På hög höjd

I kväll har jag besökt min syster och hennes familj tillsammans med två vänner från Uppsala. Vi har ätit etiopisk mat och tittat på bilder från Etiopien. De flesta samhällen i Etiopien ligger på hög höjd, 3 000 meter och ännu högre över havet. Min syster och mina vänner från Uppsala var i Etiopien i januari i år. Hade min hälsa varit bättre hade jag följt med.

I onsdags var en annan kompis hemma hos mig. Hon var i Nepal och Katmandu över jul- och nyårshelgerna. Ibland befann hon sig mer är 4000 meter över havet. Hon ägnade mycket av sin resa åt meditation, yoga och vandringar i bergen. Vi pratade om detta.
När jag var 20 år gjorde jag en Indienresa och vandrade på höga berg i Himalaya. Befann mig mer än 4000 meter över havet. Jag besökte också en liten by i Afghanistan som låg på en bergssluttning. Därifrån har jag ett fotografi på mig själv som jag tycker mycket om.

Klockan har slagit midnatt och jag är trött. Kunde ändå inte låta bli att kliva upp för att leta efter kortet på mig i Afghanistan. Tyvärr låg det inte med mina andra kort, så i denna blogg får det istället bli en bild från mitt besök i Åre i höstas.


I påsk ska jag åter igen till min systers stuga i Åre för att fira att hennes man fyller 60 år. Se bilder från mitt förra besök Då kommer jag att bo ganska högt upp på Åreskutan. Pratade med mina vänner på hemresan från min syster om att eventuellt följa med till Etiopien om ett år eller så.

Jag har ingen direkt längtan till att åka utomlands, men vill åka till områden där människor lever högt över havet. Det är något särskilt med att befinna sig på höga höjder. Hen påverkas av att syrehalten är lägre, åtminstone i början innan kroppen vänjer sig. Men det som jag känner och också längtar efter är känslan av att finnas närmare stjärnorna, närmare livets källa eller livets slut eller vad det nu är.

Längtar efter att få sitta och se ut över landskapet, komma en bit närmare himlen. Känna kvällsluftens svalka, mörkrets myllriga dofter och tryggheten i att stjärnorna finns där och några har funnits längre än vår sol och vårt planetsystem. Känna min egen obetydlighet i ett evigt universum, som varken har en tydlig början eller ett tydligt slut. Ett universum som också förändras, men med helt andra tidsaxlar än vårt jordklot och våra människoliv.

Känna att vårt eget jordklot rusar fram med en hastighet av 29,8 km/sekund i en bana runt solen. Samtidigt drar solen med sig vårt planetsystem runt vintergatan. Ett vintergatsvarv tar 220 miljoner år. Avlägsna galaxer flyr från vintergatan med en hastighet av 60 000 km/sekund. Drömma att jag kan flyga, att jag vågar släppa taget om alla livets småttigheter och rädslor. Alla rädslor blir så futtiga i ett universumperspektiv.

Kanske är det därför jag ofta trivs tillsammans med människor som bor på höga höjder. Om jag inte lever i denna kropp om ett år så kanske jag kan förnimma bergen och livet i bergen i Etiopien eller i Himalaya eller någon annanstans på vårt jordklot på något annat sätt.