Nu har jag behandlats med olika cellgifter i dropp totalt 43 gånger. Första gången 1994 -95 fick jag totalt 9 behandlingar med FEC (tre olika cellgifter) var tredje vecka under cirka 6 månader. Då visste jag inte att jag hade metastaser och att behandlingen inte hjälpte mig tillräckligt. Andra gången 1998-99 fick jag totalt 9 behandlingar med Taxotere och Epirubicin under 6 månader. Dessa behandlingar var det tyngsta i cellgiftväg jag fått. Kroppen behövde sedan lång tid för att återhämta sig. Behandlingen slog tillbaka cancern så att jag sedan kunde behandlas med antihormonella preparat, Tamoxifen, Femar, m,fl. 2006 fick jag 6 behandlingar med Taxotere och denna gång behandlades jag också var tredje vecka. Parallellt åt jag Xeloda i tablettform.Min kropp tog ganska mycket stryk av Taxotere och eftersom den kombination jag då fick fungerade så fortsatte jag sedan med enbart Xeloda. Våren 2010 var det dags igen med cellgiftdropp. Nu fick jag Caelyx (liknar Epirubicin) var fjärde vecka under 8 gånger. Sedan fungerade inte Caelyx längre och nu har jag fått Taxol 11 gånger, med princip två behandlingar under en treveckorsperiod. Taxol liknar Taxotere.
43 gånger har jag varit på labb inför dessa behandlingar och kollat blodvärden, CA-15faktor. Någon sjuksköterska har sagt till mig att min benmärg är trött efter alla behandlingar, men så enkelt verkar det inte vara. Immunförsvaret fungerar som det ska och mina vita blodkroppar har bara krävt särskild vila och behandling vid två tillfällen, januari 1999 och maj 2006. Idag var värdena för både vita blodkroppar och röda blodkroppar helt OK.
Cancer har varit en stor del av mitt liv, min tid och mina tankar och sjukdomen tar mer och mer plats i mitt liv. Sjukdomen gör att jag sista halvåret inte orkar leva ett sk ”normalt liv”. Min kropp orkar inte alls som förr och jag får mer och mer prioritera det jag tycker är viktigt. Känner förlusten och sorgen och grät en stund när jag kom hem från behandlingen. Tänker på allt jag vill, som jag inte orkar, sörjer och tycker synd om mig själv. Känner att jag har gott in i en ny fas i mitt liv. En fas när jag går ner i varv, ger mig själv mer betänketid och ser tillbaka på det jag velat och inte kunnat/klarat/fått möjlighet till. Känner att jag har mycket kvar jag vill bidra med, men att det blir hårda prioriteringar från min sida.
Precis när mina tårar strömmade ringde en vän. Vad underbart det är med vänner som tillåter mig vara kvar i mina känslor, som tillåter att känslor får ta plats och inte blir rädda. Skönt att prata med en medmänniska som jag kan ta mig igenom processen i lugn takt tillsammans med och som inte känner behov av att trösta utan låter mig vara där jag är i min sorg. Jag har flera sådana vänner. TACK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar