Min bröstcancervän är död

Nu är jag ensam kvar av de kvinnor jag lärt känna som drabbats av bröstcancer och metastaser och som har en pågående behandling med cellgifter. Jag har överlevt dem alla. Tankar över hur länge jag får leva - har turen att få leva kommer igen, kommer upp ännu mer för mig. Jag vill leva för själva livets skull och för barn och barnbarn och vill också söka en ödmjukhet hållning i att jag inte vet vad som händer. Ingen kan veta säkert och vi kan känna oss mer eller mindre övertygade om vår framtid.

Jag besökte min bröstcancervän i lördags och var också på hennes avdelning en stund idag efter att jag fått cellgifter. Drygt en timme efter att jag lämnat henne, när jag var tillbaka på jobbet ringde hennes man och sa att hon var död. Att det skulle gå så fort förstod nog ingen av oss som var i hennes rum när jag lämnade min bröstcancervän. Då sov hon djupt och lugnt. Andetagen hade sedan sakta stillnat för att sedan upphöra.

Min bröstcancervän har fört en aktiv kamp för att få leva så länge som möjligt. Hon har tagit strid och försökt hitta nya utvägar, med sin man vid sin sida. Hon och hennes man har gjort det som varit rimligt och möjligt. Nu är hon död. Hon har sagt att om det inte finns några utvägar kvar, så vill jag att döden ska komma snabbt. Det gjorde den. För henne blev döden en lugn och stillsam befriare när alla andra utvägar var utdömda. För oss andra blev det en chock.

Efter dödsbeskedet fortsatte jag att jobba och gick också på ett möte. Nu tre timmar senare är jag hemma och vill ge mig själv möjlighet att tänka, känna och förstå. Det kan ta tid. Jag vet inte hur länge och man kan nog känna och förstå på så många plan, i så många olika etapper. Jag känner en tillit till att om jag ger mig själv möjligheten, så finns kunskapen i mig om hur jag ska ta i processen. Tänker också att vi alla är olika och att var och en behöver göra på sitt sätt. Inget är fel eller rätt.

Kommer att sakna alla fina samtal med min bröstcancervän. Vi var olika på många sätt, men lika i att försöka vara uppriktiga mot varandra. Jag har mått bra av och det har känts tryggt att ha en tillitsfull relation. Hon finns som en del i mig och kommer säkert alltid att finnas kvar i mig.


Att döden kom så fort är dubbelt. Jag är glad över att hon slapp lida mer och jag är tacksam över att jag fått möta min bröstcancervän och få uppleva att döden kan vara så stillsam. Det är skönt att ha fått möta henne inför döden. Hur den egna döden blir kan man aldrig veta innan, men min bröstcancerväns död är ett fint minne.

Jag vet inte om jag är i chock, jag har nog knappt börjat sörja. Jag tänker mycket på hennes anhöriga, på hennes man som varit ett mycket fint stöd för sin fru. Tittade nyss på den blomma jag fått av min bröstcancervän. Den har många nya knoppar. Livet går vidare och varje ny dag är värdefull.