Gråta

Som barn var mina föreställningar att hen bara ska gråta på begravningar och när hen sörjer någon som är död. Då ingår det att hen ska gråta. I övrigt är gråt ett svaghetstecken som hen inte ska visa.

Jag har tidigare skrivit om en liten pojke som dog av levercancer, ”Dagen då döden kom”. Jag kunde inte vara med på hans begravning eftersom jag sedan länge planerat en fjällresa med min dotter och mina föräldrar då. Ungefär samtidigt dog min fasters man. Hans begravning var jag på. Inför denna begravning var jag orolig för att jag skulle ta för mycket plats med min gråt, för jag bar på uppdämd sorg efter den lille pojkens död.

Så här definieras Gråt i Wikipedia.

”Gråt är ett emotionellt betingat beteende hos människan. Beteendet, som har en kommunikativ funktion, är endast delvis viljestyrt och består av en kombination av tåravrinning från ögonen, speciellt andningsmönster. Ibland förekommer ett ljudligt läte, vilket ofta blir mer påtagligt om den gråtande försöker prata.
…
Gråt framkallas framför allt av känslor som felaktigt upplevs som negativa, exempelvis sorg och förtvivlan, men kan även framkallas av oerhörd lycka eller andra starkt upplevda känslolägen. Förutom att ha en rent informativ funktion för bevittnande personer väcker gråten ofta medlidande hos dessa, vilket kan gynna den gråtande och därmed torde vara den främsta funktionen. Precis som skratt och gäspningar tenderar gråt vara socialt "smittsamt".
Det finns även teorier som tyder på att efter att man har gråtit, mår man bättre. Detta kan förklaras med att gråten drar ner på stresshormonerna.”
Synen på att gråta växlar i olika kulturer och under olika epoker. På sjuttonhundratalet var det högstatus för överklassmän att gråta i vissa sammanhang. För några årtionden sedan skulle alla nära anhöriga gråta på en begravning. Annars sågs hen som hård och känslokall.

Jag har tidigare skrivit om att jag ganska ofta gråter. Fortfarande skäms jag ibland för min gråt i vissa sammanhang. Normen om att det är ett svaghetstecken att visa att hen gråter sitter starkt. Likaså rädslan för att andra ska uppfatta min gråt som manipulation. Jag ser egentligen gråt som en sund kroppslig reaktion, som hen mår dåligt av att hålla tillbaka och dölja. Önskar att begränsande normer om gråt synliggörs och förändras, så att fler vågar gråta i andras närvaro.

När jag vaknade vid fyratiden låg jag och tänkte på de känslor min sjukdom väcker hos andra. Jag vill inte att mina medmänniskor håller tillbaka sin gråt över den sjukdom jag har om vi ses. Önskar att alla vågar släppa fram sina känslor i möten. I wikipedia står det att gråten ofta väcker ”medlidande hos andra, vilket kan gynna den gråtande och därmed torde vara den främsta funktionen”. Detta håller jag inte med om. Möjligen när det handlar om barn som inte kan uttrycka sin sorg på annat sätt.

Tror att gråt kan sätta fokus på viktiga saker, oavsett det handlar om en individs olycka, en svår sjukdom eller annat som berör oss människor. Två eller fler som gråter tillsammans kan kännas mer frigörande. Så jag hoppas att mina vänner inte håller tillbaka sin gråt i möten med mig, utan istället välkomnar denna känsla. Tillåt istället gråten att smitta av sig.