Balans och hyllning till kroppen

Min stackars kropp har utstått mer än 50 cellgiftbehandlingar med dropp. Dessutom har jag ätit Xeloda (cellgift i tablettform) i nästan fyra år. Varje behandling innebär en påverkan på i princip varje cell. Alla mina slemhinnor berörs, liksom immunförsvaret. Påverkan är olika stor beroende på vilken cellgiftsort jag fått.

Kroppen kommer delvis ur balans vid varje cellgifttillfälle. Och då finns massor med fiender som vill vegetera och parasitera mer på min kropp i min egen kropp. Varje liten illasinnad svampspor, virusorganism och bakterie tar chansen att öka sitt revir. De goda microlivet försöker försvara kroppen. Kriget startar vid obalansen som uppstår efter cellgiftet och hos mig verkar Candidassvampen vinna slagen. Därav min knallvita tunga m.m.

Om jag har förstått saken rätt, så är de största riskerna för mig mina egna elaka microorganismer när immunförsvaret försämras. Kroppsfienden finns alltså framförallt i mig själv. Det är när dessa växer till som jag får feber och behöver sjukvård. Jag kan alltså likaväl smittas av mig själv, som av andra. Därför tyckte inte min läkare att det fanns skäl att vaccinera mig mot lungbakterier, för att skydda mig mot mina barnbarns bakterier. Och därför tänker jag fortsätta träffa andra människor, även när immunförsvaret är lågt. Ska jag skydda mig så kan jag använda handsprit. Alternativet är att isolera mig hemma med mina egna bakterier och svampar. Det blir ett ganska meningslöst och ensamt liv i längden, som knappast gynnar balansen i mig.

Det finns några microorganismer som nästan har försvunnit från jordens yta. Merparten finns mitt ibland oss. En del elaka bakterier behöver hen antibiotika för att bli av med. Virus skyddar hen sig bäst emot med vaccinering. Några mediciner kan slå ut svampar.

Utrotning av för människor elaka organismer är nästan omöjligt, så vi får kämpa på för att leva i balans. Jag tycker vi ska vara rädda om de ämnen som kan ta kål på olika microorganismer och inte använda dem i onödan. Viktigare är att försöka hitta en bra balans i våra egna kroppar, stärka det goda och inte göda det onda. Så att medicinerna finns när de bäst behövs.

Hoppas därför hitta förhållningssätt och matvanor så att jag slipper ta till storsläggan Diflucan vid varje cellgiftkur. Canidasvampen kan jag ändå inte utrota. Och nu när Candidassvamparna utsätts för Diflucangift känner jag hur halsbakterier försöker ge sig på slemhinnorna istället. Hoppas att det finns fungerande antibiotika när det är livsviktigt.

Visst finns det skäl att hylla kroppen som tål alla cellgifter och kämpar på mot alla elaka microorganismer. Livet är ganska fantastiskt. Och samtidigt kan vi inte helt definiera vad liv är. Liv bara är och fortsätter vara i någon form. Jag hoppas att livets alla olika krafter är icke utrotningsbara, även om det innebär att jag får stå ut med liv jag inte gillar.

Däremot hoppas jag på mediciner som kan utrota cancer, för cancer är ingen fristående egen livskraft.