fredag 30 december 2011

Dialektik, historiematerialism, intersektionalitet och vänsterpartiets partiprogram

På facebook har jag fått synpunkten att de motioner jag skrivit om normkritik och intersektionalitet ”visar på bristande insikt om den dialektiska materialismens processer och analysverktyg.”

Eftersom jag vet ganska lite om dialektik (tänker på tes- antites-syntes) så letade jag i Wikipedia och fick fram detta:

Marx var materialist men ansåg ändå att Hegel hade rätt om samhällets utveckling, och utvecklade en dialektisk historiesyn, historiematerialismen. Engels utvecklade detta ……han menade att dialektiken omfattade allt i naturen, inte bara samhällets utveckling. Dialektiken indelar världen i motsättningar. I samhället är det Klasskampen, kampen för produktionen och det vetenskapliga experimentet som driver utvecklingen framåt.”

Vidare skriver personen på Vänsterns framtid att:

Nyckeln till att förstå hur vi kan krossa en förtryckande struktur är därför att:


1. Uppsöka hur och på vilka materiella grundvalar den en gång kunde uppstå.


2. Undersöka om det är samma sak som reproducerar den, eller om det är något annat.


3. Hur den relaterar till redan - ur materiella grundvalar - förklarade och kända förtryck. Hur dessa sätter ramarna och påverkar varandra.


a) Är det samma materiella grundvalar? Dvs.: vilar t.ex rasismens uppståndelse och reproduktion på kapitalismen - eller måste vi lägga till nya teorier för att kunna förstå det?


Att vi ska bekämpa alla förtryckande strukturer är uppenbart, och det accepterar nog de flesta i partiet. I vart fall jag accepterar även att olika förtryck påverkar varandra.”

Jag är inte påläst om marxismen och dialektik. Se därför denna blogg som ett försök att bemöta frågorna och påståendena och reflektera mer runt vänsterpartiets partiprogram. Uppskattar om fler ger sig in i samtalet och ger sin syn på frågeställningarna.

Det är viktigt att se mönster i historien och människors olika materiella villkor. Håller därför helt med om punkt 1 från facebook. Punkt 2, om det är samma sak som reproduceras eller om det är något helt annat tycker jag är mer problematisk, eftersom den delar upp i antingen eller. Jag tycker det är viktigt att ibland tänka i termer av både och.

Engels menade att dialektiken omfattade allt i naturen, inte bara samhällets utveckling. Dialektiken indelar världen i motsättningar. Håller med om att det för det mesta finns motsättningar som behöver synliggöras. Samtidigt är det viktigt att inte stereotypisera individerna och sortera in dem i olika oföränderliga fack. En bör alltså skilja på olika gruppers intressen och individerna som tillhör gruppen. Klasskampens grund är olika klassers olika och orättvisa materiella villkor, men ska inte likställas med att individer som tillhör en grupp är goda och individer som tillhör den andra gruppen är onda.

Dialektiken kan alltså inte omfatta allt i naturen och samhället. Likaså förändras grunderna till motsättningarna på ett inte alltid dialektiskt sätt. Uppdelning av människor i goda och onda leder i värsta fall till krig som bryter ner också goda strukturer.

Jag tycker att vänsterpartiets partiprogram uttrycker detta på ett bra sätt i följande meningar. ”Klassamhället är inte statiskt och klasserna är inte homogena. Klassernas sammansättning och självuppfattning ändras med den ekonomiska utvecklingen.” och

”Syftet med klassanalysen är inte att mekaniskt räkna in varje män¬niska i en klass, utan att förklara hur gemensamma intressen uppstår och förändras i samhället.”

Jag har skrivit en motion om att klass bör tillföras som diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen. Partistyrelsens svar liknar de utgångspunkter som facebookinlägget har, nämligen att en inte kan arbeta med både och. I svaret framför partistyrelsen att klasstillhörighet definieras utifrån ställning i förhållande till produktionsmedlen. Huvudklasserna är kapitalistklassen och arbetarklassen. Den senare är beroende av att sälja sitt arbete. Partistyrelsen anser att klassdiskriminering ska motarbetas genom klasskamp inte genom ökad juridifiering.

Jag anser att detta svar inte är i enlighet med delar av vänsterpartiets partiprogram där det bland annat står följande angående rasismen och klassamhället.

Rasismen är något annat än allmänna fördomar. Den måste förstås i förhållande till maktrelationer i samhället som helhet. När det finns en över- och underordning, kan särskiljande och uteslutande processer, liksom nedsättande föreställningar och attityder hos enskilda påverka hur privilegier och möjligheter tilldelas och förvägras.”

I Sverige, liksom i många andra europeiska länder, har rasistiska strukturer gjort att klassamhället fått en etnisk skiktning. Makt, inflytande och materiell levnadsstandard är idag ojämnt fördelade mellan etniskt segregerade bostadsområden. Det gäller även tillgången till, och villkoren för, välfärd, utbildning och privat service. Den strukturella diskrimineringen påverkar hela bostadsområden. Segregationen innebär också att vardagsarenor och sociala relationer präglas av den rumsliga uppdelningen, vilket spär på och blir en egen grogrund för föreställningar om ”vi” och ”dom”. Segregationen är därför ett uttryck för klassamhället och dess rasistiska strukturer, men blir också en självständig faktor i återskapandet av ett etniskt skiktat klassamhälle.”

Partiprogrammet lyfter alltså att både materiella villkor och nedsättande föreställningar och attityder hos enskilda påverkar människor. Enligt programmet måste också samhället motverka den vardagliga och ofta omedvetna diskriminering som så många människor utsätts för. Detta har partistyrelsen missat i sitt svar på min motion om klass som diskrimineringsgrund.

Jag är övertygad om att den enda vägen till mer jämlika villkor är att både förändra människors materiella villkor genom omfördelning av ekonomiska resurser, alltså framförallt klassisk klasskamp och kvinnokamp, och att synliggöra hur människors tillskrivs olika förmågor i sin vardag. Genom att människor stereotypiseras och stigmatiseras i sin vardag återskapas den strukturella diskrimineringen. Intersektionella analyser är en bra metod för att synliggöra och förändra detta.

En god vän till mig som har mer kunskap om dessa frågor skrev: Det finnas ingen motsättning mellan marxistisk social teori och intersektionalitet. Det är en vidare utveckling av denna.

Jag anser också att mina tankar är förenliga med delar av vänsterpartiets partiprogram, men att partiprogrammet i vissa delar nästan motsätter sig självt. I partiprogrammet lyfts två perspektiv fram nämligen klassamhället och patriarkatet. Samtidigt lyfts andra perspektiv fram i andra delar av programmet. Det framförs t.ex. att patriarkatet och rasismen samverkar.

Partiprogrammet lyfter två maktgrunder, nämligen kön och klass. Samtidigt kopplas kön ihop med andra diskrimineringsgrunder när det står: ”Alla människors lika värde innebär att diskriminering på grund av kön, funktionshinder, sexuell läggning eller könsidentitet, ålder, hudfärg, kulturell eller etnisk bakgrund, religion etc., aldrig kan tolereras.”

Här saknas alltså att människor också diskrimineras utifrån klasstillhörighet i sin vardag. Programmet har blinda fläckar avseende medel- och överklassnormen. Klassperspektivet tillskrivs däremot en särställning, som jag också känner igen i många debatter, klass blir viktigare än kön. Klasskampen ses som viktigare än könskampen, feminismen underordnas socialismen. Hur kvinnors kamp har förändrat världen osynliggörs ofta.

Jag hittar inga skrivningar i programmet om marxism, dialektisk historiematerialism eller kommunism, vilket jag tycker är bra.

Partiprogrammet innehåller många pärlor, som stämmer med hur jag tänker, såsom:

Det socialistiska samhället innebär inte historiens slut eller att alla konflikter och missförhållanden försvinner. Vad det handlar om är att vi människor, genom att bryta de strukturer som sorterar och förtrycker oss, erövrar möjligheten att utveckla ett solidariskt samhälle.


• Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande. Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflertalets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållanden har förutsättningar att överleva.


• Politik är det möjligas konst men vänstern får aldrig kapitulera inför de existerande maktstrukturerna. Det är inte bara materiella förhållanden som bestämmer ramarna för vårt handlande. De bestäms också av kultur, sedvanor och tankemönster. I sin kamp kan rörelser och partier förflytta samhällets ideologiska balanspunkt. Därmed flyttas gränsen mellan ”omöjligt” och ”möjligt”.


• Om kapitalismen av de flesta uppfattas som det bästa, eller åtminstone det enda möjliga, ekonomiska systemet, sitter de härskande säkert. Om kvinnors och mäns olika roller uppfattas som ”naturliga” och inte socialt konstruerade, så lever patriarkatet vidare. Men om allt fler börjar ana att en annan, förnuftigare och rättvisare värld är möjlig, öppnas nya vägar.


• Uppfostran, utbildning, lagstiftning och massmedia producerar ständigt ideologi. Det är en kamp om människors medvetande och värderingar. Ideologiproduktionen är ingen kapitalistisk konspiration, utan sker i ett försvar av olika intressen, såväl medvetet som omedvetet. Ett samhälles dominerande idéer bestäms av de rådande maktförhållandena, men inte på ett mekaniskt sätt. Människor förändrar sina idéer, åsikter och värderingar genom att dra slutsatser av sina erfaren¬heter eller diskutera sociala förhållanden.

Facebooksinlägget som jag inledde med skriver också att

”Undersöka om det är samma sak som reproducerar den ( förtrycket), eller om det är något annat.”

Tycker att partiprogrammets text ”Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflertalets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållanden har förutsättningar att överleva.” visar att förtryck inte på ett enkelt sätt kan delas upp i det ena eller det andra. Världen är mer komplex och utvecklingen är inte alltid dialektisk.

På frågan om rasismens uppståndelse och reproduktion vilar på kapitalismen - eller om vi måste lägga till nya teorier för att kunna förstå det så blir mitt svar i enlighet med partiprogrammet att rasismen ”också är en självständig faktor i återskapandet av ett etniskt skiktat klassamhälle.” Etnicitet och rasism har alltså också egna perspektiv och strukturer som bör genomsyra politiken.

I samma inlägg framförs också frågor om hur förtrycket relaterar till redan - ur materiella grundvalar - förklarade och kända förtryck. Hur dessa sätter ramarna och påverkar varandra. Tycker att denna fråga har sin grund i ett intersektionellt tänkande. Det går att tänka intersektionellt både utifrån en materiell grundsyn och utifrån de olika diskrimneringsgrunderna.

Dessutom tycker jag att partiprogrammet har postmodernistiska inslag, t ex när det står ”Det socialistiska samhället innebär inte historiens slut eller att alla konflikter och missförhållanden försvinner. Vad det handlar om är att vi människor, genom att bryta de strukturer som sorterar och förtrycker oss, erövrar möjligheten att utveckla ett solidariskt samhälle.”

Postmodernismen kritiserar den västerländska vetenskapens tidigare fokusering på förnuft, objektivitet och sanning. Sanningen kan enbart vara tillfällig och spegla en viss grupps syn på världen under en viss historisk tidpunkt. Nya beskrivningar av världen skapar nya former av förtryck. Därför tror jag inte heller på kommunismen. Ett framtida förnuftigt, objektivt samhälle som uppnått sanningen om den rätta lösningen är en omöjlighet.

4 kommentarer:

  1. Hej Britt

    Intressant att relatera en intersektionell analys till den marxistiska dialektiken. Och samtidigt mycket svårt. Även när en ägnat sig rätt mycket åt marxismen kan dialektiken fortfarande vara svår att greppa. En av de bättre texterna i ämnet jag läst, om någon är intresserad, är den socialdemokratiske filosofen Arnold Ljungdals "Marxismens världsbild" (finns som pdf på http://www.marxistarkiv.se/marxism/ljungdal-marxismens_varldsbildl.pdf).

    Marx hämtar begreppet dialektik från Hegel. Den hegelska dialektiken är inte helt enkel att greppa och jag måste skamfullt erkänna att jag inte ens försökt läsa Hegel. Men här är vad jag tror jag kommit fram till om hegeliansk dialektik: Den hegelska dialektiken måste ses som en opposition till den klassiska aristoteliska logiken som fram till 1800-talet varit den dominerande intellektuella strömningen i Europa.

    Kärnan i den klassiska logiken kan uttryckas i satsen "A = A", d v s varje sak är sig själv, har en bestämd och fixerad identitet, en stol är en stol och inte en häst till exempel. Detta är naturligtvis ofta ett nödvändigt tänkande för att vi ska kunna få kunskap och resonera om verkligheten. Men Hegel påpekar att A bara är lika med A om man så att säga placerar resonemanget utanför tiden. I verkligheten är A alltid på väg att bli B. Vår stol har t ex tidigare varit ett träd i skogen och nån dag kanske vi hugger upp den till brasved. Detta är som jag ser det kärnan i både hegeliansk och marxistisk dialektik: ett perspektiv som intresserar sig för hur saker förändras (sen ingår det i dialektiken också ett antal olika idéer om HUR saker konkret förändras, ex.vis. genom inneboende motsättningar, den kända formeln tes-antites-syntes etc.)

    Vill en göra en marxistisk analys av denna idéhistoriska förändring kan en notera att den aristoteliska logiken var den perfekta ideologin för feodalsamhället som byggde på kontinuitet och att förklara konungens, adelns och kyrkans makt för evig, naturlig och gudagiven. Den hegelska dialektiken blev en ideologi för den revolutionära borgarklassen som ville betona ständig förändring och flexibilitet (även om man kan lägga märke till att Hegel själv ansåg att hans eget Preussen var historiens slutpunkt och därmed hamnade i konflikt med sin egen filosofi).

    Med denna förståelse i bakgrunden blir jag lite fundersam över följande stycke:
    "Engels menade att dialektiken omfattade allt i naturen, inte bara samhällets utveckling. Dialektiken indelar världen i motsättningar. Håller med om att det för det mesta finns motsättningar som behöver synliggöras. Samtidigt är det viktigt att inte stereotypisera individerna och sortera in dem i olika oföränderliga fack. En bör alltså skilja på olika gruppers intressen och individerna som tillhör gruppen. Klasskampens grund är olika klassers olika och orättvisa materiella villkor, men ska inte likställas med att individer som tillhör en grupp är goda och individer som tillhör den andra gruppen är onda. Dialektiken kan alltså inte omfatta allt i naturen och samhället. Likaså förändras grunderna till motsättningarna på ett inte alltid dialektiskt sätt. Uppdelning av människor i goda och onda leder i värsta fall till krig som bryter ner också goda strukturer."

    Det känns som att du här diskuterar flera olika saker. Om människor är goda eller onda har ju inge med dialektiken att göra. Inte heller stereotypisering eller att placera människor i fixerade fack och identiteter, vilket är rent antidialektiskt. Du verkar dessutom använda dig av olika definitioner av "motsättningar", å ena sidan motsättningar i Engels dialektiska mening, d v s som förändringens drivkraft, å andra sidan i betydelsen motsättningar mellan människor som kan synliggöras, den senare definitionen, vi skulle kunna tala om sociala konflikter istället för motsättningar, är egentligen en underkategori till de motsättningar Engels talar om.

    SvaraRadera
  2. Så till frågan om intersektionaliteten. Jag är försiktigt positiv till detta begrepp, har läst en del av det som skrivits på svenska av t ex Mulinari och de los Reyes och har även använt begreppet i akademiska sammanhang, t ex i mitt examensarbete vid lärarprogrammet. Framför allt är jag nog inläst på den kritik av feminismen som teori och rörelse vilken utvecklades av svarta kvinnor i Förenta staterna. Här vill jag rekommendera alla att läsa boken "Women, Race & Class" av kommunisten och svarta panter-aktivisten Angela Davis som på ett väldigt konkret sätt visar problemet med att konstruera ex.vis. "kvinnor" eller "arbetarklass" som politiska subjekt utan att ta hänsyn till att dessa genomskärs av andra maktordningar som kön och ras (vilket är det begrepp som används i Förenta staterna).

    Men jag har också stor förståelse för de kamrater som är mycket kritiska till intersektionalitetsbegreppet. Dels för att det i Sverige är, ungefär som queerteorin, framförallt är kopplat till en akademisk miljö och inte till några folkliga kamper eller rörelser, på det sätt som marxism eller feminism är. Dels för att intersektionalitet tenderar att bli väldigt frikopplat från materiell makt och utsugning för att istället syssla med frågor som rör språk, identitet och "diskriminering". Jag tror också att många uppfattar intersektionella analyser som ett sätt att atomisera tillvaron och bryta ner politiska subjekt. Det tror jag är en relevant oro men att den inte kan mötas genom att föreställa sig de politiska subjekten, t ex arbetarklassen, som några monolitiska enheter utan i stället åter lära oss "det korrekta sättet att övervinna motsättningar inom folket".

    Pheew, detta blev mycket längre än vad jag hade tänkt, men det visar kanske att det finns ett behov att prata om de här frågorna, oavsett vad vi sedan tycker om t ex dialektiken eller intersektionaliteten. Sammanfattningsvis så anser jag alltså att det inte nödvändigtvis finns något motsättning mellan ett dialektiskt och ett intersektionellt förhållningssätt och att båda kan vara sunda analysinstrument när de kopplas till materialismen (precis som Marx en gång tog Hegels idealistiska dialektik och kopplade den till materialismen).

    SvaraRadera
  3. Tack för kommentarerna Johan.Och du har säkert rätt i att jag blandar ihop lite olia saker i det stycke du citerar. Intressant att bena upp vad som menas med motsättningar. Och dessutom intressant att även adeln i feodalsamhället ansåg att de levde i det idealt organiserade samhället där genom att förklara konungens, adelns och kyrkans makt för evig, naturlig och gudagiven.Borgarna gör ju samma sak med dagens kapitalistiska vrldsordning, den ses som den enda möjliga.

    SvaraRadera
  4. Några tankar kring debatten om intersektionalitet

    Precis som andra analytiska begrepp så kan även intersektionallitet betyda olika saker. Det finns numera flera texter som på olika sätt försöker åskådliggöra hur intersektionalitet används i skilda analyser och på lika sätt. Jag tillhör de som vill använda intersektionalitet. För mig är intersektionalitet ett begrepp som hjälper till att koppla ihop olika maktrelationer. För mig är fokus på klass, kön och rasifiering och den intersektionella analysen är ett redskap för att kunna fånga hur produktionssätt (klass), patriarkat (kön) och rasismer (rasifiering) vävs samman. I den konkreta politiken betyder ett intersektionellt perspektiv ett behovv att analysera hur förändringar påverkar olika maktrelationer och olika maktdimensioner.

    Den andra utgångspunkten är min uppfattning om att dessa tre maktrelationer å ena sidan har en materiell dimension och å andra sidan en symbolisk dimension. Jag tillhör dem som i regel tar sin utgångspunkt i den materiella dimensionen men försöker väva in den symboliska dimensionen också. När man som lönearbetare förtrycks så är det en materiell relation som handlar om merarbete i den konkreta formen av mervärde. Samtidigt är det så att stabiliteten i utsugningen är organiserad genom symboliska konstruktioner både om vad en arbetare är och vad arbetare gör. Jag kommer aldrig att glömma hur jag en gång blev uppläxad av en facklig och politisk aktivist för att jag sa ”skitarbete”. Han hade helt rätt, det är inte frågan om skitarbete utan om nödvändigt arbete som görs med skitdåliga villkor. Vad jag vill ha sagt med detta är hur lätt det är att falla in i ett språkbruk en symbolik som nedvärderar arbetare och det arbete som görs. En förutsättning för att kunna genomföra reformer som minskar effekterna av kapitalismens ojämlikhetsskapande och på sikt lägger grunder för att kunna avskaffa kapitalismen är den symboliska identiteten – medvetandet som arbetare till och från utvecklar. Kapitalet såväl som de politiska representanter driver inte bara en politik som syftar till att öka ojämlikheten och minska löneandelen av produktionen, utan också en politik som syftar till att normalisera dessa skillnader – en symbolisk dimension, en hegemoni.

    På samma sätt kan frågan om patriarkat och kön, samt frågan om rasismer och rasifiering analyseras. Det finns en materiell dimension, men också en symbolisk dimension för varje maktrelation. Tittar man på vänsterpartiets politiska diskussioner så blir det också tydligt att de fokuserar både på materiella och symboliska dimensioner, den senare ofta kopplat till hur partiet skall organiseras, vem som skall företräda partiet, vilka allianser som skall göras mm. Ett problem här att ett normkritiskt, diskursivt perspektiv (den symboliska maktperspektivet) växt sig allt starkare som tenderar att osynliggöra materiella analyser (här kan en sådan som jag vara självkritisk för att jag tidigare gjort det omvända).

    Vad jag har velat säga är att vi ibland blandar ihop vår diskussion kring intersektionalitet med en diskussion kring om man skall, och i så fall på vilket sätt, kombinera en materiell och en symbolisk analys av maktrelationer:

    - Jag har velat argumentera för att ett intersektionellt perspektiv är nödvändigt. Vi kan inte prata om produktionssätt, patriarkat och rasismer som om de inte konkret är invävda i varandra (även om vi kan och bör teoretisera klass, kön och rasifiering separat)

    - Jag har velat argumentera för – med start i en materiell analys – att det är viktigt att fånga både de materiella och symboliska dimensionerna av maktrelationerna.

    Ett politisk förslag påverkar alltid såväl den materiella som den symboliska dimensionen av en maktrelation och har alltid effekter på flera olika maktrelationer. Det går inte alltid att hitta politiska förslag som samtidigt minskar materiella ojämlikheter kopplat till produktionssätt, patriarkat och rasismer, och som förstärker självidentiteten hos arbetare, kvinnor och rasifierade. Det måste dock vara vår ambition att så gott vi kan nå dit hän.

    SvaraRadera