söndag 31 oktober 2010

Välgörenhet eller volontärverksamhet

Jag vill inte vara beroende av välgörenhet. Däremot uppskattar jag ideellt arbete. Skillnaden kan nog vara hårfin. För mig är det två saker som skiljer.

För det första är det viktigt att alla människor har rättigheter att få hjälp när man behöver samhällets stöd, så att man inte blir beroende av andra människors välgörenhetsinsatser för att kunna leva ett värdigt liv. Ideellt arbete i form av att några kommer och läser tidningen för synskadade på ett särskilt boende eller engagerar sig i nyanlända flyktingar tror jag på, om individerna som är subjekten för insatsen kan leva ett gott liv även utan denna volontärverksamhet. Ideellt arbete i föreningsliv och partier är nödvändigt och viktigt. Då tycker jag snarare att det är problematiskt när människor vill ha betalt för ideella insatser i föreningsliv och partiverksamheter.

För det andra handlar det om förhållningssättet hos dem som gör insatsen. Om volontären förväntar sig att subjektet för insatsen ska visa tacksamhet och underordna sig blir det istället en kränkning. Det välgörenhetsarbete som gjordes innan väldfärdssverige byggdes upp innebar för det mesta kränkningar av dem som var fattiga, gamla eller sjuka och därmed beroende av välgörenheten.
Jag har varit positiv och stött den volontärsverksamhet som byggts upp i Uppsala. Var ute och letade på nätet nyss för att kolla upp hur verksamheten beskrevs. Så här står det på Uppsala kommuns hemsida:

”Är du intresserad av ideellt arbete, det som ibland kallas volontär eller frivilligarbetare? Om du vill engagera dig och har någon timme över kan du öppna nya dörrar, möta nya människor och skapa nya kontakter. Att engagera sig ideellt berikar både dig själv och andra.”
”Uppdraget är ett ömsesidigt utbyte mellan volontären och den ideella organisationen. Förutsättningarna skiljer sig beroende på hur uppdraget ser ut. Att vara volontär innebär frivilligt och oavlönat engagemang. ”


Jag tycker alltså att ömsesidigheten är det viktiga vid denna typ av möten. Och jag vill absolut inte känna mig som ett objekt för att andra ska få känna sig ”goda”. Däremot tror jag på som jag skrivit tidigare att alla människor vill dra sitt strå till stacken och mår bra av det.

lördag 30 oktober 2010

Ofokuserad

Har varit barnvakt åt mina två barnbarn under dagen. Det har varit jättemysigt. Den ena är två och ett halvt år och den andra snart fyra år. Tänker vad fort det går när man ser i backspegeln. Båda är intresserade av existentiella frågor, men framförallt den äldsta. Han frågar vad som händer när man dör. Svaret att det är skillnad på tanke/ den jag är och kropp/den jag finns i och att det är kroppen som blir för gammal och dör accepterades. Vi har också pratat om var man finns innan man föds och att man kan vara noll år gammal. Man kan ibland ha intressantare samtal med barn än med vuxna, för små barn vågar ofta fråga och är inte rädda för att berätta om hur de tänker.

Hoppas och tror att dagens barn får minde barlast med sig i livet i form av en massa onödiga tabun och begränsande normer. Pratade jämställdhet och mångfald med en av kommunens förskolechefer. De hade minskat ner sin gemensamma tid för planerande. Planera kunde de redan, så till det behövdes inte så mycket tid. Istället använde de mer gemensam personaltid för reflektion. Tänk om fler tänkte så. Istället för att planera en massa görande så får man tid till att reflektera över varför man gör som man gör. Och hur man vill förhålla sig till olika skeenden.

Jag döpte denna blogg till ofokuserad för sådan kände jag mig när jag satte igång. Nu känner jag mig mer fokuserad. Tror att det var tankarna på mina barnbarn som satte igång mina reflektioner.

fredag 29 oktober 2010

Alla dessa frågor i mitt huvud


Jag är en person som tar lång tid på mig för att bestämma ”hur det är” och definiera ”hur andra är”. Bilder, tankar och frågor växlar över tid och jag tillåter dessa växlingar. Just nu känner jag mig ganska lågmäld och lite behagligt nere. Skönt att låta känslor och tankar smälta samman i en långsam stillhet.

Efter jobbet stack jag iväg på ett jympapass. Tänkte innan passet
• Orkar jag? -Jag prövar och får se hur det går
• Ska jag ta en värktablett innan? -Jag prövar hur det går utan värktablett
• Är det här bra för mig? -Jag känner in hur det känns
• Jag kanske ska göra yoga hemma istället? -Jag cyklar iväg och så får jag se
• Detta kanske är mitt livs sista jympapass? -Kanske, kanske inte
Det gick bättre än i måndags att jympa. Jag kände visserligen av både handledssvagheten och bäckenet, men det funkade fullt ut hela passet. Mina känslor pendlade mellan sorg och glädje. En stund grät jag, men jag såg nog mest glad ut. Nu tror jag att jag kommer att klara fler jympapass, men jag är inte säker.

Åter hemma har jag badat och lagat mat. Sedan har den man jag träffade i somras varit här och vi har haft långa och bra samtal. Nu har han åkt och jag sitter här i min sköna säng, med datorn i famnen. Har många tankar om andra och ”hur de är” . Men jag vill inte bli definierad av dem hur jag är och vill inte heller definiera dem. Däremot försöka få lite tydligare konturer på både mig själv och av andra, försöka förstå lite mer och söka fler perspektiv. Känns bra.

torsdag 28 oktober 2010

Det handlar om makt

Idag var jag i en ledningsgrupp för att prata jämställdhet utifrån en rapport med olika förslag och hindren för att förverkliga n förslagen. Det handlar om makt, sa en av cheferna. Jag gillar när maktfrågorna blir så tydligt uttalade. Alla politiskt korrekta samtal där maktfrågorna döljs medför att inga förändringar genomförs, utan det blir bara en massa prat.


I Sverige har vi en välutbyggd sjukvård och bröstcancervård för alla. Det handlar också om makt. Tidigare generationer har tagit strid för att alla ska ha rätt till bra sjukvård i Sverige. Det har man t ex inte i USA. Där har demokraterna misslyckats och den sjukvårdsreform som Obama ändå lyckades baxa igenom en kritiserad kompromiss.
Sverige är inte längre det främsta jämställdhetslandet. Andra länder har gått om oss. Ska jämställdheten förbättras så måste maktfrågorna belysas på ett ärligt och reflekterande sätt.

För övrigt har jag träffat läkare idag. CA-15 hade gått upp lite grand, från 51 till 53 och det var jag beredd på. Min läkare noterade och skulle följa upp den svaghet jag känner i båda handlederna. Eftersom det handlar om båda handlederna så är det nog inte metastaser i en kota för det borde inte påverka båda extremiteterna lika mycket. Jag behöver inte ta blodprov inför varje behandling, så jag slipper några sjukhusbesök.

onsdag 27 oktober 2010

Känslor

Igår skrev jag om åldrande och på min beskrivning lät det väl som om jag inte hade cancer. Jag beskrev det som om min kropp åldras på samma sätt som andras. Cancern fanns inte med. Så känns det ibland. Vid andra tillfällen är cancern 110 procent närvarande.

På samma sätt är det med min oro och farhågor om när jag ska dö. Ibland tror jag att jag bara lever ett år till. Vid andra tillfällen känns det som att jag ska kunna bli minst 80 år.

I förgår jag skrev jag om ursinneskänslor när jag hörde människor uttala att deras ekonomi var mycket viktigare än andras dödligt riskfyllda arbetsmiljö. Cynismen när personer får det att låta som om alla människor bara kan byta jobb och välja något annat väcker ursinneskänslor hos mig. Människors villkor och möjligheter är så ofattbart olika i dagens Sverige och skillnaderna är ännu större mellan individer i olika delar av världen

Andra stunder känner jag mig trallande glad eller alldeles gråtfylld. Känslor stormar ibland runt i mig och gör det mycket oftare nu än för fem år sedan. Vet inte om det beror på att jag tillåter mig att känna efter mer idag. Har i varje fall blivit mycket bättre på att skilja på vad jag känner och hur jag tänker om olika saker och olika människor. Mina känslor har något att lära mig. Däremot finns det sällan skäl att visa upp känslorna för människor som inte står mig nära. Ursinne kan t ex vara en väldigt stark drivkraft, men jag tycker inte man ska använda sig av starka känslor som politisk metod.

För övrigt känner mig som en riktig rugguggla idag, har problem med svaghet i handlederna och lite ont i bäckenet. Samtidigt är min rygg mycket välfungerande om jag jämför med slutet på sommaren när jag hade svårt att böja mig.

Akvarell som min bror målat

tisdag 26 oktober 2010

Vardagsgörat

Som ensamlevande i en bostadsrätt har jag få vardagliga måsten. När min dotter var liten och när jag var kommunalråd krävdes mer rutiner och planering för att hinna med. Nu har jag gott om tid till att göra det som behövs. Ändå har jag svårt att hinna med.

På min göralistan står:
• byta till dubbdäck på vintercyklen och fixa kedjeskyddet
• byta till vinterdäck på bilen
• städa
• betala räkningar
• ordna för några klätterväxter så att de inte hänger och dinglar i luften
• höststäda balkongen
• köpa ny fåtölj

I morse när jag vaknade valde jag mellan att byta däck på bilen och åka till Ackis. Det blev labbesök idag, så får jag se om det blir däckbyte på bilen på fredag. Hur hann jag förr? Tror att jag har ett lugnare tempo idag och att jag oftare unnar mig att skjuta upp saker.


Det kanske också är att åldras att låta var sak ta sin tid. Tänker på ålderstrappan, där man är högst upp som femtioåring. Jag är 56 år så jag har börjat kliva neråt. På jympan i går konstaterade jag att jag nu har gott kontinuerligt på Friskis o Svettis i tio år. Det märks på både mig och andra att vi blivit äldre.

Det är klart att det på flera sätt är tungt att känna att kroppen orkar mindre och att krämporna blir fler. Enda vägen framåt är att acceptera, men jag tillåter mig också att sörja. Och inser att det är ganska behagligt med en mer kravlös vardag. Jag får mer tid till att bara vara.

måndag 25 oktober 2010

Klassamhället

Lyssnade på P1 efter jobbet. Byggarbetare arbetar på tak utan skyddsutrustning i Jordbro. Arbetsmiljöverket har fått minskade statliga anslag vilket gör att det saknas inspektörer som kan kontrollera arbetsmiljöförhållandena och kräva in viten vid lagbrott. Redan utdelade viten har inte krävts in och det är fortsatta arbetsmiljöbrister. I Studie1-reportaget går byggnads runt med en reporter i området. Radhusfastighetsägare som anlitat byggnadsfirman, vars anställda från Polen och Bulgarien inte får sina rättigheter av en säker arbetsmiljö tillgodosedda, svarar på frågor. Flera skyller ifrån sig och tycker inte att det är deras ansvar utan byggnadsfirman. Viktigast för flera verkar vara dumpade kostnader för takarbetet, inte vad som händer med byggjobbarna. Sedan blir nya arbetsmarknadsministern intervjuad och hon frånsäger sig allt ansvar och påstår sig vara lika upprörd.

Jag känner ett ursinne när jag lyssnar. Alla påstår att det inte är deras ansvar, samtidigt som människor riskerar sina liv för att klara sin egen försörjning. Byggjobbares liv är mindre viktigt än att fastighetsägare får byggjobb utförda för billiga pengar. Och moderata ministrar avsäger sig allt ansvar när man skurit ner på över hundra miljoner kronor för ansvarig tillsynsmyndighet och samtidigt försämrat de fackliga villkoren. En titt i statistiken visar att bara i år har fyra människor dött när de fallit ner från tak under arbetstid. Kunskap finns om hur vi ska skydda människor från att dö i arbetsplatsolyckor, men den egna plånboken är viktigare än andras liv.

Jag får fortfarande som cancersjuk adekvat behandling. Hur länge dröjer det innan samhället inte heller har råd med cancervården för att enskilda egoisters plånböcker är viktigare.

Tänker på ett av Simone de Beauvoir mest kända citat ”en föds inte till kvinna, en blir det”. Tänker på samma sätt att ”en föds inte till egoist, en blir det i ett marknadsfundamentalistiskt klassamhälle”. Det tillhör inte människans natur att vara egoist, men många människor påverkas starkt av de normer som råder. Tack och lov finns det motkrafter. En fastighetsägare valde att själv byta tak på sitt hus, eftersom det inte fanns några byggföreta i Jordbro som gav sina anställda sjysta arbetsvillkor.
Det finns också motkrafter som står upp mot våldet i Malmö. Frisören och skräddaren Naser Yazdanpanah som blev beskjuten i sin butik i Malmö lördags vill inte låta sig skrämmas. Och han var inte heller hatisk mot förövaren.

Det är systemet, grundideologin och de begränsande normer som ideologin skapar som ska bekämpas inte människorna. Och så blir jag glad av positiva mänskliga förebilder.
För övrigt har jag fortfarande korviga händer och fötter, orkeslösa handleder och så tog jag en Ipren i morse. Men jag har varit på ett jympapass i kväll och trots att jag bitvis kände mig eländig så höll jag ut hela passet.


Ser du taket på huset i Åre? Underbar utsikt och ofarlig höjd.

söndag 24 oktober 2010

Om att få höra till

Den här helgen har jag haft tid till några samtal med människor jag tycker om. Jag har också plockat svamp under en längre skogspromenad. Jag har alltså ägnat tiden åt att ta hand åt mig själv. Är trött, känner av en bröstkota och känner en svaghet i händer och handleder. Mår i grunden bra och är trygg i nuet. Livet är i mig.

Har lyssnat på två program på Tendens ”Är manlighet en sjukdom?” Jag menar att visst blir vi påverkade av våra gener men att manliga och kvinnliga könsroller framförallt styrs av förväntningar och sociala konstruktioner. Det krävs ett medvetet genusarbete för att bredda mansrollen, så att män tillåts utveckla sin individualitet utanför den trånga mansbox som en informatör från RFSL pratade om. I flera av intervjuerna synliggjordes mäns rädslor. RFSL-informatören berättade att rädslor var det vanligaste samtalsämnet i de killgrupper han mötte.

Trehundra män dör varje år i olyckor, som beror på att män tar stora och ytterst onödiga risker. I dagens tekniskt utvecklade samhälle behövs inga jägare som bär hem byten för att människogruppen ska överleva, männens mandomsprov är enbart destruktiva. Männen dör av att köra av vägen i hög fart på MC:n eller i bilen, de hoppar från Älvsborgsbron i grupp, de klättrar upp på järnvägsvagnar och får ström i sig etc. Män försöker visa och bevisa något för sig själv och andra, något som kanske för hundratals år sedan var viktigt för gruppens överlevnad, men som i dagens samhälle snarare styrs av rädslor för att inte duga/inte få vara med - om dödsångest.

Jag tänker på dessa unga män som ständigt utsätter sig för dödliga risker och så tänker jag på mig själv, som gör allt för att ta hand om mig så jag får leva så länge som möjligt. Det är två helt olika sätt att förhålla sig till livet, två helt olika sätt att kämpa. Det är lätt att säga att mitt förhållningssätt är mycket mer konstruktivt, både genom att det faktiskt ger ett positivt resultat och att det inte medför risker för andra. Samtidigt finns det en gemensam grund och den är att få betyda något och att få höra till.

Mänskligheten har fantastiska möjligheter att bygga samhällen på solidarisk grund där alla tillåts att utvecklas som individer. Detta bygge pågår på många håll, det finns mycket kunskap om hur man kan göra, men det tar tid, det måste byggas av hållbara vävtrådar. Samtidigt pågår parallellt en aggressiv destruktion av samhället, en primitiv känslostyrd destruktion, som nog har sin grund i mäns/människors rädslor för att inte uppfattas som tillräckligt potenta och dugliga. När ska dessa destruktiva krafter synas, avslöjas och bekämpas med fredliga medel. Upp till kamp för fredliga medmänskliga samhällen och för en breddad och mer modern mansroll.

lördag 23 oktober 2010

Mer om varat och görat

Klockan är snart tre på lördagseftermiddagen och det känns bra att öppna datorn och ha tid att reflektera. Nu känns bloggen som en vän, men ibland är den mer av ett måste. Min ambition är att skriva något varje dag. Bloggandet är en del av mitt vardagliga görande, men jag klarar att låta bli, så det är inget absolut måste.
Nu idag känns bloggandet som mer av ett varande. Jag har haft lite olika spretande tankar om vad jag vill skriva, men vet inte vad som kommer att växa fram.

Igår citerade jag Tommy Hellsten. Att leva handlar om att finnas i varat, som är ett tidlöst tillstånd där man finns i det man precis nu gör. Att befinna sig i görat är att ha en livsstil där man koncentrerar sig på handlingar, prestation, det synbara och ytliga, enligt Tommy Hellsten. När jag ser tillbaka i mitt liv, så har jag varit ganska mycket i görat, i nästa sak som ska bli färdig. Jag har behövt beta av saker på mina listor för att känna mig nöjd och må bra. Tror samtidigt att mitt görande har medfört att jag fått möjlighet att möta nya saker. Planering kan också ha goda saker med sig. Ibland behövs ett överjag som hjälper till så att olika nödvändiga göromål blir genomförda, även om tankarna inte är i nuet när man är i görat.

Jag tänker också att många inbokade aktiviteter och göranden verkligen kan innebära att man är i nuet, i stunden. När jag t ex jobbade som lärare och hade sju lektioner efter varandra och den ena elevgruppen efterträdde den andra så gällde det att vara precis här och nu. Det hände att lektionerna blev väldigt bra, när jag var koncentrerad på de elever jag mötte och kunde lyssna in och möta upp deras behov. Jag minns några härliga möten i klassrummet när alla i rummet var i nuet och varje liten sak som hände och uttalades hade kopplingar till det som varit precis innan. Det kunde bli en lång kedja av koncentrerade händelser som förde alla med till nästa lilla steg. Jag minns också enstaka lektioner när jag var väl förberedd, men allt blev fyrkantigt, okoncentrerat och saknade flöde. Tänker att det inte går att bestämma att nu ska jag vara i varat. Görat, såsom väl genomförd planering, kan medföra att man hamnar i ett härligt koncentrerat varande.

Jag har tidigare skrivit om Lars Björklund. I somras köpte jag igen hans bok, Modet att ingenting göra, eftersom jag inte hittar den bok jag tidigare hade. På baksidan av boken står det
”Människor i utsatta situationer frågar oftast inte efter svar – de frågar efter närvaro. Men den som försöker hjälpa upplever många gånger stor vanmakt. Vad är tröst när ingen tröst finns att ge? Vad kan man göra när allt redan gjorts? Och är det inte farligt att komma alltför nära den som drabbats av livets djupaste mörker?
Den här boken vill ge uppmuntran till alla som… försöker göra något för en medmänniska som har det svårt. Tilliten och trösten, tron och hoppet kan faktiskt visa sig då vi minst anar det, och våra egna tillkortakommanden är inte alltid de fiender vi tror. Bara när vi vågar finns mitt i det hopplösa kan hoppet födas.”


Närvaron som Lars Björklund skriver om blir för mig varat och jag tänker att för att våga vara närvarande, så kan man behöva ta sig tid och planera in att köpa eller låna och sedan läsa böcker, man behöver göra. Görat och varat är beroende av varandra. Det är nästan som i en apoteksvåg.

I morse var jag på jympa. Det var segt och jag hade full koll på varje minut som gick. Tror att segheten delvis beror på att mina händer och fötter just nu är ganska påverkade av Taxol, de känns som korvar och fötterna är ganska hårda och lite uppblåsta.

fredag 22 oktober 2010

Tankar om varat och görat

I måndags beskrev jag hur jag cyklade hit och dit. Jag skrev kort om vad jag gjorde under dagen.

Sedan dess har jag tänkt fortsätta skriva om varat och görat och nu när jag startade datorn googlade jag på dessa ord. Hamnade i en rapport på Regin Uppsala ”Empatin inom Socialtjänsten” skriven av Anna Maria Molin.

Artikeln hade intressanta tankar om brist på empati, stress och en massa görande. Ur artikeln ”Tommy Hellsten (2001) använder begreppen att leva och att överleva. Att leva handlar om att finnas i varat. Att överleva handlar om att finnas i görat. Varat är ett tidlöst tillstånd där man låter livet hända en, man finns i det man precis nu gör och jagar inte vidare. Hellsten beskriver tillståndet som lugn och harmoni. Att överleva handlar om att jaga tiden, skynda sig, att ha tankarna på annat håll. Att befinna sig i görat är att ha en livsstil där man koncentrerar sig på handlingar, prestation, det synbara och ytliga. En människa som överlever blir en”human doing” i stället för en ”human being” (Hellsten 2001)!

Tänker att det är så lätt att bli en human doing i dagens görandekultur. Har själv mått ganska bra av mitt eget görande denna vecka, men märker att det blir mindre av reflekterande tankar att skriva ner på bloggen. Som jag skrivit så många gånger, så strävar jag efter någon slags lagom av varat och görat.



Enda planerade görandet i helgen är jympa i morgon kl 10.30. Vill för övrigt försöka finnas i varat, men det leder säkert till en hel del görande också.

torsdag 21 oktober 2010

Full fart

I måndags skrev jag om min dag och cyklandet kort och tvärs i Uppsala. Mina dagar har fortsatt på samma sätt, så tillvida att jag har haft fullt upp och tiden har bara rusat iväg. I kväll planerade jag att vara hemma ganska tidigt efter ett middagsmöte, men samtalen var så givande så jag stannade mycket längre än vad jag tänkt. I går kväll var jag på ett medlemsmöte på kvällen och det blev också senare än vad jag tänkt. Även då blev jag inspirerad av samtalen så att tiden rusade iväg. Jag har alltså haft det väldigt bra och har inga större men av Taxolbehandlingen i tisdags. Största problemet är egentligen ett lyxproblem. Jag vill göra så mycket så att jag inte hinner med min skönhetssömn, vilket medför att jag är ganska trött på morgnarna. Därför får det även idag bli en ganska kort blogg.

onsdag 20 oktober 2010

Efter min andra Taxolbehandling

Nu har jag fått min andra dos med cellgiftet Taxol. Somnade även denna gång av allergimedlet Tavegyl under själva behandlingen. Åkte sedan till Stockholm med min bror för att fira min systers födelsedag tillsammans med hennes familj och min mamma. Kom hem ganska sent och var trött så det blev inget bloggande. Vaknade vid halvfyratiden på natten. Låg och tänkte på vad jag ska säga på ett viktigt möte nästa vecka, tog fram datorn och skrev upp mina tankar och sedan sov jag gott resten av natten. Det är första gången i mitt liv som jag sätter mig upp och jobbar mitt i natten. Tror inte att det blir en vana, utan att det var en engångshändelse som beror på att jag sovit en del under dagen.


Tycker nästan att jag mår lite bättre efter denna behandling än efter den första. Åtminstone känns det som att det fungerar utan allt för besvärliga biverkningar. Nu ska jag sova, för klockan har tickat iväg alldeles för snabbt. God natt.

måndag 18 oktober 2010

Trött men på bra humör

01.27
Väcktes klockan halv två i natt av ett elektroniskt pipande. Var det armbandsklockan? Klockradion? Datorn? Nej det var min elektroniska utomhustermometer, som pep med några minuters mellanrum. Tänkte att det är så här man upplever tortyr, innan jag visste vad det var och lyckades få stopp på eländet. Låg och var rädd för att pipandet skulle komma igen. När det blev tyst sov jag som en stock till halv sju.
08.00
Cyklade till en arbetsplats 5 kilometer från där jag bor.
8-30 – 9.45
Var förberedd på att visa PowerPoitbilder, men det fungerade inte, så jag pratade utifrån mina kopior. När jag pratar utan bilder, blir jag lätt så engagerad så att tiden går. Hann inte med allt jag planerat men det kändes OK ändå. Troligen blir jag inbjuden igen.
9.35 – 9.55
Cyklade 5 km till Ackis för att ta blodprover
9.55-10.15
Provtagning
10.15 – 10.30
Cyklade till jobbet
10.30-16.30
Byggde nya sidor om jämställdhet och mångfald på kommunens interna webbsida, läste e-post, åt lunch, mer webbsidor, möte med arbetskamrat, mer e-post och webbsida.
16.30-16.45
Cyklade och köpte två USB-minnen
16.45-17.00
Cyklade hem
17.00-17.30
Bytte till träningskläder och cyklade till Friskis o Svettis
17.30-18.30
Orkade genomföra nästan alla övningar fullt ut på styrkemedeljympapasset.
18.30-18.45
Cyklade hem
18.45 – 21.00
Badat, ätit, tvättat, läst tidningen, gjort SUDOKO, svarat och läst e-post, gjort några andra måsten på datorn.
21.00 -
Bloggar och somnar nog ganska fort därefter.

Under allt cyklande, jympande m.m. har jag också tänkt på vad jag ska skriva på bloggen. Tänkte skriva att jag mår bra av att jobba, det ger mig energi, även om jag bra gärna skulle ligga kvar i sängen på morgnarna. Väl vid datorn tillkom klockslag och beskrivning av dagens görande. Tror att denna ganska intensiva dag har gjort både kropp och själ gott, men att det är tur att det finns helger, då jag kan unna mig att vara lat och tycka synd om mig själv. I morgon eftermiddag är det dags för en ny omgång Taxol.

söndag 17 oktober 2010

Låg grundton, men något bättre humör

Jag har aldrig i mitt liv haft problem med depressioner. Kanske är min lite låga sinnesstämning ett stänk av depression. Nyfiken som jag är ska jag försöka iaktta mig själv, för att försöka förstå.


Ville också skriva att det har känts skönt att få beklaga sig på bloggen. Fick lite energi av detta, så jag gick ut i trapphuset och vattnade mina från balkongen inhämtade pelargoner. De verkar trivas på sin nuvarande plats.

Känns tungt

Har njutit av mitt barnbarn hela dagen. Nu känns det tyst, tomt och deppigt. Jag kommer att behöva gå till Ackis så ofta nu med behandlingar två veckor av tre. Det blir utöver behandlingsbesök också provtagningar två veckor av tre. Alltså ska jag till sjukhuset minst fyra gånger under en treveckorsperiod. Är dessutom ganska trött efter förra behandlingen. Oroar mig för att jag inte kommer att orka lika mycket framöver och vet inte vad jag ska välja bort.


Vet att många andra har det mycket värre än mig, andra som har ondare, andra som är tröttare, andra som har längre till sjukhuset, andra som mår sämre, men det hjälper inte mig just nu. Just nu tänker jag bra på mig själv och tycker synd om mig.

lördag 16 oktober 2010

En riktig surkärring

Idag kände jag mig riktigt grinig, irriterad och less på det mesta när jag vaknade. Har sovit dåligt i natt liksom alla nätter sedan förra söndagen. Är fortfarande på grinigt humör och tycker det känns riktigt skönt att skriva, GRINIG, SUR och IRRITERAD. Ingen annan behöver utsättas för min grinighet när jag är ensam hemma och det är skönt att tillåta dessa känslor att komma fram. Surkänslorna finns där just nu och tar överhanden i mig.


I morgon ska jag vara barnvakt åt minstingen, 2,5 åringen, vilket jag längtar efter. Tror alltså att jag vaknar på ett bättre humör i morgon, men det får vi se då. Jag lovar i varje fall att mina irritationskänslor inte ska gå ut över någon som inte kan försvara sig och som inte har något med mina surkänslor att göra. När mitt är mitt och ingen annans, så kan jag ju till och med ta ut svängarna lite extra. GRINIG, SUR och IRRITERAD.

fredag 15 oktober 2010

Om att vara kund eller samhällsmedborgare och människa

I början av 90-talet infördes nya sätt att organisera offentligt driven och finansierad verksamhet. Förenklat beskrivet reducerades förtroendevalda politikers inflytande till att bli styrelseledamöter i bolagsliknande företag, offentligt driven verksamhet blev marknadsstyrd och medborgare reducerades till kunder.

Jag förstår att patienter inom sjukvården och föräldrar till elever i skolan ibland tidigare känt sig maktlösa i offentligt drivna verksamheter och känt sig helt beroende av dem som arbetat i verksamheten. Det har funnits och finns brister i offentligt driven verksamhet. Men det finns andra och bättre sätt som ger medborgare reell makt och påverkansmöjligheter, istället för att reducera medborgare till kunder och förtroendevalda till bolagsledamöter.

Kunders makt beror på vilken position man har och vilka ekonomiska tillgångar man äger. Omorganiseringen av offentlig driven verksamhet till en marknad för olika aktörer är ett sätt att stärka det gamla klassamhället, där några har lägre människovärde än andra. Och dessutom et t sätt för några att öka sina vinster och sitt kapital.

En trolig utveckling nu när högerregeringen får sitta kvar är att den som kan betala mer får bättre vård, skola, omsorg. Inom sjukvården kan den som har gott om pengar försäkra sig och därmed köpa sig en bättre plats i kön. Skolor som har elever i kö, kan välja vilka elever man vill ta in först. Ju mindre pengar i offentliga sektorn, desto ovärdigare verksamhet för fattiga kunder med låg position i hierarkin. Sämre skolor, sämre sjukvård och sämre äldreomsorg för maktlösa kunder. Detta är mina farhågor om framtiden.

Jag tycker mig redan se att vissa kunder har liten påverkansgrad, medan andra kunder blåser upp sig och hotar med konsekvenser om de inte får sin vilja igenom. Inflytelserika elever hotar med att byta skola och klagar på andra som inte lever upp till samhällets smala normer. Patienter som är vana att ha makt ställer större krav på mer och bättre sjukvård, medan maktlösa, hukar och bönar och ber. Än så länge fungerar systemet någorlunda rättvist, men vad händer när nästa nedskärningsvåg kommer pga kapitalismens kriser.

Tänkte på detta när jag åkte tåg fram och tillbaka till Åre. Det gick inte att boka sovvagn från Åre till Uppsala på det vanliga nattåget. Några Stockholmare hade tidigare klagat hos konduktören på att de blev väckta när Uppsalaborna skulle gå av. SJ:s lösning blev att istället enbart erbjuda sittvagn till Uppsala. Alternativet till att boka sittvagn till Uppsala är att starta resan på ett tåg, byta tåg från Östersund till Ånge och sedan sitta nästan fyra timmar i Ånge från kl 21:52 till kl 01:47. Därefter åka sovvagn till Uppsala i fyra timmar. Eller så får man göra som jag, boka sovvagn till Stockholm med vanliga nattåget och kliva av i Uppsala, samtidigt med dem som åker sittvagn. Några Stockholmskunders klagan har alltså medfört att Uppsalaborna, som väl ses som mindra viktiga kunder hänvisas till sämre alternativ.

Jag fasar för när patienterna inom sjukvården generellt sätt reduceras till kunder. Då kommer ganska många att få sämre vård, medan sjukvården bockar och bugar för andra.



Vi människor är sociala varelser som behöver varandra och mår bra av att vara solidariska. När vi reduceras till kunder på en marknad krymper vår medmänsklighet och vi tvingas i vissa fall att slåss för att överleva. Jag vill istället odla medmänsklighet, solidaritet och demokratiska förhållningssätt.

torsdag 14 oktober 2010

Olika förhållningssätt, olika perspektiv och olika känslor

Ibland är jag glad över att behandlingen mot min bröstcancer fungerar så bra och att jag fått leva länge och säkert kommer att leva, åtminstone ett tag till. Det har ju gått bra i mer en sexton år.

Ibland kan jag istället känna sorg och vrede över att bröstcancer har tagit en så stor del av mitt liv. Det är så mycket som jag ville och vill göra som nog inte blir av för att bröstcancern blir ett hinder för mig. Känner avundsjukan mot andra människor som inte bär på dödliga sjukdomar.

Ibland tänker jag på att jag bor i ett rikt land med en god sjukvård, som alla medborgare har rätt till. Vill kämpa för fortsatt välfärd i Sverige och för ökad jämlikhet i såväl Sverige som i resten av världen. Jag har tur som lever i ett land där äldre generationer kämpat för ökad jämlikhet. Vår välfärd har uppnåtts genom tidigare generationers kamp och tillit till människors solidaritet.
Mina känslor kommer och går, med ilska, sorg och glädje. Jag kan också delvis välja vilket förhållningssätt jag ska ha till den sjukdom jag har. Det är skönt att vid olika tillfällen ta avstamp i olika perspektiv för alla perspektiven och de olika känslorna finns ju där.


I natt har jag sovit dåligt och i morse hade jag ont på olika ställen i kroppen. Tog en värktablett, men var samtidigt nöjd över att det onda verkar flytta runt. Tänker att cancern harinte bitit sig fast på ett ställe utan går att slå tillbaka och slå ut. Eftersom jag inte behöver vara orolig för blåsor på fötterna cyklade jag till ett jympapass efter jobbet. Det gick bra. Kände mig stridslysten när jag tränade. Tänker att det gäller att tala om för alla friska celler att jag behöver dem genom att använda kroppen. Njöt av att hoppa och tänka att nu slår jag ut en massa elaka cancerceller och istället sprider sig de goda friska cellerna.

onsdag 13 oktober 2010

Efter behandlingen med Taxol

Har sovit gott i natt. Kände mig lite darrig i morse, men det har gått över. Känner inte längre något i skinkan eller bäckenet. Däremot har jag lite ont i en bröstkota. Skönt att mina känningar rör på sig. Det ger mig hopp. Är lite rödflammig i ansiktet och lite trött. Ovanlig smak i munnen. Annars mår jag bra.

När jag cyklade till jobbet i morse njöt jag av solens gula sken. Samma gula sken kändes bra i går när jag var på begravning och i Åre under helgen. Gult är fult sa man när jag var barn, men jag tycker gul
är en behaglig lyckofärg. Minns en artikel i lokaltidningen där en man från Iran berättade om hur nästan alla saker i hans hem var gula, såsom Micro, kylskåp, Vattenkokare m.m. Den gula färgen påminde honom om Irans sol.

Solbelyst sten i Hågadalen Nåsten

Uttorkat solbelyst blåbär i Åre

tisdag 12 oktober 2010

Dagsform

Igår skrev jag att jag inte var så berörd av försämringarna. Idag känner jag mig sorgsen och nervarvad. Att jag varit på min bröstcancersväns begravning har säkert påverkat stämningsläget. Jag skrev om hennes död ”Min bröstcancervän är död ” och ”Dagen efter ”. Hon begravdes i Djursholm. Det har varit en vacker dag, med hög klar luft och många varma gula och röda färger. Kyrkogården speglade hösten med stora ekar, lönnar, högt gult och brunt gräs och vissnande blommor. Min vän gravsattes på plats och när kistan sänktes ned i graven tittade solen fram mellan träden, Min vän blev för mig både ljusets sol, höstfärgernas värme och den klara himlens allvar. Hon fanns med mig. Både livet och döden fanns i mig och runt mig. Under begravningsakten i kappellet var det en kvinna som sjöng a´capella. Kantorn spelade folkvisor på orgel och begravningsgästerna sjöng tre olika psalmer. Psalmsången och solosången stärkte mina sorg- och allvarskänslor.

Inför begravningen visste jag inte hur jag skulle reagera. Av begravningsgästerna kände jag bara min bröstcancerväns man. Jag var lite orolig för att börja gråta hejdlöst. Så blev det inte. Jag hade tårar i ögonen, men grät knappast alls. Kände mig som en del av livet just nu. Mår bra av detta.

Nu har jag fått cellgiftet Taxol för första gången. Har behandlats med flera olika läkemedel för att minska biverkningarna. Tavegyl för att motverka allergiska reaktioner, cortison och ett medel för att minska saltsyrehalten i magsäcken. Tavegyl gör mig trött, så jag sov under nästan hela behandlingen och är fortfarande trött. Detta läkemedel motverkar cortisonets uppvaravande effekter på mig. Det är mycket skönare att vara nervarvad än uppvarvad. Cancerfaktorn har ökat marginellt från 48 till 51.


Tog en bild på mig själv när jag försökte meditera vid Ullån i Åre. Som du ser är jag inte helt avslappnad. Känner mig mer avslappad idag och det beror nog både på Åreresan, på behandlingen med Tavegyl och på mitt nuvarande känsloläge.

måndag 11 oktober 2010

Dagens läkarbesök och Åreresan

Magnetundersökningen visade att metastaserna i skelettet har blivit något större. När jag tittar på bilderna från magnetkameraundersökningen är det fullt av stora mörka fläckar i princip alla kotor, bäcken och bröstben. Fläckarna visar var det finns eller har funnits bröstcancermetastaser. Jag var förberedd på detta, så jag är inte så berörd av beskedet.

I morgon ska jag få cellgiftet Taxol och sedan återupprepas behandlingen tisdagen veckan efter om jag tål behandlingen. Därefter en vecka uppehåll. Så kommer det fortsätta med två veckors behandling och en veckas vila. Inför varje behandling ska jag till labb och ta blodprover. Taxol tackade jag nej till i våras, eftersom det blir så många sjukhusbesök och fick därför Caelyx istället. Nu har jag mentalt accepterat att behandlingarna kommer att ta mer av min tid.

Jag är inställd på att behandlingen ska hjälpa mig, men är medveten om att jag inte kan lita på det. Om den hjälper och hur länge kan ingen veta. Min läkare sa att det kan hjälpa från ett halvår och upp till flera år. Han sa också att det finns många andra behandlingar som också är möjliga. Frågan ”Hur länge” bär jag alltid på oavsett vilken behandling jag får. Känner mig van vid försämringar och att inte veta så långt fram vad som kommer att hända. Jag har fått så många negativa besked i mitt liv och just nu kan jag hantera detta.

Jag ska nu tillhöra ett forskningsprojekt och få göra undersökningar med PET-kamera. PET står för positronemissionstomografi, och kameran används för att diagnostisera tumörer och för att följa effekterna av en behandling. PET gör det nämligen möjligt att få bilder av vad som sker med till exempel ämnesomsättningen i kroppens olika organ. Vid en PET-undersökning förs radioaktiva spårämnen in i kroppen. Eftersom tumörceller ofta har en hög ämnesomsättning ansamlas en större mängd av dessa spårämnen i tumörcellen än i intilliggande friska celler. Det är dessa ansamlingar av radioaktiva ämnen som syns på röntgenbilderna. Syftet med forskningsstudien är att följa eventuell blodkärltillväxt runt metastaserna.

I morse klockan tre klev jag av tåget från Åre. Jag har vandrat en del och fotat mycket. Ville ha bilderna av fjällvärden med mig hem, så nedan ser du några av dem. Som du ser så växlade vädret en del, men framförallt hade vi sol och ganska varmt. Visst ser det härligt ut. Den första bilden är tagen genom stugans fönster och man ser Mullfjället på andra sidan Ullådalen.
















Efter jobbet idag var jag på Friskis o Svettis. Det gick bra och det är helt OK enligt min läkare att träna. En positiv sak med ny behandling är att jag inte riskerar att få stora blåsor vilket har handikappat mig. Nu kommer jag igen att kunna ha skor och kängor på mig och behöver inte tassa runt i sockor veckan efter att jag fått cellgifter. Om jag orkar så kommer jag alltså att kunna fjällvandra längre sträckor.

torsdag 7 oktober 2010

Trött väntan

Ryggsäcken är packad och klockan är kvart i elva på kvällen. Kvart över tolv går jag hemifrån för att sedan kliva på sovvagnen kvart i ett i natt. Har tänkt att det är skönt att få en hel lång kväll hemma för att sedan kliva på tåget och vakna i Åre på morgonen. Nu längtar jag bara efter att kvällen ska gå så jag får komma iväg. Känns ovant att vilja skynda på klockan för ofta är det tvärtom. Jag tycker klockan går för fort. Minns barndomens långtråkiga stunder, irritation och lite olustkänsla i kroppen.

Är trött i både huvud och kropp. Vill sova och är rädd för att somna här hemma och missa tåget. Har varit iväg på jympa. Kände mig då riktigt glad över att det fungerade så bra och jag orkade hålla fullt ös på nästan alla övningar. Nu har jag lite ont bak i skelettet, men det var länge sedan jag tog någon värktablett. Känner konstiga domningar i högerhanden och blir lite orolig över att det kan vara metastaserna i mina kotor, nervpåverkan. Kändes mer i handen direkt efter träningspasset.

Få se vad jag får för besked på måndag när jag träffar läkare. Är inställd på att det ska vara försämringar, så jag är nog inte så orolig inför mötet. När jag skriver detta, så får jag lite fjärilar i magen, men bara lite. Nästa gång jag bloggar på måndag kväll då vet jag.

Ägnar nog ganska lite tid åt enbart oro just. Bär mest på en massa andra tankar. Gläds åt att jag är efterfrågad att komma på arbetsplatsträffar och prata jämställdhet och mångfald och att jag känner mig uppskattad när jag pratar utifrån mina PowerPoints. Känner att jag får stöd för det jag föreslagit till högsta ledningen på mitt jobb. Såg på skolverkets hemsida att informationen om den likabehandlingskurs jag hållit ihop nu är utlagd.

Pratade inför vår styrelse idag och de ställde sig bakom det jag skrivit om nationella minoriteter. Känner nästan hela styrelsen utifrån mitt gamla uppdrag som kommunalråd och känner mig ganska trygg i min nya roll som tjänsteman. Tror på det jag gör och att jag kan bidra till positiva förändringar.


Hämtad från Åre naturguide

onsdag 6 oktober 2010

Pengar, avkastning och pension

När jag sålde mitt hus fick jag lite pengar över, eftersom lägenheten kostade mindre än vad jag sålde huset för. Tänkte att nu ska jag för en gångs skull placera pengarna i aktier för att få avkastning på mitt kapital, så jag köpte miljöfonder. När jag sedan kollade upp var fonderna s pengar var placerade så var det i företag som Ericsson och H&M. Tycker inte att dessa företag tar något större ansvar för miljön och framförallt är det slit o slängprodukter de säljer. Är alltså besviken på det som kallas miljöfonder .

Jag har sedan ca 15 år tillbaka i tiden sparat 200 kronor i månaden för att få en något bättre pension, eftersom min åldersgrupp är dem som drabbas fullt ut av pensionsöverenskommelsen från början av 90 talet. Eftersom jag jobbat deltid ganska mycket och dessutom pluggat en del, så kändes det bra att ändå tänka lite på framtiden.

Tänker en del fast ganska ytligt på det där pensionssparandet. Dels undrar jag om jag lever så länge att jag får nytta av pengarna, dels tänker jag på hur vi alla ”lurats” till att bli små aktieägare som ska följa hur våra insatta pengar förhoppningsvis ska ge bra avkastning. Tydligt hur aningslösa människor kan vara blir det för mig när jag läst om en kristen man som lurat av andra kristna flera miljoner kronor, genom att få dem att tro att de ska få en avkastning på över 30 procent. Hur tror man att pengar kan förmera sig? Bryr man sig inte om att det troligen drabbar någon människa eller miljön någonstans på vårt klot. På det sättet var det kanske bättre att rika kristna blev lurade på några miljoner av sina rikedomar, istället för att människor fick slita ont eller miljön förstördes någon annan stans.

Vi bör alla ställa oss frågan vilket samhälle vi vill ha och hur vi ska agera för att bidra till detta samhälle. Nödvändiga förutsättningar är att pengar används för sunda investeringar i varor och tjänster som ger värdiga liv för människor och inte tär på jordens resurser. Sådana investeringsråd hittar man varken i tidningarnas ekonomisidor, i informationen från pensionsmyndigheten eller hos de större bankerna.
Jag vill bli bättre på hur jag hantera de pengar jag har men orkar inte riktigt. Känner nog framförallt som i Hoola Bandolas gamla låt: Vem i hela värden kan man lite på ? Så jag fortsätter mitt lilla pensionssparande och pengarna får vara kvar i de så kallade miljöfonderna och jag fortsätter inse att jag har det bra som kan tillåta mig att inte idas. Och förresten så köpte jag miljöfonderna när kursen stod ganska högt och sedan dess har den framförallt sjunkit, så jag har också förlorat pengar. Kan jag gott ha när jag inte bryr mig mera.

För övrigt har jag köpt tågbiljetter till Åre natten till fredag och åker hem natten till måndag. Ska bli skönt med lite fjällvidder. Har sovit dåligt i några nätter och känner behov av att gå in i en lugnare lunk under några dagar.

tisdag 5 oktober 2010

Intensiv dag

Var på jobbet redan 7.30 för att bli färdig med allt inför vår inspirationsdag om Hållbar utveckling. Sedan har det varit full fart hela dagen. Pratade diskrimineringsgrunder inför drygt 100 åhörare, deltog som ansvarig i RFSL-ungdoms Bryt workshop, föredrog och fick beslut från ansvariga för den likabehandlingsmall jag processat fram, mer inspirationsdag, lite mejlsvar och några andra måsten och därefter till min dotter för att vara barnvakt. Åter hemma 21.30.

Är glad över att jag orkat med en intensiv dag. Nu ska jag sova för i morgon blir det en ny och ganska intensiv dag.

måndag 4 oktober 2010

Val hela tiden


Val hela tiden heter en krönika som Emil Jensen skrivit i ETC:s tidningen Uppsalademokraten. Jag håller inte med Emil om att demokrati inte är att rösta - för det är också demokrati. Den parlamentarisk demokratin med rösträtt åt alla över en viss ålder har människor kämpat för i Sverige och riskerar människor sina liv för än idag, så den ska vi värna. Men demokrati är så mycket mer och det skriver Emil så bra om. Demokrati är också att agera och i varje stund stå upp för det man tror på. Emils krönika ger mig lust och energi.

Idag har jag liksom tusentals andra i olika delar av Sverige demonstrerat för mångfald – mot rasism och främlingsfientlighet. Det ger också lust och energi.

För övrigt har jag lite mindre ont och jag har inte tagit någon medicin mot värk på flera dygn. Jympapasset igår har inte gett några negativa biverkningar och candidasvampen i munnen har gått tillbaka. Jag mår i det hela taget BRA.

söndag 3 oktober 2010

Likabehandlingsplaner för all verksamhet??!

Jag har vid två tillfällen skrivit om mobbning och mina egna erfarenheter. Se ”Livets micro och macro”och ”Mobbning och rasism”. Idag när jag var på jympa så kom känslorna upp igen och tårarna trängde fram.

När jag är ute och pratar i mitt jobb så brukar jag prata om utsatthet utifrån att individer/grupper avviker från den etniskt svenska, heterosexuella, kristna , medelklassnormen. Denna korta berättelse har jag hämtat ur en rapport som finns på diskrimineringsombudsmannens hemsida;

Att färgas av Sverige

”Jag känner att jag kan göra precis vad som helst. Jag kanske är en romantiker, men jag känner att jag kan göra precis vad jag vill. Det kan vara svårt, jag är svart, och det har så många människor talat om för mig. Det kommer att vara en utmaning, men jag känner att jag är redan så van vid att allting ska vara en utmaning hela tiden. Det enda är att jag… om jag någon gång i livet skulle se tillbaka och känna att ingen känner mig, ingen vet vem jag är; alla vänner, pojkvänner, arbetskamrater ser mig som ’den svarta kvinnan från Afrika’, istället för att se mig som den person jag är, som alla andra, som har ett namn, ett ursprung, hund, katt, medan jag ses som den där afrikanen, det tycker jag är lite kusligt.”

Rapporten bygger på många intervjuer med färgade ungdomar mellan 20 och 35 år. I rapporten beskrivs också strategier som de intervjuade personerna använt sig av och jag tror att det är ganska vanliga och välkända strategier som många kan känna igen sig i, åtminstone känner jag igen mig.

Första strategin: Osynliggör händelsen. Sök andra förklaringar till det inträffade. Lägga ansvaret på sig själv.

Andra strategin: Distansera sig från upplevelser av kränkningar, trakasserier och utanförskap. Flytta, byt jobb, byt skola.

Tredje strategin: Ta kontroll över egna upplevelserna och försvara sig.

Jag har använt alla strategierna. När jag misslyckades med den tredje strategin så avgick jag som kommunalråd. Det var första och enda gången som jag sökte mig bort ifrån något för att jag kände att situationen inte var bra för min hälsa. Jag tror att vi är ganska många som har misslyckats, när vi försökt ta kontrollen över den egna upplevelsen och försvarat oss. Det är tungt när man blir ett objekt och någon/några andra helt har definierat hur man är/vem man är. Det går inte att föra ett samtal med någon som redan har bestämt vad situationen handlar om för allt bara studsar tillbaka.

I många fall tror jag inte att människor är medvetna om hur illa de kan göra någon, när de har objektifierat sina medmänniskor. Eftersom jag fortsätter vara aktiv i vänsterpartiet fortsätter jag att möta vänsterpartister som inte alls förstod vad deras handlingar ledde till för mig och hur dåligt jag fortfarande mår av detta fast det nu är nästan fem år sedan jag avgick. Och när andra inte vill lyssna och förstå så är det ingen idé att försöka samtala om det som varit, det leder bara till nya besvikelser. Därför får jag ofta svälja min sorg och försöka gå vidare. Min enda möjlighet att slippa dessa frustrerande möten är att sluta vara aktiv i vänsterpartiet och då måste jag sluta jobba för det jag tycker är så viktigt.

Om fler ser och förstår vad objektifiering och utsatthet är går det att förändra. I mitt arbete stöder jag bland annat skolor i deras arbete med att ta fram likabehandlingsplaner, som ska bygga på diskrimineringsgrunderna kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning och dessutom motverka mobbning . Våra skolor kommer nog också att arbeta med kategorierna ålder och könsöverskridande identitet eller uttryck. Enligt lagen ska ingen få kränka en elevs värdighet utan att skolan vidtar åtgärder och det är elevernas bild av det de upplevt som ska respekteras. En del i arbetet med likabehandlingsplaner är att genomföra kartläggningar i den egna verksamheten för att ta reda på vilken verklighet eleverna möter. Materialet som framkommer i kartläggningen ska sedan analyseras, mål sättas och insatser göras. Därefter görs nya kartläggningar för att se om skolan nått målet eller om fler åtgärder ska vidtas. Detta arbete berör alla elever och all personal.



När skolor förstår lagstiftarens (riksdagens) intentioner med likabehandlingsplaner och arbetar i enlighet med lagen, förordningarna och råden tror jag det går att åstadkomma goda resultat som förändrar både elevers och skolpersonals vardag positivt. Jag tänker att alla verksamheter och kanske särskilt partierna borde ta fram egna likabehandlingsplaner. Det är så lätt att falla in i ett förhållningssätt där alla andra ska förändra sig för att det ska bli bra. Men om vi fortsätter göra som vi alltid har gjort så kommer mobbning, kränkningar och trakasserier att fortsätta att göra att många människor krymper som individer, mår dåligt och i värsta fall blir allvarligt sjuka.

Läs med om likabehandlingsplaner i diskrimineringsombudsmannens material

lördag 2 oktober 2010

Känsla och intellekt

För snart tre veckor sedan dog en bröstcancervän till mig vilket jag skrev om då. Jag har tänkt på henne ofta sedan dess och kan se hennes ansikte framför mig, både timmen innan hon dog och i stunder när hon var mer mentalt närvarande och vi hade fina samtal. Jag sörjer henne, men har inte kommit mig för att ringa hennes man. Han ringde mig och pratade in ett meddelande om när begravningen är i torsdags. Först idag tog jag mig tid att ringa tillbaka. Jag är ofta sådan att jag är dålig på att ringa upp, men denna gång var det extra svårt. Det fanns både ett motstånd i mig och en vilja att ringa. Sedan när jag väl ringde, så var det som alltid väldigt lätt att prata med honom. Samtalet gjorde henne ännu mer närvarande i mina tankar. Jag vet inte hur jag kommer att må och vilka känslor som kommer upp i mig när jag går på hennes begravning 12 oktober. Precis som inför samtalet med hennes man, så både vill jag och vill jag inte gå på hennes begravning. Jag låter mitt intellekt styra och går på begravningen för jag vet att det är bra för mig att gå. Döden är en realitet för alla och ingen vet när.

Jag har alltså både känslor och mer intellektuella tankar runt min bröstcancervän. Jag har också en massa känslor och tankar runt politiken. I morse när jag läste ett TT-telegram ”Strid om talmansposten” blev jag riktigt upprörd över medias subjektiva rapportering. I ingressen står det ”Oppositionen tar strid om riksdagens talman och nominerar socialdemokraten Kent Härstedt till posten. Därmed får Sverigedemokraterna en vågmästarroll när den nya riksdagen tar sitt först beslut.” Sedan genomsyras hela artikeln av att det är oppositionens ansvar att inte ge Sverigedemokraterna inflytande. Vart tog statsministerns ansvar vägen? Är det inte självklart att regeringschefen måste ta erforderliga kontakter för att säkra att det finns en majoritet bakom förslagen i riksdagen.

Om ansvaret för att regeringens förslag inte går igenom ligger på oppositionen så är hela politiken uppochnedvänd. Jag känner mig trygg i att de rödgröna aldrig kommer att flirta med främlingsfientliga krafter. Om oppositionen blir så rädda för att Sverigedemokraterna ska stödja deras förslag så att de slutar driva sin egen politik, så är vår demokrati ännu mer illa ute. Däremot har alla rödgröna varit tydliga med att om statsminister Reinfeldt tar kontakt för att förhindra att regeringens förslag fälls i riksdagen så kommer oppositionen att vara konstruktiv. Det är däremot aldrig det samma som att underordna sig en borgerlig regering. Nu är valet över för denna gång, men borgerlig propaganda fortsätter att genomsyra s.k. partipolitiskt objektiva nyhetsartiklar.

Nu pågår en eftervalsdiskussion i alla partier. Som vänsterpartist tycker jag att partiet bör bli ännu mer ideologiskt tydlig i nästa valrörelse och inte tillsammans med övriga rödgröna försöka flirta med mittenväljare i plånboksfrågor. Dessutom behöver ideologin utvecklas och förnyas. Jag vill lyfta in fler maktperspektiv än kön och klass. Jag tror som jag också började en ny blogg om att politiken bör syfta till att stärka maktlösa individers makt. Fattiga kvinnor är mer maktlösa än fattiga män och har du dessutom annan etnisk bakgrund än den västerländska så har du ofta ännu sämre förutsättningar till delaktighet och inflytande. I ett jämlikt samhälle mår alla bättre och blir mer trygga och kreativa. Viktiga förutsättningar för ökad jämlikhet är allas lika och höga värde oavsett klass, funktionalitet, etnisk tillhörighet, kön, sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck, religionstillhörighet. Mer intersektionella maktanalyser efterlyses alltså.

Lasse Ohly var bra på ekots lördagsintervju idag, på allt utom när det gäller att utveckla vänsterpartiets ideologi. Där lät det som han var nöjd som det var.

Underrubrik till sidan på P1 om lördagsintervjun är ”Makten till svars” och Reinfeldt har ännu inte ställts till svars efter valet. Jag hoppas att han snart ställs till svars för Alliansens politik på riktigt och i alla medier.

För övrigt så räckte inte min tid till att skriva två bloggar, så därför skriver jag även ibland om politik i denna blogg, för ingen kommer undan politiken.

fredag 1 oktober 2010

I nuet

Mitt minsta barnbarn på drygt två år sover i sin säng och. Jag är barnvakt till i morgon. Det är så härligt att få umgås med ett litet barn, när man inte har några andra måsten samtidigt. Jag njuter av att tillsammans med henne få koncentrera mig på livet just här och nu. Känner att jag har mycket att återlära av mina barnbarn. Jag är alldeles för mycket i nästa sak jag ska göra och glömmer ibland bort livet som det är just i stunden.

På eftermiddagen har jag pratat om jämställdhet, mångfald och likabehandlingsplaner inför skolpersonal från två grundskolor. Jag trivs med att stå och prata inför andra, när jag känner att jag når fram med det jag vill förmedla. Hann inte med alla PowerPointbilderna men det gör inte så mycket. Viktigast var att förmedla en känsla och lust att vilja arbeta med dessa frågor. Och så lite kunskapspåfyllnad. Det gick bra, vilket gjorde att jag med tillfredställelse cyklade hem i det soliga höstvädret.
När jag tittar ut genom fönstret ser jag två röda lampor och en upplyst skylt från en byggkran 150 meter bort. I övrigt är det kolsvart. Har en klocka som tickar svagt, datorns fläkt surrar och jag hör ibland motorljud från någon enstaka bil. I övrigt är det tyst. Fredagsfrid.


Den gula kattfiguren har jag kvar i ett fönster, men katthonan Pepsi fick bo kvar hos en granne när jag flyttade till lägenhet. Saknar ibland en katt, för de har precis som små barn en förmåga att förmedla att livet är viktigt här och nu.