Begränsande och stereotypiserande normer

Sånger om kvinnor från 1971 har jag lyssnat mycket på. En av låtarna heter ”Innerst inne är du en riktig kvinna, Louise” och är skriven av Louise Waldén, då aktiv i grupp 8.

Första versen
Studentska i Örebro
med bra betyg och jämlikhetstro
for till Stockholm för att studera
lärde mig prata och argumentera
Men först när jag gifte mig med slöja
lät sig alla nöja
Innerst inne är du i alla fall en riktig kvinna, Louise

Sista versen
Den morgon jag vaknar av mitt eget skrik
den dag jag dukar under för en stigande panik
den kväll jag säger upp mig för att vara mamma
husa, piga och älskogsflamma
den dan jag släpper min egen ambition
blir talkören enig, unison
Innerst inne var du i alla fall en riktig kvinna, Louise

Stereotypen av hur riktiga kvinnor ska vara växlar över tid och i olika sammanhang och grupperingar. Stereotyperna har förhoppningsvis också luckrats upp en del. Samtidigt känner sig unga kvinnor ofta mer pressade idag än vad min generation gjorde. Många unga kvinnor sover dåligt, har ont i magen och huvudvärk, prestationsångest med mera, med mera. Få klarar att helt bryta från rådande normer om hur du som ung ”riktig kvinna” ska vara.

Machofabriken,ett nationellt jämställdhetsprojekt med killar och manlighet i fokus har genomfört en undersökning bland 13- 25 åringar. 613 killar och 523 tjejer har svarat på enkätfrågorna.

Av svaren framgår bland annat att 20% av alla killarna tror att de kommer att hindras att göra det de vill i framtiden på grund av förväntningar om hur de ska vara som killar. Motsvarande siffra för tjejerna är 37%. Två tredjedelar av killarna tror inte att det går att ändra på normer för manlighet.

40% av tjejerna känner sig begränsade i sitt sätt att vara av rådande normer för hur tjejer förväntas vara. Rädslan för att inte uppfattas som en ”riktig kvinna” är alltså fortfarande stor. Det är svårt att tänja på rådande normer.


På samma sätt finns det ofta normer om hur du ska vara som riktig kurd eller som riktig tvååring eller som riktig chef eller som riktigt vårdbiträde eller som riktig vänsterpartist m.m.

Jag tror också att det finns normer över hur jag förväntas uppträda och leva som cancersjuk. Lever jag inte upp till normen för hur en cancersjuk person ska se ut, utan jobbar, cyklar och är aktiv, så blir jag i mångas ögon friskförklarad. Jag får samtidigt höra av andra att jag borde nog inte jobba, jag borde ta det lite lugnare, jag borde tänka mer på mig själv m.m. Många säger detta till mig av ren välvilja men det är jobbigt att ständigt få höra hur jag borde göra. Alla som uttalar saker som jag borde göra, försöker pressa in mig i en norm för hur cancersjuka ska uppträda. De har inte fått någon utbildning i normkritik och är omedvetna om vilken maktutövning de utövar mot mig när de försöker tvinga in mig i ett mönster över hur jag ska agera som sjuk.

Nu överdriver jag och renodlar mönstren över hur jag antingen blir friskförklarad eller bör vara helt sjukskriven. Många människor jag möter ser mig väldigt mycket som den jag är med både en svår sjukdom och stor energi till att fortsätta jobba. Många ser att jag mår bra av mina egna livsval, jag som har privilegiet att kunna välja. De ser mig som den jag vill bli sedd som, en individ med skavanker och styrkor.

För övrigt har jag orkat mycket idag. Jobbat nästan sex timmar och sedan varit på fest på kvällen. Det är härligt när krafterna återvänder efter en dryg veckas Taxoteredipp.