Har i kväll varit på Uppsala stadsteater och sett ”Män som blir en smula irriterade i sällskap med kvinnor” av Nikolaj Cederholm. Det är en på många sätt tankeväckande nyskriven komedi. Handlingen tilldrar sig i ett dataspel där farfar Alex Andersson både måste döda en och annan varelse och äta ordentligt för att överleva. I dataspelsvärlden dödas människor för att sedan uppstå igen, skaka av sig obehaget och gå vidare som om inget hänt. Figurerna fortsätter leva så länge som någon vill spela dem.
Livet både är och inte är på riktigt i dataspelsvärlden. Detta får mig att minnas tankar jag haft om jag verkligen lever mitt egna liv eller bara drömmer att jag lever det liv jag gör.
I natt har jag sovit dåligt. Sent i går kväll läste jag en blogg om att en småbarnsmamma som hette Linda har dött av sin bröstcancer. Om jag förstår det hela rätt så slutade hennes lever p.g.a. metastaser att fungera och hon samlade vätska i både buk och lungor.
Det gick väldigt fort på slutet. Flera av mina vänner har dött av samma skäl. Levern orkar inte längre, kroppen fylls med vätska och hjärtat orkar inte heller till slut.
Kan detta hända mig och är det på riktigt? Jag tänker ofta att när min kropp är så dålig så att jag inte alls klarar mig själv, så vill jag att det går fort utför. Tänker att det då är bra om metastaser tillkommer i min lever för att jag ska slippa bli liggande länge. Tror att jag inte har några metastaser i levern nu för mina levervärden är bra.
I natt blev jag däremot orolig för att jag kanske har fel. Levern kanske snart är full av tumörer. Tänkte på det jag läst om Linda och tänkte på mina vänner som dött av metastaser i levern. Kanske döden kommer väldigt fort och jag inte har så lång tid kvar att leva? Det vill jag inte. Jag blev rädd. Samtidigt känns allt så surrealistiskt. Lever jag eller drömmer jag bara att jag lever. Jag kanske är en påhittad avatar i ett dataspel. Kan jag påverka mitt liv och min framtida död? Finns döden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar