lördag 31 december 2011

Lite nutankar

Läste i den största gratistidningen om Stina Wollter. Hon har alltid mycket klokt att säga. Hon berättar om samtal hon haft i Karlavagnen, ett P4 program.

Stina minns samtal med Susanne, som var terminalt sjuk i cancer. Hon var med i Karlavagnen flera gånger fram till sin död. Vi fick följa henne genom samtal och mejl. Hon var makalöst klok. Om vi hade ett ämne som ”tid” kunde hon ge ett annat perspektiv som verkligen ruskade om en. Hon var så närvarande, positiv och full av jädrar anamma. Hennes man ringde upp mig hemma då det var dags för henne att ”flyga” – så vi fick ta farväl.”

På frågan ”Hur ser du på de svåra samtalen?” svarar hon:

Man får aldrig lägga ”tycka synd omhuvudet” på sned. Människor vill ju bara bli sedda där de är i livet, vare sig de har en tumör i hjärnan eller står och påtar i trädgården. Vi krånglar till det med våra rädslor! Men jag är inte så rädd längre, jag har varit och vänt i smärtpunkter som så många andra. Blir jag rädd eller ångestfylld får jag lägga det åt sidan, allt utom empatin.”

Tänker mycket på den tid jag har kvar att leva. Skulle vilja ruska om andra och skrika att livet är nu? Vad är viktigt i ditt liv?

För mig är barn och barnbarn och politik viktigast. Jag vill knuffa samhällskulturen åt det håll jag tror på. I vänsterpartiets partiprogram är detta knuffande bra uttryckt med orden:

”Politik är det möjligas konst men vänstern får aldrig kapitulera inför de existerande maktstrukturerna. Det är inte bara materiella förhållanden som bestämmer ramarna för vårt handlande. De bestäms också av kultur, sedvanor och tankemönster. I sin kamp kan rörelser och partier förflytta samhällets ideologiska balanspunkt. Därmed flyttas gränsen mellan ”omöjligt” och ”möjligt”.

Gläds och mår gott av att träffa mina barnbarn, att tänka på dem, att samtala med min dotter och att höra minstingen ”låta” i bakgrunden när vi pratar i telefonen. Önskar dem goda utvecklingsvillkor, reflekterande och givande möten med andra människor och tillit till livets goda hållbara möjligheter.

För övrigt har jag varit på gym och tränat. Hoppas att träningen gör att jag får leva lite lägre och med lite bättre hälsa. Dessutom fortsätter de positiva samtalen på facebook. Så skönt när samtalen förs på som jag uppfattar jämlika villkor och jag slipper bli tillskriven en massa saker som knappast har med mig att göra.

fredag 30 december 2011

Dialektik, historiematerialism, intersektionalitet och vänsterpartiets partiprogram

På facebook har jag fått synpunkten att de motioner jag skrivit om normkritik och intersektionalitet ”visar på bristande insikt om den dialektiska materialismens processer och analysverktyg.”

Eftersom jag vet ganska lite om dialektik (tänker på tes- antites-syntes) så letade jag i Wikipedia och fick fram detta:

Marx var materialist men ansåg ändå att Hegel hade rätt om samhällets utveckling, och utvecklade en dialektisk historiesyn, historiematerialismen. Engels utvecklade detta ……han menade att dialektiken omfattade allt i naturen, inte bara samhällets utveckling. Dialektiken indelar världen i motsättningar. I samhället är det Klasskampen, kampen för produktionen och det vetenskapliga experimentet som driver utvecklingen framåt.”

Vidare skriver personen på Vänsterns framtid att:

Nyckeln till att förstå hur vi kan krossa en förtryckande struktur är därför att:


1. Uppsöka hur och på vilka materiella grundvalar den en gång kunde uppstå.


2. Undersöka om det är samma sak som reproducerar den, eller om det är något annat.


3. Hur den relaterar till redan - ur materiella grundvalar - förklarade och kända förtryck. Hur dessa sätter ramarna och påverkar varandra.


a) Är det samma materiella grundvalar? Dvs.: vilar t.ex rasismens uppståndelse och reproduktion på kapitalismen - eller måste vi lägga till nya teorier för att kunna förstå det?


Att vi ska bekämpa alla förtryckande strukturer är uppenbart, och det accepterar nog de flesta i partiet. I vart fall jag accepterar även att olika förtryck påverkar varandra.”

Jag är inte påläst om marxismen och dialektik. Se därför denna blogg som ett försök att bemöta frågorna och påståendena och reflektera mer runt vänsterpartiets partiprogram. Uppskattar om fler ger sig in i samtalet och ger sin syn på frågeställningarna.

Det är viktigt att se mönster i historien och människors olika materiella villkor. Håller därför helt med om punkt 1 från facebook. Punkt 2, om det är samma sak som reproduceras eller om det är något helt annat tycker jag är mer problematisk, eftersom den delar upp i antingen eller. Jag tycker det är viktigt att ibland tänka i termer av både och.

Engels menade att dialektiken omfattade allt i naturen, inte bara samhällets utveckling. Dialektiken indelar världen i motsättningar. Håller med om att det för det mesta finns motsättningar som behöver synliggöras. Samtidigt är det viktigt att inte stereotypisera individerna och sortera in dem i olika oföränderliga fack. En bör alltså skilja på olika gruppers intressen och individerna som tillhör gruppen. Klasskampens grund är olika klassers olika och orättvisa materiella villkor, men ska inte likställas med att individer som tillhör en grupp är goda och individer som tillhör den andra gruppen är onda.

Dialektiken kan alltså inte omfatta allt i naturen och samhället. Likaså förändras grunderna till motsättningarna på ett inte alltid dialektiskt sätt. Uppdelning av människor i goda och onda leder i värsta fall till krig som bryter ner också goda strukturer.

Jag tycker att vänsterpartiets partiprogram uttrycker detta på ett bra sätt i följande meningar. ”Klassamhället är inte statiskt och klasserna är inte homogena. Klassernas sammansättning och självuppfattning ändras med den ekonomiska utvecklingen.” och

”Syftet med klassanalysen är inte att mekaniskt räkna in varje män¬niska i en klass, utan att förklara hur gemensamma intressen uppstår och förändras i samhället.”

Jag har skrivit en motion om att klass bör tillföras som diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen. Partistyrelsens svar liknar de utgångspunkter som facebookinlägget har, nämligen att en inte kan arbeta med både och. I svaret framför partistyrelsen att klasstillhörighet definieras utifrån ställning i förhållande till produktionsmedlen. Huvudklasserna är kapitalistklassen och arbetarklassen. Den senare är beroende av att sälja sitt arbete. Partistyrelsen anser att klassdiskriminering ska motarbetas genom klasskamp inte genom ökad juridifiering.

Jag anser att detta svar inte är i enlighet med delar av vänsterpartiets partiprogram där det bland annat står följande angående rasismen och klassamhället.

Rasismen är något annat än allmänna fördomar. Den måste förstås i förhållande till maktrelationer i samhället som helhet. När det finns en över- och underordning, kan särskiljande och uteslutande processer, liksom nedsättande föreställningar och attityder hos enskilda påverka hur privilegier och möjligheter tilldelas och förvägras.”

I Sverige, liksom i många andra europeiska länder, har rasistiska strukturer gjort att klassamhället fått en etnisk skiktning. Makt, inflytande och materiell levnadsstandard är idag ojämnt fördelade mellan etniskt segregerade bostadsområden. Det gäller även tillgången till, och villkoren för, välfärd, utbildning och privat service. Den strukturella diskrimineringen påverkar hela bostadsområden. Segregationen innebär också att vardagsarenor och sociala relationer präglas av den rumsliga uppdelningen, vilket spär på och blir en egen grogrund för föreställningar om ”vi” och ”dom”. Segregationen är därför ett uttryck för klassamhället och dess rasistiska strukturer, men blir också en självständig faktor i återskapandet av ett etniskt skiktat klassamhälle.”

Partiprogrammet lyfter alltså att både materiella villkor och nedsättande föreställningar och attityder hos enskilda påverkar människor. Enligt programmet måste också samhället motverka den vardagliga och ofta omedvetna diskriminering som så många människor utsätts för. Detta har partistyrelsen missat i sitt svar på min motion om klass som diskrimineringsgrund.

Jag är övertygad om att den enda vägen till mer jämlika villkor är att både förändra människors materiella villkor genom omfördelning av ekonomiska resurser, alltså framförallt klassisk klasskamp och kvinnokamp, och att synliggöra hur människors tillskrivs olika förmågor i sin vardag. Genom att människor stereotypiseras och stigmatiseras i sin vardag återskapas den strukturella diskrimineringen. Intersektionella analyser är en bra metod för att synliggöra och förändra detta.

En god vän till mig som har mer kunskap om dessa frågor skrev: Det finnas ingen motsättning mellan marxistisk social teori och intersektionalitet. Det är en vidare utveckling av denna.

Jag anser också att mina tankar är förenliga med delar av vänsterpartiets partiprogram, men att partiprogrammet i vissa delar nästan motsätter sig självt. I partiprogrammet lyfts två perspektiv fram nämligen klassamhället och patriarkatet. Samtidigt lyfts andra perspektiv fram i andra delar av programmet. Det framförs t.ex. att patriarkatet och rasismen samverkar.

Partiprogrammet lyfter två maktgrunder, nämligen kön och klass. Samtidigt kopplas kön ihop med andra diskrimineringsgrunder när det står: ”Alla människors lika värde innebär att diskriminering på grund av kön, funktionshinder, sexuell läggning eller könsidentitet, ålder, hudfärg, kulturell eller etnisk bakgrund, religion etc., aldrig kan tolereras.”

Här saknas alltså att människor också diskrimineras utifrån klasstillhörighet i sin vardag. Programmet har blinda fläckar avseende medel- och överklassnormen. Klassperspektivet tillskrivs däremot en särställning, som jag också känner igen i många debatter, klass blir viktigare än kön. Klasskampen ses som viktigare än könskampen, feminismen underordnas socialismen. Hur kvinnors kamp har förändrat världen osynliggörs ofta.

Jag hittar inga skrivningar i programmet om marxism, dialektisk historiematerialism eller kommunism, vilket jag tycker är bra.

Partiprogrammet innehåller många pärlor, som stämmer med hur jag tänker, såsom:

Det socialistiska samhället innebär inte historiens slut eller att alla konflikter och missförhållanden försvinner. Vad det handlar om är att vi människor, genom att bryta de strukturer som sorterar och förtrycker oss, erövrar möjligheten att utveckla ett solidariskt samhälle.


• Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande. Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflertalets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållanden har förutsättningar att överleva.


• Politik är det möjligas konst men vänstern får aldrig kapitulera inför de existerande maktstrukturerna. Det är inte bara materiella förhållanden som bestämmer ramarna för vårt handlande. De bestäms också av kultur, sedvanor och tankemönster. I sin kamp kan rörelser och partier förflytta samhällets ideologiska balanspunkt. Därmed flyttas gränsen mellan ”omöjligt” och ”möjligt”.


• Om kapitalismen av de flesta uppfattas som det bästa, eller åtminstone det enda möjliga, ekonomiska systemet, sitter de härskande säkert. Om kvinnors och mäns olika roller uppfattas som ”naturliga” och inte socialt konstruerade, så lever patriarkatet vidare. Men om allt fler börjar ana att en annan, förnuftigare och rättvisare värld är möjlig, öppnas nya vägar.


• Uppfostran, utbildning, lagstiftning och massmedia producerar ständigt ideologi. Det är en kamp om människors medvetande och värderingar. Ideologiproduktionen är ingen kapitalistisk konspiration, utan sker i ett försvar av olika intressen, såväl medvetet som omedvetet. Ett samhälles dominerande idéer bestäms av de rådande maktförhållandena, men inte på ett mekaniskt sätt. Människor förändrar sina idéer, åsikter och värderingar genom att dra slutsatser av sina erfaren¬heter eller diskutera sociala förhållanden.

Facebooksinlägget som jag inledde med skriver också att

”Undersöka om det är samma sak som reproducerar den ( förtrycket), eller om det är något annat.”

Tycker att partiprogrammets text ”Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflertalets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållanden har förutsättningar att överleva.” visar att förtryck inte på ett enkelt sätt kan delas upp i det ena eller det andra. Världen är mer komplex och utvecklingen är inte alltid dialektisk.

På frågan om rasismens uppståndelse och reproduktion vilar på kapitalismen - eller om vi måste lägga till nya teorier för att kunna förstå det så blir mitt svar i enlighet med partiprogrammet att rasismen ”också är en självständig faktor i återskapandet av ett etniskt skiktat klassamhälle.” Etnicitet och rasism har alltså också egna perspektiv och strukturer som bör genomsyra politiken.

I samma inlägg framförs också frågor om hur förtrycket relaterar till redan - ur materiella grundvalar - förklarade och kända förtryck. Hur dessa sätter ramarna och påverkar varandra. Tycker att denna fråga har sin grund i ett intersektionellt tänkande. Det går att tänka intersektionellt både utifrån en materiell grundsyn och utifrån de olika diskrimneringsgrunderna.

Dessutom tycker jag att partiprogrammet har postmodernistiska inslag, t ex när det står ”Det socialistiska samhället innebär inte historiens slut eller att alla konflikter och missförhållanden försvinner. Vad det handlar om är att vi människor, genom att bryta de strukturer som sorterar och förtrycker oss, erövrar möjligheten att utveckla ett solidariskt samhälle.”

Postmodernismen kritiserar den västerländska vetenskapens tidigare fokusering på förnuft, objektivitet och sanning. Sanningen kan enbart vara tillfällig och spegla en viss grupps syn på världen under en viss historisk tidpunkt. Nya beskrivningar av världen skapar nya former av förtryck. Därför tror jag inte heller på kommunismen. Ett framtida förnuftigt, objektivt samhälle som uppnått sanningen om den rätta lösningen är en omöjlighet.

torsdag 29 december 2011

Mer glad

Igår skrev jag;

”Samtidigt blir jag ibland lite less för att det så lätt blir väldigt ytligt på facebook. Likaså finns det en del spretiga och ibland inte särskilt konstruktiva motioner och motionssvar.”

Idag känner jag mig mer positiv. Efter att några fler gått in på facebookdiskussionen igår blev det mer djup och bredd i samtalet. Faktiskt riktigt konstruktivt och roligt.

Idag har vi haft vårt sista kongressombudsmöte inför vänsterpartiets kongress. Haft såväl lika som olika åsikter i gruppen och högt till tak. Jag stormtrivs på sådana möten. Ville knappast gå därifrån trots att kroppen är trött och ryggen värker. Tänk om alla möten var som våra ombudsmöten varit. Hoppas övriga deltagare känner likadant som jag.

onsdag 28 december 2011

Om osynliga normer och hur vi vill att det ska vara

Just nu går det mycket tid åt att läsa alla handlingar inför vänsterpartiets kongress. Dessutom använder jag en hel del tid åt att kommentera det som skrivs på vänsterns framtid. Tycker att det ingår i en god demokratisk kultur att delta i samtalen och diskussionerna när jag nu är kongressombud.

Har samtidigt full förståelse för att det är omöjligt för alla att hinna. Jag har mycket ”fri” tid att använda till detta.

Samtidigt blir jag ibland lite less för att det så lätt blir väldigt ytligt på facebook. Likaså finns det en del spretiga och ibland inte särskilt konstruktiva motioner och motionssvar. Detta ibland sönderhackande tyckande medför att jag tappar viktiga perspektiv och också hamnar i försvarsställning istället för i samtal som utvecklar. Ofta när jag sticker ut hakan tillskrivs jag också en massa saker som har väldigt lite med det jag tror på och arbetar för att göra, vilket blir ganska tröttsamt. Nedanstående kommentar är jag tacksam för, eftersom den förklarade en del av de reaktioner jag fått.

’Tänk om du alltid var så ödmjuk som du var nu, och inte skrev saker som "Vad roligt det skulle vara om alla avslag, bifall, gillanden etc bara handlade om åsiktsskillnader och inte alls om makt och rädsla"’

Under några år har jag läst alla kommunala grundskolors kvalitetsredovisningar i Uppsala. Första gången jag gick igenom alla texterna skrev många skolor ”På den här skolan behandlar vi alla lika”. Jag kommenterade detta och sedan tror jag att medvetenheten har ökat om att vi vill behandla alla lika men att vi inte gör det. Det finns en massa normer som inte har med sakfrågor och kunskaper att göra, men som gör att vissa får mer makt och möjligheter än andra.

Det är så vanligt i alla olika sammanhang att beskriva och skriva ner allt vackert vi vill, utan att reflektera över hur vi sedan faktiskt gör. Den där makten en själv har att påverka är det ganska vanligt att inte vilja kännas vid, för att istället lyfta fram allt en tycker att andra, andra med mer makt ska göra. Att vilja vara god är positivt. Om detta också innebär att en i sin vardag arbetar för att vara reflekterande god, så blir det så mycket mer värt.

Mina påpekanden om att vi inte alltid är som vi vill vara väcker ibland ilska, ja till och med ursinne. En skjuter budbäraren istället för att granska sig själv och den grupp en tillhör. Likaså väcker det reaktioner när jag ställer mig vid sidan av osynliga normer och påpekar att de finns.

Jag tänker alltså fortsätta tjata om att det skulle vara roligt ”om alla avslag, bifall, gillanden etc bara handlade om åsiktsskillnader och inte alls om makt och rädsla".

Likaså tänker jag fortsätta försöka granska mig själv, hur jag gör, om jag står upp för det jag tror på, om jag dömer andra utifrån mina fördomar, om jag tillskriver andra saker som mer har med mig själv att göra etc. Tror det är viktigt att se sitt eget flockbeteende och att inte bidra till att utse fiender. Istället arbeta för att bli överens om vad som är viktigast att förändra i samhällets alla såväl materiella som immateriella maktordningar. För att jag är övertygad om att ett systemskifte är nödvändigt och att en annan värld är möjlig.

tisdag 27 december 2011

Ledarskap

Tänkte blogga lite om mina förväntningar på ett ledarskap:

Först finns en massa självklarheter, som att en ledare ska lyssna och därefter leda. En ledare ska vara en god kommunikatör, ha perspektiv på sig själv och få människor i sin omgivning att växa. En ledare bör vara bra på att skapa en tillåtande och jämlik kultur där alla känner sig trygga att framföra det en tycker är viktigt. Har tidigare bloggat om partiledarskap bl. a. här.
Att vara en god ledare är svårt i dagens individualistiska samhälle. Jag har sett alldeles för mycket av att chefer/ledare tillåter olika personer att bygga upp sina revir, oavsett om det handlar om politik eller olika offentliga verksamheter. En del personer kan ta stor plats och påverka innehållet mycket utan att vara särskilt grundade i sina resonemang. En god ledare behöver vara bra på att hålla tillbaka några för att ge andra mer utrymme.

Ett exempel på detta är att vänsterpartiets två perspektiv, patriarkatet och klassamhället, lätt leder till att några anser sig ha rätt att definiera socialismen och klassamhället och andra definierar feminismen och patriarkatet. Konsekvensen blir ytterst förenklat två olika grupperingar som sällan möts om inte partiledningen tar ett samlat grepp om frågorna. I dagens vänsterparti uppfattar jag det som att några definierar vår feminism, andra vår socialism, åter andra vår skolpolitik och andra vår miljöpolitik och det görs inga större avvägningar mellan de olika politikområdena. Vänsterpartiet blir ganska splittrat och beroende av enskilda individers kompetens och intressen. Dessutom blir det delvis osynliga maktstrukturer som sätter dagordningen och styr innehållet.

Jag tror att den allra svåraste uppgiften som ledare är att få ihop en ledning som har högt till tak, där allas röst är lika mycket värd och där en har en kultur som gör att en lyssnar på sakargumenten och utvecklar verksamheten oavsett vem som kommer med förslagen. Och jag tror att ett normkritiskt arbete är till god hjälp för att få en jämlikare kultur.

Hur en sedan ska få ekonomiska-, sociala-, feministiska- och miljömässiga perspektiv att genomsyra helheten är en nästan omöjlig nöt att knäcka. En får nog stå ut med att det ibland spretar lite åt ena hållet och böljar lite åt andra hållet. Jämn marschtakt tror jag inte på.

För övrigt har jag varit på gym idag. Det gick men jag blev väldigt trött efteråt. Gläds åt att jag orkade i fyrtio minuter och att jag inte har särskilt ont i ryggen. Hoppas att cellgifterna fortsätter fungera. Vågar nästan tro det.

måndag 26 december 2011

Mer tankar om livet och döden

Igår skrev jag:

Samtidigt finns sorgen där. Kanske framförallt sorgen över att mitt liv tar slut. Är troligen min sista jul.”

Fick ett mejl från en vän.

”Blir bedrövad när du uttalar det onämnbara, att det kan vara sista julen. Vet samtidigt att du, kanske genom att du vågar skriva/uttala det, också har ett förhållande till livet som gör att du ser möjligheter där andra ger upp - det halvfulla glaset.... OK, tid att gråta, visst. Och glädjas för det som finns.”

Kloka ord tycker jag. Är hemma igen. Har gråtit ganska mycket, sorg över det jag förlorat och kommer att förlora. Det halvfulla glaset. Sorgens framsida är glädje – den andra delen av glaset. Glädjen över det jag kan och har. Sorgen och glädjen ihop ger styrkan. Trots att det är jobbigt när sorgen kommer och tårarna rinner, så är det skönt att känslan banar sig fram till mitt medvetande och ur min kropp. Kommer gråten inte ut kan den istället bli till ett oroligt molande som täpper till och ger värk. Nu får jag också styrka och energi. Eftersom mitt liv kanske inte blir så långt, med svenska mått mätt, vill jag använda det väl.

Fick Mikael Wiehes CD – ”Ta livet tillbaka” i julklapp av min dotter.

I bilen på väg hem lyssnade jag på Berget, Berget som står där det står, Berget som alltid står kvar. Känns tryggt. Precis som att lyssna på Mikael Wiehe som sjunger det han vill sjunga, som fortsätter stå upp för det han tror på. Hörde min första skiva med Mikael W och övriga i Hoola Bandoola Band för snart fyrtio år sedan. Samma då som nu och samtidigt annorlunda, i annat ljus. Ger mig tillit.

Han har fler bra låtar, texter om hur girighetens pest sprider sig, om hur alla vill ha mest och direktörerna roffar åt sig och skyller på varann, om hur vinstintressen styr skola och omsorg. Refrängen är:

Är det nåt du måste göra
Är det nåt du måste säg’
Har vargen i dig vaknat
Det är samma sak med mig

Text och musik är ibland övertydlig och rak, men det känns skönt. Lite rakhet och mycket ilska behövs för att åstadkomma förändring. Ger mig kraft.

söndag 25 december 2011

När

Solen skiner, när jag ser ut över Lidingöbron, Djurgården och Tranholmen. Njuter av en fantastiskt fin utsikt där jag sitter. Har det bra om en ser till det materiella. Har det också bra om en ser till rikedomen att ha släktingar som kommer överens och har en skön julhelg i gemenskap. Dotter med familj åkte strax före lunch till barnens farmor och farfar. Huset är tystare och tillvaron vilsam. Lite tomt utan tre barn som tar sina berättigade platser. Längtar redan efter nästa möte, men minnena finns där i varje stund. Lekt kurragömma, byggt pussel, sjungit och pratat med barnbarnen. Även fyramånadersbarnet kommunicerar med ljud.

Samtidigt finns sorgen där. Sorgen över att en arm och en hand inte orkar, sorgen över svullna skavsårsfötter, sorgen över stela leder och en trött kropp. Kanske framförallt sorgen över att mitt liv tar slut. Är troligen min sista jul.

Kanske också sorgen över allt jag skulle vilja prata om, allt outtalat och alla osynliga normer om hur en ska vara. Också alla outtalade konstruktioner över hur den är och den är, allt som ligger under ytan som ”sanningar”. Sorgen över alla förlorade ”möjligheter” och förlorade möten. När, var och hur kan det som känns omöjligt göras möjligt? Handlar det om brist på mod eller om omöjliga samtal eller om att det finns et t möjligt sen?

fredag 23 december 2011

God Jul alla människor, vargar och olika knytt

Nu är jag klar med julklapparna, har bakat några bröd. Så fort jag bloggat färdigt, vilat lite och packat mina saker så bär det av söderut.

Skälet till julhälsningen till vargarna var två artiklar jag läste på morgonen. Till Fria tidningen säger Eric Degerbeck från EU-kommissionen angående regeringens vargpolitik
”Det går inte att hävda att man å ena sidan ämnar följa art- och habitatdirektivet samtidigt som man å andra sidan välkomnar en utökad skyddsjakt. Enligt habitatdirektivet kan det inte bli fråga om någon skyddsjakt i vinter då den endast får ske under mycket snäva förutsättningar, till exempel om en specifik varg redan har orsakat allvarliga problem och det kan antas att det kommer att ske igen. Skyddsjakten får absolut inte bli en kompensation för den uteblivna licensjakten.”

UNT har haft två debattartiklar från fårägare. Den första skrev att det inte går att fortsätta som fårägare om vargar etablerar sig i länet. Artikeln bemöttes på ett bra sätt av andra fårägare, som visade på hur liten andel av fåren i Sverige som blir dödade av varg. Alltid skönt att få motargument, när några är kritiska mot vargens återetablering hos oss. Jag vill ha både får, varg och öppna landskap och det är fullt möjligt, utan stora problem. Problemet är varghatet och människors rädslor.

Amnestyljus
 Regeringen får berättigad kritik för sitt svaga försvar för de terrordömda svenskarna i Etiopien.  De två svenska journalisterna som fällts av en etiopisk domstol, dömdes på grundval av deras legitima journalistiskt arbete och måste släppas omedelbart och villkorslöst, uttalade Amnesty International 21 december.
Några av mina julpaket innehåller stearinljus jag beställt från Amnesty. Tänd ett ljus för alla människor som kämpar för fred, frihet och rättvisa. Tänd ett ljus för alla som sitter inspärrade i olika fängelser för att de har agerat för mänskliga rättigeter.

God Jul

Nuläge och lite spridda tankar

Domen mot de svenska journalisterna
Följer i tidningarna och på radio det som sägs efter onsdagens dom mot de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson.  Är starkt berörd. Känner sorg och tänker på dem som riskerar 18 års fängelse och på deras nära anhöriga. Samtidigt ger deras mod och just nu framförallt Martins viskning ”Det blir fler ronder” mig styrka att stå upp för det jag tycker är viktigt. Mod och kunskap behövs i dagens hårda samhälle.

Kapitalets gåta och kapitalismens kriser
Kultursidorna i min lokaltidning innehåller ibland intressanta recensioner och debattartiklar. I dagens tidning är vänstertänkaren David Harleys nyöversatta bok om när det kapitalistiska systemet knakar i fogarna beskriven

När kapitalet stöter på problem i sitt krav på ständig tillväxt skjuter det problemet framför sig istället för att lösa det. Det kan tillexempel vara att marknadsföra en ny livsstil för att suga upp överskottet. Men det kan också vara att införa ny teknik som skapar arbetslöshet och en flytande reservarmé som pressar ner lönerna. Slutligen ansamlas dock dessa problem i en blodförstoppning – en kris” skriver Rasmus Landström i sin recension av boken.

Privatiseringspolitikens konsekvenser
Malin Rönnblom forskare från Umeå universitet har skrivit en bra krönika i Västerbottens-Kuriren om privatiseringens logik och konsekvenser.
Hon skriver att privatisering av tidigare offentligt driven verksamhet inte betyder mindre politik eller reglering, utan annan politik och andra former av regler. Privatiseringspolitiken gör något med oss som människor. Vi blir inte längre medborgarna utan skattebetalare och konsumenter.

”I stället för att se oss själva som en del av ett kollektiv blir vi individfokuserade och enkelspåriga med den egna vinningen i blickfånget. Vi söker kontroll och kvalitetssäkringssystem i stället för att ta eget ansvar. När miljöpartiet föreslår en lagstiftning som garanterar miniminivå på antalet anställda i vården samt en nationell tillsynsmyndighet speglar det samma logik. Ett instrumentellt tänkande byggt på kvantitativa mått och revision.”

Tycker att Malin Rönnblom på ett suveränt sätt beskriver privatiseringspolitikens negativa påverkan på demokratin och på oss människor/medborgare.

Mitt privata nuläge
Idag har jag jobbat sista dagen på två veckor. Har bland annat skrivit ner det viktigaste som framkom på ett möte om jämlika arbetsplatser. Fick en återkoppling om att det jag valt att skrivit ner var utmärkt. Ibland, som just nu, mår jag riktigt gott av beröm. Skön känsla inför två veckors ledighet och kongress.

Är något mindre trött. Har däremot problem med ett blödande infekterat skavsår på högerfoten. Skavsåret gör att jag kör bil, istället för att gå och åka buss. Hoppas det läker nu när immunförsvaret förbättras efter några dagars nedgång.

Har försökt slå in julklappar och skriva vem de är till. Orkade göra knappt hälften, eftersom det tar sån tid att klippa julpapper , slå in paketen och skriva. Hur klarar sig alla andra som bara har en fungerande hand? Mina paket ser bedrövliga ut, sneda och oformliga. Inget kul.

Längtar efter att i morgon, när jag är klar med allt görande, få sätta mig i bilen och åka till min syster i Stockholm. Jag gillar jul och i år får jag fira med alla nära och kära. Ska vara riktigt lat och bara njuta av livets goda.

onsdag 21 december 2011

Lite mer om klass och om Marx

Läser det Kommunistiska manifestet, som Kommunisternas förbud i London på en hemlig kongress 1847 uppdrog åt Karl Marx och Friedrich Engels att skriva. Uppdraget var att ta fram ett utförligt teoretiskt och praktiskt partiprogram. Del två av manifestet ”Proletärer och kommunister” avslutas med hur proletariatet i kamp mot bourgeoisien genom revolution gör sig till härskande klass. Som härskande klass upphäver de produktionsförhållandena och därmed klassmotsättningarna och sitt eget herravälde som klass.

I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.“

Syfte med proletariatets klasskamp är alltså att alla individer ska bli fria. Envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.

Idag drygt 160 år senare har drömmen om det klasslösa samhället aldrig infriats. Däremot har kommunistiska samhällen kommit och gått, ibland med förfärande konsekvenser för befolkningen.

För hundrasextio år sedan var såväl klassamhälle som kraven på underordning för arbetare och fattig landsbygdsbefolkning tydlig. Lagen var olika för olika klasser.

Idag är lagen lika för alla i många länder, åtminstone på papperet. Däremot diskrimineras människor utifrån klasstillhörighet, precis som diskriminering sker utifrån kön, ålder, sexuell läggning, hudfärg o.s.v.

Den strukturella diskrimineringen finns beskriven i många rapporter och avhandlingar. Människor har olika villkor i sin vardag. Detta osynliggörs nästan överallt. Få som tillhör normens mitt erkänner diskrimineringen för sig själv eller för andra. Diskriminering upplevs vara något som sker på andra arbetsplatser, i andra grupper och i andra länder, inte där just jag finns och verkar.

Det är ingen slump att vissa kategorier människor får mer makt än andra och att de sedan tenderar att värna sina egna intressen mer än allmänintressena. Marx teorier om människors koppling till produktionsförhållandena är adekvat även i dagens samhälle. Ägande ger makt.

Jag ser det klasslösa samhället som en ouppnåelig vision. Total jämlikhet är en omöjlighet, men däremot är det nödvändigt med ökad jämlikhet. Marx och Engels skrivning om att ”Envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling” är lika sann idag som 1847.

Jag tycker att en av dagens stora politiska utmaningar är att motverka den strukturella diskrimineringen. Det räcker inte att omfördela resurser, stärka demokratin och öka det gemensamma ägandet. Om det Kommunistiska Manifestets utgångspunkter varit tillräckliga skulle värden inte se ut som den gör idag. Då skulle mänskligheten ha sluppit Stalins, Maos och Pol Pots terror. Marx ville nog konstruera om människor till jämlika varelser, men hade liten kunskap om hur människor konstrueras, stereotypiseras och stigmatiseras i sin vardag. Desto mer kunskap finns idag. Använd den.

För övrigt håller jag på att förbereder min argumentation för de motioner jag skrivit inför vänsterpartiets kongress i Uppsala 5-8 januari. Det kanske märks på mitt bloggande.

tisdag 20 december 2011

Tankar om ordet dum och normer efter gårdagens blogg

Igår citerade jag ett inlägg på facebook, nämligen

”Som jag poängterat vid flertalet tillfällen i den här gruppen: Att vilja avslå en eller flera motioner - oavsett om man sitter i PS/PK eller inte - är INTE ett tecken på okunskap, utan på att man är av en annan politisk åsikt. Sluta dumförklara kamrater!”

Nu gillar 23 personer detta inlägg, varav fem är föreslagna till nya partistyrelsen eller programkommissionen.

Ovanstående inlägg kom efter att jag skrivit

”…….Motionerna handlar om intersektionalitet, om klass, om biologism och om normkritiskt arbete. Programkommissionen har avslagit de motioner som berör partiprogrammet och PS övriga. Samtliga svar tyder på ganska stor okunskap om frågeställningarna. Det en inte kan och förstår säger en nej till genom att konstruera en brist i motionerna istället för att vara öppen och våga tänka nytt. Jag efterlyser det som arbetarklassen tidigare stått för, nämligen bildning.”

Tycker det finns skäl att göra flera reflektioner utifrån inlägget och allt detta gillande.

1. Jag skrev ”tyder på ganska stor okunskap” vilket har lett till att jag anses dumförklara kamrater. Det är stora skillnader på att antyda att kunskap saknas inom några områden och att dumförklara någon. Det finns ingen människa som är kunnig inom alla områden, det är en faktisk omöjlighet. Mitt problem som gör att jag skriver tyder på okunskap, är att det verkar saknas någon inom PS/PK alternativt motionsberedande person som har djupare kunskaper om de frågor Uppsala lyfter i dessa motioner. Har alltså inte förväntat mig att hela PS/PK ska ha kunskap om frågor jag anser är viktiga.

2. När den som skriver förslag till motionssvar inte bemöter motioner på ett genomtänkt sätt, är det svårt för kongressombud och andra beslutsfattare att förstå det politiska syftet med motionerna. Det blir ett demokratiproblem, eftersom det är svårare att ta ställning.

3. Normkritik behövs i vänsterpartiet, liksom i övriga samhället. Jag uppfattar ordet dumförklara som ett negativt ord, ett skällsord. Vilka normer utgår en ifrån när ordet dum framställs som något negativt? Det oroar mig att ordet dum, som i detta sammanhang kan kopplas till en person med intellektuella svårigheter ses som något negativt. Det borde varken vara något skamligt eller negativt att vara dum (intellektuellt funktionshindrad) i vänsterpartiet. Vilka normer utgår de personer ifrån som gillar att jag påstås dumförklara kamrater?

4. Tänker också att ordet dum har med ett biologiskt tänkande att göra, där personer anses födas som smarta eller dumma. Tänk vad många elever som dumförklarats av lärare i den gamla skolan. Skolan har ställt till stor skada genom alla lärare som dumförklarat elever. Även idag placeras elever i särskolan, trots att de inte har några intellektuella funktionshinder, vilket framgår av skolinspektionens rapporter. Tänker på alla elever jag haft i matte, som känt sig dumma för att de inte kan en del moment i matematiken. Alla elever jag undervisat har varit bra inom något område av matematiken, men en del har haft svårigheter inom några områden. Jag har alltså aldrig mött en elev som har haft svårt med all matematik. Däremot många som har känt stor stress inför matte och sagt att de inte fattar någon matte.

5. Ordet dum får mig också att tänka på genus och den smala pojknormen. I många skolkulturer bland ungdomar ska en som pojke inte visa att en pluggar, utan att ens kunskap inom olika områden ska uppfattas som naturliga och medfödda. En låtsas vara född smart, vilket innebär att kunskaper behöver en inte kämpa för. Detta är ett skäl till att pojkar får lägre betyg i skolan. Det är också ett skäl till att många pojkar slås ut i dagens samhälle. Om en inte får lära sig att det krävs tid och arbete för att utveckla nya kunskaper, så har en svårare senare i livet. Den som i alla sammanhang visar upp en ”cool fasad”, eftersom en lärt sig att ”dumhet” (brist på kunskap) är skamligt har samhället svikit. Varken skola eller samhälle borde acceptera att en del pojkar inte lär sig utveckla sina kunskaper. Dessutom är det viktigt att i alla sammanhang motverka traditionella/stereotypa könsmönster där flickor förväntas vara ”plugghästar” och pojkar ha en medfödd smarthet. En sak är dagens forskning ganska entydig om, det är inte flickornas fel att pojkar får lägre betyg, det har med hur kön görs att göra.

6. Facebookinlägget tyder också på att PS/PK inte får kritiseras för brister. Makten kan aldrig göra fel och kritik undanbedes. För mig blev det tydligt vilka jag som kongressombud inte ska rösta på. Oavsett politisk åsikt efterlyser jag makthavare som ger sig tid till reflektion och anser att kritik är något positivt.

För övrigt tror jag inte att dessa reaktioner från några vänsterpartister är något unikt för mitt parti. Alltför många i vårt samhälle ger sig inte tid till reflektion, trycker på olika gilla knappar på ett ogenomtänkt sätt, dunkar andra vänskapligt i ryggen för att själva bli sedda, bugar för makten och sparkar neråt. Tror snarare att många andra partier är värre.

Jag efterlyser mer normkritiskt arbete och hoppas få stöd för den motionen (C64) på kongressen. Dessutom önskar jag att ordet dum slutar användas på ett nedsättande sätt.

måndag 19 december 2011

Var för tiger jag inte i församlingen?

Jag har svårt att vara tyst, när jag tycker något är fel. Särskilt när dem jag tycker felar befinner sig i en maktposition. Kan bli ganska stridbar och känner mig i bland som en Don Quijote, är alltså inte särskilt taktisk. Om en ska få igenom sin sak ska en ju helst smöra, stryka makten medhårs, bilda allianser och själv göra sig liten och ofarlig. Särskilt om en är äldre kvinna utan maktposition. Men ett underordnat sätt att agera kan aldrig förändra maktstrukturerna mot ökad jämlikhet. Då döljs motståndet.

Ibland när jag talar istället för att tiga, så får jag ganska mycket negativa reaktioner. En del blir rädda för att stödja ”den besvärlige Britt“. Själv blir jag ledsen och känner mig övergiven. (Börjar skriva detta när klockan är halvtvå på natten till måndag och tårarna rinner. Jag blöder näsblod och kan inte sova. Gråter för att jag igen har hamnat i en sådan här situation.) Denna gång har jag utmanat ”makten” i vänsterpartiet, genom att kritisera partistyrelsen och programkommissionen för deras förslag till svar på några motioner från vänsterpartiet i Uppsala och Uppsala län. Har på facebook skrivit att “Samtliga svar tyder på ganska stor okunskap om frågeställningarna.”

De svar jag fått är

Jag tycker det är mycket dålig stil att skylla sina tillkortakommanden på andras okunnighet och dåliga bildning. Detta blir mitt enda inlägg i en diskussion som egentligen bara borde bemötas med tystnad.”

Som gillas av 1 person

och

Som jag poängterat vid flertalet tillfällen i den här gruppen: Att vilja avslå en eller flera motioner - oavsett om man sitter i PS/PK eller inte - är INTE ett tecken på okunskap, utan på att man är av en annan politisk åsikt. Sluta dumförklara kamrater!”

Som gillas av 16 person

Det jag skrev gillar inte någon.

Att bara nämna ordet okunskap är att gå utanför normen. Jag tycker inte en ska skriva så när en har en maktposition, men som enskild medlem tror jag det behövs att några tillåter sig att försöka peka på problem som finns.

Tänker på sagan om kejsarens nya kläder, där det var ett barn som vågade påtala att kejsaren var naken. Vad mycket enklare livet skulle vara om människor vågade säga ifrån när en inte förstod eller saknade kunskap inom området. Alla dessa masker som ska ge bilden av att en kan och vet allt är förödande för människors hälsa och för utvecklingen. Jag skrev alltså detta för att utmana och för att jag helt enkelt inte kunde låta bli att skrapa på några tunna fasader.

Funderar varför jag som person hamnar i dessa maktstrider. Varför tiger jag inte i församlingen. Då slipper jag allt skit efteråt. Det skulle vara mycket bekvämare. Tror det beror på att jag hemifrån har fått många berättelser om släktingar som inte underordnat sig. Att stå upp för det en verkligen tycker och tror är ett djupt liggande ideal hos mig.

Tänker på när jag sommaren 1968 bodde några veckor hos en släkting på Gotland. Han var kapten i armen och hade då JO-anmält sin överste för släktkorruption. Detta agerande ledde till stor mediapublicitet och till att min släkting skrev en bok ”Översten och jag”. Han blev sedan förflyttad till försvarets stabsskola i Uppsala och därefter var han FN-observatör, först vid Suezkanalen och sedan på Golanhöjderna i Palestina. I boken ”Det förlorade landet.”

Denne släkting har gjort djupt intryck på mig. Han har stått upp för det han tror på, vilket framgår såväl av de böcker han skrivit som av de få möten jag haft med honom.. På onsdag avkunnas dom i den rättegång i Etiopien som gäller hans son, journalisten som tog sig in illegalt i Etiopiens Ogadenområde för att skildra Lundin Petroleums framfart.

Mamma har berättat mycket om morfar. Morfar som startade fackföreningsrörelse, arbetarkör, idrottsföreningar m.m. vid förra seklets början. Morfar som inte ville äga hus och hem utan vara fri. Morfar som kritiserade socialdemokraterna, att socialdemokrater började gynna sig själva istället för att verka för jämlikhet.

Min farfar var också politiskt aktiv, men i högerpartiet. Min pappa har alltid lyssnat och stött oss syskon, när vi varit aktiva politiskt, även om han haft annan ideologisk tillhörighet. Jag har haft en väldigt tolerant pappa, en pappa som uppmuntrat mig till att stå upp för det jag tror på, oavsett han delat min åsikt eller inte. Mamma har alltid tryckt på för jämställdhet. Det ska vara rättvist mellan flickor och pojkar, kvinnor och män. Mamma har ofta vägrat underordna sig. Hon har stått på sig. 1967 matvägrade min syster under julen, för att solidarisera sig med Vietnams folk.

Det är olika vad en som barn tar till sig av berättelser och ideal. Jag har fått med mig att rättvisa är viktigt, att en ska vara rak och ärlig och stå upp för det en tror på.

Kanske är det ett skäl till att jag ibland känner mig som en Don Quijote. Jag har lärt av livet att mitt agerande ofta slår tillbaka mot mig själv och känner mig ständigt lika oförberedd på reaktionerna. Som 57årig kalhuvad tant ska du nog tiga i församlingen. Ändå fortsätter jag i mina hjulspår och är nog ganska nöjd med det, trots alla tårar.

Vill du läsa alla motioner som partistyrelsen och programkommissionen avslagit så kan du hämta kongressmotionerna här och motionssvar m.m. här. Läs A127 Motion om klass som diskrimineringsgrund, B3B och B37 om intersektionalitet, B38 om biologism, C64 om normkritiskt arbete.

söndag 18 december 2011

Söndag kväll känslor

Känner mig både tom och fylld av tankar

Glad, såväl som arg, som ledsen

Hostig snorig och trött, men också viljestark och engagerad.

Känner massor som jag inte klarar att uttrycka på ett tydligt och enkelt sätt. Är så mycket. Åh ena sidan, åh andra sidan, åh uppe i taket, åh nere i dyn…….

lördag 17 december 2011

Intersektionalitet och normkritiskt arbete

Jag har flera gånger bloggat om vikten av ett intersektionellt tänkande och intersektionalitet som analysmetod, bland annat här.
Har genom motioner till vänsterpartiets kongress 2010 och 2012 också försökt introducera begreppet. Motionerna har mitt partidistrikt ställt sig bakom. Likaså remissvar på olika programförslag. Svaren från partiet har varit allt annat än positiva. Mer kunskap behövs.

Programkommissionen svarar så här på de senaste motionerna. Först kommer motionen och sedan svaret.

Motion om intersektionalitet
Under arbetarrörelsens framväxt var inriktningen att klasskampen gick före jämställdhetskampen och att kvinnornas krav fick avvakta till klasskampen var vunnen. Klasskampens könsmässiga blindhet har nu synliggjorts och partiprogrammet bygger också på feministiska teorier. Nu är Vänsterpartiet både ett feministiskt och ett socialistiskt parti. Politiken byggs upp både utifrån kön och utifrån klass. Patriarkatet är enligt partiprogrammet en självständig maktfaktor, där män är överordnade och kvinnor underordnas. Men det finns fler maktordningar än de som bygger på kön och klass.


Vänsterpartiets teoretiska modeller utgår framförallt från produktionsprocess och ägande. Men föreställningar som bygger på stereotyper om kön, sexuell läggning, etnicitet med mera återskapar också maktordningarna och därmed individers möjlighet till frihet och inflytande.


Nästa steg är att också synliggöra heteronormativiteten och den etniska blindheten och utveckla ställningstaganden med utgångspunkt från ett intersektionellt tänkande. (Begreppet intersektionalitet används för att beskriva och analysera samverkan mellan olika maktordningar i samhället.)


Varken klass eller kön är någon homogen eller konfliktfri kategori. Makt är varken endimensionell eller oföränderlig. Makt konstrueras vid olika tidpunkter och inom olika grupperingar utifrån olika maktordningar som samverkar och motverkar varandra. Ensidig fokusering på en motsättning åt gången: överklass/arbetarklass, kvinna/man, heterosexuell/homosexuell eller invandrare/svensk, får som konsekvens att motsatsparen blir stereotypa och framstår som sanna. Komplexiteten, men också förståelsen av hur kategorier bildas och samverkar går förlorad. Därmed finns också en risk att strategiska vägar till förändring förblir osynliga.

Jag föreslår kongressen besluta

Att programkommissionen ska beakta vad som framförts i motionen i nästa förslag till partiprogram


Att programkommissionen ska anordna seminarier i syfte att utveckla partiets ideologi utifrån maktordningarna kön, klass, rasifiering och heteronormativitet.

Programkommissionens motionssvar
Programmet påtalar i sin nuvarande form att varken klass eller kön är homogena eller konfliktfria kategorier och pekar i flera passager på hur olika maktstrukturer relaterar till varandra. Programkommissionen ser därför inget behov av att införliva en ytterligare teoretisk modell för att uppnå vad programmet i sin nuvarande form redan är kapabelt att påvisa.


I motionen förekommer ett antal endast vagt definierade begrepp. Mest problematiskt och samtidigt symptomatiskt är bruket av ”makt” och ”maktordning”. I motionärens kortfattade beskrivning av det föreslagna intersektionalitetsperspektivet är ”makt” något som på en och samma gång befinner sig bortom varje bestämning och samtidigt är helt självklart. Det vill säga, att man kan rada upp olika maktordningar som varje individ i en given situation kan vara föremål för, samtidigt som man undandrar sig en konkret analys av denna makt, hur den uppstår och reproduceras och hur den strukturerar samhället, inte bara den enskildes liv i varje ögonblick.


Det är programkommissionens mening att ett införlivande av perspektivet som det formuleras i motionerna är förenat med stora problem. Risken är att ”komplexiteten, men även förståelsen av hur kategorier bildas och samverkar går förlorad”, för att använda motionärens egna ord.


Det stora problemet med intersektionalitetetsperspektivet som motionärerna vill få fram är att det till sist inte återstår något kollektiv subjekt som är större än individen. Medan vår analys av kapitalismen och patriarkatet lyfter fram dels hur hela samhällsordningen reproducerar maktförhållanden, dels hur olika individer har gemensamma sociala intressen, leder motionärernas analys till motsatsen. Detta är ett fundamentalt problem för en politisk rörelse som just önskar organisera människor för breda sammanfallande intressen, och för att ändra hela samhället.

Programkommissionen föreslår

att avslå motionen

Jag har inte skrivit ett färdigt partiprogram utan vill framförallt påbörja ett samtal. Därför är det egendomligt att bemöta motionen med att det saknas flera analyser och förklaringar. Det är alltså inte sant att intersektionalitet undandrar sig en konkret analys av maktordningar, hur de uppstår och reproduceras och hur de strukturerar samhället. Helt fel att bara den enskildes liv i varje ögonblick analyseras. Lika fel är att påstå att det inte återstår något kollektiv subjekt som är större än individen.

Intersektionalitet visar hur samhällsordningen reproducerar fler maktförhållanden än klass och kön. Med en intersektionell teori och praktik kan vänsterpartiet organisera människor för bredare sammanfallande intressen, och för att ändra hela samhället. Idag är det alldeles för mycket av klasskampsretorik eller kvinnokampsretorik som få människor identifierar sig med. Dagens vänsterpartiteorier bygger ofta in motsättningar mellan olika strukturellt underordnade grupper genom stereotypiseringar och endimensionella analyser. Med en intersektionell analys så tror jag att partiet kan bli bättre på att så väl bemöta rasistiska vita arbetarklasspojkar, som att få fler vita arbetarklasspojkar att engagera sig i vänsterpartiet och rösta på vänsterpartiet.

Användning av intersektionalitet och normkritik i vår omvärld – några exempel


Några organisationer
Amnesty genomför grundkurser i normkritik och fördjupningskurser om intersektionalitet och normkritisk pedagogik för pedagoger.
Kvinnofolkhögskolan i Göteborg genomför tvåterminskurser om intersektionell organisering.
"Vad sker i brytpunkten när t ex kön, klass, etnicitet, sexualitet och funktion möts i situationer, strukturer och personer och hur kan en intersektionell organisering se ut?"

Agera – utan att diskriminera har tagit fram en handbok om hur en kan motverka diskriminering. I boken är intersektionalitet framlyft och materialet innehåller en intersektionell analysmodell på s 83-84.

Män för jämställdhet skriver i sin idéplattform Mot alla maktordningar

”Vi är medvetna om att vi alla är formade av könsmaktsordningen men även av en klassmaktordning, en hudfärgsmaktordning, en åldersmaktordning etc. Ett medlemskap i Män för jämställdhet är inte ett vaccin mot förtryckande beteenden utan snarare en viljeyttring om att delta i en process för att bli mer medveten och för att förändra. Vi eftersträvar att inte föra vidare eller återskapa förtryck av något slag inom eller utom vår egen organisation.”

Jag har tidigare bloggat om att Machofabriken, en samverkan mellan Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund (SKR), Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) och Män för jämställdhet, arbetar normkritiskt och tänker intersektionellt.

Tankesmedja och resurscenter Interfems vision är ett samhälle fritt från diskriminering där kvinnor med utländsk bakgrund blir en erkänd resurs och får större ekonomisk och politisk betydelse på arbetsmarknaden och i samhället. All vår verksamhet genomsyras av ett normkritiskt genusperspektiv, där fokus är på åtgärder som bidrar till ett samhälle fritt från diskriminering. Många seminarier, liksom interfems makthandbok genomsyras av ett intersektionellt perspektiv.
RFSL har inte särskilt uttryckt att de arbetar intersektionellt men däremot normkritiskt. Likaså så utgår de från flerdimensionella maktanalyser i sitt principprogram.

I vårt heteronormativa samhälle har mannen och det maskulina en överordnad position och kvinnan och det feminina en underordnad. Inte heller RFSL som organisation står fri från denna könsmaktsordning. Även HBT-personer handlar på olika sätt utifrån vilket kön man identifierar sig med, tillhör eller tilldelas.


Feminism handlar övergripande om en medvetenhet om att det finns ett stort antal faktorer som leder till att män, det manliga och det maskulina, generellt sett gynnas på bekostnad av kvinnor, det kvinnliga och det feminina. Feministiskt arbete handlar om att synliggöra rådande patriarkala strukturer, genussystem och normer, ifrågasätta dem och göra något åt dem.”

Även RFSL Ungdom arbetar normkritiskt och har tagit fram ett särskilt metodmaterial BRYT.

LSU - Sveriges ungdomsorganisationer lyfter framförallt ett normkritiskt perspektiv. Ur organisationens idéprogram

” Normer kan begränsa människors möjlighet att delta fullt ut i samhället. Ett normkritiskt perspektiv utmanar de normer som hindrar unga människors lika möjlighet till organisering delaktighet, inflytande och makt. Mångfalden i samhället är en realitet och en möjlighet. LSU tar avstånd från alla former av diskriminering. Alla oavsett ålder, etnicitet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning, kön, könsidentitet eller könsuttryck ska ges samma möjligheter och rättigheter. LSU menar att i ett samhälle där grupper konsekvent exkluderas förlorar demokratin styrka och legitimitet.”

Humanisterna värnar om det sekulära samhället och åtskillnaden mellan religion och politik. En strävar efter att de mänskliga rättigheterna skall vara överordnade religiösa dogmer, normer och värderingar. Humanistisk konfirmation eller livssynsläger är en konfirmation utan religiös anknytning, som jobbar med en normkritisk, upplevelsebaserad pedagogik.
Myndigheter
Enligt information jag fått ingår ett intersektionellt tänkande i NCK (Nationellt centrum för kvinnofrid) utbildningar. Många publikationer som kan laddas ner eller beställas via NCK lyfter intersektionalitetstänkandet. T. ex. Ulrika Dahls kunskapsinventering och situering av forskning.

"Det viktigaste är inte vad extremisterna tycker utan vad den stora majoriteten gör": från hatbrott och homofobi till heteronormativitet och intersektionalitet.”

Både NCK:s forskningsrapporter och DEJA:s utredninga, Hedersrelaterad problematik i skolan - en kunskaps- och forskningsöversikt visar att en intersektionell analys är en fördel i arbetet med hedersrelaterade frågor. Ett intersektionellt arbete innebär varken stereotypisering eller dikotymisering. Lagar och mänskliga rättigheter sätter tydliga gränser för vad som är brottsligt. Om en inom lagens ram kan arbeta med dynamiskt blir det möjligt att åstadkomma varaktiga förändringar i maktstrukturerna. Detta har t ex framgått av Famnen i Uppsalas arbete med hedersrelaterade frågor, vilket du kan läsa om i boken ”När man krockar”.

Skolverket har tagit fram lilla genushäftet 2.0 ”Om genus och skolans jämställdhetsmål” som lyfter såväl ett intersektionellt perspektiv på skolan (s 23 -25) som vikten av ett normkritiskt reflekterande (s 28 – 29).

Skolverket lyfter också forskaren Gaby Weiner som uttalar att de grundläggande hindren att nå högre utbildning är fattigdom och stora familjer med föräldrar som är lågutbildade. Hög social klass verkar i gynnsam riktning liksom, i viss mån, att vara flicka. Etnicitet är en faktor som kan slå åt bägge håll, beroende på vilken etnicitet det handlar om och på vilket skolämne det rör sig om. Hon letar i sin forskning efter samverkande faktorer som förstärker könsskillnaderna, det som inom samhällsvetenskaperna kallas för intersektionalitet.

Även diskrimineringsombudsmannen DO har många publikationer om intersektionalitet på sina webbsidor. Ordet lyfts också som viktigt i DO:s ordlista
Forskning
Tema likabehandling pekar i sin nya forskningsöversikt om likabehandling i arbetslivet på att det finns alldeles för lite forskning om hur arbetslivet kan bli mer jämlikt genom att förändra normer och strukturer. Mer forskning efterlyses om hur förändring kan uppnås genom att arbeta intersektionellt. Du hittar forskningsöversikten här

Nationella sekretariatet för genusforskning har i en skrivelse inför regeringens arbete med forsknings- och innovationspropositionen 2012 bland annat anfört följande
”Under senare år har delar av genusforskningen ägnat stort intresse åt att undersöka det som uppfattas som normalt, självklart och oproblematiskt. Genom att inkludera andra maktordningar än kön, till exempel etnicitet, klass, ålder och sexuell läggning har genusforskningen bidragit till ökad kunskap om hur skillnader, ojämlikhet och diskriminering skapas och reproduceras.


Till exempel: Hur ser normen för en patient/tilltänkt kund/blivande förälder ut? Genusforskningen har bidragit till att utveckla kunskapen om bemötandefrågor inom vård och skola, men också andra verksamheter, såväl kommersiella som offentliga organisationer.”

Via genuslistan kommer en förfrågan från Nordisk rättsvetenskaplig forskning som i vår ska ge ut ett Temanummer, Retfærd nr 3 2012 om Intersektionalitet och rättsvetenskap.

Nordisk rättsvetenskaplig forskning har allt mer uppmärksammat olika maktrelationer i förhållande till rätten. Interaktioner mellan kön, klass, etnicitet, sexualitet, ålder eller funktionshinder har inte studerats eller analyserats i någon större utsträckning inom nordisk rättsvetenskaplig forskning. Däremot har dessa interaktioner behandlats inom genusvetenskapen inom vad som kommit att kallas intersektionalitetsteori. Begreppet intersektionalitet bygger på antagandet att de erfarenheter människor gör och tillskrivs i termer av tillgång till makt och samhällsresurser präglas av strukturella maktförhållanden och sociala identiteter.


Nordisk rättsvetenskaplig forskning efterlyser bidrag med artiklar som fokuserar olika delar av rätten i förhållande till teorier kring intersektionalitet.”

Forskning om genus och intersektionalitet pågår på alla universitet. Ett litet exempel är Linköping där Nina Lykke, föreståndare och professor vid Tema genus tidigare uttalat att det övergripande temat för den forskning som ska bedrivas i Gexcel är ”Föränderliga genusrelationer, intersektionalitet och förkroppsligande.” Detta reportage är från hösten 2007 

”Intersektionalitet är ett relativt nytt och omstritt begrepp i genusforskningen. Nina Lykke var själv en av dem som introducerade det, i en artikel 2003 som gav upphov till en stor debatt.

Det handlar om att genus inte är den enda aspekten som definierar oss människor. Genus finns inbakat i ett sammanhang tillsammans med andra sociala kategorier. Etnicitet, klass, sexualitet, ålder och nationalitet spelar alla en stor roll, och därför behöver vi studera genus i samspel med dessa andra sociala kategorier.
- Tanken är att genusforskare inom medicin, å ena sidan, och kultur, filosofi med mera, å andra sidan, ska arbeta ihop i excellenscentrumets regi. Tillsammans kan de bygga en bro mellan medicinska och kulturvetenskapliga förståelser av kroppen, både den kvinnliga och manliga kroppen.


Föränderliga genusrelationer, slutligen, är vad mycket inom genusvetenskapen redan handlar om: Om hur genusrelationer kan förklara ekonomiska och politiska skillnader, maktskillnader och förtryck.”

Även forskning om vithetsnorm och rasifiering skrivs ur ett intersektionellt och normkritiskt perspektiv.  Författare till ”Den svenska vithetens melankoli”. Håller inte med om allt, men rapporten visar att det finns många stenar att vända på om rasismen ska minska.

Tobias Hübinette och Catrin Lundström avslutar med orden

”När själva kärleksobjektet är hotat, befinner sig under belägring eller till och med är på väg att försvinna för alltid −− när både det vita och homogena Sverige och det antirasistiska och jämställda Sverige tycks tyna bort −− infinner sig en vit melankoli. Och den vita melankolin är fylld av gränslös smärta.”


Avslutning
En vän till mig, en forskare som medverkat till att intersektionalitet introducerats i Sverige skrev så här avseende vänsterpartiets svar på intersektionalitetsmotionen.

”man måste hela tiden relatera frågorna till det kapitalistiska systemet och inte tappa det marxistiskt teoretiska perspektivet, då intersektionalitet i sin radikala version (den som jag och andra förespråkar) inte handlar om individer enbart eller i första hand utan om de strukturer som resulterar i att individer exkluderas, superexploateras och diskrimineras. Intersektionalitet är en poststrukturalistisk teoretisk modell. Det finns ingen motsättning mellan marxistisk social teori och intersektionalitet. Det är en vidare utveckling av denna.”

En annan forskare, vän och partikamrat säger att queerfeminism är en utveckling av marxism, eftersom båda inriktningarna handlar om hur maktstrukturer byggs upp utifrån konstruktioner, marxism utifrån konstruktioner av klass och queer utifrån fler konstruktioner med grunder i HBTQ- rörelsen. En av Marx grunder var att klass är en konstruktion och därför kan klassamhället förändras om jag förstått det hela rätt. Normkritisk pedagogik kallades när den introducerades i Sverige för queerpedagogik.

Vänsterns politik bör inte bygga på två separata stereotypa ben, klass eller kön. Istället anser jag att politiken bör ha sin grund i de kunskaper som har utvecklats utifrån arbetarrörelsens kamp mot klassamhället, kvinnokampen, kampen mot kolonialism och dess följder och slutligen HBTQ-rörelsens kamp. Dagens könsnorm, klassnorm, vithetsnorm och heteronorm har sina ursprung i tidigare århundradens maktstrukturer och biologistiska förklaringsmodeller. Funktionsnormer, åldersnormer, tvåkönsnormer och religionsnormer har också historiska ursprung som t ex medfört att människor tvångssteriliserats och spärrats in på olika s.k. vårdinrättningar.

Jag tänker att antingen gräver vänsterpartiet sin egen grav genom att vägra följa och agera utifrån aktuell forskning och människors erfarenheter av strukturell diskriminering eller så återtar partiet arbetarrörelsens bildningsideal och blir en radikal vänsterkraft i samhället.

Dagsform

Arbetade för mitt jobb i fyra timmar från sängen igår. Har också jobbat med en text om intersektionalitet i fler timmar. Trodde det skulle gå fort. Men dels tar saker alltid längre tid än vad jag tror, dels trasslade internet. Överhuvudtaget har jag denna vecka blivit sen med det jag planerat. Kommit senare till jobbet och gjort mindre hemma.

Jag är en tidsoptimist. Dessutom är jag snuvig, hostar, svettas och candidasvampen brer ut sig i munnen. Blöder under naglarna, har blodblåsor på underläppen, skavsår på högerfoten och är allmänt trött och flåsig. Däremot genomförde jag två yogapass, men i nattlinne på vardagsrumsmattan igår. Idag har jag yogat ca 15 minuter före frukost.

Nu har jag efter nästan två dygn i nattlinne klätt på mig och gått upp.

torsdag 15 december 2011

Reflektioner om medmänskliga medmänniskor

Gårdagens blogg avslutade jag med orden ”Jag tror att fler mår bättre den dag en klar majoritet vänder nyliberalismen ryggen och försöker leva som medmänskliga medmänniskor. Jag tror inte vi har råd med något annat.”

Det är tyvärr inte så lätt som det låter att vara medmänskliga medmänniskor. Utöver att det finns många som saknar tillit till mänsklighetens förmåga, så finns en massa maktordningar och krav på underordning om du inte lever i enlighet med ”maktens” normer. Tycker dessutom att delar av vår kultur blir mer och mer omänsklig och att människor anses ha sig själva att skylla om en är fattig, sjuk eller arbetslös. En kunde ju ha gjort på ett annat sätt, säger de som klättrar uppåt.

Samtidigt som livet blir hårdare och kallare så finns det alltid motkrafter. Jag har t ex skrivit om ickevåldsaktivister som står upp för medmänsklighet i alla sammanhang. Tänker också på alla goa omtänksamma människor som lägger massor av tid på att bry sig utan annan vinning än att få uppleva känslan av att bidra till att en annan mår lite bättre. Tänker på alla som riskerar sina liv på att under svåra omständigheter arbeta för att rädda andras liv i utsatta länder.

I går pratade jag med en arbetskamrat som har ett nytt jobb inom Vård & bildning. Han berättade att det bästa med nya jobbet var att han träffar så många fantastiska människor som utan ersättning bidrar med sin tid, kunskap och erfarenhet.

Jag hoppas och tror på fredlig omvandling till en bättre värld. I revolutioner ställs allt på ända och även hållbara strukturer raseras, som i ryska revolutionen eller kinesiska revolutionen. Sedan återkommer många av maktens män som öv3l3vt revolutionen med ny retorik och i nya konstellationer. Rutorna snurras runt men kulturen över hur en skaffar sig makt finns kvar och många har kunskap om hur en gör för att klättra till toppen.

För att utveckla det samhälle jag drömmer om behövs nya strukturer, nya rutor och omfördelning av makt och resurser. Men lika nödvändigt är det att syna och bryta informella maktmönster och utveckla tillit till varandra som medmänskliga medmänniskor. Och viktigast av allt är tid och att en vet vart en vill. Vi är varken födda till att vara egoister eller solidariska varelser, vi gör och görs ständigt.

Butoselma vävd av Berit Sahlström


Vad har vi råd med?

Malin Rönnblom genusvetare i Umeå har en bra krönika i Västerbottens-Kuriren.  Många har tappat bort demokratin och medborgarskapet till förmån för ett konsument- och individfokus. Hon skriver att

Denna logik gör också något med oss som människor. I stället för att se oss själva som en del av ett kollektiv blir vi individfokuserade och enkelspåriga med den egna vinningen i blickfånget. ”


Nyliberalerna, som det finns gott om i moderaterna i Uppsala har lyckats med sin politik. Deras logik och människosyn genomsyrar idag mångas tänkande. Se t ex min blogg 29 november  där jag lyfter fram att snart avgående finanskommunalrådet i Uppsala år 1999 skrev att den viktigaste demokratifrågan var snabba beslut om kundvalssystem.

Tycker att Kalle Larssons krönika ”Tänd dina vita ljus” i flyktingbloggen sätter fokus på medborgarskap och människosyn.
1989 beslutade den socialdemokratiska regeringen att Sverige i fortsättningen bara ska ta emot så kallade konventionsflyktingar samt de med så kallade ”starka skyddsbehov”. Krigsvägran och flyktingliknande skäl, tidigare humanitära skäl skulle inte godtas. Beslutet motiverades med att det hade kommit så många som behövde skydd och hjälp. När många behöver hjälp gör man vad man kan för att inte ge den hjälpen. När många lider av förföljelse omdefinierar man vad förföljelse är för att kunna ge asylsökande kalla handen.

Bara när inte så många behöver fly står Sverige och andra EU-länder för humanitet. Resten av flyktingarna får grannländerna ta emot. T ex människor som fördrivs från sina försörjningsmöjligheter och sina hem när Lundin Petroleum ska borra upp olja i Sudan och Etiopien. Eller klimatflyktingar som flyr från torka och översvämningar p.g.a. växthuseffekten, som framförallt förorsakas av Västvärldens utsläpp av klimatgaser.

Lucia 2011 fick en familj i Ånge med två vuxna och tre barn rafsa ihop sina tillhörigheter, berättar Kalle på bloggen. De sattes på ett plan till Armenien, ett oroligt land präglat av etniska, politiska och religiösa konflikter. I Armenien talar en ett språk barnen inte alls förstår för de har levt i Sverige i elva år.

De här barnen hade klasskamrater som också fick sin lucia förstörd genom utvisningen av deras kompisar. ”Varenda unge ligger och gråter” berättade en lärare. Familjen bodde i Ånge som inte är direkt fullt på invånare. Kommunen har 10 053 invånare. Förra året minskade antalet med 95 personer.

Kalle avslutar med:

Om vi kan blåsa liv i den vrede som många känner när deras medmänniskor behandlas illa och kastats ut ur landet. Då börjar det att röra sig. Då kan vi inte bara ge den här familjen möjligheten att få fortsätta sitt liv i Sverige, utan också i grunden förändra svensk politik.

Andra som agerar och tar ansvar är antirasister mot våld. I lördags var merparten av motdemonstranterna mot högerextremismmarschen i Stockholm ickevåldsaktivister. Pia Ortiz, talesperson för SNAIV  (Stoppa Nazismen – aktivt ickevåld) tycker att deras demonstration gick bra men är ledsen för hur medierna har speglat lördagens demonstrationer.

”Jag hoppas att folk förstår att det är nazisterna som står för våldssidan, med en ickedemokratisk våldsideologi. Mediernas skildring ger oftast en förvrängd bild av att antirasister alltid använder sig av våld. Det ger en orättvis bild. Det finns en mängd positiva ickevåldsinitiativ, men det är ett litet fåtal personer som använder sig av mindre lämpliga sätt som uppmärksammas i medierna.”

Läs mer i Fria tidningen:
I samma tidnings inledare skriver Nettan om konsumtion och könsroller.

”Min fyraåriga dotters värld är mer könsnormerande och konsumistisk än den jag själv växte upp i. Prylar som riktas till hennes generation är parodiskt könsstereotypa och billigt tillverkade av barnarbetare. Världen har inte blivit bättre, mer rättvis eller jämlik”

Hon skriver också att konsumtionssamhället alienerar oss och många människor upplever en stor meningslöshet i sina liv.

Vem mår egentligen bra idag och känner sig nöjd med såväl sina egna insatser som med det samhälle vi lever i? Har vi det i Sverige så svårt så att vi inte kan vara humana mot flyktingar? Har vi inte råd att se till att gamla farmor har det bra på äldreboendet och det finns tillräckligt med personal i förskolan och skolan? Har vi inte råd med att alla som jobbar ska en skälig lön och bra arbetsvillkor, oavsett de bor i Sverige eller på andra sidan klotet? Har vi bara råd att köpa billig förgiftad mat och billiga prylar som går sönder?

Jag tror att fler mår bättre den dag en klar majoritet vänder nyliberalismen ryggen och försöker leva som medmänskliga medmänniskor. Jag tror inte vi har råd med något annat.

tisdag 13 december 2011

Sann mot sig själv

Kan en vara sann mot sig själv? Vad menas i så fall med att vara det?

Jag tänker så här:
Det finns inga för alltid giltiga sanningar, utom möjligen ytligheter. Att vara sann mot sig själv kan därför aldrig vara att en utgår från samma värderingar hela livet. En förändras som människa. Däremot försöker jag vara sann mot mig själv, genom att stå upp för de viktigaste värden och värderingar jag har.

Jag försöker alltså – men sviker då och då det jag tror på. Ibland blir en konfliktfri tillvaro eller att få tillhöra normen eller kortsiktig bekvämlighet viktigare. Jag tänker dessutom ofta i banor som å ena sidan och å andra sidan, eftersom livet är så komplext. Kan därför ibland välja hur jag ska ta ställning.

För mig blir att vara sann mot sig själv ett ouppnåeligt ideal, som jag ändå försöker leva upp till. För att försöka leva i denna anda, är det också nödvändigt att ge sig själv tid till reflektion och samtal.

För övrigt har jag inte varit utanför lägenheten idag. Min kropp har känts för trött. Jag har nog behövt och också tillåtit mig maximal lathet i min sköna säng. Tänkte vila idag och jobba i morgon.

Pepsi

Makt, ansvar och våld

Folkvalda makthavare
I rättssalen i Chicago sa den tidigare guvernören Blagojevich som dömts till 14 års fängelse för korruption att hans politiska karriär är över och att:

Jag ska försöka ta mig igenom de här svåra motgångarna.” Reportaget är gjort i P1
Guvernören framstället det som hänt som om det var någon annans fel att han har begått svåra brott och utnyttjat sin position som guvernör.

Läste i lokaltidningen att fler riksdagsledamöter väljer att ta flyget istället för tåget. Makthavarna skyller sitt val på SJ. Så här står det t ex i Borås tidning
”Kenneth G Forslund (S) har pendlat med tåg mellan Stockholm och Kungälv i 16 år, de senaste 9 åren som riksdagsledamot. Efter förra vinterns tågkaos gav han upp och skaffade sig flygkort.

Socialdemokraterna har medverkat till uppstyckningen av gamla SJ och vinstkraven på företaget. Nuvarande regering har ett huvudansvar för hur dåligt tågtrafiken fungerar, men även oppositionspartier har bidragit till försämringarna. Tror också att riksdagsledamöter åker mest tåg från de två partier vänsterpartiet och miljöpartiet som vill satsa mest på tågtrafiken.

Jag blir upprörd när makthavare först via riksdagsbeslut driver igenom försämringar i tågtrafiken och sedan skyller på det statliga företag SJ som tvingas genomföra försämringarna. Ansvarslöst av alla riksdagsledamöter som klagar och bidrar till ökade växthusgaser, men inte gör tillräckligt för att rätta till problemen.

Män, våld och ansvar
Två personer, en kvinna och en man i 60-årsåldern, hittades för en tid sedan döda på en gård norr om Uppsala. Kvinnan misstänks vara mördad av mannen. Enligt en senare artikel har kvinnan anmält mannen för hot och våld och då har mannen motanmält henne för våld. Det är ganska vanligt att män som misshandlar kvinnor lägger ansvaret för våldet på kvinnan. Denna gång ledde mannens agerande till att två människor inte längre lever.
Uppsala mansjour som jag tidigare bloggat om hänvisar på sina webbsidor till en rapport från Brottsförebyggande rådet BRÅ och till genusmagazinet  avseende våld i nära relationer. Genusmagazinet är nu nedlagt och en hänvisar till två antifeministers bloggar Pär Ström och Pelle Billing. Mansjouren länkar också direkt till Pär Ströms blogg  Däremot inte till NCK (nationellt centrum för kvinnofrid) som har regeringens uppdrag att informera om och utveckla kunskapen om hur våld i nära relationer kan bekämpas.

I BRÅ:s rapport 2009:12 ”Våld mot kvinnor och män i nära relationer ” som både Uppsala mansjour och Pär Ström hänvisar till beskrivs våld i nära relationer utifrån offrens egna upplevelser. Denna studie som framförallt fokuserar på konflikter redovisar att skillnaden mellan kvinnors och mäns utsatthet för relationsvåld är liten.

Men av rapporten framgår också att det rör det sig om två olika typer av våld. Det våld som riktas mot kvinnor är oftare upprepat och tenderar att vara grövre och resultera i fler negativa konsekvenser för den som drabbas.
Att det handlar om olika typer av våld framgår i detta citat som jag hämtat ur ”Se, identifiera, agera - Konkreta tips och råd – Vägledning för chefer med flera om våld i den anställdas nära relation”, Stockholms läns landsting
”….. trots att partnervåld kan begås mot män och inom homosexuella relationer, är den övervägande delen mäns våld mot kvinnor. Enligt WHO (från Folkhälsorapporten 2009) finns det mycket lite som tyder på att kvinnor använder sig av partnervåld i bemärkelsen maktkontroll. Kvinnors våldsanvändning sker oftare än mäns i självförsvar eller i anslutning till mäns våld och är situationsbetingat, det vill säga att det inte pågår systematiskt över lång tid.”

Det finns många manliga nätverk som vägrar se könsmaktsordningen. Istället utgår en från det gamla ordspråket ”Det är inte ens fel att två träter.” Detta leder till att våldets kopplingar till maktutövning osynliggörs. I en del inlägg läggs tom skulden på kvinnan.

Är det kvinnans fel att hon blir misshandlad !!!
Varje år mördas mellan 15 och 20 kvinnor av sin partner och över hälften av dem hade vid ett tidigare tillfälle sökt vård för att de blivit misshandlade.

En tredjedel av personalen på Nordens största akutmottagning, Södersjukhuset i Stockholm, anser att det är kvinnans fel om hon blivit misshandlad. Det visar en ny svensk studie. Var tionde tycker inte heller att det är sjukvårdens ansvar att utreda hur en kvinnas skador uppkommit, enligt ett inslag i Ekot som sändes i söndags
Av samma reportage framgår att forskning och siffror från FN:s enhet för kvinnors rättigheter, UN Women, visar att mer än varannan kvinna utsätts för någon form av våld under sin livstid. Enligt FN är våld mot kvinnor fortfarande en av de mest utbredda kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och samtidigt ett av de minst åtalade brotten.

Hälften av personalen på Södersjukhuset hade inte frågat de kvinnor som kom in med misstänkta misshandelsskador om de blivit misshandlade, och var tionde kvinna som misshandlats fick inte sina skador dokumenterade.

Enligt professor Maaret Castrén visar studien att det finns en alltför stor likgiltighet hos personal inför att kvinnor misshandlas på Södersjukhusets akutmottagning.

Samtidigt tror jag inte de är unika. Våra medarbetare är ju samhällsmedborgare och det talar väl för att siffrorna ser ut på det här sättet”, säger chefläkare Anna Nygårdh.

Normaliseringsprocessen
Normaliseringsprocessen är den process som teoretiskt förklarar hur ett misshandelsförhållande successivt normaliseras för den kvinna som är utsatt. Det börjar med att han uppvaktar henne på ett sätt som hon uppfattar som kärleksfullt och omtänksamt. Han hämtar kanske och skjutsar i bil. Hon uppfattar att han gör allt för att han älskar henne, men egentligen så skaffar han mer och mer kontroll över hennes värld. Han krymper hennes livsutrymme och börjar isolera henne. Han frågar vem hon pratar med i telefon, vem hon chattar med på internet, om hon träffade någon på stan o.s.v.

Hon orkar inte med alla utfrågningar så hon ringer inte sina vänner lika ofta, hon slutar umgås i sina sociala nätverk. Han börjar ifrågasätta henne. Efter första smällen så ångrar han sig. Han säger förlåt och visar sig ångerfull. Han lovar att det aldrig ska hända igen. Men det som egentligen sker är att han hela tiden växlar mellan värme och våld. Och i den isolerade värld som hon numera bor i så känns detta ganska normalt.

Våldet trappas upp mer och mer och mer. Han slår henne för hennes eget bästa säger han. Hon försöker allt hon bara kan för att göra han nöjd och glad, men hur hon än gör så upplever hon att hon gör fel, och han straffar henne. Hon lär sig också att han är kapabel till och gör som han vill.

Till slut ligger hon på sjukhuset halvt ihjälslagen utav den man som hon bor med. Och eventuella barn är antingen kvar i hans våld eller omhändertagna av socialtjänsten.

Det finns två grundläggande principer för normaliseringsprocessen, en för mannen och en för kvinnan. Mannen vill behålla överordningen och kvinnan vill överleva våldet. För att klara detta så utvecklar både mannen och kvinnan olika strategier. Det kanske låter som att detta är kallsinnigt planerat från en eller bägge parter, men mycket sker i det omedvetna.

Man kan beskriva normaliseringsprocessen i tre faser

Fas ett, här börjar mannen kontrollera kvinnans livsrum och för kvinnan innebär det anpassning och isolering. Första slaget kommer. Mannen blir ångerfull efteråt och vill ha förlåtelse. Han kan också säga att han inte förstår vad som hänt, han är ompysslande och lovar att det ska aldrig hända igen.

Fas två, för kvinnan så börjar gränserna att suddas ut mer och mer medan mannen styr över liv och död. Hela tiden så försöker kvinnan att anpassa sig så att relationen ska fungera. Men för varje gång hon gått ett steg längre bort från sig själv så kräver mannen ännu mer. Att leva med detta våld blir normalt, precis som att det är lika normalt för människor som lever i icke våldsamma relationer att det inte finns våld. Mannen intalar kvinnan att hennes uppförande, utseende, åsikter måste förändras. Mannens verklighet blir till slut även hennes verklighet. Hon försvarar till slut sin misshandlare eftersom hon saknar helt och hållet referensramar som är sunda. Mannen väljer när han slår, hur hårt han slår och hur ofta. Han väljer med vad han ska slå och hur länge. Det är sällan som mannen gör det i ett raseriutbrott. Är de bägge ute tillsammans och han anser att kvinnan gör fel så väntar han tills de är hemma innan han slår, där ingen ser. Där hon är isolerad. Han är kallt beräknande, han kan styra sina slag.

Fas tre, kvinnan så fortsätter att anpassa sig till växelspelet mellan våld och värme medan mannen flyttar på gränserna ännu mer och våld blir till våldtäkt. Våldet är nu en del utav vardagen och det är omöjligt att undvika det genom att förändra sig. Kraven från mannen förändras irrationellt, det som var rätt igår är fel idag och det kan handla om simpla saker. Förväntningarna som mannen har på kvinnan är helt orealistiska. Kvinnan vet inte längre var gränsen mellan acceptabelt och oacceptabelt går längre. Kvinnan blir handlingsförlamad, har apati och ångest hon kanske försöker ta livet av sig. Hon ser ingen annan utväg än att han dör, men att ta livet av en annan människa är ett stort steg. Därför försöker hon med självmord istället. Det här är konsekvenserna av ett långvarigt misshandelsförhållande. Mannen kanske nu använder detta som orsaker för att fortsätta att slå och våldta kvinnan. Kvinnan är symbolisk död och kvar finns endast en fysisk varelse som mannen kan slå på. Mannen har full koll på på liv och död, han slår tills hon är medvetslös men inte död. Men ibland så ser han inte var gränsen mellan liv och död är och dödar kvinnan ...

Läs mer om normaliseringsprocessen på tjejjourens webbsidor

Stereotypiseringar och könskränkningar av kvinnor
Jag har flera gånger bloggat om hur kön konstrueras och hur kvinnor stereotypiseras, begränsas och underordnas. I en blogg skrev jag om boken ”Motstånd & Fantasi Historien om F”  och om hur kvinnliga feminister blir bemötta utifrån att de anses vara på ett visst sätt(konstrueras). Kvinnliga feminister konstrueras till att vara; ovetenskapliga, hycklare, bristfälliga, verklighetsfrånvända, ointressanta, manshatare, omoderna m.m.

I en annan blogg ”Begränsande och stereotypiserande normer ” skriver jag om hur kvinnor begränsas utifrån kön I bloggen ”Sortera och hitta mönster” lyfter jag fram en avhandling av Anneli Andersson (Häyren Weineståhl) ”Vi blev antagligen för många –könskränkande behandling i akademisk miljö.”

Anneli presenterar ett modellförslag på hur en teoretiskt och praktiskt på ett djupare sätt kan förstå könskränkande behandling. Det som många tror handlar om enskilda kvinnor med personliga problem kan vara konsekvenserna av en könsmaktsordning där kompetenta kvinnor bryts ner av ”ickefungerande” män och deras nätverk.
En ska inte skylla ifrån sig
Som barn fick jag lära mig att det är fult att skylla ifrån sig. Min erfarenhet som vuxen är att ju mer makt en person har, desto vanligare är det att en skyller ifrån sig. Men det gäller att vara observant på hur skuldbeläggandet av andra går till., för att själv framstå i en bättre dager Maktens män är skickliga på att framställa sig själva som ofelbara.

Till sist ett citat om Genderisering –könsmässig märkning som jag har hämtat från Gunnel Forsberg artikel, ur Forskning som provokation

”En kvinnlig arbetare vikarierade under en period vid en maskin som vanligtvis sköttes av en man. Golvet under maskinen var slipprigt och det fanns en uppenbar halkrisk. Hon lade därför dit en matta för att förbättra arbetssituationen. När den ordinarie maskinskötaren återkom till sitt pass tog han genast bort mattan med motiveringen att det var ”en sådan där j-a tjejmatta!” Själva mattan hade fått en könsstämpel och därmed en låg värdering som skulle drabba honom om han stod på den. Hellre halkar man än utsätter sig för en sådan risk. Själva mattan hade blivit genderiserad!”

I patriarkatet jämställs kvinnligt könskodade föremål och egenskaper med svaghet och underordning och vem vill underordnas?

måndag 12 december 2011

Trött måndag

Igår var jag på flera möten. Hade dessutom saker jag var ”tvungen” att göra. Därför blev det ingen färdig blogg. Jag påbörjade däremot en, som jag tänkt göra färdig idag. Men nu är klockan för mycket för att få ihop den på ett genomtänkt sätt. Därför skriver jag bara några rader om mitt mående och görande.

Började dagen redan klockan 8 med att vara barnvakt åt mitt fyramånadersbarnbarn. Min dotter kunde inte ha henne med sig dit hon skulle, så hon kom hit med barnet i barnvagn. Eftersom det idag är fjärde dagen efter min 25 taxoterebehandling, så är jag mer trött än vanligt.

Min dotter servade med att lägga minstingen i min soffa och dra ut bäddsoffan, så att vi fick en stor fyrkant att vara på. På så sätt behövde jag inte bära henne runt i lägenheten och inte heller vara rädd för att hon skulle ramla ner på golvet. Har tillräckligt med funktioner i armar och händer för att kunna lyfta henne sittande och i en mjuk soffa är det ingen risk att hon skadar sig..

När minstingen kom var hon glad och nöjd. Hon är väldigt lättroad och gillar närhet och att prata. Vi hade en mysig stund tillsammans.

Efter ett tag blev hon lite trött och gnällig. Gav henne babymjölk, men det var hon inte riktigt nöjd med. Satt med henne i knäet, med hennes huvud mot högerarmen. Hon hade napp i munnen och jag strök henne över huvudet lite lätt. Hon somnade. När hennes mamma kom tillbaka satt vi kvar i samma ställning. Hon vaknade efter en liten stund och log. Hade sedan en skön stund med dotter och dotterdotter.

Tittar nu på min högerarm, minns och gläds åt känslan att ha haft henne på armen. Njuter av minnet av ett eget möte med en liten varelse.

Resten av dagen har inte varit lika mysig. När jag kom ner i bilgaraget för att ta bilen, gick den inte att starta. Ringde assistansservice som jag betalar för. En bärgare kom efter en dryg timme. Bilbatteriet hade tagit slut så han startade den med reservbatteri. Jag hade glömt en taklampa på i bilen, så bilproblemet var helt självförvållat. Fick köra några mil för att ladda batteriet och blev väldigt sen till jobbet. Sen och trött.

Vi hade ett avslutande möte i vår arbetsgrupp inför julen och jag blev väl omhändertagen. Bjöds på lussebulle, pepparkakor och chokladgodis.

Hemma igen strax före sex. Ett element i mitt sovrum är kallt och jag har inte klarat att fixa det själv. När jag höll på och strulade med bilen, frågade en granne om jag behövde hjälp och det gjorde jag. Inte med bilen för då var bärgaren på väg, men med elementet. Jag skulle ringa på hans dörr när jag kom hem. Ringde på fel dörr och ingen öppnade. Ringde senare för att kolla var han var, men ringde fel granne. Fick hjälp att hitta rätt person, som genast kom. Jag trodde mitt kalla element berodde på luft i systemet, men så var det inte. Min granne kunde inte åtgärda felet, men nu vet jag vart jag ska vända mig.

Utöver att bilen inte startade och elementet inte var så lättfixat som jag trodde, ramlade låset på min cykel sönder när hon min dotter som behövde cykeln låste upp och skulle skynda sig iväg.

Nu värker ryggen och jag längtar efter att få sova. Är trött och smågrinig, men känner värme och omtänksamhet från många i min närhet. Minns med välbehag hur min mamma kom in och satt på sängkanten när jag var barn och skulle sova.

Från min tomt i Norby


Ack så skönt, slumra in, i bädden så fin, som blomman på äng, i en gungande säng.


Och guds änglar de små, breda vingarna ut,
och kring barnet de stå, till dess natten är slut.