När

Solen skiner, när jag ser ut över Lidingöbron, Djurgården och Tranholmen. Njuter av en fantastiskt fin utsikt där jag sitter. Har det bra om en ser till det materiella. Har det också bra om en ser till rikedomen att ha släktingar som kommer överens och har en skön julhelg i gemenskap. Dotter med familj åkte strax före lunch till barnens farmor och farfar. Huset är tystare och tillvaron vilsam. Lite tomt utan tre barn som tar sina berättigade platser. Längtar redan efter nästa möte, men minnena finns där i varje stund. Lekt kurragömma, byggt pussel, sjungit och pratat med barnbarnen. Även fyramånadersbarnet kommunicerar med ljud.

Samtidigt finns sorgen där. Sorgen över att en arm och en hand inte orkar, sorgen över svullna skavsårsfötter, sorgen över stela leder och en trött kropp. Kanske framförallt sorgen över att mitt liv tar slut. Är troligen min sista jul.

Kanske också sorgen över allt jag skulle vilja prata om, allt outtalat och alla osynliga normer om hur en ska vara. Också alla outtalade konstruktioner över hur den är och den är, allt som ligger under ytan som ”sanningar”. Sorgen över alla förlorade ”möjligheter” och förlorade möten. När, var och hur kan det som känns omöjligt göras möjligt? Handlar det om brist på mod eller om omöjliga samtal eller om att det finns et t möjligt sen?