Jag minns en kvinna som bodde i Bosnien under kriget. Hon berättade om sin perspektivlöshet innan kriget, hur hon klagat över små saker i vardagen och inte insett hur bra hon hade i relation till hur tungt och svårt livet kan vara.
Tänkte på hennes berättelse när jag ganska nyligen pratade med en person som bara pratade om sig själv och var inne i sin bubbla med sina problem. Hade lust att fråga henne om hon ville byta med mig, när hon enbart pratade om alla fördelar jag hade i relation till henne. Ville sticka hål på personens självömkansbubbla genom att berätta om min osäkra livssituation, där jag just nu inte vet om metastaserna växer för fullt eller slås tillbaka av cellgiftet jag fick igår. Men det hade kanske inte hjälpt personen i fråga.
Tycker det är tragiskt med människor som fastnar i självömkan och offer/avundsjukepositioner. Alla behöver nog tycka-synd-om-sig-själv-perioder, men går det att hjälpa någon som ständigt fastnar i sina egna små måsten och tillkortakommanden?
För övrigt mår jag ganska bra. Har varit på kören och gnolade Sakta vi går igenom stan när jag körde bilen hem. I morgon ska jag göra en ny MRT-undersökning på eftermiddagen. Sedan har jag ett uppehåll på cykelturerna till Ackis på drygt en vecka.
”Polyanna”Britt, se Mer om elände som förklaring till uttrycket, tänker också på hur det skulle vara att ha lång resväg för att få cellgiftbehandlingar, göra MRT, skelettscint m.m . Tänk vad många dagar av mitt 16 åriga cancersjuka liv jag hade fått ägna åt att resa till och från Ackis om jag under alla dessa 43 cellgiftsbehandlingsstillfällen och säkert 20 MRT-undersökningarna hade haft en resväg på mer än 10 mil. Jag har 1000 meter till Ackis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar