Le eller allvarlig

I går träffade jag en kompis som vävt ett porträtt av mig, där jag är allvarlig och skallig. Hon ville visa att det blir en annan tyngd bakom det hen framför när hen inte ler. Ett leende kan tolkas som ett sätt att visa underordning, att förmedla att mig behöver du inte ta på allvar, jag vill framförallt få vara med och finnas till.

Leende kan också betyda att jag mår bra och vill dig väl, vill att du ska känna att du är omtyckt och är välkommen. Jag vill gärna ha fortsatt kontakt med dig.

Jag har alltid haft lätt för att le och på ett sätt gillar jag mina leenden, att le är en del av mig och min identitet. Samtidigt har mina leenden i vissa fall påverka mig och mitt budskap negativt. Jag gillar därför också den sida av mig som min vän visar i porträttet, se till höger.

I går kväll var jag på El Tablao och firade min svåger. Vi njöt av god mat och Flamencoframträdande. Min svåger underhöll oss med Flamencodans, liksom hans kvinnliga lärare. Jag njöt av denna stolta, rytmiska, koncentrerade dans till gitarrspel och sång. Tänkte på allvaret i framträdandet. En Flamencodansare ler sällan. Tror att dagens trevlighetskultur har en del att lära av Flamenco. Det skulle bredda normen och visa på mångsidigheten i att vara människa. En kvinnlig Flamencodansare symboliserar så mycket mer än en ”duktig flicka.”