Om att få höra till

Den här helgen har jag haft tid till några samtal med människor jag tycker om. Jag har också plockat svamp under en längre skogspromenad. Jag har alltså ägnat tiden åt att ta hand åt mig själv. Är trött, känner av en bröstkota och känner en svaghet i händer och handleder. Mår i grunden bra och är trygg i nuet. Livet är i mig.

Har lyssnat på två program på Tendens ”Är manlighet en sjukdom?” Jag menar att visst blir vi påverkade av våra gener men att manliga och kvinnliga könsroller framförallt styrs av förväntningar och sociala konstruktioner. Det krävs ett medvetet genusarbete för att bredda mansrollen, så att män tillåts utveckla sin individualitet utanför den trånga mansbox som en informatör från RFSL pratade om. I flera av intervjuerna synliggjordes mäns rädslor. RFSL-informatören berättade att rädslor var det vanligaste samtalsämnet i de killgrupper han mötte.

Trehundra män dör varje år i olyckor, som beror på att män tar stora och ytterst onödiga risker. I dagens tekniskt utvecklade samhälle behövs inga jägare som bär hem byten för att människogruppen ska överleva, männens mandomsprov är enbart destruktiva. Männen dör av att köra av vägen i hög fart på MC:n eller i bilen, de hoppar från Älvsborgsbron i grupp, de klättrar upp på järnvägsvagnar och får ström i sig etc. Män försöker visa och bevisa något för sig själv och andra, något som kanske för hundratals år sedan var viktigt för gruppens överlevnad, men som i dagens samhälle snarare styrs av rädslor för att inte duga/inte få vara med - om dödsångest.

Jag tänker på dessa unga män som ständigt utsätter sig för dödliga risker och så tänker jag på mig själv, som gör allt för att ta hand om mig så jag får leva så länge som möjligt. Det är två helt olika sätt att förhålla sig till livet, två helt olika sätt att kämpa. Det är lätt att säga att mitt förhållningssätt är mycket mer konstruktivt, både genom att det faktiskt ger ett positivt resultat och att det inte medför risker för andra. Samtidigt finns det en gemensam grund och den är att få betyda något och att få höra till.

Mänskligheten har fantastiska möjligheter att bygga samhällen på solidarisk grund där alla tillåts att utvecklas som individer. Detta bygge pågår på många håll, det finns mycket kunskap om hur man kan göra, men det tar tid, det måste byggas av hållbara vävtrådar. Samtidigt pågår parallellt en aggressiv destruktion av samhället, en primitiv känslostyrd destruktion, som nog har sin grund i mäns/människors rädslor för att inte uppfattas som tillräckligt potenta och dugliga. När ska dessa destruktiva krafter synas, avslöjas och bekämpas med fredliga medel. Upp till kamp för fredliga medmänskliga samhällen och för en breddad och mer modern mansroll.