Makt, ansvar och våld

Folkvalda makthavare
I rättssalen i Chicago sa den tidigare guvernören Blagojevich som dömts till 14 års fängelse för korruption att hans politiska karriär är över och att:

”Jag ska försöka ta mig igenom de här svåra motgångarna.” Reportaget är gjort i P1
Guvernören framstället det som hänt som om det var någon annans fel att han har begått svåra brott och utnyttjat sin position som guvernör.

Läste i lokaltidningen att fler riksdagsledamöter väljer att ta flyget istället för tåget. Makthavarna skyller sitt val på SJ. Så här står det t ex i Borås tidning
”Kenneth G Forslund (S) har pendlat med tåg mellan Stockholm och Kungälv i 16 år, de senaste 9 åren som riksdagsledamot. Efter förra vinterns tågkaos gav han upp och skaffade sig flygkort. ”

Socialdemokraterna har medverkat till uppstyckningen av gamla SJ och vinstkraven på företaget. Nuvarande regering har ett huvudansvar för hur dåligt tågtrafiken fungerar, men även oppositionspartier har bidragit till försämringarna. Tror också att riksdagsledamöter åker mest tåg från de två partier vänsterpartiet och miljöpartiet som vill satsa mest på tågtrafiken.

Jag blir upprörd när makthavare först via riksdagsbeslut driver igenom försämringar i tågtrafiken och sedan skyller på det statliga företag SJ som tvingas genomföra försämringarna. Ansvarslöst av alla riksdagsledamöter som klagar och bidrar till ökade växthusgaser, men inte gör tillräckligt för att rätta till problemen.

Män, våld och ansvar
Två personer, en kvinna och en man i 60-årsåldern, hittades för en tid sedan döda på en gård norr om Uppsala. Kvinnan misstänks vara mördad av mannen. Enligt en senare artikel har kvinnan anmält mannen för hot och våld och då har mannen motanmält henne för våld. Det är ganska vanligt att män som misshandlar kvinnor lägger ansvaret för våldet på kvinnan. Denna gång ledde mannens agerande till att två människor inte längre lever.
Uppsala mansjour som jag tidigare bloggat om hänvisar på sina webbsidor till en rapport från Brottsförebyggande rådet BRÅ och till genusmagazinet  avseende våld i nära relationer. Genusmagazinet är nu nedlagt och en hänvisar till två antifeministers bloggar Pär Ström och Pelle Billing. Mansjouren länkar också direkt till Pär Ströms blogg  Däremot inte till NCK (nationellt centrum för kvinnofrid) som har regeringens uppdrag att informera om och utveckla kunskapen om hur våld i nära relationer kan bekämpas.

I BRÅ:s rapport 2009:12 ”Våld mot kvinnor och män i nära relationer ” som både Uppsala mansjour och Pär Ström hänvisar till beskrivs våld i nära relationer utifrån offrens egna upplevelser. Denna studie som framförallt fokuserar på konflikter redovisar att skillnaden mellan kvinnors och mäns utsatthet för relationsvåld är liten.

Men av rapporten framgår också att det rör det sig om två olika typer av våld. Det våld som riktas mot kvinnor är oftare upprepat och tenderar att vara grövre och resultera i fler negativa konsekvenser för den som drabbas.
Att det handlar om olika typer av våld framgår i detta citat som jag hämtat ur ”Se, identifiera, agera - Konkreta tips och råd – Vägledning för chefer med flera om våld i den anställdas nära relation”, Stockholms läns landsting
”….. trots att partnervåld kan begås mot män och inom homosexuella relationer, är den övervägande delen mäns våld mot kvinnor. Enligt WHO (från Folkhälsorapporten 2009) finns det mycket lite som tyder på att kvinnor använder sig av partnervåld i bemärkelsen maktkontroll. Kvinnors våldsanvändning sker oftare än mäns i självförsvar eller i anslutning till mäns våld och är situationsbetingat, det vill säga att det inte pågår systematiskt över lång tid.”

Det finns många manliga nätverk som vägrar se könsmaktsordningen. Istället utgår en från det gamla ordspråket ”Det är inte ens fel att två träter.” Detta leder till att våldets kopplingar till maktutövning osynliggörs. I en del inlägg läggs tom skulden på kvinnan.

Är det kvinnans fel att hon blir misshandlad !!!
Varje år mördas mellan 15 och 20 kvinnor av sin partner och över hälften av dem hade vid ett tidigare tillfälle sökt vård för att de blivit misshandlade.

En tredjedel av personalen på Nordens största akutmottagning, Södersjukhuset i Stockholm, anser att det är kvinnans fel om hon blivit misshandlad. Det visar en ny svensk studie. Var tionde tycker inte heller att det är sjukvårdens ansvar att utreda hur en kvinnas skador uppkommit, enligt ett inslag i Ekot som sändes i söndags
Av samma reportage framgår att forskning och siffror från FN:s enhet för kvinnors rättigheter, UN Women, visar att mer än varannan kvinna utsätts för någon form av våld under sin livstid. Enligt FN är våld mot kvinnor fortfarande en av de mest utbredda kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och samtidigt ett av de minst åtalade brotten.

Hälften av personalen på Södersjukhuset hade inte frågat de kvinnor som kom in med misstänkta misshandelsskador om de blivit misshandlade, och var tionde kvinna som misshandlats fick inte sina skador dokumenterade.

Enligt professor Maaret Castrén visar studien att det finns en alltför stor likgiltighet hos personal inför att kvinnor misshandlas på Södersjukhusets akutmottagning.

”Samtidigt tror jag inte de är unika. Våra medarbetare är ju samhällsmedborgare och det talar väl för att siffrorna ser ut på det här sättet”, säger chefläkare Anna Nygårdh.

Normaliseringsprocessen
Normaliseringsprocessen är den process som teoretiskt förklarar hur ett misshandelsförhållande successivt normaliseras för den kvinna som är utsatt. Det börjar med att han uppvaktar henne på ett sätt som hon uppfattar som kärleksfullt och omtänksamt. Han hämtar kanske och skjutsar i bil. Hon uppfattar att han gör allt för att han älskar henne, men egentligen så skaffar han mer och mer kontroll över hennes värld. Han krymper hennes livsutrymme och börjar isolera henne. Han frågar vem hon pratar med i telefon, vem hon chattar med på internet, om hon träffade någon på stan o.s.v.

Hon orkar inte med alla utfrågningar så hon ringer inte sina vänner lika ofta, hon slutar umgås i sina sociala nätverk. Han börjar ifrågasätta henne. Efter första smällen så ångrar han sig. Han säger förlåt och visar sig ångerfull. Han lovar att det aldrig ska hända igen. Men det som egentligen sker är att han hela tiden växlar mellan värme och våld. Och i den isolerade värld som hon numera bor i så känns detta ganska normalt.

Våldet trappas upp mer och mer och mer. Han slår henne för hennes eget bästa säger han. Hon försöker allt hon bara kan för att göra han nöjd och glad, men hur hon än gör så upplever hon att hon gör fel, och han straffar henne. Hon lär sig också att han är kapabel till och gör som han vill.

Till slut ligger hon på sjukhuset halvt ihjälslagen utav den man som hon bor med. Och eventuella barn är antingen kvar i hans våld eller omhändertagna av socialtjänsten.

Det finns två grundläggande principer för normaliseringsprocessen, en för mannen och en för kvinnan. Mannen vill behålla överordningen och kvinnan vill överleva våldet. För att klara detta så utvecklar både mannen och kvinnan olika strategier. Det kanske låter som att detta är kallsinnigt planerat från en eller bägge parter, men mycket sker i det omedvetna.

Man kan beskriva normaliseringsprocessen i tre faser

Fas ett, här börjar mannen kontrollera kvinnans livsrum och för kvinnan innebär det anpassning och isolering. Första slaget kommer. Mannen blir ångerfull efteråt och vill ha förlåtelse. Han kan också säga att han inte förstår vad som hänt, han är ompysslande och lovar att det ska aldrig hända igen.

Fas två, för kvinnan så börjar gränserna att suddas ut mer och mer medan mannen styr över liv och död. Hela tiden så försöker kvinnan att anpassa sig så att relationen ska fungera. Men för varje gång hon gått ett steg längre bort från sig själv så kräver mannen ännu mer. Att leva med detta våld blir normalt, precis som att det är lika normalt för människor som lever i icke våldsamma relationer att det inte finns våld. Mannen intalar kvinnan att hennes uppförande, utseende, åsikter måste förändras. Mannens verklighet blir till slut även hennes verklighet. Hon försvarar till slut sin misshandlare eftersom hon saknar helt och hållet referensramar som är sunda. Mannen väljer när han slår, hur hårt han slår och hur ofta. Han väljer med vad han ska slå och hur länge. Det är sällan som mannen gör det i ett raseriutbrott. Är de bägge ute tillsammans och han anser att kvinnan gör fel så väntar han tills de är hemma innan han slår, där ingen ser. Där hon är isolerad. Han är kallt beräknande, han kan styra sina slag.

Fas tre, kvinnan så fortsätter att anpassa sig till växelspelet mellan våld och värme medan mannen flyttar på gränserna ännu mer och våld blir till våldtäkt. Våldet är nu en del utav vardagen och det är omöjligt att undvika det genom att förändra sig. Kraven från mannen förändras irrationellt, det som var rätt igår är fel idag och det kan handla om simpla saker. Förväntningarna som mannen har på kvinnan är helt orealistiska. Kvinnan vet inte längre var gränsen mellan acceptabelt och oacceptabelt går längre. Kvinnan blir handlingsförlamad, har apati och ångest hon kanske försöker ta livet av sig. Hon ser ingen annan utväg än att han dör, men att ta livet av en annan människa är ett stort steg. Därför försöker hon med självmord istället. Det här är konsekvenserna av ett långvarigt misshandelsförhållande. Mannen kanske nu använder detta som orsaker för att fortsätta att slå och våldta kvinnan. Kvinnan är symbolisk död och kvar finns endast en fysisk varelse som mannen kan slå på. Mannen har full koll på på liv och död, han slår tills hon är medvetslös men inte död. Men ibland så ser han inte var gränsen mellan liv och död är och dödar kvinnan ...

Läs mer om normaliseringsprocessen på tjejjourens webbsidor

Stereotypiseringar och könskränkningar av kvinnor
Jag har flera gånger bloggat om hur kön konstrueras och hur kvinnor stereotypiseras, begränsas och underordnas. I en blogg skrev jag om boken ”Motstånd & Fantasi Historien om F”  och om hur kvinnliga feminister blir bemötta utifrån att de anses vara på ett visst sätt(konstrueras). Kvinnliga feminister konstrueras till att vara; ovetenskapliga, hycklare, bristfälliga, verklighetsfrånvända, ointressanta, manshatare, omoderna m.m.

I en annan blogg ”Begränsande och stereotypiserande normer ” skriver jag om hur kvinnor begränsas utifrån kön I bloggen ”Sortera och hitta mönster” lyfter jag fram en avhandling av Anneli Andersson (Häyren Weineståhl) ”Vi blev antagligen för många –könskränkande behandling i akademisk miljö.”

Anneli presenterar ett modellförslag på hur en teoretiskt och praktiskt på ett djupare sätt kan förstå könskränkande behandling. Det som många tror handlar om enskilda kvinnor med personliga problem kan vara konsekvenserna av en könsmaktsordning där kompetenta kvinnor bryts ner av ”ickefungerande” män och deras nätverk.
En ska inte skylla ifrån sig
Som barn fick jag lära mig att det är fult att skylla ifrån sig. Min erfarenhet som vuxen är att ju mer makt en person har, desto vanligare är det att en skyller ifrån sig. Men det gäller att vara observant på hur skuldbeläggandet av andra går till., för att själv framstå i en bättre dager Maktens män är skickliga på att framställa sig själva som ofelbara.

Till sist ett citat om Genderisering –könsmässig märkning som jag har hämtat från Gunnel Forsberg artikel, ur Forskning som provokation

”En kvinnlig arbetare vikarierade under en period vid en maskin som vanligtvis sköttes av en man. Golvet under maskinen var slipprigt och det fanns en uppenbar halkrisk. Hon lade därför dit en matta för att förbättra arbetssituationen. När den ordinarie maskinskötaren återkom till sitt pass tog han genast bort mattan med motiveringen att det var ”en sådan där j-a tjejmatta!” Själva mattan hade fått en könsstämpel och därmed en låg värdering som skulle drabba honom om han stod på den. Hellre halkar man än utsätter sig för en sådan risk. Själva mattan hade blivit genderiserad!”

I patriarkatet jämställs kvinnligt könskodade föremål och egenskaper med svaghet och underordning och vem vill underordnas?