra med, men att det blir hårda prioriteringar från min sida.
Precis när mina tårar strömmade ringde en vän. Vad underbart det är med vänner som tillåter mig vara kvar i mina känslor, som tillåter att känslor får ta plats och inte blir rädda. Skönt att prata med en medmänniska som jag kan ta mig igenom processen i lugn takt tillsammans med och som inte känner behov av att trösta utan låter mig vara där jag är i min sorg. Jag har flera sådana vänner. TACK

söndag 30 januari 2011

Kvinnor, mod och hopp

Fortsätter att följa utvecklingen i Egypten. Åsa Lindeborg har skrivit en bra artikel i Aftonbladet.

Facebook har Leil-Zahra Mortada lagt ut bilder på kvinnor som agerar. Det är lätt att tro att det bara är män som är modiga i kampen när man lyssnar på media, men som alltid i historien är det modiga människor som kämpar för demokrati och jämlikhet.







Nu har jag läst KG Hammars artikel som jag nämnde förra tisdagen Dikt om mod och längtan efter fågelsång Den heter Att själv vara en del av sitt hopp och handlar om relationen mellan vårt hopp, oss själva, vår självförståelse, våra möjligheter och våra val. Hammar skriver om mänsklig delaktighet i en ofullbordad skapelse. Vi kan t ex aldrig ändra på andra världskrigets försök till utrotning av judar, romer, homosexuella och kommunister, men vi kan bli mer medvetna i de val vi ständigt på nytt ställs inför.

Artikeln bygger på tankar om skapelsen, evolutionen och mystiken. Evolutionen är ofattbar och gigantisk, så det är lätt att känna sin egen litenhet som människa. Samtidigt har vi ett ansvar och det är stort.

När det gäller mystiken hänvisar Hammar till Dag Hammarskjölds texter: ”Den mystiska upplevelsen
Alltid: här och nu – i den frihet som är ett med distans, i den tystnad som föds ur stillhet. Men – denna frihet är en frihet under handlande, denna stillhet är en stillhet bland människor. Mysteriet är ständig verklighet hos den som i världen är fri sig själv, verklighet i lugn mognad under bejakelsens mottagande uppmärksamhet. Vägen till helgelse går i vår tid med nödvändighet genom handling”.
Hammar skriver också att ödmjukhet och stolthet hör ihop. Ödmjukhet är tomheten och stoltheten kommer av det som fyller tomheten med fullhet.

”Det är denna världen Gud älskar och vill fullända, inte lämna åt sitt öde. Frälsning blir inte en utväg från denna världen utan en väg in i den, en ansvarstagande väg, en kallelseväg. Frälsning till världen och inte frälsning från världen.”

”Guds handlande består inte i något allsmäktigt ingripande utifrån, en intervention, utan snarare på en Allerstäders Närvaro som på ett icketvingande sätt försöker locka oss att göra Guds handlingar. Anden är ett sätt att tala om denna Guds Närvaro överallt, i allt, och bortom vår kontroll.”

”Den teologiska tolkningen av evolutionen som kallas processteologin ser Guds närvaro i processerna som den/det som skapar ständigt nya möjligheter, som i varje nytt ögonblick erbjuds oss väljande varelser. Gud tvingar oss inte att välja det godas möjlighet. Men genom dess icke-tvingande närvaro i varje valsituation kan vi i tystnad och stillhet urskilja ett tilltal, ett kärlekens tilltal som vill i frihet locka oss att handla i kärlek och bli en del av Guds kärleksbygge i världen. Att Gud har skapat mig med potentialitet och möter med nya möjligheter i varje nytt ögonblick betyder att jag själv är bärare av hoppet. Det är jag som kan göra skillnad. Jag kan öva upp min lyhördhet i Nuet, i Mötet, i Ögonblicket. Jag kan se mitt värde som Guds skapelse med valmöjligheter och inte förlora mig i misströstan och självförakt. Gud är tålmodig. Gud väntar. Gud hoppas tillsammans med mig och dig, att vi ska våga välja Guds vilja framför vår egen egoistiskt färgade. ”

Jag har tidigare skrivit om min Gudstro Om Gudstro om jag nu överhuvudtaget tror på en Gud. Jag är osäker och märkte när jag nu igen läst Hammars artikel att jag hade svårt att använda ordet Gud. Gud känns främmande för mig. Men finns det en Gud så är det för mig en sådan Gud som Hammar beskriver. Oavsett Gud finns eller inte, så blir jag glad av att läsa Hammars artikel.

Varje människa är betydelsefull. Ingen människa kan tvingas att välja det godas möjlighet och det krävs mod att våga välja ett handlande i kärlek. Men möjligheten finns i varje stund och jag tror på att vi närmar oss en annan mer kärleksfull, jämlik och fredlig värld, att mänskligheten sakta men säkert lär av sina misstag.

Och jag tycker att kvinnors och mäns agerande i Egypten visar att utvecklingen går åt rätt håll.

lördag 29 januari 2011

Mod gör en annan värld möjlig

Lyssnade mycket på Studio 1 igår och på Konflikt idag. Gläds åt framförallt unga människors mod att riskera sina liv för att få demokrati och jämlikhet. Många människor har fått nog av diktaturer, roffarmentalitet och avsaknaden av öppenhet och yttrandefrihet. De visar att gränsen är nådd genom att trotsa polis och militär och gå ut pågator och torg.

USA tvingas förhoppningsvis nu ändra sin politik med stöd till diktaturer som Egypten med 1 500 miljoner dollar, för att gynna egna intressen.
Utvecklingen ger mig hopp att mellanöstern ska bli mer demokratiskt, när västs politik inte längre fungerar. Detta förändrar också Israels position i världen.

Kanske, kanske kan unga människors mod i arabländerna medföra att även Israels förtryck av palestinier minskar. Israels inhumana politik kan ju bara fortsätta om de har stöd från Egypten och från USA.

Hoppas bara att människors krav på demokrati också innebär att grunden till ökad demokrati nu byggs. Annars finns risk att odemokratiska krafter tar över med stöd av USA och EU eller av islamistiska fundamentalistiska krafter.
Snart ska jag ut på stan. Tänker passera Stora Torget för att stödja insamlingen till ett nytt Ship to Gaza. Har skrivit om min syn på Israel och Palestina tidigare Om Israels angrepp och känslor.

Idag är Amil Sarsour intervjuad i lokaltidningen, Min plikt att bryta Israels blockad. Han var med på förra Ship to Gaza resan och tänker vara med igen, så även i Uppsala finns modiga människor.

Just nu njuter jag av modet hos så många. En annan värld är möjlig!!!

fredag 28 januari 2011

Objekt eller subjekt

Jag har många gånger skrivit om att jag inte vill vara ett objekt för andras välgörenhet. Jag hoppas att jag även i fortsättningen kommer att ha rätten att själv definiera vilka behov jag har, hur jag mår och hur jag vill leva. Jag har många gånger skrivit om hur objektifiering av människor riskerar att undergräva deras självkänsla. Utsatthet Likabehandlingsplaner för all verksamhet?? och Välgörenhet eller volontärverksamhet
När jag är ute och pratar om jämställdhet, mångfald och likabehandling brukar jag ibland visa nedanstående citat från en av skolverkets utredningar Diskriminerad, trakasserad, kränkt.

”Diskriminering, trakasserier och kränkningar uppstår sällan som enskilda företeelser utan uppkommer på varierande sätt i den komplexa väv av sociala relationer, identitetsskapande, maktutövande och inneslutande och uteslutande normskapande processer som ständigt pågår i verksamheterna.
Hur kan då ojämlika maktförhållanden förändras?
Ett sätt är att utmana överordnade sociala kategorier och reflektera över vem som ges makt, görs till subjekt och ges tolkningsföreträde, och vem som görs till objekt för förändring.”

Jag vill alltså inte göras till ett objekt för andras förändring. Lika lite anser jag att så kallade ”svaga” grupper ska göras till objekt för samhällets förändring. Risken är stor att sådana insatser istället stjälper människor.

Som socialist anser jag att mer resurser ska omfördelas från rika till fattiga. Jag tror på högre lön för samhällets lägst betalda, liksom höjd A-kassa, höjd lägstanivå på sjukpenningen, höjd lägstapension och höjda socialbidrag. Det är viktigt att själv få disponera tillräckligt med pengar för att kunna leva i jämlikhet med andra.
Utöver detta kommer det alltid att finnas behov av olika former av insatser för olika kategorier i samhället. Skolan ska också ha en kompensatorisk roll. Barn och unga vars föräldrar brister i sin föräldraroll ska t. ex. erbjudas mer stöd i skolan.

För att inte olika grupper som kan ha behov av särskilda stödinsatser ska objektifieras, så ska målgruppen ha ett stort inflytande över insatsen. Särskilda projekt som någon har tänkt ut för att t ex stödja ”invandrarpojkar”, psykiskt funktionshindrade eller ”tysta flickor” tror jag alltså inte på om inte målgruppen får vara med och utforma själva insatsen. Alltför många människor har objektifierats och passiviserats för den goda sakens skull.

Många människor tror nog att det är ett sådant passiviserande samhälle som jag som socialist vill ha och detta kan vara ett skäl till att vänstern förlorade valet.

För övrigt hörde jag bara någon enstaka talgoxe och blåmes idag när jag under förmiddagen cyklade längs med ån och sedan upp på Kungsängsleden med solen i ansiktet. Tyvärr var det ganska tyst på fågelsång under min cykeltur, så ganska många fåglar har nog svultit och frusit ihjäl under vintern. Jag längtar efter mitten av maj då Kungsängen är fylld av kungsängsliljor och lärkor och enkelbeckasiner svirrar i skyn.

torsdag 27 januari 2011

Hellre kort än evigt liv

En del av min identitet har varit att jag är stark och orkar saker. Det gör jag inte längre. Svagheten i högerhanden gör att jag måste låsa upp cykellåset med vänster hand, bära frukostbricka med vänster hand och funderar på hur jag ska klara att göra i ordning balkongen i vår, eftersom några blomkrukor är så tunga. Så min identitet har förändrats. Jag har blivit mer kroppsligt ”ynklig”.

Allt är relativt och förändras över tid. Önskar förstås att just min kropp inte försämrades och förlorade förmågor. Önskar ibland också att få leva i evighet, men har lite svårt att tänka in vad ett evigt liv egentligen skulle innebära. Är nog ganska trist att få trampa runt som individen Britt och möta andra ganska oföränderliga individer år efter år, sekel efter sekel, årtusende efter årtusende.

Tänk om både jag själv och dessutom alla andra redan tycker sig veta vem jag är, vad jag tänker och vad jag vill. Tråkigt med ett evigt gott liv och vidrigt med ett evigt liv av umbäranden. Många människor på vårt klot har varken tak över huvudet,tillräckligt med mat eller möjligheten att fritt få uttrycka vad man tänker och tycker utan risk för represalier.

Ju mer jag tänker på detta desto mer känner jag att jag föredrar ett kort och bra liv i jämförelse med ett evigt liv. Så länge kroppen fungerar som den gör idag och inte håller på och bryts ned långsamt i ett evigt liv, så känns det t.o.m. relativt bra.

Har i kväll varit och pratat likabehandling, diskrimineringsgrunder och genusfrågor i två timmar för all personal från en stor och två mycket små skolor. Alla var positiva och intresserade och det gav mig massor av energi och lust.

onsdag 26 januari 2011

Sortera och hitta mönster

Tror att det ingår i att vara människa att försöka se samband och hitta mönster. Sedan räcker väl inte alltid tiden till att göra det ordentligt.
Läser en avhandling av Anneli Andersson (Häyren Weineståhl) Vi blev antagligen för många –könskränkande behandling i akademisk miljö.

Anneli presenterar ett modellförslag på hur hen teoretiskt och praktiskt på ett djupare sätt kan förstå könskränkande behandling. Det som många tror handlar om enskilda kvinnor med personliga problem kan vara konsekvenserna av en könsmaktsordning där kompetenta kvinnor bryts ner av ”ickefungerande” män och deras nätverk. Anneli synliggör mönstren genom att beskriva fyra drabbade kvinnor. De utsatta kvinnorna ser inte heller genusmönstren särskilt tydligt och lägger precis som omgivningen delvis skulden för det som sker på sig själva och på enskilda individer.

Skönt att det finns forskare som synliggör dessa oacceptabla könsmönster och maktordningar. Tänk vad många människor som genom könskränkningar och andra trakasserier ger upp och blir sjuka. T ex blir många kvinnor kränkta just för att deras kompetens upplevs som ett hot av mindre kompetenta män

På jobbet har jag försökt hitta former och mönster för hur Vård & bildnings jämställdhets- och mångfaldsplan ska se ut. Det går trögt för det är så många olika aspekter som jag måste ta hänsyn till. Vi kommer att ta hjälp av Anneli Häyren Weineståhl i detta arbete. Det känns väldigt bra när jag känner mig så famlande och sökande och alla försök till struktur lätt blir till en ogenomskinlig röra.

Jag försöker också se mönster i min cancersjukdom, positiva mönster. Hösten 2005 försämrades cancerfaktorn och var runt årsskiftet runt 100. Jag påbörjade cellgiftbehandlingen i slutet av februari 2006. Ca15 var som högst (184) i slutet av mars och gick sedan ner för att så småningom anta mer normala värden. Från sommaren 1999 fram till februari 2006 hade jag bara fått olika former av antihormonell behandling.


Nu tänker jag på hur ont jag hade i sittbenet den våren. Ibland gjorde det så ont så att jag hade svårt att gå. Denna smärta har jag inte känt något av efter att jag började med cellgiftbehandlingar våren 2006, så mitt sittben har nog läkt..
Nu hoppas jag att jag också ska bli bra runt bäckenet i min S-led. Efter behandlingen i måndags känns det bättre, så kanske, kanske funkar behandlingen och kanske, kanske kan jag gå på enklare jympapass igen. 14 februari när jag träfar läkare nästa gång vet jag mer. Jag har ju haft ont och blivit bra förr, så ett litet mönster har jag hittat.

Nu har jag hittat bra bilder på skelettet på 1177

tisdag 25 januari 2011

Dikt om mod och längtan efter fågelsång

Jag har en bok på mitt nattduksbord, Hopp och verklighet, som KG Hammar har skrivit ett kapitel i. Har inte hunnit läsa detta ännu, längtar, men det får bli i morgon. I K G Hammars kapitel finns följande dikt av Margareta Ekström.


INSTRUKTION FÖR SKALBAGGAR
”För att man ska kunna flyga måste skalet klyvas och den ömtåliga kroppen blottas

För att man ska kunna flyga måste man högst upp på strået också om det böjer sig och svindeln kommer

För att man ska kunna flyga måste modet vara något större än rädslan och en gynnsam vind råda"


I söndags när jag gick till Eriksberg hörde jag koltrastar, nötväckor, talgoxar och blåmesar, men det var inte direkt någon skön sång .

Jag fick behandling i går. Efter en snabblunch hemma tog jag bilen via jobbet och ut till Noors slott i Knivsta. Där har jag varit på konferens med mitt jobb från lunch till lunch. Det ligger vid en liten sjö, med ganska mycket lövträd som bildar vackra alléer och mer naturliga formationer längst med stranden och det vattendrag som för vatten till sjön. Vill återvända till Noors slott i början av maj, när fåglarnas sångkörer är som starkast. Längtar till våren, ljuset och mer lättframkomliga vägar.

Läser ovanstående dikt några gånger och fundera på vad jag vill samla kraft och mod inför. Mod behövs men kanske inte från mig just nu. Längtar efter att släcka lampan och få sova.

söndag 23 januari 2011

Ledarskap, man eller kvinna och manlig norm

I vänsterpartiet pågår en diskussion om könet på nästa partiledare eller om det ska vara två språkrör. Ska det vara en partiledare, så är inte det viktigaste om det är en man eller kvinna utan vilken individ som blir vald.

Ledarskap och manlig norm kopplas ofta ihop. Med det menar jag att en ledare förväntas ha så kallade manliga egenskaper. Jag anser att en ledare ska ha genuskompetens och också värdera så kallade kvinnliga egenskaper lika högt som manliga. En patriarkal kvinna är lika illa som en manlig patriark. Jag tror på idén med två språkrör, men det viktigaste är att partiledningen kan se saker ur många olika perspektiv.

Alltså gärna två språkrör, en man och en kvinna som är bra på att samarbeta och kan komplettera varandra. Ska det vara en partiledare så är det positivt med en kvinna, men också helt OK med en man med genuskompetens och många så kallade kvinnliga sidor.

För övrigt mår jag bra. Har gjort yoga i nästan en timme, promenerat 1 timme i sol och kyla och sedan ätit middag hos vänner och druckit te hos andra vänner. Sitter i min sköna säng och är glad och nöjd.

Existens och hälsa

Den existentiella hälsan är att jämföra med kondition. Den måste underhållas. Gör man inte det blir sökandet akut när något händer. Man måste bygga upp en ”grundkondition”. De som har en god existentiell kondition upplever sig må bättre och när de blir sjuka har de bättre förutsättningar att hantera det. Så skrev jag i tisdags.

Sedan har jag framförallt skrivit om politik och ledarskap. Har samtidigt haft dessa rader i bakhuvudet. Märker att jag nu för det mesta struntar i att meditera några få minuter på morgonen. Latmasken och tiden har fått styra.

Har nu läst tidningen och gjort dagens sudoko. Radion står på och gudstjänsten har börjat. Tema för mässan är Carpe Diem. ”Mässan vill gestalta att det mitt ibland oss, hur trassligt det än är och hur avgrundsdjupt det än kan kännas, finns en Närvaro, som slår an en ton av glädje”, enligt P1:s beskrivning.

Jag känner ingen glädje när jag lyssnar. Just nu känns budskapet bara platt, kanske lite barnsligt och tunt. Jag går ytterst sällan på gudstjänster. Mitt syfte med ett kyrkobesök är när det någon gång sker att lyssna på en intellektuellt intressant predikan, få sjunga mycket själv, få njuta av bra musik eller att besöket är för att jag är särskilt inbjuden av vänner. Jag tar inte heller nattvarden för jag kan inte identifiera mig med en sådan handling. Kyrkans aktiviteter hjälper inte mig med mina existentiella frågor. Däremot är det skönt att sitta tyst och stilla i en tyst kyrka.

Igår när min dotter med familj var här kom frågan upp om vilket djur vi vill vara. Jag vill vara en havsörn och segla på starka vingar högt uppe i skyn. Tror det beror på att jag vill ha perspektiv på tillvaron, känna mig stark och samtidigt vila. Min dotter önskade åtminstone just då att vara en apa och svinga sig mellan träden. Ett av barnbarnen, flickan, ville vara haj. Övriga två tror jag önskade sig att vara olika däggdjur, kanske var det en tiger eller liknande. Vi tänkte i varje fall helt olika alla fem. Tänker att samtal om vilket djur man vill vara är en del i att ta ansvar för sin existentiella grundhälsa.

För övrigt har jag känt av flera kotor och mitt bäcken. Är lite orolig för att behandlingen inte fungerar. Tänker också att cancercellerna har satt fart för att jag haft ett längre uppehåll med behandlingen. Jag skulle ju enligt schemat ha behandling i torsdags och får cellgifter först på måndag. Jag längtar efter att få behandling, eftersom det ger en känsla av att slå ut ”cancerelakingarna”.


Kom och tänka på Karius och Baktus, berättelsen om de små tandtrollen som jag läste som barn, min dotter har läst och mina barnbarn nu får höra. Berättelsen om ”elaka” små troll som samtidigt är glada och solidariska med varandra. Trollen ska till varje pris spolas bort. Känner dubbelheten i att vilja gör sig av med dem.

Vi behöver alla berättelser om ont och gott för att hitta en egen kompass i vad vi ska göra och hur vi ska vara mot varandra, så sagor har en roll utöver att hen kan njuta av dem.

Bilder av elaka cancerceller underlättar min kamp mot sjukdomen. Livet är både komplext och enkelt. Jag vill inte lyssna på gudstjänsten men gärna på små sagoberättelser om elaka troll. Grunder för existentiell hälsa är att man känner mening, hopp och samhörighet kombinerat med att man har någon övergripande tolkning av tillvaron, stod det också i pressmeddelandet om existentiell hälsa.

lördag 22 januari 2011

Mer om ledarskap och makt

”Vi är alla del i maktens ordning och den är varken ond eller god, utan snarare något som ger oss redskap för att kunna skapa förändring”, skriver Renita Sörensdotter i boken Normkritisk pedagogik.

I samma bok skriver Gunilla Edemo ”Ett systembevarande demokratiarbete tar en organisation eller ett samhälle för givet och arbetet utformas utifrån givna premisser. Ett systemförändrande demokratiarbete däremot, förutsätter kritiska perspektiv på organisationens eller samhällets rådande struktur och kultur.”

Lotta Björkmans kapitel i boken heter ”En skola i frihet – med ”misstagens” hjälp. Hon skriver om hur hon kan använda den normkritiska pedagogiken som lärare i skolan:…. ”är dessa misstag möjligheter att få syn på mina normblinda fläckar och ge mig chansen att omlära och störa min bild av kunskap, elever och mig själv.”

I dagens patriarkala samhälle ses det ofta som tecken på svaghet att erkänna misstag. För att förändra denna samhälls- och medialogik krävs genomtänkta strategier. Ledare på olika nivåer i partierna måste därför medvetet förhålla sig till dagens kultur, annars klarar hen inte sitt ledarskap.

Min erfarenhet av ledarskap är att hen sällan ser till att omge sig med personer som ger möjlighet till reflektion. Vanligare är nog att man framförallt har ja eller nejsägare runt sig, vilket försvårar möjligheten till fördjupad reflektion.
Hen bör ta hjälp av professionella för att reflektera runt vad som styr det egna agerandet både innan viktiga beslut tas och efter kontroversiella beslut har tagits.

Jag tror att ökad kunskap om genus och normkritik är bra i dessa sammanhang.
Då blir det möjligt att verka systemförändrande och göra maktordningar mindre begränsande för människor utanför normens mitt och därmed mer demokratiska. Det tror jag ökar trovärdigheten, tron på att förändringar är möjliga och lusten att tillhöra politiska partier. Politik handlar framförallt om fördelning av utrymme, om hur stora samhällets gemensamma resurser ska vara och hur de ska användas på kort och lång sikt. För att skapa förutsättningar för ett mer långsiktigt hållbart samhälle krävs däremot ökad kunskap om hur maktens ofta osynliga mekanismer kan synliggöras och förändras.

Detta är några av de tankar jag haft när jag nu äntligen har damsugit mitt hem. Så nu har jag både rensat bort damråttor och skrivit av mig en massa tankar. Det känns skönt.

fredag 21 januari 2011

Eftertanke

Nu har jag läst mitt förra inlägg en gång till eftersom tankarna har snurrat:

1. Är jag för kategorisk?
2. Är jag för kritisk till mitt eget parti?
3. Gör jag om Lena Sommerstad till en person som passar mina behov för att jag längtar efter reflekterande och kunniga ledare?
4. Är jag egentligen en gammal vänsterpartist som är missnöjd för att jag saknar makt?

Har inga enkla svar på mina frågor. Tänker fortsätta formulera det jag tror på. Trots att det kan bli både för kategoriskt och för småsurt ibland. Och så får du som läser gärna reagera på det jag skriver. Jag har underlättat för att kommentera det jag skriver, så jag hoppas att det ska gå lättare nu.

PS Lördag 22 februari gjorde jag några smärre förändringar i Därför har jag kryssat…..

Därför kan jag tänka mig att gå med i s om Lena Sommerstad blir partiledare

Jag har kryssat i att jag kan tänka mig att bli medlem i socialdemokratin om Lena Sommerstad blir partiledare, på webbsidan Kom igen Lena . Här är mina skäl:

Partikultur
Det finns en maktfullkomlighet inom socialdemokratin. I förhandlingar med socialdemokrater har jag mötts av mycket arrogans och det finns många vänsterpartister som har denna erfarenhet. Till arrogansen har ofta hört okunskap och en kultur av att socialdemokratin har alltid rätt, oavsett vad man gör.

Efter valet 1998 skrev s, v och mp en gemensam överenskommelse där det bland annat stod att ”energibolaget är kommunens verktyg för att reducera miljöbelastningen vid uppvärmning av fastigheter och minska elförbrukningen”. Trots denna överenskommelse och valrörelser om vikten av kommunalt ägande sålde socialdemokraterna bolaget i samverkan med kommunens borgerliga partier. Partiet styrde sedan Uppsala i minoritet. I båda dessa utförsäljningar körde socialdemokraterna över både många väljare och sina samarbetspartners på ett mycket arrogant sätt.

Även inom vänsterpartiet har jag mötts av en del arrogans. Särskilt nu när jag inte längre har någon maktposition. Tyvärr tror jag att en del ledande politiska företrädare mer värnar om sina egna maktpositioner än om att förändra samhället. Några är skickliga på har att slipa av sina kantigheter så att detta inte syns på ytan, men när man känner sig hotad så kommer reptilhjärnan fram.

När människors reptilhjärnor visar sig är det för mig ett tecken på rädsla. Jag tror också att ett skäl till rädslan kan vara att man vill dölja sin egen okunskap eller osäkra maktposition.

Nu kopplar jag ihop två partier till vänster med arrogans, men arrogansens mästare i Sverige tycker jag är Carl Bildt.

Partier behöver bygga en kultur som har högt till tak och där man har stora öron mot människor som inte befinner sig i normens mitt. Många olika perspektiv ska finnas inbyggda i ledningsgruppen.

Manlig norm
Både vänsterpartiet och socialdemokratin är feministiska partier som har sina rötter i arbetarrörelsen. I kampen för kvinnlig rösträtt ställdes klass och kön mot varandra. Kvinnlig rösträtt skulle vänta. Så har det sedan fortgått, andra frågor ses som viktigare. Reformer som kostar vars syfte är att öka jämställdheten får ofta vänta. Partikulturer är grundad i manliga normer.

Mina egna erfarenheter i vänsterpartiet är att man helst ska tiga med feministiska maktfrågor. När jag tillträdde som kommunalråd 1994 blev jag invald i vänsterpartiets kommunalpolitiska utskott, KOLA. Vi var många kvinnor som samtidigt tillträdde som kommunalråd och jag delade samma erfarenhet med många andra att det var svårt att vara kvinna och kommunalråd för vänsterpartiet.
Jag föreslog därför att vi på vänsterpartiets kommundagar skulle ha ett särskilt förmöte med enbart kvinnliga ledare för vänsterpartiet . Mitt syfte var förstås att vi som delade samma erfarenheter behövde stödja varandra. En manlig partikamrat i utskottet reagerade kraftigt mot mitt förslag och fick genast stöd av en kvinna. (klassisk heterosocialitet har jag lärt mig nu) Efter detta förslag förlorade jag snabbt det inflytande jag haft. Jag blev vid sidan om makten och fick inga fler betydelsefulla uppdrag i partiet.

Min erfarenhet är att de manliga nätverken är starka i vänsterpartiet, samtidigt som du som politiskt korrekt vänsterpartist ska stå upp för feminismen. Det är också mycket vanligt med heterosocialitet, alltså att kvinnor stödjer männen. Som kvinna behöver du en mans stöd för att göra karriär. Vänsterpartiet är riksdagens tydligaste feministiska röst och driver många bra feministiska frågor, men feminismen är sidordnad.

Jag tänker också på de kontakter jag haft med Gudrun Schyman. På slutet av 80-talet tog jag kontakt med mitt parti för att jag ville att de skulle driva en för mig viktig fråga. Fick kontakt med en kvinnlig riksdagsledamot som inte ville ta i frågan men hänvisade mig till den där ”Gudrun Schyman”. Kan fortfarande känna föraktet i hennes röst när hon nämnde Gudruns namn. Detta var innan Gudrun blev partiledare. Jag tror aldrig Gudrun sågs som en äkta del av vänsterpartirörelsen. Jag har accepterats som kommunalråd för vänsterpartiet för jag har haft stöd lokalt av många medlemmar och väljare, men jag har aldrig accepterats som en ”äkta” vänsterpartist. Varken Gudrun Schyman eller jag har funnits i vänsterpartiets normmitt.

Normmitten förändras förstås över åren, men grunden är densamma. Det är den manliga arbetarklassnormen du ska leva upp till oavsett du är kvinna eller man. Jag tror att samma sak gäller inom socialdemokratin och dessa normmönster blir till hinder för att förnya politiken och ta till sig ny kunskap om hur vi kan bli positiva krafter för en hållbar utveckling. Jag tror också att Jante är ett hinder. Som partiföreträdare ska du inte tro att du är något och vet något.

Demokrati
Demokrati och öppenhet är grunden för all utveckling. Ledare ska ha en ödmjuk inställning och värna och förstå demokratin, både som ett sätt att fördela makt, organisera beslut och som ett förhållningssätt mot andra människor.

När jag tänker på mitt eget parti, vänsterpartiet, så ser jag inga självklara ledare som lever upp till mina förväntningar. Jag har träffat ganska många av dem som nu är aktuella och en del kan vara möjliga, men det finns ingen jag helt och fullt tror på. Jag tror partiets medlemsbas är för smal, men framförallt att vänsternormen är för smal och att det saknas genuskompetens. De demokrati- och maktfrågor jag är intresserad av känner jag mig ganska ensam om. Däremot gör vänsterpartiet ett bra jobb och behövs i riksdagen och i EU-parlamentet.

Jag är alltså kritisk till vänsterpartiets partikultur, men ännu mera kritisk till socialdemokraternas partikultur. Samtidigt finns oerhört mycket mer kunskap inom socialdemokratin och en bättre organiserad verksamhet.

Lena Sommestad presenteras så här på webbsidan Kom igen Lena

”Hon kombinerar skarpa insikter med obekväma sanningar och har en välbehövlig ödmjukhet. Sommestads tänkande är inte begränsat till ett rutinmässigt hanterande av de dagspolitiska frågorna utan är riktat mot framtiden. Lena Sommestad har en djup samhällsekonomisk kunskap och stärker Socialdemokratins grundvärderingar om rättvisa, jämlikhet och solidaritet.

• Hon har en framtidstro – och vet vilka praktiska handlingar som krävs för att bygga en samhällsförändring.
• Hon kan göra något som tidigare tyckts omöjligt inom Socialdemokraterna – utöva konstruktiv självkritik.
• Hon är inte idémässigt formad av att ha ”vuxit upp” inom (S), en enorm styrka.”

De här orden hittade jag på hennes blogg

”Värderingarna är politikens flammande eld. Utan engagemanget, känslan och viljan kan ett parti inte växa och övertyga. Vi måste vara tydliga med att vårt primära mål aldrig kan vara att lösa partiets problem. Vårt primära mål måste vara att vi vill lösa världens och människornas problem.”

Skälen till att jag skrev att jag kan tänka mig att gå med i socialdemokraterna om Lena Sommerstad blir partiledare är alltså att hon driver många av de frågor jag tycker är viktiga. Blir Lena partiledare innebär det också att socialdemokratin tycker att dessa frågor är viktiga. Lena Sommerstad som partiledare, innebär samtidigt en ny politisk inriktning och en vilja att förändra partikulturen.

Så det handlar alltså inte bara om person utan också om en vilja till förändrad kultur och inriktning. Det innebär en tro på att en annan och mer solidarisk värld är möjlig.

PS Jag har idag (lördag 22 februari) ändrat lite i detta inlägg.

Is i magen?

Jag tror jag klarar att ”ha is i magen” när det gäller min hälsa och mina behandlingar. Googlade på vad orden står för och fick framförallt upp hur aktiesparare och moderater bör agera. Det känns som ett väldigt manligt uttryck, men jag väljer att använda det för det passar både mitt intellekt och min känsla just nu.
Så här har min morgon varit. Klockradion gick i gång strax före halv sju och jag valde att förbli i sängen till strax efter sju. Gick upp, satte på datorn och tog fram papper till skrivaren för min dotter kommer förbi halv åtta för att skriva ut saker inför hennes seminarium på förmiddagen. Hennes skrivarpapper är slut hemma.

Gör därefter i ordning frukost. Tar med frukostbricka och tidning och går tillbaka till sängen. Äter frukost, läser tidning och gör sedan sudoko parallellt med att jag lyssnar på P1. Kollar sedan e-post och går in på en ny webbsida för att skriva under ett upprop till förmån för Lena Sommerstad som partiledareför socialdemokraterna. Kryssar i att jag kan tänka mig att bli medlem i s om Lena blir partiledare. (Mer om detta i nästa blogg) Skriver på Facebook om mitt agerande och sätter sedan på Yoganidra. Duschar och gör mig i ordning. Cyklar sedan till Ackis för att träffa min läkare klockan elva.

När jag gör mig klar kommer oron i magen inför dagens läkarbesök. Innan dess har jag haft is i magen och fokuserat på annat.

Min dotter kommer till Ackis, så vi två sitter i undersökningsrummet och småpratar. Känner oron inför vad som hänt med CA-15, men håller tillbaka. Känns bra att ha min dotter vid min sida. Tio minuter över elva kommer min läkare i sällskap med en läkarkandidat och en ny ung läkare på ODA.

Min läkare går fram och sätter på datorn. Han ser lite sammanbiten ut och 8i mitt huvud finns framförallt frågan: Vad har hänt med CA-15. Jag väljer att inte ställa den utan avvaktar. Min läkare frågar hur jag mår, om jag har haft ont, om jag upplever problematiska biverkningar av Taxol. Jag svarar sanningsenligt och tänker samtidigt: CA-15 har säkert gått upp och han ställer sina frågor för att ta ställning till om jag ska fortsätta med Taxol eller byta.

Efter att ha svarat på alla frågor, så får jag reda på att alla värden, utom CA-15 ser bra ut. Levervärdet ligger normalt (det var något förhöjt sist) HB har gått upp och är åter över gränsvärdet (har ökat från 113 till 121).

CA-15 har gått upp med ytterligare 30 procent från 61 till 78. Min läkare föreslår fortsatt behandling med Taxol, men med något ökad dos. Jag har fått två behandlingar och därefter uppehåll en vecka. Nu ska jag istället få tre behandlingar och därefter uppehåll en vecka. Dessutom ska jag göra en ny MRT och få nytt läkarbesök om tre veckor. Min läkare säger att det kan vara så att Taxol fungerar och att det tar så här lång tid innan resultatet syns på CA-15. Dessutom kan en något ökad dos hjälpa till. Han anser också att det är dumt att sluta med en behandling som kanske hjälper mig, innan vi säkert vet. När nästa MRT-svar kommer jämförs det med MRT före jag började med Taxol. Om inga försämringar syns på MRT så indikerar det också att Taxol-behandlingen fungerar. Jag har mindre ont vilket också tyder på att det cellgift jag får hjälper mig. Det högsta CA-15 värde jag haft är 184, vilket är från våren 2006.

Om nästa läkarbesök visat att Taxol inte hjälper mig är Navelbine det troliga alternativet. Det kan jag få både i tablettform och som dropp. Tabletter påverkar magslemhinnan, så dropp är bättre. En trolig behandling är dropp var tredje vecka och däremellan tabletter. Navelbine har mindra biverkningar än Taxol. Det finns fler cellgifter som kan vara möjliga för mig, men jag tänker att eftersom jag får den behandling som troligen är bäst för mig, så försämras möjligheten till lyckade resultat under lång tid för varje behandling jag får avbryta. Mitt främsta hopp är därför nya sorters cellgifter, om Taxol inte fungerar. Det jag känt i revbenet bak kan vara muskulärt och bero på tidigare hosta. Det kan också vara metastaser i det revbenet.

Jag har också frågat om min onda rumpa som ibland går ner i benet. Troligen påverkar metastaser i mitt bäcken S-leden så att jag får ont. Det sitter varje fall inte i höften. S-leden har kvinnor ont i om de har foglossning under graviditeten. Det går att stråla mitt bäcken, men läkaren tycker det var bättre att avvakta, eftersom kroppen inte tål alltför mycket strålning. Håller med om den bedömningen, eftersom strålning bra tillfälligt håller tillbaka cancern.

Tror att jag hittar ett bra förhållningssätt i mitt liv. En dos is i magen, en stor dos lyssna och släppa fram känslorna, men också en stor dos intellektuellt arbete och engagemang i annat än mig själv.

torsdag 20 januari 2011

Partikulturer och min hälsa

Jag blev lite sen till jobbet i morse, för jag ville höra hela intervjun med Lena Sommerstad i P1. Om Lena blir partiordförande för socialdemokraterna kan jag nästan tänka mig att rösta s om jag lever vid nästa val. Jag tror att Lena lever upp till de förväntningar jag har på ett partiledarskap, se ledarskap.

1. Budskapen kan vara känslomässiga men ska vara underbyggda med kunskap
2. En ledare ska våga stå upp för egna åsikter och lära av sina misstag
3. En ledare ska förstå maktspelet men inte vara en integrerad del av det . Hen ska våga reflektera runt egna och partiets normer och driva demokratiska processer

Lena Sommerstad har en aktiv blogg.

Läste Mona Sahlins bok för några år sedan om Tobleroneaffären och hennes avgång som minister i början av 90-talet. Blev väldigt betänksam över Monas beskrivning av sitt parti. Partiet verkade vara hennes allt i livet, hon var en del av den stora s-familjen. När en person i så hög grad identifierar sig med det parti man tillhör finns en risk att man blir helt blind för det egna partiets brister och partikulturen.

Våren 2004 läste jag i Dagens Nyheter om en avhandling, ”Partikulturer, kollektiva självbilder och normer i Sveriges riksdag” av Katarina Barrling Hermansson. Avhandlingen är framtagen vid statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala Universitet. Rubriken på tidningsartikeln var ”Jantelagen är inget för Folkpartiet”, och handlade om partiernas kollektiva självbilder och normer och hur de uppfattas av andra. Avhandlingen bygger på att doktoranden har följt de olika riksdagsgrupperna från oktober 1998 till maj 2002.

Den som går in i ett parti går samtidigt in i en grupp människor, vilka tillsammans tillägnat sig – ibland underordnat sig - ett sätt att betrakta sig själva och tillvaron, även med avseende på sådant som ligger vid sidan om idépolitiken. Partigruppen kännetecknas inte bara av att de delar en viss ideologi, utan även av att den delar en viss kultur.

I tidningsartikeln lyftes vänsterpartisterna fram som de rannsakande. De ser på sig själva som om de ständigt var i opposition. De är starka individualister, som ständigt ifrågasätter, argumenterar och diskuterar. De kritiserar varandra konstant. Ju högre position, desto mer ifrågasatt blir man. I artikeln lyftes också skillnader i kultur mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet fram. Socialdemokraterna är utåt lojala mot sina ledare. De är liksom Moderaterna starkt kollektivistiska.

Jag tror att vänsterpartiets kultur blivit mer lika socialdemokraternas kultur under senare år. Partikulturer förändras. Om socialdemokraterna mot förmodan väljer Lena Sommerstad som partiledare signalerar det en stor och för mig positiv kulturförändring inom socialdemokratin .

För övrigt har jag sovit lite sämre i natt. Tog en Ipren i morse och har i princip jobbat framför datorn hela dagen fram till halv fem. I morgon ska jag träffa läkare och tänker på hur jag ska beskriva min hälsa. Smärtor och ork är så relativt. Tycker att jag är piggare än under julhelgen. Kommer ihåg hur jag knappt orkade sopa under granen på juldagen, utan att bli väldigt trött. Har känt av ett revben på vänster ryggsida, som är nytt. Har samtidigt totalt sett mindre ont. Tänker ena stunden att kanske berodde Ca-15 uppgång på något annat än försämringar. Kanske hjälper Taxol mig så metastaserna enbart minskar. Nästa stund tror jag inte att jag kommer att stå på bena i februari och mars när jag ska ut och prata för olika större arbetsgrupper på flera olika ställen genom jobbet. Tänker: Kan jag verkligen boka in mig på detta, tänk om jag sviker och inte orkar? Så pendlar mina tankar mellan hopp och mer negativa framtidsbilder. Mitt liv är en ständig berg- och dalbana, men med låga berg och grunda dalar.


Bilden har jag hämtat från en DN-artikel om tåg till alperna.

onsdag 19 januari 2011

Bara makt eller vilja att förändra, kulturtant och sol

Läste i den borgerliga lokaltidningens ledarlogga om Stockholmssossarnas valanalys och blir alldeles matt. Efter att ha läst hela valanalysen så har jag kvar uppfattningen att om de förslag Stockholmssossarnas valanalys blir partiets politik, så kan partiet lika gärna fortsätta minska.

Så här står det bland annat:
Vi måste samla oss kring en långsiktig politisk vision som håller över flera val.
Vi måste formulera en trovärdig politik för jobb och tillväxt.
Vi måste forma nya lag av företrädare som kan bära förnyelsen av politiken.
Vi måste driva en politik som gör livet lättare att leva för stockholmarna.
Vi måste förstå vilka det är som bor i vår region.

I hela dokumentet nämns ständigt stockholmarna men jag såg inget om olika stockholmares olika villkor. Saknade viktiga hållbarhetsfrågor som jämställdhet, jämlikhet och miljö. Hela analysen domineras av att socialdemokraterna måste få fler väljare. Att få makt oavsett vad makten sedan ska användas till ligger som en underton i hela materialet. Analysen kunde lika gärna komma från moderaterna om de hade förlorat väljare. Läs Stockholmssossarna vill imitera mästerimitatören här.

Läste ett pressmeddelande på forskning.se om en intressant avhandling. Statsvetaren Rasmus Karlsson har studerat vad dagens politiker har för visioner när det gäller en hållbar framtid. Enligt pressmeddelandet tänker politiker av idag knappast alls kring långsiktiga frågor. Våra dagars politik präglas av kortsiktighet och brandkårsutryckningar. I avhandling argumenterar författaren för vikten av långsiktighet.

Har också läst i tidningen genus om kulturbärarna. Kvinnor konsumerar mer kultur än män. Den stora kvinnopubliken inom kulturen ses ofta som ett problem. Den artikel jag refererar till synliggör att det som äldre kvinnor, barn och unga flickor gillar ofta får låg status inom kulturen. Män uppfyller maskulinitetsnormen genom att producera och kvinnor förväntas vara passiva mottagare som producenterna ser ner på. Visst är det skönt att en debatt har startat om detta och om det sexistiska förhållningssätt som många kulturproducerande män har och framförallt har haft. Jag ser mig gärna som en kulturtant, men min ålder och mitt kön ska inte ha något med mitt värde som människa att göra.

För övrigt njöt jag av solen när jag tog en liten omväg från labbet på Ackis till jobbet. Jag cyklade söderut längs med ån med ansiktet mot solen. Nu ska jag göra mitt yogapass.

tisdag 18 januari 2011

Längtan till att få vila

När jag kom hem efter jobbet var jag trött. La mig en stund och gjorde Yoga Nidra – somnade så vilan blev trekvart lång. Sedan har jag varit på kören. En trummis undervisade oss om trumspelning, rytmer m.m. Det var mycket intressant och jag njöt när han spelade ett trumsolo för oss. Var samtidigt väldigt trött och längtade hem till min säng. Det är skönt att längta efter saker som hen vet att hen har framför sig.

Många i vårt moderna sekulariserade samhälle lider av existentiell ohälsa, läste jag på forskning.se idag. ”Grunder för existentiell hälsa är att man känner mening, hopp och samhörighet kombinerat med att man har någon övergripande tolkning av tillvaron. Den kan vara till exempel andlig, religiös eller politisk”, enligt en avhandling av Cecilia Melder.

I pressmeddelandet från Uppsala universitet står det också att ”Den existentiella hälsan är att jämföra med kondition. Den måste underhållas. Gör man inte det blir sökandet akut när något händer. Man måste bygga upp en ”grundkondition”. De som har en god existentiell kondition upplever sig må bättre och när de blir sjuka har de bättre förutsättningar att hantera det.”

Jag tänker att mitt bloggande om existentiella frågor är ett sätt för mig att underhålla min existentiella grundkondition.

måndag 17 januari 2011

Sannolikhet

Jag är utbildad mattelärare. Matematik var ett av mina favoritämnen i skolan. I matte räknar hen med sannolikheter. Jag tänker ofta på hur stor sannolikheten är att jag överlever den cancer jag har. Frågan: Hur länge jag får leva? har jag ofta i huvudet. Nu när jag fått så många olika behandlingar som slutat att fungerar, är jag medveten om att sannolikheten att jag överlever cancern är ytterst minimal. Varje gång jag måste byta behandling blir jag mer och mer inställd på att jag inte har så lång tid kvar i detta liv. För mig är tankar om sannolikheten för olika utfall ett sätt att förbereda mig på det jag har framför mig. Kanske är det dessa tankar som gör att jag inte kände mig särskilt chockad, när jag i torsdags fick veta att cancerfaktorn har stigit igen. Jag var lite beredd, menblev förstås ledsen.

När sannolikheten ökar för att mitt återstående liv handlar om något eller möjligen några år, så blir de dagar jag har kvar att leva desto viktigare. Detta gör att jag kommer att fundera ännu mer över vad som är viktigt för mig att göra, vilka människor jag vill umgås med, ja helt enkelt vad jag vill göra med resten av mitt liv.

En sak som jag säkert kommer att fortsätta med är att uttrycka mig skriftligt på olika sätt och att träffa barn och barnbarn. Ju mer jag prioriterar vad som är viktigast för mig, desto lättare känns det att det är att ta emot negativa besked. Varje dag blir ännu mer värd, ju färre dagarna kan förväntas bli. Men, som alltid – Den som lever får se!!!

För övrigt cyklade jag till en arbetsplats ungefär 5 kilometer från där jag bor i förmiddags. Känns skönt att komma ut och att kroppen klarar och orkar. En annan positiv sak är att jag inte har behövt ta smärtstillande tabletter varken igår eller idag. Mår precis som igår trots omständigheterna riktigt gott.


Denna välkända dikt av Victor Rydberg kunde min mormor utantill och citerade högt för oss barnbarn. Kanske är det därför jag tycker så mycket om den

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.



Står där så grå vid ladugårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta


Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick - men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!



Hela dikten och med bilder till hittar du här

söndag 16 januari 2011

Dagsform

Har sovit gott i flera nätter. Är trött men oroar mig nog inte mer än vanligt. Idag har jag gjort min yoga-CD. Märks att kroppen inte riktigt orkar, men det funkar att göra nästan allt i programmet. Tänker på det här med att ha motstånd för vissa aktiviteter eller att ha svårt att göra sina vanor sundare.

Bestämde mig innan jag fick veta att cancerfaktorn stigit att jag skulle göra ett ordentligt yogapass minst två gånger i veckan. Sedan sköt jag yogandet framför mig flera gånger med tusen ursäkter om att jag var för trött, skulle bara göra en annan sak först etc. Nu har jag i varje fall yogat fem gånger på två veckor, så jag känner mig lite nöjd. Hoppas att yogan kan förlänga mitt liv.

När min dotter var liten var jag rökare, minst 10 cigaretter om dagen. Ville förstås sluta, men lyckades inte förrän min dotter en dag efter förskolan sa: Mamma, jag vill inte att du ska dö av din rökning. Då fick jag tillräckligt med motivation och kraft att sluta, men rökvanan var väldigt svår att bli av med. Har pratat med storrökare, alkoholister och överviktiga om hur svårt det är att bryta destruktiva vanor. På ett ytligt plan kan man säga att ”det bara är att bestämma sig”, men om det var så lätt så skulle det inte finnas en enda människa som var beroende av socker, alkohol eller nikotin. Kraft att ändra vanor och missbruk kräver massor med inre motivation och mod. Jag har en vän som äntligen har tagit tag i sina rökvanor och det gör mig så glad.

För övrigt har jag varit hos min älsklingsfamilj, blivit bjuden på mat och fått massor med kramar från mina härliga barnbarn. Mår trots omständigheterna riktigt gott.

Jämställdhet, ledarskap och makt

I går skrev jag ”En ledare ska förstå maktspelet men inte vara en integrerad del av det . Hen ska våga reflektera runt egna och partiets normer och driva demokratiska processer”.

Bakgrunden till mina tankar är mina feministiska studier. Har med stort intresse läst flera SOU från DEJA om jämställdhet i skolan. Har tidigare bl. a hänvisat till en SOU från DEJA Pojkar och skolan. En av rapporterna heter ”Att bli medveten och förändra sitt förhållningssätt” av Gun-Marie Frånberg, pedagogikprofessor från Umeå. Författaren för bland annat en diskussion om vilka insatser som är samhällsbevarande och hur man kan arbeta systemförändrande, s 18-19.

För att en förändring ska ske inom jämställdhetsområdet måste tidigare inlärningar förkastas och bytas ut mot nya. De involverade måste då först bli motiverade till förändring. För att förändringarna sedan ska bli permanenta måste nya beteenden upplevas som vanliga och vardagliga för att därigenom skapa nya mellanmänskliga förhållanden.


Författaren beskriver de maktintressen som spelar på scenen, s 47.

Förändringsarbete väcker motstånd på både individ- och gruppnivå. Människor vill återgå till det ”normala”. Motkrafterna tar sig uttryck i förlöjliganden, avfärdanden eller tydligt ointresse. Utmaningar av etablerade, historiskt förankrade och väl inarbetade mönster sitter djupt i kultur och kropp.

Förändring mot ökad jämställdhet är alltså inget som sker snabbt och enkelt. Enligt DEJA:s slutrapport har väldigt lite hänt inom skolan under de sista 50 åren. Mer har hänt i övriga samhället. Arbetet pågår i ett kraftfält mellan systembevarande och systemförändrande ambitioner.

Författaren diskuterar sedan olika feministiska teorier, s 65-67.

Liberalfeminism fokuserar framförallt på flickors/kvinnors tillkortakommande. Ökad jämställdhet ska uppnås genom att skapa lika förutsättningar för pojkar och flickor/kvinnor och män. Detta arbete utmanar knappast manliga strukturer. Den manliga normen består.

Radikalfeminism utgår ifrån att den manliga dominansen i samhället är grunden till problemet. Skolan ska bli mer flickinriktad och samarbetsbefrämjande. Hierarkier ska minska.

Poststrukturalistisk feminism synliggör att uppfattningar om vad som är manligt och kvinnligt förändras över tid. Makt kan vara ojämlikt fördelad både mellan grupper och inom grupper. Komplexiteten i maktmönstren behöver synliggöras för att inte återskapa könsstereotyper och bevara de existerande maktordningarna. Ingenting kan sägas vara statiskt och i skolan ska undervisningen fokusera på orättvisorna utifrån rådande normer. Arbetet ska bygga på tydligt formulerade förändringsstrategier utifrån en kritisk medvetenhet om den egna positionen.

Liberalfeminismen uppfattar jag som systembevarande, medan radikalfeminismen och poststrukturalismen är systemförändrande.

Författarens slutsats är att den enda möjliga långsiktigt hållbara satsningen är att förändra lärarutbildningen, så att studenterna blir mer medvetna och får kunskap. Författaren efterfrågar också tydliga modeller för jämställdhetsarbetet i skolan.

När jag läser detta så relaterar jag till arbetarrörelsens grunder i 1800-talets manliga arbetarklassnormer. Både i vänsterpartiets och i socialdemokratins partikulturer finns gammaldags sega maktstrukturer som bygger på mannen som norm. Likaså genomsyrar vithetsnormen och heteronormen partikulturen. För att partierna ska bli de radikala krafter som är nödvändiga för att vi ska närma oss ett mer jämlikt och hållbart samhälle måste ett medvetet systemförändrande arbete påbörjas . Nödvändiga förutsättningar för ett sådant förändringsarbete är att den ledare/ de ledare som ska driva arbetet är medvetna om sin position i maktens centrum. Risken är att ledarna finns mitt i normens öga och är blinda för hur de ständigt återskapar gamla maktstrukturer.

Därför skrev jag igår att ”En ledare ska förstå maktspelet men inte vara en integrerad del av det . Hen ska våga reflektera runt egna och partiets normer och driva demokratiska processer”.

lördag 15 januari 2011

Vad betyder "ett modernt parti" och lite annat

Miljöpartiet har beskrivit sig själva som ett modernt parti. Både inom vänsterpartiet och socialdemokratin efterlyses förändringar så att partierna blir mer moderna. Jag undrar vad hen menar när detta uttalas. Det känns framförallt som ett reklamord, en etikett som klistras på.

Om ordet modernt står för ett parti som följer aktuell forskning och uppdaterar sin ideologi, utifrån fördjupade diskussioner och väl genomförda processer, så tycker jag det är bra. Men ordet modernt kan likaväl stå för ett parti som är lyhört för borgerliga medias påtryckningar och för starka lobbyiströrelser och då är det illa om hen tror på jämlikhet. Likaså är det illa om modernt står för att hen följer vad starka opinioner vill, om opinionstrycket är skälet till att byta politisk inriktning.

Min politiska grund är delvis gammeldags och delvis modern. Jag tycker nya idéer om intersektionalitet, normkritiska perspektiv, queerfeminism är bra. Samtidigt tror jag på kollektiva lösningar, inflytande och delaktighet, stort offentligt ägande, samarbete över gränser och långsamma genom tänkta processer. Likaså vill jag ha professionella tjänstemän som bygger upp goda byråkratier och efterlyser ideologiskt ärliga politiska företrädare. Framförallt önskar jag att alla ytliga epitet byts ut .


Idag har jag sett en fotoutställning av Danish Saroee på Upplandsmuséet. Det var fina bilder och tänkvärda ord om en iransk gammal kvinna. Utställningen handlade om när hon bodde i Uppsala för att få komma nära sina söner. Efter åren i Uppsala tappade hon sin starka livsgnista och åkte tillbaka till Iran och dog där. Här i Uppsala fanns ingen plats för henne eftersom sönernas tid gick åt för att bli integrerade i Sverige. Utställningen heter EN-SAMHET. Är denna fotoutställning modern eller?

Läste också följande på en annan utställning om historia:

Tiden existerar inte i sig själv
men från tingen kommer en förnimmelse av
vad som tilldragit sig i det förgångna
vad som händer nu
och vad som ska följa

Lucretius, ca 100 år f.k

Kan detta uttalande ha något värde trots att det är mer än 2000 år gammalt?

Jag har också tittat på Livet inför döden på SVT Filmen är från ett hospice i Nederländerna. Hen får följa cancersjukas tankar, liv och känslor de sista dagarna i livet. En av dem som bor på Hospice blir oförklarligt frisk och flyttar därifrån.Kan dessa åldrande cancersjuka människor också vara moderna?

Ledarskap

Socialdemokraterna ska utse ny partiledare på sin kongress i vår och miljöpartiet ska välja nya språkrör. Lars Ohly ifrågasätts offentligt som partiledare för vänsterpartiet. Det finns därför skäl att diskutera vilka egenskaper som är viktigast hos en partiledare, alternativt två språkrör.

Ronald Reagan, tidigare president i USA var skådespelare. Det kan verka vara en bra kompetens, för då är man ofta skicklig på att få ut ett budskap, oavsett budskapets innehåll. En partiledare/språkrör måste kunna kommunicera ett budskap på ett lättillgängligt sätt. Om budskapet inte är underbyggt av kunskap utan enbart spelar på lyssnarnas känslor blir skådespelartalanger däremot farliga ledare. En ledare bör se till att ha kompetenta personer runt sig som bidrar med omvärldsbevakning och välgrundad kunskap. Idag är det alldeles för mycket fokus på marknadsföring och paketerade budskap som ska gå hem hos en majoritet av befolkningen. Demokrati ska inte likställas med att det alltid finns en majoritet av befolkningen bakom varje beslut. Alla nya hållbara idéer har enbart en minoritet bakom sig från början.

Mona Sahlin har efter valet kritiserat den politik hon själv har drivit under valrörelsen. Hennes roll som partiordförande var tydligen att samla partiet och lyssna inåt. En ledare ska stå upp för en politik man tror på och inte enbart vara en kommunikatör av andras budskap. Jag vill ha engagerade ledare, som också vågar driva egna frågor. Jag tror att en ledare behöver ha ett eget driv och då är det naturligt att en ledare ibland misslyckas i att få med sig partiet i enskilda frågor. Det behöver man inte avgå för. Förluster och misslyckanden är en del av livet och det viktiga är att hen lär och utvecklas och vågar stå upp för att ett ledarskap aldrig är samma sak som att alltid ha ”rätt”. Däremot bör en ledare kliva åt sidan om den egna huvudinriktningen helt skiljer sig från partimajoritetens och partiets tagna beslut.

En ledare ska inte vara en maktspelare, men däremot förstå maktspelet. För att kunna hantera allt maktspel som pågår inom politiken, bör en ledare ha perspektiv på sig själv och den grupp hen leder. Jag tror på devisen att hen ska ”leva som hen lär” och för att utveckla ett mer jämlikt samhälle måste egostiiska maktspelare avslöjas och inte premieras. Jag tror det är viktigt att ha egna erfarenheter utanför det egna partiet och umgås med människor som inte är en del av partipolitiken. Det finns mycket forskning runt maktfrågor. Ett normkritiskt förhållningssätt på den egna organisationen, där hen vågar bredda normerna och tillåta fler olika perspektiv , tycker jag är viktigt. En ledare ska vara demokratisk, jämställd och jämlik och ge utrymme för reflektion och processer.

Mina viktigaste krav på en ledare är alltså:

1. Budskapen kan vara känslomässiga men ska vara underbyggda med kunskap
2. En ledare ska våga stå upp för egna åsikter och lära av sina misstag
3. En ledare ska förstå maktspelet men inte vara en integrerad del av det. Hen ska våga reflektera runt egna och partiets normer och driva demokratiska processer.

Dessutom tror jag på delat ledarskap med två språkrör istället för en partiordförande. Den viktigaste egenskapen hos en ledare är att det är en reflekterande och mogen människa som kan samarbeta.

fredag 14 januari 2011

Mer om sämre igen

Efter cellgiftsbehandlingen igår träffades vi tre kvinnor i vår lilla metastasgrupp. Jag tror att jag tidigare har berättat om vår metastasgrupp som började hösten 2000. Vi var från början fem kvinnor och en samtalsledare. Tre av kvinnorna är nu döda och ibland pratar vi om dem i vår grupp, ibland om existentiella frågor och ibland om våra vardagsbekymmer. Det är skönt att tillhöra en grupp som har träffats under så många år.

Jag blev hämtad i bil och hemkörd i bil och blev bjuden på god mat och vin. Men framförallt fick jag prata med vänner, jätteskönt. Vi pratade bland annat om ett eventuellt liv efter döden, som jag tidigare bloggat om. Se Kropp, själ och ande och Om att detta liv tar slut. En vän berättade att hon varit hos en kvinna som lade Tarotkort. När hon klev in hos denna kvinna hade hon en hälsning från en av våra döda vänner i metastasgruppen. Vår döda vän hälsade att min väninna skulle fortsätta med Reiki. Tarotkortkvinnan visste namnet på vår döda vän och visste också att alla prövat Reiki. Sådana här berättelser hör jag ganska ofta och har ingen annan naturlig förklaring till dem än att det går att ta kontakt med levande människor när/om man är en ande.

Tanken känns tröstande att jag kan fortsätta påverka mänskligheten och det jag har lärt mig också har betydelse efter att jag är död. Likaså tanken att mänsklighetens samlade kunskap blir kvar på jorden genom att döda människor reinkarnerar i nya liv. Men jag är varken säker på att det finns en ande eller ett liv efter detta och behöver fortfarande inte veta.

Vi pratade också om vad det innebär att vara människa. Vi borde bli bättre på att strö rosor runt oss där vi går och att lyfta det goda hos människan. Vi är ibland omgivna av egoistiska, trångsynta och snåla människor. Det är lätt att känna sig uppgiven när man framförallt tycker se sig detta. Men alla har flera bottnar och visst går det att få goda sidor att gro hos en människa som jag uppfattar som den mest inbitne egoisten. Men vi pratade också om att ibland måste man avskärma sig från en del andra för att själv orka med sin egen kamp och det känns som jag behöver det just nu.

Jag har pratat med tre av mina arbetskamrater om mina försämrade värden. Känns skönt att andra vet hur det är med mig. Känner också att jag får mycket tillbaka när jag pratar med dem. Det är nödvändigt att andra som jag har runt mig på jobbet vet, för att jag ska känna mig trygg och bekväm. Vill framförallt att friska Britt, men även cancersjuka Britt ska kunna ta plats på jobbet.

Jag har också ringt onkologiska dagavdelningen på Ackis och fått nya tider. Jag har flyttat fram läkartiden från torsdag till fredag, så att jag kan träffa en av mina favoritläkare, som jag har tillit till. Därför är också behandlingen framflyttad till måndag om en dryg vecka.

För övrigt har jag sovit gott i natt och klev upp kvart över sju i morse, för att sedan återvända till sängen med te, yoghurt, smörgås och tidning. Har lite ont i ett revben på vänster sida och i övrigt är det de gamla vanliga krämporna. Nu ska jag genomföra ett sådant där svårt samtal. Jag ska ringa min 86-åriga mamma och berätta om försämrade värden.

torsdag 13 januari 2011

Sämre igen

Var på labb i tisdag och på sjukhuset och fick behandling idag. Fick också svaret på labbproverna. CA-15 har ökat igen med mer än 30 procent från 45,9 till 60,9. Jag var inte beredd på denna försämring. Kände oförberedd och samtidigt beredd. Tänkte att nu går nedbrytningen av kroppen fortare än vad jag varit inställd på. Känner ingen djup oro eller rädsla, men stumhet och lite oföretagsamhet. Vad är viktigt.
Viktigast är min dotter och hennes barn. Har haft ett långt och uppriktigt samtal med henne nu i kväll. Känns väldigt bra. Vi är uppriktiga mot varandra. Jag har en klok dotter och en modig dotter. Kan vila i detta.

Jag har rört till det för mig med behandlingstider, läkartider och labbtider. Klockan elva på förmiddagen idag ringde en onkologsköterska och undrade var jag var. Jag har fått papper hem där det står. Torsdag 13 januari behandling klockan tio. Torsdag 20 januari läkarbesök klockan halv två och behandling klockan två. Ett litet labbprov inför idag, där blodvärde och immunförsvar följs upp. Ett större lapprov inför läkarbesöket nästa torsdag, där även CA-15, levervärden m.m. följs upp.

Jag bestämde mig för att det var tvärsom, utan att kolla. Tog fel lappar med mig och var blind för att det stod 20 januari.Jag tror inte att jag gör om detta misstag och känner att det är OK att inte alltid ha koll. Tror att vårt jordklot blir en bättre plats att leva på om vi både tillåter oss själva och andra att göra misstag.

Detta gör att jag fått besked om försämrade labbvärden idag utan att ha fått träffa läkare. Jag har alltså inte fått möjlighet att samtala med läkare om vilken behandling jag ska ha. Har alltså frågor

1. Ska jag få taxol eller byta behandling nästa torsdag. Hjälper taxol?

2. Vad finns för alternativ till taxol, finns det något som läkarna tror hjälper mig?

3. Hur mycket cancer kan slås ut genom strålning. Jag tror att cancern har förändrats i bäckenet, för det är där jag har mest ont. Kan det gå att stråla där så cancercellerna slås ut och jag kan fortsätta med taxol eller tag till.

4. Tror att jag får göra en ny MRT som också mäter försämringar i bäcken och axel, eftersom MRT-undersökningen sist inte kollade dessa delar, trots att de också fått remiss på att en sådan undersökning ska göras. Kan en sådan undersökning vara underlag för strålning?

Känner mig just nu trött och ganska lugn. Känner is i magen och att jag har ro att avvakta besked till nästa torsdag. Ska däremot kolla vilken läkare jag har på torsdag, för jag har två favoritdoktorer och vill gärna träffa någon av dem snart. Vet samtidigt att min behandling diskuteras i onkologläkargruppen, så jag tror att det finns ett tänk om vilken behandling som är bäst för mig nästa torsdag.

För övrigt följer jag en annan cancerblogg, spenatmamman spekulerar. Vi var flera olika kvinnor med m etastaser i skelettet som kommenterade hennes blogg om att ha ont. Läs inlägg och kommentarer. Kajsa Bergman Fällén som har denna blogg behandlas mot sin bröstcancer med Navelbine. Det kanske är det jag ska byta till?

Nu ska jag sova och om jag inte somnar direkt, så är jag inte särskilt orolig för att behöva ligga vaken ett tag. Tänker stänga av väckarklockan och gå upp och till jobbat när jag har vaknat och är färdig med morgonbestyren. Saker får ta den tid det tar i morgon. Livet här och nu känns viktigast.

onsdag 12 januari 2011

Min 56:e jul är slut

Inför årets jul har jag gjort väldigt lite i mitt hem. Ända förändringen är att jag satt upp adventsljusstakar, tagit fram lite stearinljus och haft några amaryllisar och hyacinter. Jag gjorde bara det jag hade lust med och tyckte var mysigt. I morgon är det tjugonda Knut och allt som hör julen till borde tas bort. Nu har jag istället ingen lust att ta bort adventsljusstakarna, så de kanske blir kvar några dagar till.

När andra frågar hur helgerna har varit svarar jag bra och tänker vad fort det har gått. Swisch så var allt över. Känns skönt att det blir ljusare ute, men jag gillar egentligen inte att livet går så fort. Eller rättare sagt, både gillar och ogillar. Visst är det skönt att det kommer en vår och visst finns det saker jag längtar till. Samtidigt vill jag njuta mer av de goda stunder jag har och att inte bara allt ska vara över i en snabb fart. Vill hitta det där lagom mellan att i tanken vara igår, här och nu och i framtiden. Men om jag blir mycket sämre i cancern, så vill jag att livet ska swischa över fort. I varje fall känns det så nu.

tisdag 11 januari 2011

Trött

Kom nyss hem från kören och har varit i gång hela dagen. Känner mig alldeles väldigt mycket matt. Frustrerande att inte orka som jag har gjort förut. Vill gråta övre en trött kropp.

Har haft en del ågren över det jag skrev igår. Funderar över hur mycket jag ska lämna ut mig själv. Det går så snabbt att skriva saker hen sedan ångrar. Läste därför igenom en gång till nu när jag kom hem och det som jag skrivit kändes OK. Nu känns det som att jag ska fortsätta hela livet som singel. Det är ett aktivt val för att jag inte vill ha en halvdan relation och en bröstcancersjuk vänsterfeminist 55+ är inte män särskilt attraherade av. Jag har fått rådet av många vänner att hålla tyst med att jag är feminist, men det känns som en stympning av min identitet, som jag helt enkelt inte vill tiga om. Dikten nedan blir jag starkt berörd av.

Jag vill möta...
Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

Karin Boye

måndag 10 januari 2011

Om kärlek

Jag har tidigare skrivit om en relation jag påbörjade med en man i slutet av sommaren. Den blev ganska kortvarig, se ”Ny relation och cancer”. Jag kan bara spekulera runt varför han ville bryta relationen, men vet ganska väl var jag själv står. Jag har alltid tagit tid på mig i relationer med nya män. Är kanske en försiktig typ när det gäller kärlek, men förstår i samtal med många andra kvinnor att jag inte är ensam om detta.

En titt på ”prata om det –webben” synliggör allt spel runt mäns och kvinnors sexualitet. Där finns allt beskrivet från rena våldtäkter till berättelser från personer som spelar sin könsroll utifrån vad de tror partnern förväntar sig av dem. Nedan är ett klipp från en DN-ledare av Lisa Bjurwald.

”Trist nog har den oundvikliga ”gnälliga feminister”-backlashen börjat sticka upp sitt fula tryne. Men de män som på ett konstruktivt sätt deltar i ”prataomdet” delar med sig av värdefulla insikter om svårigheten i att kombinera uråldriga instinkter och mansmyter med moderna jämställdhetssträvanden.”

Jag är allt annat än en spelare. Har helt enkelt ingen lust att låtsas vara något som inte stämmer med hur jag känner. Jag är intresserad av relationer med andra där det finns en ömsesidig nyfikenhet på den andre, en relation där man vågar se bakom olika könskonstruktioner. Annars lever jag hellre som singel. Jag tror att nya relationer också innebär en upptäcktsresa i hur man själv uppträder och känner. En förälskelse kanske underlättar att komma över egna rädslor i mötet med andra, men om förälskelsen ska leda till en fördjupad relation måste båda förr eller senare våga stå där med nedmonterade skyddsmurar.

Skälet att det inte blev någon fortsättning med en man jag skrev om i slutet av sommaren kan vara att vi var för olika, men jag tror det främsta skälet var att mannen i fråga inte klarade av att jag inte genast blev (spelade) förälskad i honom. Detta sårade hans manliga ego över hur det ”ska vara”. Jag tror att många män är blinda för att kvinnor åtminstone delvis spelar för att tillfredställa mannen med stort M.

söndag 9 januari 2011

Demokrati

Ibland när jag är på möte känns det som att jag har andra tankar om demokrati mot andra mötesdeltagare. Upplever att det inte ens är meningsfullt att föreslå saker. Nedan kommer några tankar runt för mig viktiga demokratifrågor.

1. regler för planering och genomförande av möten
Någon/ några ska ha tänkt runt hur möten är upplagda. Utrymme ska finnas att samtala och processa viktiga frågor och alla ska veta vilka beslut som är tänkta att tas, så att man kan förbereda sig. Vid viktiga beslutsfrågor ska någon ha koll på tidigare beslut, så att inte beslut strider mot varandra. Det är också viktigt med öppenhet.

2. en möteskultur som gör att alla känner delaktighet
Jag tror också på att arbeta med möteskulturen på ett genomtänkt sätt. Normkritiska övningar är bra att göra för att mötena ska bli mer jämlika. Det är bra om mötesdeltagare turas om att vara ordförande, så att alla får pröva att ta olika roller.

3. Tydliga uppdrag
Varje gång som nya mötesdeltagare är tillsatta i en grupp eller valda till ett uppdrag, bör förutsättningarna för uppdraget diskuteras. Vilka frågor kan deltagarna påverka, vad är syftet med uppdraget, vad ska åstadkommas.

4. Kunskap
Beslut ska också vara grundade i kunskap om frågorna. Alla kan inte allting om allt och det är viktigt att lyfta fram aktuell kunskap inom olika områden som berör det man arbetar med. Det är bra om det finns en punkt på dagordningen som handlar om kunskapspåfyllnad, vilket innebär en inbjuden gäst eller att någon deltagare har fått förbereda sig lite extra i en fråga. Inför viktiga beslut är det viktigt att alla fått tillgång till ett bra kunskapsunderlag.

5. makthavare ska kunna avsättas
Kulturen runt hur man arbetar med att tillsätta personer på uppdrag bör granskas. Valberedningar har en viktig roll att förutsättningslöst diskutera vilka personer som är lämpliga för vilka uppdrag. Det är också viktigt att arbeta med kulturen, så att människor som är intresserade av uppdrag känner sig trygga att tala om det. Det är inte självklart att man bara ska få fortsätta på ett uppdrag, som man har tills man avgår, men det är viktigt att en person som inte får fortsätta på ett uppdrag får ett samtal med någon ur valberedningen om hur valberedningen har tänkt. (Liknande tänkande gäller vid tillsättande av olika tjänster och fördelning av arbetsuppgifter på en arbetsplats.)

Eftersom makthavare ska kunna avsättas är det viktigt att tjänstemän förstår sin roll i en demokratiskt styrd organisation, som t ex i en kommun. Politiker tar naturligtvis beslut ibland som inte uppskattas av ansvariga tjänstemän. Om tjänstemannakulturen är sådan, så att politiskt tagna beslut inte genomförs på ett adekvat sätt, så fungerar demokratin dåligt. Däremot är det viktigt med former för förtroendefulla samtal mellan politiker och tjänstemän, så att det finns en ömsesidig förståelse runt svårigheter med planerade och tagna beslut.
Detta har jag skrivit ner ganska snabbt, så det är ingen färdig struktur runt demokratiska frågor. Jag kan inte heller påstå att jag själv lever upp till alla punkterna i alla sammanhang.

Jag har haft olika typer av uppdrag i många olika styrelser och nämnder under väldigt många år. När jag var kommunalråd hade jag också ordförandeuppdrag och då hade jag själv stort inflytande över strukturen runt demokratiarbetet. Under senare år har jag också haft uppdrag men inte som ordförande. Har då och då försökt påverka strukturen, men alltför ofta känt mig bemött som något slags UFO, vilket ger en känsla av meningslöshet runt att driva dessa frågor. När jag själv inte har makt att stå för tänket, så blir jag beroende av att andra är intresserade. Tyvärr upplever jag att det i dagens samhälle finns väldigt lite intresse för att diskutera och planera för att utveckla demokratin.

Jämställdhet tas ibland för given och en del människor tror att vi har uppnått full jämställdhet. Samma sak gäller nog demokratin. Många tar demokratin för given och en del tycker jag är besvärlig när jag vill prata jämställdhet och demokrati. Har man en maktposition så vill man fortsätta ha den och är inte intresserad av maktfördelningsfrågor. Har man inte makt, men har accepterat sin egen underordnade ställning är man inte heller intresserad av att prata om detta i de sammanhang som man själv finns med i . Det är mycket lättare att prata om att andra ska ändra sig i andra sammanhang där jag inte alls finns med.

Min avsikt när jag avgick som kommunalråd var att använda den kunskap och erfarenhet jag har till att arbeta med dessa frågor. Jag har hoppat av ganska många olika uppdrag jag haft under senare år för jag inte tyckt att det fungerat på ett för mig tillfredställande sätt. Jag kan inte påstå att det fungerat dåligt, men när jag har en massa tankar runt hur man mer skulle kunna göra så blir det svårt när jag inte finner former för hur jag ska uttrycka vad jag tänker och få bidra till att utveckla den demokratiska formen. Därför känner jag mig uppgiven och trött. Demokrati är det viktigaste vi har ur alla aspekter och det är alldeles för få som reflekterar runt grunderna för demokratin i form av lagstiftning, stadgar m.m.


Mer glad kände jag mig när jag lyssnade på P1 Hunden och livet i morse. Jag kanske skulle må bättre av att skaffa hund i stället för att driva frågor på möten, när andra ändå inte är intresserade. Tyckte bland annat om inslaget om hundens tillit till människan. Önskar att jag kände samma oreflekterade tillit till människors förmåga. I grunden tror jag på människors möjligheter att forma ett bättre liv. Ibland är jag rädd för att vi bygger fast oss i en kortsiktig marknads- och tävlingskultur, som göder odemokratiska krafter inom alla oss människor.

lördag 8 januari 2011

Sömn, trötthet och klädinköp

Har sovit bra i natt. Det var första natten på länge som jag inte vaknat och legat vaken länge p.g.a. hosta. Däremot kände jag mig ovanligt trött och ynklig när jag väl vaknade. Tog Ipren för att bli av med huvudvärk och ont i rumpansmärta. Klockan elva tog jag tåget för en inköpsresa till Vamlingbolaget i Stockholm tillsammans med en kompis.

Anlände sent till stationen. Underligt att morgnar när jag har mycket tid till förfogande är jag ute i sista minuten. Skämdes lite över att jag faktiskt kunde ha missat tåget trots att jag hade gott om tid. Det hade känts pinsamt mot min kompis och eftersom resan var efterlängtad.

Känner mig mycket nöjd över mina inköp. Har fyllt på min garderob rejält. Blir skönt att ha lite mer att välja på när jag ska till jobbet på måndag. Har i princip gått i två olika kläduppsättningar under hela hösten, varav du ser den ena på det nya foto jag lagt ut på mig.

Läste Lisa Irenius krönika i lokaltidningen i morse. Den handlade om den nya censuren som jag tidigare berört, när jag skrev om makten över media. Hon citerar bl.a. reportrar utan gränsers rapport över pressfriheten 2010. Rapporten ”varnar för att den europeiska modellen för yttrandefrihet håller på att försvagas. Om inte EU tar sig samman, riskerar unionen att förlora sin världsledande ställning ifråga om respekt för mänskliga rättigheter. ”

Någon vecka före jul kände jag mig ganska eländig och skrev ner det jag kände i mer poetisk form. Nu har jag läst igenom och här kommer ett litet exempel från det jag skrev.

Tårar rinner
Jag skriver och tårar rinner.

Rinner för vem, för mig, för dig, för eländeskänslorna, för kraftlösheten, för en svag högerhand, för allt jag vill som inte blir, för högerpolitik och svält, för rädslor och ännu mer rädslor i värden.

Rädslor som leder till murar, och ännu mer rädslor och klyftor och avstånd och att inte bli mer förminskad än någon annan, rädslor att inte vara sämst, att inte verka svag, att, att att ..

Jag vill knöla ner alla onödiga rädslor i en säck.

Dina rädslor och mina rädslor och världens alla rädda människors alla rädslor ska ner i säcken. Kanske slutar tårarna att rinna.

Hur blir världen utan alla människors alla rädslor?

fredag 7 januari 2011

Moder Teresa

Ikväll känner jag mig fylld av saker som tar lång tid att skriva och det är klockan för mycket för. Därför får du en dikt av Moder Teresa

Gör det ändå


Människor är ofta oresonlig,
illojala och egoistiska -
förlåt dem ändå

Om du är framgångsrik, kommer du att få
falska vänner och sanna fiender -
var framgångsrik ändå

Om du är ärlig och uppriktig kommer
människor kanske att utnyttja dig -
var ärlig och uppriktig ändå

Det du tillbringar år med att bygga upp,
kan någon annan rasera över en natt -
bygg ändå

Om du finner frid och lycka,
kommer kanske någon att bli avundsjuk -
var lycklig ändå

Det goda du gör idag,
kommer kanske att vara glömt i morgon –
gör det ändå

Ge världen det bästa du har,
och det kanske inte räcker -
ge det bästa ändå

För i slutändan är det här en sak
mellan dig och Gud –
Det var faktiskt aldrig en sak mellan dig och dem

Tycker att dikten ger en härlig energi, eftersom den är så rakt på. Tror inte på att det i slutändan är en sak mellan Gud och mig, men mellan mig själv och mig själv. Tror helt enkelt att jag lever bättre och får ett bättre slut på mitt liv om jag står upp för och gör det jag tycker är viktigt och tror på.

torsdag 6 januari 2011

Mer godis och sången ”Aldrig ger vi upp”

Efter att ha gjort frikadeller i tomatsås fortsätter jag mitt godissnaskande och bloggande. Har också genomfört yogaprogrammet. Märker hur trött jag blir av att bara stå alldeles stilla och känna in kroppshållningen. Det är mycket lättare med full fart framåt än med en reflekterande inkännande yogaövning.
Näst efter stillaståendet har jag svårast för triangelövningarna och var långt ifrån att komma ner så långt som i denna bild. Ska försöka få in ett entimmes yogapass minst varannan dag. Håll tummen för att jag då blir starkare och orkar mer.

Har också läst bröstcancerföreningens tidning brofästet. Tidningsläsandet är skälet till att det blir två bloggar idag. Kurator Aina Johansson på Karolinska sjukhuset i Stockholm berättar i en artikel hur försäkringskassan förhåller sig till bröstcancerpatienter. Det har blivit lite bättre sedan hon och flera läkare skrev en debattartikel i DN ”Svårt cancersjuka kvinnor tvingas söka arbete” Aina Johansson berättar att debattartikeln ledde till förändringar i sjukförsäkringsbeslutet, men att bröstcancersjuka fortfarande drabbas hårt av reglerna. Deltidssjukskrivna kommer fortfarande i kläm av reglerna. Dessutom framför hon att det finns skrämmande inslag i samhällsdebatten. Intoleranta bloggkommentarer mot svaghet och sjukdom breder ut sig. Bröstcancerdrabbade kvinnor tar ut semester när de ska på behandling för att deras arbetskamrater inte ska märka av att de har bröstcancer. I det hårdnande samhällsklimatet är det inte okej att vara sjuk. De patienter hon skrev om för ett år sedan som då skulle tvingas tillbaka till heltidsarbete är nu alla döda.

Trots denna skrämmande Allianspolitik fick regeringen nytt förtroende. Det gör ont i mig varje gång jag hör en minister uttala sig om hur det var innan Alliansen fick förtroendet att styra Sverige. Det påstås att sjukskrivna då övergavs och att samhället var kravlöst, vilket är helt falska påståenden. Alliansen gör om historieskrivningen och upprepar ständigt sina mantran. Och detta sker i ett land som aldrig gjort upp med sitt nazistiska förflutna. Vart är vi på väg ??? Aina Johansson ord i Brofästets artikel är allvarliga och starka ”Om man blir sjuk verkar det nästan som att man får skylla sig själv”.

Jag tänker fortsätta tillåta mig själv att vara lat och äta godis och tänker också fortsätta prata om den bröstcancer jag har och de problem detta för med sig i min vardag. Och tänker ta strid med försäkringskassan om jag får problem med min sjukskrivning.

…..för aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp, vi är ett träd av djupa, djupa rötter, aldrig ger vi upp…. har jag sjungit i många demonstrationståg.

Snö, lathet och godisätande

Min enda plan för idag har varit att göra yoga utifrån en CD jag har. Yogaprogrammet tar en timme och jag har fortfarande inte kommit i gång. Har istället börjat blogga och äter godis. Låter latmasken, sockersuget och lusten styra. Snön yr utanför fönstret och det känns bra att vara skyddad i husvärmen.

Igår var jag på middag hos en kompis. Vi var nio kvinnor som hade trevligt, åt gott och drack alkohol. Som alltid kunde jag inte låta bli att prata om det som engagerar mig, så det blev samtal om könsidentitet och könsuttryck. Det finns så många nya begrepp som handlar om transpersoner och jag vet hur lång tid det tagit för mig att någorlunda förstå vad det handlar om och hålla isär olika kategorier och hur man vill benämna sig. Därför är jag inte särskilt förvånad över att många vid matbordet blandade ihop sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck.
Tänker att ju mer vi pratar om transsexualitet (könsbyte), intersexualitet (född med oklar könstillhörighet), intergender (könsidentitet som är mellan eller bortom de traditionella könskategorierna man och kvinna) och transvestism(har behov av att klä sig och agera som ett annat kön), desto mer kunskap får vi alla om hur många olika identiteter och positioner vi kan ha som människor. Vill du läsa mer om transpersoner, så har RFSL ungdom utmärkta webbsidor om.

En kompis som hade bil skulle sedan skjutsa mig hem. Hennes bil fastnade i all snön, så det blev taxi för oss båda hem till mig istället. Detta gjorde att jag hade turen att få ha långa och givande samtal med henne inatt och i morse. Idag har vi varit och skottat loss hennes bil. Nu är jag åter ensam i min lägenhet, vilket är trivsamt när jag är fylld av positiva tankar utifrån mina samtal med min kompis.

Känner av svagheten i arm och hand, fumligheten i fingrarna av Taxolets nervpåverkan, mitt onda bak i rumpan och hostan. Har börjat vänja mig vid mina krämpor och mår i övrigt gott.

onsdag 5 januari 2011

Bloggande och mer om normer

Har funderat runt det jag skrev i gårdagens blogg. Blev det jag skrev för dikotymiserande, för uppdelat i vi och dom, rätt och fel? Tänker att det är så lätt att uttrycka sig för enkelspårigt och stereotypt när jag bloggar. Jag tycker att uppdelningen i Allians och Rödgröna har förytligat den politiska debatten och att det finns en brist på politiska samtal. Vill inte spä på denna förytligande uppdelning.

Jag vet ju vad jag vill uttrycka när jag skriver, men kan aldrig veta vad ni som läser tolkar in, när ni inte hör av er. Och det är inte heller min mening att ni absolut ska tolka det jag skriver på samma sätt som jag avser och det är inte heller några krav på att ni ska återkoppla det ni tänker och tycker om bloggen till mig. Att läsa andras bloggar är inte att smygtitta!

Karin Johannisson, professor i Idé och lärdomshistoria är intervjuad i dagens UNT. Tyvärr är inte denna artikel utlagd på nätet. Enligt artikeln är hennes kommentar avseende Stefan Hannas bloggande om ”tjockisskatt”.

”Det är fel och inte empatiskt att blanda ihop medicinska och moraliska argument”.

”Det finns över huvud taget tendenser i samhället just nu att blanda ihop medicinska och moraliska argument, att skuldbelägga enskilda människor för att de inte lever efter de regler och kunskaper som formar den ”rätta” kroppen”.

”Hela resonemanget är fel. Till kraftigt överviktiga kopplas dessutom fördomar om att överviktiga individer är personer som saknar kontroll och ansvar. Men övervikt är ett komplext spel av biologiska, genetiska och beteendemässiga faktorer. Det är en antik föreställning, som också fanns under folkhemsperioden, att den gode medborgaren har kontroll över kroppen och själen. Vi lever i en tid som är mycket krävande vad gäller arbete med kroppen för att göra den vacker och prestationsduglig.”

Det var bl. a. dessa kroppsnormer om hur man ska vara för att ”passa in” som jag avsåg i går. Och jag uppfattar Alliansens politik i mycket som att det framförallt är individen som ska förändra sig för att bli integrerad, få arbete, ha tillräcklig ekonomi för att överleva etc.

Jag har träffat många kompetenta Allianspolitiker som är kunniga och drivande i viktiga frågor. Det jag härmed efterlyser är Allianspolitiker som vill förändra maktstrukturer och främja likvärdiga villkor oavsett klass, hudfärg, sexuell läggning, kroppsform, funktionskapacitet, könsidentitet, könsuttryck, religionstillhörighet.

För övrigt fick jag lust att ta bilen i morse när jag kom ut genom porten och såg all nyfallen snö. Övertalade mig själv att cykla, eftersom det ger en bra möjlighet att vistas ute och röra på mig. Efter jobbet blev det en ny vända till IKEA och nu fanns varan jag skulle köpa . Därefter blev det en ny uppklättring på snöhögen vid stoppljusen för att få trafiksignalen att slå om till grönt. Cykeln var idag lättare att ställa ifrån sig eftersom den inte var lika tungt lastad.


Nu ska jag snart hem till en kompis på middag. Innan jag kliver på bussen ska jag hämta mina nya glasögon. Längtar efter att se om jag kommer att se bättre och se bättre ut med dem på näsan.