I morse hörde jag detta på nyheterna: I en amerikansk studie visar forskare att genom att lära sig att meditera kan patienter effektivt minska sin egen upplevelse av smärta. Effekterna av meditation på smärta är starkare än vad forskare tidigare trott. Tror att yoganidraövningar skulle ge samma resultat. Känns skönt att jag både lärt mig Yoga och meditation.
Jag har 10 minuters promenad till bussen. Sedan åker jag ofta två hållplatser. Därefter blir det ytterligare en 5-minuters promenad. Ibland har jag promenerat hela vägen. Då tar det en halvtimme. Efter gårdagens behandling med cellgifter hade det blivit för långt att promenera hela vägen. Tidigare har jag haft svårt att förstå att människor åker så korta sträckor. Nu vet jag hur det är att inte orka.
Under promenaden funderade jag över om något blivit bättre. Jämfört med i somras är allt sämre. Då kunde jag gå på jympa. Jämfört med senhösten orkar jag nog stå stilla längre stunder. Då hade jag mer ont i bäckenet. För sex veckor sedan blev jag helt utslagen efter andra omgången med Navelbine. Så svag har jag inte varit sedan dess. För det mesta är jag hes, men ibland kan jag nästan prata normalt. Allt går alltså inte alltid åt fel håll, även om det ofta känns så.
En arbetskamrat till mig har precis drabbats av cancer. Tror att det finns väldigt många olika sätt att reagera på cancer och cancerbesked. Försöker komma ihåg hur det var för mig när jag fick mitt första cancerbesked. Minns att jag blev chockad. Tänkte att jag kanske inte överlever till nästa sommar. När jag opererats och påbörjat behandlingarna blev det mycket lättare. Då hade kampen mot cancern startat.
Jag fick mer och mer hopp och efter något år så hade det mesta av min oro försvunnit. När metastaserna upptäcktes julen 98 så var jag nog mer förberedd, men blev ganska förtvivlad. Sedan har jag fått lära mig att leva med cancer. Några år efter metastasbeskedet hade jag hopp om att bli frisk. Nu har jag bara en liten gnutta hopp kvar. Ju mer cancern inkräktar på min hälsa och vardag desto tyngre blir det. Oftast är det tyngst när jag har svårigheter att röra mig. Ibland när jag promenerar gråter jag för att jag känner mig så eländig.
Samtidigt har jag ett annat lugn idag. Har en större trygghet i mig själv. Kan hitta en lunk som fungerar för mig och har större beredskap för negativa besked. Mitt liv och min oro idag är inte på något sätt jämförbar med hur det var när jag fick beskedet om bröstcancer för 16 ½ år sedan. Känslorna växlar fortfarande men dalgångarna är inte lika djupa och bergkammarna mycket mer avslipade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar