Likabehandlingsplaner för all verksamhet??!

Jag har vid två tillfällen skrivit om mobbning och mina egna erfarenheter. Se ”Livets micro och macro”och ”Mobbning och rasism”. Idag när jag var på jympa så kom känslorna upp igen och tårarna trängde fram.

När jag är ute och pratar i mitt jobb så brukar jag prata om utsatthet utifrån att individer/grupper avviker från den etniskt svenska, heterosexuella, kristna , medelklassnormen. Denna korta berättelse har jag hämtat ur en rapport som finns på diskrimineringsombudsmannens hemsida;

Att färgas av Sverige

”Jag känner att jag kan göra precis vad som helst. Jag kanske är en romantiker, men jag känner att jag kan göra precis vad jag vill. Det kan vara svårt, jag är svart, och det har så många människor talat om för mig. Det kommer att vara en utmaning, men jag känner att jag är redan så van vid att allting ska vara en utmaning hela tiden. Det enda är att jag… om jag någon gång i livet skulle se tillbaka och känna att ingen känner mig, ingen vet vem jag är; alla vänner, pojkvänner, arbetskamrater ser mig som ’den svarta kvinnan från Afrika’, istället för att se mig som den person jag är, som alla andra, som har ett namn, ett ursprung, hund, katt, medan jag ses som den där afrikanen, det tycker jag är lite kusligt.”

Rapporten bygger på många intervjuer med färgade ungdomar mellan 20 och 35 år. I rapporten beskrivs också strategier som de intervjuade personerna använt sig av och jag tror att det är ganska vanliga och välkända strategier som många kan känna igen sig i, åtminstone känner jag igen mig.

Första strategin: Osynliggör händelsen. Sök andra förklaringar till det inträffade. Lägga ansvaret på sig själv.

Andra strategin: Distansera sig från upplevelser av kränkningar, trakasserier och utanförskap. Flytta, byt jobb, byt skola.

Tredje strategin: Ta kontroll över egna upplevelserna och försvara sig.

Jag har använt alla strategierna. När jag misslyckades med den tredje strategin så avgick jag som kommunalråd. Det var första och enda gången som jag sökte mig bort ifrån något för att jag kände att situationen inte var bra för min hälsa. Jag tror att vi är ganska många som har misslyckats, när vi försökt ta kontrollen över den egna upplevelsen och försvarat oss. Det är tungt när man blir ett objekt och någon/några andra helt har definierat hur man är/vem man är. Det går inte att föra ett samtal med någon som redan har bestämt vad situationen handlar om för allt bara studsar tillbaka.

I många fall tror jag inte att människor är medvetna om hur illa de kan göra någon, när de har objektifierat sina medmänniskor. Eftersom jag fortsätter vara aktiv i vänsterpartiet fortsätter jag att möta vänsterpartister som inte alls förstod vad deras handlingar ledde till för mig och hur dåligt jag fortfarande mår av detta fast det nu är nästan fem år sedan jag avgick. Och när andra inte vill lyssna och förstå så är det ingen idé att försöka samtala om det som varit, det leder bara till nya besvikelser. Därför får jag ofta svälja min sorg och försöka gå vidare. Min enda möjlighet att slippa dessa frustrerande möten är att sluta vara aktiv i vänsterpartiet och då måste jag sluta jobba för det jag tycker är så viktigt.

Om fler ser och förstår vad objektifiering och utsatthet är går det att förändra. I mitt arbete stöder jag bland annat skolor i deras arbete med att ta fram likabehandlingsplaner, som ska bygga på diskrimineringsgrunderna kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning och dessutom motverka mobbning . Våra skolor kommer nog också att arbeta med kategorierna ålder och könsöverskridande identitet eller uttryck. Enligt lagen ska ingen få kränka en elevs värdighet utan att skolan vidtar åtgärder och det är elevernas bild av det de upplevt som ska respekteras. En del i arbetet med likabehandlingsplaner är att genomföra kartläggningar i den egna verksamheten för att ta reda på vilken verklighet eleverna möter. Materialet som framkommer i kartläggningen ska sedan analyseras, mål sättas och insatser göras. Därefter görs nya kartläggningar för att se om skolan nått målet eller om fler åtgärder ska vidtas. Detta arbete berör alla elever och all personal.



När skolor förstår lagstiftarens (riksdagens) intentioner med likabehandlingsplaner och arbetar i enlighet med lagen, förordningarna och råden tror jag det går att åstadkomma goda resultat som förändrar både elevers och skolpersonals vardag positivt. Jag tänker att alla verksamheter och kanske särskilt partierna borde ta fram egna likabehandlingsplaner. Det är så lätt att falla in i ett förhållningssätt där alla andra ska förändra sig för att det ska bli bra. Men om vi fortsätter göra som vi alltid har gjort så kommer mobbning, kränkningar och trakasserier att fortsätta att göra att många människor krymper som individer, mår dåligt och i värsta fall blir allvarligt sjuka.

Läs med om likabehandlingsplaner i diskrimineringsombudsmannens material