tisdag 31 maj 2011

Skam och skuld

Jag har flera gånger skrivit om att min högerarm och högerhand inte fungerar som den ska. Min läkare vet inte vad orsaken är, men tror att det beror på min sjukdom. Däremot har jag inga metastaser som trycker på de nerver som går till högerarmen, vilket jag förstås är glad över. Hoppas att Taxoterebehandlingen också ska göra armen bättre.

Jag har nu nästan helt övergått till att skriva med vänster hand om jag överhuvudtaget använder papper och penna. Det är så jobbigt att skriva, det tar en massa energi för mig. Värst är att jag skäms för min nuvarande handstil. Känner skam- och/eller skuldkänslor och vill försöka dölja mina kråkfötter för andra. Det är en djup känsla, som jag tror är kopplade till minnen i barndomen. Då skulle hen vara duktig flicka och det var jag. Jag hade lätt för mig. Har aldrig haft problem med klumpig handstil.

Andra barn hade sämre fysiska förutsättningar. Det var många som kämpade med sin handstil, med att försöka plita ner vackra bokstäver. Ögat ville en sak men det blev något annat på papperet. Min instinktiva vilja att dölja det jag skrivit, beror säkert på att jag som liten kände in hur dessa barn hade det. Nu återkommer de känslor som jag då upplevde att andra kände.

Jag har lånat ut en födelsedagsbok till en jobbarkompis. Eftersom jag är rädd om boken skrev jag in mitt namn i den och att det är en födelsedagspresent till mig, med spretig handstil. Min jobbarkompis såg detta och sa att för henne betydde de spretiga bokstäverna något positivt. Hon upplevde min styrka i att kunna och vilja skriva. Dessa ord hjälpte mig lite grand. Mitt intellekt säger att hon har helt rätt, men gamla minnen sitter djupt. Tror att dagens skolpedagogik innebär att dagens barn som kämpar med sitt blir positivt uppskattade för sin kamp, istället för att beläggas med skuld och skam.

Googlade om skam och skuld och tycker denna sida gav bästa förklaringen på skillnaden mellan orden. För mig flyter ibland orden ihop och ibland kan jag urskilja deras olika innebörd.

För övrigt har jag haft en ganska bra dag. Cyklat till och från jobbet. I morgon jobbar jag hemifrån några timmar och får sedan se vad lusten och orken räcker till. Känner ganska stor tillförsikt till att behandlingen hjälper.

Tänker i varjefall ge mig tid att känna in blommornas skuld och skamfria tillvaro. Aklejorna har jag fotograferat i min gamla trädgård

måndag 30 maj 2011

Dagens Taxoterebehandling och lite om jobbet

I fredags fick jag med en burk betapred hem, för att börja äta kortison en timme före dagens behandling. Jag avskyr betapred för kortisonet gör mig uppvarvad. Min kropp är trött men jag har svårt att vila. Vet att det kan fungera helt annorlunda för andra kvinnor. Våra kroppar kan regera både identiskt lika och helt olika, precis som vi människor har både en massa likheter och en massa olikheter beroende på hur djupt hen jämför.

Kände mig illamående innan jag skulle dricka den sötsliskiga drycken. Jag kommer nog att fortsätta tjata om sänkt dos varje gång jag träffar läkare och sjuksköterskor. Det har blivit lite av min grej och jag känner mig nöjd varje gång jag lyckas pruta bort en tablett, trots att tabletterna är till för min skull. Trivs med min lilla barnslighet.

I morse tog jag 16 tabletter (8mg), ikväll 8 st, i morgon -morgon 8st och i morgon kväll de sista 4 tabletterna. Detta är färre än förra betapred- och taxotereomgången och då lyckades jag reducera dosen med minst 2 tabletter per gång.

Läste i Fria tidningen att diskrimineringsombudsmannen nu har granskat 10 landstings arbete med att förebygga diskriminering på arbetsplatserna. Samtliga planer var underkända. Jag är inte förvånad. Ett aktivt förebyggande arbete kräver mycket tid för att genomföra seriösa kartläggningar, besluta om konkreta mål och därefter aktivt arbete på varenda arbetsplats.

Efter morgonens cykeltur till Ackis och Taxoterebehandling tog jag bilen till jobbet. Den jämställdhets- och mångfaldsplan jag drivit framåt under lång tid behandlades på dagens samverkansmöte med fackföreningarna. Jag var föredragande. Förslaget blev positivt bemött.

Dessutom togs ett tilläggsbeslut i ett viljeinriktningsdokument, som innebär att aktiva åtgärder utifrån lagens krav ska vara en del i allt samverkansarbete inom vår stora förvaltning.

Känner att jag har stöd i mitt arbete från min högsta chef, vår produktionsdirektör, vilket är en nödvändig förutsättning för att planerna ska leda till faktiska förändringar i människors vardag. Reellt arbete med jämställdhet och mångfald leder alltid till mer eller mindre motstånd eftersom arbetet i praktiken handlar om att förändra gamla maktordningar och diskriminerande normer. Är glad och nöjd över att arbetet tagit ett nytt kliv framåt. Förslaget behandlas i Vård & bildnings styrelse 9 juni.

Varje gång jag känner att jag har bidragit till en liten ”positiv” förändring på mitt jobb känner jag mig glad över att orken räcker. Sådana här dagar får jag positiv energi av att jobba.

söndag 29 maj 2011

Omvärlden

Jag får så många både positiva och negativa intryck när jag lyssnar på P1 och läser tidningar. Som alltid var Nina Björks krönika bra i God morgon världen. Hon beskriver att hon och alla andra som flyger inrikesflyg borde skämmas eftersom det skadar vårt klot med växthusutsläppen. Det är mycket bättre för miljön att åka tåg.

Inrikesflyg korta sträckor är på sikt omöjligt. Men flygresenärerna får istället höra att det är ansvarsfullt för miljön att ta med sig tidningen ut och lägga den i pappersåtervinningen. Det är lätt att låta bli att ta ansvar.
Miljöpartiet beskrivs nu som ett seriöst ansvarstagande, realistiskt och regeringsdugligt parti från att tidigare ha drivit flummigt plakatpolitik. Tidigare när partiet ställde krav på att minska konsumtionen och göra radikala förändringar i miljöpolitiken, framställdes partiet som oansvarigt och barnsligt.

När partier är oansvariga gentemot framtiden och hållbarheten på vårt klot framställs de precis tvärtom. Oansvarig tillväxtpolitik är normen i den svenska ankdammen. Härskarteknikerna för att alla partier ska hålla sig inom oansvariga ohållbara miljöramar och sociala ramar är starka. Det behövs fler och inte färre radikala förslag för att rädda vårt klot. Förändra normerna för vad som bedöms som ansvarsfullt.

Ett annat intressant inslag i samma program var jämförelsen mellan gripandet av Mladic och avrättningen av Bin Ladin. Mladic beskrivs som en brottsling vars gärningar ska rannsakas i en rättegång. Han hämtades av polis. Bin Ladin beskrevs som USA:s fiende och avrättades av militären. Jag tycker det finns hopp när folkrättsbrottslingar tvingas stå inför rätta och bli bedömda för sina handlingar i en rättssäker process istället för att avrättas som fiender.

Jag gläds åt att revolutionen i Egypten nu har lett till att gränsen till Gaza har öppnats. Människor slipper vara instängda. Och jag gläds åt att unga människor i Tunisien och i Egypten står på sig i sina krav på demokrati.

Idag har jag tagit en kort promenad till Årike Fyris med en kompis. Sedan kom min dotter med familj och uppvaktade på mors dag. Åkte med dem till mina barnbarns farmor och farfar som bor långt ute på landet. Satt och pratade i solen, åt god mat och hade det skönt. På väg till och från dem satt jag mitt emellan mina barnbarn och tittade och lyssnade i en fågelbok. Det var häärligt.

Är orkeslös. Har ett hopp om att morgondagens behandling ska ge snabb positiv effekt på min kropp.

Gråta

Som barn var mina föreställningar att hen bara ska gråta på begravningar och när hen sörjer någon som är död. Då ingår det att hen ska gråta. I övrigt är gråt ett svaghetstecken som hen inte ska visa.

Jag har tidigare skrivit om en liten pojke som dog av levercancer, ”Dagen då döden kom”. Jag kunde inte vara med på hans begravning eftersom jag sedan länge planerat en fjällresa med min dotter och mina föräldrar då. Ungefär samtidigt dog min fasters man. Hans begravning var jag på. Inför denna begravning var jag orolig för att jag skulle ta för mycket plats med min gråt, för jag bar på uppdämd sorg efter den lille pojkens död.

Så här definieras Gråt i Wikipedia.

”Gråt är ett emotionellt betingat beteende hos människan. Beteendet, som har en kommunikativ funktion, är endast delvis viljestyrt och består av en kombination av tåravrinning från ögonen, speciellt andningsmönster. Ibland förekommer ett ljudligt läte, vilket ofta blir mer påtagligt om den gråtande försöker prata.

Gråt framkallas framför allt av känslor som felaktigt upplevs som negativa, exempelvis sorg och förtvivlan, men kan även framkallas av oerhörd lycka eller andra starkt upplevda känslolägen. Förutom att ha en rent informativ funktion för bevittnande personer väcker gråten ofta medlidande hos dessa, vilket kan gynna den gråtande och därmed torde vara den främsta funktionen. Precis som skratt och gäspningar tenderar gråt vara socialt "smittsamt".
Det finns även teorier som tyder på att efter att man har gråtit, mår man bättre. Detta kan förklaras med att gråten drar ner på stresshormonerna.”

Synen på att gråta växlar i olika kulturer och under olika epoker. På sjuttonhundratalet var det högstatus för överklassmän att gråta i vissa sammanhang. För några årtionden sedan skulle alla nära anhöriga gråta på en begravning. Annars sågs hen som hård och känslokall.

Jag har tidigare skrivit om att jag ganska ofta gråter. Fortfarande skäms jag ibland för min gråt i vissa sammanhang. Normen om att det är ett svaghetstecken att visa att hen gråter sitter starkt. Likaså rädslan för att andra ska uppfatta min gråt som manipulation. Jag ser egentligen gråt som en sund kroppslig reaktion, som hen mår dåligt av att hålla tillbaka och dölja. Önskar att begränsande normer om gråt synliggörs och förändras, så att fler vågar gråta i andras närvaro.

När jag vaknade vid fyratiden låg jag och tänkte på de känslor min sjukdom väcker hos andra. Jag vill inte att mina medmänniskor håller tillbaka sin gråt över den sjukdom jag har om vi ses. Önskar att alla vågar släppa fram sina känslor i möten. I wikipedia står det att gråten ofta väcker ”medlidande hos andra, vilket kan gynna den gråtande och därmed torde vara den främsta funktionen”. Detta håller jag inte med om. Möjligen när det handlar om barn som inte kan uttrycka sin sorg på annat sätt.

Tror att gråt kan sätta fokus på viktiga saker, oavsett det handlar om en individs olycka, en svår sjukdom eller annat som berör oss människor. Två eller fler som gråter tillsammans kan kännas mer frigörande. Så jag hoppas att mina vänner inte håller tillbaka sin gråt i möten med mig, utan istället välkomnar denna känsla. Tillåt istället gråten att smitta av sig.

lördag 28 maj 2011

Hopp, relativitet och reflektion

Februari 2010 blev det tydligt att Xeloda inte lägre hjälpte mig. Jag fick byta cellgift till Caelyx. I höstas blev det nytt byte till Taxol och i februari i år bytte jag igen till Navelbine. På måndag blir det nytt byte till Taxotere. Tänker tillbaka på hur jag mått under alla dessa olika behandlingar. Xeloda fungerade utmärkt för mig under nästan fyra år. I efterhand känns det fantastiskt bra med Xeloda.

Hade någon sagt till mig för 10 år sedan att Xeloda är ett mycket bra cellgift som hjälpt en kvinna i fyra år, hade jag bara känt mig frustrerad. Då ville jag bara höra om läkemedel som kunde göra mig frisk. Visst hade jag oro för att dö av cancer då också, men oron var annorlunda.

Caelyx tyckte min läkare fungerade bra för mig för det höll cancern i schack under några månader, men det tycker inte jag. Bra cellgifter ska hålla i flera år tänker jag nu och hoppas att Taxotere gör det. Om inte Taxotere hjälper kommer jag nog bara hoppas att cellgiftet håller cancern i schack i några månader. Livslängden är något relativt.

Livskvalitet är också relativt. Fram till hösten 2010 klarade min kropp ett jympapass. Nu har jag nästan ingen energi i min kropp och blir andfådd av minsta lilla. Har varit ständigt trött sedan i julas. Juldagen kände jag att jag inte bara ville sitta still utan försöka hjälpa till med något. Jag tog en sopborste för att försöka få bort barren under granen. Detta gjorde mig andfådd och trött. Andfåddheten är lite mindre ibland, men sedan i julas finns den alltid där.

Jag måste vila längre och längre stund på dagen. Sista veckorna har jag behövt minst en timme per dag. Nu när jag vet att jag har levermetastaser tänker jag att trötthet, brist på energi i kroppen och allmän nedsatthet beror på att levern är påverkad. Skelettmetastaserna har funnits i min kropp åtminstone sedan 1996 när jag fick ont i ryggen.

När jag gjorde en skiktröntgen januari 2010 syntes inga levermetastaser, så de har kommit nyligen. Metastaser i levern är lättare och går snabbare att slå ut än skelettmetastaser om jag får ett cellgift som fungerar. Ett litet hopp tänds att jag ska få tillbaka min ork och slippa treva i denna ständiga orkeslöshetsdimma. Vet att jag blir mera utslagen några dagar efter behandlingen, men sedan ska jag banne mig pigga på mig. Kanske till och med kunna hopp, hopp, hoppa.

För övrigt ringde jag en kompis som kom hit i går kväll. Ville inte riskera att känna mig ensam och ledsen. Idag har hon varit här igen och putsat mina fönster, så nu njuter jag av rena fönster och omhändertagna krukväxter. Har en massa olika sociala aktiviteter att välja mellan om jag orkar och vill. Livet känns trots allt ganska bra.
På bilden blommar en aplgentiana. Jag köpte och planterade den i min förra trädgård efter att ha sett den blomma i alperna. Jag gillar de ludna bladen, att kronbladen döljer växtens inte delar och den intensiva blåa färgen

Insändare om bröstcancervården i Uppsala

Det har varit flera insändare om bröstcancervården i Uppsala sista veckorna. Fredagens insändare handlar både om resurser och om bemötande. En dotter vars mamma dog av bröstcancer för ett år sedan berättar om okänsliga läkare, som tar ifrån patienten allt hopp. Dessutom om långa väntetider för att få ett första besök och påbörja behandlingen. Jag tror att onkologen kan genomföra förändringar som medför både lägre kostnader, bättre patientvård och bättre arbetsmiljö. Det finns maktordningar och hierarkier som tar kraft och energi. Men framförallt krävs mer skattemedel eftersom vi ska ha en bra sjukvård för alla. Tyvärr tror jag också att dagens ekonomistiska och individcentrerade samhälle påverkar hur människor bemöts. Etik och ett gott bemötande är nödvändigt för en värdig sjukvård och risken med marknadsstyrningen är att pengarna istället blir det som styr agerandet.
Jag känner igen delar av det som beskrivs i insändaren. Däremot har jag själv läkare som har ett bra etiskt bemötande. Onkologens nuvarande verksamhetschef var den läkare som såg till att jag snabbt fick en undersökning när jag berättade om mitt ryggonda vid ett läkarbesök december 1998. Henne har jag stor tilltro till som högsta chef för onkologen, men hon har ett väldigt svårt jobb.

En annan insändare från 19 maj handlar om hur Alliansen i Uppsalas landsting har slagit sönder bröstcancervården genom att upphandla mammografin, så att den nu drivs av ett privat företag som inte finns på sjukhusets område.

Alliansen har bemött kritik mot bröstcancervården på insändarplats. Alliansen påstår sig lösa problemet och se till att länets kvinnor får vård i tid. Dessutom lägger man skulden på tidigare s-styre. Alliansens beskrivning gör mig mest trött.

Utrustning måste då och då bytas ut och det var i samband med sådana förändringar som Alliansen fick makten i Uppsala och passade på att upphandla mammografin. De påstår att alla länets kvinnor nu ska få vård i tid, men med sjukvårdens brist på pengar och sparbeting, och bröstcancervårdens uppdelade organisation med privata inslag klingar dessa ord tyvärr tomt. Tänker på en ”dikt” som jag läst från fullmäktiges talarstol 1993 och som jag också skrivit om här tidigare.

”Och ur mörkret hörde jag en röst som sade
Le och var glad för det kan inte bli sämre
Och jag log och var glad och det blev bara sämre.”

Låt oss stötta varandra i det vi har kunskap om och upplever och tillsammans protestera.

fredag 27 maj 2011

Metastaser i levern

Om dagens läkarbesökAlla värden hade försämrats. Cancerfaktorn har fortsatt stiga, denna gång med knappt 20 procent. Skelettmetastaserna har vuxit och jag har dessutom flera metastaser i levern. Den största levermetastasen är 2,5 cm gånger 3 cm. Däremot syntes inga metastaser i lungor eller hjärna. Blodvärdet är något sämre och de flesta indikatorer på canceraktivitet har ökat. Inget har ökat markant, så jag behöver inte oroa mig för snabba förlopp.

Jag byter därför behandling igen och börjar med Taxotere på måndag. Kommer få lika hög dos som jag fått vid två tillfällen tidigare, våren 1999 och våren 2006.

Idag träffade jag min bra och optimistiske läkare. Jag har ytterligare en bra läkare som är mer försiktig. Läkaren tror att Taxotere kommer att hjälpa mig. Denna behandling är tuffare mot kroppen och jag blir ganska utslagen några dagar efter att jag fått cellgiftet. Den slår också hårdare mot immunförsvaret, som är som mest påverkat 10 dagar efter behandlingen. Jag får behandling var tredje vecka. Nästa läkarbesök blir om tre veckor.

Om framtiden
Som jag skrivit tidigare, så vill jag inte tyna bort långsamt med svåra smärtor. Då är det bättre om det går fort på slutet. Därför är jag inte helt negativ till levermetastaserna. Hoppas däremot förstås på att Taxotere ska hjälpa mig och att jag får leva länge. Känner mig trött, men också lite stridslysten mot cancern. ”Djävla” cancer.

Omtanke och funktionsnedsättning
Både i går kväll och i morse grät jag. Det är framförallt två saker som fått mig att gråta. Dels andras omtanke dels när kroppen fungerar sämre. Först om omtanke. Både min dotter och min syster var med på dagens läkarbesök. Kände omtanken om mig från båda två. En omtanke som gör mig glad och berörd så jag gråter.

Andra skälet till gråten är att det är tungt att inte kunna och klara saker. Jag är van vid att vara stark och orka saker. Det gör jag inte längre och detta sörjer jag. Det är svårt att hitta sig själv i nya roller. Jag vet att jag kommer att hitta ett förhållningssätt och en acceptans för mina funktionsnedsättningar, men det tar tid och är smärtsamt.


Har tidigare skrivit om varat och görat. Tror att mitt liv mer och mer kommer att väga över åt varat.

Efter läkarbesöket gick vi hem till mig och gjorde lunch. Min syster har nu flugit till Oslo, för att spela saxofon under en konsert. Min dotter gick strax efter för att hämta barnen. Jag la mig på sängen och innan jag gjorde Yoga Nidra, lyssnade jag en stund på P1 kulturkvarten. Programmet handlade om Siri Derkert.

Siri Derkert på Moderna museet
Så här beskrev Mats Arvidsson utställningen och Siri.


”Och det är nog de sista 15 åren som är de mest fascinerande på den här utställningen. Det syns så tydligt hur hon, en gammal inbiten modernist, gör sig fri från ismer och stilar och bara gör som hon har lust till.

Hon klipper och klistrar och ritar och målar och sysslar med plåt och järnband och betong – vad spelar det för roll? Sådant slutar man bekymra sig för när man inte längre känner trycket av tidens förändringar.

Här finns en serie kollage som är helt tidlösa, de kunde ha varit gjorda av Picasso eller Rauschenberg – modernist som modernist – nu är de gjorda av Siri Derkert. Det är samma sak med streckteckningarna som blev till betong och hennes mest kända verk på Östermalmstorgs tunnelbanestation i Stockholm. Det är inte det att vart och ett nödvändigtvis är särskilt intressant eller slående, men det finns en frihet som är svår att motstå, en total självständighet och ett nästan nervöst vibrerande liv i de krafsiga strecken.

Vem bryr sig om det alltid blev så förskräckligt bra? Allraminst hon själv tror jag.
Det viktiga är inte vad hon klottrar, om freden eller kvinnokampen eller idoler och förebilder. Det viktiga är att hon gör det, att hon årtionde efter årtionde fanns där, som en närvaro och ett temperament. Den närvaron och det temperamentet kommer man nära här på Moderna. Den är starkare och mer levande än något konstverk.”


Det som framförallt berörde mig var Mats Arvidssons beskrivning av henne, som en gammal inbiten modernist, som gör sig fri från ismer och stilar och bara gör som hon har lust till. Likaså slutorden att det viktiga var inte vad hon gjorde utan att hon bara gjorde med stark närvaro och temperament. Känner att detta ´suger jag i mig och försöker lära mig av.

När jag hör programmet får jag lust att gå på utställningen, att också vara lite i görat. Jag får energi av det jag ser och hör.

Bilden på Siri när hon står och målar på Östermalms tunnelbanestation har jag hämtat på SL:s webbsidor.

torsdag 26 maj 2011

Lite nyheter och ilska och mycket oro

Hälsan beror på allas status
En del i mitt arbete är att vara ett stöd för Vård & bildnings förskolor och skolor, avseende skolornas likabehandlingsarbete. Syftet med likabehandlingsplanerna är att skolan i sitt vardagsarbete på ett medvetet sätt ska motverka kränkningar, diskriminering och mobbning. Hittade en avhandling som ytterligare förstärker argumenten för att detta jämlikhetsarbete är viktigt.

”Elever som har färre vänner och lägre status bland sina klasskamrater har sämre hälsa som vuxna. En ny doktorsavhandling visar dessutom att gå i en skolklass med en ojämlik statusfördelning är kopplat till sämre hälsa i vuxenlivet. Oavsett om eleven själv har låg eller hög status.”

Var tredje ung utrikesfödd är arbetslös
Enligt en UNT-artikel växer arbetslösheten bland unga utrikesfödda explosionsartat, samtidigt som arbetslösheten minskar för unga svenskfödda. Två utrikesfödda får uttala sig i artikeln. ”Helt klart föredrar arbetsgivarna svenska sökande framför personer med utländska namn, anser de.” Många upplever sig diskriminerade, enligt artikeln.

Integrationsminister har också fått uttala sig. Han tror att lärlingssystemet kan få stor betydelse. Men han vill också se över socialbidragets utformning, så att jobblinjen blir ännu hårdare.

Jag känner hur ilskan växer när jag läser artikeln. Sverige håller på att gå itu på flera sätt. Klasskillnaderna ökar och vithetsnormen styr. Rasifieringen ökar.
Vi vet att människor diskrimineras av arbetsgivare. Ju mörkare hudfärg desto mer blir du diskriminerad. I artikeln är det s.k. invandrarungdomar som upplever sig diskriminerade, men detta faktum beläggs inte i artikeln, utan beskrivs som ”deras upplevelser.”

Regeringen gör inget åt den strukturella diskrimineringen. Har du mörkare hudfärg kanske du kan få bli lärling. I övrigt ska tumskruvarna dras åt för individen, så att du verkligen känner att det är ditt fel om du förblir arbetslöshet. Maktstrukturerna osynliggörs.

Äldrevården
Sverige lägger 3,6 procent av bruttonationalinkomsten på äldreomsorg, men vi har också en hög andel invånare över 80 år, 5,3 procent. Det är näst högst andel av de jämförda länderna. I en underrubrik står det att kvaliteten inom äldreomsorgen är osäker. Jag antar att den rubriken har tillkommit för att en nationalekonom fått uttala sig. ”Man slås ju av att det här pekar på ineffektiva strukturer. Han tycker att man kan fråga sig om svenska skattebetalare får valuta för satsade pengar inom äldreomsorgen”.

Ilskan växer i mig igen, när jag läser detta i lokaltidningen. ”Man” säger nationalprofessorn och visst - han är man och säkert en man med hög lön . Hela artikeln genomsyras av en könsblindhet. ”Männen”, innanförmännen, normen, vill ha valuta för pengarna, för annars vill de nog inte betala skatt. De kan istället finansiera sin äldreomsorg privat.

Det är kvinnor, färgade och anhöriga som får dra ett ännu tyngre lass när äldreomsorgen konkurrensutsätts. Detta behöver en normman som inte förstår andra mindre privilegierades verklighet inte bry sig om. Får denna nationalekonoms åsikter styra, och det är väl mycket troligt när vi har en moderatstyrd regering, så kommer vårdbolagen hämta hem ännu mer vinster till skatteparadisen. Äldreomsorgsarbetare och anhöriga som inte har råd med RUT får betala andras vinster med sin hälsa.

Av artikeln framgår dessutom att Sverige har 1,29 anställda per tusen innevånare över 80 år. Jag tycker att det låter väldigt lite. Visserligen finns det många pigga 80+, men bara drygt en anställd på 1000 stycken 80- och 90+-are. Har vi råd med så få äldreomsorgsarbetare om vi vill leva i ett jämlikt ansvarstagande samhälle!!!

Mer positiva nyheter
Jag får varje månad ett nyhetsbrev från The Elders, http://theelders.org/ som skrivs av Lakhdar Brahimi, Jimmy Carter, Mary Robinson, Kofi Annan och Desmond Tutu. The Elders gläds åt att Hamas och Fatah har skrivit en gemensam överenskommelse. Samtal mellan alla parter är nödvändigt för att få igång fredsprocesser.

“Peace needs your voice too. ……, if leaders do not lead, the people can make them follow.”
Undertecknat Kofi Annan

Inför morgondagens läkarbesökJag är ganska inställd på att alla prov- och undersökningsresultat har försämrats. En del säger att hen ”inte ska ta ut olyckan i förskott”, men jag tror det är bra att tänka in hur det känns att få ett negativt besked. Har t.o.m. gråtit en skvätt, när jag tänker framåt. Vad än beskedet blir, så blir det ändå skönt att få besked. Livet är alltid ovisst, men när hen vet att hen kan få svar på några frågor, så är det skönt när svaren kommer.
Jag njuter av alla tulpaner när jag cyklar till Ackis. Här är några tulpaner från min gamla trädgård

onsdag 25 maj 2011

Tankarna försvinner

I går och i förrgår hade jag massor med idéer om vad jag ska skriva om. Just nu är det tomt i huvudet. Det är bara kroppen som gör sig påmind med en högerarm som gör mera ont, en trött kropp och lite huvudvärk. Igår och i förgår kände jag mig så klok och idag har dessa tankar runnit bort.

För övrigt har jag varit med mina bröstcancerkompisar till Dalkarlskärret och ätit gemensamt ordnad matsäck . Vi njöt av samtal, fågelkvitter, blomsterprakt, tonfisk- och avocadosallad, två sorters ostar, ciabatta, toscatårta, kaffe, öl och vatten.

”Och se så många blommor som redan slagit ut på ängen, gullviva, mandelblom, kattfot och blåviol.”

Ingen kattfot, men däremot också kärringtand, humleblomster, vårärt, liljekonvalj, hundkex, daggkåpa, vitsippa, m.fl.

Vårärt

tisdag 24 maj 2011

Om etik, moral och identiteter

Hade tänkt blogga mer om goda och onda, men fastnade i en filosofisk avhandling om transidentiteter av Ulrica Engdahl.

Att vara som/den ‘en’ är: En etisk diskussion om begreppen rättvisa, erkännande och identitet i en trans*kontext.

I inledningen skriver Ulrika

”Denna avhandling är ett försök att föreställa sig en bättre och möjligare värld. Detta görs genom en etisk diskussion om begränsningar och möjligheter ’att vara som/den ’en’ är’ i relation till begreppen identitet, rättvisa och erkännande.”

Hon fortsätter sedan:

”Liksom Iris M. Young hävdar att olikheter och skillnader mellan människor inte försvinner för att vi ignorerar dem, menar jag att detsamma gäller begreppet identitet.”
och

”Identitetsbegreppet föreställs inte bara vara determinerat, det determinerar också. När något sägs vara en identitet X, bestämmer det samtidigt vad som är möjligt att vara och göra inom ramen för
X. Det paradoxala är att identitet å ena sidan är ett verktyg för att erfara och uttrycka vem en är och å andra sidan stänger in och begränsar människors möjlighet till detsamma.”


Och om etik, moral och politik

”Traditionellt görs en åtskillnad mellan etik och moral, där moral betecknar moraliska ståndpunkter och handlingar, det vill säga ståndpunkter om vad som är rätt eller fel i och handlingar som motiveras av dessa, medan etik betecknar studiet av detsamma. Jag menar att distinktionen dem emellan innebär en icke önskvärd binaritet som anspelar på det etiska studiet som neutralt emedan moral är belastat med partiskhet och åsikter. I en mening kan det också sägas att alla handlingar är moraliska eftersom inga handlingar är helt befriade från moraliska konsekvenser, likaså kan man säga att alla ståndpunkter är moraliska eftersom de motiveras av en eller annan åsikt om vad som är rätt eller fel.”

” För mig handlar moral om visioner om ett bättre, mer rättvist liv eller samhälle, om att förverkliga centrala värden som till exempel människovärdet, inte om konservativt normbefästande. När jag använder termen etik åsyftar jag det studium jag gör i syfte att diskutera en möjlig(görande) erkännande-etik, det vill säga en systematiserat och reflekterande uttryck för ett normativt innehåll i en sådan. ”

”Politik är ytterligare en term som relaterar till moral genom dess betydelse av att arbeta aktivt för att infria vissa värden eller framkalla vissa samhälleliga förändringar. Politik motiveras av moraliska ståndpunkter och jag menar att de kan användas synonymt. Moral, liksom politik, syftar till ett engagemang i sin omgivning.”

Jag njuter av att läsa Ulrikas försök att föreställa sig en bättre och möjligare värld, genom sin avhandling. Hennes beskrivning av paradoxen mellan att beskriva sin identitet och att fastna i beskrivningen av identiteten är viktig. Jag har ju tidigare skrivit om denna paradox, t.ex. när det gäller att berätta om min cancersjukdom och samtidigt inte få stämpeln och bli inlåst i identiteten cancersjuk. Tycker också att synen på politik som moraliska ställningstaganden är intressant.

Blir mer kritisk till vänsterpartiets strategidokument som uttalar att partiet inte ska moralisera över olika saker. Jag tycker moral och etik är vikigt. Utan moral och etikdiskussioner, eller kanske ännu mer utan moraldiskussioner när jag läst delar av ovanstående avhandling, finns risken att partipolitiken enbart blir populistisk och stryker majoriteten medhårs.

För övrigt är jag lite småfebrig. Efter morgonens cykeltur till MRT-undersökningen, tog jag bilen till jobbet. Motiverade detta med både trötthet och att närmaste cykelunderfarten är avstängd, vilket innebär mer än en kilometers tillägg. Glad att jag hade bil på jobbet, eftersom jag redan vid ett-tiden valde att jobba hemifrån, p.g.a trötthet.

måndag 23 maj 2011

Goda och onda finns inte

Det har nog alltid funnits människor som medvetet eller omedvetet ökat sin egen makt genom att framställa andra som onda. Historien visar att om den egna makten varit hotad så kan hen till och med starta krig mot ”dom andra”.

För mig är den politiska frågan:
Är denna form av maktspel nödvändig?
Måste mänskligheten, gruppen, politiken, samhället dikotymisera, alltså dela upp i onda och goda?


Jag menar att detta förenklade sett att agera går att förändra, men det tar tid. Nödvändiga förutsättningar är att göra maktanalyser och synliggöra egna normer. Och att öka den materiella jämlikheten. Dessutom att konsekvent arbeta demokratiskt med öppenhet, yttrandefrihet och helst undvika snabba beslut. Alla typer av förändringar av makten skapar dessutom motstånd och därför behövs kunskap om hur hen kan arbeta med processer som förändrar.

Vikigt är att synligöra hur andra objektifieras för att försvara det egna agerandet. Afrikaner som hölls som slavar beskrevs som mer djur än människor. Romer har förföljts i Sverige för att de ansågs stjäla och inte vilja låta sig integreras. Högern anser att arbetarklassen ska hållas under uppsikt och det är piska och morot som gäller. Kvinnor är egentligen skamlösa och vill bli våldtagna. Människor som sjukskriver sig är egentligen arbetsskygga och fuskar. Alla feminister är manshatare. Osv. osv. Katten på råttan och råttan på repet får styra, liksom ett konstruerat behov av att inte vara sämst och lägst på samhällsstegen.

Jag tycker att det är vänsterns viktigaste uppgift att motverka alla dessa tendenser till att objektifiera och nedvärdera mer maktlösa grupper. Jag har tidigare skrivit om hur konstruktioner av feminister går till och hur hen kan arbeta med motstrategier Läs gärna också om hur en man som konstruerar manshatande feminister blir bemött på ett sakligt och lite roligt, men kanske alltför intellektuellt sätt för att vara användbart i alla sammanhang.

I går skrev jag om vänsterpartiets framtidsstrategi. Ett avsnitt handlar om miljön och där står flera bra saker. Här är ett litet utdrag som jag däremot tycker är problematiskt:

”En fungerande klimatpolitik ska inte handla om att predika ett rent leverne som ger ett gott samvete – men om att se framtiden och de omställningar som krävs, som en gemensam angelägenhet. Ingen enskild kan skapa de energisystem som behövs i framtiden eller fixa den kollektivtrafik som vi måste ha. Och allmänna uppmaningar till att lägga om sitt eget liv kan lätt uppfattas som pekande ovanifrån och fungera direkt mot sitt syfte.”

Jag tyckeratt texten spelar på bilden av vänsterpartiets väljare som offer. Det gäller att i politiken stryka medhårs och lyfta fram att det är andra och inte du som behöver göra något. Håller med om att mycket av miljöpolitiken handlar om att ställa om systemen, bygga ut kollektivtrafiken, bygga smartare hus, avveckla kapitalismens ständiga tillväxtanspråk m.m.

Men miljöpolitik handlar också om att du och jag måste ändra våra levnadsvanor. Ju mer pengar du omsätter desto mer tär du ofta på jordens resurser, men alla har ett ansvar.

Vänsterpartiet behöver alltså stå upp för jämlikheten och sluta att alltid stryka vissa grupper medhårs. Även den fattige har ett ansvar för miljön. Sluta dela upp mänskligheten i goda människor och onda människor, men synliggör skillnader i makt!
Lokaltidningen hade en bra debattartikel om kopplingen mellan tillväxt, partipolitik och miljöförstöring i dag.

För övrigt är jag trött. Har tillbringat ett dygn i lyx hos min syster i hennes hus som ligger alldeles vid vattnet. Överhuvudtaget så väljer jag mer och mer att vara social, träffa barn, barnbarn, släkt och vänner. Med den lilla ork jag har så behöver jag prioritera vad jag gör med min tid väldigt hårt.

söndag 22 maj 2011

Nostalgivänstern

Som 57-årig tant tillåter jag mig att vara nostalgisk ibland. Visst fanns det mycket som var bättre förr. Särskilt när hen med förr menar på 70- 0ch 80-talet, innan privatiseringar, marknadstänkandet och raseringen av svensk fackföreningsrörelses inflytande påbörjades. Jag vill gärna ha tillbaka det mesta som sålts ut från offentlig ägo, slopa dagens skolmarknad och öka jämlikheten genom att omfördela mera.

I lördags kväll lyssnade jag på Dan Hylander med orkester. Längst fram stod Dan Hylander, en annan man och två kvinnor. Männen var vardagsklädda 50+, medan kvinnorna var unga, ”vackra” och skönsjungande. De två männen vände sig ofta mot varandra i början av spelningen, en kvinna försökte hänga på men förblev vid sidan om. Den andra kvinnan utmanade och blev utmanad av männen. Hon gav hela tiden svar på tal. Normen för tilltal var manligt könskodad. Kvinnorna upplevdes framförallt som trevliga sidoinslag, men jag tror att många av oss njöt av den kvinnliga musiker som spelade fiol. Hon var mycket skicklig och hade ett spännande musikaliskt uttryck. Ur ett feministiskt perspektiv kändes mycket som sjuttiotal, både textmässigt och i scenframträdandet. Kanske är jag för hård och svartvit i min analys av kvällen. Kanske hände det något mer i en del framträdanden, kanske tilläts kvinnorna ta lite mer plats och kanske vågade de också vara lite mer musikaliskt fristående och utmanande. Jag hade trevligt och konserten var mycket professionellt framförd, men det handlade också mycket om nostalgi för min del.

Under kvällen tänkte jag mycket på det parti jag tillhört sedan mer än trettio år.
Vänsterpartiets partistyrelse har igår tagit beslut om en framtidsstrategi som ska remissbehandlas inför partiets kongress i januari 2012. Enligt hemsidan ska vänsterpartiet

”bli bättre på att företräda våra väljare genom att fler unga, fler kvinnor, fler LO-medlemmar och fler invandrade ställer upp för Vänsterpartiet i valet 2014.

Vi ska i större utsträckning göra politik genom att kombinera läxläsning och organiseringen av fritidsverksamhet med en politisk kamp för förändring.

- Vänsterpartiet är välfärdspartiet som har konkreta förslag på upprustning och kämpar mot privata vinstintressen inom välfärden. Vi har en politik för ett mer jämlikt samhälle, en tryggare arbetsmarknad, en miljöpolitik för jämlikhet och ska vara hyresgästernas parti, avslutar Lars Ohly.”


Strategidokumentet är välskrivet men det har i stora delar sin grund i socialdemokratisk 70-talspolitik, alltså den politik som dåvarande VPK kritiserade på 70-talet. Dagens vänsterparti har utan att analysera socialdemokratins misslyckanden framförallt tagit över deras 70-talspolitik.

Jag instämmer i stort i vänsterpartiets inriktning, men anser att politiken behöver analyseras mer utifrån varför valfrihetssystem fått så stort folkligt gehör. Likaså behöver ideologin utvecklas utifrån ny forskning om intersektionalit, feminism, demokrati, makt- och ägandefrågor m.m.

I vänsterpartiets framtidsstrategi framförs att partiet i högre grad bör representeras av personer med invandrarbakgrund, men det finns ingen förklaring till varför personer med ickesvensk bakgrund också diskrimineras i vänsterpartiet. Denna maktordning osynliggörs.

Det kanske går att vinna val på nostalgi om hen är ett mittenparti, men jag tror det är omöjligt om hen är ett parti som på ett genomgripande sätt vill förändra och demokratisera samhällets maktstrukturer och materiella villkor i grunden. Strukturella vänsterförändringar i ett samhälle bör bygga på kunskap och forskning.

lördag 21 maj 2011

Tro och tvivel

”Att tvivla”, skriver Dante Alighieri i sin berömda Den Gudomliga komedie, är mig lika kärt som att veta.” Men i de tvärsäkra dårarnas paradis råder en fullstädig trosvisshet. ”Att veta är i detta paradis den största dygden. Här är svaren på alla frågor givna, lösningarna till alla problem självklara.
Sådana begrepp som ”att tvivla, kanske, möjligen, sannolikt” är helt bortraderade ur vokabulären. Tron och det egna vetandet är hos dessa tveklösa riddare som en ogenomtränglig sköld där motargument, som hotar den egna trons existens, inte har en chans att klara sig i genom.”

Så börjar en opinionsartikel i veckans Flamman.

Jag är en person som ibland tvivlar, ibland tycker mig veta och ibland tror. Tvivlar på meningsfullheten i att blogga.

Tänker:
Finns det något allmänintresse i det jag skriver?
Kan jag påverka samhället?
Är det meningsfullt att lägga så mycket tid på bloggande?
Är jag sann mot mig själv i det jag skriver?

Jag har svårt för människor som uttrycker sig tvärsäkert fast de inte vet. Kommer ibland på mig själv med att göra likadant. Orden ramlar ur min mun utan att jag hinner tänka till ordentligt.

För någon vecka sedan sa en kvinna till mig att läkemedlet Avesina är ett antikroppsläkemedel. Jag bemötte henne tvärsäkert med att detta inte stämde. Har sedan kollat upp och förstått att hon hade rätt. Funderat om jag ska kontakta henne och framföra en ursäkt, men hittills inte agerat. Frågan känns lite för liten.
Däremot säger jag till mig själv att jag ska tänka först och tala sedan, men jag kommer säkert att misslyckas ibland.

När jag bloggar försöker jag skriva nyanserat. Lägger in ord som troligen, kanske, upplever etc. Tänker samtidigt att det kan bli för mesigt, så att mitt budskap uppfattas som veligt och otydligt. När jag läser och lyssnar på krönikor så tänker jag att en del framför tröttsamma självklarheter. Andra kan jag gissa direkt vad de vill säga så jag kan hoppa över hälften. Några är otroliga på att förmedla ett budskap som väcker nya tankar och utmanar. En del är väldigt skickliga på att rensa språket från onödigheter så att slutsatserna blir knivskarpa.

Ett skäl för mig att blogga är att utveckla mitt språk så tydligt och enkelt som möjligt. Jag vill därmed bli klarare i mina egna tankar och samtidigt påverka andra på ett bättre sätt. Tycker att jag lyckas mer eller mindre bra olika dagar, men det är så svårt att titta på det jag skriver med utifrån ögon. Kan varken döma eller bedöma mig själv. Jag är alltför mycket mitt i mig själv och ber om hjälp.

Reklam, varumärke och identitet

I torsdags skrev jag om migrationsverkets tidning, där Bamse informerar barn om Sveriges flyktingpolitik. Tänker att ett skäl till att ge ut tidningen är att Migrationsverket vill stärka sitt varumärke och framställa sig själva som goda. I berättelser för barnen vill migrationsverket ge en positiv bild av den egna verksamheten, men syftet anges vara att berättelserna är bra för barnen.

Varumärkesarbetet för Uppsala kommun har jag varit med och stött. Tycker det är viktigt att stärka den egna verksamhetens identitet och bygga en positiv gemenskap. Samtidigt finns stora faror i dessa varumärkesarbeten. Varumärkesbeskrivning, verksamhetens egen självbild och omgivningens reaktion på beskrivningen ska stämma överens. Om beskrivningen av den egna verksamheten upplevs som falsk av omgivningen och det finns sakliga argument för att bilden inte stämmer med verkligheten är offentligt driven verksamhet fel ute.

Migrationsverkets bild i Bamsetidningen av asylprocessen är framförallt falsk. Barn behandlas inhumant, barnkonventionen följs inte alltid och barn utvisas ibland till svåra förhållanden. Var syftet att stärka barnen i asylprocessen borde författarna fått fria händer att skriva olika berättelser som ger olika bilder och som inte kopplas ihop med information. Berättelser som inte är förhandsstyrda av egenintressen är bra för att bearbeta och förstå. Den omdebatterade tidningen är något helt annat.

I dagens tillväxt- och marknadssamhälle blandas reklam, varumärke, identitet och kultur ihop i en enda röra. Läs t.ex. vad jag skrev om att beställa reportage i tidningar ”Mer om berättelser” och om hur läkemedelsindustrin använder s.k. spökskrivare för att placera positiva artiklar om sina läkemedel i vetenskapliga tidskrifter .

Tänker på den gamla progglåten ”Allting går att sälja med mördande reklam” som Ulf Peder Olrog skrev på 40-talet. I dagens samhälle har marknadsföringen utvecklats och är en stor andel av ett samhälles bruttonationalprodukt. På mitt jobb har ett stort nytt köpcentrum invigts på andra sidan gatan. När vi tittar ut genom fönstret ser vi en jättehög svart vägg. Med stora bokstäver möts vi av budskapet Media Markt. Överallt i staden möts jag av jättestora reklamskyltar. Så fort jag öppnar internet är det fullt med reklam och en stor andel av min post innehåller reklam, trots att jag har skylten Nej till reklam på postlådan. Alla från höger till vänster använder facebook som finansieras via reklamen.

När jag var drivande i att konsert- och kongress skulle byggas i Uppsala var protesterna stora. Ett skäl var att huset ansågs kosta för mycket och ett annat att byggnaden ansågs vara ful och ett för stort ingrepp i stadens miljö. Reklamen kostar pengar, förfular vår miljö och tär på miljöresurserna, men protesterna är få.

Marknadsföring och tillväxt är idag viktigare än ett hållbart samhälle där människor mår bra. Vi behöver gemensamt vända utvecklingen, så att vi slipper mötas av mördande reklam som människor stressas av, som ger falska bilder av verkligheten och som tär på vår ekonomi och miljö. Bygg istället gemensamt en positiv, sann och hållbar identitet.

fredag 20 maj 2011

Lång dag

Tredje dagen efter andra behandlingsomgången brukar vara min tröttaste dag under en behandlingscykel på tre veckor. Idag har jag haft en mycket lång dag. Började jobba 8.45 och kom hem 16.20. Då var mina barnbarn på gården.

Min dotter är ensam barnvakt åt två andra barn i kväll, vilket gjorde att hon ville ha hjälp med minstingen, snart 3 år. Jag har därför haft förmånen att få umgås med mitt yngsta barnbarn hela kvällen. Kvällen har gått i långsamt tempo, med många idéer om hur det mesta ska göras. Trött är jag, men lycklig över att ha fått ha lillflickan för mig själv i flera timmar. Nu sover hon.

Den långa dagen känns i hela kroppen, men allt har gått väl. Tur att jag kunde vila en timme på jobbet mellan olika möten.

torsdag 19 maj 2011

Om hyckleri och flyktingpolitik

Den 27 april skrev jag om hur en av Vattenfalls chefer klappade mig på axeln och sa: Du ska se att det här kommer att bli så bra. Han var väldigt dåligt insatt i konsekvenserna av Vattenfalls agerande. Det kändes som att han inte försökte sätta sig in i frågorna, utan bara gick runt och var ”uppifrån-sina-taburetter-vänlig”. En låtsasgodhet som inte kostade honom ett dugg, men skadade andra desto mer.

Igår lovade jag på facebook ”Egmont - Bamse är inte rasist!” protestera mot Egmont Förlag. Migrationsverket har gett ut en Bamsetidning om migrationspolitik. I tidningen ger Bamse och hans vänner en skönmålad bild av asylprocessen. Jag tycker inte att Bamse ska ljuga för barn och jag tror överhuvudtaget inte på att ljuga för barn. Lögnerna sker ofta för att skydda vuxna, så de slipper berätta hemska sanningar. Däremot behöver hen inte heller alltid berätta allt. Det är bättre att möta barnen, lyssna på dem och försöka få dem att prata om det de själva känner.

Jag inledde bloggen med Vattenfallchefens hyckleri. Jag vill också jämföra migrationsverkets tidning med hur du kan under lätta för en patient som fått ett cancerbesked. Får du ett cancerbesked så kan det väl vara skönt att få höra berättelser med lyckliga slut, men om sjukvården skulle ge dem finns risken att jag som patient tappar tilliten till läkaren. Jag vill få min faktiska situation beskriven för mig och ingen klapp på huvudet att allt kommer at bli bra. Jag vill känna rätten att uttrycka min oro och låta den ta plats, oavsett hur många andra det gått bra eller dåligt för..

Konsekvenserna av skönmålade berättelser kan bli att den drabbade känner sig tvungen att visa upp ett positivt förhållningssätt utåt och därmed bli ännu mer ensam i sin ångest. Och jag tror att barn som är så beroende av oss vuxna ännu mer känner trycket att hålla en positiv fasad utåt om de får höra skönmålade beskrivningar. Ju mer oroliga föräldrarna är desto mer ensamma och ansvarstagande kan barnen bli om andra ger dem dessa berättelser, när verkligheten är allt annat än god.

Sluta hyckla om Sveriges inhumana flyktingpolitik. Verkligheten sipprar igenom och skadorna blir större av allt hyckleri.

onsdag 18 maj 2011

Alla misstänkta våldtäktsmän ska behandlas lika inför lagen

Nu ligger karriären i spillror var lokaltidningens rubrik på att IMF-chefen är häktad anklagad för våldtäktsförsök och sexuella övergrepp. Strauss-Kahn är en av världsekonomins mäktigaste män. På P1 i morse berättade FN:s polischef om manliga maktspel i den internationella toppen. I Strauss-Khans hemland Frankrike väcker affären frågor om maktmissbruk och en machokultur, berättar en frilansjournalist i Paris. Jag gläds åt att en hotellstäderska agerar och anmäler en mäktig man. Många andra män och kvinnor misstänkliggör istället kvinnan och tycker synd om maktmissbrukaren.

Jag hoppas att hotellstäderskans anmälan medför att ingen mäktig man vågar uppträda som en ”brunstig schimpans” . Hoppas att fler mäktiga mäns karriärer slås i spillror när deras agerande synliggörs. Och att svensk lag där män som går till prostituerade kriminaliseras sprids över hela världen. Det är offren det är synd om och inte förövarna. Misstänkta brottslingar ska rannsakas i en juridisk process och dömas för sina handlingar, oavsett de är rika makthavare eller fattiga arbetslösa. Däremot bör alla människor oavsett hen är offer eller förövare erbjudas adekvat hjälp och stöd för att kunna förändra sitt beteende och/eller stärka sin självkänsla.

I övrigt mår jag ganska bra. Har mer problem med min röst, men i övrigt oförändrat hälsotillstånd. Har varit barnvakt åt mina två barnbarn i kväll när föräldrarna var på föräldramöte om förskolans likabehandlingsarbete.

tisdag 17 maj 2011

Yoga, döden och mer förnöjsamhet

Har nyss gjort Yoga Nidra. Idag valde jag att lyssna på Ann Sönnebo. Lärde känna henne som yogalärare via onkologen på Akademiska sjukhuset. Detta har jag tidigare skrivit om. Jag tycker om att höra Anns röst. Vi kom så nära varandra. När jag hör hennes röst så finns hon, åtminstone varelsen Ann.

Idag stod det i lokaltidningen om den yoga Ann startade tillsammans med Ann-Charlotte Pellettieri, psykoterapeut. Ann-Charlotte vann priset ”Årets bröstvän” för det yoga- och samtalsprogrammet för cancerpatienter som fortsätter på Ackis. Min yogalärare sedan 25 år är nu en av lärarna på Akademiska. Bor du i ett annat landsting så efterfråga detta. Bor du i Uppsala så kräva att programmet blir permanent och inte beroende av eldsjälar. Läs om en cancerpatients erfarenheter och om bakgrund och innehåll.

Har idag fått cellgiftbehandling och gjort datortomografi, skiktröntgen. På väg till Ackis kom jag på att jag bara slarvläst kallelsen. Är nog lite trött på alla kallelser och besök på sjukhuset. Började oroa mig för att jag kanske borde ha fastat innan undersökningen. Väl framme läste jag kallelsen igen. Hade missat att jag inte fick äta fast föda 8 timmar före. Gick på toaletten för att försöka kräkas upp mina två frukostmackor, bananen och hallonen. Det var försent. Känner mig slarvig och har inget att skylla på.

Undanhöll dessutom personalen att jag ätit frukost. Tänkte att då kanske jag inte får göra undersökningen och även om förändringar inte syns lika bra så gäller det bara området runt buken. Eventuella förändringar i lungor och bröstkorg kommer att synas trots frukostmackorna. Känns EGO att inte "erkänna mina synder" men tycker det är OK.

Datortomografi förutsätter att du först dricker en kontrastvätska i två timmar. Klantade mig och skruvade inte åt korken tillräckligt på flaskan, vilket medförde att någon deciliter rann ut när jag var på väg till Apoteket. Gick tillbaka och fick påfyllt. Därefter till ODA (onkologiska dagavdelningen). Berättade för sjuksköterskan att jag fått svår huvudvärk och kräkts i lördags. Hon ansåg att jag också borde göra skiktröntgen på huvudet. Hon tog kontakt med min läkare som skrev ett tillägg till remissen. Så nu kommer jag vid nästa läkaresök 27 maj också få information om det är några förändringar i huvudet/hjärnan som kan förklara huvudvärk, kräkningar och svaga muskler i högerarmen.

Känner mig just nu ganska pigg och förnöjsam. Tänker att jag inte vill att min kropp bryts ner väldigt långsamt om jag förlorar rörligheten och får svår värk. Ska jag dö av bröstcancern, så kan det vara skönt att det går fort på slutet. Kanske medför hjärnmetastaser att döden kommer fortare. Tumörer i hjärnan kan medföra personlighetsförändringar, vilket jag hoppas slippa. Då är det nog bättre att dö av levermetastaser. Men när jag mår som jag gör idag, så vill jag ha ett fortsatt långt liv.

Är kanske lite naiv, som på detta sätt tänker på hur jag vill dö. Men som sagt, det är skönt att känna sig förnöjsam, så får det uppfattas som naivt eller hur som helst. Just nu är jag i varandets förnöjsamhet.

måndag 16 maj 2011

Jämställdhet och komplexitet

År 2010 var drygt 70 procent av de utförsäkrade från sjukförsäkringen kvinnor, enligt Sveriges kommuners och landstings webbsida. Samtidigt får männen betydligt mer rehabiliteringsinsatser och bättre stöd från sin arbetsgivare. Män får också remiss till specialist betydligt tidigare än kvinnor. Inte särskilt förvånande i ett land som blir mindre och mindre jämställt.

Ibland är mönstren enkla att se, ibland mer komplexa. Jag håller just nu på att läsa igenom nyhetsbrev på mejlen och tidningar jag inte hunnit med. Helena Looft har i Fria tidningen skrivit en tankeväckande text om kärnkraft, att hänvisa till vetenskapen, förnuft och omedvetna impulser. Jag giller särskilt

”Om energiproduktion är en teknisk fråga baserad på konkreta fakta, hur kommer det sig att jag inte bara gläder mig åt kärnkraftens fördelar, lever vidare i lugn och ro och andas ut? Fan vet. Jag blev inte övertygad. Tvärtom, diskussionen gjorde mig bara alltmer modfälld och uppgiven.

Kanske berodde det på att min motståndare var så säker. Det fanns inget utrymme för tvivel i hans värld. Trots att vi inte är mer än människor. Smarta visserligen, men oerhört komplicerade, motsägelsefulla och styrda av omedvetna impulser bakom vår civiliserade fasad och vår rationalitet. Vi startar krig trots att vi vill leva. Vi förstör naturen trots att vi behöver den. Vi jagar pengar och prylar och makt och status trots att vi innerst inne vet att vi inte blir lyckligare av det. Är det förnuftigt? Nej, inte det minsta. Varför skulle vetenskapen ensam stå fri från galenskap? ”


Och

”Jag kan tycka att vi borde ha mera respekt för våra djup”
Tänk om vi slapp alla ytliga berättelser om goda och onda människor, som i förlängningen ursäktar mord på människor, tortyr och att västvärlden håller diktaturer under armarna.

För övrigt har jag sovit uruselt i natt, men mår i övrigt bra.

söndag 15 maj 2011

Kartan, verkligheten och bröstcancercentrum i Uppsala

Politiska ideologier är nödvändiga. Genom ideologin synliggörs ett partis värderingar, samhällssyn och människosyn. Jag vet som väljare vilka politiska ställningstaganden jag kan förvänta mig, oavsett ekonomin är god eller intäkterna sjunker. Ideologi ger kompassen framåt och ökar långsiktigheten i politiken. Jag tror att utan ideologisk övertygelse om att en annan världsordning är möjlig, kommer människan inte kunna överleva på vårt klot.

Lyssnade på Ann-Cathrine Jungar i OBS Kultur och idédebatt.

Folkstyrelsen vilar på tanken att varje medborgare är förmögen att bedöma vad som ligger i hans eller hennes eget intresse och är kompetenta att fatta egna beslut . Folkstyre är en nödvändig grund för samhället. Makthavare som inte står upp för den politik de gått till val på ska kunna avsättas. Folkstyre handlar om maktdelning – en människa – en röst. Samtidigt är samhället oerhört komplext och folkbildning viktigt. Politiskt beslutsfattande bör också bygga på kunskap. Det är svårt att som väljare sätta sig in i alla olika aspekter som ska vägas samman innan beslut tas.

Därför behöver jag som väljare kunna lita på att om den politiska kartan, ideologin, inte stämmer med verkligheten så ska politikerna inte dölja verkligheten, fakta och statistik. Därför är det också viktigt med oppositionspartier. Likaså med öppenhet och yttrandefrihet.

”Populismens uppfattning om demokratisk representation är att de valda politikerna ska spegla väljarnas åsikter. En folkvald ska inte agera utifrån en ideologisk övertygelse, övertala eller försöka förändra, utan snarare stryka medhårs och underbygga förutfattade meningar. ” enligt Ann-Cathrine Jungar.

Populistens vilja att stryka medhårs är farliga för demokrati och långsiktig hållbarhet. Men ideologisk stelbenthet och ovilja att ändra besluten om kartan inte stämmer med verkligheten är också farliga för demokratin och långsiktigheten.

Gillar Ann-Cathrine Jungas slutord

”Kanske populismens framgångar delvis är en konsekvens av att politiker som både vill lyssna och leda är en bristvara även i de etablerade partierna?”

Tycker att Alliansen i Uppsalas debattartikel om heltider är ett exempel på ideologisk blindhet. Alliansen påstår att konkurrensutsättning av offentligt driven verksamhet gynnar arbetstagarna och ger dem bättre villkor. Läs gärna hela debattartikeln ”Fler som vill ska jobba heltid

Alliansen skriver

”Deltidsanställningarna inom kommunen har minskat med nära 3 procent bara under senaste året. När kommunen konkurrerar med enskilda aktörer som erbjuder heltidsanställningar stimulerar det fram förbättringar också på kommunalt drivna arbetsplatser. Det tyder också på att det finns effektivitetsvinster att hämta. Kan enskilda aktörer erbjuda heltid bör kommunen också kunna göra det i högre grad.”

Jag jobbar på den förvaltning där merparten av kommunens anställda jobbar. Förändringar hos oss påverkar därför medarbetarstatistiken. På vår förvaltning har inte bedrivits något målmedvetet aktivt arbete för att öka antalet heltidstjänster. Däremot finns det sådana planer. Det som däremot skett är att över tusen kommunanställda tvingats över till privat verksamhet inom hemtjänst och äldreboende. Den statistik som alliansen skriver om beror nog på att en stor andel tidigare medarbetare inom Vård & omsorg inte längre är kommunanställda, alltså den personalgrupp där det finns flest deltider.

Det skulle dessutom vara intressant att kartlägga arbetsvillkoren för dagens anställda inom privat äldreomsorg. Jag är övertygad om att det mesta blivit sämre. Hör många sådana berättelser. Tror inte heller att lärare i friskolor har bättre villkor. Alliansens ideologi att konkurrens gynnar medarbetarna stämmer knappast med verkligheten.

När Alliansen vann landstingsvalet 2006 i Uppsala län, privatiserades mammografin. Därefter har det blivit en smärre katastrof för kvinnor med trolig bröstcancer. Den privata verksamheten prioriterar nu rutinundersökningar av kvinnor, före kvinnor som fått remiss till mammografin. Har du en av läkare konstaterad knöl i ditt bröst får du väntan flera veckor. Snygg statistik på rutinundersökningarna har blivit viktigare än kvinnors hälsa. Så här skriver en kvinna på Facebook i den öppna gruppen ”Öppna bröstcentrum i Uppsala”

”Den långa väntan för operation är en rejäl plåga. Rädslan för spridning är enorm! Varje dag räknas. Jag försöker tänka positivt. Vet att det går att bota. Försöker vara den spralliga, bustokiga mamma som jag brukar vara men tror att mina barn känner min oro. Det var ju ett tag sen jag hörde pojken säga: "Mamma, du är pinsam!" och dessa ord saknar jag.”
Och

”Viktigt också att tillägga att när Akademiska sjukhuset ägde mammografin har man, vid osäkerhet efter en rutinmammografiundersökning gjort ultraljud under samma undersökningstillfälle. (det vet jag av egen erfarenhet) Men på Avesina, när jag var klar med den mammografiska undersökningen kom en sköterska fram och sa: "Vi gör inget mer idag. Om du kom med remis från läkare skulle vi göra ultraljud, men iom att du kommer för en rutinundersökning så kommer vi att titta på bilderna och sen får du brev hem."
Och

Jag har idag skickat ytterligare mejl till Landstingets ordförande Anna-Karin Klomp (KD) som lovade svara på mina frågor, svar som aldrig kommit.
Mina frågor till Anna-Karin:
1. Är det acceptabelt gå i 2 månader med upptäckt tumör innan man får komma till kliniskundersökning, och opereras först tre månader efter att tumören upptäcktes?
* rutinundersökningen: 23 feb
* Kliniskundersökning: 19 apr
* operation: 18 maj

2. Begriper ni, "ledningen" att cancer sprider sig?

3. Kan ni ana er hur dåligt vi patienter mår rent psykiskt?

4. Tycker ni det är acceptabelt att på operationsdagen ska vi först till Avesina (på stan), sen till Nuclear medicin (ing. 79) sen till gyn op (ing. 96) och sen ska personal åka med tumören till Avesina (på stan) medans vi ligger under narkos??

5. Vad tänker ni göra åt saken???”


Få se hur många kvinnor som ska behöva drabbas innan Alliansen släpper sin låsning vid att konkurrensupphandling och privatisering är bäst, om de överhuvudtaget vill inse att deras ideologiska karta inte stämmer med verkligheten. Starta ett bröstcancercentrum nu, som drivs i sin helhet av Akademiska sjukhuset!!!

Här kan du läsa om oppositionens agerande. Socialdemokraterna driver frågan om ett bröstcancercentrum och vänsterpartiet visar varför inte vården ska privatiseras

Huvudvärk

I går blev det inget bloggande. Efter att jag sett mina barnbarn uppträda på konserthuset i Uppsala cyklade jag hem med huvudvärk. Varken Ipren eller Citodon hjälpte. När jag kom hem kräktes jag och tillbringade eftermiddag, kväll och natt i sängen. Orkade varken lyssna på radio, blogga eller läsa. Trodde inte att jag skulle få sova något på natten när jag vilat hela eftermiddagen, men sömnen blev ganska OK. Idag mår jag bättre.

fredag 13 maj 2011

Näsblod, tillit och FAS 3

Vaknade 0:58 i natt av att jag blödde näsblod. Det gör jag ganska ofta, men i natt ville det inte sluta. Låg på rygg med bomullssudd i näshålan och somnade av och till. Klev upp klockan sju. Det droppade fortfarande blod från näsan. Klockan 8 gick det att ringa onkologiska dagavdelningen. Jag blev uppringd strax efter 9. Det är öron, näsa, halsmottagningen som kan stoppa blodflödet. Sjuksköterskan på ODA meddelade att jag skulle komma.

Kändes eländigt när blodflödet inte upphörde. Skamligt och lite kladdigt, ungefär som mensblod, blod som hen inte ska visa. Mitt förnuft säger förstås något annat, men skamkänslor sitter så djupt. Bestämde mig för att ringa en kompis istället för att kämpa mig iväg själv som farlig bilchaufför eller ”äcklig” taxikund. Blir glad när andra erbjuder sig att hjälpa mig, men har svårt att be om hjälp. Har ett motstånd i att ta plats med mina alldeles egna och privata behov, men står gärna på barrikaderna för andras skull.

Min kompis kastade sig i bilen och kom direkt. Var självklart för henne och jag får ringa när jag vill om det så är mitt i natten. Har flera sådana släktingar och vänner, men ändå bär jag denna ”kämpa-själv-kan-själv-börda”. Gråter när jag skriver detta. Varför ska det göra så ont i mig att be om hjälp, när jag vet att många människor gärna vill hjälpa. I princip alla vill nog dra sitt strå till stacken och hjälpa andra, i varje fall om hen inte känner sig utnyttjad i hjälpandet.


Tror att bristen på tillit mellan människor ökar i dagens samhälle. Det finns undertoner av en kultur som säger att den som har pengar kan köpa allt och den som inte har pengar har sig själv att skylla. Tillitsbrist = andra är egoister och vill bara utnyttja dig. Och undertonen att du ska visa andra när du känner dig hjälplös.
På Facebook finns det många som skriver om hur de blir utnyttjade av en del giriga företag i FAS 3. Citatet

"Jag tror att den dagen jag blev Fas 3 var det något som gick sönder inuti. Jag kan inte komma runt den här springande punkten att jag blir betald för. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte med mitt förstånd omfatta vad jag ska göra med den informationen"

säger det mesta, inklusive bilden här intill. Rädslan för att bli utnyttjad är något alla nog får jobba med, för att kunna må gott av att ge. Likaså tilliten till andra. Däremot har vi ett gemensamt samhälleligt ansvar för att människor inte ska utnyttjas och kränkas. Gårdagens tacka, bocka och buga samhälle för dem som har det bättre ställt och/eller har makt vill jag inte ha tillbaka. Avskaffa FAS 3 och stupstocken i sjukförsäkringen! Ta istället politiska beslut som ökar jämlikheten och tryggheten.

Som du förstår är jag hemma igen efter att ha fått hjälp med mina blödande kärl i näsan. Var rädd för att det skulle göra ont, när läkaren stack upp sina instrument i näsan. Undersökningen var lite obehaglig. Jag tog plats med min emlighet. Inga duktig flickasidor idag inte. Min kompis höll mig i handen och sköterskan lade en mjuk hand på mitt huvud. Läkaren hade god social kompetens och var trygg i sina arbetsuppgifter. Fick sedan en tuss med bedövningsmedel i näsan och själva ingreppet med att stänga till blodkärlen gick väldigt lätt och smärtfritt. Nästan så jag njöt av att bli väl omhändertagen av alla.

När jag kommit hem ringde läkaren som skickat remissen om bakterieprovtagning i näsan. Jag hade inga dåliga bakterier, bara goda. Uppskattar att hon ringde och informerade. Är trött efter nattens blödningar och dagens ingrepp, men i övrigt känner jag mig igen ganska förnöjsam. Mår gott av allt vänligt omhändertagande. Tack Ackis och alla professionella kloka medarbetare, som låter mig ta plats med alla mina behov.

torsdag 12 maj 2011

Identitet och både och eller antingen eller

Så här definieras etnisk tillhörighet på diskrimineringsombudsmannens hemsida:

”Med etnisk tillhörighet menas enligt lagen en individs nationella och etniska ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande. Alla människor har en eller flera etniska tillhörigheter. Alla kan därför bli utsatta för etnisk diskriminering – samer, romer, personer med svensk, somalisk, bosnisk etnisk tillhörighet och så vidare. Den etniska tillhörigheten bygger på självidentifikation. Det är alltså individen själv som definierar sin eller sina etniska tillhörigheter.”


En viktig sak är att det är individen själv som har rätten att identifiera sig själv – ingen annan. Likaså att identifiera sig som tillhörande en eller flera etniska grupper, du kan t ex vara både svensk och kurd.

Enda exemplet jag kommer på när människor utifrån lagen tvingas in i en antingen- eller situation är avseende kön. I Sverige ska ditt juridiska kön fastställas ganska snart efter att du är född och då fastställs att du antingen är man eller kvinna.

Intergender är när en person varken känner sig som en kille eller tjej. Istället upplever man att man är både och, mittemellan eller att man är något helt annat. Att vara intergender är ett av flera sätt som man kan vara transperson på. Läs mer om intergender och transpersoner på RFSL ungdomshemsidor om transformering.

Det är inte möjligt i dagens Sverige att registrera dig som både man och kvinna eller som varken man eller kvinna. Personer som identifierar sig som intergender tvingas alltså välja könsidentitet och vill de byta kön så krävs långa utredningar, operationer m.m.

Andra exempel än etnicitet på att vara både och gäller sexuell läggning. Jag kan attraheras av båda könen eller enbart av det ena könet, jag kan alltså vara bi, homo eller hetero.

Just nu känner jag mig som både frisk och sjuk. I kväll harjag varit och pratat likabehandling för personalen på en förskola. Jätteroligt. Jag kände mig inte ett dugg sjuk. Under dagen har jag deltagit i en konferens om kulturell likabehandling.
Som passiv deltagare kände jag mig mer trött och sjuk.

När Uppsala kommun tog fram en ny handikappolicy under slutet av 90-talet fördes samtal om begreppen handikapp och funktionshinder. Handikappad kan du bli om omgivningen inte är anpassad till ditt funktionshinder, t ex är det väldigt handikappande för en hörselskadad person om hörselslingan inte fungerar vid en konferens. Handikappad är du alltså i relation till din omgivning. Med rätt hjälpmedel och klokt bemötande behöver du inte alls känna dig handikappad. Din funktionskapacitet ökar. När jag sitter i min säng och skriver på min lilla dator känner jag mig inte ett dugg handikappad av min bröstcancer. T.o.m. högerhanden fungerar eftersom det är lätt att trycka ner tangenterna.


Samhället har förbättrats angående möjligheten att bli respekterad utifrån hur hen själv identifierar sig. Det finns en lag som skyddar mot diskriminering. Lagen hade inte funnits om inte människor kollektivt kämpat för sina rättigheter och krävt att få bli respekterade utifrån hur de själva identifierar sig. Nu har människors kamp och därefter lagstiftningen gjort att färre människor utsätts för trakasserier utifrån funktionshinder, sexuell läggning, etnisk tillhörighet, religion etc. Vårt samhälle är långt ifrån jämställt och jämlikt, men det har blivit bättre. Nästa viktiga lagbeslut utifrån en mänsklig rätt att själv få identifiera sig gäller kön. Antingen bör ett tredje juridiskt kön införas, så det finns hon, han och hen eller så ska kravet på juridiskt kön slopas.

Tror att jag bloggade första gången om att införa ett tredje kön, hen, efter att jag kom hem från Stockholm Pride.

onsdag 11 maj 2011

Fortsatt förnöjsam

Utöver att jobba lever jag balkongliv. När jag kommer hem från jobbet börjar jag ofta med att göra Yoga Nidra på balkongen. Därefter läser tidningen, bloggar och äter kvällsmat. I kväll fick jag matsällskap. En kompis ringde på väg hem, så vi blev två på balkongen. Lyxade med varsitt glas vin. Det är alldeles för sällan jag får spontanbesök. Det är så härligt när någon bara ringer för att kolla om det är OK att komma förbi. Tror nutidsmänniskans liv är alldeles för inrutat.

Jag har varit förkyld länge och ibland vaknar jagnav att hostan gör att jag har svårt att dra in luft. Bad därför att en läkare kollade mig för att se om jag hade lunginflammation. Hon lyssnade med stetoskop och det rosslade i vänster lunga. Ackis gör en bakterieodling och i morgon eller på fredag kommer svaret. Jag fick välja mellan att börja äta antibiotika direkt i måndags eller avvakta odlingen. Jag avvaktar odlingssvaret. Tänker att det är skönt om rosslandet beror på bakterier, eftersom jag är ständigt hes. Önskar få tillbaka min vanliga röst. Utöver att det låter ansträngt när jag pratar blir rösten så entonig och spänd. Mina röstproblem har medfört att jag inte varit på kören på länge. Hoppas, hoppas på att få tillbaka rösten.

För övrigt är jag stel i ryggen, men någorlunda pigg. Kanske, kanske hjälper cellgiftbehandlingen. Är i alla fall nöjd med att min läkare valde uthålligheten och att jag inte bytte behandling i måndags. Förnöjsamheten håller i sig. Nu trängde sig en Taubesång fram i mitt huvud som vi sjöng på min pappas begravning.

Så länge skutan kan gå

Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Om blott en dag eller två
så håll tillgodo ändå,
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få!

Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få solsken och lycka på färden?
Att under stjärnornas glans
bli purrad uti en skans,
att få en kyss eller två i en yrande dans?

Ja, vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn,
höra böljornas brus och kunna sjunga!
Och vem har sagt att just du ska ha bästa menyn
och som fågeln på vågorna gunga!
Och vid motorernas gång
och ifall vakten blir lång,
så minns att snart klämtar klockan för dig: ding-ding-dång!

Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Så tag med glädje ditt jobb fast du lider,
snart får du vila i eviga tider!

Men inte hindar det alls
att du är glad och ger hals
så kläm nu i med en verkligt sju sjungande vals!

Det är en rasande tur att du lever min vän
och kan valsa omkring uti Havanna!
Om pengarna tagit slut gå till sjöss om igen
med karibens passadvind kring pannan.

Klara jobbet med glans
gå iland någonstans,
ta en kyss eller två i en yrande dans!
Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.


Visst handlar texten om förnöjsamhet?

Bilden har jag hämtat på UOF:s webbsida. Ulf Florman heter fotografen

tisdag 10 maj 2011

Därför är jag socialist

Igår skrev jag om förnöjsamhet, ikoner och mina försämrade provvärden och i söndags om Föreningen socialistiska läkare. Nu tänkte jag berätta varför jag är socialist. När jag skriver detta känns det genom hela min kropp att jag har flera olika plattformar att ta avstamp i. En plattform är vreden över orättvisor, en annan förnöjsamheten och en tredje viljan att bidra med något. Och det finns fler. För några år sedan skulle jag inte vågat använda ordet vrede, men nu känns det ordet så rätt.

I tioårsåldern började jag, medelklassflickan, rida och vara med hästarna i stallet. Stallet låg i arbetarstaden Oxelösund, där nästan alla arbetade på järnverket. De flesta som höll till i stallet var arbetarklasstjejer. Medel- och överklassflickorna tog ridlektioner och sedan åkte de hem. Många stalltjejer levde under små omständigheter. Jag märkte att mina villkor var så mycket bättre, jag blev medveten om orättvisorna i klassamhället. I stallet grundlades mina vänstervärderingar, som jag sedan alltid haft.

Under gymnasieåren började jag fundera över varför livet var orättvis, varför vissa människor tillmättes ett högre värde än andra. Varför arbetarklasstjejer som låg med killar kallades horor men medel- och överklasstjejerna fick ett högre värde om de hade många sexuella relationer. Jag röstade på vänstern i skolvalen.

När jag flyttat till Uppsala gick jag en studiecirkel för kommunistisk ungdom, dåvarande VPK:s ungdomsförbund. Jag lärde mig förstå kampen mellan arbete och kapital och den historiska grunden till arbetarrörelsens krav på att varje människas (från början varje mans) röst skulle vara lika mycket värd i demokratiska val.

Likaså lärde jag mig vikten av att tillhöra ett kollektiv för att få igenom sina krav. Solidaritet och gemensam organisering genom fackföreningsrörelsen var nödvändig för att förbättra arbetarklassens löner och arbetsvillkor. Likaså var utbyggnaden av kooperationen nödvändig för att det skulle byggas lägenheter där alla hade råd att bo. Kooperativa banker och butiker behövdes för att inte arbetare skulle bli lurade av giriga affärsinnehavare och privatägda banker. Infrastrukturen blev effektivare om den ordnades i offentlig regi så staten blev ägare till järnvägen, telefonsystemen, sjukhusen m.m.

Under min kommunalrådstid har jag lärt mig betydelsen av offentligt ägande. När nästan all mark är privatägd blir det svårt att planera ett hållbart samhälle, eftersom privata markägarintressen styr det mesta. Uppsala kommun har förlorat miljarder på att sälja delar av kommunala fastighetsbolaget, energibolaget, mark och fastigheter som kommunen är beroende av.Eftyer alla privatiseringar är Uppsala kommun fattigare, skattemedel går till privata vinster i stora aktiebolag och kommunen har mindre makt att planera för ett hållbarare samhälle. Kommunens nuvarande bostadsbrist slår hårdast mot människor utan eget kapital. Marknadshyressystem gör att segregationen ökar. Låginkomsttagare bor i vissa bostadsområden och höginkomsttagare i andra.

Jag blir upprörd över alla varor som säljs oerhört billigt i Sverige, eftersom människor tvingas arbeta under omänskliga villkor i andra länder. Kapitalets spekulation mot den svenska kronan hösten 1992 visar att kapitalismen inte fungerar på ett för vårt klot hållbart sett. Kapitalismens återkommande kriser tär på både människor och miljö. Ständigt ökad produktion och konsumtion av varor som snabbt slits och slängs har inte klotet råd med. Västvärldens intresse av billigt kött, gör att människor i fattigare länder odlar soja åt oss och svälter själva. Jordarna utarmas.

Lika upprörande är att västvärldens intresse av stabilitet i fattigare länder går före människors demokratiska rättigheter i andra. Väst håller diktaturer under armarna och förser dem med vapen så att de kan kväsa upproren. Sverige har exporterat och haft en positiv handelsbalans för att vår krigsindustri säljer minor och andra vapen till diktaturer.

Jag har själv drivit att vårt regionförbund inte ska ha kravlösa relationer med Kina och blivit förlöjligad över detta. Svenska företagsintressen går ständigt före mänskliga rättigheter, demokrati och en hållbar miljö. Vattenfall bryter kol i Tyskland och de forna öststaterna för att det är lönsamt för oss.
Jag vill inte leva i en värld där rika män köper fattiga barn för att utnyttja dem sexuellt. Jag vill leva i en jämlik värld.

Jag tycker att välfärdsarbetare inom kultur, sjukvård, äldreomsorg, handikappomsorg, förskola och skola som finansieras med offentliga medel ska ha samma rätt till goda arbetsvillkor, som arbetare inom branscher som ger stora vinster. Jag vill ha människovärdiga sjukförsörjningssystem och arbetslöshetssystem som ger trygghet. I dagens samhälle har fackföreningsrörelsen för lite inflytande, vilket innebär urusla arbetsvillkor för utsatta människor. Arbetsgivarna har fått för mycket makt.

Jag vill inte att min goda levnadsstandard är på bekostnad av andra människors livs- och arbetsförhållanden. Jag vill inte heller tära på jordens resurser på ett sådant sätt att det omöjliggör ett gott liv för kommande generationer. Jag har inget emot privat ägande och privat företagsamhet, så länge inte hela systemen är privatägda och vinstintressen går före en hållbar produktion och konsumtion. Jag tror på ökat gemensamt ägande, demokrati, öppenhet, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter för alla. Jag är socialist.

måndag 9 maj 2011

Dagens provsvar, hälsa och ikoner

Cancerfaktorn har fortsatt gå upp med ytterligare 30 procent. Nu är värdet 194. Några andra värden har också försämrats. Ett levervärde P-LD ligger för högt och även andra värden som indikerar canceraktivitet i mitt skelett. Frågade om jag inte borde byta behandling till Taxotere redan idag, men min läkare vill fullfölja även denna femte cellgiftskur och sedan utvärdera. 27 maj har jag nästa läkarbesök. Är orolig för att alla värden är ännu sämre då.

Skälet till att jag ska fortsätta med samma är att cancern följs på tre olika sätt
1. Olika röntgen och MRT
2. Min upplevda hälsa, om jag har ont etc
3. Cancerfaktorn

17 maj gör jag skiktröntgen (datortomatografi) och 24 maj MRT. Jag har inte specifikt mer ont. Däremot är mina muskler runt kotorna i ryggen mer spända. Mitt onda i högerhanden kan bero på annat än metastaser, men handen är mycket sämre. Jag använder högerhanden mindre och mindre, försöker skriva med vänsterhanden och musen till datorn har jag nu lagt över på vänster hand. Dessutom gråter jag mycket mer ofta. Och som jag skrivit cancerfaktorn har fortsatt i medelsnabb takt uppåt.

När jag skriver detta sitter jag på min just nu soliga balkong. Solen blir synlig vid tretiden och försvinner vid åttatiden. Värmen r skön och jag har klätt mg så att jag kan få färg på armar och ben. Mitt i allt elände är livet också gott. Tänker på människor som skäms över att de är sjukskrivna, som gömmer sig bakom fördragna gardiner och döljer sitt beroende av andra. Med regeringens sjukvårds- och arbetslöshetspolitik har denna grupp knappast minskat. Jag känner varken skuld eller skam över att jag delvis är sjukskriven, utan istället stolt över att jag tar hand om mig.

Tänker fortsätta säga att jag har sjukskrivit mig, ytterst medveten om att det är försäkringskassan som har makten. Vill tillbaka till ett samhälle där människor sjukskriver sig och blir respekterade för detta. Enda kravet borde vara om försäkringskassans tjänstemän ifrågasätter sjukintyget att två oberoende läkare efter att ha träffat patienten kan styrka att patienten, varav den ena läkaren bör tillhöra försäkringskassan. Tror att det ständiga ifrågasättandet av människors självbedömda hälsotillstånd gör många människor sjukare.

En av mina favorittavlor är en ikon. Fick den av en körkamrat på besök från Rumänien. Ikonen hänger så jag ser den från min säng. I dagens lokaltidning fanns en artikel om ikoner ”Som tystnadens på ett slagfält”. Min kropp är ett slagfält, men jag kan stundtals hitta en frid mitt i alltihop. Gillar ikonens genomträngande och uppfodrande, men samtidigt milda och medlidsamma blick. Hela artikeln är intressant och några ord känns särskilt tilltalande

”Kanske är det denna sublimitet, denna genuina strävan efter skönhet och andlighet som gör att det gamla ryska ikonmåleriet fortfarande äger en sådan sällsam kraft. Som om det gestaltade ett behov av helighet och vördnad inför det ogreppbara, vilket med modernitetens rationella sekularisering endast växt sig starkare. Ikonen talar rakt in i vår egen tid.” John Sjögren

Jag är en kanske alltför rationell person och därför behöver jag min ikon. En annan artikel handlar om att förnöjsamma människor lever längre. Jag gråter mycket, men känner mig samtidigt förnöjsam.

söndag 8 maj 2011

Socialistiska läkare

Min avsikt var att nu skriva om varför jag kallar mig socialist, men det får bli en annan dag. Jag skriver i stället om Föreningen Socialistiska Läkare, som jag läste om i Fria Tidningen. Gläds åt att de återupplivats och att de hänvisar till forskning på sin hemsida.

Föreningen ska verka för:
En offentlig vård för alla, efter behov och utan privata vinstintressen
• Arbetsplatsdemokrati
• En bättre folkhälsa

Föreningens viljeinriktning är en jämlik och solidarisk vård. Det finns många hänvisningar till olika rapporter och forskning som visar att dagens vård inte är på lika villkor. Klass, etnicitet, kön och andra sociala och ekonomiska faktorer samverkar och påverkar våra liv och hälsa redan innan vi möter hälso- och sjukvården, enligt socialistiska läkares webbsidor. Hen har alltså ett intersektionellt perspektiv på vården.

Tänker på att läkare och bröstcancerföreningar gemensamt behöver ta strid så att alla kvinnor får en bra bröstcancervård. Har tidigare skrivit om att risken att dö i bröstcancer är olika stor för kvinnor som tillhör olika samhällsklasser.

För övrigt gråter jag ofta, högerhanden fungerar sämre, men jag är mindre trött. I morgon får jag cellgifter och information om mina provsvar.

Le eller allvarlig

I går träffade jag en kompis som vävt ett porträtt av mig, där jag är allvarlig och skallig. Hon ville visa att det blir en annan tyngd bakom det hen framför när hen inte ler. Ett leende kan tolkas som ett sätt att visa underordning, att förmedla att mig behöver du inte ta på allvar, jag vill framförallt få vara med och finnas till.

Leende kan också betyda att jag mår bra och vill dig väl, vill att du ska känna att du är omtyckt och är välkommen. Jag vill gärna ha fortsatt kontakt med dig.

Jag har alltid haft lätt för att le och på ett sätt gillar jag mina leenden, att le är en del av mig och min identitet. Samtidigt har mina leenden i vissa fall påverka mig och mitt budskap negativt. Jag gillar därför också den sida av mig som min vän visar i porträttet, se till höger.

I går kväll var jag på El Tablao och firade min svåger. Vi njöt av god mat och Flamencoframträdande. Min svåger underhöll oss med Flamencodans, liksom hans kvinnliga lärare. Jag njöt av denna stolta, rytmiska, koncentrerade dans till gitarrspel och sång. Tänkte på allvaret i framträdandet. En Flamencodansare ler sällan. Tror att dagens trevlighetskultur har en del att lära av Flamenco. Det skulle bredda normen och visa på mångsidigheten i att vara människa. En kvinnlig Flamencodansare symboliserar så mycket mer än en ”duktig flicka.”

lördag 7 maj 2011

Dagen då döden kom

Den 5 april skrev min lokaltidning om en nyutkommen bok, Dagen då döden kom. Jag bloggade om boken samma dag och publicerade ett utdrag om KG Hamars sorg efter sin frus död i bröstcancer Jag fick boken i födelsedagspresent av min dotter och i går kväll läste jag ut den. Kända och okända personer intervjuas i boken. Berättelserna visar hur olika upplevelsen av en anhörigs död, sorgearbetet och vägen tillbaka kan vara.

Från 1985 till 1993 bodde jag i ett kollektivhus i Gottsunda. Det var ett hyreshus med 29 lägenheter för oss kollektivboende. Under en period bodde en liten pojke i lägenheten under mig med sin pappa. Föräldrarna var skilda och mamman bodde i samma kollektivhus, men i andra trappuppgången. Det gick att gå genom våra gemensamma lokaler på 6:e våningen till den andra trappuppgången.

Pojken var två år och hade levercancer. Han fick starka cellgiftbehandlingar. Eftersom han var infektionskänslig fick han sällan träffa andra människor. Under en period åkte han varje morgon hissen upp till 6:våningen för att med pappan i sällskap gå över till sin mamma. Jag bodde precis där hissen kom upp till 6:e våningen, så varje morgon hörde jag pappan och pojken prata med varandra. Pojken var ganska allvarsam och reflekterande, men jag upplevde honom inte som olycklig. Han levde mycket här och nu som små barn ofta gör.

Jag brukade spela på mitt piano, eftersom pappan sagt att pojken tyckte om det. Det blev en slags kommunikation mellan honom och mig. Pojken dog sedan under en operation. Läkarna ansåg att han hade störst möjlighet att överleva om de opererade bort tumörerna, efter en viss tids cellgiftbehandling. Föräldrarna ville inte att pojken skulle opereras vid detta tillfälle. Pappan var rädd att han skulle förblöda. Pojken dog av förblödning.

Föräldrarnas kamp för sin son var stark och slutet blev tragiskt. Ändå har jag framförallt ljusa minnen av denna lilla pojke. Han berikade mitt liv genom sitt allvar, mod och att han levde i nuet. Jag blev mindre rädd för att dö och började se livet på ett annat sätt. Det viktiga är inte hur länge hen lever utan vilket liv hen lever när hen lever.

Det finns inget självändamål i att leva länge, men däremot att få leva ett värdigt liv. Döden är oftast svårast för anhöriga och det är därför jag önskade mig boken ”Dagen då döden kom”.

Här följer några korta utdrag ur boken

”Det som fick mig att lämna sorgen var när jag kunde förlåta mig själv. … Mamma skulle aldrig ha velat att jag gick runt och mådde dåligt. Det spreds en sådan varm känsla i mig och jag kunde riktigt känna hur jag blev lättare i kroppen. Plötsligt blev min sorgepåse en ballong som steg upp mot himlen och lämnade mig. Från den stunden känner jag inte sorg, bara saknad. Saknaden är en vacker känsla som jag vill behålla hela mitt liv.” Lena Friblick (en av författarna)

”Min syn på livet ändrades inte av mammas död. Redan fem minuter efter at hon dött märkte jag att jag var samma person som när hon levde. Det förvånade mig, men har hjälpt mig när jag ska möta andra som varit med om en närståendes död. De är inte annorlunda människor, de är inte konstiga. När mamma dött upplevde jag hur en del personer överraskade positivt och en del negativt. En del blir alldeles nervösa medan andra förstår att de inte behöver säga så mycket, det räcker att säga ”Vad hemskt”.” Per Johansson

”I två år, under hela hans sjukdomsperiod hade jag gått på högvarv och tryckt undan allt. Och så när han dog var det plötsligt som om luften bara gick ur mig, och jag tänkte att nu struntar jag i det här. Men det gör man ju inte.” Karin Westerlund

Jag kunde stå vid graven och tänka att se nu vad du ställt till med, du bara lämnar mig och barnen och här står jag med allt och vet inte vad jag ska ta mig till.” Karin Westerlund

”Jag kunde inte prata med mamma om döden över huvud taget. Jag var livrädd under den där sista tiden och försökte att undvika att hälsa på henne ensam, jag pejlade alltid om någon annan skulle dit. Mamma sa det aldrig, men jag tror att hon blev besviken på mig och pappa – han och jag är så lika, två strutsar som stoppar huvudet i sanden.” Ann Söderlund

”Nu när jag befinner mig i sorgearbetet blir mamma mycket mer närvarande, för om man skjuter bort sorgen så får man ju inte ha kvar personen heller.” Ann Söderlund

”Jag hade skuld för att jag hade ett eget liv, för att jag inte lyckades rädda henne och inte minst för alla gånger jag valde bort henne.” Stina Wollter

”Om någon försvinner innan du sagt eller gjort det du skulle: Säg eller gör det ändå.” Stina Wollter

”Det var skönt att få åka till jobbet och tänka på något så oviktigt som mobiltelefoner”. Henrik Cosmo
”Det är vid pianot jag tar avsked av mina vänner – inte på begravningar.” Erik Ståhl

fredag 6 maj 2011

Lagom

Jag får ett nyhetsbrev från Uppsala linneanska trädgårdar. Varje vecka presenteras en ny växt. Inför denna helg var det Vårärt, som blommar för fullt i ädellövskogarna nu i början av maj. För Vårärten gäller det att ösa på med full kraft efter att tjälen gått ur jorden, men innan lövträden helt har slagit ut sina blad. När alla trädkronornas blad är helt utfällda blir det för mörkt, men om den kommer i gång för tidigt kan den istället skadas av kylan. För Vårärten finns inget lagom utöver att den ska blomma precis lagom i tid.

Fotografiet på Vårärt har jag hämtat ut nyhetsbrevet.

Nu är klockan snart sju och jag sitter i solen på min balkong. Äntligen kan jag njuta av förra fredagens slit med att få i ordningen balkongen. Jag är en lagommänniska och förra veckan blev det för mycket bärande, rengörande, planterande m.m. Är samtidigt nöjd över att jag har gjort klart balkongen.

Nu är jag halvtids sjukskriven från min heltidstjänst. Det innebär nog lagom mycket jobb för mig just. Måndag, tisdag, onsdag var även halvtid för mycket. I dag har jag jobbat drygt sex timmar. Det var inte meningen att det skulle bli så många timmar, men jag behövde göra klart några saker för att känna mig nöjd.

Med lagommänniska menar jag att jag vill:
• Arbeta så att jag får dra mitt strå till stacken men inte mer än att jag också orkar ha en meningsfull fritid
• Träffa människor som jag gillar men inte umgås så mycket med andra att jag inte hinner med mig själv
• Motionera, meditera och göra yoga men fritiden ska också räcka till andra saker
• Få en bra balans mellan inputs och outputs, mellan nya intryck och tid för reflektion
• Få en bra balans mellan varande och görande, se även Om varat och görat
• Använda mina demokratiska rättigheter att påverka samhället mot en mer hållbar utveckling, men samtidigt tänka igenom det jag gör så att det inte tar för mycket energi från mig
• Ta ett ansvar för kontakterna med mina släktingar men inte på ett sådant sätt att jag inte orkar med andra punkter på denna lista
• Försöka använda en jämlik och hållbar andel av jordens materiella resurser, utan att leva extremt i relation till andra Uppsalabor
• Inte ha för mycket inplanerad tid, men inte heller ha för mycket oplanerad tid

Tänker också att mitt förhållningssätt i det jag är och gör är precis lika viktigt som hur mycket tid jag använder till olika saker.Och att det inte finns några ideala liv.