torsdag 30 juni 2011

Sjukgymnast och kondition

Somnade sent i natt och var inte utvilad när jag gick upp klockan åtta. Kände mig trött och energilös. Cyklade till sjukgymnasten. Hon kände igenom styrkan i mina muskler i högerarmen och noterade var svagheterna fanns i jämförelse med vänsterarmen. T ex är det stor skillnad på tummuskeln till högerhanden jämfört med vänsterhanden. På högersida är handen ganska insjunken eftersom muskeln minskat ganska mycket i storlek. Likaså syns det skillnad på mina handleder.

Jag fick några övningar att göra för mina armar. Ska fästa ett gummiband i en dörr eller liknande för att sedan dra. Det hon framförallt rekommenderade mig var att prioritera min kondition. Jag ska ut och cykla. Dessutom gärna göra yoga och de övningar jag fått. Det är ingen idé att arbeta specifikt med småmuskler som försämrats. Bättre att försöka öka styrkan i hela muskelgruppen. Eftersom hon inte kan veta så mycket om orsaken till mina skador, så kan hon inte heller ge prognoser för vad som är möjligt att uppnå. Budskapet var däremot tydligt. Rör på dig och prioritera det som är roligt.

Känner att jag fick energi av henne. Det är så lätt att ”soffa” in sig och mina muskler stelnar och förtvinar snabbt. Därför så peppa mig gärna att vara aktiv med roliga saker som ger kondition och mjuka muskler.

onsdag 29 juni 2011

Samtal och dialog

Läste en bra debattartikel i lokaltidningen i morse ”Vi behöver dialog i civilsamhället”. Artikeln handlar om Tällberg Forum som nu genomförs i Sigtuna. Inriktningen är att föra dialog och gränsöverskridande reflektion om mänsklighetens stora utmaningar. Kan civilsamhällets dialog i vissa lägen vara ett mer konstruktivt verktyg än dagens politiska debatt är en frågeställning för forumet?

Debattörerna skriver att mycket av västvärldens kamp för demokrati och mänskliga rättigheter samtidigt är en kamp för att bevara en privilegierad ställning när det gäller tillgång till jordens resurser. De påvisar alltså att det finns maktskillnader mellan olika länder, men som vänsterpartist vill jag ha ännu mer av maktanalyser. Konsensus genom dialog är en god tanke, men risken är alltid att konsensus uppnås på den ”svages” bekostnad.

Dagens partipolitiska debatt beskrivs så här.

”Inte heller på nationell nivå tycks dagens politiska debatt vara särskilt väl ämnad att skapa lösningar för framtiden. Det förefaller som om politik inte sällan formas för att vinna väljare mer än för att skapa en bättre framtid. Kanske är det svårt att tänka sig att det skulle kunna vara på något annat sätt i dag när politiken i så stor utsträckning medialiserats. Politiken riskerar att bli något vars framgång värderas på samma sätt som allt annat i konsumtionssamhället, och inte i hur väl den förmår att styra samhällsutvecklingen.”

Detta ser jag framförallt som en beskrivning av dagens normbildande partier, alltså de borgerliga partierna och socialdemokratins borgerliga delar. Jag tycker alltså att det är skillnad mellan hur olika partier agerar, liksom det är olika hur olika heltidspolitiker använder sin maktposition. Men tyvärr måste jag erkänna att ovanstående bild också delvis kan stämma för dagens vänsterparti.

Artikelförfattarna har på ett bra sätt beskrivit hur bra dialoger kan fungera.

”Dialog är något annat än debatt. En meningsfull dialog bygger på att man är intresserad av andras tankar och synpunkter. Ett sådant intresse innebär också en möjlighet att det andra förmedlar kan påverka mitt eget sätt att tänka. Även att själv formulera sina tankar, och därmed höra dem tillsammans med andra, ger en möjlighet att se sitt eget tänkande i nytt ljus. Det är alltså inte bara den andres synpunkter, utan själva dialogens natur, som skapar möjlighet för nyansering och utveckling.

Naturligtvis kan dialog också leda till konflikt. Men just då är det kanske som viktigast att inte förlora dialogen. Dialogen kan avslöja skillnader, men ger också en möjlighet att förhålla sig även till det man upplever som främmande och obehagligt.”

Jag har tidigare bloggat om vikten av nyfikenhet och tror att det är en viktig förutsättning för att lyckas genomföra bra dialoger. Se t ex denna blogg

Debatter behövs för att synliggöra skillnader i politiken, medan dialoger är viktiga för att utvecklas som individ och samhälle. Jag är glad att jag idag slipper de politiska debatterna. Tycker dessutom det är jobbigt när möten med andra människor leder till debatt istället för dialog. Är trött på när andra definierar vad jag tycker istället för att be mig utveckla hur jag tänker. Vet samtidigt att jag ofta är alldeles för snabb på att bemöta andras påståenden istället för att be dem utveckla hur de menar.

Jag och säkert också andra påverkas av hur själva kulturen är i mötet mellan olika individer. Är kulturen inlyssnande eller har deltagarna mer behov av att hävda sig själva. Det är så lätt att säga hur hen vill att samtalen ska fungera, men svårt att leva upp till. Försöker att tagga ner mig själv i dagens tävlingsinriktade snabbhetskultur. Har köpt en mediterande Budda och ställt på balkongen, som en påminnelse om att ta djupa andetag och tillåta mig själv att bli färdig i tanke och handling. Jag är precis som alla andra en som påverkar hur kulturen blir när människor möts, även om våra påverkansmöjligheter är olika stora. Jag har haft olika maktposition vid olika möten och vet därför hur det är, både att kunna påverka mycket och att vara utsatt.

För övrigt har jag fortsatt påverkan av Candidassvamp i munnen och tandköttet på höger sida är delvis inflammerat. Har i övrigt haft en fin dag vid Trehörningen. Solat, yogat och badat vid en brygga, ätit gott och haft fina samtal bland vänner. Stirrat ut över vattnet och hört björkarnas finstämda prasslande kombinerat med mesungarnas svittrande efter mat.

Mörk beskrivning, ljus beskrivning och jämförelser

För 17 år sedan konstaterades att jag har bröstcancer. Mina känslor och liv efter detta kan beskrivas på många olika sätt.

Först kommer den

Mörka beskrivningen
När jag fick cancerbeskedet var jag rädd för att dö innan nästa sommar. Jag blev en stympad själ i en stympad kropp. Eftersom min dotter enbart var 14 år oroade jag mig också för vem hon kunde få som vårdnadshavare om jag dog. Att drabbas av en sjukdom som kan innebära ens egen död är vidrigt när hen har minderåriga barn.

Från våren 1997 har jag i princip kontinuerligt haft ont i ryggen. Först julen 1998 konstaterades att jag hade bröstcancermetastaser i skelettet. Dessförinnan hade jag drabbats av flera ryggskott och en rygg vars stelhet ibland medförde problem att röra mig. Jag gick till olika sjukgymnaster och en kiropraktiker, men ingen kunde hjälpa mig. Kiropraktik och sjukgymnastik kan möjligen lindra men inte bota cancermetastaser.

Efter att sjukhuset konstaterat att jag har metastaser har jag nästan dagligen ställt mig frågan: Hur länge får jag leva? Efter att jag avgick som kommunalråd, skulle jag vilja gå in för helt andra saker i mitt liv. Doktorera? Göra karriär och pröva mina styrkor inom yrkeslivet? Har känt mig förhindrad av min sjukdom.

Krafterna har bara räckt till att arbeta deltid. Jag har visserligen ett intressant arbete som jag trivs med, men känner att jag inte fullt ut har möjlighet till den kapacitet jag tror mig ha haft om jag varit frisk. Förresten, vem vill anställa en cancersjuk 55+ kvinna?

Och så till den

Ljusa beskrivningen
När jag opererades för bröstcancer tillträdde jag samtidigt som kommunalråd i Uppsala. Under de 11 år jag varit kommunalråd på heltid har cancern enbart förhindrat mig att fullfölja mina uppgifter fullt ut våren 1999. Då fick mitt parti ha en kommunalrådsvikarie på sjuttiofem procent och jag jobbade tjugofem procent. Trots cancern har jag alltså haft möjlighet att leva ett intressant liv, där jag tror mig kunnat påverka uppsalapolitiken på ett bra sätt åt vänster.

Jag har nästan alltid trivts i talarstolarna. Särskilt gillade jag att hålla tal på första maj. Möte med media har varit stimulerande utmaningar och jag har alltid uppskattat medborgarkontakter. Kommunalrådsposten har medfört att jag fått insyn i många olika delar av samhället och gett mig mer helikopterperspektiv. Det går alltså att kombinera en svår cancersjukdom med ett stimulerande uppdrag.

Jag vill inte påstå att min sjukdom gjort att jag lärt mig mer om livet eller att jag blivit mer medveten om att livet är här och nu, så att jag använt mina stunder på ett bättre sätt. Vet inte vem jag varit idag om jag sluppit cancern. Däremot har inte cancern hindrat mig från att leva ett rikt liv.

Jämförelser
Jag bor i ett land med bra sjukvård för alla. Om jag varit fattig i ett fattigt land hade jag varit död för länge sedan. Alla människor borde ha samma rätt till god hälsovård. Med ökad rättvisa, solidaritet och demokrati blir det mesta som är möjligt här också möjligt för alla på vår jord. Vikigaste kravet på oss i den “rika världen“ är att vi ska minska vårt resursslöseri. Kretsloppstänk i allt är nödvändigt. Jämförelser med hur andra har det ger mig perspektiv på mitt eget liv och kraft att också vilja bidra till andras mänskliga rättigheter.

Jag har fått leva i 17 år med bröstcancer. Jag känner mig ibland avundsjuk på medsystrar som friskförklarats från sin bröstcancer, men inser samtidigt att jag haft tur som trots sjukdomen fått leva ett rikt liv så länge. Jämförelser med bröstcancersystrar som tillfrisknat och olyckssystrar som fått ett betydligt kortare liv ger mig perspektiv på min sjukdom. Jämförelser med andra ger mig också kunskap om vad jag eventuellt kan drabbas av och hur jag kan skydda mig. Jämförelser gör att vi kan lära av varandra och ställa varandras frågor till sjukvården och våra medmänniskor.

Min bröstcancer är hormonberoende. Efter operation och strålning fick jag 9 cellgiftsbehandlingar. Dessa slog inte ut min menstruation, vilket medförde att min kropp fortsatte producera stora mängder östrogen. Nu får alla kvinnor med hormonkänsliga tumörer antiöstrogen i 5 år efter avslutad behandling. Detta fick inte jag. Kanske hade jag sluppit alla metastaser om jag också behandlats med antiöstrogen. Forskningen har kommit längre och vården är på flera sätt bättre och mer precis 2011 än den var 1994. Fler kvinnor överlever idag, vilket naturligtvis är positivt.

Sjukdomen har sista året gjort mig mer handikappad. För ett år sedan gick jag på jympapass och orkade mycket mer. Igår klarade jag knappast att genomföra mitt yogaprogram. Min högerarm fungerar dåligt, så jag får t ex skriva med vänster hand. Orkar varken gå långt eller cykla långt. Livet har blivit mycket tyngre. Samtidigt kan jag jämföra mig med min pappas kusin, vars högerarm efter en bilolycka på 50-talet blev mer och mer obrukbar. Hon lärde sig att klara sig med vänster hand, gjorde länge vacker grafik och levde ett rikt liv långt efter att hon fyllt 75 år. Jag jämför mig också med många rullstolsburna personer som ständigt måste ha hjälp i sin vardag. Jag klarar mig än så länge själv, men är medveten om att personer som ständigt behöver hjälp också kan leva bra liv.

Allt är relativt och möjligheterna är oftast många.

tisdag 28 juni 2011

Fort Europa

Jag bor i Fort Europa,
en världsdel som tar sig rätten att definiera sanningen om andra,
en världsdel som ständigt definierat människor av olika kategorier som goda eller onda,
som p.g.a girighet slagit sönder fungerande strukturer i andra länder och sedan benämnt befolkningen som primitiva

Jag är medborgare i Fort Europa,
där media och många politiker talar om *illegala flyktingar och *illegala migranter,
en sammanblandning av begrepp och ett ordbruk som misstänkliggör människor och flyktingskap,
ett maktspråk som osynliggör många individers behov och utsatthet

Jag har varit heltidspolitiker i Fort Europa,
har ibland haft intressanta samtal med förtroendevalda från andra partier,
men alltför ofta blivit objektifierad av andra med åsikter och ståndpunkter jag varken har eller har haft,
debatterat med andra som sett politik som en tävling och det egna partiet - inte samhället som det viktigaste

Jag tillhör vänstern i Fort Europa,
en vänster där många tror sig ha sanningen om vägen till det goda samhället,
där en del tror sig ha mer rätt än andra,
där några tror att allt blir bra när revolutionen väl är genomförd och arbetarklassen fått makten

Jag bor i en stad i Fort Europa,
där det på den gamla universitetsbyggnaden står ”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större”,
där en stor andel av över- och medelklassens män är med i gammaldags odemokratiska ordnar,
**ordenskap som bygger på lojalitet, hemlighet och sanning

Jag är människa i Fort Europa,
en människa bland miljarder andra som ibland tror mig ha rätt,
som grundar mina tankar i socialism, feminism, mänskliga rättigheter och öppenhet,
som ansluter mig till ett postmodernistiskt tänkande att sanningen enbart kan vara tillfällig och spegla en viss grupps syn på världen under en viss historisk tidpunkt,
som tror att nya beskrivningar av världen skapar nya former av förtryck men att en bättre mänskligare värld är möjlig

Jag är, bor och lever nu

*Illegala flyktingar finns inte som juridiskt begrepp. En flykting är en person som flyr sitt hem på grund av fruktan att utsättas för allvarliga kränkningar av sina mänskliga rättigheter. Det finns internflyktingar och flyktingar som har korsat gränser. Källa Amnesty

*Illegala migranter finns inte som juridiskt begrepp. En migrant är en person som har lämnat sitt hemland och befinner sig i ett annat land tillfälligt eller permanent. Den som inte har tillstånd att vistas i det andra landet är en irreguljär migrant. Irreguljära migranter är en av de mest utsatta grupperna i dag och ofta rättslösa. Källa Amnesty

**Läs t ex Frimurordens grundvalar

Mer nuläge

Sov gott och länge i morse, till strax före nio. Tungan är fortsatt knallvit och jag ganska trött. Har nog hamnat i lite bloggtorka. Är för lat att samla ihop mig till något mer konstruktivt och genomtänkt skrivande. Ids inte och har inget att skylla på heller.

söndag 26 juni 2011

Och så lite nuläge

Jag har börjat sova länge på morgnarna, till ca tio. Känns lite dubbelt att halva dagen har gått när jag kliver ur sängen. Kollade på bloggen hur jag mådde sjunde dagen efter behandlingen förra gången. Inser att jag mår bättre denna söndag än för tre veckor sedan. Däremot är min tunga lika vit som då, se Dagselände

Jag hade tankar om att slippa starka mediciner för att motverka Candidasvampen, men gav upp denna gång. Tycker att jag skött min mathållning ganska väl, men det verkar inte hjälpa särskilt mycket. Har visserligen ätit lite sötsaker, några godisbitar i går och en bulle för två dagar sedan, så lite självförvållat är mina svampproblem i munnen. Började ta starka mediciner redan i fredags.

För övrigt har jag gjort ett lite längre yogapass idag. Orkade göra några få av mina vanliga 50-minuters övningar. Blev trött och fick mer ont, men tror att det är bra för mig. Behöver tänja mina muskler för att motverka Taxoterebiverkningarnas stelhet. I kväll har jag också cyklat upp för åsen till en kompis på Över Slottsgatan. Var bra andfådd när jag kom fram och gick förstås bitvis. Behövde lägga mig raklång en stund när jag kom fram, men känner mig nöjd över mina kroppsliga insatser.


På hemväg kom jag att tänka på Beppe Wolgers bok, ”Ur en kos dagbok”

"Den 10 november. Vaknade. Åt lite hö. Två strån som fanns kvar. Tittade på Majros. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Tittade på Örsvart. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Regnar ute. Blir mjölkad. Det känns ju rätt skönt. Så mockade dom. Fick mat. Åt. Blev mjölkad. Åt. Somnade."
Känner ett visst systerskap med kossan. Har semester.

Om teori och praktik och om queer och kommunismen

Min dotter brukar säga till mig: Måste du analysera allt. Och jag är nog sådan att jag ständigt frågar mig varför? Jag är en mönsterletare i vardagen, som försöker förstå sammanhangen. Jag gillar kopplingar mellan teori och praktik.

En del forskning är praktikbaserad, medan annan forskning inte bygger sina teorier på samhälle och vardag. Det behövs olika former av forskning, även sådan som hen inte kan koppla till en synlig nytta. Jag tycker att partierna i högre grad bör utveckla politiken utifrån forskning som väver ihop teori och praktik.

På vänsterns framtid har det pågått en kommunistdebatt. Likaså en debatt om att politiken ska lyssna på folket och föra samtal utifrån det människor är intresserade av. Jag tror inte på mål om ”ett klasslöst samhälle fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle”, det kan urarta i dogmatism och fundamentalism. Inte heller tror jag på en politisk praktik som alltid ska lyssna in ”folket” och anpassa retoriken och politiken till deras förväntningar, det blir mest röstfiskeri.

Querrörelsen i USA tycker jag visat på möjliga strategier för förändring. Under HIV/AIDS-skräcken i början på 80-talet blev många homo- och bisexuella betraktade som samhällets parias. Gayrörelsen retirerade och fokuserade sitt arbete på tolerans och acceptans. Begreppet Queer började användas av radikala homosexuella i USA under slutet av 80-talet. Yngre homosexuella ville markera ett avstånd mot den tidigare gayrörelsens konsensusinriktade politik. Hen ville bl. a. erövra ordet queer, ett skällsord för att vara homosexuell. Aktioner genomfördes för att bryta tystnaden och ignoransen kring AID:s.

Under den årliga Prideparaden i New York år 1990 delade en aktivistgrupp som kallade sig Queer Nation ut ett flygblad, som avslutades med avsnittet ”I hate straights”. Aktivisterna hävdade också att ”sexualitet är en politisk och kulturell fråga, inte ett ”beteende” man kan välja att antingen tolerera eller förbjuda”. Hen skanderade ”We are here, we are queer”.

Begreppet queer kan omfatta alla former av icke-normativa sexuella grupper, inklusive de heterosexuella som betraktar sig som förtryckta. Queer betecknar inte en identitet utan ett kritiskt förhållningssätt, en position, till det normativa. Queeras uppgift är att bryta upp kategorierna inte förvandlas till en.

Judith Butler är den mest kända feministen inom queerteori. Hon ansåg att queer hade en unik potential för både engagemang och motstånd. Judith Butler kritiserar tanken att det finns en kategori kvinna som är enhetlig och universell. Hennes tes är att det går att skapa förändring genom subversiv performativitet, att genusbråka. Butler vill rasera det binära tänkandet i fråga om kön och sexualitet. För att lyckas förändra en stereotyp måste den upprepas. Genom att berätta om den på ett nytt sätt kan den rubbas.

I jämställdhetsarbetet i skolan föreslår många forskare också att hen ska genusbråka och utmana stereotypa könsmönster och den komplementära könsmodellen. Två etnologer Marie Nordberg & Tomas Saar för fram att personalen ska peka på motsägelser och beskriva andra sätt att vara pojke och flicka . Ta tillvara den mångfald som finns och uppmuntra inte bara barn, ungdomar och vuxna till ett kastbyte, utan också till ett prövande av en mängd olika sätt att vara pojke och flicka. Beskriv också pojkars omsorgshandlingar och flickors uppror för att bryta upp den tudelade könsmodellen.
För mig är queerteori ett utmärkt exempel på mötet mellan teori och praktik. HBT-rörelsen har lyckats ta plats med sina frågor och därmed också åstadkomma förändring. Praktiskt arbete i skolan visar att metoderna kan ge resultat i form av positiv förändring.

Dagens kommunistdebatter inom vänstern liknar alldeles för mycket gårdagens. Det känns som ingenting har hänt, det är mest floskler som framförs, vackra teorier som aldrig visat sig fungera i praktiken. Att kämpa för ett klasslöst fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle innebär stora risker. Vad händer när deltagarna inte vill inse att detta samhälle är ett ouppnåligt paradis? Risken är att syndabockar utses, att grupper av människor objektifieras och konstrueras som onda och att kritiker tystas.

Jag har tidigare skrivit om queerfeminism och postmodernism, se ”Om facebook, twittrande och etiketter”

Postmodernismen kritiserar den västerländska vetenskapens tidigare fokusering på förnuft, objektivitet och sanning. Sanningen kan enbart vara tillfällig och spegla en viss grupps syn på världen under en viss historisk tidpunkt. Nya beskrivningar av världen skapar nya former av förtryck. Därför tror jag inte på kommunismen. Ett framtida förnuftigt, objektivt samhälle som uppnått sanningen om den rätta lösningen är en omöjlighet.

Lika lite tror jag på att ut och lyssna på ”folket” och att underordna sig någon slags folklig vilja som knappast är preciserad. Politik är att vilja och ha idéer om hur hen ska förändra. Politiker kan gärna lyfta fram gamla sanningar, som erfarenheten visar har fungerat väl. Men politiken ska också tänja gränser och vilja förändra/vara queera.

En blandning av Marx och queer tycker jag är intressant. I en artikel i Fria tidningen uttalar Berkley-professorn Wendy Brown att "Det som måste göras är att korsbefrukta kunskaperna från Marx med lärdomarna från feminism, queer och olika demokratirörelser”.

lördag 25 juni 2011

Mod och nya stigar efterlyses

Jag har vid flera tillfällen benämnt vänstern nostalgivänstern, eftersom jag tycker att hen bara kommer med gamla outvecklade lösningar på kapitalismens kris. Det går inte att möta IMF:s och kapitalets härjningar med gårdagens förenklade strategier. Människor i många olika länder världen över riskerar sina liv för att störta odemokratiska diktaturer, men vänsterns förslag bygger ofta också på gamla former av att bygga ett land uppifrån och ned med vänsterns rätta lösningar.

I Fria tidningen läser jag en intervju med den egyptiske läkaren och vänsteraktivisten Alaa Shukrallah. Han säger bl a

”Kontrarevolutionära krafter använder bristen på säkerhet som ett vapen för att terrorisera befolkningen, så att de ska kräva polisens och säkerhetsstyrkornas återkomst.”

”Samtidigt förhandlar IMF och Världsbanken om nya ”stödpaket” till Egypten: mångmiljardlån i utbyte mot fortsatta ekonomiska ”reformer” för att ”stärka den privata sektorn.”

I ett längre perspektiv är de globala finansinstitutionernas politik det allvarligaste hotet mot egyptiernas förhoppningar om verklig demokrati, enligt Alaa. De skulder som Mubaraks regim har åsamkat Egypten används nu för att tvinga landet att fortsätta med samma misslyckade nyliberala politik som banade vägen för revolutionen.

I en ETC-ledare skriver Maria-Pia Boëthius som förhoppningsvis snart är på väg till Gaza att:

”Vågor av hoppfullhet, goda krafter och god vilja genomströmmar världen samtidigt som destruktiva, maktsjuka och maktgalna motvågor sköljer över oss. Någonting håller på att hända i världen. Varje dag känner man stråk av lycka över de modiga, samtidigt som onda aningar gaddar ihop sig vid horisonten, för att sedan lösas upp i hopp, varefter nya svarta moln tornar upp sig.”

… ”väldiga tåg vandrar genom gatorna i stora delar av Europa. Alla som levt ett tag, som jag, vet att om det inte ger resultat kommer motsättningar mellan folken och ”staten och kapitalet” att trappas upp. Om dessa massiva demonstrationer av hyggligt folk och icke-våld med helt rättmättiga krav på jobb, på att politiken ska ta itu med bankerna och marknaden och vara transparanta leder till noll och intet så kommer det att vara Europas politiker som bär skulden till vad som sedan inträffar, även om vissa medier kommer att gasta om huliganer och gatans parlament.”

Hon skriver också att … ”när bankerna i västvärlden höll på att krascha, och allt var deras eget fel, öste politikerna ut miljard efter miljard över dem – och detta av folkets skattepengar. Men när vanliga människor är på väg att råka i tröstlös arbetslöshet och fattigdom på grund av den av marknaden skapade kraschen, hotar samma finanssystem att driva länderna i konkurs och politikerna ”kan ingenting göra” säger de.”

Ställ ansvariga till svars, oavsett det gäller Mubarak i Egypten, Greklands förra regering eller alla maktens megafoner som ständigt påstår att det bara finns en möjlig politik som handlar om att privatisera, göda kapitalet och låta folket betala.

Politik är att välja. Alla som gömmer sig bakom att det bara finns en väg, som t ex Carl Bildt med alla sina viktiga möten, se ”Det torra intellektets eviga solsken” måste avslöjas.

Visst ska folkvalda ta ansvar för ekonomin. Ekonomi betyder att hushålla. Men detta kan göras på olika sätt och med olika tidsperspektiv. Vänsterpartiet tog efter att Bildtregeringen fallit 1994 ansvar för Sveriges ekonomi, medan moderaterna inte brydde sig om sitt ansvar då, precis som Greklands förra högerregering nu underlåter att ta ansvar för sitt agerande. Då begicks misstag och politiken backade delvis för kapitalets krav på privatiseringar och vinster. Då som nu förvärrar nyliberala lösningar situationen.

Bygg istället med demokrati och öppenhet, med solidaritet och gemensamma lösningar, med tålamod och envishet. Bygg framtidshopp med ödmjukhet och mod att pröva nya stigar, istället för med gårdagens och förförra seklets ”enda vägens politik” oavsett det gäller högerpolitik eller klasskampspolitik. Våga streta på framåt.

Jag tycker att mycket av det jag försöker skriva uttrycks Mikael Wiehes Sång till modet, men att det inte bara handlar om Sverige utan om hela jordklotet

Här är en sång till modet
Den är till alla dom
som vågar tro på morgondan
fast natten är så lång
Här är en sång till modet
en liten, enkel låt
Det kanske verkar meningslöst
Men jag sjunger den ändå

Här är en sång till modet
till glädje, hopp och skratt
Till dom som tror på kärleken
fast hatet är så starkt
Till alla som slår sej samman
Till alla som ställer krav
Till dom som vet hur svårt det är
och ändå säger "ja"

Här är en sång till modet
hos dom som vågar se
Som inte låter tysta sej
men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dom som tror att människan
kan göra det, hon vill

Här är en sång till alla
som vägrar att ge opp
Till dom som kämpar vidare
fast livet är så hårt
Till alla som vågar längta
till nåt, dom aldrig sett
Som inte låter kuva sej
men håller på sin rätt

Här är en sång till modet
Den är från mej till dej
En liten enkel visa
med det, jag helst vill säg'
Så vårda den väl och lär den
och nynna den ibland
För då växer den och sprider sej
i hela Sveriges land


För övrigt är jag lite piggare idag jämfört med igår.

fredag 24 juni 2011

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Karin Boye

Midsommaraftons kväll

Åter i min säng efter en längre utflykt i midsommarnatten. Har framförallt legat i en skön vilstol på gräsmattan vid min kompis åretrunttorp. Sett massor av småfåglar i ekens lövkronor, tittat på några molns snabba och andra molns mer långsamma resa i rymden och hört asplövens prassel i bladverken. Fascinerats av hur olika grenar rör sig på olika sätt när små vindilar tar tag i dem. Lyssnat på talgoxungar, blåmesungar, koltrast, skogsduva, taltrast, trädlärka (tror jag) m.fl. Njutit av solens guldgula kvällsljus.

Alla muskler i min kropp är trötta, så varje tanke om att byta kroppsposition följs av betänketid före handling. Innan jag vågade gå iväg och kissa ute i gröngräset, bad jag mina vänner att komma och dra upp mig om jag inte kom upp på benen av egen kraft. Med hjälp av en vagn att greppa tag i klarade jag att resa mig själv, men denna kraftansträngning gjorde mig mycket andfådd. Mitt forna konditionsgoda jag skulle knappt trott att det var möjligt att bli andfådd av att resa sig från huksittande till stående. Nu vet jag mer.

Haft goda samtal med mina vänner. Ritualer kan både vara bra och dåliga. Vi behöver ritualer för social samvaro, för att få perspektiv på vardagen och för att strukturera våra liv. För mycket ritualer kan samtidigt bli kvävande. Lagom är som alltid bäst. Vi pratade också om att våga bryta upp våra inre förhållningssätt till livet och vårt vardagsgörande. Människor som är rädda för att förlora sin position och börjar klamra sig fast vid sitt, tappar lätt kontakten med ”livets mening” på ett djupare plan. Det är lättare och är mer självklart att vara modig och pröva nya stigar när hen är ung, men rädsla för att tappa den position hen uppnått senare i livet kan göra att hen slutar fungera som en socialt kännande varelse. Ingen vill väl egentligen fastna i en position, där hen genom aggressivitet eller livslögner klamrar sig fast vid det liv som egentligen är på väg bort ifrån en.

Dessa samtal och tankar väcktes av att vi drog runor. Runorna handlade om urkrafter, om balans, om förfäder, om att välja nya vägar och att utveckla sin egen personliga mognad. De väcktes också av torparmiljöns fridfulla livskrafter i midsommarnatten.

Vid torpets södervägg växer en väldoftande rosa gammal torpros. Den doftar underbart. Jag satte en blomma i tröjan och har njutit av väldoften. Nu ligger den på mitt nattduksbord.

En gammal buskros från min gamla tomt som liknade torprosen i färg och doft.

Midsommarafton

Midsommarafton var viktigt när jag var tonåring. Det gällde att ha något intressant att berätta om vad jag gjort. Under åren som gått har nog midsommar betytt något särskilt, även om det mer handlat om att umgås, äta gått och vara i naturen. Midsommar som sommarens höjdpunkt, ett tillfälle att både se framåt och bakåt och att längta.

Har ofta varit hos mina föräldrar i sommarstugan i Oxelösund. Förra året var jag och mamma hos min syster i stugan i Åre.

Nu är klockan snart tolv och jag har ännu inte klivit upp ur sängen. Är ännu inte på språng åt något håll. Ska pallra mig upp, ska ta bilen och tillsammans med en kompis äta sill m.m. hos en annan kompis snart, men inte än.

Min dotter flyttade igår och jag var där nästan fram till midnatt. Gillar att få vara med utan att känna några måsten. Vill inte följa med och dansa runt midsommarstång idag. Har varken lust eller energi till klassiskt midsommarfirande.Inga behov av att få vara med, men ska kanske plocka en blomma och ha under kudden.

Minns förra årets timmar före Åreresan. Jobbade först, sedan trevlig avslutning på Linnés Hammarby. Cyklade till jobbet, till Linnés Hammarby och sedan hem via min dotter. Därefter tåg till Åre. Kan troligen cykla idag, men definitivt inte långt. Inte som för ett år sedan.

En annan jämförelse med mitt tidigare liv är att jag varvat ner. Kan vara mer i nuet. Kan inte bedöma om livet tappar sina konturer eller om olika känslor är mer sanna i stunden. Har också mer tid att bara vara, när görandet har minskat. Om livet är mer jämngrått eller mer berg och dalbana vet jag inte? Bara att nuet är helt OK.

Midsommarblomster

torsdag 23 juni 2011

Nästan helt utslagen


Har sovit relativt bra i natt. Vaknat några gånger och gått på toa. Vid första nattliga toabesöket slog jag i väggen, för att musklerna inte riktigt orkade styra upp kroppen. Blir andfådd av minsta lilla. Klockan är tolv och jag har ätit frukost, läst tidningen, mediterat liggande och lyssnat på radion.

Lyssnade på en underbar berättelse nyss ”Mannen som planterade träd”. Den är meditativ, förmedlar uthållighet och tro på framtiden. Just precis vad jag behövde när regnet vräker ned och tröttheten breder ut sig.

onsdag 22 juni 2011

Om facebook, twitter och etiketter

Håkan Lindgren har på UNT kultur gett en mycket intressant bild av Carl Bildts twittrande. Så här skriver han bland annat.

”Det ord han använder minst är förmodligen ”jag”. Verb utan ”jag”: det är den där välkända dagboksstilen, men om man inte ser upp börjar jaglöshetens jargong ta sig in i en, tills man inte längre tänker på sig själv som ett jag, utan som en abstraktion, en funktion. En funktion vars enda uppgift är att flyga från konferens till konferens, tills även konferenserna blir alltmer abstrakta, deras ursprungliga syfte och eventuella framtida resultat bleknar bort. Resandet och mötena pågår för sin egen skull, ett perfekt slutet system har uppstått. Var är jag i dag? Jaså, Shangri-la. Bra möte. Viktigt. Men nu väntar nästa flyg. Lunch i Tbilisi. Fruktstund i Bryssel. Middag i Andromedagalaxen.”
Gillar denna artikels synliggörande av allt som framställs som extra viktigt, men egentligen är ett oerhört tomt flängande mellan olika maktcentra, där männen bekräftar varandra. Det ges inget utrymme för reflektion, bara för tvärsäkra uttalanden om hur det egentligen är. Mannen, utrikesministern ser sig själv som en som vet hur det är och därmed har större rätt att fastställa normen. Det värsta är att dessa ytliga flängande män har stor makt.

Idag har jag ägnat en hel del tid åt facebook. Tycker att jag får en hel del information och att det är mindre av personers görande just nu. Mindre av att själv synas och mer av samtal. Och de som skriver om vad de har för sig för stunden gör det ofta på ett humoristiskt sätt.

På Vänsterpartiets framtidssidor pågår en hel del debatter. Tycker att tonen för det mestaär konstruktiv. Problemet är att det lätt blir ytligt. Vi etiketterar oss själva och andra, utan djupare förklaringar till vad vi menar.

Queer och postmodernism uppfattas av många inom vänsterpartiet som något dåligt. Och jag tror att många som uppfattar begreppen negativt inte har trängt in i frågeställningarna. Hen avfärdar för att hen inte har tid och inte orkar. Mänskligt men tråkigt för utvecklingen. Önskar att fler vågade låta bli att avfärda och istället behöll sin nyfikenhet.

Om du är nyfiken på queerfeminism och postmodernism så kommer här ett försök till små korta förklaringar.

Queerteori och queerfemnism:Könsnormerna och könsmönstren förändras. Kön görs ständigt, att ”göra genus” innebär att vi alla ständigt är involverande i ett kvinnlighets- och manlighetsgörande. Målet med queerfeminism är att konfrontera samhällets heteronorm där heterosexuella föreställningar om sexualitet utgör normen. Den som tillhör den heterosexuella normen har privilegiet att vara något mer än sin sexuella läggning och har även makten att bedöma vad som är annorlunda och icke önskvärt. Medel för att åstadkomma förändringar är att röra om, störa och bryta upp kategorier och ta plats i det offentliga rummet. Judith Butler är den forskare som framförallt har utvecklat queerteorin. Jag har skrivit en hel del om normkritisk pedagogik och den bygger mycket på queerfeminism. Läs mer om normkritisk pedagogik under ”Mer om ledarskap och makt” och ”Om normer”

Feministisk postmodernism
En feministisk gren bygger på postmodernistiskt tänkande. Postmodernismen kritiserar den västerländska vetenskapens tidigare fokusering på förnuft, objektivitet och sanning. Sanningen kan enbart vara tillfällig och spegla en viss grupps syn på världen under en viss historisk tidpunkt. Nya beskrivningar av världen skapar nya former av förtryck. Som en följd av detta behöver feminismen granska och ifrågasätta sig själv. Normkritisk pedagogik utgår också delvis från ett postmodernistiskt tänkande.

Jag vill varken etikettera mig som postmodernist eller queerfeminist men tycker att den feministiska utvecklingen från slutet av 1980-talet har varit väldigt spännande.

När jag började blogga i kväll visste jag inte riktigt vad jag skulle skriva om, men hade detta i bakhuvudet. Nu har klockan tickat iväg. Jag har haft en lång och ganska intensiv dag och behöver sova.

tisdag 21 juni 2011

Dan efter taxoterebehandlingen

Cortisonschemat fungerar ganska bra för mig. Fick sova ganska mycket inatt. Däremot behöver jag vara noga med att skölja munnen så att inte Candidasvampen växer till för mycket. Idag har jag inte varit utanför dörren. Växlar mellan bloggande, vila, facebookande, tidningsläsande, besök av kompis, satt bröddeg, besök av dotter, tvättat, fixat lite mat, vilat osv. Cortisoner ger energi i huvudet och Taxotere gör kroppen trött.

Mår psykiskt bra. Innan jag ska sova ska brödet bakas, för i morgon räcker nog inte orken till för att baka.

Rätten att definiera normen

Nu är jag på gång med min tredje blogg för idag, men gör den färdig i morgon tisdag.

Nygamla tankar i mitt huvud propsar på att bli nedskrivna. Olika artiklar och radioprogram stimulerar till mer skrivande. Det som just nu satte fart på skrivande var en recension av boken ”Hade barnen det bättre förr i tiden? Handbok i konservatism.”

För det första har recensenten många bra poänger. Ett axplock är detta stycke

”Från att ha varit i familjens centrum har barnen blivit skuggfigurer i bakgrunden”(påstår författaren till boken). Detta ska alltså ha skett på grund av vänsterns familjepolitik, efter 1968, då den politiska galenskapen (enligt handboken) tog fart i Sverige. Jag (som är född 1953) kan försäkra författaren (född 1968) att barn stadigt kommit att synas, höras och, inte minst, respekteras betydligt mer än vad som var normalfallet pre-1968.”
Recensenten synliggör också att det föds fler barn i länder med en vänsterpolitik än i länder med konservativa regeringar.

Detta leder mina tankar till ett av mina första fullmäktigemöten i Uppsala och en barnomsorgsdebatt. En 60+-man framförde vikten av att föräldrarna var hemma mer med sina barn, och jag fick en känsla av att han egentligen ville hålla ett hyllningstal till sin gamla mamma. Kvinnan ska återgå till hemmet, alltså.

Men det var inte dessa rader som vidgade mina tankar utan författarens påstående att debatten i Sverige är vänsterdominerad. Författaren har doktorerat i statsvetenskap och borde därför kunna belägga detta, vilket jag har svårt att tänka mig är möjligt. Möjligen går det om folkpartistisk barnomsorgspolitik, offentligt finansierad äldreomsorg och andra välfärdsreformer som har genomförts för att kvinnor också ska kunna försörja sig själva definieras som vänsterpolitik. Kanske ser han också FN:s beslut om barnkonventionen som vänsterpolitik.

Jag tänker på vem som har rätten/tar sig rätten att definiera vad som är normen/mitten i politiken och vad som ska ses som avvikande. Många högerpolitiker håller på många sätt på att återinföra det samhälle som gällde innan fackföreningarna fick inflytande, innan staten ökade sitt ägande för att utveckla infrastrukturen och innan trygghetssystemen infördes. Även den gamla klasskolan återinförs och ojämlikheten ökar. Om författaren därutöver anser att kvinnorna återigen ska tillbaka till ett beroende av en manlig försörjare kan jag däremot förstå att han är besviken, men innebär denna utveckling vänsterpolitik?

I mitt huvud ser denna manliga författare sig själv som norm. Allt som inte stämmer med hans manliga normer måste bero på en illasinnad fiende, alltså vänstern. Det är känslorna som får styra.

Jag har mött samma klagande över att inte få igenom all sin politik i Uppsalapolitiken. Äldre moderata män ser sig som norm och om deras normer inte gäller för alla så måste något vara fel. Överklassen har haft stort inflytande över svensk politik under mycket lång tid. Enda undantaget är nog socialdemokraternas storhetstid mellan ca 1950 och 1980 och rösträttsreformerna, då högern inte tilläts sätta hela dagordningen. Men denna makt över dagordningen togs snabbt tillbaka under åttiotalet. Så nu återstår snart bara några rester av välfärdssamhället om inte folk inser konsekvenserna av högerpolitiken.

I mindre sammanhang finns också andra normsättare. Normsättare som varken påverkar politiken i någon större omfattning eller påverkar samhälle, men likväl de organisationer de agerar inom. Klassiska sätt för att sätta normen är att påstå att människor som är kritiska är elaka. Vänstern är elak om inte männen får behålla sina hemmafruar och pigor. Barn blir ibland stämplade som elaka om de ifrågasätter vuxnas auktoritet. Jag har också mött dessa härskartekniker på facebook, där vänsterpartister samtalar och debatterar vänsterns framtid.

Här kommer några exempel

”varning: (namngiven person) får lugna ned sig avseende vad som hänt kring (namngiven person). Gå den formella vägen. Den här FB-gruppen är fel plats för dessa diskussioner. Ytterligare inlägg undanbedes.”

Denna varning utfärdades trots att den som påstods ska lugna ned sig inte lyft fram namnet i denna debatt utan försöker föra en principiell diskussion runt vad vänsterpartister bör kalla sig.

När jag försöker starta en debatt om ett utkast till framtidskommissionsförslag inför vänsterpartiets partikongress 2012 som skickats till hela vänsterpartiets partistyrelse så kommer denna reaktion från framtidskommissionen

”Var har du läst det? ”
”Jag menar alltså var du fått utkastet ifrån. Vi är alltså inte klara med dokumentet förräns i slutet av april. Då ska ps behandla det och sedan är det fritt fram för alla medlemmar att skriva motioner.”

Vilket bemöts på flera sätt i den fortsatta debatten på facebook

”I all enkelhet så tycker jag att ni i framtidskommisionen har ett oroväckande ovanifrånperspektiv. Känns inte som om hela partiet är med och diskuterar och vänder på alla stenar. Det var väl det som var viktigt, diskutera förutsättningslöst, vända på alla stenar, fundera på organisation och ledning och flera andra för vår framtid viktiga frågeställningar.”
”‎(v)ikileaks?”

Och från ledamot i framtidskommissionen” Men ingen av oss får ju betalt för detta.”
I en hel del inlägg påstås andra gnälla, som t ex i denna önskan
”att vi kan få en avstamp bort från frätande gnällighet och oförblommerad misstänksamhet som självklar utgångspunkt för den interna debatten och samvaron. Utan det blir det svårt för partiet att komma vidare med de avgörande politiska uppgifter som det har framför sig. Framtidskommissionens rapport är en mycket god början för detta.”

Som bland annat bemöts med detta som jag tycker sunda inlägg

”Hallå, nu har jag läst samtliga inlägg. Utan de kritiska och de som bemöter kritiken skulle det inte bli en debatt. Det behövs kritik eller som vissa vill förminska det "gnäll" om det överhuvudtaget ska bli en debatt. Fortsätt kamrater alla inlägg behövs för att vi ska bli ett framgångsrikt och starkt framtidsparti!!!!! ”
Det jag vill säga är att flera inlägg blir bemötta som om det handlar om gnäll, att man inte hinner göra mera, att man påstås vara otrevlig i tonen, att man blir ifrågasatt utifrån att man fått ett dokument som gått till hela partistyrelsen istället för att fler ges möjlighet att läsa dokumentet. Och de som bemöter med dessa härskartekniker har ofta en maktposition i partiet. De utgår nog ifrån att de utgör normen för om vad/för vem och hur debatten ska föras inom vänsterpartiet. Och andras kritik konstrueras om till gnäll eller personen blir stämplad som besvärlig.
Jag tror inte att ovanstående nedslag är exceptionellt för vänsterpartiet eller för högern. Och det är dessutom bara axplock och representerar inte helhetskulturen.

Försök till att begränsa normen förekommer överallt med mer eller mindre ”lyckat” resultat. Därför behövs i alla sammanhang föras en diskussion och ett synliggörande över vem som har makten att sätta dagordningen och vem/vilka som anser sig finnas i normens mitt och därmed definierar vad som ska vara tillåtet och inte tillåtet. Läs mer om maktnivåerna öppen makt, makt över dagordningen, privilegiet att utgöra normen som jag bloggat om tidigare.

Dessutom njut av Ludvig Rasmussons krönika om nyfikenhet i God morgon världen för drygt en vecka sedan.

måndag 20 juni 2011

Cellgiftbehandling och möte

Precis som jag skrev i går så kändes det skönt att få cellgifter idag. Känns bra i kroppen just nu. Mår faktiskt riktigt bar. Jag vet att jag blir orkeslös senare i veckan men det står jag ut med. Det är viktigare att jag får leva ett tag till, för jag känner fortfarande livskvalitet i mitt liv.

På onkologiska dagvårdsavdelningen hade jag stämt möte med en bröstcanceropererad kvinna som fick sitt livs första cellgiftbehandling. Jag har fått över femtio. Våra erfarenheter och rädslor ser alltså väldigt olika ut. Hennes cancer hade spridit sig till lymfkörtlarna, men hon har ändå goda möjligheter att bli frisk. Min kropp innehåller aktiva cancermetastaser på många olika ställen i lever och skelett.

Samtidigt kände jag stor gemenskap med min bröstcancersyster. Vi kämpar båda två för att få leva. Och jag tror att vårt möte gav både mig och henne energi att våga och att orka. Kram på er alla modiga, rädda, arga, glada, reflekterande, förhoppningsfulla, orkeslösa, oroliga, fnittriga, ledsna, trötta och energiska bröstcancersystrar. Vi är alla både lika och olika och behöver ofta varandra.

Och tack alla vänner och släktingar som på olika sätt hjälper och stöttar mig. Idag har jag fått skjuts till Ackis av en kompis och sedan hjälp med fönsterputsning och blomplantering. Livet är en rikedom att njuta av just idag.

Kaprifolen trivdes i min gamla trädgård när den fick klättra fritt på äppelträden. Och jag tror att äppelträden gillade sällskapet.

Demokrati =maktdelning

Makt korrumperar. Därför är det i alla sammanhang viktigt med maktdelning. De viktigaste makthavarna ska kunna avsättas av folket. Annars tvingas vi på sikt leva i ett människofientligt osolidariskt samhälle.

Ägande ger makt. Därför ska samhället gemensamt äga de viktigaste materiella resurserna. Jag önskar t ex att eget ägande av mark var omöjligt. Däremot behöver människor som gör investeringar i mark ha rätten att bruka den under lång tid.
Det är också viktigt med maktdelning mellan arbetsgivare och arbetstagare. Idag har arbetsgivarna för stor makt, vilket medför dåliga arbetsförhållanden för många anställda.

Likaså behöver kunder/brukare ha makt. Gårdagens samhälle när anställda i offentlig verksamhet hade all makt över brukarna, såsom patienter, elever och föräldrar vill jag inte heller ha tillbaka. Jag är mycket kritisk till dagens valfrihetssystem. Det är alldeles för ytligt och dyrt. Däremot behövs maktdelning så att brukare kan få inflytande över den vård, skola och omsorg som de själva är beroende av. Politiskt valda nämnder och styrelser är inte en tillräcklig garanti för att motverka maktfullkomlighet gentemot brukare.

Det är viktigt att maktdelningen är tydlig mellan förtroendevalda och tjänstemän. Politiker har makten att avsätta de högsta tjänstemännen, men detta är inte tillräckligt. Min uppfattning är att många tjänstemän har alldeles för lite kunskap om vikten av att vårda vårt demokratiska system. Alltför många tjänstemän agerar som politiker och använder sina maktpositioner till att försvåra genomförandet av politiska beslut som de ogillar. Samtidigt har jag erfarenheter av att politiker lägger sig i tjänstemannafrågor på ett otillbörligt sätt. Tror att det behövs mer kunskap och tid för reflektion runt politikerrollen och tjänstemannarollen.

Ekonomiskt oberoende media är en nödvändighet för att olika politiska intressen och händelser ska synliggöras. Öppenhet, offentlighetsprincip, yttrandefrihet och meddelarskydd är andra viktiga förutsättningar för att demokratin ska fungera. Likaså att alla mänskliga rättigheter är uppfyllda.

Utöver dessa punkter är naturligtvis den representativa demokratin och fria rösträtten nödvändiga förutsättningar för demokrati. Alla politiska makthavare ska kunna avsättas i fria och hemliga val. Andra förutsättningar är rätten att registrera nya partier.

Jag anser också att den politiska kulturen behöver ändras, så att en människa lika med en röst också gäller i alla slutna församlingar där viktiga beslut tas. Ingen ska behöva bli utsatt för härskartekniker. Mobbning och trakasserier är alldeles för vanligt och dessutom ofta accepterat i politiken. Det har jag skrivit om tidigare. T ex när jag i går beskrev tre olika maktnivåer.

Jag skrev detta för att det är alldeles för lite demokratisamtal i dagens Sverige. Demokratin är det viktigast vi har och består av så många fler delar än den representativa demokratin och den fria rösträtten. Demokrati = maktdelning och alla människors lika värde.

söndag 19 juni 2011

Partiledarskap och motstånd

En förutsättning för att lyckas i politiken och öka människors tilltro till partiets politik är att förändra och stå för något nytt. Gudrun Schyman vågade utmana interna partistrukturer och förändra partiets politik. Under hennes ledarskap ökade förtroendet för vänsterpartiet och väljarkåren fördubblades.

Reinfeldt förstärkte moderaternas nyliberala inriktning, men förändrade framförallt partiets retorik. Det har säkert funnits ett motstånd i moderaterna mot dessa förändringar. Eftersom den faktiska politiken inte direkt har förändrats, men röstsiffrorna har ökat enormt, så har medlemmarna accepterat förändringarna.

Maud Olofsson har också genomfört stora förändringar i centerpartiet, men inte lyckats få fler väljare. Det är säkert ett skäl till att hon avgår. Dagens folkparti går nästan inte att känna igen som ett liberalt parti, men detta verkar bara påverka förtroendet för Björklund marginellt. Göran Hägglunds försök till att förändra kristdemoraterna är ganska misslyckade. Förändringar som miljöpartiets gamla språkrör genomfört har ökat andelen väljare. Juholt tycker jag är för tidigt att säga något om. Mona Sahlin fick aldrig något mandat att genomföra förändringar.

Det jag vill säga med denna lilla genomgång är att alla försök till förändringar i ett parti medför motstånd hos många partikamrater. Om partiledare inte vågar förändra eftersom många partimedlemmar vill ha samma politik som partiet alltid har haft, leder detta till stagnation. Jag är medveten om att medias subjektiva beskrivning av partierna och maktkoncentrationen inom mediavärlden spelar roll, men det är orimligt att skylla allt på media.

Många förändringar som partiledare gått i spetsen för tycker jag illa om. Däremot är jag övertygad om att vänsterpartiet behöver en ny partiledare som också vågar utmana sina egna partimedlemmar i några frågor. Visst måste hen också få vara nostalgisk. Vänsterpartiets politik av idag har utvecklat miljöpolitiken och djurrättspolitiken lite grann. Förslaget att införa ett tredje kön, hen, är spännande. Men i övrigt är vänsterpartiets politik knappast något annat än nostalgi. Det krävs mod för att lyckas som partiledare. Utveckla vänsterpolitiken och byt partiledare!

Godmorgon världen och tankar om egenintresse och allmänintresse

P1:s God morgon världen är ett av mina favoritprogram. Idag bidrog bland annat Gudrun Schyman och Nina Björk med intressanta bidrag.

Jag saknar Gudrun som partiledare. Hon är modig och kan påverka dagordningen. Gudrun lyfte feministiska frågor och vänsterfrågor, när hon var partiledare för vänsterpartiet. Idagens God morgon världen säger hon att det knappast finns någon risk att en person går i förväg från en maktposition, apropå Maud Olofssons avgång. Maktpositioner kan skapa ett beroende. Hon trycker också på vikten av att ha kontakt och umgås med andra personer än partikamrater, för att få andra influenser och nya perspektiv. (min tolkning)

Jag minns hur många vänsterpartister klagade på Gudrun för att hon inte ägnade mer tid åt partiets anställda. Hon gullade inte tillräckligt med de egna partikamraterna. Dessutom stod hon upp för feminismen, i ett parti som har den manliga arbetaren som norm. Med Lars Ohly återställdes gårdagens ordning.

Vänsterpartiet har återgått till ”kamrat fyra procent”. Lasse stämmer med den manlige arbetarnormen, han har sitt kontaktnät i partiet och feminismen har sidoordnats. Jag anser att vänsterpartiet bör byta partiledare, men framförallt behöver politiken utvecklas till att också genomsyras av feminismen och intersektionalitet.

Förslaget till välfärdsstrategi försöker införa ett nytt begrepp, välfärdsfeminismen och kopplar detta begrepp till familjepolitiska frågor. Partiet ska verka för bättre barnomsorg och äldreomsorg. Sedan lyfts också det sexualiserade våldet och kvinnors sämre löner. De frågor som finns med är viktiga men inte tillräckliga. Begreppet välfärdsfeministerna känns lika gammaldags som den feministiska politikens innehåll. Vänsterpartiets interna maktstrukturer behöver utmanas, demokratin fördjupas och politiken radikaliseras. Annars kommer vänsterpartiet aldrig att bli en maktfaktor i svensk politik.

Lyssnade också på Nina Björks krönika om unga svenskars syn på demokrati. 21 procent av ungdomarna kan tänka sig att byta parti för en mindre summa pengar och 28 procent är beredda att sälja sin röst om en riksdagsledamot kan ordna jobb åt dem eller åt någon anhörig. En fjärdedel blandar ihop samhällspolitiken med sin egna ekonomi och är beredda att sälja sina demokratiska rättigheter. Detta är upprörande.
Nina synliggör att partipolitik beskrivs som om det handlar om individens egna plånbok i politiken och i media. Då är det inte konstigt att unga människor påverkas av detta.

Nina menar att hon och alla som röstade för en solidarisk politik har rätt att vara arga, men andra ska bara ”hålla käft”. Alla som utgår från att politik handlar om den egna plånboken har ett ansvar för att en fjärdedel av unga människor inte värnar demokratin.

Jag tänker att 1800-talets ideologier handlar mycket om egenintresset. Moderaterna/högern har alltid gynnat de egna väljarnas maktintressen och ekonomi. Arbetsrörelsens politik har i mycket velat gynna de egna väljarna genom omfördelning av samhällets makt och resurser. Centerpartiet har haft fokus på lantbrukarnas intressen.

Därför bör alla partier vars politik vill gynna egenintressen reflektera runt sitt ansvar för bristen på försvar av demokratin hos en fjärdedel av alla unga. Jag tycker alltså att vänsterpartiet också har ett ansvar, även om andra partier ännu mer lyfter fram plånboksfrågorna.

Viktigt för mig är att synliggöra att människor har olika mycket makt och inflytande utifrån vilken position hen har. Makten över dagordningen och normen behöver synliggöras och förändras. Tycker att lilla genushäftet 2.0 visar detta på ett bra sätt. I häftet lyfts bland annat tre maktnivåer fram på sidan 9.

1. öppen makt - sammansättningen av personer i olika beslutsorgan, närvaro
2. makt över dagordningen – reell påverkansmöjlighet, prioriteringar
3. privilegiet att utgöra normen - vad/vem definieras som normal och vad/vem som avvikande, vem har makten att konstruera det normala?

Det räcker alltså inte med att tänka representativt, att alla kategorier ska finnas representerade där viktiga beslut tas. Hen måste också granska vem som har makten över dagordningen och framförallt vem som sätter normen. Om du har blivit vald till en beslutandeförsamling, men objektifieras som ung/okunnig/färgad/funktionshindrad eller liknande så får du svårare att påverka. Du blir utsatt för olika härskartekniker om inte maktordningarna synliggörs och förändras.

Om det däremot är en majoritet som tillhör samma kategori, såsom minst femtio procent kvinnor eller rullstolsburna eller afrikaner så finns risken att andra gruppers intressen blir överkörda om alla enbart driver sin grupps egenintressen. Om en grupps intressen i politiken byts mot en annan grupps intressen så har visserligen politiken förändrats men demokratin och samhället har inte förbättrats nämnvärt.

Idag är det framförallt över- och medelklassens egenintressen som påverkar politiken. Dessutom har kapitalintressen stort inflytande. Om arbetarklassens intressen istället skulle bli helt styrande så skulle det troligen varken gynna miljöpolitiken eller solidariteten i världen.

Det viktigaste för mig för att utveckla demokratin är visserligen att synliggöra olika maktordningar men därutöver att öka solidariteten mellan alla människor, omfördela resurser och inte använda mer materiella resurser än vad jordklotet tål för att hålla för framtida befolkningar. Partipolitik ska handla om samhället och inte om mitt egenintresse oavsett vilken kategori jag tillhör.

För övrigt gick det halvbra att prata intersektionalitet på dagens distriktsstyrelsemöte. Några var intresserade och innehållet svårtillgängligt. Sov länge i morse, känner av mina skelettmetastaser och längtar efter morgondagens cellgiftbehandling. Känner att jag behöver cellgifterna för att förhoppningsvis bli bättre.

lördag 18 juni 2011

Om människors olikhet

Jag har tidigare berättat att min dotter är gravid. Om allt går enligt planerna så föds mitt tredje barnbarn i slutet av juli. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter att ett barn ska födas. Är nyfiken på vem denna lilla individ är. Mina två barnbarn är både lika och olika och jag undrar om deras lillasyster kommer att likna någon av dem.

I min familj var vi också tre syskon som förstås också är både lika och olika. En del av syskons personligheter är jag övertygad om är medfött. Te x tror jag att barns olika temperament, nyfikenhet på nya saker och ordningssinne till stora delar är medfött. Däremot kan medfödda egenskaper förstärkas eller försvagas.

Syskon är lika för att de delvis har samma arv. De är också lika för att de föds in i samma familjekultur. Syskon är olika för att de har fått olika gener, men de är också olika för att de har olika ordning i syskonskaran. Barn blir olika bemötta av sina föräldrar och får ta olika mycket plats beroende på både kön och ålder. Likaså blir de olika bemötta utifrån att föräldrarna får mer och mer erfarenhet av föräldraskapet. Barn får också olika uppväxtvillkor utifrån att de har syskon som har olika temperament och tar olika mycket plats. Likaså är barnens uppväxtvillkor beroende av hur föräldrar mår under känsliga perioder av barnens liv. Någon kanske också får en mer underordnad roll i familjen. Barn påverkas förstås också av hur de blir bemötta i resten av samhället, vilka barn de leker med, vilka lärare de möter etc.

Jag har vid ett flertal gånger skrivit om att kön konstrueras, om att skillnaden mellan pojkar som grupp och flickor som grupp framförallt beror på att samhället har olika förväntningar på pojkar och flickor. Jag tror alltså att en individs personlighet delvis är medfött, men alla egenskaperna är påverkbara. Vuxna tror jag ofta också har för bråttom att bestämma vilka barnen är och bemöter dem utifrån hur de själva har konstruerat barnen som individer. Så fostras barnen in i fyrkanter som andra stakat ut åt dem och tyvärr får de också med sig en massa rädslor för att avvika från normen. Alla barn borde ha rätt att bli bemötta med nyfikenhet och som individer med egna tankar. Jag började med att skriva att jag ”Är nyfiken på vem denna lilla individ är.” Hoppas alltså att denna nya lilla individ slipper bli bestämd utifrån en fast ruta, utan tillåts pröva och tänja sin roll och personlighet åt alla möjliga håll, där enbart kärleken till barnet sätter gränser.

En annan sak jag är övertygad om är att alla föräldrar vill sina barn väl och från födseln gör sitt bästa för att vara bra föräldrar.

Reggio Emilias pedagogik om alla språk barn förlorar tycker jag är tänkvärda.

Barnet har hundra språk
Hundra händer
Hundra tankar
Hundra sätt att tänka
Att leka och att tala på hundra alltid hundra
Sätt att lyssna
Att förundras att tycka om
Hundra lustar
Att sjunga och förstå
Hundra världar
Att uppfinna
Hundra världar
Att drömma fram.
Ett barn har
Hundra språk
(och därtill hundra hundra hundra)
men berövas nittionio.
Skolan och kulturen
Skiljer huvudet och kroppen.
Man ber barn:
Att tänka utan händer
Att handla utan huvud
Att lyssna men inte tala
Att begripa utan glädjen i
Att hänföras och överraskas
Annat än till påsk och jul.
Man ber dem:
Att bara upptäcka den värld som redan finns
Och av alla hundra
Berövar man dem nittionio.
Man säger dem :
Att leken och arbetet
Det verkliga och det inbillade
Vetenskapen och fantasin
Himlen och jorden förnuftet och drömmarna
Är företeelser
Som inte hänger ihop.
Man säger dem
Att det inte finns hundra
Men barnet säger:
Tvärtom, det är hundra som finns.

Loris Malaguzzi
Översättning: Anna Barsotti

Jag tänkte jag skulle försöka använda min kreativitet till att göra om en bild och resultatet ser du ovan.

fredag 17 juni 2011

Dagens läkarbesök

Trots att jag vet att det inte går att utvärdera om en behandling fungerar efter en behandlingsomgång, så var jag rädd för att få min dödsdom idag. En del/en botten i mig var ganska lugn och en annan botten/plattform orolig och rädd. Känns ungefär som om jag bitvis kan välja att stå på räddbenet eller lugnbenet.

Min läkare var försenad och när jag satt med min syster och väntade hann jag med massor av svåra tankar. Är onkologen sen för att han läser på om det är något som är möjligt att göra? Förbereder han sig för ett svårt samtal?

Jag fick varken ett katastrofbesked eller ett jubelbesked. CA-15 har fortsatt öka med mer än 50 procent och är nu 396. Denna höga siffra kan bero på att behandlingen hjälper. Cancercellsönderfall gör att värdet stiger. Min läkare sa att levervärdet var bättre, vilket känns väldigt skönt, så det verkar som behandlingen hjälper. Blir samtidigt lite osäker när jag tittar på labbvärdena. Två levervärden har gått ner och ett har gått upp. Immunförsvaret såg bra ut och blodvärdet var något bättre, ökat från 108 till 111.

Jag behöver inte lika mycket smärtstillande, framförallt inte första tio dagarna efter behandlingen. Nu har jag lite mer ont igen. Jag frågade om det kan bero på att behandlingen slår ut cancerceller som är i en viss fas och att andra celler nu är igång och växer, så jag känner av dem. Jag fick detta bekräftat. Jag ser därför fram emot nästa cellgiftomgång nu på måndag och hoppas på att slå ut massor av cancerceller. För övrigt är jag ganska trött. Märker att orken minskar. T ex kan jag inte kliva upp på en stol och är ganska svag i högerarmen.

I natt sover min mamma över. I morgon kommer dotter med familj och hämtar oss. Vi ska åka och titta på den lägenhet de ska flytta till torsdag nästa vecka. Sedan ska jag, min mamma och treåringen besöka utställningen vid Å-huset. Storebror ska på kalas. Senare på eftermiddagen tar mamma tåget tillbaka till Nyköpingen. Är fortsatt ganska orolig, men känner också lite hopp.
Mamma hade med en stor bukett med rosavita pioner, från den planta jag flyttade till hennes sommarstuga. Pionerna kommer från den planta som blommar mellan jättevallmon och en buske med vita pioner.

torsdag 16 juni 2011

Fullt upp hela veckan

Den här veckan har jag haft svårt att hinna med bloggandet. Det har varit något (trevligt) varje kväll. Först vid tiotiden på kvällen har jag fått igång datorn.
I morgon fyller yngsta barnbarnet 3 år. Min syster kom under kvällen. Hon följer med mig till läkarbesöket i morgon förmiddag. Min mamma kommer med tåg på förmiddagen för att fira sitt barnbarnsbarn, så vi gör sällskap bort till min dotter efter läkarbesöket. Min mamma sover över till lördag. Då ska vi också vara barnvakt åt treåringen.

På söndag ska jag prata intersektionalitet på ett vänsterpartimöte. Det lär därför inte bli mer tid till bloggande i helgen.
Idag jobbade jag min sista dag innan semestern på sex veckor. Ser fram emot att göra saker i mer maklig takt.

Bilden är från min gamla trädgård. Jag längtar efter att sitta i gräset, botanisera bland växterna och glo på stora träd.

onsdag 15 juni 2011

Ideologi och politik- eller vem vann

Vem vann, Reinfeldt eller Juholt? Så presenteras partiledardebatten i riksdagen idag, inför Studio 1:s programpunkt i P1 om morgonens debatt. Politik beskrivs alltså som en tävling mellan olika partiföreträdare.

För mig är politik något helt annat än en tävling. Politik handlar om vilket samhälle vi vill ha och hur vi ska prioritera mellan olika intressen för att bygga det ta samhället. Politik handlar om människors levnadsvillkor och framtida generationers möjligheter att leva ett bra liv på vårt jordklot. Det är sakinnehållet i de olika förslagen, möjligheten att förverkliga förslagen och inte vilket parti som framför vad som är viktigt.

Samtidigt har jag erfarenhet av hur svårt det är att föra offentliga politiska samtal. Den/de som vill ha en svartvit debatt med onda/goda, bra/dåliga sätter tyvärr ofta dagordningen. Dessutom framställs politik i media alltför ofta som en tävling, vilket också påverkar den politiska kulturen.

Den mest svart/vita debatten i Uppsala handlade om byggandet av konsert- och kongresshus. Från majoritetens sida försökte vi föra en dialog med dem som var emot, men partiföreträdarna för motståndarpartierna var inte intresserade. Oppositionen sökte enbart efter fel i förslaget och det fanns ingen vilja till konstruktiva samtal. Oppositionens enda intresse var att fälla förslaget.

I denna vinna eller försvinnakulturen blev en del i faktaunderlagen inför beslutet inte tillräckligt sakligt underbyggda. Jag trodde på de kalkyler som gjordes och litade på de ekonomiska underlag som togs fram. I efterhand kan jag tänka att jag var naiv, som inte insåg bristerna. Samtidigt tror jag inte att det blivit ett beslut i kommunfullmäktige om ledamöterna insett att en del intäktskalkyler inte höll. Jag är stolt över att ha bidragit till Uppsalas konsert- och kongresshus.

Kommunen har råd med merkostnaderna, eftersom anläggningen på andra sätt ökar kommunens intäkter. Däremot sörjer jag fortfarande den högröstade debattnivån inför beslutet och önskar att alla kunde lära sig något om hur hen inte bör agera. Min lärdom är att hen ska granska underlagen bättre och kanske framförallt att ställa krav på att underlagen håller.

Jag har tidigare skrivit om ideologier och dikotymiseringen och intersektionalitet.

Önskar att journalister tar ett större ansvar för hur politiken beskrivs och att förtroendevalda försöker föra konstruktiva samtal både offentligt och i de slutna rummen. Offentliga politiska debatter ska synliggöra likheter och skillnader i politiken och media ska sedan spegla likheterna och skillnaderna. Politik är alldeles för viktigt för att jämföras med en tävling. Tävlingsformen gör att människor tappar förtroendet för demokratin och att samhällsintresserade kompetenta medborgare inte vill ta politiska uppdrag.

Men jag önskar också att partierna uppdaterar sina ideologiska grunder. Förenklade uppdelningar i vi och dom, i goda och onda, i män och kvinnor, i svenskar och invandrare hör till 1800-talets samhälle. Nu är det 2011 och politikens uppgift är att visa på möjliga vägar i ett komplext samhälle, inte att fortsätta bygga politiken på 1800-talets förenklade världsbild.

tisdag 14 juni 2011

Blåbär, mango och veganmat

Efter Diflucankur och förhoppningsvis bättre immunförsvar är min tunga slät och normalfärgad. Den ser ut som om den är grundligt rengjord, efter Candidasvampens härjningar. Har varit bra på att undvika att göda svampen. Inget socker, ingen potatis och nästan inget vetemjöl. Försöker också undvika ost. Till frukost äter jag osötade blåbär och mango i yoghurten. Blåbär påstås vara bra för mag- tarmkanalen. Hoppas kunna plocka mycket blåbär i sommar och frysa in.

Lagade och åt mat med en kompis idag. Bara vegannyttigheter. Känner ett motstånd mot att använda Mucostatin. Fick tipset av min kompis att slå ut svampen med vitlök och olivolja. Så nästa gång jag drabbas ska jag pröva den kuren istället.

Troligen är min sunda mathållning ganska tillfällig men njuter av min egen matdisciplin så länge den varar. Skönt också om jag kan ta makten över svampen, så jag lär mig hur jag ska göra. Det är lättare att ta försämringar när de är självförvållade.

måndag 13 juni 2011

Kontakter med universitetsutbildning och forskning

Jag trivs med mitt jobb. En sak som ger extra stimulans är alla kontakter jag haft och har med forskare och studenter. Under läsåret 09/10 genomfördes en utbildning om likabehandling med stöd av pengar från skolverket. Jag var projektledare för utbildningen och samarbetade med många forskare. Lärde mig mycket om normkritik och likabehandlingsarbete, som jag haft nytta av i min vardag.

Min nyfikenhet och lust att lära har också gjort att jag två år i rad läst 7,5 p genusvetenskap vid Uppsala universitet. Genom dessa studier har jag fått fler kontakter med forskare, som jag också har haft nytta av i jobbet.

Under våren har 4 psykologstudenter som läst sin åttonde termin i organisationspsykologi, gjort en specialstudie om likabehandlingsplaneprocessen i sex grundskolor i kommunen. De kom fram till många intressanta slutsatser. Flera intervjuade lärare framförde att det var roligt att arbeta med likabehandling. Några ansåg att de i deras skola uppnått en kritisk punkt, vilket medförde att alla insatser i likabehandlingsarbetet nu gav resultat. Inlärningssituationen i klassrummen var bättre, föräldrar och elever var mer nöjda och detta gav motivation för alla att fortsätta arbetet med likabehandling.

Under våren har en student på masterprogrammet i samhällsvetenskap byggt den praktiknära delen av sin 30-poängsuppsats på mina utbildningar för chefer och personal. Uppsatsen heter ”Att göra kunskapen till sin egen” Personalutbildningar, förändring och rationaliserade myter inom kommunalt jämlikhetsarbete. Det är en omöjlighet att på bloggen ge en rättvis bild av alla intressanta och kloka kunskaper och synpunkter som kommer fram i uppsatsen, men jag har njutit av att läsa den och kommer att använda den i mitt fortsatta arbete.

När jag kommit precis hit stängdes min dator av pga något tekniskt fel. Sedan gick min klockradio sönder. Detta sammanlagt gör att klockan blivit alldeles för mycket. Jag får återkomma till masteruppsatsen vid senare tillfälle.

Vill avsluta bloggen med att jag hoppas på fortsatt samarbete med olika studenter och forskare, för det ger mig massor med stimulans och energi. Dessutom utvecklas jag i mitt arbete, vilket medför att allt kommer fler till godo. Alla studenter jag mött i mitt arbete är så kloka och stimulerande att samarbeta med, vilket ger hopp för framtiden. Det var definitivt inte bättre förr, enligt mina erfarenheter. Önskar att fler vågade och gav sig tid att närma sig all forskning som sker på våra universitet.

Enligt Ludvig Rasmussons krönika i söndagens Godmorgon Världen kan nyfikenhet också göra att hen får leva längre. Leve nyfikenheten!!!

söndag 12 juni 2011

Vetenskaplig kvalitet – Vad är det?

Lena Gemzöe, genusvetare som bl a har skrivit en mycket lättillgänglig bok ”Feminismen”, har för Vetenskapliga rådets räkning gjort en forskningsöversikt över forskning om kollegial bedömning. Kollegiala bedömningsgruppers bedömningar ligger till grund för vilka som ska få olika forskningspengar och hur mycket de ska få. En viktig bedömningsgrund är så kallad vetenskaplig kvalitet. Vad man uppfattar som vetenskaplig kvalitet varierar mellan olika bedömare, olika discipliner och hur nära den som ska bedömas ligger det egna forskningsområdet. Skillnaderna är stora.

Dessutom påverkas bedömningen av bedömarens känslor och personliga smak. Kvalitet är alltså något subjektivt, vilket egentligen inte känns som en nyhet, när hen ser hur kvinnor missgynnas vid bedömningarna. Däremot är det glädjande att subjektiviteten nu finns vetenskapligt belagd i en rapport som tagits fram på uppdrag av vetenskapliga rådet som har mycket forskningsmedel att fördela. Läs mer i genusperspektiv 2 2011

Dagsform

I morse när jag vaknade kände jag mig riktigt pigg. Känns som om orken i kroppen är på väg tillbaka. Visst är jag trött, visst behöver jag vila och visst blir jag snabbt andfådd, men alltihop har gått åt rätt håll.

En sak som blivit mycket bättre sedan jag bytte cellgift är rösten. Jag är fortfarande hes ibland, men inte alls lika mycket.

Idag har jag tagit två värktabletter och igår tog jag en värktablett. I veckan har jag kanske därutöver tagit två tre stycken totalt sett. Smärtan i skelettet har alltså minskat. Jag märker att jag känner av skelettet mer nu när det är 14 dagar sedan jag fick behandling, Men jämför jag med tidigare intag av smärtlindrande mediciner så behöver jag inte lika många idag. Härligt va!!!!

Igår kväll var jag hem till min dotter och i morse kom min dotter och två cyklande barnbarn hit till min gård en liten stund. Underbara dotter och underbara barnbarn.

För drygt 10 år sedan startade jag en akvarellgrupp tillsammans med en bildlärare. Vi är en ibland större ibland mindre grupp som träffas några gånger per termin och målar. Vi har inget särskilt program, utan hen gör vad hen har lust till. Den vi träffas hos fixar med mat. Idag har vi varit hos min syster i Stocksund. Visst behövde jag vila och det var svårt att måla för min högerhand fungerar så dåligt, så min akvarell blev ganska trist. Däremot känner jag mig nöjd med att ha varit utanför Uppsala och haft trevligt med kompisar. Överlag har det varit en väldigt aktiv helg för mig och har ändå energi kvar.

När jag flyttade från mitt hus så delade jag ut växter till släktingar och bekanta. Tomten där mitt hus stod rakades rent från alla växter. Nu finns det i stället två stora hus på tomten. För övrigt är gräsmattorna helgröna och de få rabbaterna lättskötta och välansade. Nedanstående två pioner tog vi till min syster. Båda två blommade idag. Mamma fick en vit pion och den blommar också.

lördag 11 juni 2011

Utställning

Idag har jag varit på Uppsala konstnärsklubbs vernissage i Å-huset intill Waslmstedska gården. Utställningen pågår fram till 14 augusti. En av konstnärerna är min vän Berit Sahlström, som vävt ett porträtt av mig. Alla konstverken har en koppling till Uppsala, på ett eller annat sätt. Tyvärr framgår inte denna koppling så bra vid själva utställningen. Ett sätt om hen vill veta mer om konstnärernas tankar är att gå in på nätet och höra intervjuer.(Berit är inte intervjuad). Ett annat sätt är att läsa konstnärernas tankar i en pärm som finns i utställningslokalen.


Flera konstnärer synliggör olika maktperspektiv. Boel Gellermarks verk föreställer en långbänk gjord av Uppsalalera. I Uppsala har många frågor diskuterats i decennier innan politiken tagit beslut. Ett sådant exempel är Konsert- och kongress. Ett annat är ett konstens hus, eftersom nuvarande konstmuseums lokaler varken är särskilt ändamålsenliga eller tillgängliga.

Bill-Ove Jonsson pratar om sin upplevelse av att det är akademiska meriter som räknas i universitetsstaden. Annars blir du osynliggjord. Han har gjort ett schackspel och önskar remi.

Katriina Flensburg lyfter fram devisen som är skriven med gyllene bokstäver ovanför dörren till universitetshusets ingång ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större” och jämför med en betydligt mjukare rödmålad lite sliten, men levande trädörr där uttrycket handlar om medmänsklighet, empati och social kompetens i livet. Med två helt olika fotografier vill hon synliggöra den manliga maktstrukturen och hierarkin, som hon själv upplevt som tidigare universitetsanställd och jämföra med viktiga mänskliga behov.

Elin Forsell visar härliga bilder av demonstrationer som ger lust och energi att agera tillsammans för att åstadkomma förändringar, se bifogad oljemålning.

Porträttet av mig handlar också om makt, leenden och allvar. Vid sidan av porträttet står en dator och visar powerpoints om Berits och mina funderingar runt porträttet och mina erfarenheter av Uppsala.

Begränsande och stereotypiserande normer

Sånger om kvinnor från 1971 har jag lyssnat mycket på. En av låtarna heter ”Innerst inne är du en riktig kvinna, Louise” och är skriven av Louise Waldén, då aktiv i grupp 8.

Första versen
Studentska i Örebro
med bra betyg och jämlikhetstro
for till Stockholm för att studera
lärde mig prata och argumentera
Men först när jag gifte mig med slöja
lät sig alla nöja
Innerst inne är du i alla fall en riktig kvinna, Louise


Sista versen
Den morgon jag vaknar av mitt eget skrik
den dag jag dukar under för en stigande panik
den kväll jag säger upp mig för att vara mamma
husa, piga och älskogsflamma
den dan jag släpper min egen ambition
blir talkören enig, unison
Innerst inne var du i alla fall en riktig kvinna, Louise


Stereotypen av hur riktiga kvinnor ska vara växlar över tid och i olika sammanhang och grupperingar. Stereotyperna har förhoppningsvis också luckrats upp en del. Samtidigt känner sig unga kvinnor ofta mer pressade idag än vad min generation gjorde. Många unga kvinnor sover dåligt, har ont i magen och huvudvärk, prestationsångest med mera, med mera. Få klarar att helt bryta från rådande normer om hur du som ung ”riktig kvinna” ska vara.

Machofabriken,ett nationellt jämställdhetsprojekt med killar och manlighet i fokus har genomfört en undersökning bland 13- 25 åringar. 613 killar och 523 tjejer har svarat på enkätfrågorna.

Av svaren framgår bland annat att 20% av alla killarna tror att de kommer att hindras att göra det de vill i framtiden på grund av förväntningar om hur de ska vara som killar. Motsvarande siffra för tjejerna är 37%. Två tredjedelar av killarna tror inte att det går att ändra på normer för manlighet.

40% av tjejerna känner sig begränsade i sitt sätt att vara av rådande normer för hur tjejer förväntas vara. Rädslan för att inte uppfattas som en ”riktig kvinna” är alltså fortfarande stor. Det är svårt att tänja på rådande normer.


På samma sätt finns det ofta normer om hur du ska vara som riktig kurd eller som riktig tvååring eller som riktig chef eller som riktigt vårdbiträde eller som riktig vänsterpartist m.m.

Jag tror också att det finns normer över hur jag förväntas uppträda och leva som cancersjuk. Lever jag inte upp till normen för hur en cancersjuk person ska se ut, utan jobbar, cyklar och är aktiv, så blir jag i mångas ögon friskförklarad. Jag får samtidigt höra av andra att jag borde nog inte jobba, jag borde ta det lite lugnare, jag borde tänka mer på mig själv m.m. Många säger detta till mig av ren välvilja men det är jobbigt att ständigt få höra hur jag borde göra. Alla som uttalar saker som jag borde göra, försöker pressa in mig i en norm för hur cancersjuka ska uppträda. De har inte fått någon utbildning i normkritik och är omedvetna om vilken maktutövning de utövar mot mig när de försöker tvinga in mig i ett mönster över hur jag ska agera som sjuk.

Nu överdriver jag och renodlar mönstren över hur jag antingen blir friskförklarad eller bör vara helt sjukskriven. Många människor jag möter ser mig väldigt mycket som den jag är med både en svår sjukdom och stor energi till att fortsätta jobba. Många ser att jag mår bra av mina egna livsval, jag som har privilegiet att kunna välja. De ser mig som den jag vill bli sedd som, en individ med skavanker och styrkor.

För övrigt har jag orkat mycket idag. Jobbat nästan sex timmar och sedan varit på fest på kvällen. Det är härligt när krafterna återvänder efter en dryg veckas Taxoteredipp.

torsdag 9 juni 2011

Balans och hyllning till kroppen


Min stackars kropp har utstått mer än 50 cellgiftbehandlingar med dropp. Dessutom har jag ätit Xeloda (cellgift i tablettform) i nästan fyra år. Varje behandling innebär en påverkan på i princip varje cell. Alla mina slemhinnor berörs, liksom immunförsvaret. Påverkan är olika stor beroende på vilken cellgiftsort jag fått.

Kroppen kommer delvis ur balans vid varje cellgifttillfälle. Och då finns massor med fiender som vill vegetera och parasitera mer på min kropp i min egen kropp. Varje liten illasinnad svampspor, virusorganism och bakterie tar chansen att öka sitt revir. De goda microlivet försöker försvara kroppen. Kriget startar vid obalansen som uppstår efter cellgiftet och hos mig verkar Candidassvampen vinna slagen. Därav min knallvita tunga m.m.

Om jag har förstått saken rätt, så är de största riskerna för mig mina egna elaka microorganismer när immunförsvaret försämras. Kroppsfienden finns alltså framförallt i mig själv. Det är när dessa växer till som jag får feber och behöver sjukvård. Jag kan alltså likaväl smittas av mig själv, som av andra. Därför tyckte inte min läkare att det fanns skäl att vaccinera mig mot lungbakterier, för att skydda mig mot mina barnbarns bakterier. Och därför tänker jag fortsätta träffa andra människor, även när immunförsvaret är lågt. Ska jag skydda mig så kan jag använda handsprit. Alternativet är att isolera mig hemma med mina egna bakterier och svampar. Det blir ett ganska meningslöst och ensamt liv i längden, som knappast gynnar balansen i mig.

Det finns några microorganismer som nästan har försvunnit från jordens yta. Merparten finns mitt ibland oss. En del elaka bakterier behöver hen antibiotika för att bli av med. Virus skyddar hen sig bäst emot med vaccinering. Några mediciner kan slå ut svampar.

Utrotning av för människor elaka organismer är nästan omöjligt, så vi får kämpa på för att leva i balans. Jag tycker vi ska vara rädda om de ämnen som kan ta kål på olika microorganismer och inte använda dem i onödan. Viktigare är att försöka hitta en bra balans i våra egna kroppar, stärka det goda och inte göda det onda. Så att medicinerna finns när de bäst behövs.

Hoppas därför hitta förhållningssätt och matvanor så att jag slipper ta till storsläggan Diflucan vid varje cellgiftkur. Canidasvampen kan jag ändå inte utrota. Och nu när Candidassvamparna utsätts för Diflucangift känner jag hur halsbakterier försöker ge sig på slemhinnorna istället. Hoppas att det finns fungerande antibiotika när det är livsviktigt.

Visst finns det skäl att hylla kroppen som tål alla cellgifter och kämpar på mot alla elaka microorganismer. Livet är ganska fantastiskt. Och samtidigt kan vi inte helt definiera vad liv är. Liv bara är och fortsätter vara i någon form. Jag hoppas att livets alla olika krafter är icke utrotningsbara, även om det innebär att jag får stå ut med liv jag inte gillar.

Däremot hoppas jag på mediciner som kan utrota cancer, för cancer är ingen fristående egen livskraft.

onsdag 8 juni 2011

Vem i hela världen kan man lita på

Mikael Wiehe skrev texten till ”Vem i hela världen kan man lita på” och Hoola Bandoola Band spelade in skivan i början av 70-talet. Sedan dess finns både text och melodi fast i mitt huvud och jag är helt säkert inte ensam. Jag gillar helt enkelt frågeställningen och vägrar gå på magkänslan i mina ställningstaganden. Magkänslan står för mina egna fördomar om andra och jag vill inte låta mig styras av fördomar.
Att vara människa är att också ta ställning i olika samhällsfrågor. När jag gör politiska ställningstaganden utgår jag sällan från person utan från ideologisk grundsyn. Detta är en bra kompass att ha med sig i livet, men den är inte alltid tillräcklig. Och hen måste också med jämna mellanrum granska sina ideologiska ställningstaganden. Jag har tidigare bloggat om vikten av ideologier Kartan, verkligheten och bröstcancercentrum.

Det finns så många nyanser utöver ideologikompassen, ofta handlar det om mer eller mindre av en sak och prioriteringar är ofta nödvändiga eftersom de resurser som finns inte räcker till allt, när hen ska ta ställning. Som beslutsfattare måste jag ta ställning och när jag var kommunalråd var jag därför utöver ideologisk grundsyn också beroende av tjänstemän, olika politiker och att själv läsa på.

Inför kommunala beslut fick jag inte alltid hela bilden och tvingades ibland ta ställning ändå, för hen kan inte stoppa alla beslut som hen inte har full kontroll över. Nu tar jag sällan beslut som berör fler människor, mer än att det jag gör påverkar andra socialt och belastar miljön. Däremot vill jag fortfarande ta ställning i politiska frågor och då kom sången ”Vem i hela världen kan man lita på” upp i mitt huvud.

Jag funderar mycket över Håkan Juholt. Har han tillräckligt med omdöme och grunder att stå på för att leda socialdemoraterna. Ibland uppfattar jag honom som en skicklig retoriker som vajar i vinden. Samtidigt hoppas jag förstås att han är välgrundad i sina ställningstaganden, står upp för hållbar utveckling och omger sig med kloka rådgivare. En sak är jag varje fall klar över – Han står upp för kultur på et bra sätt.

Sveriges vara eller inte vara i Libyen är en svår fråga, där jag hoppar hit och dit i hur jag ser på händelserna. Rapporteringen från Libyen är väldigt ensidigt inriktad på att Sveriges insatser behövs, vilket gör det svårare att ta ställning.

Ett tag stödde jag vänsterpartister som röstade emot beslutet i riksdagen. Nästa stund kändes det oerhört viktigt att NATO och FN stoppade Ghadaffis vansinnesskjutningar och bombningar av delar av sin egen befolkning. Samtidigt vet jag inte vilka i Libyen som gynnas av insatserna. Är det allmänheten som skyddas på längre sikt eller är det andra manliga odemokratiska potentater eller är det kapitalintressen. Vad är långsiktigt bäst för demokratin och hela befolkningen? Socialdemokraternas och moderaternas agerande har jag också svårt att tolka. Var syftet från moderaterna verkligen att skydda socialdemokraterna från att göra bort sig? Eller har Juholt rätt i att överenskommelsen innebär en ny och mer humanitär inriktning för Sveriges insatser? Även vänsterpartiet vacklar lite hit och dit. Ohly lät mest sårad över att vänsterpartiet inte var tillfrågade. Högern bedriver ett maktspel för att helt omöjliggöra vänsterns framtida samarbete med socialdemokratin. Vad är politiskt maktspel och vilka gynnas egentligen? Vem i hela världen kan man lita på?

Läste en intressant ledare i lokaltidningen av Bo Pellnäs Så här skriver han angående Greklands ekonomiska kris:

”Den privilegierade grekiska överklassen och den högre medelklassen har kunnat bygga upp stora förmögenheter. Korruptionen ger dem nu möjligheter att berika sig ytterligare på den utförsäljning av statlig egendom som framtvingas. Går de än en gång skadeslösa ur en djup kris blir en grekisk revolution närmast oundviklig. Vad följderna av ett inbördeskrig eller övergång till diktatur i ett EU-land innebär för EU och vårt eget land är svårt att ens föreställa sig.”
Jag lyssnar mycket på P1, läser lokaltidningen och flera olika vänstertidningar. Ingenstans har jag fått en grundläggande analys av situationen i Grekland, Portugal, Spanien m.m. I vänstertidningarna riktas kritik mot den förda politiken, men jag får inte läsa om några trovärdiga alternativ. P1:s inslag är ovanligt ensidiga, och IMF/EU:s inriktning med privatiseringar och nedmonterad välfärd för allmänheten framställs som den enda möjliga vägen. Enda undantaget var Bo Pellnäs ledare. Han har tidigare framfört oinsatta och kränkande beskyllningar mot vänsterpartiet, så det han skriver är en blandning av intressant och okunnigt. Vem i hela världen kan man lita på?

Cyklade till jobbet idag. Var trött när jag kom fram, men det gick. Det går alltså åt rätt håll och jag tror att Taxotere hjälper mig. Min onkolog som ordinerade denna behandling var väldigt positivt inställd till att detta skulle hjälpa mig. Han har en optimistisk attityd, men jag tror att han kommer att berätta för mig om han tror att mina möjligheter är små att behandlingarna hjälper. Min magkänsla och människokännedom säger mig att jag kan lita på min cancerläkare, men det går inte att veta till hundra procent. Vem i hela världen kan man lita på?


Däremot vet jag att Sverige har exporterat vapen till många diktatorer i världen. Skönt att leva i en formell demokrati som inte kan gömma alla oegentligheter. Skriv gärna under Svenska Freds upprop. Denna verklighet är tyvärr sann. Den kan vi lita på, men då går det också att förändra.

tisdag 7 juni 2011

Kort om dagsformen

Klockan är 23.30 och jag ska precis börja blogga. Har massor med saker jag vill skriva om men det får bli en annan dag.

Så här har min dag varit. Sovit halvdåligt, till skillnad mot natten innan och slutet av förra veckan då jag sovit gott. Försov mig till ett jobbmöte som började klockan nio. Kändes helt OK att komma först till tio. Kropp och själ får ta den tid som behövs, om jag inte absolut måste vara på ett möte vid en viss tid.

Tog bilen eftersom orken inte räcker till att gå/cykla. Hoppas kunna cykla i morgon när jag inte behöver åka runt till flera ställen. Idag skulle jag till labb. Hade missat att jag därefter hade ett möte med två chefer. Efter ackisbesök blev det därför biltur tillbaka till jobbet . Hann vila en halvtimme före chefsmötet.

Som jag tidigare skrivit är inte matlusten den bästa. Kombinationen arbetskamrat som hade hemgjord paj i pajform med till jobbet och ostekt lövbiff hemma i kylskåpet gjorde att jag svängde förbi IKEA efter jobbet. Köpte 10 små pajformer, några blomkrukor, 6 stora dricksglas och en halvliters ståltermos.

Väl hemma strax före sex gjorde jag pajdeg på dinkelmjöl och smör. Enligt information på nätet göder vetemjöl och socker candidasvampen, därav dinkelmjöl i pajdegen. Därefter vilade jag i varm sol på balkongen i en halvtimme.

Så gjorde jag klart pajskalen och satte in i ugnen. Stekte lövbiff, lök och salvia. Tinade broccoli och lite spenat. Blandade ägg, lite mjölk, lite sky, lite salt och övriga ingredienser. Hällde på omelettröran i 10 st halvfärdiga pajer, strödde över ost och så in i ugnen. Lövbiffen hade jag skurit i fina bitar.

Kvart över nio var mina egenkomponerade pajer klara. Var lite orolig för att det inte skulle smaka så gott som jag fantiserat om. Det blev gott, så nu har jag 9 matportioner varav 7 i frysen att se fram emot att få äta.

Innan detta bloggskrivande har jag också pratat med en kompis och gått igenom mejlen. I morse visste jag väldigt lite om min dags innehåll. Nu har mycket rullat på efter hand. Är mycket trött, men kan konstatera att jag faktiskt har klarat att stå på bena och vara aktiv i många timmar. Är på väg tillbaka med orken efter Taxoterebehandlingen. Känns bra.

Junisommar i min gamla trädgård

måndag 6 juni 2011

Nationaldagen


Det är nog ungefär tjugu år sedan Vänsterpartiet Uppsala beslutade att partiet skulle ha med svenska flaggan på 1 maj demonstrationerna. Det fanns två skäl till beslutet. Dels att nazister och främlingsfientliga partier inte skulle ha ensamrätt på flaggan, dels att vårt 1 majtåg innehöll många andra etniska och nationella flaggor. Vi skulle helt enkelt sluta med Jante när det gäller den svenska nationssymbolen.

För ungefär femton år sedan började Uppsala kommun ordna olika aktiviteter på nationaldagen 6 juni. Kommunen inbjöd till underhållning, delade ut små svenska flaggor och hade en särskild ceremoni för nya svenskar på slottet. Jag bejakade som kommunalråd dessa aktiviteter.

Idag är det 6 juni. Schlagerälsklingen Eric Saade sjunger på St: Erikstorg. Uppsala kommuns nationaldagsfirande sker i Parksnäckan. Samtidigt pågår en antirasistisk demonstration, med efterföljande fest i stan. Möjligheterna till aktiviteter är alltså många och jag är egentligen inte principiell motståndare till någon aktivitet. Mina biverkningar gör att jag inte orkar gå på något, men jag är däremot inte säker på att jag deltagit om krafterna räckt till.

Jag har tidigare flera gånger bloggat om uppdelningen i goda och onda, i vi och dom, Goda och onda finns inte och här kommer flera skäl för mig att inte delta idag.

Under slutet av nittiotalet var jag djupt involverad i att ta fram en integrationspolicy för Uppsala kommun, där fokus var att forma ett vi utan att för den skull skapa ett dom. Policyn blev bra och jag lärde mig en hel del om integration m.m.

Jag inser nödvändigheten av att arbeta med en gemensam identitet och stolthet. Vänsterpartiet kallade sin valkampanj ”hålla ihop”. Det kändes riktigt . Tillsammans är vi starka är också en klassisk kvinnopolitisk paroll. Människor behöver enas för att bekämpa nazismen, fascismen och andra odemokratiska totalitära krafter.

Nazitysklands förskräckliga konsekvenser borde inte mänskligheten behöva uppleva igen. Därför är det också bra med antirasistiska demonstrationer. Lär av historien är en annan bra paroll. Vi måste ibland bygga ett vi för att försvara nationalstaten Sveriges framgångar och motverka nedrustningen och privatiseringarna. Likaså för att stå enade i kampen mot rasismen. Enighet ger hopp, mod och styrka.

Samtidigt är det farligt med för starka vi. Riskerna är att:
• Kritik inte tillåts för att vi är så bra. Ingen får komma och skrapa på denna vackra yta. Sårbarheter ska döljas för utomstående i partier, nationer, etniska grupper, församlingar, företag, organisationer. Annars syns det att vi inte är bättre/förmer än dom andra. (Samtidigt så tror jag att vi ibland är bättre än dom, att det finns bra saker hos oss, som andra kan lära av. Men det är också vice versa, dom kan vara bättre än oss.)
• Jag vill tillhöra normen, vara den goda och inte se konsekvenserna av mitt eget agerande. Ett synliggörande av mina svagheter måste därför förhindras och jag försvarar därför vi:et. Jag vill fortsätta må bra av denna härliga känsla och glädje över att jag står på de godas sida.
• Tillsammans är vi starka och kan försätta berg. Vi tappar denna härliga kraft om någon kommer och påpekar att vi också har ett ansvar för att det ser ut som det gör, för att främlingsfientlighet och vithetsnorm råder, för att individualismen och skattesänkningar också gynnar mig, för att jag också är en belastning för miljön etc.

Jag tror därför inte på när politisk handling bara handlar om att vifta med svenska flaggan och uttrycka glädje för Sverige som välfärdsland och demokrati, att bara kritisera borgarregeringen för allt elände eller att lägga allt ansvar för främlingsfientligheten och rasismen på andra.

Idag slapp jag ta ställning till nationaldagsfirandets olika aktiviteter och det känns skönt. Jag vill inte gå ut och beblanda mig med andra som gläds och är stolta över sina aktiviteter. Jag vill inte skrapa på ytorna och ifrågasätta idag. Men jag kommer fortsätta vara en kritiker. Glädje och stolthet behövs, men också kritiska frågor och reflektion över det egna agerandet.