Insändare om bröstcancervården i Uppsala

Det har varit flera insändare om bröstcancervården i Uppsala sista veckorna. Fredagens insändare handlar både om resurser och om bemötande. En dotter vars mamma dog av bröstcancer för ett år sedan berättar om okänsliga läkare, som tar ifrån patienten allt hopp. Dessutom om långa väntetider för att få ett första besök och påbörja behandlingen. Jag tror att onkologen kan genomföra förändringar som medför både lägre kostnader, bättre patientvård och bättre arbetsmiljö. Det finns maktordningar och hierarkier som tar kraft och energi. Men framförallt krävs mer skattemedel eftersom vi ska ha en bra sjukvård för alla. Tyvärr tror jag också att dagens ekonomistiska och individcentrerade samhälle påverkar hur människor bemöts. Etik och ett gott bemötande är nödvändigt för en värdig sjukvård och risken med marknadsstyrningen är att pengarna istället blir det som styr agerandet.
Jag känner igen delar av det som beskrivs i insändaren. Däremot har jag själv läkare som har ett bra etiskt bemötande. Onkologens nuvarande verksamhetschef var den läkare som såg till att jag snabbt fick en undersökning när jag berättade om mitt ryggonda vid ett läkarbesök december 1998. Henne har jag stor tilltro till som högsta chef för onkologen, men hon har ett väldigt svårt jobb.

En annan insändare från 19 maj handlar om hur Alliansen i Uppsalas landsting har slagit sönder bröstcancervården genom att upphandla mammografin, så att den nu drivs av ett privat företag som inte finns på sjukhusets område.

Alliansen har bemött kritik mot bröstcancervården på insändarplats. Alliansen påstår sig lösa problemet och se till att länets kvinnor får vård i tid. Dessutom lägger man skulden på tidigare s-styre. Alliansens beskrivning gör mig mest trött.

Utrustning måste då och då bytas ut och det var i samband med sådana förändringar som Alliansen fick makten i Uppsala och passade på att upphandla mammografin. De påstår att alla länets kvinnor nu ska få vård i tid, men med sjukvårdens brist på pengar och sparbeting, och bröstcancervårdens uppdelade organisation med privata inslag klingar dessa ord tyvärr tomt. Tänker på en ”dikt” som jag läst från fullmäktiges talarstol 1993 och som jag också skrivit om här tidigare.

”Och ur mörkret hörde jag en röst som sade
Le och var glad för det kan inte bli sämre
Och jag log och var glad och det blev bara sämre.”
Låt oss stötta varandra i det vi har kunskap om och upplever och tillsammans protestera.