Godmorgon världen och tankar om egenintresse och allmänintresse

P1:s God morgon världen är ett av mina favoritprogram. Idag bidrog bland annat Gudrun Schyman och Nina Björk med intressanta bidrag.

Jag saknar Gudrun som partiledare. Hon är modig och kan påverka dagordningen. Gudrun lyfte feministiska frågor och vänsterfrågor, när hon var partiledare för vänsterpartiet. Idagens God morgon världen säger hon att det knappast finns någon risk att en person går i förväg från en maktposition, apropå Maud Olofssons avgång. Maktpositioner kan skapa ett beroende. Hon trycker också på vikten av att ha kontakt och umgås med andra personer än partikamrater, för att få andra influenser och nya perspektiv. (min tolkning)

Jag minns hur många vänsterpartister klagade på Gudrun för att hon inte ägnade mer tid åt partiets anställda. Hon gullade inte tillräckligt med de egna partikamraterna. Dessutom stod hon upp för feminismen, i ett parti som har den manliga arbetaren som norm. Med Lars Ohly återställdes gårdagens ordning.

Vänsterpartiet har återgått till ”kamrat fyra procent”. Lasse stämmer med den manlige arbetarnormen, han har sitt kontaktnät i partiet och feminismen har sidoordnats. Jag anser att vänsterpartiet bör byta partiledare, men framförallt behöver politiken utvecklas till att också genomsyras av feminismen och intersektionalitet.

Förslaget till välfärdsstrategi försöker införa ett nytt begrepp, välfärdsfeminismen och kopplar detta begrepp till familjepolitiska frågor. Partiet ska verka för bättre barnomsorg och äldreomsorg. Sedan lyfts också det sexualiserade våldet och kvinnors sämre löner. De frågor som finns med är viktiga men inte tillräckliga. Begreppet välfärdsfeministerna känns lika gammaldags som den feministiska politikens innehåll. Vänsterpartiets interna maktstrukturer behöver utmanas, demokratin fördjupas och politiken radikaliseras. Annars kommer vänsterpartiet aldrig att bli en maktfaktor i svensk politik.

Lyssnade också på Nina Björks krönika om unga svenskars syn på demokrati. 21 procent av ungdomarna kan tänka sig att byta parti för en mindre summa pengar och 28 procent är beredda att sälja sin röst om en riksdagsledamot kan ordna jobb åt dem eller åt någon anhörig. En fjärdedel blandar ihop samhällspolitiken med sin egna ekonomi och är beredda att sälja sina demokratiska rättigheter. Detta är upprörande.
Nina synliggör att partipolitik beskrivs som om det handlar om individens egna plånbok i politiken och i media. Då är det inte konstigt att unga människor påverkas av detta.

Nina menar att hon och alla som röstade för en solidarisk politik har rätt att vara arga, men andra ska bara ”hålla käft”. Alla som utgår från att politik handlar om den egna plånboken har ett ansvar för att en fjärdedel av unga människor inte värnar demokratin.

Jag tänker att 1800-talets ideologier handlar mycket om egenintresset. Moderaterna/högern har alltid gynnat de egna väljarnas maktintressen och ekonomi. Arbetsrörelsens politik har i mycket velat gynna de egna väljarna genom omfördelning av samhällets makt och resurser. Centerpartiet har haft fokus på lantbrukarnas intressen.

Därför bör alla partier vars politik vill gynna egenintressen reflektera runt sitt ansvar för bristen på försvar av demokratin hos en fjärdedel av alla unga. Jag tycker alltså att vänsterpartiet också har ett ansvar, även om andra partier ännu mer lyfter fram plånboksfrågorna.

Viktigt för mig är att synliggöra att människor har olika mycket makt och inflytande utifrån vilken position hen har. Makten över dagordningen och normen behöver synliggöras och förändras. Tycker att lilla genushäftet 2.0 visar detta på ett bra sätt. I häftet lyfts bland annat tre maktnivåer fram på sidan 9.

1. öppen makt - sammansättningen av personer i olika beslutsorgan, närvaro
2. makt över dagordningen – reell påverkansmöjlighet, prioriteringar
3. privilegiet att utgöra normen - vad/vem definieras som normal och vad/vem som avvikande, vem har makten att konstruera det normala?

Det räcker alltså inte med att tänka representativt, att alla kategorier ska finnas representerade där viktiga beslut tas. Hen måste också granska vem som har makten över dagordningen och framförallt vem som sätter normen. Om du har blivit vald till en beslutandeförsamling, men objektifieras som ung/okunnig/färgad/funktionshindrad eller liknande så får du svårare att påverka. Du blir utsatt för olika härskartekniker om inte maktordningarna synliggörs och förändras.

Om det däremot är en majoritet som tillhör samma kategori, såsom minst femtio procent kvinnor eller rullstolsburna eller afrikaner så finns risken att andra gruppers intressen blir överkörda om alla enbart driver sin grupps egenintressen. Om en grupps intressen i politiken byts mot en annan grupps intressen så har visserligen politiken förändrats men demokratin och samhället har inte förbättrats nämnvärt.

Idag är det framförallt över- och medelklassens egenintressen som påverkar politiken. Dessutom har kapitalintressen stort inflytande. Om arbetarklassens intressen istället skulle bli helt styrande så skulle det troligen varken gynna miljöpolitiken eller solidariteten i världen.

Det viktigaste för mig för att utveckla demokratin är visserligen att synliggöra olika maktordningar men därutöver att öka solidariteten mellan alla människor, omfördela resurser och inte använda mer materiella resurser än vad jordklotet tål för att hålla för framtida befolkningar. Partipolitik ska handla om samhället och inte om mitt egenintresse oavsett vilken kategori jag tillhör.

För övrigt gick det halvbra att prata intersektionalitet på dagens distriktsstyrelsemöte. Några var intresserade och innehållet svårtillgängligt. Sov länge i morse, känner av mina skelettmetastaser och längtar efter morgondagens cellgiftbehandling. Känner att jag behöver cellgifterna för att förhoppningsvis bli bättre.