Metastaser i levern

Om dagens läkarbesökAlla värden hade försämrats. Cancerfaktorn har fortsatt stiga, denna gång med knappt 20 procent. Skelettmetastaserna har vuxit och jag har dessutom flera metastaser i levern. Den största levermetastasen är 2,5 cm gånger 3 cm. Däremot syntes inga metastaser i lungor eller hjärna. Blodvärdet är något sämre och de flesta indikatorer på canceraktivitet har ökat. Inget har ökat markant, så jag behöver inte oroa mig för snabba förlopp.

Jag byter därför behandling igen och börjar med Taxotere på måndag. Kommer få lika hög dos som jag fått vid två tillfällen tidigare, våren 1999 och våren 2006.

Idag träffade jag min bra och optimistiske läkare. Jag har ytterligare en bra läkare som är mer försiktig. Läkaren tror att Taxotere kommer att hjälpa mig. Denna behandling är tuffare mot kroppen och jag blir ganska utslagen några dagar efter att jag fått cellgiftet. Den slår också hårdare mot immunförsvaret, som är som mest påverkat 10 dagar efter behandlingen. Jag får behandling var tredje vecka. Nästa läkarbesök blir om tre veckor.

Om framtiden
Som jag skrivit tidigare, så vill jag inte tyna bort långsamt med svåra smärtor. Då är det bättre om det går fort på slutet. Därför är jag inte helt negativ till levermetastaserna. Hoppas däremot förstås på att Taxotere ska hjälpa mig och att jag får leva länge. Känner mig trött, men också lite stridslysten mot cancern. ”Djävla” cancer.

Omtanke och funktionsnedsättning
Både i går kväll och i morse grät jag. Det är framförallt två saker som fått mig att gråta. Dels andras omtanke dels när kroppen fungerar sämre. Först om omtanke. Både min dotter och min syster var med på dagens läkarbesök. Kände omtanken om mig från båda två. En omtanke som gör mig glad och berörd så jag gråter.

Andra skälet till gråten är att det är tungt att inte kunna och klara saker. Jag är van vid att vara stark och orka saker. Det gör jag inte längre och detta sörjer jag. Det är svårt att hitta sig själv i nya roller. Jag vet att jag kommer att hitta ett förhållningssätt och en acceptans för mina funktionsnedsättningar, men det tar tid och är smärtsamt.


Har tidigare skrivit om varat och görat. Tror att mitt liv mer och mer kommer att väga över åt varat.

Efter läkarbesöket gick vi hem till mig och gjorde lunch. Min syster har nu flugit till Oslo, för att spela saxofon under en konsert. Min dotter gick strax efter för att hämta barnen. Jag la mig på sängen och innan jag gjorde Yoga Nidra, lyssnade jag en stund på P1 kulturkvarten. Programmet handlade om Siri Derkert.

Siri Derkert på Moderna museet
Så här beskrev Mats Arvidsson utställningen och Siri.


”Och det är nog de sista 15 åren som är de mest fascinerande på den här utställningen. Det syns så tydligt hur hon, en gammal inbiten modernist, gör sig fri från ismer och stilar och bara gör som hon har lust till.

Hon klipper och klistrar och ritar och målar och sysslar med plåt och järnband och betong – vad spelar det för roll? Sådant slutar man bekymra sig för när man inte längre känner trycket av tidens förändringar.

Här finns en serie kollage som är helt tidlösa, de kunde ha varit gjorda av Picasso eller Rauschenberg – modernist som modernist – nu är de gjorda av Siri Derkert. Det är samma sak med streckteckningarna som blev till betong och hennes mest kända verk på Östermalmstorgs tunnelbanestation i Stockholm. Det är inte det att vart och ett nödvändigtvis är särskilt intressant eller slående, men det finns en frihet som är svår att motstå, en total självständighet och ett nästan nervöst vibrerande liv i de krafsiga strecken.

Vem bryr sig om det alltid blev så förskräckligt bra? Allraminst hon själv tror jag.
Det viktiga är inte vad hon klottrar, om freden eller kvinnokampen eller idoler och förebilder. Det viktiga är att hon gör det, att hon årtionde efter årtionde fanns där, som en närvaro och ett temperament. Den närvaron och det temperamentet kommer man nära här på Moderna. Den är starkare och mer levande än något konstverk.”

Det som framförallt berörde mig var Mats Arvidssons beskrivning av henne, som en gammal inbiten modernist, som gör sig fri från ismer och stilar och bara gör som hon har lust till. Likaså slutorden att det viktiga var inte vad hon gjorde utan att hon bara gjorde med stark närvaro och temperament. Känner att detta ´suger jag i mig och försöker lära mig av.

När jag hör programmet får jag lust att gå på utställningen, att också vara lite i görat. Jag får energi av det jag ser och hör.

Bilden på Siri när hon står och målar på Östermalms tunnelbanestation har jag hämtat på SL:s webbsidor.