Rätten att definiera normen

Nu är jag på gång med min tredje blogg för idag, men gör den färdig i morgon tisdag.

Nygamla tankar i mitt huvud propsar på att bli nedskrivna. Olika artiklar och radioprogram stimulerar till mer skrivande. Det som just nu satte fart på skrivande var en recension av boken ”Hade barnen det bättre förr i tiden? Handbok i konservatism.”

För det första har recensenten många bra poänger. Ett axplock är detta stycke

”Från att ha varit i familjens centrum har barnen blivit skuggfigurer i bakgrunden”(påstår författaren till boken). Detta ska alltså ha skett på grund av vänsterns familjepolitik, efter 1968, då den politiska galenskapen (enligt handboken) tog fart i Sverige. Jag (som är född 1953) kan försäkra författaren (född 1968) att barn stadigt kommit att synas, höras och, inte minst, respekteras betydligt mer än vad som var normalfallet pre-1968.”
Recensenten synliggör också att det föds fler barn i länder med en vänsterpolitik än i länder med konservativa regeringar.

Detta leder mina tankar till ett av mina första fullmäktigemöten i Uppsala och en barnomsorgsdebatt. En 60+-man framförde vikten av att föräldrarna var hemma mer med sina barn, och jag fick en känsla av att han egentligen ville hålla ett hyllningstal till sin gamla mamma. Kvinnan ska återgå till hemmet, alltså.

Men det var inte dessa rader som vidgade mina tankar utan författarens påstående att debatten i Sverige är vänsterdominerad. Författaren har doktorerat i statsvetenskap och borde därför kunna belägga detta, vilket jag har svårt att tänka mig är möjligt. Möjligen går det om folkpartistisk barnomsorgspolitik, offentligt finansierad äldreomsorg och andra välfärdsreformer som har genomförts för att kvinnor också ska kunna försörja sig själva definieras som vänsterpolitik. Kanske ser han också FN:s beslut om barnkonventionen som vänsterpolitik.

Jag tänker på vem som har rätten/tar sig rätten att definiera vad som är normen/mitten i politiken och vad som ska ses som avvikande. Många högerpolitiker håller på många sätt på att återinföra det samhälle som gällde innan fackföreningarna fick inflytande, innan staten ökade sitt ägande för att utveckla infrastrukturen och innan trygghetssystemen infördes. Även den gamla klasskolan återinförs och ojämlikheten ökar. Om författaren därutöver anser att kvinnorna återigen ska tillbaka till ett beroende av en manlig försörjare kan jag däremot förstå att han är besviken, men innebär denna utveckling vänsterpolitik?

I mitt huvud ser denna manliga författare sig själv som norm. Allt som inte stämmer med hans manliga normer måste bero på en illasinnad fiende, alltså vänstern. Det är känslorna som får styra.

Jag har mött samma klagande över att inte få igenom all sin politik i Uppsalapolitiken. Äldre moderata män ser sig som norm och om deras normer inte gäller för alla så måste något vara fel. Överklassen har haft stort inflytande över svensk politik under mycket lång tid. Enda undantaget är nog socialdemokraternas storhetstid mellan ca 1950 och 1980 och rösträttsreformerna, då högern inte tilläts sätta hela dagordningen. Men denna makt över dagordningen togs snabbt tillbaka under åttiotalet. Så nu återstår snart bara några rester av välfärdssamhället om inte folk inser konsekvenserna av högerpolitiken.

I mindre sammanhang finns också andra normsättare. Normsättare som varken påverkar politiken i någon större omfattning eller påverkar samhälle, men likväl de organisationer de agerar inom. Klassiska sätt för att sätta normen är att påstå att människor som är kritiska är elaka. Vänstern är elak om inte männen får behålla sina hemmafruar och pigor. Barn blir ibland stämplade som elaka om de ifrågasätter vuxnas auktoritet. Jag har också mött dessa härskartekniker på facebook, där vänsterpartister samtalar och debatterar vänsterns framtid.

Här kommer några exempel

”varning: (namngiven person) får lugna ned sig avseende vad som hänt kring (namngiven person). Gå den formella vägen. Den här FB-gruppen är fel plats för dessa diskussioner. Ytterligare inlägg undanbedes.”

Denna varning utfärdades trots att den som påstods ska lugna ned sig inte lyft fram namnet i denna debatt utan försöker föra en principiell diskussion runt vad vänsterpartister bör kalla sig.

När jag försöker starta en debatt om ett utkast till framtidskommissionsförslag inför vänsterpartiets partikongress 2012 som skickats till hela vänsterpartiets partistyrelse så kommer denna reaktion från framtidskommissionen

”Var har du läst det? ”
”Jag menar alltså var du fått utkastet ifrån. Vi är alltså inte klara med dokumentet förräns i slutet av april. Då ska ps behandla det och sedan är det fritt fram för alla medlemmar att skriva motioner.”
Vilket bemöts på flera sätt i den fortsatta debatten på facebook

”I all enkelhet så tycker jag att ni i framtidskommisionen har ett oroväckande ovanifrånperspektiv. Känns inte som om hela partiet är med och diskuterar och vänder på alla stenar. Det var väl det som var viktigt, diskutera förutsättningslöst, vända på alla stenar, fundera på organisation och ledning och flera andra för vår framtid viktiga frågeställningar.”
”‎(v)ikileaks?”
Och från ledamot i framtidskommissionen” Men ingen av oss får ju betalt för detta.”
I en hel del inlägg påstås andra gnälla, som t ex i denna önskan
”att vi kan få en avstamp bort från frätande gnällighet och oförblommerad misstänksamhet som självklar utgångspunkt för den interna debatten och samvaron. Utan det blir det svårt för partiet att komma vidare med de avgörande politiska uppgifter som det har framför sig. Framtidskommissionens rapport är en mycket god början för detta.”

Som bland annat bemöts med detta som jag tycker sunda inlägg

”Hallå, nu har jag läst samtliga inlägg. Utan de kritiska och de som bemöter kritiken skulle det inte bli en debatt. Det behövs kritik eller som vissa vill förminska det "gnäll" om det överhuvudtaget ska bli en debatt. Fortsätt kamrater alla inlägg behövs för att vi ska bli ett framgångsrikt och starkt framtidsparti!!!!! ”
Det jag vill säga är att flera inlägg blir bemötta som om det handlar om gnäll, att man inte hinner göra mera, att man påstås vara otrevlig i tonen, att man blir ifrågasatt utifrån att man fått ett dokument som gått till hela partistyrelsen istället för att fler ges möjlighet att läsa dokumentet. Och de som bemöter med dessa härskartekniker har ofta en maktposition i partiet. De utgår nog ifrån att de utgör normen för om vad/för vem och hur debatten ska föras inom vänsterpartiet. Och andras kritik konstrueras om till gnäll eller personen blir stämplad som besvärlig.
Jag tror inte att ovanstående nedslag är exceptionellt för vänsterpartiet eller för högern. Och det är dessutom bara axplock och representerar inte helhetskulturen.

Försök till att begränsa normen förekommer överallt med mer eller mindre ”lyckat” resultat. Därför behövs i alla sammanhang föras en diskussion och ett synliggörande över vem som har makten att sätta dagordningen och vem/vilka som anser sig finnas i normens mitt och därmed definierar vad som ska vara tillåtet och inte tillåtet. Läs mer om maktnivåerna öppen makt, makt över dagordningen, privilegiet att utgöra normen som jag bloggat om tidigare.

Dessutom njut av Ludvig Rasmussons krönika om nyfikenhet i God morgon världen för drygt en vecka sedan.