Vårkänslor och sorg

Har jobbat hemifrån idag. Gjorde mitt yogaprogram före lunch. Det ganska bra. Är stel i rygg och axlar, men klarar att genomföra alla övningar. Min ambition är att göra detta yogaprogram minst två gånger i veckan, för att hålla i gång alla leder och stärka kroppen. Eftersom jag gör samma övningar varje gång så kan jag också jämföra mellan gångerna och se om jag blir bättre eller sämre.

Strax efter halv tre promenerade jag till Ackis för att få cellgiftbehandlingen. Fyrisåns vatten tryckte sig genom Islandsbron med full fart. Vattennivån nedanför fallet var nästan i höjd med bryggorna på stadsparkssidan och hade nog ökat med en decimeter, jämfört med igår. I stadsparken tutade grönfinkarna och bofinken sjöng sin ramsa. På promenaden tillbaka hörde jag också koltrastens flöjtande toner. En ringduva ropade ho, hoo :-, hoo:-, ho, ho. Det var också full fart på en nötväcka och björktrastarna tjattrade. I en rabatt såg jag både krokus och snödroppar. Våren märks och jag njuter av allt spirande liv.


Snödropparna har jag fotograferat när jag hade trädgård.

Har fått lite mer ont igen i högerarmen. Känns som om både armled och handled är uppumpad med saltlösning. Revbenen gör sig påminda ibland, bröstkotorna känner jag av lite då och då liksom bäckenet. Gången känns ofta osäker och lite vinglig och jag är ofta hes. Ganska eländig alltså. Har av och till tänkt att Navelbine inte hjälper tillräckligt och att jag snabbt bör byta till Taxotere.

Idag ökade mina förhoppningar att behandlingen ändå fungerar. Röda blodvärdet var nästan bra. Jag låg på 119 och hen bör ha 120. Värdet har som lägst i vår legat på 113. Vita blodkropparna, lymfocyterna var bra. Min benmärg fungerar alltså fortfarande, trots 5 år av kontinuerlig cellgiftbehandling. Detta indikerar också att jag inte har särskilt mycket metastaser i min benmärg. Kanske är jag något lite bättre och åtminstone lite mindre trött. Få se vad min läkare säger nästa måndag.

De sörjande berättar
I min lokaltidning finns utdrag ur en ny bok, Dagen då döden kom – och livet som följde därefter.Så här har KG Hammar beskrivit sorgen efter sin fru som dog i bröstcancer

”Jag var förberedd på döden. Men inte sorgen. Nu efteråt kan jag säga att det inte kunde ha varit värre om det kommit hastigt. Jag var mycket förundrad själv … att det var så himla svårt, med tanke på hur länge vi hade vetat. Att man är präst, det hjälper ju inte ett dugg när man drabbas själv. Jag kastades handlöst in i sorgen. Det var hemskt att höra folk som försökte trösta. Jag blev smått aggressiv när jag hörde andra säga vad jag själv skulle sagt. Som präst har jag ett slags insikt i tröstandets geografi, men jag ville inte höra den själv. Det bästa var om folk sa: ’Jag har inget att säga’.
Jag ville inte höra om alla de fina år vi fick, eller vilken tur jag hade som har barnen. Den känsla jag hade haft av lättnad var bortblåst.” Vi hade alltid gått mycket i naturen. Nu gick jag. Och gick. Jag vandrade de sträckor som Inger och jag hade gått tillsammans gång på gång. Jag gick längs havet och det kändes som om jag kunde uppleva att hon fanns kvar där på sträckorna. Det var ett sätt att hålla henne kvar. Så länge jag tittade rakt fram kunde jag inbilla mig att hon gick där bredvid mig.”