Hopp, relativitet och reflektion

Februari 2010 blev det tydligt att Xeloda inte lägre hjälpte mig. Jag fick byta cellgift till Caelyx. I höstas blev det nytt byte till Taxol och i februari i år bytte jag igen till Navelbine. På måndag blir det nytt byte till Taxotere. Tänker tillbaka på hur jag mått under alla dessa olika behandlingar. Xeloda fungerade utmärkt för mig under nästan fyra år. I efterhand känns det fantastiskt bra med Xeloda.

Hade någon sagt till mig för 10 år sedan att Xeloda är ett mycket bra cellgift som hjälpt en kvinna i fyra år, hade jag bara känt mig frustrerad. Då ville jag bara höra om läkemedel som kunde göra mig frisk. Visst hade jag oro för att dö av cancer då också, men oron var annorlunda.

Caelyx tyckte min läkare fungerade bra för mig för det höll cancern i schack under några månader, men det tycker inte jag. Bra cellgifter ska hålla i flera år tänker jag nu och hoppas att Taxotere gör det. Om inte Taxotere hjälper kommer jag nog bara hoppas att cellgiftet håller cancern i schack i några månader. Livslängden är något relativt.

Livskvalitet är också relativt. Fram till hösten 2010 klarade min kropp ett jympapass. Nu har jag nästan ingen energi i min kropp och blir andfådd av minsta lilla. Har varit ständigt trött sedan i julas. Juldagen kände jag att jag inte bara ville sitta still utan försöka hjälpa till med något. Jag tog en sopborste för att försöka få bort barren under granen. Detta gjorde mig andfådd och trött. Andfåddheten är lite mindre ibland, men sedan i julas finns den alltid där.

Jag måste vila längre och längre stund på dagen. Sista veckorna har jag behövt minst en timme per dag. Nu när jag vet att jag har levermetastaser tänker jag att trötthet, brist på energi i kroppen och allmän nedsatthet beror på att levern är påverkad. Skelettmetastaserna har funnits i min kropp åtminstone sedan 1996 när jag fick ont i ryggen.

När jag gjorde en skiktröntgen januari 2010 syntes inga levermetastaser, så de har kommit nyligen. Metastaser i levern är lättare och går snabbare att slå ut än skelettmetastaser om jag får ett cellgift som fungerar. Ett litet hopp tänds att jag ska få tillbaka min ork och slippa treva i denna ständiga orkeslöshetsdimma. Vet att jag blir mera utslagen några dagar efter behandlingen, men sedan ska jag banne mig pigga på mig. Kanske till och med kunna hopp, hopp, hoppa.

För övrigt ringde jag en kompis som kom hit i går kväll. Ville inte riskera att känna mig ensam och ledsen. Idag har hon varit här igen och putsat mina fönster, så nu njuter jag av rena fönster och omhändertagna krukväxter. Har en massa olika sociala aktiviteter att välja mellan om jag orkar och vill. Livet känns trots allt ganska bra.
På bilden blommar en aplgentiana. Jag köpte och planterade den i min förra trädgård efter att ha sett den blomma i alperna. Jag gillar de ludna bladen, att kronbladen döljer växtens inte delar och den intensiva blåa färgen