Mobbning och rasism

Igår nämnde jag att jag blev mobbad som kommunalråd och att minnena fortfarande gör ont. Mobbning är tyvärr en del i maktutövning och därmed vanligt förekommande inom politiken. Jag tror att man kan göra kortsiktiga vinster genom att mobba men det är inte hållbart i längden.

Vänsterpartister och miljöpartister är nog de partiföreträdare som varit mest utsatta för mobbning. Jag har själv flera gånger fått stå ut med insändare om ”kommunisten Britt Löfgren” trots att jag för över tjugo år sedan tog avstånd från kommunismen och alltid har stått för att demokrati med fria val är en nödvändig förutsättning för att samhället ska fungera.

Efter valet är det framförallt Sverigedemokraternas företrädare som drabbas av mobbning. Alltför många kan inte skilja på sak och person när känslorna svallar. Jag avskyr det rasistiska innehållet i Sverigedemokraternas politik och är allvarligt orolig över att samhället kommer att förändras negativt. Samtidigt inser jag att Sverigedemokraternas intåg i Sveriges riksdag bara synliggör den politiska inriktning många människor i Sverige idag tror på. Främlingsfientliga åsikter har blivit mer ”rumsrena”. Det är inte hållbart att möta politiska inriktningar med mobbning.

Många rasister har varit utsatta för mobbning och organiserade rasister är bra på att söka upp och involvera mobbade män i sina organisationer. Andra känner sig som offer för att de har förlorat sin maktposition, eftersom s.k. manlighet inte alltid utgör den självklara normen i dagens samhälle. Samhället har förändrats och arbetslösheten drabbar framförallt lågutbildade män. Många bor på landsbygden och i mindre tätorter, där SD har haft sina största framgångar.

Det är ingen framkomlig väl att dessa män får återta sina maktpositioner i samhället. Det behövs istället ett genusmedvetet arbete för att förändra och bredda mansrollen. Läs gärna SOU:n pojkar och skolan som synliggör vad jag menar med förändrad och breddad mansroll. Läs också det jag skrev Om manlighet, våld och fredlighet.

En feministisk politik kombinerad med minskade klyftor tror jag på. Granska egna normer, tänk intersektionellt (alltså se vem som har mest makt och vem som har minst och stärk dem som är mest maktlösa) och upphör med mobbningen i politiken. Nu har de rödgröna fyra år på sig att förändra sin politik och göra den mer hållbar och trovärdig. En annan värld är möjlig.

Nu ska jag snart till Stora Torgbet i Uppsala för att medverka i en antirasistisk manifestation.