Min dotter brukar säga till mig: Måste du analysera allt. Och jag är nog sådan att jag ständigt frågar mig varför? Jag är en mönsterletare i vardagen, som försöker förstå sammanhangen. Jag gillar kopplingar mellan teori och praktik.
En del forskning är praktikbaserad, medan annan forskning inte bygger sina teorier på samhälle och vardag. Det behövs olika former av forskning, även sådan som hen inte kan koppla till en synlig nytta. Jag tycker att partierna i högre grad bör utveckla politiken utifrån forskning som väver ihop teori och praktik.
På vänsterns framtid har det pågått en kommunistdebatt. Likaså en debatt om att politiken ska lyssna på folket och föra samtal utifrån det människor är intresserade av. Jag tror inte på mål om ”ett klasslöst samhälle fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle”, det kan urarta i dogmatism och fundamentalism. Inte heller tror jag på en politisk praktik som alltid ska lyssna in ”folket” och anpassa retoriken och politiken till deras förväntningar, det blir mest röstfiskeri.
Querrörelsen i USA tycker jag visat på möjliga strategier för förändring. Under HIV/AIDS-skräcken i början på 80-talet blev många homo- och bisexuella betraktade som samhällets parias. Gayrörelsen retirerade och fokuserade sitt arbete på tolerans och acceptans. Begreppet Queer började användas av radikala homosexuella i USA under slutet av 80-talet. Yngre homosexuella ville markera ett avstånd mot den tidigare gayrörelsens konsensusinriktade politik. Hen ville bl. a. erövra ordet queer, ett skällsord för att vara homosexuell. Aktioner genomfördes för att bryta tystnaden och ignoransen kring AID:s.
Under den årliga Prideparaden i New York år 1990 delade en aktivistgrupp som kallade sig Queer Nation ut ett flygblad, som avslutades med avsnittet ”I hate straights”. Aktivisterna hävdade också att ”sexualitet är en politisk och kulturell fråga, inte ett ”beteende” man kan välja att antingen tolerera eller förbjuda”. Hen skanderade ”We are here, we are queer”.
Begreppet queer kan omfatta alla former av icke-normativa sexuella grupper, inklusive de heterosexuella som betraktar sig som förtryckta. Queer betecknar inte en identitet utan ett kritiskt förhållningssätt, en position, till det normativa. Queeras uppgift är att bryta upp kategorierna inte förvandlas till en.
Judith Butler är den mest kända feministen inom queerteori. Hon ansåg att queer hade en unik potential för både engagemang och motstånd. Judith Butler kritiserar tanken att det finns en kategori kvinna som är enhetlig och universell. Hennes tes är att det går att skapa förändring genom subversiv performativitet, att genusbråka. Butler vill rasera det binära tänkandet i fråga om kön och sexualitet. För att lyckas förändra en stereotyp måste den upprepas. Genom att berätta om den på ett nytt sätt kan den rubbas.
I jämställdhetsarbetet i skolan föreslår många forskare också att hen ska genusbråka och utmana stereotypa könsmönster och den komplementära könsmodellen. Två etnologer Marie Nordberg & Tomas Saar för fram att personalen ska peka på motsägelser och beskriva andra sätt att vara pojke och flicka . Ta tillvara den mångfald som finns och uppmuntra inte bara barn, ungdomar och vuxna till ett kastbyte, utan också till ett prövande av en mängd olika sätt att vara pojke och flicka. Beskriv också pojkars omsorgshandlingar och flickors uppror för att bryta upp den tudelade könsmodellen.
För mig är queerteori ett utmärkt exempel på mötet mellan teori och praktik. HBT-rörelsen har lyckats ta plats med sina frågor och därmed också åstadkomma förändring. Praktiskt arbete i skolan visar att metoderna kan ge resultat i form av positiv förändring.
Dagens kommunistdebatter inom vänstern liknar alldeles för mycket gårdagens. Det känns som ingenting har hänt, det är mest floskler som framförs, vackra teorier som aldrig visat sig fungera i praktiken. Att kämpa för ett klasslöst fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle innebär stora risker. Vad händer när deltagarna inte vill inse att detta samhälle är ett ouppnåligt paradis? Risken är att syndabockar utses, att grupper av människor objektifieras och konstrueras som onda och att kritiker tystas.
Jag har tidigare skrivit om queerfeminism och postmodernism, se ”Om facebook, twittrande och etiketter”
Postmodernismen kritiserar den västerländska vetenskapens tidigare fokusering på förnuft, objektivitet och sanning. Sanningen kan enbart vara tillfällig och spegla en viss grupps syn på världen under en viss historisk tidpunkt. Nya beskrivningar av världen skapar nya former av förtryck. Därför tror jag inte på kommunismen. Ett framtida förnuftigt, objektivt samhälle som uppnått sanningen om den rätta lösningen är en omöjlighet.
Lika lite tror jag på att ut och lyssna på ”folket” och att underordna sig någon slags folklig vilja som knappast är preciserad. Politik är att vilja och ha idéer om hur hen ska förändra. Politiker kan gärna lyfta fram gamla sanningar, som erfarenheten visar har fungerat väl. Men politiken ska också tänja gränser och vilja förändra/vara queera.
En blandning av Marx och queer tycker jag är intressant. I en artikel i Fria tidningen uttalar Berkley-professorn Wendy Brown att "Det som måste göras är att korsbefrukta kunskaperna från Marx med lärdomarna från feminism, queer och olika demokratirörelser”.
Du skriver att queerrörelsen är ett föredöme i sin praktik för förändring. Jag håller inte med. Visserligen får man säga att det nu finns en acceptans för att vara queer, men jag kan inte se hur vi ska överföra den lärdomen till vänsterns politiska projekt på något omedelbart sätt.
SvaraRaderaVänstern slåss för att befria mänskligheten från klass- och könsförtryck. Det handlar inte om att skapa acceptans för våra olikheter och för att vissa är arbetarklass medan andra är överklass, utan om att organisera många människor för ett annat samhälle. Som jag ser det finns det få andra vägar att gå än att agitera utifrån det som förenar oss många - vår frustration mot orättvisor, exempelvis - och organisera kring det. En strategi där vi inte tillerkänner dessa djupa motsättningar tillräcklig tyngd tror jag försvagar våra möjligheter till verklig förändring.
Vad tycker du om Kajsa Ekis Ekmans marxistiska analys av normen som politiskt fenomen (scrolla ner till ungefär halva sidan)?
Hej Nisse
SvaraRaderaTack för synpunkter och för hänvisningen till Kajsa Ekis blogg. Läsning av hennes texter gör att jag förstår mer vad alla queerrädda personer menar. Jag håller alltså inte med i sak, och anser att Kajsa ger en skev bild av normpolitiken.
Du skriver att ” Vänstern slåss för att befria mänskligheten från klass- och könsförtryck. Det handlar inte om att skapa acceptans för våra olikheter och för att vissa är arbetarklass medan andra är överklass, utan om att organisera många människor för ett annat samhälle. Jag precis som du känner en frustration mot orättvisor och människors olika materiella villkor. Likaså att vi behöver en strategi där vi tillerkänner dessa djupa motsättningar tillräcklig tyngd.
För mig står inte detta i motsats till att också granska normer. En tydlig norm är t ex medelklassnormen i skolan, där barn från arbetarklassen behandlas orättvist av lärare. Se t ex tidningen KRUT Den dolda läroplanen.
Det är nödvändigt men inte tillräckligt att ändra människors materiella villkor. Vänstern måste också titta på de normer som styr våra egna interna möten och i alla andra sammanhang när människor möts. Likaså att analysera de diskriminerande strukturer som ständigt överordnar och underordnar. Ägande handlar om makt, men även normer handlar om makt. Vänstern måste klara att göra både och.
Det är inte alldeles enkelt detta med normer, makt och med politik. Många normer måste finnas för att vi alls ska kunna leva med andra människor i ett samhälle eller även i den minsta lilla grupp av individer. En del normer underlättar och en del normer försvårar, en del bevarar hierarkier en del bara traditionen, en del normer skapar ett "vi" och ett "dom", andra normer är nästan osynliga.
SvaraRaderaOm det är accepterat att vara "queer" kan diskuteras, "queer" kan betyda olika saker, och ibland kan det synas att det finns ett egenvärde i "queer" samtidigt som det borde vara vårt politiska mål att befria oss som individer och skapa ett "mänskligare" samhälle - såsom vi nu tänker ett sådant.
Ett problem med "kommunismen" är naturligtvis att det inte alls blev befrielse utan precis tvärtom och desto mer förvånande att vissa inom vänstern fortfarande romantiserar och förnekar historiens tragiska verklighet.
Sannolikt är det "klasslösa" samhället en omöjlighet. Och de hierarkier som tycks uppstå i varje mänsklig grupp, inte minst partier - även de "marxistiska" och "feministiska" - i historien och här och nu, menar jag pekar på utopins omöjlighet.
Men det betyder ju inte att vi inte ska arbeta för jämlikhet, befrielse och mänsklighet. Tvärtom.
Men jag tycker Kajsa Ekis Ekmans slutord är talande:"...För om man bryter mot dem,[normerna, min anm.] så betyder ju det att de åtminstone finns, och att man blir någon genom att revoltera. Och det kan ju kännas betryggande i en värld där det sorgliga faktiskt är, inte att man upprör, utan att inte en käft bryr sig om en."
Tack Anonym för kloka ord som jag instämmer i
SvaraRaderaJag tycker att signaturen Anonym ännu tydligare markerar skillnaden mellan identitetspolitikens (eller vad man ska kalla det) projekt och arbetarrörelsens, det vill säga att man slåss mot fiender på två olika plan. Mot normerna går det inte att vinna, det går aldrig att deklarera att normerna är upplösta. Där en försvinner bildas sannolikt en annan, helt oberoende av hur samhället ser ut i övrigt. I de mest slutna av diktaturer såväl som i de mest öppna demokratier kommer normer medvetet eller omedvetet att omsluta människor.
SvaraRaderaSom vänsterpartist av den marxistiska skolan anser jag att huvudmotsättningen och den fråga kring vilken huvuddelen av vår verksamhet, ideologiproduktion och kamp bör stå är klasskampen och i slutändan klassamhället. Det är ur detta förhållande, att människor lever åtskilda och med motsatta intressen på grund av deras ställning i produktionen, som de grövsta formerna av förtryck och - faktiskt - normer föds. Lika väl som detta förtryckssamhälle skapades genom klasskamp, precis lika väl kan det brytas ner och ersättas genom klasskamp av ett bättre.
Jag tror att kampen mot skadliga normer har sin plats. Men min marxistiska ådra säger mig att det finns mer än en risk att detta blir en kamp som utnyttjas av de härskande klasserna för att avväpna en rörelse som annars skulle kunna hota deras intressen, vilket Ekis Ekman lite väl raljant beskriver i sin krönika. Därför blir jag också lite ledsen och oroad när jag ser vänsterpartister och andra som säger sig tillhöra den politiska vänstern förkasta det de kallar "kommunism" med att ett samhälle som var annorlunda organiserat av nödvändighet skulle bli som 1900-talets realsocialistiska stater. Det kan visserligen sägas att evidens finns för att kommunistiska partibyggen - i synnerhet i Europa - under 1900-talet urartade i groteska diktaturer. Men jag har svårt att se det intellektuellt hederliga i att använda dessa exempel som jämförelse i dagens diskussioner om klass och vänsterns strategier.
Politik är visserligen att vilja och att ha idéer om förändring, men jag tror att det som har visat sig avgörande i alla tider är att man också faktiskt lyckas mobilisera de breda massorna. Jämlikhet utan ett kollektiv tror jag inte en sekund på. Det har om inte annat borgarklassen förstått. Borgarna tvekar inte när de beskriver sin sanning. Genom att knyta till sig tankestrukturerna hos de många i avgörande frågor (ägandet av produktionen och ekonomin, i första hand) kan de ägande klasserna låta människor tänka fritt och högt om många andra, ofarliga, frågor. Det är den striden jag tror att vi i vänstern måste ta, och den striden måste vara kollektiv. Jag kan inte nöja mig med att vi tillåts leva queert i ett kapitalistiskt samhälle, vi måste ha långt högre mål än så.
Hej Nisse
SvaraRaderaJag tror inte vi kommer längre i detta samtal, för vi tänker väldigt olika runt vägar att förändra samhället. Jag har t ex väldigt svårt för uppdelningar i goda och onda människor utifrån vilken position hen har, vilket jag tycker finns som en underton i det du skriver. Kapitalister är inte onda och arbetarklass goda, men kan leva i helt olika verkligheter och har olika ekonomiska intressen.
Att förändra maktförhållanden innebär ofta att ta strid för förändringen, oavsett det handlar om kön, klass, etnicitet, hudfärg. Och det handlar inte om ett slutlig strid, utan om att steg för steg omfördela och omvandla samhället utifrån det hen har folkligt demokratiskt stöd för. Och för att förändra behövs solidaritet och strategier.
Om hen utgår ifrån att de som tar strid är goda och dem som har motsatta intressen är onda, så ser hen inte de maktordningar som också delar in arbetarklassen i olika maktordningar, som kan utgå från kön, etnicitet, hudfärg, ålder m.m.
Bland vänsterpartister finns många mer eller mindra synliga normer, som gör att människor också far illa i vårt parti. Könsmaktsordningen gäller också i vårt parti, liksom maktordningar utifrån hudfärg, etnicitet m.m. För att öka jämlikheten och inte bara byta makthavare och retorik krävs demokratiska metoder och förhållningssätt men också att interna maktordningar som bygger på osynliga inkluderande och exkluderande normer synliggörs.
Jag tycker att det inte är helt oproblematiskt att Vänsterpartiet "bekänner" sig marxismen och feminismen bland annat för att det lätt blir en dogmatik och en svart-vit syn på "det rätta" och på "de goda". I båda fallen tenderar det till att bli en låsning i dikotomier, arbetarklass emot borgarklass (eller kapitalister) respektive kvinnor emot män. En grupp förtrycker en annan blir förtryckt och även om det finns en sanning i detta så är det långt ifrån hela sanningen och inte alltid så enkelt. Men det behöver inte betyda att marxism och feminism är fel eller saknar relevans, absolut inte, men att göra det till dogmer bär mig lite emot. I synnerhet när man bara slänger ut det som fraser som alla förutsätts tycka vara något självklart och enande och dessutom som ska förklara och vägleda partiets arbete.
SvaraRaderaEn stor och svår fråga är hur just de normer som förtrycker och som upprätthåller hierarkier ska kunna motarbetas. Det finns en könsmaktsordning - även om den ofta förenklas - men det finns ju samtidigt en könsordning som tilldelar varje individ ett kön och som inte gärna får ifrågasättas eller störas genom blandningar eller egna önskningar.
Men hur vi påverkar och förändrar oss själva till mer demokratiska och medmänskliga individer - inte minst i vårt parti - är en stor men spännande uppgift.
Jag har följt debatten på facebook men inte velat delta aktivt. Tycker den är hetsig och alltför tuff. Det känns inte som om vi är en grupp människor som strävar efter att skapa ett annat samhälle byggt på solidaritet och tolerans, snarare en grupp individer som vill ha sista ordet i alla frågeställningar. Obs, lite skämtsam ton där... ;)
SvaraRaderaJag är också väldigt intresserad av HBT-frågorna, eller queer som du säger, och skulle ngn gång vilja diskutera innebörden av queer precis så som du till viss del gjort i ditt inlägg. Men, det som är den största frågan är väl ändå hur dom av oss som inte förmår eller orkar delta i vårt alltmer krävande samhälle, på det sätt som det idag förväntas av oss, skall klara av att leva ett fullgott och värdigt liv??!
Intressant är också frågan om vem som är "ond" kontra "god". Inte sällan har jag personligen upplevt fördomsfulla uttalanden och åsikter från den grupp, om man nu skall generalisera, som är låginkomsttagare dvs. "arbetarklass" (jag är lite osäker på hur man skall formulera begreppen här) Uppstår problem med vad som passar sig eller inte, dvs det icke normativa beteendet, har jag också många erfarenheter av att dom problemen uppstår bland grupper av "arbetarklass". Jag vet inte om fler har den erfarenheten, om den är vanlig eller vad den kan bero på.
Jag tror faktiskt på att försöka jobba för att skapa ett klasslöst samhälle, i alla fall i tanken och idén, sen behöver man ju inte kalla det just "klasslöst" eftersom det ordet är så värdeladdat. Grejen är att vi måste minska inkomstskillnaderna. Dom allra, allra flesta i vårt samhälle måste ha ungefär samma möjligheter i livet.
Den som har pengar kan mycket lättare förändra sitt liv. Man kan flytta ifrån plågoandar. Man kan söka vård som har hög kvalitet. Man kan skaffa sig praktiska hjälpmedel om man är funktionsnedsatt. Man kan göra ett arbete som man trivs med och passar till... osv. Där kommer ju klassamhällets avskaffande in, iaf som jag ser det. Om man mår skapligt bra och är ekonomiskt oberoende kan man också lättare kämpa för sina rättigheter. Det är väl ändå ett faktum.
Sen ser ju inte världen ut som på Marx tid direkt, idag är det inte fabriksarbetaren som blir klockad av en tidsstudieman, idag är det våra ungdomar som sitter på service och säljarjobb, hemtjänsten och vårdpersonalen m.fl. som vi skall kämpa för, samt den stora gruppen långtidssjukskrivna, långtidsarbetslösa och funktionsnedsatta.
Trevlig och kul att ha hittat din blogg Britt. Dig ämnar jag följa. :)
Hej Lottie
SvaraRaderaJag har inget emot att vi använder begreppet klasslöst samhälle men tror att jämlikt samhälle är bättre. Håller med dig i det du skriver. Tycker att det du skriver utgår i sitt tänkande från intersektionalitet, alltså att titta på fler maktordningar samtidigt. Håller också med om att med mycket pengar är du mer fri att välja. Därför är den egna ekonomin en viktig maktordning, för den som har pengar behöver inte bocka och buga och ta skitjobb. Och moderaterna vill ju återskapa det riktigt gamla klassamhället där den fattige var beroende av den rikes skärvor och vi buga och bocka för att överleva. Kul att du gillar min blogg.