Dagen då döden kom

Den 5 april skrev min lokaltidning om en nyutkommen bok, Dagen då döden kom. Jag bloggade om boken samma dag och publicerade ett utdrag om KG Hamars sorg efter sin frus död i bröstcancer Jag fick boken i födelsedagspresent av min dotter och i går kväll läste jag ut den. Kända och okända personer intervjuas i boken. Berättelserna visar hur olika upplevelsen av en anhörigs död, sorgearbetet och vägen tillbaka kan vara.

Från 1985 till 1993 bodde jag i ett kollektivhus i Gottsunda. Det var ett hyreshus med 29 lägenheter för oss kollektivboende. Under en period bodde en liten pojke i lägenheten under mig med sin pappa. Föräldrarna var skilda och mamman bodde i samma kollektivhus, men i andra trappuppgången. Det gick att gå genom våra gemensamma lokaler på 6:e våningen till den andra trappuppgången.

Pojken var två år och hade levercancer. Han fick starka cellgiftbehandlingar. Eftersom han var infektionskänslig fick han sällan träffa andra människor. Under en period åkte han varje morgon hissen upp till 6:våningen för att med pappan i sällskap gå över till sin mamma. Jag bodde precis där hissen kom upp till 6:e våningen, så varje morgon hörde jag pappan och pojken prata med varandra. Pojken var ganska allvarsam och reflekterande, men jag upplevde honom inte som olycklig. Han levde mycket här och nu som små barn ofta gör.

Jag brukade spela på mitt piano, eftersom pappan sagt att pojken tyckte om det. Det blev en slags kommunikation mellan honom och mig. Pojken dog sedan under en operation. Läkarna ansåg att han hade störst möjlighet att överleva om de opererade bort tumörerna, efter en viss tids cellgiftbehandling. Föräldrarna ville inte att pojken skulle opereras vid detta tillfälle. Pappan var rädd att han skulle förblöda. Pojken dog av förblödning.

Föräldrarnas kamp för sin son var stark och slutet blev tragiskt. Ändå har jag framförallt ljusa minnen av denna lilla pojke. Han berikade mitt liv genom sitt allvar, mod och att han levde i nuet. Jag blev mindre rädd för att dö och började se livet på ett annat sätt. Det viktiga är inte hur länge hen lever utan vilket liv hen lever när hen lever.

Det finns inget självändamål i att leva länge, men däremot att få leva ett värdigt liv. Döden är oftast svårast för anhöriga och det är därför jag önskade mig boken ”Dagen då döden kom”.

Här följer några korta utdrag ur boken

”Det som fick mig att lämna sorgen var när jag kunde förlåta mig själv. … Mamma skulle aldrig ha velat att jag gick runt och mådde dåligt. Det spreds en sådan varm känsla i mig och jag kunde riktigt känna hur jag blev lättare i kroppen. Plötsligt blev min sorgepåse en ballong som steg upp mot himlen och lämnade mig. Från den stunden känner jag inte sorg, bara saknad. Saknaden är en vacker känsla som jag vill behålla hela mitt liv.” Lena Friblick (en av författarna)

”Min syn på livet ändrades inte av mammas död. Redan fem minuter efter at hon dött märkte jag att jag var samma person som när hon levde. Det förvånade mig, men har hjälpt mig när jag ska möta andra som varit med om en närståendes död. De är inte annorlunda människor, de är inte konstiga. När mamma dött upplevde jag hur en del personer överraskade positivt och en del negativt. En del blir alldeles nervösa medan andra förstår att de inte behöver säga så mycket, det räcker att säga ”Vad hemskt”.” Per Johansson

”I två år, under hela hans sjukdomsperiod hade jag gått på högvarv och tryckt undan allt. Och så när han dog var det plötsligt som om luften bara gick ur mig, och jag tänkte att nu struntar jag i det här. Men det gör man ju inte.” Karin Westerlund

Jag kunde stå vid graven och tänka att se nu vad du ställt till med, du bara lämnar mig och barnen och här står jag med allt och vet inte vad jag ska ta mig till.” Karin Westerlund

”Jag kunde inte prata med mamma om döden över huvud taget. Jag var livrädd under den där sista tiden och försökte att undvika att hälsa på henne ensam, jag pejlade alltid om någon annan skulle dit. Mamma sa det aldrig, men jag tror att hon blev besviken på mig och pappa – han och jag är så lika, två strutsar som stoppar huvudet i sanden.” Ann Söderlund

”Nu när jag befinner mig i sorgearbetet blir mamma mycket mer närvarande, för om man skjuter bort sorgen så får man ju inte ha kvar personen heller.” Ann Söderlund

”Jag hade skuld för att jag hade ett eget liv, för att jag inte lyckades rädda henne och inte minst för alla gånger jag valde bort henne.” Stina Wollter

”Om någon försvinner innan du sagt eller gjort det du skulle: Säg eller gör det ändå.” Stina Wollter

”Det var skönt att få åka till jobbet och tänka på något så oviktigt som mobiltelefoner”. Henrik Cosmo
”Det är vid pianot jag tar avsked av mina vänner – inte på begravningar.” Erik Ståhl