Om facebook, twitter och etiketter

Håkan Lindgren har på UNT kultur gett en mycket intressant bild av Carl Bildts twittrande. Så här skriver han bland annat.

”Det ord han använder minst är förmodligen ”jag”. Verb utan ”jag”: det är den där välkända dagboksstilen, men om man inte ser upp börjar jaglöshetens jargong ta sig in i en, tills man inte längre tänker på sig själv som ett jag, utan som en abstraktion, en funktion. En funktion vars enda uppgift är att flyga från konferens till konferens, tills även konferenserna blir alltmer abstrakta, deras ursprungliga syfte och eventuella framtida resultat bleknar bort. Resandet och mötena pågår för sin egen skull, ett perfekt slutet system har uppstått. Var är jag i dag? Jaså, Shangri-la. Bra möte. Viktigt. Men nu väntar nästa flyg. Lunch i Tbilisi. Fruktstund i Bryssel. Middag i Andromedagalaxen.”
Gillar denna artikels synliggörande av allt som framställs som extra viktigt, men egentligen är ett oerhört tomt flängande mellan olika maktcentra, där männen bekräftar varandra. Det ges inget utrymme för reflektion, bara för tvärsäkra uttalanden om hur det egentligen är. Mannen, utrikesministern ser sig själv som en som vet hur det är och därmed har större rätt att fastställa normen. Det värsta är att dessa ytliga flängande män har stor makt.

Idag har jag ägnat en hel del tid åt facebook. Tycker att jag får en hel del information och att det är mindre av personers görande just nu. Mindre av att själv synas och mer av samtal. Och de som skriver om vad de har för sig för stunden gör det ofta på ett humoristiskt sätt.

På Vänsterpartiets framtidssidor pågår en hel del debatter. Tycker att tonen för det mestaär konstruktiv. Problemet är att det lätt blir ytligt. Vi etiketterar oss själva och andra, utan djupare förklaringar till vad vi menar.

Queer och postmodernism uppfattas av många inom vänsterpartiet som något dåligt. Och jag tror att många som uppfattar begreppen negativt inte har trängt in i frågeställningarna. Hen avfärdar för att hen inte har tid och inte orkar. Mänskligt men tråkigt för utvecklingen. Önskar att fler vågade låta bli att avfärda och istället behöll sin nyfikenhet.

Om du är nyfiken på queerfeminism och postmodernism så kommer här ett försök till små korta förklaringar.

Queerteori och queerfemnism:Könsnormerna och könsmönstren förändras. Kön görs ständigt, att ”göra genus” innebär att vi alla ständigt är involverande i ett kvinnlighets- och manlighetsgörande. Målet med queerfeminism är att konfrontera samhällets heteronorm där heterosexuella föreställningar om sexualitet utgör normen. Den som tillhör den heterosexuella normen har privilegiet att vara något mer än sin sexuella läggning och har även makten att bedöma vad som är annorlunda och icke önskvärt. Medel för att åstadkomma förändringar är att röra om, störa och bryta upp kategorier och ta plats i det offentliga rummet. Judith Butler är den forskare som framförallt har utvecklat queerteorin. Jag har skrivit en hel del om normkritisk pedagogik och den bygger mycket på queerfeminism. Läs mer om normkritisk pedagogik under ”Mer om ledarskap och makt” och ”Om normer”

Feministisk postmodernism
En feministisk gren bygger på postmodernistiskt tänkande. Postmodernismen kritiserar den västerländska vetenskapens tidigare fokusering på förnuft, objektivitet och sanning. Sanningen kan enbart vara tillfällig och spegla en viss grupps syn på världen under en viss historisk tidpunkt. Nya beskrivningar av världen skapar nya former av förtryck. Som en följd av detta behöver feminismen granska och ifrågasätta sig själv. Normkritisk pedagogik utgår också delvis från ett postmodernistiskt tänkande.

Jag vill varken etikettera mig som postmodernist eller queerfeminist men tycker att den feministiska utvecklingen från slutet av 1980-talet har varit väldigt spännande.

När jag började blogga i kväll visste jag inte riktigt vad jag skulle skriva om, men hade detta i bakhuvudet. Nu har klockan tickat iväg. Jag har haft en lång och ganska intensiv dag och behöver sova.